Messieurs les noyés de la Seine / Belgien 1956

När man ser tillbaka på tävlingens tidiga år är inte det mest förvånande att en hel del saker var annorlunda från början. Det mest uppseendeväckande är egentligen hur snabbt programmet hittade den form som i allt väsentligt lever kvar än idag. Redan 1957 infördes en röstningssekvens där länderna fick leverera poäng och redan 1956 presenterades bidragen i den ganska raka ström vi än idag förväntar oss.

Det som verkligen inte var uppenbart 1956 var vilken typ av tävling det här skulle vara. Vilken sorts låt förväntades man leverera? Det fanns gissningsvis ingen manual eller några slags riktlinjer att gå efter. Tävlingens namn antydde att man skulle skicka in en chanson men det första startfältet är musikaliskt spretigt.

Belgiens första bidrag (samtliga sju deltagarländer tävlade med två bidrag 1956) var just en äkta chanson i en dramatiskt berättande tradition och i en stil som belgaren Jacques Brel bara några månader senare skulle göra till sin med sin första stora framgång "Quand on n'a que l'amour".

"Messieurs les noyés de la Seine" bjöd på desperation och livsleda och berättelsen om en man som gift sig med eländet, som aldrig funnit kärleken och som förlorat alla sina vänner. Nu ber han de andra män som dränkt sig i den franska huvudstadens huvudflod att de ska öppna sina vatten även för honom och han säger sig vilja somna omfamnad av vatten och sand.

Endast vinnaren offentliggjordes 1956 men det ryktas att Fud Leclerc skulle ha lyckats riktigt bra i Lugano. Trots det spelade han aldrig in sången på skiva. Att tävla i musik verkar ändå ha gett mersmak och "L'ami Fud" som han kallades i den belgiska musikbranschen skulle i rask takt delta inte färre än fyra gånger. Ännu 2017 hade ingen annan soloartist tävlat fler gånger än så.



Fud Leclerc / Messieurs les noyés de la Seine (Belgien 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano