20 september 2018

Rise Like A Phoenix / Österrike 2014

Direkt efter segern kunde Conchita Wurst inte riktigt tro att det hänt på riktigt. ”Jag är ju bara en drag queen från Österrike” sa hon i en intervju direkt efter sändning. Österrikiska drag queens vinner inte internationella sångtävlingar. Särskilt inte icke-binära drag queens med skägg.

Faktum är att de inte ens vinner nationella finaler hemma i Österrike. 2012 hade Conchita tagit sig hela vägen till superfinal i ”Österreich rockt den Song Contest” för att där få stryk av Trackshittaz och ett vansinnigt heteronormativt bidrag. Kanske var det bättre så - karaktären Conchita Wurst var inte riktigt färdig och behövde mer tid på sig för att göra intryck.

Publiken var bättre bekant med Thomas ”Tom” Neuwirth, mannen bakom Conchita. Han hade studerat mode och klädskapande innan han satsade på musik. 2007 kom han tvåa i talangjakten Starmania, slagen av Nadine Beiler (Österrike 2011), och var en kort tid med i pojkbandet Jetzt anders! innan han satsade på drag.

Att han gillade klänningar hade Tom vetat sedan han var riktigt liten. Han hade ett par gånger haft kjol på sig till skolan men insett att det inte var så kul i en liten by på landsbygden. ”De flesta som är hbtiq har liknande erfarenheter. I ett litet samhälle är det inte positivt att vara annorlunda.”

2014 bestämde sig ORF för att satsa fullt ut på Conchita och valde internt ut henne och låten ”Rise Like A Phoenix” slog ned som en smärre bomb när den offentliggjordes sist av alla bidrag inför Köpenhamn. Där gick Österrike hela vägen för första gången sedan 1966 och Conchita utropades till vinnare. När segern stod klar utbrast ORF:s kommentator Andi Knoll: ”In your face, haters!”

Att påstå att hela Österrike stod bakom sin vinnare vore inte hela sanningen men segern tillförde åtminstone nya nyanser till landets komplicerade förhållande till allt som är annorlunda.

Conchita blev ett internationellt fenomen snarare än en popstjärna efter sin seger och bjöds in att tala inför såväl EU-parlamentet som Förenta Nationerna. 2014 var Conchita Wurst den sjunde mest sökta termen på Google i hela världen. Alla var inte förtjusta - inte minst attackerades Conchita hårt av olika kyrkliga företrädare (vilket åtminstone gav världen ett mycket underhllande meme) och av politiska aktörer som motarbetade hbtiq-rättigheter.

Med åren har Thomas Neuwirth antytt att karaktären Conchita möjligen börjat nå vägs ände och att hon så småningom kommer att försvinna ur rampljuset.

2018 berättade Thomas Neuwirth att han är HIV-positiv efter att en tidigare pojkvän hotat att gå ut och ”avslöja” stjärnan i offentligheten.



Conchita Wurst / Rise Like A Phoenix (Österrike 2014)
1:a plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

18 september 2018

Historyja majho žyccia / Vitryssland 2017

Att det vitryska språket - belaruskaja mova - över huvud taget ännu existerar som ett levande språk är tämligen uppseendeväckande. Språket har talats i någon form i närmare tusen år men började tappa i betydelse redan på 1500-talet då det ansågs ruralt och mer eller mindre totalt övergavs av stadsinvånare.

Under 1800-talet förtrycktes språket av den ryska överhögheten och under sovjettiden förryskades språket genom flera stavningsreformer. Andra världskriget kostade dessutom mängder av liv i Vitryssland vars befolkning halverades. Språket krympte ytterligare.

När republiken Belarus utropade självständighet 1991 var vitryskan landets enda officiella språk men efter en folkomröstning några år senare återinfördes ryska som statligt språk och vitryskan marginaliserades rejält.

Idag är språket en spillra vars internationella status är ”sårbar”. 23% av befolkningen uppger att vitryska är deras modersmål men de flesta talar en variant som är kraftigt uppblandad med ryska. Ren vitryska förekommer i princip inte alls utanför akademiska eller nationalistiska kretsar.

Myndigheterna använder sitt lilla språk som dekoration och för att visa upp en mångfald som egentligen inte finns, men vad som ges ut på vitryska utanför den statliga apparaten står under stark övervakning.

Med allt detta i ryggsäcken är det rätt förvånande att Naviband - eller bara NAVI - vann den vitryska finalen med sin sång på landets egna lilla språk. Duon hade bildats i Minsk 2013 av Artyem Lukyanenka och Ksenia Žuk och de framförde allt sitt naterial på vitryska.

”Historien om mitt liv” var en oerhört klämmig och energisk folkinspirerad svängom, levererad på ett närmast påträngande glatt sätt av en duo som tagit med sig en hel båt ut på scenen. Naviband seglade in i finalen - vilket är gott nog med tanke på hur Vitryssland brukar placera sig - och visade med en del innerligt kyssande att de minsann inte bara var ett par musikaliskt.



Naviband / Historyja majho žyccia (Vitryssland 2017)
17:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

16 september 2018

Takes 2 To Tango / Finland 2004

Vad ska man hitta på i karriären när man redan är så stor och älskad som man bara kan bli? Jari Sillanpää hade slagit igenom stort vid Tangomarknaden - i många år en av Finlands viktigaste sångtävlingar - och hade i nästan tio års tid varit landets bäst säljande manliga artist.

Född i Sverige av finska föräldrar och med ett strålande humör och utsökt sinne för showbiz blev Jari snabbt en enorm stjärna som syntes och hördes överallt. Som en modern manlig variant av Laila Kinnunen (Finland 1961) glittrade han som ingen annan.

Kanske började karriären kännas lite trång - hans publik förväntade sig främst schlager av honom - och det var dags för något slags utmaning. ESC var i sanning en utmaning då Finlands senaste framskjutna placering låg femton år tillbaka i tiden och publiken började tappa såväl tron som intresset.

Tillsammans med Mika Toivonen - en av landets mest framstående popsnickare - skrev Jari ”Takes 2 To Tango” - en eldig svängom där djävlarna och änglarna dansar med varandra och dessutom en snygg blinkning till den egna karriären som tangokung.

I den nationella finalen hängde det på håret för Jari. Regionala jurygrupper röstade fram sex stycken superfinalister och där blev Jaris tango den sista låten som slank vidare. I superfinalen fick tittarna hela makten och då blev segern istället stor och övertygande.

I Istanbul ville lotten att Jari Sillanpää skulle bli den första artisten någonsin att öppna en semifinal men där fick Finlands delegation kämpa mot en katastrofal ljudmixning som lät direkt förfärligt i de flesta länders tv-apparater. Dessutom kan man ana oväntat mycket nerver hos stjärnan som inte alls sjöng lika bra som vanligt. Det som borde ha varit eldigt och sprakande blev ganska tamt och Finland missade finalen.

Karriären gick verkligen inte under men precis som med Laura två år tidigare så dämpades publikens entusiasm under en tid. Det blev inte lättare för Yle att få med stora namn i den nationella finalen.

Jari fortsatte att ha en stor och trogen publik men kändes under flera år lite vilsen, som om han sjöng på rutin, och inga av de experiment han tillät sig föll fansen riktigt på läppen.

2014 lossnade det rejält när den lite mognare popskivan "Rakkaudella merkitty mies" slog till rejält och resulterade i flera singlar och en Emma - en finsk Grammy - för bästa schlageralbum. Året därpå firade "Siltsu" sin 50-årsdag genom att ge en enorm konsert på Olympastadion i Helsingfors.

Sedan slog livet till med full kraft. Sångaren åkte fast för droginnehav och för att ha kört bil påverkad av narkotika. Sedan dess har tidningarna fyllts av skandalrubriker i fetstil och allt fokus har dessvärre  flyttats bort från att Jari Sillanpää faktiskt är en av Finlands skickligaste artister någonsin.



Jari Sillanpää / Takes 2 To Tango (Finland 2004)
14:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

13 september 2018

Romanca / Kroatien 2008

I den västerländska kulturen värderas varken ålder eller erfarenhet särskilt högt. Idealen är istället ungdom och skönhet och när man inte längre är ung kastas man bort till fördel för något nytt och fräscht.

Inom underhållningsindustrin hade detta tagits till nya nivåer och endast ett fåtal artister fick någon ordentlig chans att etablera sig och bli långvarig. Särskilt sångerskor hade visat sig ha korta bäst-före-datum men även män sopades i hög utsträckning bort ur rampljuset så snart de börjat bli lite rynkiga och grå.

Kroatiens låt hade förvandlat detta tråkiga faktum till en vemodig sång. Kraljevi ulice (Gatans kungar) hade bildats 1989 i Zagreb och var sannerligen inga tonåringar längre, även om de låtit sig inspireras musikaliskt av hippa Gotan Project.

För att ytterligare understryka sin poäng hade man tagit förstärkning av 75-årige Ladislav Demeterffy - för tillfället under artistnamnet 75 Cents - som ilsket hytte med käppen och skällde ut dagens ungdom efter noter:
Idag säger ni till mig
Att jag inte längre är på banan
Att jag är teknologiskt avfall
Som en apa på en gren

I förhandstipsen fanns det en och annan som trodde att den eleganta kroatiska tangon skulle kunna fungera ganska bra i Belgrad men i slutändan verkar den mest ha förvirrat publiken. 75 Cents blev lite väl uppspelt på scenen och kändes kanske mest som ett försök till humor, textens svartsinne till trots. Gatans kungar tog sig till final men fick en blygsam placering där. Hade man lyckats behålla studioversionens elegans hade det kanske gått bättre.

Ladislav Demeterffy tros vara den dittills äldsta person som tävlat i Eurovision Song Contest men fick fyra år senare stryk av en rysk babusjka. Det fick han däremot själv aldrig veta - han avled i november 2010 på ett sjukhus i Zagreb.



Kraljevi ulice feat 75 Cents / Romanca (Kroatien 2008)
21:a plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

12 september 2018

Tick Tock / Ukraina 2014

Då Ukraina höll sin nationella final i december 2013 hade den politiska snålblåsten redan nått något slags stormstyrka men snart nog skulle situationen eskalera till våldsamheter. Politiska protester som börjat i november skulle i februari utmynna i en regelrätt revolution där landets ledning tvingades avgå.

Maria Jaremtjuk (född 1993) hade slagit igenom två år tidigare och visat framfötterna i olika sångtävlingar runt om i den ryska kultursfären. ”Tick Tock” - som hon skrivit själv - möttes av begränsad entusiasm, inte minst på grund av den tveksamma texten. Maria själv kritiserades för att tydligt ge sitt stöd till landets uttalat pro-ryska regering.

Samma regering visades på dörren under revolutionen och frågan är hur nära det skulle ha varit att man också skulle gjort sig av med sin sångerska som nu representerade ”fel” läger. Så hade man gjort tidigare i Ukraina och så var man säkert beredd att göra igen. Kanske ville man visa sig politisk obunden och kandidaten fick stå kvar.

Maria hade under tiden jobbat hårt på att snygga till sitt bidrag med hjälp av svenska Sandra Bjurman som tidigare hjälpt Azerbajdzjan till seger. När Maria gästade den maltesiska finalen visade hon upp en ny version men när förhandsvideon senare visades upp hade man ändrat ännu mer och ”Tick Tock” var nästan som en helt ny låt.

Samtidigt försämrades situationen i Ukraina snabbt. Ryska trupper annekterade Krimhalvön och regelrätt inbördeskrig utbröt i landets östra delar. Landets tv-bolag meddelade redan före finalen att man inte skulle ställa upp året därpå till följd av den politiska utvecklingen.

Placera sig högt ville man däremot gärna göra. I Köpenhamn bjöd man på ett riktigt lyckat visuellt nummer där dansaren Igor Kuleshyn sprang för glatta livet i ett hamsterhjul bakom sångerskan. Numret var så krävande att man tagit med en extra dansare som fick agera inhoppare under varannan repetition.

Ukraina gjorde än en gång ett stort intryck, slog Ryssland i rösträkningen och höll sig sedan borta ur tävlingen ett år för att sedan göra en comeback det skulle slå gnistor om.

Maria har fortsatt att spela in musik och även skådespela en del, men trots att hon är en skicklig artist har hon inte blivit något riktigt stort namn. Högst sannolikt är det hennes gamla politiska uttalanden som förföljt henne genom åren.



Maria Jaremtjuk / Tick Tock (Ukraina 2014)
6:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

8 september 2018

Feel The Passion / Albanien 2011

Stora stjärnor har ofta haft ett ambivalent förhållande till Eurovision Song Contest. Om man redan är så stor som man kan bli i hemlandet utan ambitionen att skaffa sig en internationell karriär, hur mycket kan man egentligen vinna på att delta? Och hur mycket riskerar man om man skulle råka misslyckas när det väl gäller?

Aurela Gaçe var en riktig superstjärna hemma i Albanien och hade uppträtt inför publik redan som barn. Hon hade vunnit de två största musiktävlingarna i landet - Festivali i Këngës och Kenga Magjike - och hade en lång lista hits i bagaget. Dessutom hade hon bott fem år i New York och skaffat sig en solid skara fans bland stadens exilalbaner.

Egentligen var hon inte intresserad av att tävla på nytt men när hon hört "Kënga ime" ("Min sång") ändrade hon sig. Med fem fullpoängare av sex möjliga vann hon Festivali i Këngës en tredje gång, vilket gör henne till den artist som varit näst mest framgångsrik i tävlingen genom åren.

Med hjälp av ett amerikanskt team översattes sången till engelska och blev "Feel The Passion" och nu sparades ingen möda. Aurela talade vitt och brett om de legendariska musikstudior man använt och vilken designer som skapade kläderna för videon.

Ändå kändes det som att den nya versionen saknade någonting. Här fanns mycket volym och mycket röst men inte så mycket mer. Trots mycket eld och effekter i Düsseldorf åkte stjärnan ut redan i semifinalen. Aurela sa ärligt till tidningarna att hon inte riktigt visste vad som gått fel och att hon själv tyckte att hon gjort sitt allra bästa.

Kanske ärlighet varar längst ändå. Aurela togs emot som en hjälte på hemmaplan och hennes karriär verkar inte ha tagit någon skada. Hon har vunnit Kenga Magjike på nytt och fött två barn mellan hitsinglarna. Allt oftare uppträder hon enbart under sina initialer AG.



Aurela Gaçe / Feel The Passion (Albanien 2011)
14:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

6 september 2018

Apricot Stone / Armenien 2010

Dagens Armenien är bara en liten del av det en gång så mäktiga armeniska kungadömet - världens första land att anta kristendomen som statsreligion. Genom historien har dess folk spritts över världen och idag identifierar sig de flesta av världens armenier med det historiska Armenien snarare än dagens republik.

Det finns en mängd symboler som frammanar minnet av det gamla hemlandet, inte minst landets nationalfrukt. Aprikosen kommer egentligen från Kina men i många år trodde man att dess urspring var i Armenien och dess latinska namn - prunus armenicus - betyder "armeniskt plommon".

Enligt traditionen skulle den som lämnade Armenien ta med sig en aprikoskärna ut i världen. När man slagit sig ned planterar man kärnan i den nya jorden och minns det gamla landet då aprikosträdet växer upp.

Sången som vann den armeniska melodifestivalen handlade just om denna längtan tillbaka till det som en gång varit och hur viktiga symboler kan vara för den som inte kan leva i sitt hemland.

Eva Rivas var en av världens åtta miljoner exilarmenier, född och uppvuxen i Ryssland. Hon hade sjungit sedan barnsben och vunnit flera musikpriser men även arbetat som modell och utmärkt sig med sina dryga 190 centimeter i längd.

Med på scenen i Oslo fanns en musiker som spelade duduk - ett klassiskt armeniskt instrument, traditionellt tillverkad av aprikosträ. Här lämnade man ingenting åt slumpen.

Turkiska journalister på plats undrade om hela bidraget anspelade på det armeniska folkmordet, något det armeniska delegationen åtminstone inte förnekade.



Eva Rivas / Apricot Stone (Armenien 2010)
7:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo