15 augusti 2018

Neste barco à vela / Portugal 1987

På sätt och vis hade 1986 varit ett bra år för Portugal i Eurovision Song Contest: den egna låten hade blivit en hit på hemmaplan och Dora hade blivit en ny och het popstjärna.

Dessvärre hade placeringen i Bergen blivit lika modest som alltid och den portugisiska finalen - enbart bestående av förinspelade framträdanden - varit trist tv och nu var intresset verkligen lågt, både från den tittande publiken som från de framstående musiker man gärna skulle sett i startlistan. Uppställningen 1987 var anonym på många sätt och såväl låtarna som artisterna gick rejält under radarn på de flesta.

Duo Nevada var - naturligtvis - en duo bestående av Alfredo Azinheira och sångaren Jorge Mendes, som på scenen fick stöd av två gitarrister och de två framträdande körsångerskorna Carla Burity och Fernanda Lopes. Fernanda fick smak för att vara körsångerska i ESC och skulle återkomma 1990, 1992, 1993, 1996, 1999 och 2001.

”Neste barco à vela“ (”I segelbåten”) var en melankolisk sång som liknade Portugal vid en liten båt som alla får segla tillsammans. Grannen Spanien klämde i med åtta poäng medan resten av Europa visade en begränsad entusiasm. Detsamma gjorde publiken på hemmaplan där Nevada passerade tämligen spårlöst förbi.

Jorge Mendes lämnade snart bandet och då fick de båda körsångerskorna rycka in och bli medlemmar på heltid. Tillsammans släppte de ett album 1991.



Nevada / Neste barco à vela (Portugal 1987)
18:e plats av 22 bidrag i Bryssel

13 augusti 2018

Tii / Estland 2004

Det kan vara förvirrande när ens recept på framgång plötsligt slutar att fungera. Sedan 1996 hade Estland låtit en internationell jury välja vinnaren av Eurolaul medan de egna tittarna inte hade något att säga till om. Det hade fungerat utomordentligt väl - sex placeringar bland de tio bästa och en seger - men efter en enda kraschlandning blev kritiken för stark på hemmaplan.

Det gamla systemet skrotades och nu fick esterna istället fritt spelrum att för första gången välja sin vinnare via telefon och textmeddelanden. Att Estland är ett väldigt litet land där människor har nära och täta band mellan sig verkar inte ha oroat ETV desto mer.

Kanske oroade det landets musikelit - skulle det bli en tävling om musik eller om vem som hade flest släktingar och vänner? - och startfältet var betydligt svagare nu än det varit tidigare år. Kanske avskräckte också den nya semifinalen man var tvungen att ta sig igenom för att få sjunga i finalen?

Vinnare blev Neiokõsõ - fem trallande skogsnymfer och en vildsint trummis utstyrd för att påminna om något slags djävul - med den folkmusikinspirerade ”Tii” (”Vägen”) om hur livet för oss vidare och vidare och hur vi aldrig kan vända om.

Det hela var skapat av Priit Pajusaar som tidigare varit framgångsrik 1996 och 1999 (och som senare skulle visa sin allra sämsta sida 2008) och segern i den nationella finalen blev fullständigt överlägsen. I Istanbul gick det nästan vägen och Estland var bara fjorton poäng från att gå vidare till finalen.

Nära skjuter ingen hare och resultatet togs emot som en stor besvikelse. Neiokõsõ upplöstes efter att bara ha gett ut en enda singel och Estlands självförtroende krympte ytterligare något i sammanhanget.

2005 bildades Poisikõsõ - ett liknande band men bara bestående av unga män - som fick en betydligt längre karriär än originalet.



Neiokõsõ / Tii (Estland 2004)
11:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

11 augusti 2018

Le grand soir / Belgien 2005

Allt är naturligtvis spekulationer och vi kommer förmodligen aldrig att få veta om det är sant eller inte, men rykten gör gällande att de ansvariga från RTBF höll på att gå i bitar då Belgien gick upp i ledning i Riga 2003. Att vinna och organisera ESC var ingenting man hade varken budget eller ambition att göra. Att hamna i en slutstrid var ingenting man tänkte göra om i brådrasket.

För att bara vara en skröna verkar den ändå stämma förvånansvärt väl överens med hur RTBF skulle komma att bete sig de närmaste tio åren. Inga risker och inga bidrag som möjligen skulle råka placera sig högt.

Den nationella final man anordnade 2005 var ett riktigt skämt där två svaga låtar ställdes mot varandra i telefonomröstning, möjligen för att skjuta över ansvaret för det kommande misslyckandet på tittarna istället. Vallonerna tyckte att det kunde kvitta vilken låt man skickade och till slut fick ”Le grand soir” 50,2% mot 49,8% för Tiffany Ciely och ”Lost Paradise”. Man undrar hur många telefonröster som egentligen registrerades?

Nuno Resende var en 32-åring med rötterna i Portugal. Han flyttade till Belgien som 12-åring och hade sjungit i en mängd sammanhang och hade deltagit i den belgiska melodifestivalen 2000 som del av gruppen La Teuf.

Att han kunde sjunga var helt klart och tydligt men ”Le grand soir” (”Den stora kvällen”) - skriven av Alec Mansion som tidigare skrivit för Luxemburg 1987 - var en riktigt tråkig låt av den typ som oftast kastas in i musikaler om man misstänker att föreställningen ska bli för kort. I Kiev blev det självklart flopp men Nuno hade fått visa upp sin röst och blev snart ett eftertraktat namn i den franska musikalbranschen.

2013 gick Nuno till final i franska The Voice och kom på tredje plats i finalen. Året därpå bildade han trio Latin Lovers där även Julio Iglesias Jr (självfallet son till Julio Iglesias) ingår.



Nuno Resende / Le grand soir (Belgien 2005)
22:a plats av 25 bidrag (semifinal) i Kiev

9 augusti 2018

Is It True? / Island 2009

Less is more. Ibland är det de små gesterna och det försiktiga tilltalet som går hem bäst. Island hade ofta målat med breda penslar och kostat på sig att vara egna och originella. Inte alltid med särskilt stor framgång, ska erkännas. De tio åren som förflutit sedan Selmas silverplats i Jerusalem hade bjudit på fler besvikelser än toppar.

Det var kanske dags att prova något helt annat? ”Is It True?” var en ovanligt lågmäld ballad, framför med väl återhållen intensitet av en före detta barnstjärna som nu vuxit till sig och ville visa upp sig för en större publik än tidigare.

Jóhanna Guðrún Jónsdóttir hade gett ut sin första skiva redan som nioåring och var nu tillbaka efter en paus i rampljuset. Hon var född i Köpenhamn men hade vuxit upp i Hafnarfjörður, Islands tredje största stad och del av huvudstadsregionen. Hon hade hunnit fylla arton och hade året innan släppt ”Butterflies and Elvis” - en första skiva som förhållandevis vuxen artist.

Det viskades en hel del om Island i förhandstipsen men framgångens omfattning kom nog ärligt talat som en överraskning för ganska många. Jóhanna - som nu skrev sitt namn Yohanna för att publiken skulle förstå hur det uttalas på rätt sätt - hotade aldrig Norges Alexander Rybak på allvar men blev en väldigt solid tvåa som dessutom sålde bra efter tävlingen. I Sverige sålde singeln guld.

När Yohanna släppte sitt album på nytt - nu med silversången som bonusspår - visade sig skivköparna däremot rätt svala och isländskan förblev ett One Hit Wonder. Även hemma på Island har karriären gått in i en förvånansvärt stilla fas med mycket tystnad mellan de få hitlåtarna.

Kanske drog Island en felaktig slutsats efter Yohannas andraplats i Moskva. Sedan dess har landets bidrag mestadels varit ovanligt polerade, snälla och helt utan det egensinne som alltid varit så typiskt för Island.

Inställsamheten till trots - eller kanske just precis på grund av den? - har Island inte varit ens i närheten av en placering bland de tio bästa sedan finalen i Moskva. (2018)



Yohanna / Is It True? (Island 2009)
2:a plats av 25 bidrag (final) i Moskva

7 augusti 2018

Never Let You Go / Ryssland 2006

Att anordna en tv-sänd final 2005 hade inte riktigt blivit den succé rysk tv hade hoppats på. Vinnaren gjorde en slät figur i Kiev och hela tillställningen skrotades till förmån för ett internt val istället. Rena rama Andra Chansen för en av de artister som gått på pumpen året innan.

Viktor Nikolajevitj Belan hade varit en bubblande popstjärna i vardande i flera år och hade två album under bältet. Han syntes flitigt i medier riktade mot köpstarka ungdomar och trots att han inte vunnit den ryska finalen 2005 hade hans låt blivit en stor hit i sin ryska version. Nu var 25-årige Dima Bilan ett namn på allas läppar och han vann flera priser som årets bästa artist.

Nu satsades det hårt på att få fram en låt som skulle kunna gå hela vägen i Aten. Rysk tv hade en allt starkare lust att vinna - och framför allt stå värd för - Eurovision Song Contest.

”Never Let You Go” var en förkrossande effektiv poplåt, enkel och sofistikerad på samma gång. På scenen fick Dima sällskap av två dansöser från Bolsjojbaletten samt av en flygel bebodd av något slags spöke.

Dima själv gnistrade och strålade som en riktig stjärna och om inte ett gäng monster från Rovaniemi kommit i vägen hade Ryssland sannolikt rusat iväg i toppstriden. Nu blev det istället en andraplats - Rysslands andra - och ett ännu bättre självförtroende inför framtiden för såväl unge herr Bilan som för rysk tv.



Dima Bilan / Never Let You Go (Ryssland 2006)
2:a plats av 24 bidrag (final) i Aten

5 augusti 2018

Não sejas mau p'ra mim / Portugal 1986

Ingen kan vara bra på allt och ibland får man lätt för sig att vissa länder helt enkelt inte klarar av vissa genrer, framför allt inte inom ESC. Exempelvis har samtida popmusik sällan varit något Portugal briljerat inom. De flesta år har man inte ens försökt utan hållit sig till sin egen musik och sina egna stilar.

Den kanske allra mest uppdaterade och hitvänliga poplåt Portugal någonsin deltagit med var "Não sejas mau p'ra mim" ("Var inte arg på mig") - ibland skrivet som "Não sejas mau para mim" - framförd av ett riktigt stjärnskott på den portugisiska musikhimlen.

Dora Maria Reis Dias de Jesus var en 19-åring som ställt upp i en talangjakt på inrådan av en bekant till familjen. Hon vann inte men imponerade på Guilherme Inês och Zé da Ponte - två låtskrivare som startat egen inspelningsstudio i Lissabon och som siktade på att skicka in låtar till den portugisiska uttagningen till ESC.

Den vanliga portugisiska finalen lades i malpåse och bestod istället av låtar framtagna i regionala semifinaler i RTP:s olika distrikt. Finalen bestod av förinspelade inslag så den internationella finalen i Bergen blev första gången Dora sjöng i direktsänd tv.

De flesta skulle nog önskat sig en mindre dramatisk debut måhända men Dora visade sig cool och avslappnad då hon äntrade scenen i sin något uppseendeväckande outfit. Kort kjol och stora kängor var högsta mode och Dora hade fingret på pulsen och imponerade stort på många bedömare, inte minst på SVT:s kommentator Ulf Elfving.

Juryn förblev lika sval som de brukade vara mot Portugal men Dora blev en hit på hemmaplan och följde upp sin låt med flera hitsinglar. Det skulle inte dröja länge innan hon dök upp på nytt i ESC.



Dora / Não sejas mau p'ra mim (Portugal 1986)
14:e plats av 20 bidrag i Bergen

3 augusti 2018

Mon cœur l'aime / Schweiz 1996

Schweiz hade skrotat sin nationella final och börjat välja låtar internt istället. På första försöket 1994 blev det fiasko och misslyckande och landet rasade ut i utvisningsbåset. 1995 blev den första upplagan någonsin utan ett schweiziskt bidrag i startlistan.

Kanske hade någon kunnat göra en kritisk analys av förfarandet och fundera ut en bättre modell för framtiden men istället ordnade man en likadan intern uttagning och fastnade för ”Mon cœur l’aime” (”Mitt hjärta älskar honom”) - en snygg och prydlig ballad på franska av den typ som dominerat tävlingen fram till början av 1980-talet.

Kathy Leander var en 33-åring från Alle i kantonen Jura. Hon hade sjungit offentligt i tjugo år och hade lång erfarenhet av att sjunga på jazzklubbar såväl i Schweiz som i Paris. Egentligen hetter hon Catherine Meyer, men det namnet sparade hon till sitt egentliga jobb som tjänsteman på en bank i Genève.

Enligt pressuppgifter var Kathy lovad ett skivkontrakt om hon placerade sig bland de fem bästa i Oslo. Hon kvalificerade sig via den interna semifinal EBU anordnade och Måns Ivarsson i Expressen utnämnde Schweiz till finalens bästa låt och jämförde den med Mariah Careys version av ”Without You”. Det var kanske att ta i en smula och i direktsändningen kämpade Kathy med ett par av de högre tonerna.

Juryn förhöll sig sval och det blev bara tjugotvå poäng till slut. Det blev inget skivkontrakt, låten gavs aldrig ut officiellt - ett antal promoskivor gjordes med den demoversion som också hörts i förhandsvideon - och Kathy återvände till jobbet på banken.

Låtskrivaren Soren Mounir upptäckte några år senare den walesiska sångerskan Duffy och bildade duon Soulego med henne. Samarbetet ledde inte så långt och Duffy fann framgång på egen hand med hiten ”Mercy” 2007.

Kathy återvände till tv-rutorna 2003 i talangjakten ”Merci, on vous écrira!” - nu under namnet Catherine Leander. Tre år senare gav hon ut sitt debutalbum ”Je m’ennuie de vous” (”Ni tråkar ut mig”).



Kathy Leander / Mon cœeur l’aime (Schweiz 1996)
Delad 16:e plats av 23 bidrag i Oslo