29 oktober 2020

Taken By A Stranger / Tyskland 2011

Tysk tv jublade över att få stå värd för ESC för första gången sedan 1983 och öppnade upp en grundlig ansökningsprocess för städer som önskade stå värd för tävlingen. De flesta utlänningar hade kanske hoppats på Berlin men huvudstaden föll bort i ett tidigt skede. Istället lutade det länge åt att Hamburg skulle få schlagerkalaset.

Långt innan värdstaden var utvald stod det däremot klart att vinnande Lena Meyer-Landrut skulle ställa upp på nytt och försvara sin titel. Lenas genomslag hade varit alldeles enormt och nu vädrade hennes upptäckare Stefan Raab ett sätt att ytterligare förstärka varumärket.

Lena fick sjunga totalt tolv bidrag uppdelade på två semifinaler innan tittarna fick välja vinnare i en final som än en gång producerades tillsammans med kommersiella Pro Sieben.

En som var missnöjd och mullrade i pressen var Ralph Siegel som skrivit en låt han ansåg perfekt för Lena men som valdes bort på förhand. "I'll Follow The Sunshine" skickades istället till Maltas uttagning där den åkte ut redan i semifinalen.

Lena utrustades till sin stora glädje med en låt som på inget sätt påminde om hennes gamla vinnarlåt. "Taken By A Stranger" var ett oväntat mörkt och lynnigt stycke electronica med en diffus text om två som möts i stundens hetta och där någon lurar någon. Ett modigt och utmanande val på alla vis.

I den omåttligt snygga videon med skräckfilmsestetik fick Lena visa upp helt nya sidor av sig själv: den vimsiga och aningslösa från året innan var fullständigt bortblåst. 

Vid finalen - som man slutligen beslutat skulle äga rum i Düsseldorf - höll man kvar samma känsla och lekte med konstgjorda speglar på videoväggen bakom Lena och dansarna. För andra året i rad hörde Tyskland till storfavoriterna men var det hela lite väl utmanande för att ha en chans?

Alla var inte heller nöjda med det stora fokus som riktades mot Lena i och med att den inte särskilt nedtonade Stefan Raab valts att vara en av tre programledare i finalen (tillsammans med nyhetsuppläsaren Judith Rakers och den bedårande komikern Anke Engelke).

För att blidka eventuella irritationer lovade EBU att Lena enbart skulle få synas i sitt eget bidrag i finalsändningen och inte skulle tillåtas sjunga sin fjolårsvinnare i programmet. Även det lyckades Stefan Raab lirka sig runt och nu började kritiken bli besk på riktigt. 

Inte blev kritiken mindre av att den första semifinalen blivit ett tekniskt praktfiasko där ljudet var uruselt i flera länders tv-apparater och där hälften av tv-bolagen inte fick kontakt med sina kommentatorer som istället fick kommentera sändningen via mobiltelefon. Verkligen ingen fjäder i hatten för ARD.

När det väl gällde verkar de flesta ändå ha varit överens om att Tyskland bjöd på en fin final. Däremot var Lena långt ifrån den seger vissa skulle ha hoppats på och tog sig med nöd och näppe in bland de tio främsta.

Lena tog lite ledigt från sin karriär efter Düsseldorf och laddade batterierna en aning. Med tiden avvecklade hon samarbetet med Stefan Raab och tog själv kontrollen över sin karriär. Hon har släppt fem album som alla varit storsäljare och hon hör till Tysklands allra mest framgångsrika soloartister. 

ESC var tillbaka på toppen av sin popularitet i Tyskland men precis som Finland gjort några år tidigare skulle tysk tv inom bara några år slarva bort inte bara den egna framgången utan ett stor del av publikens intresse.


Lena / Taken By A Stranger (Tyskland 2011)
10:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

27 oktober 2020

Le plus beau jour de ma vie / Belgien 1956

Precis som de andra sex deltagarländerna i den allra första upplagan av ESC skickade Belgien två bidrag till sångtävlingen i Lugano. Lämpligen skulle belgarna skickat en sång på vardera av sina officiella språk men istället blev det två låtar med fransk text.

Om den första var en något mörk och morbid sak var den andra raka motsatsen. "Den vackraste dagen i mitt liv" handlar om höjdpunkten för en kvinna på 1950-talet: dagen då hon ska gifta sig och alla ser på henne och säger att hon är vacker och klockorna ringer sitt ding-dång.

Efterkrigstidens Belgien präglades av stor social oro där kyrkan fick stort inflytande och kärnfamiljen framhölls som ett starkt och sunt ideal. De belgiska kvinnorna hade inte särskilt mycket annat att hoppas på än att gifta sig någotsånär lyckligt och sedan ägna sig åt hus och hem på heltid.

Mony Marc sjöng bra och hade ett tidstypiskt vibrato på rösten men spelade aldrig in sången på skiva. Efter finalen i Lugano finns det få spår av Mony Marc att finna och i likhet med sin kollega och landsmaninna Solange Berry (Luxemburg 1958) verkar hon idag helt bortglömd.

Lagom som jag accepterat att alla människor och hela internet glömt Mony Marc hittade jag en skiva som sångerskan spelat in 1966 på det lilla bolaget Mary Glasgow & Baker i London. Skivan innehåller sju sånger på franska med mer eller mindre bisarra texter, som exempelvis "La chanson des Martiens" ("Marsmänniskornas sång") om att glatt susa fram genom rymden i sitt flygande tefat.

På omslaget finns en liten biografi över Mony Marc som berättar att sångerskan började studera piano och sång i Liège som 12-åring. Hon har sjungit i radio och på tv - ESC nämns extra tydligt - och givit ut flera skivor. Hon har turnerat i såväl Mellanöstern som Sydafrika men har nu slagit sig ned i London där hon sjungit på BBC, såväl på radio som tv.

Efter det tar spåren slut på nytt men åtminstone kan vi anta att Mony Marc haft ett spännande och internationellt liv - även om det inte lämnat spår i historieböckerna - som de flesta belgiska kvinnor i hennes generation bara kunnat drömma om.


Mony Marc / Le plus beau jour de ma vie (Belgien 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

25 oktober 2020

Mana mou / Cypern 1997

Det hade flutit en ansenlig mängd vatten under broarna sedan Constantina Constantinou sjungit för Cypern i München. Då var hon en oerfaren tonåring på sin första utlandsresa - nu var hon en etablerad artist i den grekiska musikvärlden.

Kanske inte en av de allra största men tillräckligt populär för att släppa skivor regelbundet och föra en synlig tillvaro i den grekiska allmänheten och på de viktiga scenerna i Aten. Nu ville hon dela med sig av sin stjärnglans till sina två yngre sjungande syskon.

Andros hade släppt en soloskiva för ett stort skivbolag medan Hara varit körsångerska på en av sin systers skivor. Nu fick de båda bilda duo för att sjunga Constantinas låt "Mana mou" ("Min mor", egentligen "Mitt moderland") i den cypriotiska finalen.

Det viskades om att Constantina knappast hade skrivit låten själv, eftersom hon just aldrig skrivit låtar tidigare. Rätt sannolikt stod en grekisk låtskrivare bakom "Mana mou" men de lokala reglerna krävde låtskrivare med cypriotiskt medborgarskap. Hur det än stod till med saken vann syskonen med bred marginal över sin svåraste konkurrent Stelios Konstantas (Cypern 2003).

Varför Andros nu kallade sig Andreas istället är lite oklart. Lät det kanske mer internationellt?

Man slipade till låten lite, gav syskonen lite sällskap i form av fyra körsångare och skrev om texten en smula i refrängen. Även om Hara och Andreas uppträdde som en duo var det ingen tvekan vems karriär den här låten var avsedd att lansera, och Andreas hamnade rätt mycket i skuggan.

Cypern fick inleda hela finalen i Dublin och gjorde det med den äran. Temperament i kombination med en lättfångad låt gjorde att Cypern hamnade på femte plats och tangerade sitt personliga rekord från 1982.

Trots det lossnade det inte för syskonen Constantinou. Hara släppte visserligen ett album senare samma år men året därpå kom hon sist i den grekiska finalen och har inte gett ut fler skivor sedan dess. Inte heller Andros verkar ha spelat in fler skivor i eget namn.

Också Constantinas karriär skulle komma att svalna betänkligt. När hon 2019 gav ut en ny singel var det hennes första kommersiella utgåva på över tio år även om hon hela tiden förblivit en aktiv artist.


Hara & Andreas Constantinou / Mana mou (Cypern 1997)
5:e plats av 25 bidrag i Dublin

23 oktober 2020

Merci, chérie / Österrike 1966

"Om ni så står på huvudet så är svaret nej!" Udo Jürgens var verkligen inte intresserad av att tävla en tredje gång i ESC (efter 1964 och 1965) trots att de ansvariga på ORF bönade och bad och stod på sig. Nog för att hans tidigare bidrag öppnat nya dörrar och möjligheter men två gånger fick vara nog.

När ORF inte gav sig lovade Jürgens att kanske åtminstone skriva något de kunde använda. När han knåpat ihop det som skulle bli "Merci, chérie" och sjöng den för sig själv vid pianot fick han gåshud. Kanske skulle han låta sig övertalas i alla fall. Här fanns en sång med potential som fick vara värd ett tredje försök.

I Luxemburg var Udo förlamande nervös. Han förstod mycket väl att han riskerade att framstå som en evig förlorare om han inte vann nu. Hans manager gjorde sitt bästa för att hålla sin stjärna lugn.

När en tysk tidning på finaldagen skrev att Udo Jürgens var chanslös i tävlingen gick managern runt hela Luxemburg och köpte upp alla tillgängliga exemplar för att hindra att hans artist skulle få syn på artikeln före sändning.

Den tyska tidningen visade sig ha helfel. "Merci, chérie" krossade allt motstånd i omröstningen och fick nästan dubbelt så många poäng som tvåan Sverige. När Udo Jürgens satte sig vid flygeln för att sjunga vinnarreprisen fann han sig och tackade juryn med orden "Merci, jury".

"Merci, chérie" blev en stor internationell framgång, inspelad i en mängd olika versioner på många olika språk. Udo Jürgens skulle fortsätta en exceptionell karriär ändå fram till sin död 2014 och är den tyskspråkiga artist med flest noteringar på den tyska albumlistan någonsin. 

2007 hade en jukeboxmusikal baserad på hans låtar premiär i Hamburg med stor framgång. Musikalen filmatiserades 2019.

Min egen favorit av alla Udo Jürgens låtar är "Was ich dich sagen will", inte minst i den magnifika finska version som blev en enorm framgång och evig signaturmelodi för Carola Standertskjöld.

Udo Jürgens är en av enbart fyra artister som tävlat i ESC tre år i rad: de andra är Lys Assia, Corry Brokken och Valentina Monetta. Efter Udo Jürgens seger skulle det ta fram till 2019 innan en manlig solist vid en flygel skulle vinna ESC på nytt.


Udo Jürgens / Merci, chérie (Österrike 1966)
1:a plats av 18 bidrag i Luxemburg

21 oktober 2020

The Worrying Kind / Sverige 2007

Så snart SVT meddelade att The Ark - ett av landets mest ikoniska och mest framgångsrika band - ställde upp i Melodifestivalen var spelet i princip slut. Allt annat än en brakseger skulle ha varit en av tävlingens största skrällar någonsin.

"The Worrying Kind" vann mycket riktigt och blev snabbt en stor hit. Nu skulle bandet bara åka till Helsingfors och mest som en formalitet, lite grann i förbifarten, plocka hem en seger och sedan fokusera på en europeisk karriär. Men det var ett försvagat The Ark som tävlade.

Smålänningarna hade slagit igenom stort sju år tidigare med singlarna "Let Your Body Decide" och "It Takes A Fool To Remain Sane" och gjort sensation med sin uppkäftiga stil och glamrock-image. Man fortsatte att skapa ett pärlband av hitsinglar och 2005 började man satsa på en lansering i USA.

Man byggde upp en liten men hängiven amerikansk publik och turnerade flitigt under ett drygt år och allt såg mycket lovande ut. 

När The Ark spelade vid invigningen av den nya svenska ambassaden i Washington 2006 kläckte sångaren Ola Salo ur sig ett skämt som anspelade på terroristattackerna den 11 september 2001. Bandet bad omedelbart om ursäkt men skadan var redan skedd. Dörren slog igen med en smäll och alla datum utom ett av The Arks inplanerade turné ställdes in. En sann karriärkatastrof.

Ola Salo - som beskrivit sig själv som utbränd efter skandalen - berättade dessutom i intervjuer att de inte ens tänkt släppa "The Worrying Kind" från början eftersom den inte var tillräckligt bra. Men den kunde visst få duga för Melodifestivalen?

Det var ett oväntat drag av ett band som framstått som kaxigt och kompromisslöst att ställa upp med en tillrättalagd låt de inte ens själva verkade stå hela bakom. Tänk om de tävlat med någon av de andra låtarna från sin nya skiva istället? "Absolutely No Decorum" eller "Little Dysfunk You", exempelvis?

Inte ens de svenska tidningarna som för det mesta helhjärtat ställde sig bakom allt The Ark gjorde kunde avhålla sig från att påpeka hur opassande lik deras tävlingslåt var den gamla hiten "Love Grows (Where My Rosemary Goes)"

I Helsingfors framstod bandet som rätt blasé och lite för viktiga för att satsa sin fulla energi på ett dylikt sammanhang. I direktsändning började inte den gigantiska skiva Ola Salo låg på att snurra som den skulle och inte gick det som det skulle i röstningen heller. Europa snålade med poängen och placeringen blev chockerande låg för dem som väntat sig seger.

Kanske blev besvikelsen av att på sju månader gå från att ha en USA-karriär inom räckhåll till att få schlagerstryk av artister från Moldavien och Finland för stor men nu lät The Ark tungorna slinta igen. Efter finalen framstod de i tidningarna som tillplattade, snarstuckna och bittra. 

The Ark fortsatte att ha några framgångsrika år till i Sverige och Finland - inte minst med den fantastiska "Breaking Up With God" - innan man 2011 beslöt sig för att dra ned ridån och avveckla bandet.


The Ark / The Worrying Kind (Sverige 2007)
18:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

19 oktober 2020

Ne zori, zoro / Makedonien 1998

Sist ut av tjugofem bidrag i Birmingham väntade en riktigt stor stund när det land som längst väntat på att få representeras i ESC slutligen fick äntra scenen och visa upp sin musik och sin närvaro inför Europa och världen.

Jugoslavien hade aldrig någon enhetlig tv-kanal för hela landet och de olika delrepublikerna hade sina egna självständiga rundradiobolag. TV Skopje hade börjat sända 1964 och började därmed delta i de jugoslaviska uttagningarna utan att någonsin vinna.

När Jugoslavien föll i bitar och delrepublikerna utropade självständighet kastade sig Bosnien-Hercegovina, Kroatien och Slovenien raskt ut i ESC under egen flagg. Makedonien fastnade istället i en långdragen namnkonflikt med Grekland och släpptes inte in i tävlingen därför.

När man äntligen skulle få debutera 1996 hade EBU ordnat en underlig, intern semifinal där sju länder blev utslagna redan innan tävlingen börjat. "Samo ti" med Kaliopi (2012 och 2016) var en av de låtar Europa aldrig fick höra. 

På grund av de invecklade kvalificeringsregler som infördes 1997 fick Makedonien stå över ännu ett år men 1998 var det äntligen dags. Även om de fick tävla som ordmonstret "Former Yugoslav Republic of Macedonia", något landets delegation skarpt skulle motsätta sig under alla år. Först 2019 tog namnkonflikten slut då landet officiellt bytte namn till Nordmakedonien.

"Ne zori, zoro" (ungefär "Gry inte, gryning") lät rätt annorlunda då den vann den nationella finalen men hade piffats upp med dramatiska stråkar och ett luftigt arrangemang. Tillsammans med Vlado Janevskis rökiga röst lät det nästan som en balkansk variant av Leonard Cohen.

Vlado var en högst rutinerad 37-åring. Han hade tävlat i den jugoslaviska finalen 1992 och ställt upp i flera internationella sångtävlingar sedan dess. 

I Birmingham var hans låt på tok för snårig för att nå fram till de telefonröstande tittarna och Makedonien fick stå över ännu ett år. Det påverkade inte Vlado det minsta och idag hör han till landets i särklass mest framgångsrika artister och har kallats den mest romantiska sångaren i landets historia.

Även om deras bidrag till stor del gick publiken förbi fick Makedonien ändå avgöra en av alla tiders mest spännande omröstningar då de som sist röstande land gav segern till Israels Dana International.


Vlado Janevski / Ne zori, zoro (Makedonien 1998)
19:e plats av 25 bidrag i Birmingham

17 oktober 2020

Love In Rewind / Bosnien-Hercegovina 2011

Unge Edin "Dino" Dervišhalidović älskade musik och fick sin första gitarr som tolvåring, men hans ensamstående mamma insisterade på att han skulle utbilda sig till ett tryggare jobb. Medan han studerade på tekniska högskolan i Sarajevo spelade han på stadens gator tillsammans med sina vänner och bildade bandet Merlin.

Dino bekostade själv Merlins första inspelningar och på plats i studion upptäcktes bandet av en talangscout från skivbolaget Diskoton. Framgången lät inte vänta på sig: Merlin spelade in fem storsäljande album och turnerade flitigt i flera år. Sedan kom kriget och slog sönder allting.

Diskotons studior och samtliga masterband förstördes under bombningarna av Sarajevo 1992. Flera av Dinos vänner och bandkollegor omkom i strid medan Dino själv drabbades av en djup depression och övervägde att överge musiken helt. 

Dino skrev texten till "Jedna si jedina", Bosnien-Hercegovinas första nationalsång. Dino skrev också landets första bidrag till ESC 1993 och representerade sitt land som artist 1999. För att hylla sin tidigare grupp valde han att kalla sig Dino Merlin som soloartist.

Året efter finalen i Jerusalem spelade Dino in albumet "Sredinom" som skulle visa sig bli hela regionens bäst säljande skiva på trettio år med över två miljoner sålda exemplar. Den påföljande turnén kröntes av fyra utsålda konserter på Sarajevos olympiastadion - den största livepubliken på någon konsert i det forna Jugoslavien.

Självklart ville bosnisk tv att deras största stjärna skulle representera dem på nytt och efter några års övertalning tackade han ja. Han specialskrev och framförde "Love In Rewind" - en sång om allt som gömmer sig inne i en människa i form av sånger, bekymmer och all den kärlek man fått ta emot.

Med hjälp av en synnerligen bubblande och levande kompgrupp - både MayaSar och Edvin Hadžić hade körat för Bosnien 2004 respektive 2010 - genomförde Dino något som närmast påminde om ett tre minuter långt konstverk, som något slags installation, lätt skruvat men varmt. 

Gensvaret blev gott: "Love In Rewind" slog flera större favoriter och blev den enda låt under 2010-talet som haft det notoriskt dåliga startnumret två och sedan ändå placerat sig bland de tio bästa.

Förutom att fortsätta sin otroligt framgångsrika karriär driver Dino Merlin en butik hemma i Sarajevo. De flesta trodde nog att även Bosnien-Hercegovina skulle fortsätta tävla med spännande bidrag i ESC men det skulle inte dröja särskilt länge innan man drog sig ur hela sammanhanget.


Dino Merlin / Love In Rewind (Bosnien-Hercegovina 2011)
6:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

15 oktober 2020

Lie To Me / Tjeckien 2018

Det fanns ingen anledning att tro att de ansvariga vid Tjeckiens tv-bolag var speciellt nöjda med de egna bidragens framfart i Eurovision Song Contest. 

Nog för att man klättrat högre och högre i resultaten och inte längre kom i den absoluta botten varje år, men till finalen hade man bara tagit sig en enda gång. Lika framgångsrika som San Marino, med andra ord.

Istället för att välja sin låt internt, som man gjort de tre senaste åren, lanserade man en nationell final istället där vem som ville fick skicka in bidrag. Kanske säger det något om tävlingens popularitet på hemmaplan att endast trettiosex av över fyrahundra inskickade bidrag kom från tjeckiska låtskrivare.

Sex bidrag plockades ut och bedömdes av en internationell jury bestående av tio tidigare deltagare i ESC samt av den tjeckiska allmänheten som fick rösta via en app. Också internationella fans kunde rösta via appen men endast röster som registrerats i Tjeckien räknades med i resultatet.

Veteranerna och tittarna hade samma favorit: en cool katt beväpnad med trendiga glasögon, en piffig liten ryggsäck och en närmast irriterande snabbfästande trumpet som åtminstone förde mina tankar till synthpopklassikern "Don't Go" med Yazoo.

Mikoláš Josef (som för enkelhetens skull tappat sina accenter när han uppträder) var en rutinerad 22-åring som dumpat musikstudierna för att istället slå sig fram som gatumusikant. Han hade släppt ett par singlar, varav en blivit en hit i Tjeckien.  2017 hade han erbjudits att tävla för Tjeckien i ESC men han tackade nej då han inte tyckte att den utvalda låten passade honom.

"Lie To Me" var en svängig sak med en glatt dumkåt text om sex och otrohet. EBU fick dra fram rödpennan och kräva en del omskrivningar innan den ansågs passa in i regelverket. Under repetitionerna i Lissabon skadade sångaren ryggen och fick stryka en del av sina mer krävande moves i direktsändning.

Ett nedbantat framträdande till trots var Europa på humör för en käck tjeck. Mikolas Josef gick inte bara till final utan tog hem Tjeckiens i särklass bästa placering någonsin. Den nationella finalen var en succé och fick grönt ljus för att fortsätta. Även Mikolas Josef har fortsatt att skapa hits på hemmaplan och driver sedan 2019 sitt eget skivbolag.

I maj 2020 slog "Lie To Me" ett imponerande rekord: med över 30 miljoner spelningar på Spotify blev den alla tiders mest streamade tjeckiska låt.


Mikolas Josef / Lie To Me (Tjeckien 2018)
6:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

13 oktober 2020

Vodka / Malta 2008

Efter två riktigt kassa resultat i rad 2006 och 2007 ville Maltas tv-bolag stuva om lite i den nationella finalen. Endast låtskrivare med maltesiskt medborgarskap fick ställa upp och samtliga manade hade två dagar på sig att skicka in sina bidrag.

En till största delen internationell jury lyssnade igenom de 225 bidragen och valde ut 36 bidrag; dessa skalades av en ny jury ned till sjutton bidrag som fick tävla i en semifinal om åtta finalplatser. I finalen valdes vinnaren av en jury med 20% av makten medan tittarna stod för resten av resultatet.

Hade juryn fått bestämma själva skulle Claudia Faniello (Malta 2017) fått åka till Belgrad med "Sunrise", juryns solklara favorit. Tittarna ville hellre dra upp tempot och gav segern till Morena.

Morena hette egentligen Margerita Camilleri Fenech var en energisk 24-åring från Gozo, Maltas näst största ö. Hon hade tävlat i den nationella finalen 2006 tillsammans med Paul Giordimaina (Malta 1991) men hade annars en förvånansvärt kort meritlista.

"Vodka" var en högst originell komposition i högt tempo i ett arrangemang som påminde om något slags hemsökt cirkusmanege. Texten var något slags spionhistoria i rysk miljö där vodka är ett hemligt kodord snarare än en destillerad spritdryck. Obegripligt men uppseendeväckande.

Man spelade in en video där Morena fick leka hemlig agent och där man gissningsvis gjorde sig av med en stor del av hela tävlingsbudgeten. ESC-fansen verkade överlag rätt förtjusta men inte helt oväntat blev det flopp i Belgrad och Malta missade finalen för andra året i rad.

Mer oväntat är att Morena verkar ha lagt karriären mer eller mindre på hyllan efter Belgrad. Hon har inte synts till på nytt i de maltesiska finalerna och när man söker på nätet hittar man just ingenting.

Inte heller låtskrivarna Philip Vella och Gerard James Borg - som nu tävlade för femte gången i ESC - har synts till för Maltas räkning på nytt i den internationella finalen.


Morena / Vodka (Malta 2008)
14:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Belgrad

11 oktober 2020

Happy Man / Irland 1979

När Cathal Dunne vann den irländska finalen 1979 hade han redan jobbat med musik i tio års tid och mer eller mindre varit med överallt. Han hade skrivit låtar, varit ledare för en ansedd kör och deltagit i en mängd sångtävlingar på Irland och internationellt.

Han vann Castlebar Song Contest 1974 med den egenhändigt skrivna "Shalom" - något som framstår som ett omen med tanke på att han senare skulle få representera sitt hemland just i Israel.

1976 tävlade han i Yahama World Song Contest i Tokyo och fick spela in en hel skiva för EMI. Samma år fick han sin första kommersiella hit med "Danny" som kommit på fjärde plats i den irländska finalen.

Vinnarlåten "Happy Man" var Cathals egen komposition liksom "Sweet Woman Of Mine" på singelns B-sida. I en intervju erkände Cathal Dunne att han egentligen tyckte att den andra låten var betydligt bättre.

I Jerusalem gav Cathal Dunne ett glatt och avslappnat intryck som verkar ha imponerat på jurygrupperna som belönade honom med en kanske lite väl generös femteplats. Man kan kanske säga att förmågan att representera låg i släkten - Cathals morbror var ingen annan än Irlands dåvarande regeringschef Jack Lynch

"Happy Man" blev en stor framgång hemma på Irland men en mer blygsam framgång i resten av Europa. Någon måste ha låtit sig imponeras ändå och året efter spelade Cathal Dunne in en LP i Sverige med flera av ABBA:s trognaste kompmusiker.

Trots framgången hemma på Irland lämnade Cathal Dunne snart nog allt han hade och flyttade till USA. Där har han byggt upp en karriär som entertainer och även skrivit ett par böcker. För säkerhets skull skriver han numer sitt namn som det uttalas: Cahal Dunne. 


Cathal Dunne / Happy Man (Irland 1979)
5:e plats av 19 bidrag i Jerusalem

9 oktober 2020

De troubadour / Nederländerna 1969

Reglerna var glasklara: i händelse att två eller flera länder delar den högsta poängsumman ska även segern delas. Även om det innebär att en fjärdedel av hela startfältet står som segrare. Där stod nu fyra vinnande sångerskor på scenen i Madrid och fick var sin medalj.

Spaniens Salomé sa i en intervju många år senare att det kändes så fel. Där var tre häftiga och heta popsångerskor (hon själv, Lulu och Frida Boccara) tillsammans med den underliga och bortkomna Lenny Kuhr från Nederländerna. "Hon såg ut som en tonårig tant" sa Salomé avfärdande. Vad hade hon ens där att göra? I efterhand låter det hela som en scen klippt direkt ur "Mean Girls"

Lenny Kuhr var inte så bortkommen som vissa trodde. Hon hade sjungit offentligt i två års tid och vann den nationella finalen ett par dagar före sin nittonde födelsedag. 

"De troubadour" gick i en stil som skulle visa sig väldigt gångbar de kommande åren med en stor dos folkmusik i grunden. Lenny hade själv komponerat sitt bidrag och går sålunda till historien som den första kvinnliga kompositör som vunnit ESC och den andra vinnaren genom tiderna som skrivit sin egen låt.

Till skillnad från Salomé öppnades dessutom dörren för en internationell karriär. Lenny skrev kontrakt med ett franskt skivbolag och hade de kommande åren stor framgång på den franska marknaden med låtar som "Jesus Cristo", "Les enfants" och "Vivre". Under 1970-talet konverterade hon till judendomen och bodde under en period i Israel.

Efter några år koncentrerade hon sig på hemlandet på nytt och fick 1980 sin största hit i Nederländerna och Belgien med "Visite", framförd tillsammans med den franska gosskören Les Poppys. 1982 var hon programledare för den nederländska ESC-uttagningen.

I början av 1990-talet tappade Lenny Kuhr sin röst under nästan ett års tid. Detta utlöste en personlig kris för henne och när rösten återvände började hon söka sig nya och mindre kommersiella musikaliska vägar. 2017 firade Lenny Kuhr femtio år på scenen och ger fortfarande ut ny musik som hon producerar själv och ger ut på eget bolag. 

På scenen i Madrid hade hon sällskap av Piet Souer som själv skulle vinna den nederländska finalen som låtskrivare 1983 och 1996.


Lenny Kuhr / De troubadour (Nederländerna 1969)
Delad 1:a plats av 16 bidrag i Madrid

7 oktober 2020

A Monster Like Me / Norge 2015

Att en liten sångtävling som föddes av en slump i televisionens absoluta barndom skulle leva och frodas och fira 60-årsjubileum var ändå ganska uppseendeväckande och en god anledning för NRK att bulla upp och göra en mer påkostad och spektakulär nationell final än på länge.

Nog för att det fanns anledning ändå. Året innan hade man försökt göra ett mer lo-fi och organiskt program med mindre glitter och mer närhet. Resultatet blev ramaskri i pressen och de sämsta tittarsiffror en norsk final någonsin haft. Dags att sudda ut och göra om. Folket krävde gala, då skulle folket få gala.

Det första steget var att fokusera allt krut och hela budgeten till en enda sändning. För första gången sedan 2005 ordnades inga semifinaler och urvalsjuryn plockade helt enkelt ut elva låtar som gick direkt till final.

Den riktigt stora karamellen var att Kringkastingsorkestret (KORK) bjöd på levande musik i programmet för första gången sedan 1984. Sedan dess hade den norska finalen spelats av mindre sättningar tills alla toner lades på band i slutet av 90-talet. Sex av de elva bidragen i Oslo Spektrum 2015 använde sig även av orkestern i tävlingen.

Skyhög favorit att vinna var "En godt stekt pizza" med Staysmann & Lazz som redan före finalen hade över en miljon spelningar på Spotify och som blev hela finalens största hit. Norrmännen hemma i soffan var kanske inte lika sugna på att visa upp just den Norgebilden i Wien och partylåten blev trea.

Istället var det Erlend Bratland som klickat till i stugorna i nästan hela Norge. Han hade slagit igenom sju år tidigare i programmet "Norske talenter" och gjorde nu comeback i rampljuset. "Thunderstruck" - skriven av Joy och Linnea Deb som två månader senare skulle vinna hela ESC för Sveriges räkning - var favorit i fyra av fem telefonröstningsområden.

Den sista regionen Østlandet - där ungefär halva Norges befolkning bor - tyckte annorlunda och med minimal marginal gick vinsten istället till "A Monster Like Me" med duon Mørland & Debrah Scarlett. I stundens hetta skrek Debrah Scarlett en glad svordom i direktsändning vilket ledde till en mindre folkstorm efteråt.

Vinnarduon hade det gemensamt att de båda var norrmän i exil som nu satsade på karriär i hemlandet. Kjetil Mørland var bosatt i Storbritannien där han skrivit låtar och spelat i bandet Absent Elk. Debrah Scarlett (egentligen Joanna Deborah Bussinger) var född i Basel i en norsk-schweizisk familj.

Låten och den suggestiva videon (enligt uppgift inspirerad av Henrik Ibsen) väckte ett visst intresse men de två sångarna lär ha fått slita och dra en del i sin låt innan de fick den att fungera på scenen. När kamerorna väl rullade i Wien satt allt där det skulle och för andra året i rad fick Norge en fin åttondeplats med sig hem. Hade startfältet varit lite mindre balladtungt kunde det säkert ha räckt ännu längre.

Den påkostade norska finalen och framgången i Wien till trots blev låten aldrig mer än en rätt modest hit på hemmaplan och såväl Mørland som Debrah Scarlett har haft svårt att hitta sig en självklar plats i den norska popvärlden. Helt tydligt räckte det inte att vinna Norsk Melodi Grand Prix för att etablera sig.

Kjetil Mørland ställde upp på nytt som artist 2019 och 2020 skrev han vinnarlåten "Attention" som aldrig fick tävla i ESC då finalen i Rotterdam ställdes in.



Mørland & Debrah Scarlett / A Monster Like Me (Norge 2015)
8:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

5 oktober 2020

I'm A Joker / Georgien 2012

Sedan debuten 2007 hade Georgien tagit sig till final varje gång de deltagit och bland ESC-fansen pratades det högt om att Georgien - precis som Armenien - hade en lojal skara landsmän i exil som alltid skulle rösta sina gamla hemländer till final. Georgien kunde matematiskt sett inte förlora.

Den diskussionen hettade till rejält när det visades sig att låten som vann den georgiska finalen 2012 var rent ut sagt förfärlig. Skulle deras skrattretande fuskbygge till låt faktiskt segla in i finalen ändå och slå ut någon som faktiskt skulle förtjänat en finalplats?

"I'm A Jocker" var en högst omelodiskt stycke som ogenerat stulit sin huvudsakliga textidé rakt av från "The Joker" med Steve Miller Band. Men vad menades egentligen med titeln? En snabb sökning i olika slanglexikon visar att "jocker" avser någon som stulit någon annans stil rakt av, vilket ju i och för sig vore passande i sammanhanget. 

Enligt gammal amerikansk fängelseslang är en jocker dessutom en dominant homosexuell man, vilket vore lätt tragikomiskt med tanke på att Georgien först 2012 förbjöd diskriminering mot personer baserat på sexuell läggning.

I slutändan visade det sig att någon bara stavat fel. Låten skulle heta "I'm A Joker" och inget annat.

Anri Djochadze (på engelska transskriberat som Jokhadze) visade sig vara väletablerad i det georgiska musiklivet. Han hade sjungit offentligt redan som barn och hade sjungit i kören bakom Diana Gurtskaya i Belgrad 2008

I den georgiska finalen 2009 hade han ställt upp med den minst sagt minnesvärda (och förskräckliga) "I Want You Back" där hela scenshowen anspelar på Sovjetunionens flagga och på Stalin (som ju själv var född i Georgien). Det året genomsyrades visserligen av ilska mot Ryssland efter kriget 2008 och Georgien skulle slutligen dra sig ur finalen i Moskva.

Inför Baku hade man städat upp "I'm A Joker" en aning men vad hjälpte det när själva låten var bedrövlig? Fansen kunde dra en lättnadens suck då Georgien för första gången blev utslagna i sin semi. Inte ens länder med stor diaspora kunde ta sig till final med riktigt vad för skräp som helst.

Den gode Anri har fortsatt sin bana inom georgisk showbiz, inte minst som producent för andra artister.


Anri Djochadze / I'm A Joker (Georgien 2012)
14:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku

3 oktober 2020

LoveWave / Armenien 2016

Eurovision Song Contest har alltid varit en politiskt laddad tillställning. Själva ansatsen att försöka förena Europas länder kring något så lättsmält och allmängiltigt som populärmusik var i sig högst politisk, bara några år efter att länderna ifråga skjutit och kastat bomber på varandra.

Ju mer avlägset andra världskriget blev, desto mer avvisande blev EBU mot allt politiskt. ESC är en tillställning utan politik hävdade man, och man skrev in i reglerna att inga bidrag fick innehålla några som helst politiska budskap. En paragraf man sedan följt upp rätt halvdant i sanningens namn.

En annan bestämmelse man funderade på i många år är vilka flaggor som får synas i rutan. Ett förslag var att det enbart fick viftas med deltagarländernas nationsflaggor och inget annat. Nix nej för exempelvis Ålands, Föröarnas eller Skottlands flaggor. 

EBU fick ganska snabbt retirera i den frågan, men man vill ändå inte ha "kontroversiella" flaggor i sin sändning. Men var går gränsen för när en flagga blir kontroversiell?

Armenien hörde till förhandsfavoriterna i Stockholm 2016. Man hade valt ut den rutinerade Iveta Mukuchyan som var född i Armenien men uppvuxen i Tyskland, där hon även deltagit i ett par stora talangjakter. 

Låten "LoveWave", som Iveta själv varit med och skrivit, kändes samtida och var snyggt producerad. Inte minst hade den ett spännande glissando före refrängen som lätt kunde föra tankarna till "A Day In The Life", möjligen The Beatles bästa inspelning någonsin.

När Armenien högst väntat gick till final höll Iveta upp något som i allra högsta grad var en kontroversiell flagga. Ett otränat öga trodde säkert att det var Armeniens egen, men i själva verket var det flaggan för den omstridda utbrytarrepubliken Nagorno-Karabach. Azerbajdzjans delegation gick i taket, tätt följda av EBU:s referensgrupp.

Eftersom man inte på förhand uttryckligen förbjudit flaggan kunde man inte ge Armenien något straff men istället gav man en lång, arg blick och en ovanligt kraftig varning. Om Armenien bröt mot reglerna igen skulle deras bidrag diskvalificeras. Man verkar däremot inte ha sagt något om kommande tävlingar och det är oklart vad som skulle hända om någon annan armenisk artist skulle göra samma sak ett annat år.

Iveta fick en sjundeplats till slut och har förblivit en stjärna att räkna med i Armenien. Senare samma år kastade hon sig även ut i en karriär som skådespelerska och fick 2018 pris som bästa artist.

Nagoro-Karabach bytte 2017 namn till Republiken Artsach och är i praktiken ett självstyrande land men är inte internationellt erkänt ens av Armenien, vars militära beskydd man är beroende av.


Iveta Mukuchyan / LoveWave (Armenien 2016)
7:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

1 oktober 2020

Dancing In The Rain / Spanien 2014

Det var ingen stor överraskning när Ruth Lorenzo slutligen satsade på att representera Spanien i Eurovision Song Contest. Fansen hade i flera år pratat om henne och när en lovande karriär tycks rinna en mellan fingrarna är det ju aldrig en dum idé att synas i ett sammanhang med hög profil.

2008 hade hon tävlat i den femte upplagan av brittiska X-Factor, en serie med skyhöga tittarsiffror och massiv mediabevakning. Coachad av Dannii Minogue kom Ruth slutligen på en femteplats och framtiden såg ljus ut. Inte minst spekulerades det i om hon skulle representera Storbritannien eller Irland vid ESC i Moskva 2009.

Den brittiska karriären sladdade till när Ruth först kom i onåd hos Simon Cowell genom att skriva kontrakt med Virgin Records istället för hans eget bolag, ännu mer när samarbetet med Virgin skar sig och kontraktet revs. En i princip färdigt inspelad skiva skrotades helt och gavs aldrig ut.

Ruth försökte istället ge ut en skiva på eget bolag i Spanien men inte heller det resulterade i något. Ruth skrev mest låtar åt andra - inte minst sin tidigare coach Dannii Minogue - medan hennes egen stjärnstatus svalnade allt mer.

När RTVE avslöjade att hon var en av sex deltagare i den spanska nationella finalen 2014 utpekades hon ändå som storfavorit med "Dancing In The Rain", som hon själv varit med och skrivit.

Hon skulle ändå möta oväntat starkt motstånd från Brequette - en sydafrikansk sångerska som slagit sig ned i Madrid och fått stor uppmärksamhet i spanska The Voice 2012. När röstningen var klar var det dött lopp mellan "Más" och "Dancing In The Rain". 

Ruth hade fått större stöd i telefonomröstningen och utropades till vinnare i en sekvens som är Ruth Lorenzo i ett nötskal: en duktig sångerska som lätt bubblar över och blir intensiv och aningens för mycket.

I Köpenhamn lyckades hon ändå hålla ordning på nerverna och vid sidan av att bli god vän med vinnande Conchita Wurst rodde hon också hem en tiondeplats (tillsammans med Pastora Soler 2012 Spaniens bästa placering på hela decenniet). "Dancing In The Rain" gick också upp på den spanska hitlistans förstaplats.

Sedan dess har Ruth lyckats hålla fast i sin status som stjärna på hemmaplan. Hon har två framgångsrika album under bältet - det senare utgivet på eget bolag - och har både spelat musikal och startat eget klädmärke.

2016 hamnade hon i Guinness rekordbok efter att ha uppträtt i åtta olika spanska städer under tolv timmar i ett insamlingsjippo till förmån för bröstcancerforskning.


Ruth Lorenzo / Dancing In The Rain (Spanien 2014)
10:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn