L'amour s'en va / Monaco 1963

Lilla Monaco hade redan visat framfötterna ett par gånger i Eurovision Song Contest men inför finalen i London 1963 hade de fått en riktigt smarrig fångst på kroken: den blott 19-åriga tonårsidolen Françoise Hardy som slagit igenom med dunder och brak året innan.

Efter en barndom som hon själv beskrivit som "inte särskilt lycklig" började Françoise Hardy spela gitarr och skriva låtar som 16-åring och fick två år senare skivkontrakt hos Disques Vogue som behövde en ny popsångerska och där producenterna tyckte att hon var tillräckligt snygg och skulle se bra ut på ett skivomslag.

Om de förväntat sig en vanlig popsångerska så bedrog de sig. Unga fröken Hardy insisterade på att spela in sina egna låtar och trots att producenterna ogillade den ledde sången "Tous les garçons et les filles" till ett magnifikt genombrott under hösten 1962. Här lärde sig Françoise Hardy att stå på sig och lita på sina instinkter eftersom de tydligt var minst lika bra som experternas.

Även ESC-bidraget "L'amour s'en va" ("Kärleken ger sig iväg") var hennes egen komposition. Redan nu visste hon att liveframträdanden inte var hennes styrka och många år senare berättade hon i en intervju att hon varit alldeles lamslagen av rampfeber. "Jag har aldrig sett mitt framträdande och vill aldrig se det!"

En femteplats var kanske ingen braksuccé men skivan sålde bra och fortsatte att öppna dörrar för den unga sångerskan som snart skulle börja ställa oerhörda krav på sitt skivbolag.

Då hon ansåg att de musiker och studior som fanns i Frankrike var totalt undermåliga krävde hon att få spela in sina skivor i Storbritannien istället. Som en av landets ledande artister fick hon sin vilja igenom och spelade nu in en rad klassiska album fulla med fantastiska låtar: "Voilà", "Comment te dire adieu", "Ma jeunesse fout le camp" och en besjälad cover av "Il n'y a pas d'amour heureux" till exempel.

Françoise Hardy fortsatte en framgångsrik karriär, även om hon av och till tog långa uppehåll från offentligheten. 2021 meddelade sångerskan sin publik att hennes hälsa försämrats så mycket att hon aldrig mer skulle kunna sjunga och 11 juni 2024 avled Françoise Hardy efter en längre tids sjukdom. 

Hennes bana är alltför lång och komplex för att kunna återberättas i korthet här, men medan hennes aura och hitkatalog bestått har hon inte alltid levt upp till sina beundrares förväntningar. Hur som helst är hon det i särklass största namnet som någonsin tävlat för Monaco och ett av de största som någonsin ställt upp i ESC - Françoise Hardy förblir en av den franska världens stora ikoner.

Det är faktiskt helt oerhört att hon och Nana Mouskouri - två av alla tiders bäst säljande kvinnliga artister - ställde upp i ESC samma år, dessutom utan att vinna.

Uppdaterad 12 juni 2024

Françoise Hardy / L'amour s'en va (Monaco 1963)

Delad 5:e plats av 16 bidrag i London

Never Forget / Island 2012

Alla hade varit nöjda med Jónsi och hans insats i Istanbul 2004 trots att placeringen varit en besvikelse. Han lämnade sitt band  Í svörtum förtum och satsade på en solokarriär istället men den riktigt stora framgången ville inte riktigt infinna sig. Solokarriären hjälptes förmodligen inte av att det fanns en internationellt känd Jónsi - Jón Þór Birgisson, sångare i Sigur Rós. 

När schlager-Jónsi ställde upp i den isländska finalen 2007 var han en av favoriterna men när tittarna fick rösta slog han sig inte ens in bland de tre främsta. Det var kanske inget gott tecken.

En som ändå ville ha Jónsi var Greta Salóme Stefánsdóttir - en 25-årig violinist som spelade i den nationella isländska symfoniorkestern Sinfóníuhljómsveit Íslands men som också ville prova på att vara popstjärna.

"Mundu eftir mér" ("Minns mig") var en duett där också Greta Salómes fiol fick vara med på ett hörn, med en text inspirerad av isländsk folktro. Tittarna ville skicka pojkbandet Blár Ópal till Baku men juryn avgjorde till duons fördel.

Den isländska allmänheten verkar inte ha surat över att bli överkörd: ESC-versionen klättrade upp till en andraplats på den inhemska hitlistan och fick många fans i förhandsspekulationerna.

Kanske tänkte många att Island fortfarande hade medvind efter Yohannas andraplats i Moskva och nog tog sig islänningarna till final men fick ett svalt mottagande där. "Never Forget" låg länge på noll poäng (tillsammans med Norge och Danmark) och spräckte nollan först då Slovenien röstade som nittonde land. 

Den eventuella besvikelsen till trots hade Greta Salóme nu gjort ett rejält intryck på sina landsmän och gav ut sitt debutalbum senare samma år. Hon hade inte heller tävlat färdigt och skulle göra ett nytt försök att ta Europa med storm fyra år senare.

Greta Salóme & Jónsi / Never Forget (Island 2012)

20:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

Golden Boy / Israel 2015

Under många år hade Israel varit en riktig klippa i ESC - en deltagare som nästan alltid skickade bra bidrag och som nästan alltid fick bra placeringar. Det började i sanning kännas som ganska länge sedan och nu hade man missat final fyra år i rad.

Nu var goda råd dyra om man ville hålla hemmapublikens intresse vid liv och IBA beslutade sig för att åka snålskjuts på en riktig publiksuccé på konkurrentkanalen Channel 2. 

HaKokhav HaBa ("Den nästa stjärnan") var en vidareutveckling av Idol och lät tittarna rösta på sina favoriter med hjälp av en mobilapp. Den första säsongen engagerade storpublik och från och med säsong två bestämdes det att vinnaren också skulle få representera Israel i ESC.

Vinnare blev den blott 16-åriga Nadav Guedj från Israels sjunde största stad Netanya. Han hade rötterna i Algeriet och var född i Paris men hade flyttat till Israel redan som liten. Hans musikaliska favoriter var Beyoncè, Michael Jackson och Justin Timberlake och hans ungdomliga charm - han var den yngsta som tävlat för Israel i ESC sedan Gili Netanel 1989 - tog landet med storm.

Den väletablerade låtskrivaren Doron Medalie - musikalisk ledare för landets bidrag 2008, 2010 och 2013 - sattes att skriva en låt åt den unga talangen. "Golden Boy" skapade en del rabalder på hemmaplan då den var den första låten helt på engelska som tävlade för Israel, men den fick snabbt många fans med sitt lekfulla humör, med rimmet "before I leave / let me show you Tel Aviv" samt att texten underströk tävlingens regel att inget bidrag får vara längre än tre minuter.

I Wien fick Nadav och hans dansare bra fart på tillställningen i ett startfält där alltför många satsat på långsamma ballader. Israel tog sig till final och brakade in bland de tio främsta för första gången sedan 2008. "Golden Boy" gick upp på den lokala hitlistans förstaplats och unge Nadav blev en stjärna. Låten gick upp på listorna i flera länder och spelades in på grekiska av Eleni Foureira (Cypern 2018).

Med åren har Nadav Guedj bytt sångspråk till hebreiska och har också skådespelat en hel del. Trots att han släppt flera framgångsrika singlar har hans andra skiva - som varit på gång sedan 2017 - ännu inte sett dagens ljus.

Ibland har pressen kallat honom Israels Justin Timberlake men själv beskriver han sig hellre som "en helt vanlig Nadav". 

Nadav Guedj / Golden Boy (Israel 2015)

9:e plats av 27 bidrag (final) i Wien 

In A Moment Like This / Danmark 2010

Ledningen för den svenska melodifestivalen har förmodligen haft roligare kvällar än just finalen av Eurovision Song Contest i Oslo. Inte nog med att deras egen vinnare och kandidat blivit utslagen i semin - en av låtarna de valt bort från den nationella finalen hade gått hela vägen och vunnit i Danmark.

Såväl 2007 som 2008 hade Lettland slagit Sverige med låtar som ratats för Melodifestivalen men när röstningen började i Oslo fick Danmark de två första tolvorna och såg en kort stund ut att kunna bli en riktig chockvinnare. Gissningsvis kunde Christer Björkman och hans gäng hålla sig för skratt.

Den danska finalen hade bestått av tio bidrag: sex utplockade från en öppen tävling och fyra vars artister inbjudits direkt av DR. En av de fyra var popstjärnan Bryan Rice som haft ett par hits men vars karriär nu svalnat en aning. Han hoppades på nytändning och hans "Breathing" tog sig hela vägen till en andraplats. Som tröstpris fick han läsa de danska rösterna vid ESC i maj.

Vann gjorde istället "In A Moment Like This", skriven för Melodifestivalen av Thomas G:son men nu framförd av den tillfälliga duon Thomas N'evergreen och Christina Chanée. Hon var jazzsångerskan som också skådespelat en del medan han var en äventyrare som haft hits i Ryssland och som tävlat i den ryska finalen 2009.

Vem det än var som bestämt att de skulle sjunga tillsammans så hade denna någon inte riktigt gjort sitt jobb och under förberedelserna i Oslo kom det allt tätare rapporter om att de båda danska artisterna inte verkade trivas särskilt bra ihop. Det mesta tydde på att de faktiskt inte alls var speciellt glada i varandra och detta smittade av sig på de danska repetitionerna som gick ganska dåligt.

Tydligtvis lyckades man sitta sig ned och fokusera inför semifinalen där de båda plötsligt var mycket bättre än de varit tidigare. Danmark gick vidare och lottades att sjunga sist i finalen där poängen slutligen strömmade in. En fjärdeplats var inget särskilt många skulle ha trott på några dagar tidigare.

Chanée och N'evergreen såg ändå till att avsluta sitt samarbete illa kvickt. Hon blev sångerska i Jan Glæsels orkester och har ofta medverkat i tv med den medan han återvände till Moskva och sin ryska karriär.

Melodifestivalen skulle ta ett djupt andetag och lyckas hitta en betydligt skarpare kandidat året därpå medan Thomas G:son skulle skriva hela karriärens största hit (och en av de största hitsen genom hela ESC-historien) för Loreen 2012.

Chanée & N'evergreen / In A Moment Like This (Danmark 2010)

4:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Believe 'n Peace / Malta 1999

Moira Stafrace och Christopher Scicluna blev ett par 1993, samma år som de båda körade bakom William Mangion i Millstreet. Året därpå representerade de Malta på egen hand i Dublin - det blev en hög placering men svarta rubriker efteråt då det visade sig att den maltesiska delegationen fått en stor del av sina poäng genom byteshandel.

Moira och Chris fortsatte inom musiken och uppträdde såväl tillsammans som på skilda håll. De turnerade runt sitt lilla hemland och skrev en hel del låtar till sig själv och andra.

Kanske tyckte de båda att de hade gjort sitt som artister i ESC och istället skrev de en poppig liten sak för Moiras lillasyster Diane istället. I kölvattnet efter Spice Girls var tjejgrupper det hetaste heta så man lät Diane bilda trion Times Three tillsammans med Philippa Farrugia Randon och Francesca Tabone.

"Believe In... (Peace)" var en glad låt som drevs framåt av en enkel trummaskin och det var ett rätt oväntat val då juryn på Malta röstade upp den i topp. Tidigare år hade juryn oftast valt mer balladiga bidrag och hade de gått på den linjen även den här gången skulle nog tvåan Lawrence Gray ha segrat.

Alla var inte nöjda med resultatet och inte minst den erfarna Claudette Pace - som landat på femte plats - uttalade sig bittert om att vinnartrion var på tok för oerfaren. Claudette skulle själv få tävla för Malta ett år senare.

I vanlig ordning fick det tyska skivbolaget CAP Sounds snygga till låten en aning men den här gången blev inte resultatet så värst lyckat: snyggt men förvånansvärt energifattigt. Dessutom ändrade man titeln till den smått obegripliga konstruktionen "Believe 'n Peace". 

I Jerusalem fick Times Three vokalt stöd - om det nu är rätt ord i sammanhanget - av Moira och Chris och trion hade fått några enkla men tydliga danssteg av en israelisk koreograf. Maltas sånginsats var måhända inte kvällens starkaste men framför allt var låten lite för statisk och ospännande för att ha en riktig chans.

Femtondeplatsen var med bred marginal Maltas svagaste resultatet sedan comebacken 1991 och Times Three gick snart skilda vägar. Diane Stafrace lämnade musiken för en karriär som modell innan hon satsade på en bana inom konstvärlden. 

Moira och Chris förblir aktiva inom det maltesiska musiklivet - särskilt Moira är synlig och närvarande som solist i flera olika band.

Times Three / Believe 'n Peace (Malta 1999)

15:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

Mall / Albanien 2018

När EBU bestämde sig för att släppa in Australien i tävlingen öppnade man också upp för en störtflod av spekulationer. Om EBU bara var på rätt humör kunde i princip vilket land som helst med associerat medlemskap få vara med och tävla. Hade man ögonen på fler länder? Vilka länder skulle man i så fall bjuda in.

Kanske var det Kina som stod på önskelistan? Man hade skrivit kontrakt med onlinekanalen Mango som skulle visa 2018 års final med egna kommentatorer. Att slå sig in på den gigantiska kinesiska marknaden och få stora tittarsiffror måste ha framstått som ett attraktivt scenario.

Vad man än tänkt sig slog den dörren igen med ett brak då det visat sig att kineserna redan i den första semifinalen censurerat två bidrag som inte föll regimen i smaken. Hur EBU någonsin kunde tro att den hårda kinesiska mediecensuren inte skulle drabba dem är oerhört konstigt, men Mangos rätt att visa tävlingen återkallades med omedelbar verkan.

Dels hade man censurerat Irlands dansande pojkvänspar men även Albaniens bidrag hade lyfts bort ur sändningen. Sedan januari 2018 är det nämligen förbjudet att visa tatuerade personer i kinesisk tv och den albanska sångaren Eugent Bushpepa hade massor av den varan. 

Eugent Bushpepa (född 1984 i Rrëshen i norra Albanien) hade börjat karriären redan som 14-åring och var en av landets ledande rockartister. Han hade en intensiv röst med stort omfång och var dessutom en framstående gitarrist. Ett tag tänkte han bli tandläkare men snart hade han etablerat sig ordentligt på scenen och fick flera gånger turnera tillsammans med sina egna idoler och förebilder då de besökte regionen.

"Mall" ("Längtan") var Eugents egen komposition - som fick kortas ned för att klara EBU:s treminutersregel - och även om den togs emot väl av såväl kritiker som fans var det få som trodde att folkrock på albanska skulle var hårdvaluta i Lissabon. Glädjande nog var Europa på humör och Albanien tog en välförtjänt plats i den final som de kinesiska tittarna aldrig skulle få se.

Eugent Bushpepa fick resa hem med Albaniens tredje bästa resultat i bagaget och har fortsatt att vara en framgångsrik artist på hemmaplan. 2020 låg han etta på de lokala listorna med sin singel "Stay With Me Tonight". 

Han ser sig själv som en väldigt icke-kommersiell artist och har alltid vägrat att spela in något album just därför, men sade sig 2020 ha börjat arbeta på en skiva eftersom hans fans efterfrågat en.

Eugent Bushpepa / Mall (Albanien 2018)

11:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

Femme fatale / Cypern 2008

Att välja internt hade inte gett önskat resultat 2007 - trots att man fick stjärnan Evridiki på kroken räckte det inte till för att ta sig igenom alla tiders längsta semifinal. RIK beslutade att ordna en nationell final dit vem som helst fick skicka in bidrag.

Av de 67 inskickade låtarna valde man ut tio kandidater och bland dem kunde man notera namn som Marlain (Cypern 1999) och Mike Connaris (Cypern 2004 och 2015). Den unga popkillen Nikolas Metaxas hade fått med hela två bidrag och kom tvåa och femma. Hade han vunnit om han dragit tillbaka den ena av sina låtar?

Juryn gillade Marlains låt "Rejection" bäst av alla tio men när tittarnas röster räknats tog istället Evdokia Kadi hem spelet. Hon var en 27-åring från Larnaca som sjungit i lokala sammanhang i många år och även spelat med i den cypriotiska tv:ns orkester. 

"Femme fatale" var sannerligen inte den smidigaste låt man hört - refrängen var hyfsad men resten kändes ofärdigt och fullt av bitar som inte hängde ihop - men vann på ett sympatiskt framträdande och sannolikt också på att låta väldigt lokal medan de andra toppkandidaterna mest försökte låta internationella.

I Belgrad sjöng Evdokia bra och dansade på bordet omgiven av ett skara koreograferade kavaljerer. Som förväntat räckte det hemsydda shownumret inte långt - även om man faktiskt fick en tolva från Storbritannien - och än en gång fick Cypern stanna i semin.

Evdokia hade ändå fått en del ögon på sig och är idag en väletablerad showartist hemma på Cypern.

Evdokia Kadi / Femme fatale (Cypern 2008)

15:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Belgrad