Ég á líf / Island 2013

Att släppa sångspråket fritt 1999 hade förmodligen varit ett ganska lätt beslut. Flera deltagande tv-bolag hade önskat sig en förändring och det tog bort den orättvisa fördelen som länder med stora språk som många människor förstod ansågs ha.

Dessutom tog man ju inte bort något för någon. Om en artist hellre ville sjunga på sitt eget språk fanns ju den möjligheten kvar. Åtminstone i teorin.

När verkligheten kom emot visade det sig att flera tv-bolag mer eller mindre tvingade sina artister att välja engelska, då man trodde att det var det enda sättet att lyckas i tävlingen. Om artisten kände sig osäker på engelskan eller om något av låten gick förlorat i översättning verkade spela väldigt liten roll.

Island hörde till de länder som sjungit på engelska varje år sedan regeländringen. Inte sällan sjöngs bidragen i den nationella finalen på isländska och sedan fick vinnaren en engelsk version inför ESC. Lite underligt kan tyckas för ett bolag som enligt sin egen mediestrategi ska värna om det egna språket.

Nya vindar drog ändå in då Eyþór Ingi Gunnlaugsson stod som segrare i Söngvakeppnin 2013: han och låtskrivarna (däribland Örlygur Smári som tidigare skrivit för Island 2000, 2008 och 2010) meddelade raskt att de tänkte sjunga på eget språk i Malmö. För första gången någonsin spelades det inte ens in en engelskspråkig version av det isländska bidraget.

Eyþór Ingi var en 23-årig fiskarson från Dalvík på norra Island. Som 15-åring hade han spelat med i musikalen Oliver och hade sedan dess sjungit solo och i olika band, mest rock och progg.

Tävlingslåten var allt annat än rock och progg: en avskalad liten visa om den lilla människan som mitt i allt det stora bara kan häpna över livet och kanske hoppas att himlens portar någon dag ska öppnas för en. Lågmält och attraktivt bland de många stora gester och uttryck som ofta syns i ESC: balladen tog sig hela vägen till final, där publiken fick höra sång på isländska för första gången sedan 1997.

Eyþór Ingi var säkert nöjd med sin finalplats men hade en ännu större sak på lut: i juli samma år gifte han sig med sin flickvän som han varit ihop med i många år redan.

Eyþór Ingi Gunnlagsson / Ég á lif (Island 2013)

17:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Missä miehet ratsastaa / Finland 2008

Alltsedan Lordi vunnit den nationella finalen hade Finland fullkomligt badat i Eurovision Song Contest: tävlingen var överallt och helt tiden, på längden och tvären och i alla kanaler. Härligt och överväldigande och lite hedonistiskt. 

Som att äta enbart schwarzvaldtårta under ett drygt år. Underbart på många sätt men förr eller senare infinner sig en mättnadskänsla. Såväl de anställda på Yle som den stora allmänheten var en aning utschasade när den stora finalen i Helsingfors var över.

Inte undra på att 2008 års nationella upplaga kändes lite trött. Det momentum man haft året innan var som bortblåst och det allmänna intresset var häpnadsväckande lågt.

De två tidigare årens koncept - att låta tolv utvalda artister ställa upp med två låtar var och få ett av sina båda nummer utslaget i semifinalen - hade vattnats ur rejält. Nu hade de tolv artisterna var sin låt och i de tre semifinalerna valdes två vidare till finalen medan de utslagna fick en ny chans i Andra Chansen.

Andra Chansen avgjordes i samma program som själva finalen så alla tolv artister fick ändå sjunga där, något som gjorde semifinalerna fullständigt poänglösa och onödiga. Man hade lika gärna kunnat göra en enda stor final med alla bidrag istället.

Bland artisterna fanns såväl ett par etablerade veteraner som ett par lovande nykomlingar, men den skärpa som funnits i startfälten de senaste åren saknades nu. Ingen av deltagarna känns riktigt spännande på det där kittlande sättet. Ingen kändes riktigt här och nu.

Föga förvånande stod slutstriden mellan de två största namnen i tävlingen: den 62-årige schlagerlegenden Kari Tapio mot ett ungt rockband i läderbyxor (men ofta utan skjortor). Finland skulle väl inte varit Finland om inte rockarna dragit det längsta strået men det blev en rätt tunn marginal i slutändan.

Teräsbetoni bildades i Tammerfors 2002 med Jarkko Ahola som solist. De hade två skivor i bagaget varav den senaste - utgiven på finska Warner - sålt guldskiva. Bandnamnet betyder "armerad betong" och valdes för att låta både hårt och starkt på samma gång.

"Missä miehet ratsastaa" ("Där männen rider") var skriven delvis som en blinkning till en annan finsk stjärna och introt bär ekon av "Tsingis Khan" med Frederik. Att den låten var en finsk version av ett ESC-bidrag hade bandet enligt egen utsago ingen aning om.

Väl på plats i Belgrad skilde låten ut sig från de andra bidragen på ett positivt sätt. Teräsbetoni tog sig hela vägen till finalen och nu spreds ett rykte bland finska journalister att Finland skulle ha vunnit sin semifinal. Med ens piskades det upp en viss förväntan på hemmaplan och man kunde ana åtminstone en smula av den festivalfeber som rått året innan.

I finalen kom förhoppningarna på skam och placeringen blev låg. Det spelade ingen roll på hemmaplan där "Missä miehet ratsastaa" blev en stor framgång och Teräsbetonis nya skiva toppade albumlistan.

Trots framgången skulle sagan om Teräsbetoni bli kort. 2011 - efter nio år och fyra fullängdare - tyckte medlemmarna att man kramat allt man kunde ur konceptet och bandet gick skilda vägar.

Teräsbetoni / Missä miehet ratsastaa (Finland 2008)

22:a plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Nous aurons demain / Schweiz 1961

Eurovisionens Grand Prix de la Chanson var enligt alla regler en tävling för upphovsmän och vem som sjöng var egentligen inte så viktigt. När Géo Voumard och Émile Gardaz - tävlingens allra första vinnare - segrade för tredje gången i den nationella ligan hade de därför bett en fransk artist sköta sjungandet.

Franca di Rienzo var en 22-åring med italienska rötter. Hon hade sjungit professionellt i ett par år och i Cannes gav hon ett avslappnat och lättsamt intryck, hon verkar närmast leka fram sin lilla sång på scenen. Juryn gillade vad den såg och röstade fram henne till bronsplats.

Man skulle inte tro det men i själva verket gillade inte sångerskan alls att stå ensam i rampljuset. Hon var van att sjunga med orkestrar eller på olika klubbar, men när allt ljus föll på henne blev hon orimligt nervös. Var det här faktiskt vad hon ville?

Efter att ha sjungit en av hans sånger vid melodifestivalen i polska Sopot 1963 blev hon ett par med låtskrivaren och orkesterledaren Christian Chevallier. Han hjälpte Franca att sätta samman en grupp, inspirerad av amerikanske folkrockgrupper som Peter, Paul and Mary. 

Les Troubadours blev ett lämpligt hem för sångerskan. De blev uppmärksammade och uppskattade. Två gånger försökte de representera Frankrike i ESC (1970 och 1976) och 1973 vann de ett specialpris vid World Popular Song Festival i Tokyo med "Je te verrai passer, je te reconnaitrai". Gruppen fortsatte tillsammans (ibland under olika namn) fram till början av 1980-talet.

Vid sidan av Les Troubadours hann Franco di Rienzo även spela Marie Antoinette i rockoperan "La révolution française" och sjunga på soundtracket till den franska dubbningen av Walt Disneys "Robin Hood". 

Franca di Rienzo förblev gift med Christian Chevallier fram till hans död 2008 och har också använt sig av namnet Franca Chevallier i offentligheten.

Franca di Rienzo / Nous aurons demain (Schweiz 1961)

3:e plats av 16 bidrag i Cannes

Pe-o margine di lume / Rumänien 2008

Det hade gått bra för Rumänien och sedan 2002 hade man tagit sig in bland de tio bästa varje år utom ett. Det fanns egentligen ingenting som pekade på att den starka trenden skulle vika.

Det som möjligen kunde te sig lite underligt var att hela tre av tolv låtar i den rumänska finalen 2008 var från Sverige. Det var svårt att kvala in till Melodifestivalen förvisso, men om det gått så bra för Rumänien kunde man ju anta att det skulle funnits fullt tillräckligt med lokala stjärnor och att man inte behövde ta emot låtar något annat land ratat?

Rednex feat Ro-Mania, LaGaylia Frazier och trion Biondo (vars låt var skriven av en viss Måns Zelmerlöw) gjorde alla ett visst intryck och de sistnämnda tog till slut silverpengen efter ett stycke inhemskt producerad tvåspråkig popera.

 "Pe-o margine di lume" ("Vid världens ände") var från början skriven som en sololåt för tenoren Vlad Miriță, men när man ville skicka in den till ESC var man tvungna att korta ned och skära bort bitar. För att öka dynamiken tog man in den betydligt mer etablerade sångerskan Nicoleta Matei, som i sin tur föreslog att hennes del borde sjungas på italienska.

Naturligtvis blev det bråk efter den rumänska finalen (det brukade det i princip bli varje år) och vinnarlåten anklagades för att vara ett plagiat. När tv-bolaget TVR kom fram till att den inte var det, anklagades de i sin tur för att ha konspirerat för att ge Vlad & Nico segern. 

Biondos fans startade en petition på nätet och samlade ihop tiotusen underskrifter för att få vinnaren diskad, utan effekt. (När jag ibland tycker att jag själv tar den här tävlingen på för stort allvar brukar jag skänka Biondos fans en tanke.)

Inför Belgrad hörde de flesta ett solitt och stilfullt låtbygge - om man gillade popera eller inte var måhända en smaksak - och de flesta tippade på förhand att den rumänska formkurvan skulle hålla i sig. 

Det hade den kanske kunnat göra men när duon kvalade vidare till finalen lottades de att sjunga allra först där. Måhända hade inte låten räckt till ändå en en ganska stark final men när linjerna öppnade verkar tittarna ha glömt bort Rumänien som fick sin sämsta placering på tio år.

Vlad & Nico har sjungit vidare på var sitt håll och har båda vid sidan av musiken dubbat en del Disneyfilmer till rumänska.

Vlad & Nico / Pe-o margine di lume (Rumänien 2008)

20:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

I Feel Alive / Israel 2017

Eurovisionssäsongen började helt som vanligt i Israel men skulle sluta i stor dramatik. Dramatik som inte ens hade något med det utvalda bidraget att göra. 

För tredje året i rad användes talangjakten HaKokhav HaBa (anordnad och visad på IBA:s konkurrentkanal Keshet) till att vaska fram den artist som skulle representera Israel i ESC. Efter det tog IBA över och försåg vinnaren med en passande tävlingslåt.

Segrande ur leken kom 25-årige Imri Ziv, ett bekant ansikte för den med skarpa ögon och gott minne. Han hade ställt upp i The Voice 2012 utan att komma alltför långt, och hade efter det körat bakom de israeliska bidragen 2015 och 2016. Nu skulle han få tävla på egen hand. Eller skulle han?

Israels regering hade i flera år tyckt att IBA blivit en koloss med alltför många anställda och med lågt förtroende bland allmänheten. Bolaget skulle avvecklas och ersättas med ett nytt och modernt alternativ. 

Det fanns hursomhelst ett stort krux: det nya bolaget skulle inte ha någon egen nyhetsredaktion, något EBU kräver av sina medlemsorganisationer. Originalplanen var att IPBC (Israeli Public Broadcasting Corporation) skulle tagit över i april men för att inte riskera deltagandet i ESC sköts programstarten fram och Imri Ziv fick resa till Kiev.

Där märktes kanske sångarens orutin en smula. Israel kvalade vidare i den andra semifinalen och helt tydligt hade inte Imri Ziv hunnit ladda om inför finalen. Han gav ett trött intryck och sjöng inte särskilt bra. Trots att Israel kommit trea i sin semi blev det en riktig buklandning långt ned i resultatet i finalen.

Imris låga placering var i princip det sista som visades på IBA. Tidigare samma vecka hade de anställda fått veta att klockan nu var slagen och att IBA skulle gå ned i svart. När ESC var slut följde en kort hälsning från personalen och ett meddelande att IBA upphört sina sändningar.

Problemet med IPBC - till vardags kallad "Kan" ("Här"), precis som Israels bidrag 1991 - och dess nyhetsbevakning var långt ifrån löst och EBU var inte särskilt sugna på att ge medlemsskap till nykomlingen. I juni 2017 bestämde man att Israel skulle få dispens att delta året därpå i väntan på ett slutgiltigt beslut, en möjlighet man får lov att säga att israelerna gjorde det mesta av.

Imri Ziv har sjungit vidare, mestadels i musikaler och scenproduktioner. I en stor intervju i juni 2023 kom han för första gången ut offentligt som homosexuell. I intervjun berättar han att han som liten blivit retat för att inte vara tillräckligt grabbig, att han upplevt det jobbigt att bli bedömd på sitt utseende och att det tog honom många år av terapi innan han kunde erkänna för sig själv vem han var.

Imri / I Feel Alive (Israel 2017)

23:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

Im Wartesaal zum großen Glück / Västtyskland 1956

När den första upplagan av Eurovision Song Contest - ett namn som programmet ännu inte hade - avgjordes i Lugano den 24 maj 1956 hade det bara gått elva år och några veckor sedan andra världskriget tog slut. Europa kämpade hårt för att lära sig leva med detta enorma som ännu låg väldigt nära i backspegeln.

Att alla tiders första bidrag framfördes av en judisk artist var en händelse som såg ut som en tanke. Att den första sång som vann en tysk nationell final var framförd och skriven av en judisk sångare som överlevt förintelsen var än mer symboliskt.

Walter Andreas Schwartz föddes i Aschersleben 1913 och flyttade som 19-åring till Wien för att utbilda sig till skådespelare. Han lyckades ganska bra och fick roller runt om Tyskland under 1930-talet tills hans gamla hemland återkallade hans pass, gjorde honom rättslös och skickade hela hans familj till koncentrationslägren.

Av hela hans familj överlevde enbart Walter Andreas och tre av hans syskon. Han har själv berättat hur han överlevde tack vara att hans lägervakt var en gammal barndomsvän. Smaka lite på den meningen och vad den faktiskt betyder. Värt att notera är att det fanns ett koncentrationsläger även i sångarens barndomsstad Aschersleben.

När kriget tog slut och livet på något sätt förväntades fortsätta flyttade Walter Andreas Schwartz utomlands. Först jobbade han som översättare för BBC i London och bodde sedan några år i Paris innan han ändå flyttade tillbaka hem. Nästan. Aschersleben låg nu i DDR och Walter Andreas Schwartz bosatte sig i Västtyskland där han påbörjade en karriär som sångare och låtskrivare.

Att han ställde upp i den västtyska uttagningen till ESC var bara en slump: han sökte en chans att få sjunga i tv och så blev hans sång uppskattad. Han vann den tyska finalen och fick en stor hit med sitt egenhändigt skrivna bidrag. Karriärens största.

Lite underligt kan man tycka med tanke på att texten till "Im Wartesaal zum großen Glück" ("I den stora lyckans väntrum") var en riktig bredsida mot Förbundsrepubliken Tyskland och dess försök att förhålla sig till det oerhörda som hänt bara några år tidigare, som alla var på något sätt involverade i, det man på tyska kallade "Vergangenheitsbewältigung" - kampen att hantera det förflutna. En passage i texten handlar om hur man byggt väggar mot verkligheten eftersom man inte tycker så värst mycket om den.

Även i Lugano uppskattades Walter Andreas Schwartz och hans sång. Vinnaren Lys Assia nämnde den som en personlig favorit och trots att vi inte har resultatet - endast vinnaren offentliggjordes - ryktades det att Västtysklands första bidrag kommit på andra plats.

Walter Andreas Schwartz skrev över tvåhundra sånger men blev aldrig någon stor stjärna på den tyska musikhimlen. Istället blev han en framgångsrik författare och skådespelare, specialiserad på hörspel i radio samt som uppläsare av ljudböcker. Trots bristande stjärnstatus bjöds han in till den tyska finalen 1985 där varje bidrag presenterades av en tidigare tysk representant.

Walter Andreas Schwartz avled 1992 i Heidelberg, 78 år fyllda. Han gifte sig aldrig och sa i intervjuer att hans verk kändes som hans barn.

Förenta Nationerna har 2023 beslutat att studera förintelsens överlevare och lägga extra vikt vid deras liv efter kriget i projektet "Home and Belonging" samtidigt som högerextrema krafter på nytt vinner ny mark, inte minst i Europa.

Walter Andreas Schwartz / Im Wartesaal zum großen Glück (Västtyskland 1956)

Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

Should've Known Better / Danmark 2012

Det hade gått bra för Danmark och trots att man höll sig i en fåra med väldigt trygg och välbekant musik utan vassa kanter - eller kanske just därför - hade man slagit sig in bland de fem bästa såväl 2010 som 2011.

Den danska finalen hölls i Aalborg och bestod av tio bidrag: sex hade valts ut via en öppen uttagning medan de fyra återstående bjudits in direkt av arrangörerna. Kanske var det svårt att få med lyskraftiga danska artister och för andra året i rad hade man bjudit in en svensk stjärna att tävla: 2011 hade det varit Jenny Berggren från Ace of Base, nu tävlade Patrik Isaksson under den rödvita fanan.

Vann gjorde 22-åriga Soluna Samay med en riktigt internationell bakgrund: född i Guatemala av tysk-schweiziska föräldrar men boende på Bornholm sedan tio års ålder. Hon började tidigt att sjunga och spela trummor och bildade duon Gee Gee & Soluna tillsammans med sin pappa. Som duo gav de ut sex skivor och en samlingsplatta.

2011 släppte Soluna ett första soloalbum med sånger hon skrivit själv. Det ledde till att hon uppmärksammades och fick frågan om hon ville ställa upp i Dansk Melodi Grand Prix.

"Should've Known Better" hade namnstarka upphovsmän: Remee (Remee Sigvardt Jackman) hade skrivit hits som "Not Like Other Girls" för S.O.A.P och "Superstar" för Jamelia - den sistnämnda blev Storbritanniens mest spelade låt 2003. 2008 hade han skrivit Tysklands bidrag till ESC. Hans låtskrivarpartner Chief 1 (Lars Pedersen) var producent och en av Danmarks hiphopveteraner. 1997 tävlade hans låt "Stemmen i mit liv" för Danmark i Dublin.

"Should've Known Better" har alltid fört mina tankar till Seals gamla hit "Crazy" men slog an väl i Danmark där den gick upp på topplistans förstaplats. I Baku tog sig låten till final men räckte inte alls till i konkurrensen där. För första gången på flera år hamnade Danmark nära botten men det viktiga är ju alltid att ta sig vidare från semifinalen.

Låtskrivarna trodde stort på Soluna och skrev ett helt album åt henne efter Baku. De var lovade internationell lansering av ett stort skivbolag men då inspelningarna drog ut på tiden gick planerna i stöpet.

Trots att Danmark lyckades bra i ESC räckte det inte längre att vinna Dansk Melodi Grand Prix för att etablera sig på allvar. Soluna Samay har fortsatt att sjunga och gett ut ett par skivor till men har inga fler noteringar på de danska listorna.

Den dåliga placeringen visade sig bara vara en tillfällig missräkning. Året därpå skulle den danska finalen leverera i riktigt stor stil.

Soluna Samay / Should've Known Better (Danmark 2012)

23:e plats av 26 bidrag (final) i Baku