Truth / Azerbajdzjan 2019

Efter att i flera år slirat allt längre bak i resultatet hade Azerbajdzjan slutligen stått på näsan i Lissabon och för första gången missat finalen. Så kunde man inte ha det. Nu var det dags att satsa igen. Dags att visa musklerna, på mer än ett sätt.

Internt valde man ut Çingiz Mustafayev, en 28-åring född av azerbajdzjanska föräldrar i Moskva. Han hade i över tio års tid försökt få snurr på en karriär i musikbranschen: han hade tävlat i Idol och synts i New Wave-festivalen där han sjungit duett med Polina Gagarina (Ryssland 2015). Han hade till och med gjort en vända i The Voice i Ukraina men de riktigt stora framgångarna uteblev.

Chingiz - som man stavade hans namn internationellt för att göra allas liv lite enklare - valdes knappast ut för sina framgångars skull. Troligare hade hans fysik och utseende mer med saken att göra.

Azerbajdzjan - verkligen inte något särskilt hbtiq-vänligt ställe - hade redan 2013 märkt att den här sångtävlingens fans till hög grad bestod av killar som gillar killar och att lite manlig fägring kan hjälpa till att marknadsföra bidraget. Nu pumpades det ut mängder av bilder på en tunt klädd Chingiz som glittrade med rådjursögonen och flexade sina muskler.

De svenska hovkompositörerna fick på båten och låten "Truth" var skriven av bulgaren Boris Milanov som klivit fram som tävlingens gigant de senaste åren. För ovanlighetens skull för Azerbajdzjan fick även artisten själv vara med och skapa sin låt.

I Tel Aviv hade Chingiz fått en högteknologisk inramning med robotar och lasereffekter men den bästa specialeffekten var nog ändå hans egen närvaro som höjde den rätt svala låten flera grader. 

Placeringen blev Azerbajdzjans bästa på många år men Chingiz hade siktat betydligt högre och spred bittra kommentarer omkring sig efter finalen. Bland annat sågade han vinnande Duncan Laurence och menade att han själv förtjänade mycket fler poäng.

På frågan vad han tyckte om hbtiq-publikens stöd svarade han att bilderna hela tiden varit avsedda för "normala" människor och att erfarenheten i Tel Aviv överraskat honom. Vill man vara förstående för ett ögonblick kan man förstås tänka att det är svårt att uttrycka sig nyanserat i ärendet när man kommer från ett land där diskrimineringen är fullständig och systematisk. 2020 utropade ILGA Azerbajdzjan till det allra sämsta landet i Europa för hbtiq-personer.

Intressant nog kan man notera en rad i låten Azerbajdzjan skulle representerats av vid ESC i Rotterdam 2020: "Cleopatra was a queen like me / straight or gay or in between". Låten var egentligen skriven för Senhit som ett potentiellt bidrag för San Marino och tydligen tyckte ingen att den meningen störde stämningen.

Helt tydligt går det bra att i internationella sammanhang uppvakta grupper man själv förtrycker på hemmaplan.

Chingiz / Truth (Azerbajdzjan 2019)

8:e plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv

Čaroban / Serbien 2011

Det är osäkert hur gärna Goran Bregović skulle låta sig kallas Grand Old Man men det var han och att kalla in honom att skriva alla låtarna till den nationella finalen hade fungerat rätt bra 2010. Placeringen i Oslo hade blivit aningens modest men vinnaren blev framgångsrik därhemma.

Efter att ha stått värd för hela den internationella finalen 2008 kan man gissa att serbisk tv inte hade något emot att tävla med bidrag som fick stor uppmärksamhet, som hemmapubliken gillade och som på inget sätt riskerade att ge Serbien en ny vinst. 

Planen inför Düsseldorf var att upprepa planen med en ny veteran. Valet föll på Kornelije Kovač, även han en rocklegend som ledare för banbrytande Korni grupa. 1974 vann han och hans band den jugoslaviska ESC-uttagningen och det hade ingen annan representant från TV Belgrad gjort förut.

Kovač tackade ja men ville gärna dela rampljuset med sina två döttrar Aleksandra och Kristina som tillsammans varit popstjärnor i duon K2 på 1990-talet. Det bestämdes att de tre skulle skriva varsin låt och tävla mot varandra i den nationella finalen.

Det blev lillasyster Kristina - som tidigare deltagit i ESC som körsångerska bakom Baby Doll i Rom 1991 - som drog det längsta strået. Hennes energiska 60-talspastich "Čaroban" ("Magisk") drog på sig publikens gillande och vann en överlägsen seger. Den sprittande vokalisten Danica "Nina" Radojičić hade låtskrivaren upptäckt på YouTube.

Nina var ett helt nytt ansikte för de flesta. Hon hade studerat musik och dans och sjöng i ett band vid sidan av sina medicinska studier. För att sätta lite extra fart på framträdandet fick hon sällskap av tre vilt dansande körsångerskor varav två varit med tidigare: Saška Janković dansade med Milan Stanković året innan och Sanja Bogosavljević hade körat bakom vinnaren Marija Šerifović.

I Düsseldorf blev den serbiska smällkaramellen populär och omtalad, så pass att det ryktades att RTS bett sin sångerska hålla tillbaka i finalen för att inte riskera en skrällseger. Studerar man poängen ser man att det aldrig förelåg någon större risk men det kunde förklara hur den stensäkra Nina plötsligt svajade till när det verkligen gällde på lördag kväll.

Det album Nina lovats att få spela in på RTS eget skivbolag blev aldrig av och senare samma år flyttade sångerskan till Australien där hon slutförde sin utbildning. Idag är hon doktor i farmaceutisk vetenskap men sjunger ännu vid sidan av och ger ut musik när andas faller på.

Nina / Čaroban (Serbien 2011)

14:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

I'm Never Giving Up / Storbritannien 1983

Kritikerna var inte nådiga då Bucks Fizz vann i Dublin 1981. Det talades om billiga tricks och minsta gemensamma nämnare. För första gången visade det sig att jurysystemet kanske inte gynnade de bästa låtarna utan de som alla åtminstone kunde gilla lite grann.

Bucks Fizz led inte desto mer, de erövrade snabbt ett helt eget hörn av den brittiska popindustrin och hade stora framgångar de kommande åren. Men i den brittiska finalen syntes problemet desto tydligare och startfälten översvämmades av Bucks Fizz-kopior med klämmiga och oftast väldigt slätstrukna låtar.

Bardo hade varit ett försök att upprepa succén 1982 och när BBC nu skickade trion Sweet Dreams till München började många bedömare att skruva på sig. Inte för att bidraget var dåligt men var det inte under Storbritanniens värdighet att skicka samma sak tre år i rad...?

Sweet Dreams bestod av Carrie Gray, Helen Kray and Bobby McVay - om det var en slump att deras namn rimmar med varandra eller inte är oklart, men hur som helst skulle det vara lätt att skriva en limerick om gruppen. Bobby McVay hade kommit fyra i A Song For Europe året innan som del av bandet Lovin' Feeling.

"I'm Never Giving Up" hade tydligt rötterna i ett trallvänligt 1960-tal men hade fått ett fräckt tidstypiskt sound och i förhandsvideon åkte trion båt på det mest hiskeliga sätt, allt för att få paketet att kännas spännande och kittlande. I den officiella videon ägnade man sig åt boxning och workout, på scenen bjöd man på ett energiskt dansnummer fokuserat kring tre barstolar.

Trots alla ansträngningar - och det faktum att "I'm Never Giving Up" var en mycket starkare låt än "Making Your Mind Up" - lyfte aldrig Sweet Dreams, varken i omröstningen i München eller på den brittiska topplistan. 

För att lägga ESC bakom sig bytte man namn till bara Dreams men när uppföljarsingeln - ännu ett fullständigt skamlöst försök att låta exakt som Bucks Fizz hitlåtar - floppade gav man upp och trion splittrades.

Bobby McVay blev en känd och uppskattad radioröst som 2015 återvände till scenen som en del av The Fizz, den nya inkarnationen av Bucks Fizz, där han var medlem under tre års tid.

Carrie Gray - som gifte sig och bytte namn till Grant - blev ett känt ansikte som sånglärare på Fame Academy och har sedan synts i en mängd sammanhang. 2020 tilldelades hon en MBE-utmärkelse för sina insatser för musik och välgörenhet.

Vad som hände med Helen Kray är däremot höljt i dunkel. Hon är den enda av trions medlemmar som inte har en egen sida Wikipedia och sökningar på hennes namn ger inte mycket.

Carrie Gray förklarade många år senare Sweet Dreams brist på framgång med att den brittiska publiken för första gången på allvar övergav ESC, att det efter många år med stort intresse uppstod något slags backlash. Den skulle inte ge med sig i första taget och i BBC:s nationella finaler skulle de för ändamålet sammansatta grupperna fortsätta att sjunga sina för ändamålet skrivna låtar i flera år ännu.

Sweet Dreams / I'm Never Giving Up (Storbritannien 1983)

6:e plats av 20 bidrag i München

Viszlát nyár / Ungern 2018

Den ungerska uttagningen "A Dal" ("Sången") hade nästan helt från början lyckats dra till sig spännande och oväntade bidrag. Inte sällan hördes där musik som befann sig långt ifrån den breda publikens typiska uppfattning om hur ESC-bidrag skulle låta.

Allra längst bort från gamla tiders schlager landade man 2018, då vinnaren - framvald av folket - blev rockgruppen AWS. Oftast sorterade som metalcore eller post hardcore hörde man till det hårdaste som hörts i tävlingens historia.

Bandet odlade en särskild estetik i sin musikvideor och var socialt engagerade med en önskan att få publiken att tänka till. Texterna kunde lika gärna ta upp sociala eller ekonomiska frågor som att vara rent självbiografiska.

"Viszlát nyár" ("Farväl, sommar") hörde till de självbiografiska låtarna och handlade om sångaren Örs Siklósis far och hans död. I en intervju sa Örs Siklósi att döden inte borde vara tabu för oss och att när någon dör är det allas ansvar att föra den personens minne vidare utan att själv gräva ned sig i sorg.

I samband med finalen i Lissabon roade sig bandmedlemmarna med att ständigt ge nya svar på vad AWS stod för. En variant var "Alternative Wine Selection", en annan "Aron Went Shopping", medan det rätta svaret "Ants With Slippers" inte var mindre kryptiskt.

Att ta sig till final med en låt i en så annorlunda genre var något av en seger i sig och efter tävlingen sa Örs Siklósi att hela bandet blivit överraskade av den kärlek de fått från ESC-fansen. Enligt egen utsago hade ingen av bandmedlemmarna någonsin sett tävlingen innan de deltog.

Vid sidan av bandet började Örs Siklósi att spela in en soloskiva men diagnosticerades med leukemi i juni 2020. Hans plan var att gå ut och tala offentligt om sin sjukdom och släppa sin skiva under våren 2021 men hans tillstånd försämrades snabbt. Örs Siklósi avled den 5 februari 2021, endast 29 år gammal.

AWS / Viszlát nyár (Ungern 2018)
21:a plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

Vuggevise / Danmark 1962

Danmark hade lyckats rätt bra i Eurovision Song Contest, inte minst med tanke på att man låg i utkanten av kontinenten och i likhet med de andra nordiska länderna hade språket emot sig. 

I Luxemburg 1962 var det danska bidraget knappast något av dem som det viskades om i förhandstipsen. En söt och trevlig liten vaggsång, framförd med stil och kompetens av en duktig operasångerska som redan låtit tala om sig.

Ellen Winther var 28 år och var sedan fem år tillbaka anställd vid Det kongelige Teater i Köpenhamn. Hon var uppskattad och eftersökt och gjorde flera gästspel runt om i Danmark och i Europa, dessutom skulle hon genom hela karriären dyka upp i flera mer lättsamma sammanhang som långfilmer, tv-serier, operetter och i Dansk Melodi Grand Prix.

Hemma i Danmark var förväntningarna rejält nedskruvade då man visste att allting gått riktigt fel i den nationella finalen. Låten alla skulle ha önskat sig blev nämligen diskad minuterna före sändning.

"Jeg snakker med mig selv", framförd av 15-åriga Gitte Hænning var skyhög favorit att vinna men ansågs bryta mot reglerna då låtskrivaren Sejr Volmer-Sørensen visslat den för sig själv i Danmarks Radios matsal. Med ens ansågs den ha framförts offentligt och ströks ur startlistan och tittarna rasade.

Singeln blev en stor succé men Gitte fick vänta ändå till 1973 innan hon fick sjunga i ESC. Då hade Danmark hoppat av tävlingen och hon representerade Västtyskland istället.

Ellen Winther fick två poäng i Luxemburg och är betydligt mer känd för andra saker hon gjort i karriären. 1978 spelade hon en liten men minnesvärd roll i Matador, en av alla tiders mest älskade danska tv-serier, och utsågs 1983 till riddare av Dannebrogorden. Ellen Winther Lembourn avled 2011 i en ålder av 78 år.

Ellen Winther / Vuggevise (Danmark 1962)

Delad 10:e plats av 16 bidrag i Luxemburg

You Got Style / Litauen 2001

Svenska tidningar var tämligen eniga inför finalen i Köpenhamn. Nu hade samtliga baltiska länder klappat ihop och tappat formen. Estland, Lettland och Litauen skulle alla hamna i botten, och de två föregående hade helt tappat den fina form de uppvisat tidigare.

Litauen hade väl aldrig riktigt hittat formen, får man väl i ärlighetens namn säga. Vid debuten blev det noll poäng och sista plats, sedan stod man över i flera år och gjorde sedan comeback med en fin men svår låt om en frysande sångtrast och fick en handfull ströpoäng och ännu en modest placering. Det fanns inga speciellt högt ställda förväntningar på Litauens tredje bidrag.

Precis som i Norges fall tror jag att man hade en potentiell framgång mitt under näsan om man hade skickat låten som kom på tredje plats i den nationella finalen. "Duok man" ("Ge mig") med B'Avarija kändes samtida och hade en bra, pumpande rytm. B'Avarija skulle istället vinna året efter för att sedan bryskt diskvalificeras.

Till Köpenhamn skickades istället Skamp, en internationell trio som plockat upp influenser både lite här och lite där. Vilius Alesius och Victor Diawara träffades då de båda var utbytesstudenter i Tyskland och insåg att de klickade musikaliskt.

Väl hemma i Vilnius igen träffade de tonåriga Erica Quinn Jennings, född i Dublin och uppväxt på Irland och i Tanzania innan hon kom till Litauen som 15-åring.

Trions första hit blev en version av George Gershwins "Summertime" där Victor Diawara bidrog med pratsång på franska. Hans pappa kom från Mali och i hemmet hade det talats litauiska och franska.

"You Got Style" var en spretig men tillbakalutad låt och en ovanlig art i ESC. Egentligen inte en dålig låt men lite loj och underligt förpackad. Varför körsångarna har clownperuker i olika färger förblir en gåta men det trillade ändå in förvånansvärt mycket poäng och trettondeplatsen skulle förbli Litauens bästa fram till LT United 2006: även då var Victor Diawara med på scenen.

Skamp har förblivit populära hemma och har utvecklats i sitt artisteri, något inte minst den här versionen av "You Got Style" från 2014 vittnar om. Hade trion visat upp samma energi i Köpenhamn hade det lätt blivit en plats bland de tio bästa.

Erica Jennings ställde upp på nytt i den litauiska finalen 2016 som soloartist och kom tvåa med "Leading Me Home". 

Skamp / You Got Style (Litauen 2001)

13:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

À force de prier / Luxemburg 1963

Karriären kunde ha tagit slut innan den ens hade börjat. Mellan studierna i sång vid Atens konsevatorium sjöng unga Ioanna "Nana" Mouskouri jazz på olika klubbar i den grekiska huvudstaden. När hennes lärare fick nys om det förbjöd de henne från att skriva sina tentor och hon fick ingen examen.

Tur att Nana faktiskt hade talang för sång och klarade sig ändå. Hennes säregna röst har hon själv förklarat med att bara det ena av hennes stämband fungerar, något som skulle ge henne en originell och egen klang. 

Efter att ha gjort sig något av ett namn på hemmaplan flyttade Nana med sin familj till Paris 1960. Året därpå fick hon sin första stora hit med "Weiße Rosen aus Athen", och 1962 bjöd ingen mindre än Quincy Jones hennes till New York för att spela in en skiva på engelska.

Luxemburg - ett land med fingret på pulsen, med en av Europas mest framgångsrika radiostationer på sitt territorium - anade säkert potential och valde ut Nana att representera dem vid ESC i London. 

"À force de prier" ("Genom att be") hörde till favoriterna att vinna om man får tro de svenska tidningarna men landade på en modest åttondeplats. Uppgifterna går isär om hur populär låten faktiskt blev efteråt men den har inte blivit någon av Nanas riktiga evergreens. Hade det varit bortkastad möda att ställa upp i tävlingen?

Verkligen inte. Även om segern uteblev imponerade Nana på åtminstone två personer med avgörande betydelse för hennes karriär.

Yvonne Littlewood - BBC:s första kvinnliga tv-producent och ansvarig för ESC 1963 - blev tagen av Nanas speciella närvaro, utseende och röst. Några år senare erbjöd hon Nana en egen programserie på BBC: "Presenting... Nana Mouskouri" blev en långkörare och mycket uppskattad av tittarna.

Enligt legenden ska även låtskrivaren Michel Legrand fått upp ögonen för henne i samma veva. Han skrev "Les parapluies de Cherbourg" för henne och nu fick hon anses etablerad på allvar.

Idag är Nana Mouskouri en av alla tiders bäst säljande artister. Hon har spelat in över tvåhundra album på minst tolv olika språk och sannolikt vet ingen hur många skivor hon sålt totalt. 

2010 bestämde sig Nana för att avbryta sin pensionering och återvända till scenen för att dra positiv uppmärksamhet (och pengar) till sitt hemland Grekland som drabbats oerhört hårt av finanskrisen.

Nana Mouskouri / À force de prier (Luxemburg 1963)

8:e plats av 16 bidrag i London