24 juni 2018

Net als toen / Nederländerna 1957

Så mycket hinner hända på ett enda år. I Lugano hade Corry Brokken känt sig grön och bortkommen och helt i skuggan av den magnifika Lys Assia som lyst och strålat som den stjärna hon var.

Corry hade fått ögonen på sig efter sitt internationella gästspel och nu öppnades en mängd dörrar för den unga sångerskan som snabbt blev efterfrågad och skaffade sig betydligt mer erfarenhet än hon tidigare haft.

Hon ställde upp på nytt i den nationella finalen, där fyra artister sjöng två låtar var innan tittarna fick rösta genom att skicka in vykort. Intresset var mycket större än året innan - då man använt samma modus - och vinnarlåten fick fler röster än alla fjolårets bidrag tillsammans. Corry blev etta och tvåa, Marcel Thielemans trea och fyra, John de Mol femma och sexa och Hea Sury kom näst sist och sist.

Nu var det Corrys tur att imponera på sina medtävlare - Storbritanniens Patricia Bredin berättade i en intervju många år senare vilket intryck Corry gjort - och nu gav hon dessutom Lys Assia storstryk i omröstningen. Nederländerna tog ledningen i första omgången och stannade kvar i ledningn hela vägen.

”Net als toen” (”Precis som då”) är dessutom den enda låt som fått poäng från samtliga andra deltagarländer under de år man använt det poängsystem där varje lands jury har tio medlemmar som var och en får ge en enda poäng till sin favorit.

Idag skulle vinnarlåten nog fått sina fiskar varma i tidningarna efter finalen då man bröt mot en av de få regler som fanns uppställda. EBU hade bestämt att inget tävlingsbidrag fick vara längre än tre och en halv minut, och det är den längden "Net als toen" har på skiva.

I Frankfurt hade man av någon anledning kastat in ett långt fiolsolo av Sem Nijveen och man bröt tidsregeln med råge, dock inte lika mycket som Italien vars låt är alla tiders längsta bidrag.

Trots segern blev låten ingen kommersiell hit, varken hemma i Nederländerna eller utomlands. Corry fick ändå spela in den på såväl franska som tyska - vid den här tiden kändes det ännu inte så viktigt att sjunga på engelska - och nu började det tyska skivbolaget satsa på henne rejält. Några år senare skulle det börja ge utdelning på riktigt.



Corry Brokken / Net als toen (Nederländerna 1957)
1:a plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

22 juni 2018

I Hear Your Heart / Lettland 2006

Under medeltiden förbjöds periodvis alla former av musikinstrument från kyrkorummet - utom den eviga orgeln, naturligtvis - och nästan all sång fick framföras utan ackompanjemang. Att sjunga utan komp har ända sedan dess kallats a capella efter italienskans "alla capella" - "som i kyrkan".

På svenska ser man ibland stavningen "acapella", vilket ordagrant skulle betyda att sjunga för en liten get. En och annan av genrens belackare tycker kanske att jämförelsen med getter inte är så dum.

Hur som helst tog det förvånansvärt länge innan genren letade sig in i ESC. Voice Male hade blivit populära i den belgiska finalen 1999 och fick spela in en låt med självaste Sertab Erener (Turkiet 2003). Ba'Six kom tvåa i den danska uttagningen 2001 med "I Australien". Men de första som sjungit a capella i ESC var lettiska Cosmos.

Bandet - som egentligen hette Vocal Group Cosmos - bildades i Riga 2002. Två år senare vann man den stora sångtävlingen i Jurmala och uppmärksammades i hela det forna Sovjet. Påpassligt nog spelades gruppens andra skiva in även i en rysk version, färdig för export.

"I Hear Your Heart" var en käck men bra låt som möjligen tog lite onödigt lång tid på sig att hitta fram till sin refräng för att riktigt fungera i en telefonomröstning. Efter ett fint resultat i Kiev 2005 var Lettland färdigt i final, så det spelade inte så stor roll.

Sjunga kunde killarna i Cosmos helt klart men dessvärre vågade de inte riktigt lita varken på sin egen förmåga eller på sitt bidrag och tog till en helt onödig visuell gimmick där en sångbok förvandlades till en rätt töntig dansande robot.

I sista sekund kom man på att man dessutom ville ha en sista effekt: ett heliumfyllt hjärta som skulle sväva iväg upp i rymden. Man hade inte bett om lov att få använda sig av något sådant, men den lettiska delegationen smugglade helt fräckt in en gastub i arenan på finaldagen. Det säger en hel del om den bristfälliga säkerheten i Aten att man lyckades med detta.

Cosmos sjöng vidare med viss framgång men två av medlemmarna började sakna instrument alltmer och bildade parallellt en ny grupp, vitsigt nog kallad Instrumenti. 2010 upplöstes Cosmos medan Instrumenti lever vidare.



Cosmos / I Hear Your Heart (Lettland 2006)
16:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

20 juni 2018

Nagu merelaine / Estland 1994

När den underliga och ogenomtänkta semifinalen för nya deltagare avgjordes i slovenska Ljubljana 3 april hade det inte ens gått två år sedan Estland återupprättade sin förlorade självständighet. Allting var nytt och spännande och utmanande och målet var satt på att bli en del av den europeiska gemenskapen.

Ett delmål var att kasta sig in i Eurovision Song Contest och för det första försöket hade man på förhand utsett den 17-åriga Janika Sillamaa - dotter till författaren och låtskrivaren Kaari Sillamaa (Estland 1996 och 1997) - som fick sjunga åtta kandidater i en väldigt spartansk tv-studio. Entusiasmen var stor och flera av tävlingslåtarna har fått långa liv hemma i Estland, inte minst "Lootus" ("Hopp") som kom på tredjeplats.

Vinnarlåten "Muretut meeld ja südametuld" ("Med sorglöst sinne och hjärtat i brand") var en uppmaning till det unga Estland att vara modigt och tappert inför alla nya utmaningar. Det kunde gott behövas i ett fattigt land där det plötsligt rådde brist på det mesta. Juryn i Ljubljana hade fullt upp med att försöka taktikrösta sina egna länder vidare till Millstreet och det estniska bidraget kom på en femteplats av sju kandidater och kvalade inte vidare.

Året efter var man garanterade plats i den internationella finalen och nu satsade man hårdare och arrangerade en stor nationell final med tio kandidater i Linnahall - Tallinns största auditorium, byggt för de olympiska spelen 1980. Om man året innan satsat på en ung talang vann nu istället en riktigt rutinerad veteran.

Silvi Vrait hade slagit igenom i talangjakten Kaks takti ette 1972 och hade sedan sjungit i olika band, spelat in flera skivor i olika genrer och rört sig i intellektuella och potentiellt samhällsomstörtande miljöer.

"Nagu merelaine" ("Som en havsvåg") var skriven av Ivar Must och hade fått ord av poeten Leelo Tungal, som också skrivit texten till vinnarlåten 1993. På scenen fick Silvi hjälp av vokalgruppen Karavan som också gett ut flera skivor i eget namn.

I Dublin gav Silvi järnet och sjöng så dekoren fladdrade redan från första repetitionen, men ändå blev det flopp. Två poäng från det uppenbart taktikröstande Grekland var allt man fick nöja sig med och nu tappade den estniska pressen hela sitt självförtroende. Ville någon från Europa alls lyssna på vad ett litet land med underligt språk hade att komma med? Till följd av nya regler ramlade Estland ut i utvisningsbåset och fick stå över nästa års final.

Silvi Vrait hade redan sökt sig andra vägar som lärare i språk och musik, men vid sidan av fortsatte hon att vara en älskad och eftertraktad sångerska. Inte minst gjorde hon lycka på musikalscenen i så skilda roller som abbedissan i Sound of Music, fräulein Schneider i Cabaret och Mama Morton i Chicago. 2002 gavs det ut en box med tre CD-skivor fyllda av hennes bästa inspelningar. 2013 drabbades Silvi Vrait av en hjärntumör och den 28 juni avled hon på ett sjukhus i Tallinn.

Anrika Linnahall - det självklara valet som tävlingslokal i händelse att Estland skulle ha vunnit ESC under 1990-talet - sågs mest av esterna som en symbol för den sovjetiska ockupationen och var aldrig en populär lokal. Idag (2018) används den inte alls och står och förfaller mitt i Tallinns hamn.



Silvi Vrait / Nagu merelaine (Estland 1994)
24:e plats av 25 bidrag i Dublin

18 juni 2018

My Heart Goes Boom / Norge 2000

NRK fortsatte samma linje som man haft de senaste fem åren: den nationella finalen hölls i en liten studio för att hålla budgeten nere, men samtidigt försökte man göra hela tillställningen så festlig som ramarna tillät. Det fungerade bättre vissa år än andra.

Nu hade man åtminstone lyckats locka med ett stort och tungt namn i norsk showbiz och Jan Werner Danielsen (Norge 1994) äntrade tillställningen som skyhög förhandsfavorit.

Om det beror på för högt ställda förväntningar eller gammal vanlig trist jantelag kan man säkert diskutera om till tids ände, men faktum är att för stora favoriter har en tendens att misslyckas i nordiska finaler. Så även Jan Werner, som blev tvåa när tittarna fick rösta.

Istället gick Norge loss på Charmed - en sprittande och sprallig trio bestående av Oddrun, Lise Monica och Hanne Christine - med en poplåt som låg ovanligt rätt i tiden. Den här typen av uppdaterat 1960-talssound hade härjat högt på världens hitlistor i flera år och ”My Heart Goes Boom” hade dessutom temperament och en skojig text.

Norge nämndes som en av många favoriter inför finalen i Globen men i den mördande konkurrensen av glada och samtida låtar räckte inte den norska trallen riktigt till. Eller var det Charmed själva som inte riktigt levererade? En elfteplats var något av en besvikelse.

Trion släppte ett album som till de flestas stora besvikelse nästan enbart bestod av olika coverversioner av andras låtar. Skivan sålde klart godkänt men Charmed lyckades aldrig följa upp sin hit och gick snart skilda vägar.

NRK hade möjligen noterat att såväl Sverige som Danmark lyckats väl med att uppgradera sina nationella finaler och nu lämnades studion därhän. Året därpå var Norsk Melodi Grand Prix tillbaka i Oslo Spektrum.



Charmed / My Heart Goes Boom (Norge 2000)
11:e plats av 24 bidrag i Stockholm

16 juni 2018

Bistra voda / Bosnien-Hercegovina 2009

Att överge den nationella finalen hade varit ett lyckodrag och nu blomstrade Bosnien-Hercegovina i ESC. Nu kunde man låta landets tre folkgrupper turas om att synas och när de utvalda artisterna fick större frihet att välja sina egna låtar blev resultatet spännande och utmanande bidrag.

Regina hade börjat som ett garageband i Sarajevo 1989 men byggde snabbt upp en popularitet i hela det forna Jugoslavien. När kriget kom flydde bandet till Belgrad och fortsatte karriären där tills man lade ned bandet år 2000.

Sex år senare saknade man varandra - och konstaterade att försöken till solokarriärer kanske inte riktigt burit frukt - och så skakade man liv i sitt band på nytt.

"Bistra voda" ("Klart vatten") presenterades i form av en vansinnigt snygg video som med sina fladdrande röda fanor lånat estetiken från den ryska revolutionen, även om bandet själva hävdade att sången enbart handlade om kärlek.

Även i Moskva bjöd man på ett snygg framträdande och sångaren Davor Ebner sjöng för allt stämbanden var värda. Det var rätt klart att det inte skulle bli en seger - vinnaren var rätt uppenbar på förhand just det året - men de flesta hade nog förväntat sig en betydligt högre placering än den niondeplats det blev till slut.

Regina hade ändå fått det lyft de behövde efter sin comeback och släppte flera framgångsrika album och bandets gemensamma självbiografi "Ljubav nije za nas" ("Kärlek är inget för oss", döpt efter en av deras mest kända låtar) innan deras basist och musikaliske motor Denis Čabrić avled till följd av en hjärtattack i augusti 2016, endast 49 år gammal.



Regina / Bistra voda (Bosnien-Hercegovina 2009)
9:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

14 juni 2018

Yodel It! / Rumänien 2017

Rumänska TVR hade inte betalat av sin allt snabbare växande skuld på alltför länge och bara några veckor före finalen i Stockholm 2016 satte EBU ned foten. Rumänien stängdes av från allt framtida samarbete och programutbyte tillsvidare. Bidraget som vunnit den rumänska finalen kastades ut ur tävlingen.

Möjligen skulle TVR förlora sitt fullvärdiga medlemsskap, något som skulle varit en katastrof inte bara för bolaget utan även för hela landets nyhetsrapportering. TVR är det enda tv-bolag som når ut över hela Rumänien och utan tillgång till EBU:s nyhetsflöden skulle kvaliteten på sändningarna rasat i botten.

Krisen blev kort och landets regering hostade snart upp de pengar som krävdes för att beveka EBU. Sannolikt hade ESC väldigt lite med saken att göra - mer graverande var det faktum att det var såväl olympiska spel som fotbolls-EM på kommande och att EBU satt på rättigheterna till båda.

Vinnare av den nationella finalen blev en smått osannolik kombination av rap och joddling, egentligen skriven för den schweiziska finalen och gruppen Timebelle - bestående av rumäner bosatta i Bern. Av olika kontraktsmässiga orsaker valde Timebelle en annan låt och vann med den i Schweiz.

"Yodel It!" var för pigg för att kastas bort och skickades istället in till TVR. Ilinca Băcilă - en förtjusande 18-åring som sjungit och joddlat i varje talangjakt som anordnats på tv - parades ihop med den sju år äldre rocksångaren Alex Florea och resultatet var på många sätt häpnadsväckande.

Inför Kiev hade man jobbat hårt på att få de båda artisternas personkemi att klicka och man lyckades nästan med det. Semifinalen gick bra men i finalen verkade Ilinca närmast skrämd av en ordentligt uppspelt, övertänd och fullständigt ocharmerande Alex som efter framträdandet försökte ge sångerskan en riktigt obehaglig kyss mitt på munnen.

Ofredandet till trots kunde ingen motstå lite glatt joddlande och rumänerna landade tryggt bland de tio främsta under omröstningen. Däremot har inte Ilinca visat något större intresse för att fortsätta samarbetet med Alex efteråt. Det kan knappast någon klandra henne för.



Ilinca feat Alex Florea / Yodel It! (Rumänien 2017)
7:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

12 juni 2018

Cry Baby / Storbritannien 2003

Efter tre svaga placeringar i rad - 1999, 2000, 2001 - hade Jessica Garlicks tredjeplats i Tallinn antytt att ordningen var återställd. När Storbritannien skickade rätt låt var de lika starka som de alltid varit. Det verkar BBC ha tolkat som att man kunde fortsätta att sköta sitt deltagande med vänsterhanden.

Man ordnade ännu en tv-sänd nationell final på en undanskymd plats i tablån. Vem som helst fick skicka in bidrag men man fick betala en anmälningsavgift för varje inskickad låt - om upphovsmännen var sjutton år eller yngre var avgiften reducerad. Nicki French (Storbritannien 2000) ville ta revansch och skickade in bidrag men blev inte utvald.

En som blev utvald var Esther Hart som skulle sjungit balladen "Now And Forever", men hon hoppade av efter att ha fått en plats i den nederländska uttagningen istället.

Vinnare blev "Cry Baby" med Gemma Abbey och Chris Cromby från Liverpool. Från början hade de kallat sig Tricity - namnet på en firma som tillverkade hushållselektronik - men när de ombads byta namn kom Chris på att de skulle hetta "Gem and I", vilket de slutligen skrev som Jemini.

Att påstå att Storbritannien var en förhandsfavorit vore verkligen att ta i men få förutspådde det totala fiasko som väntade i Riga. I finalen klappade Jemini ihop fullständigt - Chris var våldsamt övertänd och Gemma sjöng hjärtskärande falskt - och det som bara några år tidigare skulle ha framstått som helt otänkbart inträffade. Europas ledande popnation kom på allra sista plats med noll poäng.

Nu tappade de flesta brittiska bedömare koncepterna fullständigt. Terry Wogan hävdade på fullt allvar att nollan var politiskt betingad, som ett svar på Storbritanniens roll vid invasionen av Irak 2003 och flera stora tidningar hängde på i samma spår.

Jemini erkände att de sjungit rejält falskt men skyllde på tekniken och att BBC inte tagit med egna örsnäckor för medhörningen. Efter nollan orkade singeln upp till en femtondeplats på Englandslistan men skivbolaget rev kontraktet med duon omedelbart.

Året efter förklarade Gemma och Chris duon officiellt upplöst men de har återförenats då och då, inte minst i tveksamma sammanhang där de låtit sig förlöjligas och skrattas åt. Bland annat blev de utröstade först i en ESC-special av frågesporten "The Weakest Link" efter att ha svarat holländska på frågan "På vilket språk repeteras rösterna i ESC förutom engelska".

2016 hamnade Gemma Abbey i nyheterna efter att ha dömts för bedrägeri och bidragsfusk.

Det skulle dröja många år innan någon skulle få noll poäng på nytt i en ESC-final: först i Wien 2015 - där tjugosju kandidater slogs om poängen - fick såväl Tyskland som värdlandet Österrike varsin nolla i protokollet.



Jemini / Cry Baby (Storbritannien 2003)
26:e plats av 26 bidrag i Riga