25 juni 2019

La fiesta terminó / Spanien 1985

Det har sagts många gånger genom åren att spansk tv verkligen inte vill vinna den här tävlingen. De allra vildaste ryktena påstår att spansk tv med flit saboterade sina egna chanser 1979 - en teori som faktiskt inte kan stämma då juryns interna röstning finns bevarad. Men ändå.

Trots allt detta får man ändå känslan att spanjorernas tävlingsinstinkter vaknat till liv vissa år då TVE ser ut att ha satsat lite extra. 1985 är i allra högsta grad ett sådant åt. Möjligen hade framgången i Luxemburg året innan något med saken att göra.

I vilket fall ställde man upp med ett riktigt dream team. Juan Carlos Calderón hade nästan vunnit hela finalen med "Eres tú" 1973 och hade sedan dess blivit en av den spanskspråkiga världens mest framgångsrika kompositörer.

Paloma San Basilio började sin bana som popsångerska men blev en enorm stjärna efter att ha spelat titelrollen i den spanska uppsättningen av Andrew Lloyd Webbers musikal Evita.

Med glöd och intensitet och inte så lite diva-manér satte hon tänderna i "La fiesta terminó" ("Festen är slut") - en grandios ballad om det som inte längre är och det dumma i att lägga mer ved på den eld som brunnit ut. "Vad tjänar det till att älska varandra utan kärlek, varför ska vi fortsätta ljuga för oss själva?"

Spanien gick in i tävlingen som en av favoriterna och Paloma gnistrade och sprakade i direktsändning. Vad som sedan gick fel kan man diskutera till tidens ände men jurygrupperna visade sig inte alls särskilt imponerade. Den spanska favoriten slutade på en snöplig delad fjortondeplats med Turkiet.

Den eventuella besvikelsen skakade man snart av sig. Låten blev en stor framgång på hemmaplan och Palomas stjärna blinkade möjligen till men fortsatte sedan att stiga.

Möjligen dröjde sig en viss irritation kvar hos Juan Carlos Calderón som fyra år senare gav sig in i tävlingen på nytt, möjligen för att visa var skåpet ska stå.



Paloma San Basilio / La fiesta terminó (Spanien 1985)
Delad 14:e plats av 19 bidrag i Göteborg

1 juni 2019

Geef het op / Belgien 1991

Ibland är en melodifestival allt man behöver för att få fart på karriären. Ibland behöver man inte ens vinna. Popkillarna i Clouseau - med sångaren Koen Wauters i spetsen - hade satts ihop av managern Bob Savenberg för att ta Belgien med storm.

Bandets första singel sålde i föga imponerande 427 exemplar men man skulle snart lyckas åka snålskjuts på någon annans framgång. När Ingeborg (Belgien 1989) ställde upp i popfestivalen Baccarabeker 1988 behövde hon en manlig duettpartner. Koen Wauters kallades in, det blixtrade till i personkemin och "Verlangen" blev en stor framgång.

Följande år ställde såväl Ingeborg som Clouseau upp i den belgiska finalen och de båda slogs om segern in i det sista. Clouseau snubblade på målsnöret men nu smällde det till rejält och "Anne" blev en monsterhit i Flandern. Bandet släppte två album på mindre än ett år och hysterin runt gruppen var total.

Istället för att ordna en vanlig nationell final 1991 bjöd flamländska BRT helt enkelt in Clouseau att representera landet. Man tog fram tre potentiella bidrag som framfördes i ett specialprogram där jurygrupper fick rösta fram vinnaren.

"Geef het op" ("Ge upp") var en energisk och fartfylld poplåt, en sort som skulle visa sig sällsynt vid finalen i Rom där nästan alla deltagarländer ställde upp med ballader. Belgien sågs som något av en dark horse men placerade sig underligt nog långt ned på listan med bara en handfull poäng.

Kanske hade Carola stulit alla poäng från belgarna? Kanske var Koen Wauters något nonchalanta stil lite för mycket för jurygrupperna? Kanske hade det gått bättre om man tagit med sig den tuffa, souliga kör man haft med sig i den nationella finalen till Rom?

Ett roligt sammanträffade är förstås att finalen avgjordes i Cinecittà - Roms anrika filmstudior - där filmerna om den misslyckade kommisarien Clouseau (som gruppen tagit sitt namn efter) spelats in.

En sextondeplats var inget som bekom de flamländska fansen. Clouseau förblev omåttligt populära och likt ett belgiskt Gyllene Tider har bandet fått evigt liv och släpper än idag nytt material även om Clouseau och Koen Wauters alltmer synonyma med tiden.

En internationell satsning under 1991 blev mindre lyckad - "Close Encounters" blev en hit här och där men sedan hände inget mer - och sedan dess har bandet satsat på sin hemmapublik och texter på flamländska.



Clouseau / Geef het op (Belgien 1991)
16:e plats av 22 bidrag i Rom

28 februari 2019

Tora zo / Cypern 1986

Elpida Karayiannopoulou hade lyckats förträffligt då hon representerat Grekland i Jerusalem 1979. Kanske inte just i själva omröstningen men skivan hade sålt bra efteråt och gjort Elpida till en internationellt välkänd person för en tid.

Ganska snart hade hon vänt tillbaka hem till sin grekiska publik. Kanske blev det för jobbigt att erövra världen, men sångerskan ville också ägna mer tid och energi för sin familj. Ett val som många lovande kvinnliga artister gjort genom åren, men en prioritering som betydligt färre män har gjort.

I vanlig ordning hade Cypern valt sitt bidrag till ESC internt. Rykten hävdar att "Tora zo" ("Jag lever nu") från början framfördes av en annan artist som tv-bolaget inte var så nöjda med. Istället kallade man in Elpida för att göra ett andra försök i tävlingen.

För att få till ett mer internationellt gångbart sound kallade man än en gång in brittiske Martyn Ford, som tidigare dirigerat "Mono i agapi" 1982 - Cyperns dittills största framgång. Martyn Ford tyckte personligen att låten var alldeles fruktansvärd men gjorde vad han kunde för att få den att låta bra.

På scenen fick Elpida sällskap av Elena Patroklou (Cypern 1991) och Evridiki (Cypern 1992, 1994, 2007) samt två musiker som enligt SVT:s kommentator Ulf Elfving hade ett förflutet i popgruppen Modern Romance. Innan låten var slut hade även dirigenten vandrat in i bild och uppmuntrat publiken att klappa med.

Allt detta till trots gled "Tora zo" närmast obemärkt förbi i ett starkt startfält. Endast två länder gav poäng och Cypern landade på allra sista plats. Lite pinsamt måhända, men Elpidas karriär tog ingen större skada. Två år senare var hon åter tillbaka på de grekiska hitlistorna och har fortsatt spela in skivor långt in på 2010-talet.


Elpida / Tora zo (Cypern 1986)
20:e plats av 20 bidrag i Bergen

26 februari 2019

On Again... Off Again / Malta 2004

Ralph Siegel hade verkligen inte gjort succé - varken 2002 eller 2003 vad var de europeiska tittarna ville ha - och nu var budskapet från tysk tv tydligt och glasklart: Siegel har gjort sitt och nu önskade man yngre förmågor i sin nationella final istället.

En åldrande schlagerfantom låter sig inte nedslås så lätt och snart började Ralph att leta efter andra länder där hans bidrag kunde få tävla. Han skickade ett helt smatterband av kandidater till Maltas uttagning och flera av dem passerade nålsögat. Kanske säger det någonting om Ralph Siegels verkshöjd när han inte ens lyckades vinna på Malta men inte ens det kunde sänka hans humör.

I många år redan hade Malta skickat sina vinnarlåtar på remiss till ett tyskt skivbolag för att låta dem snyggas till en aning. Ralph erbjöd sig att göra hela jobbet med vinnarlåten: fixa till arrangemanget, ordna med en snygg video, sköta promotion - allt. Malta nappade på kroken.

"On Again... Off Again" behövde i all ärlighet fixas till mer än en smula. Ett glatt och fluffigt paket som växlade mellan schlager och opera och som bitvis påminde en hel del om julsången "Sleigh Ride".

Det glada paret Julie Zahra och Ludwig Galea var ett par även utanför scenen och texten handlade om hur de båda varit både på och av i sin relation genom åren.

Nu fick Ralph visa att han ändå hade en del av sitt gamla kunnande kvar. Av den harmlösa maltesiska trallen plockade han ihop ett riktigt kitschigt paket som gjorde sitt jobb och tog Malta till final efter fiaskot året innan.

Trots det blomstrade aldrig kärleken mellan Ralph och Malta. Han fortsatte att skicka sina (allt svagare) låtar dit under ett par år utan att någonsin vinna och till slut drog han vidare.



Julie & Ludwig / On Again... Off Again (Malta 2004)
12:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

21 december 2018

Die Zeiger der Uhr / Västtyskland 1966

Trots att den tyska musikmarknaden var enorm och hade enorma finansiella muskler hade de tyska bidragen inte gjort någon lycka i Eurovisionens stora schlagertävling. Tvärtom, faktiskt. Två år i rad (1964 och 1965) hade man hamnat på allra sista plats utan några poäng alls. Pinsamt.

Den tv-sända uttagningen skrotades och man beslutade att välja såväl artist som bidrag internt utan att publiken fick se på. Inte nödvändigtvis det bästa sättet att lansera en hitsingel på - tyskarna älskade tv-sända sångtävlingar - men nu gällde det att rädda ansiktet internationellt.

Man diskuterade mellan ett antal starka kandidater och bestämde sig för att anlita Corry Brokken - en tidigare vinnare som redan representerat Nederländerna tre gånger (1956, 1957, 1958) och som med åren blivit ett mycket känt namn även i Tyskland. Sångerskan, som inte bara vunnit utan även kommit sist, tog sig en funderare men tackade sedan nej. Hon hade tävlat klart, tyckte hon.

Istället fick Margot Eskens chansen. Hon var egentligen utbildad tandsköterska men hade vunnit ett skivkontrakt i mitten av 1950-talet och hade haft ordentlig framgång sedan dess. 1963 hade hon varit nära att få tävla i London men slutligen gick uppdraget till Heidi Brühl istället.

I Luxemburg var Margot först ut på scenen och sjöng snyggt och inlevelsefullt. Sången om klockans visare som obönhörligen bara går framåt och aldrig tillbaka var också ett stiligt hantverk, men möjligen lite för sval för att ha en chans i detta riktigt starka startfält.

Margot Eskens karriär hade redan börjat gå en aning på tomgång och "Die Zeiger der Uhr" skulle bli hennes sista hit på många år. 1977 gjorde hon en tillfällig och rätt oväntad återkomst till hitlistorna med "Denk nicht an morgen". Enligt tyska Wikipedia har Margot Eskens sålt omkring 40 miljoner skivor under sin långa karriär.



Margot Eskens / Die Zeiger der Uhr (Västtyskland 1966)
Delad 10:e plats av 18 bidrag i Luxemburg

13 november 2018

Charlie Chaplin / Grekland 1978

Den interna grekiska finalen slutade i triumf för den unga Anna Vissi från Cypern som sjöng låtarna som kom på första och andra plats. Hon måste ju ha framstått som det självklara valet att skicka till Paris, men Grekland vore inte riktigt Grekland om det inte skulle ha blivit krångel på vägen.

Vinnarlåten "Na xeris s'agapo" ("Du vet att jag älskar dig") var skriven av Robert Williams (Grekland 1977), vilket fick Doros Georgiadis (Cypern 1981) - vars "Mister Nobel" kommit på andra plats - att lämna in en protest. Det här var en grekisk tävling och inga utlänningar borde få vara med, menade han. Då lämnade Williams i sin tur in en liknande protest med Georgiadis, som var från Cypern och inte heller grekisk medborgare.

Obegripligt nog diskade ERT båda låtarna till slut och bjöd in till en ny final dit låtskrivarna fick skicka in låtar som antingen var nya eller som deltagit i den första omgången. Nu vann en ny låt - "Charlie Chaplin" var samtliga elva jurymedlemmars favorit - och den sjungande skådespelerskan Soultana "Tania" Tsanaklidou fick biljetten till Paris.

För att få publiken med på noterna styrde man ut Tania i frack och plommonstop - året innan hade Eva Rydberg gjort samma sak i den svenska uttagningen. Att Charlie Chaplin var ett populärt ämne bekräftades ytterligare av att Peter, Sue & Marc sjungit om honom också i 1978 års tyska final.

Tania gav ett inspirerat framförande på scenen i Palais des congrès, men det fick inte kompositören Sakis Tsilikis se. När han hörde introt spelas blev spänningen för stor och han svimmade i kulisserna. När han kvicknat till på nytt var stunden förbi och ett annat land hade tagit plats i strålkastarljuset. Grekerna har alltid haft sinne för det dramatiska.

I sammanhanget kan väl noteras att Tania Tsanaklidou dessutom är född i staden Drama.

Anna Vissi behövde inte vänta så länge på sin stora chans. Hon skulle med tiden bli den grekiska musikvärldens största kvinnliga stjärna och tävlade i ESC 1980, 1982 och 2006.



Tania Tsanaklidou / Charlie Chaplin (Grekland 1978)
8:e plats av 20 bidrag i Paris

5 november 2018

Make My Day / Makedonien 2005

Efter att ha nominerat Toše Proeski som enda artist att delta i den makedoniska finalen 2004 slog man nu på stort och lät sexton musikexperter tillsammans utse hela två artister som skulle få dela upp bidragen mellan sig. Aleksandra Pileva och Martin Vučić fick välja en låt var och tilldelades sedan ytterligare tre från en öppen tävling dit vem som helst fick skicka in förslag.

I själva finalen visade det sig att Aleksandra - som varit med i Istanbul som bakgrundssångare året innan - var tittarnas solklara favorit. Däremot röstade de två jurygrupperna - en bestående av experter, en av publik i arenan - överväldigande för Martin.

”Ti si son” (”Du är en dröm”) lät helt okej i original och presstexterna beskrev Martin som en karismatisk sångare och trummis, som en explosiv scenpersonlighet. Han kallades till och med ”Makedoniens Tarkan”. Helt obegripligt när man väl fick se honom uppträda. Vingligt, oinspirerat och talanglöst. Inget blev bättre av att den nya engelska versionen lät riktigt tam och grå.

Det talades en hel del om Martins pappas väldigt goda kontakter i musikbranschen och generösa plånbok som förklaring till framgången, åtminstone tills Makedonien helt obegripligt tog sig vidare till finalen.

När alla röstsiffror offentliggjordes efter finalen visade det sig att nästan alla poäng kommit från Makedoniens grannländer. Antalet röster i den än så länge väldigt nya semifinalen var sannolikt väldigt lågt och resultatet sannolikt lätt att svänga. Kanske pappas kontakter hade räckt hela vägen till final?

Martin åkte hem från Kiev och fick framskjutna placeringar i ett par sångtävlingar till (undrar just hur det månne gick till?) men verkar sedan ha blivit allt mindre aktiv som sångare och har bara gett ut ett fåtal låtar till. Enligt Wikipedia är han idag bosatt och verksam i Belgrad.



Martin Vučić / Make My Day (Makedonien 2005)
17:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev