29 oktober 2020

Taken By A Stranger / Tyskland 2011

Tysk tv jublade över att få stå värd för ESC för första gången sedan 1983 och öppnade upp en grundlig ansökningsprocess för städer som önskade stå värd för tävlingen. De flesta utlänningar hade kanske hoppats på Berlin men huvudstaden föll bort i ett tidigt skede. Istället lutade det länge åt att Hamburg skulle få schlagerkalaset.

Långt innan värdstaden var utvald stod det däremot klart att vinnande Lena Meyer-Landrut skulle ställa upp på nytt och försvara sin titel. Lenas genomslag hade varit alldeles enormt och nu vädrade hennes upptäckare Stefan Raab ett sätt att ytterligare förstärka varumärket.

Lena fick sjunga totalt tolv bidrag uppdelade på två semifinaler innan tittarna fick välja vinnare i en final som än en gång producerades tillsammans med kommersiella Pro Sieben.

En som var missnöjd och mullrade i pressen var Ralph Siegel som skrivit en låt han ansåg perfekt för Lena men som valdes bort på förhand. "I'll Follow The Sunshine" skickades istället till Maltas uttagning där den åkte ut redan i semifinalen.

Lena utrustades till sin stora glädje med en låt som på inget sätt påminde om hennes gamla vinnarlåt. "Taken By A Stranger" var ett oväntat mörkt och lynnigt stycke electronica med en diffus text om två som möts i stundens hetta och där någon lurar någon. Ett modigt och utmanande val på alla vis.

I den omåttligt snygga videon med skräckfilmsestetik fick Lena visa upp helt nya sidor av sig själv: den vimsiga och aningslösa från året innan var fullständigt bortblåst. 

Vid finalen - som man slutligen beslutat skulle äga rum i Düsseldorf - höll man kvar samma känsla och lekte med konstgjorda speglar på videoväggen bakom Lena och dansarna. För andra året i rad hörde Tyskland till storfavoriterna men var det hela lite väl utmanande för att ha en chans?

Alla var inte heller nöjda med det stora fokus som riktades mot Lena i och med att den inte särskilt nedtonade Stefan Raab valts att vara en av tre programledare i finalen (tillsammans med nyhetsuppläsaren Judith Rakers och den bedårande komikern Anke Engelke).

För att blidka eventuella irritationer lovade EBU att Lena enbart skulle få synas i sitt eget bidrag i finalsändningen och inte skulle tillåtas sjunga sin fjolårsvinnare i programmet. Även det lyckades Stefan Raab lirka sig runt och nu började kritiken bli besk på riktigt. 

Inte blev kritiken mindre av att den första semifinalen blivit ett tekniskt praktfiasko där ljudet var uruselt i flera länders tv-apparater och där hälften av tv-bolagen inte fick kontakt med sina kommentatorer som istället fick kommentera sändningen via mobiltelefon. Verkligen ingen fjäder i hatten för ARD.

När det väl gällde verkar de flesta ändå ha varit överens om att Tyskland bjöd på en fin final. Däremot var Lena långt ifrån den seger vissa skulle ha hoppats på och tog sig med nöd och näppe in bland de tio främsta.

Lena tog lite ledigt från sin karriär efter Düsseldorf och laddade batterierna en aning. Med tiden avvecklade hon samarbetet med Stefan Raab och tog själv kontrollen över sin karriär. Hon har släppt fem album som alla varit storsäljare och hon hör till Tysklands allra mest framgångsrika soloartister. 

ESC var tillbaka på toppen av sin popularitet i Tyskland men precis som Finland gjort några år tidigare skulle tysk tv inom bara några år slarva bort inte bara den egna framgången utan ett stor del av publikens intresse.


Lena / Taken By A Stranger (Tyskland 2011)
10:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

27 oktober 2020

Le plus beau jour de ma vie / Belgien 1956

Precis som de andra sex deltagarländerna i den allra första upplagan av ESC skickade Belgien två bidrag till sångtävlingen i Lugano. Lämpligen skulle belgarna skickat en sång på vardera av sina officiella språk men istället blev det två låtar med fransk text.

Om den första var en något mörk och morbid sak var den andra raka motsatsen. "Den vackraste dagen i mitt liv" handlar om höjdpunkten för en kvinna på 1950-talet: dagen då hon ska gifta sig och alla ser på henne och säger att hon är vacker och klockorna ringer sitt ding-dång.

Efterkrigstidens Belgien präglades av stor social oro där kyrkan fick stort inflytande och kärnfamiljen framhölls som ett starkt och sunt ideal. De belgiska kvinnorna hade inte särskilt mycket annat att hoppas på än att gifta sig någotsånär lyckligt och sedan ägna sig åt hus och hem på heltid.

Mony Marc sjöng bra och hade ett tidstypiskt vibrato på rösten men spelade aldrig in sången på skiva. Efter finalen i Lugano finns det få spår av Mony Marc att finna och i likhet med sin kollega och landsmaninna Solange Berry (Luxemburg 1958) verkar hon idag helt bortglömd.

Lagom som jag accepterat att alla människor och hela internet glömt Mony Marc hittade jag en skiva som sångerskan spelat in 1966 på det lilla bolaget Mary Glasgow & Baker i London. Skivan innehåller sju sånger på franska med mer eller mindre bisarra texter, som exempelvis "La chanson des Martiens" ("Marsmänniskornas sång") om att glatt susa fram genom rymden i sitt flygande tefat.

På omslaget finns en liten biografi över Mony Marc som berättar att sångerskan började studera piano och sång i Liège som 12-åring. Hon har sjungit i radio och på tv - ESC nämns extra tydligt - och givit ut flera skivor. Hon har turnerat i såväl Mellanöstern som Sydafrika men har nu slagit sig ned i London där hon sjungit på BBC, såväl på radio som tv.

Efter det tar spåren slut på nytt men åtminstone kan vi anta att Mony Marc haft ett spännande och internationellt liv - även om det inte lämnat spår i historieböckerna - som de flesta belgiska kvinnor i hennes generation bara kunnat drömma om.


Mony Marc / Le plus beau jour de ma vie (Belgien 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

25 oktober 2020

Mana mou / Cypern 1997

Det hade flutit en ansenlig mängd vatten under broarna sedan Constantina Constantinou sjungit för Cypern i München. Då var hon en oerfaren tonåring på sin första utlandsresa - nu var hon en etablerad artist i den grekiska musikvärlden.

Kanske inte en av de allra största men tillräckligt populär för att släppa skivor regelbundet och föra en synlig tillvaro i den grekiska allmänheten och på de viktiga scenerna i Aten. Nu ville hon dela med sig av sin stjärnglans till sina två yngre sjungande syskon.

Andros hade släppt en soloskiva för ett stort skivbolag medan Hara varit körsångerska på en av sin systers skivor. Nu fick de båda bilda duo för att sjunga Constantinas låt "Mana mou" ("Min mor", egentligen "Mitt moderland") i den cypriotiska finalen.

Det viskades om att Constantina knappast hade skrivit låten själv, eftersom hon just aldrig skrivit låtar tidigare. Rätt sannolikt stod en grekisk låtskrivare bakom "Mana mou" men de lokala reglerna krävde låtskrivare med cypriotiskt medborgarskap. Hur det än stod till med saken vann syskonen med bred marginal över sin svåraste konkurrent Stelios Konstantas (Cypern 2003).

Varför Andros nu kallade sig Andreas istället är lite oklart. Lät det kanske mer internationellt?

Man slipade till låten lite, gav syskonen lite sällskap i form av fyra körsångare och skrev om texten en smula i refrängen. Även om Hara och Andreas uppträdde som en duo var det ingen tvekan vems karriär den här låten var avsedd att lansera, och Andreas hamnade rätt mycket i skuggan.

Cypern fick inleda hela finalen i Dublin och gjorde det med den äran. Temperament i kombination med en lättfångad låt gjorde att Cypern hamnade på femte plats och tangerade sitt personliga rekord från 1982.

Trots det lossnade det inte för syskonen Constantinou. Hara släppte visserligen ett album senare samma år men året därpå kom hon sist i den grekiska finalen och har inte gett ut fler skivor sedan dess. Inte heller Andros verkar ha spelat in fler skivor i eget namn.

Också Constantinas karriär skulle komma att svalna betänkligt. När hon 2019 gav ut en ny singel var det hennes första kommersiella utgåva på över tio år även om hon hela tiden förblivit en aktiv artist.


Hara & Andreas Constantinou / Mana mou (Cypern 1997)
5:e plats av 25 bidrag i Dublin

23 oktober 2020

Merci, chérie / Österrike 1966

"Om ni så står på huvudet så är svaret nej!" Udo Jürgens var verkligen inte intresserad av att tävla en tredje gång i ESC (efter 1964 och 1965) trots att de ansvariga på ORF bönade och bad och stod på sig. Nog för att hans tidigare bidrag öppnat nya dörrar och möjligheter men två gånger fick vara nog.

När ORF inte gav sig lovade Jürgens att kanske åtminstone skriva något de kunde använda. När han knåpat ihop det som skulle bli "Merci, chérie" och sjöng den för sig själv vid pianot fick han gåshud. Kanske skulle han låta sig övertalas i alla fall. Här fanns en sång med potential som fick vara värd ett tredje försök.

I Luxemburg var Udo förlamande nervös. Han förstod mycket väl att han riskerade att framstå som en evig förlorare om han inte vann nu. Hans manager gjorde sitt bästa för att hålla sin stjärna lugn.

När en tysk tidning på finaldagen skrev att Udo Jürgens var chanslös i tävlingen gick managern runt hela Luxemburg och köpte upp alla tillgängliga exemplar för att hindra att hans artist skulle få syn på artikeln före sändning.

Den tyska tidningen visade sig ha helfel. "Merci, chérie" krossade allt motstånd i omröstningen och fick nästan dubbelt så många poäng som tvåan Sverige. När Udo Jürgens satte sig vid flygeln för att sjunga vinnarreprisen fann han sig och tackade juryn med orden "Merci, jury".

"Merci, chérie" blev en stor internationell framgång, inspelad i en mängd olika versioner på många olika språk. Udo Jürgens skulle fortsätta en exceptionell karriär ändå fram till sin död 2014 och är den tyskspråkiga artist med flest noteringar på den tyska albumlistan någonsin. 

2007 hade en jukeboxmusikal baserad på hans låtar premiär i Hamburg med stor framgång. Musikalen filmatiserades 2019.

Min egen favorit av alla Udo Jürgens låtar är "Was ich dich sagen will", inte minst i den magnifika finska version som blev en enorm framgång och evig signaturmelodi för Carola Standertskjöld.

Udo Jürgens är en av enbart fyra artister som tävlat i ESC tre år i rad: de andra är Lys Assia, Corry Brokken och Valentina Monetta. Efter Udo Jürgens seger skulle det ta fram till 2019 innan en manlig solist vid en flygel skulle vinna ESC på nytt.


Udo Jürgens / Merci, chérie (Österrike 1966)
1:a plats av 18 bidrag i Luxemburg

21 oktober 2020

The Worrying Kind / Sverige 2007

Så snart SVT meddelade att The Ark - ett av landets mest ikoniska och mest framgångsrika band - ställde upp i Melodifestivalen var spelet i princip slut. Allt annat än en brakseger skulle ha varit en av tävlingens största skrällar någonsin.

"The Worrying Kind" vann mycket riktigt och blev snabbt en stor hit. Nu skulle bandet bara åka till Helsingfors och mest som en formalitet, lite grann i förbifarten, plocka hem en seger och sedan fokusera på en europeisk karriär. Men det var ett försvagat The Ark som tävlade.

Smålänningarna hade slagit igenom stort sju år tidigare med singlarna "Let Your Body Decide" och "It Takes A Fool To Remain Sane" och gjort sensation med sin uppkäftiga stil och glamrock-image. Man fortsatte att skapa ett pärlband av hitsinglar och 2005 började man satsa på en lansering i USA.

Man byggde upp en liten men hängiven amerikansk publik och turnerade flitigt under ett drygt år och allt såg mycket lovande ut. 

När The Ark spelade vid invigningen av den nya svenska ambassaden i Washington 2006 kläckte sångaren Ola Salo ur sig ett skämt som anspelade på terroristattackerna den 11 september 2001. Bandet bad omedelbart om ursäkt men skadan var redan skedd. Dörren slog igen med en smäll och alla datum utom ett av The Arks inplanerade turné ställdes in. En sann karriärkatastrof.

Ola Salo - som beskrivit sig själv som utbränd efter skandalen - berättade dessutom i intervjuer att de inte ens tänkt släppa "The Worrying Kind" från början eftersom den inte var tillräckligt bra. Men den kunde visst få duga för Melodifestivalen?

Det var ett oväntat drag av ett band som framstått som kaxigt och kompromisslöst att ställa upp med en tillrättalagd låt de inte ens själva verkade stå hela bakom. Tänk om de tävlat med någon av de andra låtarna från sin nya skiva istället? "Absolutely No Decorum" eller "Little Dysfunk You", exempelvis?

Inte ens de svenska tidningarna som för det mesta helhjärtat ställde sig bakom allt The Ark gjorde kunde avhålla sig från att påpeka hur opassande lik deras tävlingslåt var den gamla hiten "Love Grows (Where My Rosemary Goes)"

I Helsingfors framstod bandet som rätt blasé och lite för viktiga för att satsa sin fulla energi på ett dylikt sammanhang. I direktsändning började inte den gigantiska skiva Ola Salo låg på att snurra som den skulle och inte gick det som det skulle i röstningen heller. Europa snålade med poängen och placeringen blev chockerande låg för dem som väntat sig seger.

Kanske blev besvikelsen av att på sju månader gå från att ha en USA-karriär inom räckhåll till att få schlagerstryk av artister från Moldavien och Finland för stor men nu lät The Ark tungorna slinta igen. Efter finalen framstod de i tidningarna som tillplattade, snarstuckna och bittra. 

The Ark fortsatte att ha några framgångsrika år till i Sverige och Finland - inte minst med den fantastiska "Breaking Up With God" - innan man 2011 beslöt sig för att dra ned ridån och avveckla bandet.


The Ark / The Worrying Kind (Sverige 2007)
18:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

19 oktober 2020

Ne zori, zoro / Makedonien 1998

Sist ut av tjugofem bidrag i Birmingham väntade en riktigt stor stund när det land som längst väntat på att få representeras i ESC slutligen fick äntra scenen och visa upp sin musik och sin närvaro inför Europa och världen.

Jugoslavien hade aldrig någon enhetlig tv-kanal för hela landet och de olika delrepublikerna hade sina egna självständiga rundradiobolag. TV Skopje hade börjat sända 1964 och började därmed delta i de jugoslaviska uttagningarna utan att någonsin vinna.

När Jugoslavien föll i bitar och delrepublikerna utropade självständighet kastade sig Bosnien-Hercegovina, Kroatien och Slovenien raskt ut i ESC under egen flagg. Makedonien fastnade istället i en långdragen namnkonflikt med Grekland och släpptes inte in i tävlingen därför.

När man äntligen skulle få debutera 1996 hade EBU ordnat en underlig, intern semifinal där sju länder blev utslagna redan innan tävlingen börjat. "Samo ti" med Kaliopi (2012 och 2016) var en av de låtar Europa aldrig fick höra. 

På grund av de invecklade kvalificeringsregler som infördes 1997 fick Makedonien stå över ännu ett år men 1998 var det äntligen dags. Även om de fick tävla som ordmonstret "Former Yugoslav Republic of Macedonia", något landets delegation skarpt skulle motsätta sig under alla år. Först 2019 tog namnkonflikten slut då landet officiellt bytte namn till Nordmakedonien.

"Ne zori, zoro" (ungefär "Gry inte, gryning") lät rätt annorlunda då den vann den nationella finalen men hade piffats upp med dramatiska stråkar och ett luftigt arrangemang. Tillsammans med Vlado Janevskis rökiga röst lät det nästan som en balkansk variant av Leonard Cohen.

Vlado var en högst rutinerad 37-åring. Han hade tävlat i den jugoslaviska finalen 1992 och ställt upp i flera internationella sångtävlingar sedan dess. 

I Birmingham var hans låt på tok för snårig för att nå fram till de telefonröstande tittarna och Makedonien fick stå över ännu ett år. Det påverkade inte Vlado det minsta och idag hör han till landets i särklass mest framgångsrika artister och har kallats den mest romantiska sångaren i landets historia.

Även om deras bidrag till stor del gick publiken förbi fick Makedonien ändå avgöra en av alla tiders mest spännande omröstningar då de som sist röstande land gav segern till Israels Dana International.


Vlado Janevski / Ne zori, zoro (Makedonien 1998)
19:e plats av 25 bidrag i Birmingham

17 oktober 2020

Love In Rewind / Bosnien-Hercegovina 2011

Unge Edin "Dino" Dervišhalidović älskade musik och fick sin första gitarr som tolvåring, men hans ensamstående mamma insisterade på att han skulle utbilda sig till ett tryggare jobb. Medan han studerade på tekniska högskolan i Sarajevo spelade han på stadens gator tillsammans med sina vänner och bildade bandet Merlin.

Dino bekostade själv Merlins första inspelningar och på plats i studion upptäcktes bandet av en talangscout från skivbolaget Diskoton. Framgången lät inte vänta på sig: Merlin spelade in fem storsäljande album och turnerade flitigt i flera år. Sedan kom kriget och slog sönder allting.

Diskotons studior och samtliga masterband förstördes under bombningarna av Sarajevo 1992. Flera av Dinos vänner och bandkollegor omkom i strid medan Dino själv drabbades av en djup depression och övervägde att överge musiken helt. 

Dino skrev texten till "Jedna si jedina", Bosnien-Hercegovinas första nationalsång. Dino skrev också landets första bidrag till ESC 1993 och representerade sitt land som artist 1999. För att hylla sin tidigare grupp valde han att kalla sig Dino Merlin som soloartist.

Året efter finalen i Jerusalem spelade Dino in albumet "Sredinom" som skulle visa sig bli hela regionens bäst säljande skiva på trettio år med över två miljoner sålda exemplar. Den påföljande turnén kröntes av fyra utsålda konserter på Sarajevos olympiastadion - den största livepubliken på någon konsert i det forna Jugoslavien.

Självklart ville bosnisk tv att deras största stjärna skulle representera dem på nytt och efter några års övertalning tackade han ja. Han specialskrev och framförde "Love In Rewind" - en sång om allt som gömmer sig inne i en människa i form av sånger, bekymmer och all den kärlek man fått ta emot.

Med hjälp av en synnerligen bubblande och levande kompgrupp - både MayaSar och Edvin Hadžić hade körat för Bosnien 2004 respektive 2010 - genomförde Dino något som närmast påminde om ett tre minuter långt konstverk, som något slags installation, lätt skruvat men varmt. 

Gensvaret blev gott: "Love In Rewind" slog flera större favoriter och blev den enda låt under 2010-talet som haft det notoriskt dåliga startnumret två och sedan ändå placerat sig bland de tio bästa.

Förutom att fortsätta sin otroligt framgångsrika karriär driver Dino Merlin en butik hemma i Sarajevo. De flesta trodde nog att även Bosnien-Hercegovina skulle fortsätta tävla med spännande bidrag i ESC men det skulle inte dröja särskilt länge innan man drog sig ur hela sammanhanget.


Dino Merlin / Love In Rewind (Bosnien-Hercegovina 2011)
6:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf