Spirit In The Sky / Norge 2019

2016 genomförde EBU en stor förändring i hur poängen avges i ESC - den största förändringen sedan den nuvarande poängskalan infördes 1975. Man delade upp så varje land fick ge två uppsättningar poäng: en som juryn fördelade, en som tittarna styrde över utan yttre inblandning.

Medan jurypoängen lästes upp på gammalt välkänt sätt lades alla telefonröster ihop och redovisades i klump i slutet av omröstningen. Det kändes som att tittarna fick mycket mer makt och att telefonrösterna kunde svänga om hela resultatet under de skälvande sista minuterna. Det var på det hela taget en mycket lyckad förändring.

Under de tre första åren läste man upp telefonomröstningen i stigande ordning - från den lägsta poängsumman till den högsta - men 2019 började man istället läsa upp länderna i den ordning de placerat sig i juryns omröstning. Det nya spänningsmomentet var att se om juryn vinnare skulle lyckats hålla fast i guldmedaljen även när tittarnas resultat lades till.

En annan sidoeffekt var att det för den genomsnittliga tittaren blev närmast helt omöjligt att se vilken låt som faktiskt vunnit tittarnas omröstning. Var det här ett sätt att blanda bort korten och undvika tittarstorm de år juryn sänkt tittarnas älsklingar?

I Tel Aviv 2019 fick Norge flest tittarröster av alla men då juryn varit snål räckte totalsumman bara till en sjätteplats. Om det faktiskt är okej att juryn sänker tittarnas etta var en fråga som diskuterades ganska livligt efter finalen.

Norges kandidater Keiino var en trio som bildats just för att framföra "Spirit In The Sky" i den norska finalen. Sångarna Tom Hugo och Alexandra Rotan bildade lag med den samiske jojkaren och rapparen Fred Buljo och underströk noga textens budskap om frihet och jämlikhet. Gruppnamnet anspelade på Fred Buljos hemort Kautokeino såväl som hans kvänska bakgrund. 

Att bli snuvade på en finare placering visade sig inte vara det sämsta som kunde hända trion. Deras redan starka band till eurovisionsfansen blev än mer hjärtliga och Keiino tillbringade hela sommaren på turné över hela Europa.

Debutskivan blev en ganska diskret framgång på de norska topplistorna men även om de kommande singlarna misslyckades kommersiellt har Keiino skapat sig en stark ställning inom ESC-bubblan. 2021 och 2024 ställde de upp på nytt i Norsk Melodi Grand Prix och hamnade båda gångerna på andra plats.

2020 ordnade NRK final i vanlig ordning men Ulrikke fick aldrig sjunga "Attention" i Rotterdam då finalen ställdes in.

Keiino / Spirit In The Sky (Norge 2019)

6:e plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv

Monsters / Finland 2018

Trots tre misslyckanden i rad tänkte inte Yle ändra någonting alls. Man höll fast vid UMK (Uuden Musiikin Kilpailu - Tävlingen för ny musik) dit vem som helst fick skicka in bidrag. Därför slog nyheten ned som en mindre bomb då man höll presskonferens i början av november 2017 och meddelade att de inskickade bidragen inte höll acceptabel kvalitet.

De cirka 300 inskickade bidragen gick rakt ned i papperskorgen. Istället hade man valt ut Saara Aalto som Finlands representant i Lissabon. I en miniversion av UMK skulle hon framföra tre låtar och så fick publiken välja vinnare.

Ingen var gladare än Saara Aalto själv. Hon hade kommit tvåa i den nationella ligan två gånger tidigare ("Blessed With Love" 2011 och "No Fear" 2016) och fått hela Finland att sitta som på nålar då hon 2016 tagit sig hela vägen till final i brittiska X-Factor.

Nu visste verkligen alla vem hon var. Det enda som saknades var ett sjösättande av en riktig popkarriär med riktiga hits. Här kom den bästa chansen serverad på silverbricka. 

Det mullrades bland de låtskrivare som ratats synnerligen offentligt och ingen kan beskylla Yle för att ha skött saken speciellt snyggt. Hade man fått en mindre smaskig fisk på kroken än Saara Aalto hade man nog fått svårt att förklara sig i slutändan.

De tre tävlingslåtarna var alla skrivna av utländska team i samarbete med Saara Aalto själv. Det var en underlig utvckling för UMK - en tävling designad att visa fram finländska talanger.

Länge såg finalen ut att bli en hård kamp mellan två av låtarna men när tittarna fick säga sitt vann "Monsters" klart över "Domino". Vinnaren var skriven i samarbete med Joy och Linnea Deb som vunnit hela ESC 2015. Nu skrev de i samarbete med Ki Fitzgerald, vars pappa Scott kommit tvåa vid ESC 1988 i Dublin för Storbritanniens räkning.

I slutstriden tvålade de dessutom till en annan svensk eurovisionsvinnare: Thomas G:son som vunnit med "Euphoria" 2012 stod bakom "Domino".

När vinnarlåten utropades spelade Saara Aalto stor teater och låtsades inte kunna tro sina ögon att just hon vunnit tävlingen (trots att inga andra artister varit med). Att sångerskan hade en förmåga att ta i lite för mycket ibland skulle demonstreras tydligt på plats i Lissabon.

Utan att tillhöra de stora favoriterna fanns det ändå en liten buzz runt "Monsters" då repetitionerna drog igång. Snart stod det klart att Team Finland tagit i från tårna och klämt in en förfärlig mängd visuella tricks på sina tre minuter, bland annat hade Saara Aalto tagit med sig det snurrande hjul hon använt till "Domino" i den nationella finalen. Lite lätt överlastat, lite väl mycket av allt.

I semifinalen lyckades man hålla ihop det hela ganska bra (att en körsångerska stod på näsan fullt synligt i bild var bara en olycklig malör) och Finland tog sig till final. Där var gesterna på nytt yvigare och utspelen större och för de som såg bidraget för första gången framstod det gissningsvis som en smula stressigt och stirrigt.

Den låga placeringen i finalen kom som en stor besvikelse i de tusen sjöarnas land där man än en gång skruvat upp förväntningarna ganska högt. Saara Aaltos popkarriär kom av sig och hennes album rutschade ganska snabbt ut från den nationella topplistan. Ett ganska hårt öde, kan tyckas.

Yle verkar ha varit glada (och säkert lite lättade) bara över att ha tagit sig till final och bestämde sig för att behålla systemet med en på förhand utvald artist ett år till.

Saara Aalto har förblivit ett känt namn och en mångsysslare inom finsk showbiz. Hon har spelat musikal, agerat sångcoach och dykt upp i en mängd olika tv-program. 2022 startade hon ett eget program där hon lurar människor med dold kamera - Saara Aalto pränkkää Suomea ("Saara Aalto lurar Finland").

Saara Aalto / Monsters (Finland 2018)

25:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

Unbroken / Island 2015

Efter andraplatsen i Moskva 2009 hade Island skaffat sig en underlig vana i ESC: de flesta år tog man sig till final för att sedan inte alls hävda sig något vidare där. Att ha turen på sin sida i semifinalerna är för det mesta inget man lyckas med hur många gånger som helst.

Inför 2015 var det mesta sig likt: allmänheten fick skicka in bidrag till Söngvakeppnin och tolv semifinalister plockades ut. Från början slog reglerna fast att hälften av de utvalda bidragen skulle ha kvinnliga upphovsmän, men den regeln drogs tillbaka efter en kritikerstorm där ett antal (manliga) låtskrivare motsatt sig förändringen.

I semifinalerna fick alla lov att sjunga på isländska men i finalen kunde man byta till det språk man ämnade använda vid ESC om man fick åka till Wien. De två låtar med mest stöd hos jury och tittare gick vidare till en slutlig superfinal.

Det här är förstås en högst subjektiv åsikt men jag tycker själv att båda superfinalisterna var bättre i sina isländska versioner, "Lítil skref" och "Í síðasta skipti". Det är inte alltid självklart bättre att sjunga på engelska men till slut fick "Once Again" se sig slagen av "Unbroken". Trist för tvåan Friðrik Dór som fått fler telefonröster i den första omgången innan det svängde i superfinalen.

Segraren María Ólafsdóttir - eller kort och gott María Ólafs - var en 22-åring från Blönduós, en stad med knappt 900 invånare på öns norra kust. Vinnarlåten var hennes allra första skiva och för att få rätt stöd i det stora sammanhanget tog hon med sig fem rutinerade körsångare, bland andra Hera Björk och sin duellpartner Friðrik Dór.

Trots det landade Island fel i semifinalen för första gången sedan 2007. Kanske blev den snälla låten lite för snäll i slutändan?

María Ólafs släppte ett par låtar till - bland annat en duett med svenska September - men verkar ha lagt sången på is ganska snart. För Island stod några magra år för dörren och det skulle ta ändå till 2019 innan man tog sig till final på nytt.

María Ólafs / Unbroken (Island 2015)

15:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Wien

A holnap már nem lesz szomorú / Ungern 1998

I slutet av 1990-talet var det inte alltid så lätt att få information om andra länders uttagningar inför ESC och när det dök upp några nyheter alls fick man bara anta att de stämde. Faktakontroll var inte så enkelt. Så under några veckor trodde de flesta att Erika Zoltán skulle tävla för Ungern i Birmingham.

Någon av de få nätsidor som rapporterade om ESC hade fått ett tips om att MTV internt valt ut "Csak neked!" som bidrag och alla andra hakade på. Det blev en ganska stor överraskning när förhandsvideorna sändes ut och Ungerns representant istället hette Charlie.

Hade vi vetat mer om ungersk popmusik hade vi förstås känt till att "Csak neked!" släpptes som singel redan 1989 och därför var aningens för gammal för att få vara med. Troligen hade någon velat göra sig lite rolig eller lite viktig och bara hittat på hela saken.

Allra troligast hade MTV valt ut Erika Zoltán som artist och aldrig hunnit slå fast någon tävlingslåt, varpå någon fyllde på med lite påhittad information.

Charlie - född 1947 och av föräldrarna given namnet Károly Horvath - var balettdansare från början men hade börjat sjunga i olika rockband i slutet av 1960-talet. Efter att ha varit med i flera av Ungerns största band startade han 1994 en mycket framgångsrik solokarriär.

Tävlingslåten - som Charlie varit med och skrivit - var en bluesig stänkare av en sort som sällan hörts i ESC tidigare. Texten var en vemodig vädjan till den älskade att inte ge upp och tro på att allt blir bra igen imorgon, 

"Du ska bli frisk igen" sjunger Charlie innan han drämmer till med att man inte ska lyssna på vad doktorn säger, då det bara är dumheter. Mellan raderna anar man att doktorn nog mycket väl vet hur landet ligger och att sanden håller på att rinna ur timglaset.

När bidragen spelades upp för pressen var de svenska tidningarna förvånansvärt överens om att Ungerns låt kändes fräsch och oväntad och att den kunde bli en outsider i Birmingham. Väl på plats under repetitionerna var alla murvlar minst lika överens om att orkestern tog bort det mesta av den svärta som gjort låten spännande i musikvideon.

Med stöd av två körsångerskor samt Tamás Szabó på munspel gav Charlie ett själfullt framträdande men i slutändan blev den ungerska bluesen lite för svår för att bli tittarnas favorit. 

Det är värt att notera att förutsättningarna för att få poäng hade ändrats dramatiskt sedan året innan: med en jury räckte det att få höga medeltal för att noteras på tavlan, men när tittarna röstar måste man vara många människors absoluta favorit för att ha en chans. 

Ungern fick bara fyra poäng och hamnade i utvisningsbåset inför 1999 års final. Där skulle ungersk tv frivilligt stanna kvar i flera år och gjorde inte comeback förrän i Kiev 2005.

För Charlie spelade den låga placeringen ingen roll. Sången blev populär hos hemmapubliken och karriären har fortsatt lika framgångsrikt som tidigare, även om han med ålderns rätt skurit ned på skivproduktion och turnerande på senare år.

Uppdaterad 16 juni 2024

Charlie / A holnap már nem lesz szomorú (Ungern 1998)

23:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Beautiful Mess / Bulgarien 2017

Att ta en liten paus och tänka igenom sitt deltagande verkade ha lönat sig och nu var Bulgarien någonting på spåren. Vid comebacken i Stockholm hade man inte bara tagit sig till final utan även friserat sitt eget personbästa. Man hade bara varit i final två gånger men båda gångerna hade man kommit bland de fem främsta - det är rätt imponerande.

Nyckeln till Bulgariens nya framgång var låtskrivaren Borislav Milanov och hans bolag Symphonix International. I Kiev 2017 stod de bakom hela tre länders bidrag: Serbien, Makedonien och - naturligtvis - Bulgarien.

Av de tre var det Bulgarien som hade i princip allas ögon på sig. Den utvalda artisten Kristian Kostov var en begåvad och karismatisk 17-åring, född i Moskva med rötterna i Bulgarien och Kazakhstan. Efter att ha utmärkt sig i ryska The Voice Kids prövade han lyckan i pappans hemland och blev tvåa i The Voice of Bulgaria 2016.

Han släppte ett par framgångsrika singlar - "Ne si za men" är en personlig favorit - och sågs som ett stort löfte. Han var en av de största förhandsfavoriterna inför ESC i Kiev och skulle nog ha vunnit en promenadseger om inte fenomenet Salvador Sobral kommit i vägen. Men en silvermedalj var inget att fnysa åt. 

Borislav Milanov satsade vidare på ESC och måste verkligen ha känt att en seger var inom räckhåll. Som extra bonus hade han dessutom funnit kärleken i Kiev och gifte sig senare med Georgiens representant Tamara. 

För Kristian Kostov ville karriären dessvärre inte ta sig. "Beautiful Mess" låg etta i Bulgarien men de efterföljande singlarna gick spårlöst förbi. Samarbetet med Symphonix avslutades och Kostov flyttade tillbaka sin karriär till Ryssland där det spelats in många låtar - ofta med påkostade videor - som inte verkar ha slagit utanför den närmsta fankretsen.

2022 lämnade Kristian Kostov Ryssland och verkar samtidigt ha blivit lite mer frispråkig på sina sociala medier där han ibland antyder en lite mer queer sida än tidigare. I en intervju på bulgarisk tv hävdade han att han skulle ha blivit tvångsrektryterad om han stannat i Ryssland. 

I maj 2023 släppte han "Mine" på eget bolag.

Kristian Kostov / Beautiful Mess (Bulgarien 2017)

2:a plats av 26 bidrag (final) i Kiev

Čežnja / Jugoslavien 1965

Vid den jugoslaviska finalen i Zagreb fick den kroatiska stjärnan Vice Vukov än en gång biljetten till ESC. 1963 hade han valts internt, nu valdes han fram av jurygrupper i Ljubljana, Zagreb, Belgrad, Skopje och Sarajevo.

Trots att Vice Vukov var kroat representerade vinnarlåten TV Sarajevo, som nu vann för andra året i rad. Tv-bolaget JRT hade på förhand nominerat en lista över artister som man kunde skriva låtar till. "Čežnja" ("Längtan") hade bosniska upphovsmän, var utvald av tv:n i Sarajevo och artistens härkomst spelade ingen roll.

Än en gång blev det en blygsam placering i ESC, än en gång kritiserades sångaren för sin insats, än en gång spelade det ingen som helst roll för Vice Vukov som fortsatte sin mycket framgångsrika karriär.

I slutet av 1960-talet uppstod en politisk rörelse - som med tiden skulle döpas till "den kroatiska våren" - för att ge Kroatien ökade rättigheter inom Jugoslavien. Detta irriterade kretsen kring landets ledare Josip Broz Tito och 1972 lät man fängsla ett stort antal människor identifierade som kroatiska nationalister. En av dem var Vice Vukov.

Sångaren hade turen att befinna sig utomlands på turné när den hemliga polisen slog till men fick tillbringa de följande fyra åren i landsflykt. När han kunde återvända till Jugoslavien var hans karriär över. Han var svartlistad överallt, hans skivor var bortplockade ur skivbutikerna och fick inte spelas på radio.

Först 1989 tilläts Vice Vukov ge ut en skiva på nytt och senare samma år gav han en serie utsålda konserter i Lisinskihallen (där ESC 1990 avgjordes några månader senare). Under 1990-talet engagerade han sig politiskt och valdes 2003 in i det kroatiska parlamentet.

Vice Vukovs offentliga liv fick ett hastigt slut då han 2005 föll i en trappa i parlamentsbyggnaden och skadade sig illa. Efter nästan tre år i kritiskt tillstånd avled Vice Vukov på ett sjukhus i Zagreb i september 2008, i en ålder av 72 år.

Det skulle ta ända fram till 1999 innan ett bidrag från Bosnien-Hercegovina skulle få en bättre placering i ESC än Vice Vukov fick i Neapel.

Vice Vukov / Čežnja (Jugoslavien 1965)

12:e plats av 18 bidrag i Neapel

My Dream / Malta 2010

Det finns ett antal saker man kan vara helt säker på i den här världen. Vatten är vått, solen går upp om morgnarna och Malta kommer att ordna en lång och komplicerad procedur för att välja ut sitt bidrag till Eurovision Song Contest. 2010 var inget undantag men situationen skulle bli ännu krångligare än vanligt.

Vem som helst fick skicka in bidrag under förutsättning att man hade maltesiskt medborgarskap. Låtskrivare från andra länder var inte längre välkomna. Låtskrivare kunde skicka in ett obegränsat antal låtar medan ingen enskild artist fick sjunga mer än ett insänt bidrag.

Via sex semifinaler valde man ut inte färre än tjugo finalister. De tidigare deltagarna Miriam Christine och Mike Spiteri syntes i startfältet men blev båda utslagna i semifinalerna.

Till slut vann 18-åriga Thea Garrett en komfortabel seger med "My Dream", en om inte nyskapande så ändå habil och stilren musikalballad. När hon glädjestrålande sjöng sin vinnarrepris anade hon knappast vad som väntade.

Snart dök Grace Borg upp i bilden. Hon var en välkänd pr-kvinna som fram till 2005 varit chef för den maltesiska melodifestivalen. Borg hade avgått under stormiga omständigheter och hade sedan dess varit snabb att kritisera den nuvarande festivalledningen i offentligheten.

Nu hävdade Grace Borg att hon haft ett avtal med tv-bolaget PBS såväl som med Thea Garrett personligen om att sköta all marknadsföring för sångerskan. Nu drog hon samtliga parter inför rätta för kontraktsbrott. Precis före framträdandet i Oslo lämnade Grace Borg in ännu en stämning av Thea Garrett.

Med allt detta hängande över sig uppträdde Thea Garrett i den första semifinalen i sällskap av sina tre körsångerskor och dansaren Jackie Pace Delicata utklädd till fiskmås.

Den maltesiska delegationen förklarade detta något besynnerliga artistiska beslut med att fiskmåsen är den enda fågel som oavsett vad som händer fortsätter rakt fram mot sina mål. Oklart om resten av världens fåglar skulle hålla med om detta, men låt gå.

I Slovakien gick måsen och balladen hem med besked och Malta fick landets tolva, men övriga poäng räckte inte riktigt till. Malta missade finalen och den unga sångerskan fick åka hem till sina rättsprocesser.

Fallet avslutades först 2013 då en domstol slog fast att inget kontrakt någonsin funnits mellan Grace Borg och Thea Garrett, att sångerskan helt i onödan dragits in i processen och att Grace Borg uppenbarligen velat destabilisera artisten inför ESC. Dessutom konstaterades att Thea Garrett förlorat flera sponsorer på köpet.

Två år senare dömdes Grace Borg dessutom till böter för att ha förtalat sin efterträdare Robert Abela efter finalen 2006. Först hade hon kallat honom "rubbish" ("skräp, värdelös") och påstått att han skulle varit redlöst berusad i artistutrymmena efter sändning, något rätten ansåg att inte hade några bevis för.

Thea Garrett gav ut ett par singlar efter Oslo men verkar sedan ha lagt karriären på hyllan. Efter den rättsliga röran är det kanske inte ett beslut man kan klandra henne för.

2022 dök hon upp under den nostalgikväll som ordnades i samband med det årets maltesiska final och sjöng sitt bidrag på nytt.

Thea Garrett / My Dream (Malta 2010)

12:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Oslo