Čežnja / Jugoslavien 1965

Vid den jugoslaviska finalen i Zagreb fick den kroatiska stjärnan Vice Vukov än en gång biljetten till ESC. 1963 hade han valts internt, nu valdes han fram av jurygrupper i Ljubljana, Zagreb, Belgrad, Skopje och Sarajevo.

Trots att Vice Vukov var kroat representerade vinnarlåten TV Sarajevo, som nu vann för andra året i rad. Tv-bolaget JRT hade på förhand nominerat en lista över artister som man kunde skriva låtar till. "Čežnja" ("Längtan") hade bosniska upphovsmän, var utvald av tv:n i Sarajevo och artistens härkomst spelade ingen roll.

Än en gång blev det en blygsam placering i ESC, än en gång kritiserades sångaren för sin insats, än en gång spelade det ingen som helst roll för Vice Vukov som fortsatte sin mycket framgångsrika karriär.

I slutet av 1960-talet uppstod en politisk rörelse - som med tiden skulle döpas till "den kroatiska våren" - för att ge Kroatien ökade rättigheter inom Jugoslavien. Detta irriterade kretsen kring landets ledare Josip Broz Tito och 1972 lät man fängsla ett stort antal människor identifierade som kroatiska nationalister. En av dem var Vice Vukov.

Sångaren hade turen att befinna sig utomlands på turné när den hemliga polisen slog till men fick tillbringa de följande fyra åren i landsflykt. När han kunde återvända till Jugoslavien var hans karriär över. Han var svartlistad överallt, hans skivor var bortplockade ur skivbutikerna och fick inte spelas på radio.

Först 1989 tilläts Vice Vukov ge ut en skiva på nytt och senare samma år gav han en serie utsålda konserter i Lisinskihallen (där ESC 1990 avgjordes några månader senare). Under 1990-talet engagerade han sig politiskt och valdes 2003 in i det kroatiska parlamentet.

Vice Vukovs offentliga liv fick ett hastigt slut då han 2005 föll i en trappa i parlamentsbyggnaden och skadade sig illa. Efter nästan tre år i kritiskt tillstånd avled Vice Vukov på ett sjukhus i Zagreb i september 2008, i en ålder av 72 år.

Det skulle ta ända fram till 1999 innan ett bidrag från Bosnien-Hercegovina skulle få en bättre placering i ESC än Vice Vukov fick i Neapel.

Vice Vukov / Čežnja (Jugoslavien 1965)

12:e plats av 18 bidrag i Neapel

My Dream / Malta 2010

Det finns ett antal saker man kan vara helt säker på i den här världen. Vatten är vått, solen går upp om morgnarna och Malta kommer att ordna en lång och komplicerad procedur för att välja ut sitt bidrag till Eurovision Song Contest. 2010 var inget undantag men situationen skulle bli ännu krångligare än vanligt.

Vem som helst fick skicka in bidrag under förutsättning att man hade maltesiskt medborgarskap. Låtskrivare från andra länder var inte längre välkomna. Låtskrivare kunde skicka in ett obegränsat antal låtar medan ingen enskild artist fick sjunga mer än ett insänt bidrag.

Via sex semifinaler valde man ut inte färre än tjugo finalister. De tidigare deltagarna Miriam Christine och Mike Spiteri syntes i startfältet men blev båda utslagna i semifinalerna.

Till slut vann 18-åriga Thea Garrett en komfortabel seger med "My Dream", en om inte nyskapande så ändå habil och stilren musikalballad. När hon glädjestrålande sjöng sin vinnarrepris anade hon knappast vad som väntade.

Snart dök Grace Borg upp i bilden. Hon var en välkänd pr-kvinna som fram till 2005 varit chef för den maltesiska melodifestivalen. Borg hade avgått under stormiga omständigheter och hade sedan dess varit snabb att kritisera den nuvarande festivalledningen i offentligheten.

Nu hävdade Grace Borg att hon haft ett avtal med tv-bolaget PBS såväl som med Thea Garrett personligen om att sköta all marknadsföring för sångerskan. Nu drog hon samtliga parter inför rätta för kontraktsbrott. Precis före framträdandet i Oslo lämnade Grace Borg in ännu en stämning av Thea Garrett.

Med allt detta hängande över sig uppträdde Thea Garrett i den första semifinalen i sällskap av sina tre körsångerskor och dansaren Jackie Pace Delicata utklädd till fiskmås.

Den maltesiska delegationen förklarade detta något besynnerliga artistiska beslut med att fiskmåsen är den enda fågel som oavsett vad som händer fortsätter rakt fram mot sina mål. Oklart om resten av världens fåglar skulle hålla med om detta, men låt gå.

I Slovakien gick måsen och balladen hem med besked och Malta fick landets tolva, men övriga poäng räckte inte riktigt till. Malta missade finalen och den unga sångerskan fick åka hem till sina rättsprocesser.

Fallet avslutades först 2013 då en domstol slog fast att inget kontrakt någonsin funnits mellan Grace Borg och Thea Garrett, att sångerskan helt i onödan dragits in i processen och att Grace Borg uppenbarligen velat destabilisera artisten inför ESC. Dessutom konstaterades att Thea Garrett förlorat flera sponsorer på köpet.

Två år senare dömdes Grace Borg dessutom till böter för att ha förtalat sin efterträdare Robert Abela efter finalen 2006. Först hade hon kallat honom "rubbish" ("skräp, värdelös") och påstått att han skulle varit redlöst berusad i artistutrymmena efter sändning, något rätten ansåg att inte hade några bevis för.

Thea Garrett gav ut ett par singlar efter Oslo men verkar sedan ha lagt karriären på hyllan. Efter den rättsliga röran är det kanske inte ett beslut man kan klandra henne för.

2022 dök hon upp under den nostalgikväll som ordnades i samband med det årets maltesiska final och sjöng sitt bidrag på nytt.

Thea Garrett / My Dream (Malta 2010)

12:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Oslo

Blackbird / Finland 2017

Efter en svag start hade kurvorna vänt och Finlands nya final - Tävlingen för ny musik eller Uuden musiikin kilpailu (UMK) - hade börjat se ganska lovande ut. Än så länge hade de riktigt stora genombrotten uteblivit men man hade fått en del internationell uppmärksamhet och åtminstone en riktigt bra placering 2014.

Sedan gick ett par viktiga saker snett. 2015 förvandlades UMK till ett slags politiskt statement som resten av Europa sedan visade sig ganska ointresserat av. 2016 hade tittarnas favorit Saara Aalto fått stryk i omröstningen medan vinnaren floppade i semifinalen.

Nu var intresset för tävlingen återigen katastrofalt lågt från såväl media som de artister man så desperat behövde i startfältet. De tio bidragen som valdes ut var verkligen ingen hitparad och Yle gjorde sitt bästa för att kompensera: samtliga låtar försågs med varsin påkostad video och finalen avgjordes inför stor publik i LänsiAuto Areena i Esbo.

För att se till att arenan inte var tom engagerades de norska tonårsidolerna Marcus och Martinus som pausprogram och helt uppenbarligen hade fler personer dykt upp för att få en skymt av poptvillingarna än för själva tävlingens skull.

I slutändan gick det som förväntat och startfältets enda riktigt starka låt blev en tydlig segrare både hos juryn och folket. Duon Norma John - bestående av Leena Tirronen och Lasse Piirainen - övertygade med sin originella och suggestiva "Blackbird".

Duons namn anspelade på spekulationerna om ett eventuellt förhållande mellan Marilyn Monroe (vars egentliga namn var Norma Jean Baker) och president John F Kennedy men - tillade bandet när det tillfrågades om saken - lika mycket var namnet ett internt skämt inom gruppen.

Till de flestas stora förvåning seglade Finland snabbt upp som en förhandsfavorit inför ESC i Kiev där den dramatiska balladen spåddes vissa chanser. Dessvärre gick det fel när det väl gällde: i semifinalen gjorde ett fel i ljudmixen att det långa pianosolot hördes alltför lite i tittarnas tv-apparater och till slut missade Finland finalen för tredje året i rad.

"Blackbird" blev en mindre schlager i Finland men förblir Norma Johns enda hitlistenotering. Duon har aldrig officiellt upplösts men jobbar mest på skilda håll inom musikbranschen, inte minst som låtskrivare åt andra artister.

Läget för UMK hade knappast förbättrats och inför 2018 skulle arrangörerna ta till drastiska åtgärder för att få ordning på torpet.

Norma John / Blackbird (Finland 2017)

12:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev

Rimi rimi ley / Turkiet 2005

Att välja bidrag internt hade gett Turkiet ett aldrig tidigare skådat lyft i Eurovision Song Contest. Deras bidrag var plötsligt intressanta, konkurrenskraftiga och kommersiellt gångbara, och resulterat i en lysande fjärdeplats 2004 såväl som landets första seger 2003.

Varför man i det läget bestämde sig för att byta tillbaka till den nationella final som fungerat allt sämre och som lockade till sig allt färre etablerade namn framstår som ett mysterium men det var ändå vägen TRT bestämde sig att gå. Av 136 inskickade bidrag valdes sju ut och framfördes i en tv-sänd final.

I sista stund bestämdes det att tittarna skulle lämnas utanför processen. Istället fick en jury bestående av sjutton personer fälla avgörandet. Var och en av juryledamöterna hade en poäng att ge till sin favorit.

Det var ingen direkt stjärnbeströdd uppställning som mötte publiken, men minnesgoda tittare kom ihåg Sedat Yüce (Turkiet 2001) som ställde upp med "Yeniden", en egenhändigt skriven låt.

Vinnare blev Gülseren Yıldırım, en 32-åring från Paris som hoppades på en karriär i föräldrarnas hemland. Det var ändå ingen större entusiasm som mötte vare sig henne eller vinnarlåten. Sertab Erener uttalade sig svepande efter den nationella finalen att hon nu inte var helt övertygad om det här var rätt sätt att representera Turkiet internationellt.

Att vinnarlåten fått hela tretton av de totalt sjutton tillgängliga rösterna väckte också en del förundran och snart gick det rykten om att Gülseren riggat sin egen seger då juryledamöterna fanns på plats i studion.

"Rimi rimi ley" genomgick en smärre ansiktslyftning inför finalen i Kiev och Gülseren talade i intervjuer om hur sången inspirerats av Bollywood snarare än av turkisk folklore.

I finalen märktes det att sångerskan inte var helt van vid de stora arenorna och Gülseren gasade iväg på alla cylindrar. "Övertänd" känns som ett väldigt litet ord i sammanhanget. 

Ingenting blev bättre då någon i kulisserna gjorde en riktig blunder och lyckades starta Moldaviens ljudbakgrund som rullade helt hörbart under det turkiska bidraget under flera långa sekunder. EBU utredde saken i efterhand, bad om ursäkt men hävdade att det troligen inte påverkat resultatet desto mer.

De flesta tippare var rätt överens om att Turkiet nu skulle förpassas tillbaka till de lägre regionerna av resultatet men Gülseren lyckades samla på sig en helt acceptabel mängd poäng. De flesta kom från länder med stor turkisk diaspora - tolvor från Frankrike och Nederländerna, tior från Tyskland och Belgien - men den slutliga trettondeplatsen var mycket bättre än de flesta räknat med.

Den turkiska finalen hade ändå tjänat klart - nästa år skulle TRT välja bidrag internt på nytt. Gülseren släppte en CD på ett mindre bolag samma år men försvann snabbt tillbaka ut i anonymiteten. 

Gülseren / Rimi rimi ley (Turkiet 2005)

13:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev

I'm Alive / Albanien 2015

Sedan debuten 2004 hade Albanien varje år använt sin klassiska schlagerfestival - albanska Sanremo om man så vill - som nationell final. Den låt som segrat i Festivali i Këngës fick också biljetten ut i Europa, även om låtarna ofta fixats till och piffats upp och skrivits om för ESC.

Ingen regel utan undantag, dock. Elhaida Dani hade vunnit den inhemska ligan i december 2014 med låten "Diell" men två månader senare meddelades det kort att teamet bakom bidraget beslutat att dra sig tillbaka. Den ena låtskrivaren hade vägrat att överföra rättigheterna till albansk tv vilket i sin tur lett till osämja parterna emellan. "Diell" kastades ut i kylan.

Istället för att skicka tvåan till Wien höll RTSH fast i Elhaida som lyckligtvis hade en annan låt på lut som hon kunde tänka sig att tävla med. "I'm Alive" var skriven av Sokol Marsi (som även varit med och skrivit "Diell") och producerad av Darko Dimitrov.

Att det gick så fort att byta ut tävlingslåten verkar inte desto fler ha höjt på ögonbrynen över. Kanske hjälpte det att den nya låten togs emot ganska väl av eurovisionsfansen som överlag tyckte den lät mer samtida än albanska bidrag brukade.

Elhaida Dani var en erfaren 22-åring som två år tidigare gjort succé i den italienska versionen av The Voice, där hon slutligen vunnit hela tävlingen med över 70% av rösterna i finalen.

I Wien slog hon inte riktigt samma typ av knockout på varken tittare eller jury. Hon tog sitt land till final men fick där nöja sig med en ganska modest poängsumma.

Elhaida fortsatte att jobba i Italien under några år men återvände 2021 till sitt hemland och gjorde stor comeback med albumet "Zanin" och ett antal framgångsrika singlar.

Elhaida Dani / I'm Alive (Albanien 2015)

17:e plats av 27 bidrag (final) i Wien 

Only Teardrops / Danmark 2013

ESC hade skakats om rejält av "Euphoria". Inte bara hade Sverige äntligen fått en femte seger efter många års intensiva försök, men hela tävlingen hade fått en tydlig evergreen - en låt som uppenbarligen skulle leva kvar och vara en referens under många år.

"Euphoria" hade legat etta på topplistorna i sexton länder och blivit en enorm kommersiell framgång. En gång för alla ansågs det nu bevisat att mer progressiva låtar kunde vinna och att en ESC-seger kunde agera språngbräda för potentiella hitsinglar. Med ens stod alla dörrar öppna och allt borde ha kunnat vara möjligt.

Helt tydligt fick detta Europas låtskrivare att gå i lås. När kontinenten samlades för nästa schlagerbatalj i Malmö 2013 fanns det få bidrag som utmanade formen eller försökte gå utanför ramarna. Den allra största förhandsfavoriten var en låt som kändes måttbeställd för att ha framgång i en melodifestival. Välskriven men ack så traditionell.

Lise Cabble hade alltsedan femteplatsen i Dublin 1995 varit den där låtskrivaren som bidragit med de snygga och kul låtarna som aldrig vann den danska finalen. 2011 hade hon försökt att skriva betydligt enklare än hon borde och belönades med en ny femteplats vid ESC i Düsseldorf. Nu vann hon den inhemska ligan för tredje gång och siktade mot stjärnorna i Malmö.

"Only Teardrops" var en hookig liten schlager kryddad med taktfasta trummor och en enveten liten flöjtslinga som fullkomligt gnagde sig in i hjärnroten på publiken. 

Vid mikrofonen stod Emmelie de Forest, en 20-åring med rötter i såväl Danmark som Sverige. Till en början påstods det att hon var avlägset släkt med drottning Victoria av England, men de släktbanden bestreds snabbt av historiker. Hon hade lång erfarenhet av att uppträda - bland annat med den skotske musikern Fraser Neill - men segern i Dansk Melodi Grand Prix var hennes första utflykt i de riktigt stora sammanhangen.

I ESC var det egentligen bara Azerbajdzjan som bjöd något riktigt motstånd (och snart visade det sig att de kanske betalat sig till en del av den framgången) och Danmark knep som förväntat en tredje seger. DR hade kaxigt nog låtit köra fram en stor lastbil utanför tävlingsarenan och hälsade publiken på väg ut ur lokalen att de var varmt välkomna över bron nästan år.

"Only Teardrops" blev en internationell framgång men kom inte i närheten av de listplaceringar "Euphoria" fått året innan. 

Emmelie de Forest skulle snart råka ut för samma öde som de flesta som tävlat för Danmark i ESC de senaste åren före henne: stor uppmärksamhet skulle snart förbytas i tystnad. Året efter segern blev hennes singel "Rainmaker" - utsedd till officiell temalåt för ESC 2014 - en hit, men sedan hände inte så mycket mer alls.

Sångerskan bytte skivbolag och har gett ut ett antal singlar - inte minst den snygga "Drunk Tonight" - men "Only Teardrops" och "Rainmaker" förblir hennes enda topplistenoteringar. 2017 återvände hon till ESC som låtskrivare för Storbritannien.

Only Teardrops / Emmelie de Forest (Danmark 2013)

1:a plats av 26 bidrag (final) i Malmö

She Got Me / Schweiz 2019

Måhända är ett schweiziskt tålamod längre än de flestas men nu hade bägaren runnit över även i klockornas och bankernas land. Den nationella final som verkat vara en så bra idé från början slängdes nu i papperskorgen. Man hade fått nog av att allt gå på pumpen - nu ville man ha framgång på nytt.

Man ordnade en intern final dit vem som helst fick skicka in förslag. I reglerna fanns en vag passage om att inhemska låtskrivare skulle prioriteras i processen. 

Dessutom fick de tre olika avdelningarna av det nationella tv-bolaget (tyska SFR, franska RTS och italienska RSI) skicka in max tre egna förslag till uttagningen. Även rätoromanska RTR hade rätt att delta men verkar inte ha sänt in några egna kandidater.

Av totalt 420 titlar valdes fem stycken ut till ett slags superfinal. Dessa fem spelades upp för två olika jurygrupper - en bestående av 21 underhållningsproffs från hela Europa, en bestående av hundra särskilt utvalda inhemska tv-tittare.

Den som slutligen blev vald var Luca Hänni - en energisk 24-åring från Bern som sju år tidigare vunnit tyska Idol. Schweizisk tv hade förmodligen redan tänkt tanken att han kunde vara en lämplig kandidat: 2016 hade han suttit med i landets ESC-jury och året därpå fick han avlämna de schweiziska poängen.

Låten var helt tydligen tänkt att heta "Dirty Dancing", som en blinking till den enormt framgångsrika filmen från 1987, men någon som satt på rättigheterna ville enligt hörsägen inte gå med på det.

Oavsett titel så vände vinden rejält för alplandet. Schweiz seglade upp i förhandstipsen och dansade sig hela vägen till en fjärdeplats i den stora finalen. Det var schweizarnas första placering bland de tio främsta sedan estniska Vanilla Ninja representerat dem i Kiev fjorton år tidigare.

Det kunde ha gått väldigt annorlunda. En av låtarna som deltog i den interna finalen - och som ryktesvis hängde med väldigt länge i diskussionerna - var "Sister" som istället fick representera Tyskland i Tel Aviv. Med betydligt mindre framgång må tilläggas.

Luca Hänni fick en nytändning i karriären. 2020 fick han en nationell Grammy för bästa manliga artist och samma år tävlade han framgångsrikt i tyska Let's Dance. Han vann inte förstaplatsen men han förälskade sig i sin danspartner - tillsammans fick de 2023 sitt första barn.

Schweiz insåg att det kunde löna sig att satsa lite hårdare. Årets därpå valdes Gjon's Tears ut i en liknande procedur och spåddes stora chanser med "Répondez-moi". Tävlingen ställdes in till följd av pandemin men Gjon's Tears fick förnyat förtroende 2021 med stor framgång.

Luca Hänni / She Got Me (Schweiz 2019)

4:e plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv