13 november 2018

Charlie Chaplin / Grekland 1978

Den interna grekiska finalen slutade i triumf för den unga Anna Vissi från Cypern som sjöng låtarna som kom på första och andra plats. Hon måste ju ha framstått som det självklara valet att skicka till Paris, men Grekland vore inte riktigt Grekland om det inte skulle ha blivit krångel på vägen.

Vinnarlåten "Na xeris s'agapo" ("Du vet att jag älskar dig") var skriven av Robert Williams (Grekland 1977), vilket fick Doros Georgiadis (Cypern 1981) - vars "Mister Nobel" kommit på andra plats - att lämna in en protest. Det här var en grekisk tävling och inga utlänningar borde få vara med, menade han. Då lämnade Williams i sin tur in en liknande protest med Georgiadis, som var från Cypern och inte heller grekisk medborgare.

Obegripligt nog diskade ERT båda låtarna till slut och bjöd in till en ny final dit låtskrivarna fick skicka in låtar som antingen var nya eller som deltagit i den första omgången. Nu vann en ny låt - "Charlie Chaplin" var samtliga elva jurymedlemmars favorit - och den sjungande skådespelerskan Soultana "Tania" Tsanaklidou fick biljetten till Paris.

För att få publiken med på noterna styrde man ut Tania i frack och plommonstop - året innan hade Eva Rydberg gjort samma sak i den svenska uttagningen. Att Charlie Chaplin var ett populärt ämne bekräftades ytterligare av att Peter, Sue & Marc sjungit om honom också i 1978 års tyska final.

Tania gav ett inspirerat framförande på scenen i Palais des congrès, men det fick inte kompositören Sakis Tsilikis se. När han hörde introt spelas blev spänningen för stor och han svimmade i kulisserna. När han kvicknat till på nytt var stunden förbi och ett annat land hade tagit plats i strålkastarljuset. Grekerna har alltid haft sinne för det dramatiska.

I sammanhanget kan väl noteras att Tania Tsanaklidou dessutom är född i staden Drama.

Anna Vissi behövde inte vänta så länge på sin stora chans. Hon skulle med tiden bli den grekiska musikvärldens största kvinnliga stjärna och tävlade i ESC 1980, 1982 och 2006.



Tania Tsanaklidou / Charlie Chaplin (Grekland 1978)
8:e plats av 20 bidrag i Paris

5 november 2018

Make My Day / Makedonien 2005

Efter att ha nominerat Toše Proeski som enda artist att delta i den makedoniska finalen 2004 slog man nu på stort och lät sexton musikexperter tillsammans utse hela två artister som skulle få dela upp bidragen mellan sig. Aleksandra Pileva och Martin Vučić fick välja en låt var och tilldelades sedan ytterligare tre från en öppen tävling dit vem som helst fick skicka in förslag.

I själva finalen visade det sig att Aleksandra - som varit med i Istanbul som bakgrundssångare året innan - var tittarnas solklara favorit. Däremot röstade de två jurygrupperna - en bestående av experter, en av publik i arenan - överväldigande för Martin.

”Ti si son” (”Du är en dröm”) lät helt okej i original och presstexterna beskrev Martin som en karismatisk sångare och trummis, som en explosiv scenpersonlighet. Han kallades till och med ”Makedoniens Tarkan”. Helt obegripligt när man väl fick se honom uppträda. Vingligt, oinspirerat och talanglöst. Inget blev bättre av att den nya engelska versionen lät riktigt tam och grå.

Det talades en hel del om Martins pappas väldigt goda kontakter i musikbranschen och generösa plånbok som förklaring till framgången, åtminstone tills Makedonien helt obegripligt tog sig vidare till finalen.

När alla röstsiffror offentliggjordes efter finalen visade det sig att nästan alla poäng kommit från Makedoniens grannländer. Antalet röster i den än så länge väldigt nya semifinalen var sannolikt väldigt lågt och resultatet sannolikt lätt att svänga. Kanske pappas kontakter hade räckt hela vägen till final?

Martin åkte hem från Kiev och fick framskjutna placeringar i ett par sångtävlingar till (undrar just hur det månne gick till?) men verkar sedan ha blivit allt mindre aktiv som sångare och har bara gett ut ett fåtal låtar till. Enligt Wikipedia är han idag bosatt och verksam i Belgrad.



Martin Vučić / Make My Day (Makedonien 2005)
17:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev

4 november 2018

Tant de peine / Luxemburg 1957

De första åren fanns det inte så många regler och de som fanns ignorerades friskt av deltagarna. I början sa reglerna till exempel att ländernas bidrag skulle tas fram genom nationella finaler som skulle hjälpa till att popularisera själva tävlingen såväl som televisionen som medium.

Luxemburg hade sannolikt ett sjå att hitta passande bidrag utan att plocka ihop en hel nationell liga och struntade glatt i finalkravet. Man frågade en lämplig artist och beställde sedan en låt.

Danièle Dupré var ingen stor stjärna men hon uppträdde regelbundet, spelade in skivor och verkar ha haft ett gott rykte. Luxemburgs tv engagerade henne att sjunga deras låt och enligt sångerskan var det som vilket jobb som helst.

Tävlingslåten hörde hon för första gången på vägen till Frankfurt där hon repeterade in den. I en intervju många år senare berättade hon hur dålig hon tyckte att den var, att den var henne helt likgiltig och att den inte väckte en enda känsla hos henne.

Den eleganta och glamourösa Daniele lyckades ändå ladda sitt framträdande med en del glöd och juryn gav henne en fjärdeplats till slut.

I likhet med Paule Desjardins (Frankrike 1957) kände Danièle att tidsandan höll på att rinna ifrån henne och hon lämnade underhållningen bara några år senare för att ge plats åt en ny generation. Paule och Danièle var dessutom goda vänner - vissa källor menar att de träffades för första gången i Frankfurt - och höll kontakten livet ut.

Efter musiken ägnade sig Danièle åt en karriär som inredare med stor framgång. Bland annat har hon inrett en del av flygplatsen i São Paolo. Hon avled 2015 i en ålder av 88 år.

Ganska ofta anges tävlingslåten som ”Amours mortes” (”Slocknad kärlek”) men vid finalen i Frankfurt hette den ”Tant de peine” och inget annat. Danièle Dupré gjorde aldrig någon skivinspelning av låten.



Danièle Dupré / Tant de peine (Luxemburg 1957)
Delad 4:e plats av 10 bidrag i Frankfurt

1 november 2018

Living My Life Without You / Norge 1999

Det är inte ofta som Norge stått i frontlinjen för utvecklingen inom ESC men 1998 hade man tydligt visat vilken regelförändring man önskade sig. Genom att släppa sångspråket fritt i Melodi Grand Prix satte man EBU i en trist sits då de fick beordra den engelskspråkiga vinnaren att översätta sin låt till norska.

Nu hade man gått in och skrivit om i reglerna och från och med finalen i Jerusalem släpptes sångspråken fria så att deltagarländerna - förhoppningsvis i slutändan de utvalda artisterna - själva kunde besluta vilket språk man tyckte passade bäst. Artistisk frihet av ett slag som många efterfrågat.

En annan regeländring var att orkestern nu skrotades för all överskådlig framtid. Det inspirerade flera låtskrivare att använda ett mer tidstypiskt sound än tidigare.

Alla dessa ansträngningar till trots var den norska finalen 1999 en riktigt svag och vinglig årgång utan några större ljusglimtar. Sist ut i startfältet kom en energisk kille som skulle fylla 18 kort tid senare. Han var charmig och ungdomlig och vann till stor del på det.

Stig André van Eijk - som adopterats till Norge från Colombia vid nio månaders ålder - togs emot som en ny stor popstjärna och det talades om stora möjligheter till en norsk topplacering i Jerusalem. De flesta utanför Norge hörde nog ändå rätt snabbt att låten inte alls skulle räcka till för det.

Bara några dagar efter den norska finalen drabbades unge van Eijk av stor sorg då hans mamma avled i cancer. Att hantera det samtidigt som man laddar upp för en schlagerfestival kan inte vara det enklaste.

I Jerusalem framstod den nya stjärnan dessutom som lite väl valpig och oerfaren. Det osäkra intrycket blev inte bättre då de israeliska ljudteknikerna drog på full ös i van Eijks öronsnäckor, något som kunde gett honom bestående hörselskador i värsta fall. Placeringen blev långt ifrån den succé en del norska tidningar drömt om.

van Eijk gjorde ändå succé på de norska listorna, både med sitt debutalbum som uppföljaren. Efter det har han letat sig in på andra musikaliska vägar dit publiken inte riktigt följt med. 2003 skrev han vinnarlåten i sydafrikanska Idol som blev en stor hit efter tävlingen.



van Eijk / Living My Life Without Out (Norge 1999)
14:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

30 oktober 2018

Heel de wereld / Nederländerna 1958

Nu fanns det tydligtvis ingenting som kunde stoppa Corry Brokken. 1956 hade hon varit en späd gröngöling, 1957 slog hon knock på hela Europa och vann. Nu vann hon den nationella finalen för tredje året i rad och fick agera titelförsvarare i Hilversum.

Anledningen till att den internationella finalen avgjordes i Hilversum - en rätt modest och relativt okänd stad - var helt enkelt att landets etermedier till största delen fanns belägna där. I ett land där regeringen inte sammanträder i huvudstaden föll det sig säkert naturligt att sprida ut även andra maktfaktorer över landet.

"Heel de wereld" ("Hela världen") var en lätt och glad liten chanson där Corry sjunger att hon vill berätta sin hemlighet för hela världen då den gör henne så glad. I verserna oroar hon sig ändå en smula för att världen ska vara för upptagen för att bry sig om lycka längre.

Juryn i den internationella finalen brydde sig kanske om lycka men imponerades inte desto mer av värdlandets bidrag som med en enda poäng delade sistaplatsen. Corry Brokken är därmed den enda artist som både vunnit och kommit sist i ESC och "Heel de wereld" var det enda bidrag som kommit sist på hemmaplan tills Portugal upprepade bravaden 2018. (Österrike fick visserligen noll poäng i Wien 2015 - precis som Tyskland - men då inga placeringar längre delas kom de officiellt näst sist.)

Kanske var det lite av ett fiasko att komma sist men Corry hade ändå sina bästa år framför sig. Två år efter finalen i Hilversum fick hon sitt stora genombrott i Tyskland med sin version av Édith Piafs "Milord". Nu snurrade karriären på i hög fart i flera år - 1966 ville tysk tv att Corry skulle representera dem i Luxemburg men då tackade hon nej. Kanske hade hon fått nog av att tävla i ESC.

Hon skulle ändå återkomma i tävlingen 1976 men då som programledare för finalen. Då hade hon fått nog av livet i offentligheten och pensionerat sig från artistkarriären för att utbilda sig till jurist istället. 1997 lämnade hon Nederländernas poäng vid ESC i Dublin och då var även juristbanan förbi.

2016 avled Corry Brokken stilla i sitt hem, 83 år gammal.



Corry Brokken / Heel de wereld (Nederländerna 1958)
Delad 9:e plats (sist) av 10 bidrag i Hilversum

24 oktober 2018

Romantica / Italien 1960

Italiensk schlager hade tagit världen med storm - inte minst den amerikanska skivmarknaden fick inte nog av italienska stjärnor och låtar - och låtarna RAI skickat till Eurovisionens sångfestival 1958 och 1959 hade båda blivit gigantiska världshits efteråt.

Pinsamt nog för tävlingen hade ingendera låten varit ens i närheten av att vinna. Västeuropa såg fortfarande italienarna som en bra bit bort från mainstreamkulturen. Gissningsvis uppfattades de italienska låtarna som onödigt känslosamma och okontrollerade - ungefär samma fördomar som skulle drabba Turkiet några år senare.

För femte året i rad skickade man vinnarlåten från Sanremo att representera de italienska färgerna vid Eurovisionens Grand Prix. "Romantica" hade gjort stor succé och blev snabbt en storsäljare på hemmaplan.

I Sanremo hade varje låt framförts av två olika artister och trots att Tony Dallaras version sålt bäst var det Renato Rascel som skickades till London - möjligen för att det även var han som skrivit sången. Där gick det som det brukade och trots ett fint framträdande fick Italien nöja sig med ströpoänger.

Efter tävlingen gick det också som det brukade. "Romantica" stormade upp på listorna världen runt och spelades in i en mängd olika coverversioner. Idag är den en sann evergreen.

Tidningarna runt Europa hade ännu inte börjat att hårdbevaka varken ESC eller topplistorna men man undrar om inte någon någonstans började tycka att det var lite pinsamt att låtarna publiken gillade gick på pumpen år efter år.

Renato Rascel var ett väletablerat namn för den italienska publiken men var inte först och främst sångare utan underhållare, tv-kändis, skådespelare och dansare. Trots att framgången mattades något med åren förblev han aktiv nästan ända fram till sin död 1991. Hans allra största framgång som sångare och låtskrivare var "Arrivederci Roma" - en av alla tiders mest kända italienska sånger.



Renato Rascel / Romantica (Italien 1960)
Delad 8:e plats av 13 bidrag i London

23 oktober 2018

Sámiid ædnan / Norge 1980

Politik hör verkligen inte hemma i Eurovision Song Contest, åtminstone inte om EBU får säga sitt. Numer finns till och med regler som uttryckligen förbjuder bidrag med kommersiella, religiösa eller politiska budskap. Men var drar man gränsen? Vad är för mycket och vad är artistisk frihet?

När NRK för tjugonde gången anordnade Melodi Grand Prix för att vaska fram rätt bidrag för ESC så slopade man för första gången helt den öppna tävlingen och bjöd rätt och slätt in tio låtskrivare som fick varsin given plats i finalen. Förvånande nog fanns där en hel del representanter för mer "fin" musik - flera stycken som i högt tonläge sagt sig aldrig vilja delta i tävlingen.

Men det var nya vindar som blåste nu. Det rena och ideologiska och icke-kommersiella 1970-talet var helt tydligt döende och även låtskrivare med höga ideal behövde få en inkomst genom att synas i tv och sälja skivor. Men hur billigt som helst tänkte man inte sälja sig. Flera av bidragen visade sig vara av högst politisk art.

Här fanns flera starka bidrag som möjligen skulle ha kunnat göra väl ifrån sig i Haag - exempelvis Anita Skorgan (Norge 1977, 1979, 1982, 1983, 1988), Alex eller Inger-Lise Rypdal - men expertjuryn ville annorlunda och när röstningen var klar hade det blivit oavgjort mellan de två mest politiska låtarna i startfältet, dessutom framförda av artister som verkligen aldrig tänkt delta.

Det blev en extra utslagsomgång och nu drog Åge Aleksandersen (som några år senare skulle få en megahit i hela Norden med "Lys og varme") det kortaste strået med sin sång om Sovjetunionen och Afghanistan.

Istället vann det lokala över det internationella. Vinnarlåten "Sámiid ædnan" ("Sameland") var ett inlägg i Alta-konflikten där en planerad uppdämning av älven skulle komma att lägga renarnas betesmarker under vatten. Sverre Kjelsberg - en 33-årig låtskrivare, trubadur och skådespelare med ett förflutet i popgruppen The Pussycats - hade skrivit en sång om samernas protester mot överheten.

Trots att titeln är på samiska är resten av texten på norska och att hävda att det här var ett samiskt bidrag var nog att ta i en smula. Hur som helst innehöll den en god dos äkta jojk, framförd av den 21-årige Mattis Hætta - en lärare och skådespelare i vardande - som också deltagit själv i demonstrationerna.

Låten dundrande rakt in på norska VG-listans förstaplats - det var andra gången någonsin som ett norskt bidrag toppade den listan efter Jahn Teigen 1978 - och blev en stor hit i Norge. Även i Haag möttes jojken av stort intresse och än en gång trodde norrmännen att de möjligen skulle ha en chans att överraska.

Slutplaceringen var en stor besvikelse men faktum kvarstår: "Sámiid ædnan" må vara originell men den är samtidigt en spretig, ofokuserad och i grunden rätt svag låt. Faktum är att den egentligen är tre helt separata låtar som högst nödtorftigt hänger ihop med varandra och det enda folk minns är det jojkade slutet.

Norrmännen var rätt vana att få stryk och nu var Sverre Kjelsberg ett ordentligt etablerat namn. De följande åren släppte han flera storsäljande skivor och valdes till programledare för den norska finalen 1981. Det hade kanske inte varit så dumt att vara med trots allt?

Sverre Kjelsberg förblev aktiv inom musiken fram till sin plötsliga och oväntade död 2016.

Värt att notera är att Åse Kleveland (Norge 1966) inte bara presenterade den norska finalen utan även följde med till Haag för att introducera Norge live på scenen inför hela Europa. Båda uppgifterna sköttes med glans och sex år senare - när NRK fick stå värd för den internationella finalen - blev det just hon som fick äran att hälsa världen välkommen till Bergen.



Sverre Kjelsberg och Mattis Hætta / Sámiid ædnan (Norge 1980)
16:e plats av 19 bidrag i Haag