17 oktober 2017

Eläköön elämä / Finland 1985

Yle hade total kontroll över vem som fick sjunga i den finska finalen. De senaste åren hade man på förhand nominerat ett antal etablerade artister som intresserade låtskrivare sedan fick snickra ihop lämpliga alster åt. Skulle det dyka upp överraskningar fick det bli bland låtskrivarna.

Och nog skrällde det till rejält när finalen vanns av en totalt okänd och oprövad 22-åring vid namn Petri Laaksonen. Han hade först inte varit så nöjd med att hans låt "Eläköön elämä" ("Leve livet") skulle framföras av Sonja Lumme, vars stil han tidigare inte varit så imponerad av, men tillsammans blev låten och artisten ett explosivt paket.

Som så mycket annan populärkultur från den här tiden antyder texten - signerad veteranen V-P Lehto - rädslan inför ett förödande kärnvapenkrig, om än på ett mer lågmält sätt än exempelvis Finland 1982. Ett amerikanskt projekt för att skydda sig mot ett angrepp kallades av pressen ”Stjärnornas krig” och en rad i texten önskar att "inte den ena stjärnan ska slå den andra" eftersom vi behöver en värld där även framtidens barn kan få titta på stjärnhimlen tillsammans.

Inför finalen i Göteborg spelades låten in på både engelska och svenska och de finska tidningarna spekulerade om möjligheterna att byta sångspråk till ESC. Det ansågs vågat och dumdristigt att ställa upp med en låt vars titel var full av "ä" och "ö" i en internationell tävling och svenska var dessutom Sonja Lummes eget modersmål.

De främmande vokalerna till trots räknades Finland till favoriterna i Göteborg och tippades stundvis så högt att den slutliga niondeplatsen kändes som en riktig besvikelse. "Eläköön elämä" har ändå fått evigt liv och hör till de mest kända och älskade eurovisionsbidragen hemma i Finland.

Sonja Lumme sjunger än idag och ger då och då ut skivor på eget bolag. För den stora publiken är hon minst lika känd som trädgårdsexpert med egna program i såväl radio som tv.



Sonja Lumme / Eläköön elämä (Finland 1985)
9:e plats av 19 bidrag i Göteborg

16 oktober 2017

Zemrën ë lame peng / Albanien 2008

Albanien hade missat finalen två år i rad då man skickade den blott 16-åriga Olta Boka till Belgrad. Hon hade något överraskande vunnit Festivali i Kenges i december och skulle nu försöka förbättra den nationella statistiken.

I vanlig ordning fick man putsa upp och förkorta sin vinnarlåt en aning. I den albanska festivalen finns ingen treminutersregel och flera av de albanska bidragen har varit på tok för långa från början. Det är värt att notera att de flesta av dem vunnit på att kortas ner. Man har kapat onödiga gitarrsolon och långa instrumentala partier och gjort låtarna tydligare.

Det gäller även "Zemrën ë lame peng" ("Vi satte våra hjärtan på spel") som blev en intressant och fångande liten sång, som lyckligtvis fick förbli på originalspråk.

Unga Olta Boka fick kämpa en del på repetitionerna. I det nationalistiska Serbien där man på politiska grunder inte ser albaner med särskilt blida ögon - inte minst med tanke på att Kosovo kort tid tidigare utropat sin självständighet - blev albanerna flera gånger utbuade på repetitionerna. Buandet till trots lyckades Olta Boka ha is i magen och kvalade in till finalkvällen, vilket sågs som en framgång.

Olta Boka har vuxit till sig med åren och blivit en popstjärna att räkna med. 2013 vann hon den populära festivalen Kenga magijke med shownumret "E fundit tango" och året efter segrade hon i den lokala upplagan av "Let's Dance".



Olta Boka / Zemrën ë lame peng (Albanien 2008)
17:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

15 oktober 2017

Lige der hvor hjertet slår / Danmark 1991

En åttondeplats i Zagreb hade inte på något sätt varit en kraschlandning, mer en fin fingervisning om att Europa kanske började känna mättnad på den käcka, glada stil danskarna varit så framgångsrika med under 1980-talet. Det började kanske vara dags att prova något annat.

Även på hemmaplan pekade allt på att såväl publiken som branschen tappat sugen. Det var påfallande svårt för Danmarks Radio att hitta artister villiga att framföra de tio utvalda bidragen till Dansk Melodi Grand Prix 1991. Kvaliteten på låtarna var långt ifrån skyhög och det vimlade inte direkt av tunga och aktuella låtskrivare i startlistan.

Den vinnande låten bröt ganska radikalt med hur tidigare års danska bidrag låtit. "Lige der hvor hjertet slår" hade en långsam och drömsk vers som mynnade ut i en rätt dynamisk refräng.

En och annan kritiker tyckte att versen var onödigt lik "Killing Me Softly With His Song". På en presskonferens i Rom skakade låtskrivaren Michael Elo - som själv sjöng i kören, vilket han också gjort 1978, 1979, 1981 och 1985 - av sig kritiken och tyckte att lite får man allt låna.

Solisten Anders Frandsen hade redan i många år ägnat sig åt skådespeleri och revy men fick nu ett stort genombrott på hemmaplan. Trots att hans tävlingslåt drunknade i ett hav av ballader i Rom och fick nöja sig med en placering nära slutet bestod hans popularitet.

Eller gjorde den det? Anders Frandsens musikkarriär blev aldrig någon stor framgång. Den soloskiva som borde ha kommit handeln direkt efter den danska finalen kom ut först ett år senare, då intresset redan lagt sig.

Istället gick han vidare till att vara programledare - bland annat för den danska finalen 1992 - för att sedan bli framgångsrik som designer av presentartiklar. Precis som med sången svalnade även den karriären ganska snabbt.

På nyårsdagen 2012 hittades Anders Frandsen död i sitt hem, 51 år gammal. Tidningarna berättade att sångaren verkat sorgsen och deprimerad under sina sista år. I det brev Anders Frandsen lämnat efter sig bad han sin familj att ordna en liten och stillsam begravning där bara de allra närmaste fick vara med.



Anders Frandsen / Lige der hvor hjertet slår (Danmark 1991)
19:e plats av 22 bidrag i Rom

14 oktober 2017

Moustache / Frankrike 2014

När ett nationellt tv-bolag ska välja ut sitt bidrag till Eurovision Song Contest har man i princip helt fria händer. Man kan anordna en nationell final eller så kan man välja låt och artist internt. Eller så kan man göra något slags halvmesyr mitt emellan.

France 3 bestämde sig med relativt kort varsel för att låta tittarna välja ut landets bidrag till Köpenhamn. Tre låtar plockades ut i en process där intresserade artister fick skicka in förslag. Det var mindre än en månad från att tävlingen lanserades till att de tre slutliga kandidaterna offentliggjordes. Hade man kanske lite onödigt bråttom i svängarna?

I programmet D'abord les chansons - med Natasha St Pier (Frankrike 2001) som programledare - spelades de tre utvalda bidragen upp och sedan fick tittarna en hel månad på sig att telefonrösta.

Vinnande "Moustache" var ändå en poplåt som kändes radiovänlig och väldigt här och nu, dessutom med en rätt underhållande text om mannen som i princip har allt men ändå önskar sig det enda han saknar - en mustasch.

Om låten var kul ville gruppen Twin Twin - som mycket riktigt innehöll tvillingarna Lorent Idir och François Djemel samt deras kompis Patrick Biyik - vara detsamma. Om man siktar mot stjärnorna kan man åtminstone nå grantopparna, men gruppen nådde knappt ens dit och framstod som lite väl amatörmässiga och putslustiga för att nå hela vägen. Dessutom pratades det en hel del om hur låten delvis var opassande lik "Papaoutai" av belgiske Stromae som nyligen varit en stor hit över hela Europa.

Däremot trodde nog få att "Moustache" skulle landa på allra sista plats i Köpenhamn. Två poäng blev hela utdelningen - en poäng från Finland, en poäng från Sverige. Frankrike hade aldrig tidigare kommit på sista plats under tävlingens nästan sextio år.

Det var inte bara snöpligt för fransmännen, det var ett tråkigt slut för France 3 i ESC. Året efter flyttades tävlingen tillbaka till den betydligt större kanalen France 2.

Twin Twin kastade inte in handduken. De for till New York för att hitta tillbaka till sin ursprungliga punkiga energi, experimentera med nya genrer och för att skriva på ett andra album.



Twin Twin / Moustache (Frankrike 2014)
26:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

13 oktober 2017

Rockefeller Street / Estland 2011

Den nya estniska finalen hade gått ut ambitiöst och uppkäftigt och förkunnat att man numer struntade i Europa och först och främst var ute efter att hitta låtar den egna publiken gillade. När finanskrisen slog till på riktigt och utomstående aktörer sköt till pengar för att landet skulle exponeras på bästa sätt internationellt var det kanske inte lika lätt att behålla den höga svansföringen.

Man hade lyckats väl 2009 för att sedan floppa redan i semifinalen 2010. Ingen vill väl kasta sina pengar i sjön och frågan var hur länge de nya, viktiga finansiärerna skulle behålla intresset om det inte blev några framgångar utomlands.

Man bestämde sig för att våga friskt och startfältet fördubblades jämfört med tidigare år. Tjugo kandidater utspridda på två semifinaler gjorde upp om tio finalplatser.

Hitfabrikanten Sven Lõhmus - som redan hade två estniska bidrag på sitt samvete (2005 och 2009) - hade skrivit en snärtig liten popkaramell åt den minst lika snärtiga 18-åriga Getter Jaani. Hon hade kommit fyra i estniska Idol - Eesti otsib superstaari - och spelat rollen som Sharpay i High School Musical i Tallinn.

Precis som året innan röstades de två starkaste kandidaterna fram till en superfinal av tittarna och en samling lokala experter, och som så många gånger tidigare intog experterna en njugg inställning till Sven Lõhmus. Juryn hade förhandsfavoriten "Rockefeller Street" först på fjärde plats, men Getter räddades vidare tack vare telefonröstningen.

I finalen hade folket hela makten och Getter fick 62 procent av rösterna. Tvåa blev gruppen Outloudz med "I Wanna Meet Bob Dylan" - gruppens frontfigur Stig Rästa skulle senare ta sig till ESC som estnisk representant 2015.

Tydligen hade de estniska tittarna valt klokt, för "Rockefeller Street" seglade snabbt upp som en av storfavoriterna inför ESC. När repetitionerna började hade vissa vadslagningsfirmor Estland på andra plats.

Möjligen var Getter lite för ung och oerfaren för att riktigt kunna axla det favoritskapet. Estland tog sig till final men lottades att sjunga direkt efter ett gäng andra snabba favoriter - Ungern, Irland och Sverige - och hamnade snopet nog näst sist i omröstningen.

Getter har ändå blivit en stjärna hemma i Estland och har fortsatt spela musikalroller vid sidan av att spela in poplåtar. Två gånger har hon legat etta på den estniska topplistan i duett med Koit Toome (Estland 1998 och 2017) - "Valged ööd" och "Rannamaja".



Getter Jaani / Rockefeller Street (Estland 2011)
24:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

12 oktober 2017

Waterline / Irland 2012

Trots att de redan räknats ut som föredettingar hade Jedward - enäggstvillingarna John och Edward Grimes - lyckats riktigt bra i Düsseldorf 2011. De hade kasserat in Irlands bästa placering på elva år och skaffat sig en imponerande stor skara fans runt omkring Europa. Nu hade de bestämt sig för att vinna en gång till.

Man kan tycka att irländska RTÉ borde ha glatt sig åt chansen att få visa upp sina nya stjärnor ännu en gång, men tvillingarna fick ingen gräddfil på något sätt. Istället anordnades ännu en trist nationell final i samma tråkiga studio som vanligt, och Jedward fick lov att ställa upp precis som vem som helst.

Dessutom hade man bestämt att samtliga deltagare i den nationella finalen skulle coachas av en mer etablerad stjärna. Jedwards coach blev ingen mindre än den tidigare vinnaren Linda Martin (Irland 1984 och 1992) som genast satte igång att ge sina adepter en mer vuxen framtoning. John och Edward hade ju hunnit fylla tjugo, så kanske var det dags att växa upp en aning?

Att försöka plocka bort tvillingarnas energi, sprallighet och knasighet känns ändå som en underlig väg att gå. Det var ju exakt dessa egenskaper som vunnit publikens hjärtan året innan. Dessutom övertalade Linda pojkarna att ställa upp med just "Waterline" - en rätt slätstruken låt som ursprungligen skrivits för - och ratats av - Eric Saade (Sverige 2011).

Av alla förändringar var den kanske mest omskakande att bröderna i Baku övergav sina välkända höga frisyrer för ordentligt nedkammade varianter istället. Ett lugnare Jedward med en snällare låt hade inte alls samma genomslagskraft och även om syskonen Grimes tog sig till final än en gång fick de en betydligt mer blygsam placering.

Jedwards nya album "Young Love" rusade upp i topp på den irländska försäljningslistan och sålde snart guld, men underligt nog valde Universal att inte marknadsföra skivan alls utanför Irland. När brödernas kontrakt gick ut i januari 2013 valde skivbolaget att inte förnya det.

John och Edward har fortsatt att vara högst närvarande inom irländsk underhållning och har släppt ett antal singlar de senaste åren, men det fjärde album de sagt sig jobba på under många år har låtit vänta på sig.



Jedward / Waterline (Irland 2012)
19:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

11 oktober 2017

Love Kills / Belgien 2013

"Because first impressions last". På 1980- och 90-talen var det en ofta citerad slogan för en serie doftprodukter för män, och visst bor det en viss sanning i det uttrycket. Fråga bara belgiske Roberto Bellarosa.

18-åringen från Wanze, nära Sandra Kims hemstad Liège, hade internt valts ut som belgisk representant av franskspråkiga RTBF. För att publiken inte helt skulle åsidosättas i processen fick unge Bellarosa stiga upp tidigt och sjunga tre kandidatlåtar live i radio. Roberto Bellarosa var sannerligen inte på topp. Han lär ska ha dragit på sig en envis förkylning och låtarna hade valts ut med så kort varsel att han inte hunnit lära sig texterna utantill. Han sjöng surt flera gånger och kämpade rejält med engelskan i vinnarlåten "Love Kills".

Här bestämde sig stora delar av eurovisionsfansen för att den unge sångaren inte kunde sjunga och att Belgien skulle misslyckas i Malmö. Trots att han vunnit den första upplagan av vallonska The Voice Belgique och trots att det fanns åtskilliga klipp där Roberto sjöng både rätt och rent bet inga argument alls.

Hemma i Belgien var Roberto ändå ett populärt val. Hans debutskiva hade sålt bra, singeln "Je crois" hade blivit populär och ESC-bidraget klättrade upp högt på den vallonska topplistan.

I Malmö var Roberto ganska nervös till en början men blev snabbt avslappnad både på scenen och i umgänget med pressen. Att han tog Belgien till final för första gången sedan 2010 överraskade endast de ESC-fans som fortfarande trodde att han inte kunde sjunga.

Att delta i ESC visade sig vara en rejäl språngbräda och snart nog flyttades Roberto Bellarosas kontrakt över från belgiska till franska Sony music. 2015 släpptes hans andra skiva - med "Agathe" som första singel - producerad av den franska stjärnan Pascal Obispo.

Att välja en ung artist från The Voice Belgique ansågs vara ett lyckat drag och RTBF använde sig av samma trick såväl 2015 som 2017 med mycket gott resultat.



Roberto Bellarosa / Love Kills (Belgien 2013)
12:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö