Love Power / Belgien 2007

Ett av de mest underliga fenomen man lätt upplever när man bevakar Eurovision Song Contest på plats är att man blir lite lätt repetitionssjuk och tappar sitt omdöme lite grann. När man sett och hört låtarna på nära håll ett par gånger (eller ett par gånger för mycket) genom ett imponerande ljudsystem är det lätt att börja hitta goda sidor i vilken låt som helst.

En av de gånger jag riktigt gick på pumpen var med Belgiens bidrag i Helsingfors 2007: en glittrig och funkig discokaramell, framförd av ett partyband i extravaganta kläder och utstuderat gott humör. Låten var glad och lättfångad men också lite ofärdig och mer än en smula tjatig. Ingen trodde på den. Utom jag, tydligen.

Jag skulle inte behöva låtsas om detta. Artikeln på Svenska Yles ESC-sajt där jag tippade de tio finalisterna från semifinalen är förmodligen arkiverad någonstans på botten av en låda längst ned i internets lägsta regioner. Men efter ett par ganska solida repetitioner trodde jag att Belgiens glada humör och poppiga energi skulle gå genom rutan i slutet av en absurt lång sändning och ta tittarna på ren utmattning. 

The Krazy Mess Groovers - eller the KMG's som de presenterades i programmet - hade visserligen spelat ihop under många år men var långt ifrån någon etablerad akt på den vallonska nöjesscenen. När det väl gällde var deras framträdande i direktsändningen betydligt mer skakigt än vad gruppen levererat tidigare under veckan. Eller åtminstone är det så jag minns det.

I vilket fall som helst bombade Belgien fullständigt i omröstningen, skrapade ihop en handfull små poäng och landade långt bak i listan. Kvar stod mästertipparen Tobias med dumstrut på huvudet. Åtminstone gick "Love Power" till historien som franskspråkiga RTBF:s första bidrag med text på engelska.

"Love Power" är hur som helst djupt representative för hur RTBF förhöll sig till ESC under de närmaste tio åren efter att de - rätt överraskande - nästan vann hela finalen i Riga 2003: att delta utan att delta, att närvara i startlistan utan att på något sätt riskera att vinna eller att behöva arrangera något. 

Vinden vände inte på riktigt förrän en viss Roberto Bellarosa visade RTBF:s chefer att det ändå var ganska trevligt att komma hem med en vettig placering i bagaget.

Krazy Mess Groovers led inte av sitt nederlag - intresset för tävlingen var lågt i Vallonien så det var ingen hög piedestal att falla ifrån - och har fortsatt att spela tillsammans efter floppen i Helsingfors. Bandet lär fortfarande vara aktivt även om flera av medlemmarna som medverkade i ESC lämnat skutan genom åren.

The KMG's / Love Power (Belgien 2007)

26:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

Reflection / Österrike 1999

Vid en första lyssning var Expressens Måns Ivarsson förvånansvärt säker på sin sak: Österrike vinner ESC i Jerusalem. Ivarsson hade bevakat tävlingen i över tio år redan utan att vara någon riktigt vän av den musik som brukade höras där. Men nu var han säker på att den österrikiska poplåten skulle ta hem spelet.

"Reflection" (som från början presenterats som "Reflection In Your Eyes" innan titeln kortades ned) var skriven av Dave Moskin - en amerikansk sångare och skådespelare med säte i Wien - och framfördes av den blott 18-åriga Bobbie Singer.

Tävlingslåten var ett stycke luftig, gitarrdriven tjejpop av en sort som låg i tiden och som härjat på listorna i form av Mejas "All About The Money" eller Lene Marlins "Unforgiveable Sinner".

Bobbie Singer - föga förvånande ett artistnamn, hon hette egentligen Tina Schosser - hade släppt sin första singel redan som 15-åring och drömde nu om det stora genombrottet. "Jag förväntar mig ingenting men hoppas på seger" sa hon till journalisterna.

Väl på plats i Jerusalem hade även Måns Ivarsson sansat sig och konstaterade att den här typen av låt sällan har något att hämta i sådana här tävlingar. I likhet med nästan alla trodde han nu istället att Island skulle vinna. 

I omröstningen - för andra året i rad fick tittarna välja vinnare genom att ringa sin favorits telefonnummer - plockade Österrike solida poäng men var ingens favorit. De högsta poäng man noterade var två åttapoängare - en från Estland och en från Island - och slutligen landade man återigen på en tiondeplats; precis som man gjort 1990, 1992 och 1996.

Bobbie Singer släppte ett par singlar till kommande åren men "Reflection" blev hennes enda notering på de lokala topplistorna. 2005 avslutade hon sin karriär som scenartist men lämnade inte branschen. Sedan dess har hon arbetat som producent, låtskrivare, studiomusiker och - inte minst - som röst. Hon har hörts i många reklamfilmer och är stationsröst på radiokanalen Ö3.

Dave Moskin skulle få förnyat förtroende och skrev Österrikes låt till ESC i Stockholm året därpå.

Bobbie Singer / Reflection (Österrike 1999)

10:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

A chacun sa chanson / Monaco 1968

Under de två årtionden Monaco regelbundet deltog i ESC var de - oavsett vilket syfte Radio Monte Carlo hade avsett - i realiteten ännu ett franskt bidrag. En flagga till som den franska musikindustrin kunde låta sig representeras under.

Furstendömets bidrag i London 1968 var så franskt att det nästan gränsade till parodi. Här fläskade man på med svepande fioler, känsligt dragspel och så mycket vibrato på sångrösterna att det kunde ha satt hela Eiffeltornet i självsvängning. 

Det enda som saknades var en basker på huvudet och en baguette under armen för att bilden skulle vara helt komplett.

"A chacun sa chanson" ("En sång för var och en") framfördes av Line & Willy (Line van Menen och Claude Boillod), ett äkta par som slagit igenom för den stora publiken två år tidigare och som varit fullt sysselsatta på scenen och i skivstudion sedan dess.

Någon liten ledig stund då och då hade paret helt tydligt lyckats hitta, då Sveriges Radios kommentator Christina Hansegård kunde avslöja att de båda hade en fyra månader gammal bebis väntades därhemma. De framförde sin låt effektivt och proffsigt och belönades för besväret med en helt okej placering strax ovanför mitten.

De fortsatte att spela in framgångsrika singlar under några år till och gjorde sedan ett par skivor riktade till en barnpublik. Publiken drog vidare och hittade nya favoriter och så småningom gick även Line & Willy skilda vägar, såväl privat som professionellt. Line satsade på en solokarriär och fortsatte att ge konserter upp i hög ålder.

Willy avled i december 2018, Line i april 2023. Det verkar inte som om någon samling med deras gamla låtar någonsin skulle ha getts ut, vilket är underligt i ett land som Frankrike där skivindustrin älskar att paketera gamla framgångar igen och igen på nya sätt.

Line & Willy / A chacun sa chanson (Monaco 1968)

Delad 7:e plats av 17 bidrag i London

La venda / Spanien 2019

Att använda talangsåpan Operación Triunfo som uttagning till ESC för första gången på fjorton år hade inte alls fungerat som man hoppats i Lissabon 2018. Nog för att man fick mycket uppmärksamhet hemma i tidningarna, men "Tu canción" hade landat på näsan långt ned i resultatet.

Skam den som ger sig: konceptet fick en ny chans och man bestämde att även landets bidrag till Tel Aviv skulle tas fram i samarbete med OT. 

Än en gång bestämde man sig helt obegripligt för att inte automatiskt ge vinnaren biljetten till ESC. Istället ordnade man en nationell final där de tävlande i OT fick tävla med låtar som skickats in via en öppen final. Tre av de sexton kandidaterna bestämde sig dessutom för att inte ställa upp i ESC-tävlingen.

Nu underströk man hur viktigt det var att tittarna röstade på sin favoritlåt och inte nödvändigtvis på sin favorit i OT. Kanske tog tittarna arrangörerna på orden och vinnare blev 23-årige Miki Núñez från Barcelona, som sedan "bara" blev sexa i OT.

Vinnarlåten "La venda" ("Ögonbindeln") var skriven av Adrià Salas, känd från gruppen La Pegatina som i mer än femton år spelat en blandning av ska och rumba, och som nyligen nominerats för en Latin Grammy. Texten handlade om att se livet klart och tydligt: när ögonbindeln väl fallit av dig kan du vara den du vill vara. I slutändan fick "La venda" hela 34% av tittarrösterna och vann en klar seger.

I den nationella finalen gav Miki ett livligt framträdande men studsade runt så mycket att sången blev lidande. Till Tel Aviv verkar RTVE ha önskat sig något mer strukturerat och kallade in grekiske Fokas Evangelinos som tidigare iscensatt bidrag för Ryssland, Ukraina, Belarus, Azerbajdzjan samt - inte minst - Greklands enda vinnare 2005.

Evangelinos placerade Miki och hans körsångare (en av dem var Mikel Hennet som tävlat i ESC 2007 som en del av D'Nash) i något slags dockhus där de ett tag fick sällskap av något slags robot. Inget av det som hände på scenen verkade på något sätt ha något som helst med själva låten att göra och under den sista refrängen fick Miki lik eländigt springa sig lika andfådd som i den nationella ligan. Än en gång fick Spanien åka hem med en blek placering i bagaget.

Miki blev ändå populär hemma i Spanien. Hans två första album sålde i stora mängder och sedan dess har han skrivit en självbiografi och profilerat sig som programledare i tv. 2022 släppte han "Electricitat" - en sång på katalanska i duett med Alfred Garcia (Spanien 2018).

För Operación Triunfo som ESC-uttagning var klockan nu slagen. Inför Rotterdam 2020 valde RTVE internt ut Blas Cantó med låten "Universo", men tävlingen ställdes in till följd av coronapandemin.

Miki / La venda (Spanien 2019)

22:a plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv

Non, à jamais sans toi / Schweiz 1965

Schweiz final hade blivit ett riktigt tillhåll för utländska artister och även 1965 fick de inhemska förmågorna se sig slagna. Efter att ha låtit tyska, franska och israeliska artister göra jobbet gick turen nu till grekiska Ioanna Fassou Kalpaxi, som blivit känd under namnet Yovanna.

I likhet med sin landsmaninna Nana Mouskouri hade hon pluggat klassisk sång vid Atens konservatorium men hamnat i strid med lärarna då hon ägnat sig åt mer världsliga toner vid sidan om. Efter att ha blivit nekad stipendier för fortsatta studier blev det populärmusik för hela slanten.

Hon vann första pris vid den andra upplagan av Sopotfestivalen 1962, vilket blev den verkliga starten på hennes internationella karriär. Yovanna blev populär i Sovjetunionen och allra särskilt i Georgien - en kärlek som bestått genom åren.

Att hon tävlade för just Schweiz var ganska passande: hon jobbade regelbundet för radion i Genève och representerade dem ofta i olika sammanhang. Så varför inte även i ESC?

Tävlandet i Neapel var helt tydligt ett jobb i mängden för Yovanna. "Non, à jamais sans toi" ("Nej, för alltid utan dig") var en stilfullt stegrande chanson som var välskriven om än inte uppseendeväckande och fick endast poäng från två av Schweiz grannländer: Österrike och Frankrike. Den franska juryn gav sin fullpoängare till Yovanna samtidigt som de på ett minst sagt suspekt vis inte gav någonting alls till vinnande France Gall från Luxemburg.

Den franska juryn var mer entusiastisk än Yovanna själv. Tävlingslåten gavs aldrig ut på skiva och sångerskan tillbringade närmare trettio år övertygad om att ingen inspelning någonsin gjorts. Först då hennes karriär skulle sammanfattas i en box 1995 hittade man en studioversion av "Non, à jamais sans toi" som då såg dagens ljus för första gången.

Då hade Yovanna redan mer eller mindre avslutat sin sångkarriär och ägnade sig istället åt skrivande. Hon har gett ut fem diktsamlinger och tolv romaner, och hennes verk har också haft framgång i dramatiserad form.

Hon har inte helt kategoriskt lagt stämbanden på hyllan och uppträder ibland, om än sparsamt, som sångerska. Inte minst då hon 2011 upplyftes som hedersmedborgare i Tbilisi eller då hon sex år senare fick ett hedersomnämnande av den georgiska staten för sin långa insats för att stärka banden mellan Georgien och Grekland.

Yovanna / Non, à jamais sans toi (Schweiz 1965)

8:e plats av 18 bidrag i Neapel

Só sei ser feliz assim / Portugal 2001

För många svaga placeringar hade till slut skjutit den portugisiska statistiken i sank och RTP fick stå över finalen i Globen 2000. Trots det valde man att ordna den nationella tävlingen i alla fall trots att vinnaren - "Sonhos mágicos" med fadosångerskan Liana - inte skulle få åka någonstans.

Det klart att det är roligare att få tävla på riktigt och året därpå tog man i från tårna för att underhålla den egna publiken. Man ordnade inte färre än fem semifinaler: femtio kandidater skulle decimeras till tio bidrag som alla skulle få tävla i den stora finalen. Äntligen skulle det bli gala igen.

Galafinal blev det men den direktsändes aldrig i tv. Tre dagar före finalen omkom femtionio personer då en trafikbro rasade i Entre-os-Rios, till följd av hårt väder. Landssorg utlystes omedelbart i flera dagar. Att tävla i musik var inte att tänka på.

RTP bestämde sig för att genomföra sändningen som planerat men istället för att sända direkt bandade man hela programmet och sände det "live on tape" några dagar senare. Gissningsvis var intresset för tävlingen ganska lågt just där och då. Åtminstone läckte inte resultatet ut på förhand.

Om publikens intresse var lågt från början ökade det knappast då de såg vilken låt de regionala jurygrupperna valt fram: en struttig liten trudelutt framförd av två farbröder med en hemmagjord koreografi à la knattedisco.

Tony Jackson var född i Angola och hade egentligen kommit till Portugal för att studera medicin men hann ändå sjunga mellan varven. Marco Quelhas var en etablerad musiker, känd från olika band men också som soloartist. 1993 hade han skrivit Portugals låt till Millstreet. Tillsammans kallade de sig MTM, som skulle läsas ut som Marco, Tony och Musik.

I Köpenhamn fick tittarna rösta på låtarna för fjärde gången och i länder där intresset var lågt syntes det tydligt hur olika grupper lätt kunde svänga resultatet. För andra gången på fyra år fick Portugal en tolva från Frankrike, där det bor många portugiser som tydligen är villiga att rösta på vad som helst. Sex artiga poäng från grannen Spanien kompletterade hela poängskörden.

De båda herrarna må ha varit på gott humör på scenen och sjungit helt godkänt men detta bottennappens glada år hörde MTM till de allra blekaste i uppställningen. Jag vill sticka ut hakan och säga att det här - möjligen i slipsbrytning med 2006 - är det svagaste Portugal någonsin skickat till ESC.

Inte ens MTM verkar ha trott på vad de höll på med och gruppen upplöstes omedelbart efter ESC. Låten togs istället med på Marco Quelhas följande soloskiva.

Tack vare kompispoängen i Köpenhamn fick Portugal ändå en plats i startfältet 2002 men de många dåliga resultaten hade fått de ansvariga på RTP att tappa sugen. Efter en del funderande drog man sig ur Tallinnfinalen och lämnade istället plats för Lettland som egentligen borde ha stått över.

De kommande åren skulle Portugal experimentera lite med hur de egna bidragen valdes ut, men det skulle ta många år innan man fick någon framskjuten placering på nytt.

MTM / Só sei ser feliz assim (Portugal 2001)

17:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

La voix est libre / Belgien 1995

Visserligen hade man fått vänta ett år längre än man var vana vid - Barbara Dex hade kommit allra sist i Millstreet och satt Belgien i utvisningsbåset - men när franskspråkiga RTBF ordnade nationell final i sin stora studio i Bryssel var det mesta sig helt likt.

Tio artister stod redo att slåss om biljetterna till Irland - om man tävlade i en nationell final på 1990-talet var sannolikheten hög att vinnaren fick åka just till Irland - och röstningen blev tät och spännande då ingen låt drog ifrån på riktigt. Segraren fick till slut bara sex poäng fler än tvåan.

Frédéric Etherlinck var en 26-åring från Bryssel med ett imponerande släktträd. Han var släkt i rakt nedstigande led till författaren Maurice Maeterlinck, som 1911 tilldelades Belgiens hittills enda nobelpris i litteratur. Sångarens artistnamn var en blinkning till den berömde släktingen. 

Vinnarlåten "La voix est libre" ("Rösten är fri") var skriven av Pierre Theunis, mer känd som komiker än låtskrivare. En och annan bedömare tyckte sig höra lite väl mycket av den franska stjärnan Patrick Bruels "Alors regarde" i hans komposition (man hör måhända det man vill höra) och den belgiska finalens expertjury hade den slutliga vinnaren först på sin fjärdeplats.

I Dublin - där Alec Mansion dirigerade orkestern precis som han gjort för Luxemburg 1987 - sjöng Frédéric Etherlinck bra men hans låt var i blekaste laget för att imponera på juryn och Belgien fick än en gång nöja sig med en placering nära botten. Sannolikt hade den nationella tvåan Belinda varit ett bättre val.

Apropå bättre val hade Frédéric Etherlinck inför den nationella finalen valt mellan två olika låtar han erbjudits av olika låtskrivare. Låten han valde bort hette skulle i sin tur stå som vinnare nästa gång RTBF valde bidrag till ESC: "Dis oui" fick dessutom en framskjuten placering i Birmingham.

Frédérick Etherlinck fortsatte att sjunga och släppte ett par skivor till. Under en turné i Québec bestämde han sig för att stanna kvar och påbörjade där en framgångsrik karriär som skådespelare. Han skulle bli kvar i Kanada i tjugo år innan han flyttade tillbaka till Belgien igen.

2020 hamnade han i en mindre släktfejd efter att han tillkännagivit att man funnit en ny, aldrig tidigare publicerad, text av Maurice Maeterlinck. Andra av författarens släktingar gick då ut i pressen och påpekade att "den där personen" inte var släkt med nobelpristagaren "på riktigt", då deras släktskap byggde på en adoption.

Samma år fick han ett betydligt mer positivt medialt genomslag då han - nu under namnet Fred Etherlinck - fungerade som programledare för RTL:s framgångsrika realityserie "Les Traîtres". I en intervju i samband med serien berättade han att människor fortfarande minns honom från Eurovision Song Contest: "Särskilt på flygplatser kommer folk fram och frågar om det inte var jag som var med där - trots att det gått tjugofem år glömmer de aldrig!"

Frédéric Etherlinck / La voix est libre (Belgien 1995)

20:e plats av 23 bidrag i Dublin