Love / Litauen 2009

Litauen hade egentligen ingen avsikt att ställa upp i ESC 2009 i Moskva. Man hade haft inte helt okomplicerade relationer till Ryssland ända sedan självständigheten återupprättats 1991 och landets krig mot Georgien 2008 hade rivit med smutsiga fingrar i gamla sår.

Ryktesvis fick EBU lägga stor energi på att hålla så många länder som möjligt kvar i tävlingen. Redan här hade man bestämt sig för att ESC skulle vara ett på alla plan opolitiskt sammanhang och därför var det viktigt att värdlandet Ryssland inte på något sätt förolämpades av andra länders frånvaro.

På något sätt lät sig litauerna övertalas och i likhet med sina baltiska grannar Estland och Lettland bestämde man sig slutligen att skicka ett bidrag när den stora grannen stod värd medan Georgien i slutändan var det enda land som stannade hemma.

Litauen ordnade som vanligt en nationell final som passande nog vanns av den ryskspråkige Dmitrij Sjavrov, en 23-åring från Vilnius som slagit igenom offentligt redan som sjungande tolvåring då han fick en stor hit med sin sång "Mamai" - skriven av landets första ESC-representant Ovidijus Vyšniauskas. Bara tre år senare flyttade unge Dmitrij till Storbritannien för att plugga musik.

Dmitrij uppträdde under sitt nya artistnamn Sasha Son, där den andra delen är det ryska ordet för "dröm". Vinnarlåten "Pasiklydęs žmogus" ("En vilsen man"), som artisten själv varit med och skrivit, översattes till engelska inför Moskvafinalen i hopp om att ett bekant språk skulle öka chanserna till poäng.

Kanske funkade tricket - i vilket fall tog sig Litauen till final, något som verkligen inte hände varje år. Sasha fick tack vare lottning äran att inleda hela finalen där han sjöng bra och avslutade med en refräng på ryska innan han höll upp en liten eldsflamma i handen, som något slags litauisk frihetsgudinna. Poängen blev inte så imponerande i slutändan men det viktigaste var helt klart att kvala vidare från semifinalen.

Sasha har ställt upp flera gånger på nytt i den nationella finalen - bland annat gjorde han ett valpigt men charmigt shownummer tillsammans med Donny Montell (Litauen 2012 och 2016) två år efter Moskva - utan att vinna.

Han har fortsatt att vara en aktiv artist och har med åren ändrat artistnamnet till Sasha Song, kanske för att inte understryka sin ryska koppling. Till skillnad från Estland och Lettland har Litauen endast en liten ryskspråkig minoritet, ungefär fem procent av befolkningen.

Att anstränga sig lite extra för att hålla Ryssland på gott humör var en linje EBU skulle fortsätta på (alltför länge) ända tills landets medlemskap slutligen suspenderades 2022.

Sasha Son / Love (Litauen 2009)

23:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

Chameleon / Malta 2019

Under många år hade Malta varit förvånansvärt framgångsrika i ESC. Visserligen hade man ägnat sig åt att byta poäng till höger och vänster men det räcker inte som förklaring - de maltesiska låtarna och artisterna slog sig oftast in bland de tio främsta och ett par gånger hade man varit snubblande nära att vinna.

Nu låg framgångarna långt tillbaka i tiden. Efter Chiaras andraplats i Kiev 2005 hade hela korthuset rasat ihop och Malta hade bara tagit sig in bland de tio främsta vid ett enda tillfälle sedan dess. Slutsatsen man verkar ha dragit är att den nationella finalen inte längre levererade som den skulle.

Istället bestämdes det att PBS skulle ta formatet X-Factor till Malta och att vinnaren skulle få representera sitt ö-land i Tel Aviv. Efter sjutton sändningar utropades Michela Pace - en 18-åring från Gozo - till segrare och eurovisionskandidat.

När man skulle hitta en låt för Michela att sjunga gick man förbi alla lokala låtskrivare och frågade istället bulgariske Borislav Milanov om hjälp. Efter ett par framskjutna placeringar - Bulgarien 2016, Bulgarien 2017 och Österrike 2018 - sågs Milonov som ett kap och en tänkbar vinnare.

Det Malta skulle få lära sig var att man får så mycket hitlåt som man är villig att betala för och även om den utvalda "Chameleon" lät uppdaterad och samtida så var den också kalkylerad på existerande pophits och långt ifrån oförglömlig. Michela hade ändå vind i seglen - hon hade många fans efter att ha tävlat i X-Factor och skrev kontrakt med den italienska avdelningen av Sony music.

Låten fick även snabbt fyra miljoner visningar på YouTube och toppade den lokala maltesiska hitparaden. En mängd tippare - som uppenbarligen hört något jag missat - öste beröm över Malta.

I Tel Aviv bjöd malteserna på ett nummer med mycket dans och animationer, men där Michela själv kändes lite loj mitt i hela tillställningen. Det blev en finalplats men den slutliga fjortondeplatsen motsvarade inte alls de högt ställda förväntningarna.

Michela sjunger fortfarande och har ännu sitt italienska skivkontrakt, men hennes skiva har skjutits upp åtskilliga gånger såväl under pandemin som efter.

Året därpå segrade Destiny Chukunyere i X-Factor och skulle ha representerat Malta vid ESC i Rotterdam med "All Of My Love" om inte tävlingen ställts in.

Michela / Chameleon (Malta 2019)

14:e plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv

Heroes / Sverige 2015

Efter att ha kommit femma i Idol 2005 snubblade Måns Zelmerlöw fram genom tillvaron i offentligheten. Han vann Let's Dance och han spelade musikal i Malmö men ingenting pekade på att han skulle vara någon stor stjärna i vardande. Melodifestivalen ändrade allting.

"Cara Mia" hörde egentligen inte ens till de utvalda bidragen 2007 men halkade in på ett bananskal som reserv när en annan låt diskades. Nu slog Måns knock på tittarna, erövrade en tredjeplats i finalen och gavs av programledaren Kristian Luuk smeknamnet "Mums-Mums" som skulle hänga kvar ganska länge.

Nu vände allting: Måns fick bättre anbud, spelade in framgånsrika skivor, skrev låtar till sig själv och andra och visade sig även vara en vass programledare i tv.

Han ställde upp en gång till i Melodifestivalen - "Hope & Glory" blev fyra 2009 - och ryktades ha varit en av de artister som varit påtänkta för "Hero", låten som Charlotte Perrelli till slut tävlade med i ESC 2008.

När Måns väl ställde upp en tredje gång efter sex års frånvaro var han väl etablerad som en av Sveriges största stjärnor. Hans medverkan kunde bara betyda en sak: nu hade han siktet inställt på seger. "Heroes" var skriven av bland andra Joy och Linnea Deb (som klivit fram som nya och lovande talanger i tävlingen efter att nästan ha spöat Sanna Nielsen med "Busy Doin' Nothin'" 2014) och lät verkligen som en hit.

Dessvärre lät den ganska mycket som en hit som redan fanns. "Lovers On The Sun" hade varit en stor hit för David Guetta (producerad av svenska Aviici) året innan och det mumlades en hel del om att Team Måns lånat lite väl mycket.

Tack vare stark star quality och en snygg scenshow - signerad Fredrik "Benke" Rydman - vann "Heroes" en brakseger med den största vinstmarginalen man dittills sett i Melodifestivalen. Efter en utdragen duell mot Ryssland blev det seger även i Wien och en glädjestrålande Måns fick lyfta segertrofén.

"Heroes" blev en hit - etta på topplistan i fem länder utöver Sverige - men inte i närheten av lika framgångsrik som "Euphoria" tre år tidigare. Underligt nog saknade den vanligtvis så driftige Måns Zelmerlöw riktigt starkt material att följa upp sin vinst med. Följande singel "Should've Gone Home" gick rätt spårlöst förbi, i likhet med albumet "Perfectly Damaged".

Inte för att det gick någon nöd på Måns: även om han inte blev en internationell popstjärna har han förblivit ett av Sveriges största namn. 2016 ledde han Eurovision Song Contest i Stockholm tillsammans med Petra Mede och bidrog i en av mellanakterna till den oförglömliga "Love Love Peace Peace". Dessutom framförde han en fin version av sin vinnarlåt där den animerade streckgubben ersatts av ett barn.

"Heroes" har - segern till trots - inte blivit någon riktigt stor klassiker men kan ses som en brytpunkt då de svenska låtskrivarna i Melodifestivalen alltmer verkat försöka skriva versioner av låtar som redan finns hellre än att försöka skapa något helt eget. Eller åtminstone försöka skriva det man tror publiken vill ha snarare än att överraska dem med något nytt.

Måns Zelmerlöw / Heroes (Sverige 2015)

1:a plats av 27 bidrag (final) i Wien

Unsubstantial Blues / Ungern 2007

Ungerska MTV hade lite svårt att bestämma sig: skulle man vara med eller inte? Man hade gjort en ganska lyckad comeback i Kiev 2005, uteblivit från Aten 2006 av ekonomiska orsaker men hoppade på tåget på nytt inför Helsingfors 2007.

Istället för att ordna en nationell final bestämde man att vinnaren av "Årets nykomling" vid den nationella Grammygalan Fonogram skulle få biljetten till ESC. Vinnaren utsågs helt genom telefonröstning och det hela var ett ganska fiffigt sätt att låta tittarna delta i urvalsproceduren.

Tittarnas val föll på Magdolna "Magdi" Rúzsa, som fått ett magnifikt genombrott då hon vunnit den tredje omgången av ungerska Idol ("Megasztár"). På kort tid släppte hon två album - ett med låtar hon sjungit i programmet, ett med eget material - som blev det årets två bäst säljande skivor i Ungern.

Trots att tittarna var nöjda trummade den nationella pressen upp en skandal där man ansåg att Magdi inte var tillräckligt ungersk för att representera landet i ESC. 21-åringen var född av ungerska föräldrar i provinsen Vojvodina (då en del av Jugoslavien, numer del av Serbien) och tidningarna frågade sig högljutt varför "en serb" skulle tävla för dem. Den starka ungerska nationalismen - som bara några år senare skulle ta ett allt starkare grepp om landet - bubblade redan under ytan och var tacksamt clickbait.

Magdi verkar själv ha fått välja tävlingslåt och valet föll på "Aprócska Blues" ("En obetydlig blues") -  skriven av sångerskan i samarbete med Imre Mózsik och lyft från hennes storsäljande album.

Praktiskt nog hade låten redan en rasande snygg och fyndig video där Magdi syntes utan att sjunga. Därmed var det lätt att lägga på den nya engelska versionen och vips hade man den perfekta förhandsvideon klar.

Det enda kruxet var att Magdi sjungit en del av låten i tv redan under sin tid i Megasztár - något som egentligen bröt mot EBU:s regler - men bidraget fick kvarstå i tävlingen.

När Ungern testat blues förut (1998) hade det inte gått något vidare men nu hade man många fans i förhandsspekulationerna. På scen gav Magdi ett kraftfullt framträdande och spelade upp ett avskalat litet drama med hjälp av väska och en vägskylt som rekvisita. Att hennes stora idol var Janis Joplin kunde nog tittarna ana sig till. 

I den rekordlånga semifinalen knep man en andraplats. I finalen tog sig Ungern för andra gången in bland de tio främsta och tilldelades Marcel Bezençon-priset för bästa komposition. Nu verkar tidningarna ha haft betydligt mindre att klaga på.

Magdolna Rúzsa har fortsatt en mycket framgångsrik karriär i Ungern men använder numer sällan sitt gamla smeknamn i offentligheten. Idag har hon åtta studioalbum under bältet och har belönats med totalt fjorton platinaskivor och börjar därmed ha ganska fullt på väggarna i sitt hem. 2022 blev hon mamma till trillingarna Lujza, Keve och Zalán.

Magdi Rúzsa / Unsubstantial Blues (Ungern 2007)

9:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

The Moon / Rumänien 2000

Rumänien fick vara med i finalen för tredje gången - arrangörernas ständiga ändringar av systemen för hur länder kvalade in eller kastades ut hade hållit rumänerna ute i kylan mer än något annat land - och en stor nationell final ordnades i Bukarest där tittarna fick välja vinnare med hjälp av sina telefoner. 

Tretton låtar spelades upp i direktsändning medan ett par utvalda låtar tydligen lämnades utanför tävlingen (exempelvis "M-am indragostit" med duon Valahia, som ändå hade ett annat bidrag med i startlistan). Från början sades det att tittarna hade en timme på sig att avlägga sina röster men av okända anledningar hölls röstningen öppen i hela tre timmar.

Naturligtvis blev det bråk. Valahia hade legat etta med sin låt "Why" efter den första timmen - då telefonslussen borde ha stängt efter reglerna - och hotade högljutt med juridiska åtgärder efter finalen, men TVR lyssnade inte alls med det örat. Mihai Trăistariu - ena halvan av Valahia - skulle representera Rumänien sex år senare i Aten.

Vinnare blev "Luna", framförd av Taxi - ett band som bildats ett år tidigare av sångaren och gitarristen Dan Teodorescu och som snabbt fått stor uppmärksamhet för sina ofta politiskt färgade texter. Man tog tillfällig hjälp av Georgiana Pană på panflöjt och spelade in en engelsk version inför ESC.

Det är värt att notera att vinnarlåten endast fick 474 röster trots att telefonröstningen varit öppen under tre timmar. Trots det använde sig Rumänien av telefonröstning också i ESC där tittarna bara hade fem minuter på sig att rösta. 

Gissningsvis kom det inte in så förskräckligt många röster, vilket i sin tur gör resultatet lätt att påverka. Som av en händelse gick rumänernas tre högsta poäng till de enda tre länder som i sin tur röstade på dem: Ryssland, Makedonien och Kroatien. Tänk, så det kan slumpa sig. De poängen räckte inte långt och än en gång fick Rumänien stå över ett år.

Taxi var djupt missnöjda efter tävlingen och när de kom hem från Stockholm släppte de en rätt fjantig protestlåt mot hela EBU (vars text i komprimerad form ungefär går "buhu vad alla är dumma mot stackars oss"). 

Taxi har varit ett bestående fenomen som ännu spelar ihop och ger ut skivor när andan faller på. Medlemmarna har kommit och gått genom åren medan Dan Teodorescu förblir gruppens centrala gestalt.

Taxi / The Moon (Rumänien 2000)

17:e plats av 24 bidrag i Stockholm

Superstar / Turkiet 2006

Den nationella finalen 2005 hade inte gett TRT något annat än huvudvärk så hela projektet arkiverades omedelbart och relegerades till förrådet för mindre briljanta idéer. Istället gick man logiskt nog tillbaka till att välja bidrag internt.

Man kan tänka sig att det sågs som ganska viktigt att välja rätt då man skulle skicka en representant till just Grekland av alla ställen. Relationerna mellan Turkiet och Grekland hade genom åren pendlat från "ansträngda" till "direkt fientliga" (läs mer om saken här) och när Turkiet först debuterade i ESC hoppade Grekland av i protest.

Just för tillfället var länderna ovanligt vänskapligt sinnade mot varandra - åtminstone inom ESC, politiskt var det fortfarande ganska skakig terräng - men det var inte läge att göra bort sig just i Aten.

Redan i januari meddelade TRT att de valt ut Sibel Tüzün för uppdraget. Hon var en 34-årig sångerska och låtskrivare som fått ett stort genombrott med sin debutskiva 1992. Sedan dess hade hon varvat ny musik med stora turnéer samtidigt som hon tidvis bodde och verkade utomlands.

Som en liten bonus hade Sibel också deltagit i den turkiska finalen 1990, då hon ännu studerade vid konservatoriet i Istanbul.

Sibel fick föreslå tre potentiella bidrag för en jury som slutligen utsåg en vinnare. Sibel ingick också i juryn och hade sannolikt ganska mycket att säga till om där. Juryn fastnade för "Superstar" - en rätt fräck blandning av disco och orientaliska toner signerad artisten själv - som presenterades för tittarna i början av mars.

Turkiet hörde inte till förhandsfavoriterna - det fanns ganska många uppseendeväckande bidrag i startlistan som kämpade om tittarnas gunst - och det sågs som åtminstone en liten överraskning när Sibel kvalade vidare.

Sibel och hennes fyra dansare gav järnet på scenen och skakade på allt Moder Natur skänkt dem och landade till slut på en elfteplats. Det var ganska bra med tanke på hur det brukade gå för turkiska bidrag före Sertab Erener men samtidigt snöpligt: de tio bäst placerade länderna fick en garanterad plats i nästa års final medan Turkiet än en gång tvingades kvala.

Sibel Tüzün har fortsatt sin karriär och släppt ett antal album och singlar. 2020 flyttade sångerskan till London - mer eller mindre permanent, tydligen - och fortsätter sin bana där. Vid sidan av musiken fungerar hon också som yogainstruktör och - enligt hennes eget instagramkonto - "trauma informed voice professional". 

Sibel Tüzün / Superstar (Turkiet 2006)

11:e plats av 24 bidrag (final) i Aten 

Silêncio e tanta gente / Portugal 1984

Sist ut av alla vid finalen i Luxemburg var en låt som bröt av rejält från de flesta av sina mottävlare. Portugal hade en mjukt svepande ballad där en svävande melodi mötte en djup text. Anspråkslöst och anspråksfullt på samma gång. Trots att den inte alls lät som en samtida hit väckte den en viss entusiasm på plats.

"Silêncio e tanta gente" ("Tystnad och alla människor") handlade om det komplexa i att vara människa: ibland är det mitt i tystnaden som jag hittar de ord jag vill säga, ibland är det mitt bland alla människor som jag förstår vem jag egentligen är. 

Bakom texten och musiken stod den 38-åriga Maria Adelaide Fernandes Guinot Moreno från Lissabon, en av startfältets mest rutinerade deltagare. Hon hade startat sin musikkarriär redan i slutet av 1960-talet då hon sjöng i ett populärt radioprogram och gavs chansen att spela in skivor.

Att vara kvinna i musikbranschen har aldrig varit särskilt lätt och under 1970-talet tog Maria Guinot även ett vanligt civilt jobb. Då hon återfann rampljuset 1981 - genom att komma trea i den nationella finalen - var hon anställd på flygbolaget TAP sedan många år.

Som om portugiserna anat att deras bidrag hade potential hade "Silêncio e tanta gente" redan spelats in i flera språkversioner: den tyska var skriven av Bernd Meinunger medan Maria själv skrivit den franska.

I slutändan blev poängen onödigt blygsam. Kanske blev det för mycket för juryn med två originella ballader i rad på slutet? Italien framträdde precis före Portugal och möttes också av en förvånansvärt kallsinnig samling domare.

En som lät sig förtjusas framför sin tv-apparat var den finska sångerskan Anneli Saaristo (Finland 1989) som tog mod till sig och bad rocklegenden Juice Leskinen (som skrivit Finland 1982) att översätta den åt henne. Resultatet blev "Jos joskus", en sång Anneli Saaristo burit med sig hela karriären och ännu sjunger på konserter.

I likhet med Anneli var Maria Guinot aldrig den storsäljande stjärnan som toppade singellistorna men förblev en uppskattad och respekterad musikant genom hela sin karriär. Efter några år av sviktande hälsa slutade hon 2010 helt att spela piano och avslutade sin tid i rampljuset. Sångerskan avled i november 2018 till följd av en kortare tids sjukdom.

Maria Guinot / Silêncio e tanta gente (Portugal 1984)

11:e plats av 19 bidrag i Luxemburg