8 november 2023

Tourada / Portugal 1973

Det poängsystem som användes i ESC åren 1971 till 1973 har inte gått till historien som någon riktig höjdare men det gav Portugal bättre resultat än man fått tidigare. I Luxemburg hamnade man för tredje året i rad bland de tio bästa, nu med en lokalt färgad sång som på ytan handlade om tjurfäktning.

Fernando Tordo hade skrivit musiken och bad sin granne - den starkt politiske poeten Ary dos Santos (Portugal 1969 och 1971) - att skriva en text. De hade skickat in sången till den nationella melodifestivalen som ett slags protest och båda upphovsmännen hade varit stenhårt övertygade om att den aldrig skulle väljas ut eller ens tillåtas att framföras officiellt.

Portugal var ännu en diktatur men en trött sådan. Det hade viskats om politiska förändringar sedan landets nya ledare Marcelo Caetano tillträtt 1968 men allt som hänt var att staten försökte stärka sitt grepp över folket. Censuren var lika stark som tidigare men kallades nu istället "förhandsgranskning", på maktens eget newspeak

Hur "Tourada" kunde slinka förbi censuren förblir ett enormt mysterium. Ary dos Santos hade en mycket egen stil då han skrev, något förhandsgranskarna enkelt borde ha identifierat. Men hela texten är en riktigt uppkäftig bredsida mot hela det portugisiska samhället: dels mot de som styr men också mot alla som drar nytta av tingens tillstånd.

Censuren nämns i princip vid namn i texten där den kallas för "den intelligente" som berättar när det är dags att sluta sjunga. Många hakor tappades då Fernando Tordo sjöng texten högt i den nationella finalen men när sång väl släppts igenom av granskningen kunde man inte längre stoppa den - det vore ju att erkänna att censuren kunde ha fel.

I Luxemburg gick förmodligen texten över huvudet på de flesta jurymedlemmarna men de belönade den istället för dess musikaliska kvaliteter. Den fina placeringen till trots vågade inte den portugisiska radion spela skivan som aldrig blev någon kommersiell framgång på hemmaplan.

Bara ett drygt år senare skulle hela den portugisiska maktapparaten rasa ihop och diktaturen störtades i en statskupp. I det nya Portugal skulle "Tourada" bli en älskad klassiker och evergreen och förblir en sådan än idag.

Fyra år senare skulle Fernando Tordo återvända till ESC som en del av gruppen Os Amigos och sjunga om revolutionen. Även då skulle Ary dos Santos hålla i pennan och han är därmed den låtskrivare som vunnit den portugisiska finalen flest gånger, en ära han delar med Rosa Lobato da Faria (1992, 1994, 1995, 1997).

Tordo och dos Santos skrev över hundra sånger tillsammans innan textförfattaren avled i januari 1984 - endast 46 år gammal - efter ett hårt liv. Idag har han status som något av en nationalskald även om man gärna målar upp en aningens selektiv bild av honom. Hans sida på portugisiska Wikipedia nämner till exempel inte hans homosexualitet med ett enda ord. 

Fernando Tordo har förblivit en aktiv och uppskattad artist som med åren blivit alltmer kritisk mot det moderna Portugal och hur det styrs. Många av hans sånger har blivit eviga och tolkas ännu av nya generationer av portugisiska musiker.


Fernando Tordo / Tourada (Portugal 1973)
9:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

5 november 2023

This Is Our Night / Grekland 2009

Sakis Rouvas hade redan varit en etablerad stjärna i flera år då han mer eller mindre halkade in i Eurovision Song Contest på något slags bananskal 2004. Det var ändå en lycklig händelse: Sakis verkar ha trivts i sammanhanget och uppskattades stort av eurovisionsfansen. 

Kanske hade han inte världens största eller bästa röst men i likhet med många andra långlivade popstjärnor var han skicklig på att göra så mycket som möjligt att det han har och kompensera för resten med personlighet och showmanship. När Aten fick stå värd för hela tävlingen 2006 fick Sakis briljera som den klart bättre av två programledare.

Man kan väl säga att det lite grann låg i luften att Sakis Rouvas förr eller senare skulle ge sig in i ESC på nytt för att se om det gick att överträffa tredjeplatsen från Istanbul och 2009 valde ERT internt ut honom som landets representant i Moskva.

Låten togs ut i en nationell final med tre låtar som samtliga skrivits av hitsnickaren Dimitris Kontopoulos. Sakis verkar själv ha haft minimal påverkan på bidragen som lades fram och sade sig lite fullständigt på Kontopoulos som skrivit flera hits åt honom tidigare och som nu jobbade på hans kommande album.

Trots att Kontopoulos är en erkänt skicklig låtskrivare var alla tre bidragen förvånansvärt tama, som om man först och främst ville lägga sig så nära någon slags ESC-vänlig mittfåra som möjligt. Vinnaren "This Is Our Night" var måhända den starkaste av kandidaterna men landade i en förvånansvärt platt och slätstruken refräng.

I brist på refräng satsade den grekiska delegationen på skådespel: med sig på scenen i Moskva fick Sakis Rouvas inte bara ett trupp dansare utan även ett podium som reste sig upp i direktsändning och blottade en grekisk flagga. Att det blev ännu en placering i topp tio berodde nog mer på Sakis person och goda rykte än på låten, men det toppresultat många hoppats på låg aldrig inom räckhåll.

Grekiska tidningar tyckte att en sjundeplats var ett fiasko och en besviken Sakis Rouvas bad sin publik om ursäkt efter finalen. Den ursäkten verkar de flesta ha köpt och sångarens sommarturné blev en stor framgång. Eventuella planer på att göra Sakis till stjärna även utanför det grekiska språkområdet verkar däremot ha övergivits helt.

Herrar Rouvas och Kontopoulos fortsatte att jobba tillsammans, inte minst med skivan "Parafora" som utkom 2010. Första singeln därifrån - "Spase to hrono" - blev en stor hit och är åtminstone i mitt tycke mycket mer intressant än "This Is Our Night". Synd att Sakis Rouvas inte fick ta med sig något mer spännande låtbygge till ESC på något av sina två försök.


Sakis Rouvas / This Is Our Night (Grekland 2009)
7:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

2 november 2023

Let Me Fly / Malta 1997

Den första maltesiska nationella final jag någonsin såg i sin helhet var 1997. Att säga att den var bra vore att fara med osanning men den var mycket underhållande och oändligt fascinerande på många sätt. 

Flera av låtarna var snällt sagt halvdana, orkestern spelade verkligen inte varje ton så som den var tänkt att spelas och alla deltagare sjöng inte klockrent. 

Exempelvis kommer trion Alwyn, Nadine & Elisa och deras säregna uppfattning om (och förhållningssätt till) harmonier för alltid att leva i mitt minne.

Det kanske allra lustigaste under hela finalen - med tanke på att Air Malta var huvudsponsor medan telefonbolaget Maltacom sköt till näst mest pengar - var att låten som vann hette "Let Me Fly" medan "The Call" kom på andra plats. Hade "The Call" vunnit om Maltacom betalat mest?

"Let Me Fly" red på den etnovåg som svept fram genom ESC de senaste åren och var skriven av Ray Agius som redan tävlat för Malta två år tidigare. 

Vid mikrofonen stod den erfarna Deborah "Debbie" Scerri. Hon var född i Toronto men hade tillbringat den största delen av sitt liv i Rabat, mitt på Malta. Hon hade representerat sitt lilla land i flera sångtävlingar och var en av tre körsångerskor bakom William Mangion i Millstreet 1993.

"Let Me Fly" fick en snygg förhandsvideo och fick en hel del uppskattning inför finalen. Startfältet i Dublin var rätt balladtungt och många förhandstips ville göra gällande att den medryckande maltesiska refrängen skulle kunna bära ganska långt.

Refrängen var förvisso bra och snärtig, men resten av låten kändes mest som en riktigt lång transportsträcka. Inget blev bättre av att Debbie Scerri enligt uppgift drog på sig en rejäl förkylning under repetitionsveckan och ska ha uppträtt i direktsändning med rejäl feber i kroppen.

Malta fick en tolva från Turkiet och en tia från Norge men kasserade in inte färre än tolv nollor under röstningen. Poängen räckte ändå till en placering bland de tio främsta. Malta blev också den första "vinnaren" av Barbara Dex Award för fulaste scenklädsel, vilket kanske säger allt man behöver veta om den utmärkelsen.

Debbie Scerri har förblivit en uppskattad sångerska hemma på Malta men är också ett välkänt ansikte som programledare i tv. 2019 utsågs hennes dotter Nicole Vella till Fröken Malta och fick representera sitt ö-land vid Miss World-tävlingen i London samma år.


Debbie Scerri / Let Me Fly (Malta 1997)
9:e plats av 25 bidrag i Dublin

30 oktober 2023

Nur in der Wiener Luft / Österrike 1962

ESC är en tävling som först och främst ska visa de olika ländernas musikaliska särart. 

Det är en idé som kastats fram många gånger genom åren och som inte minst slog rot rejäl i Sverige där tidningar och kommentatorer ofta kritiserade tävlingen så fort något bidrag inte klingade av folkton.

Åtminstone så snart som Jugoslavien, Grekland eller Turkiet inte lät tillräckligt exotiska i bedömarens öron. Få tyckare anmärkte på ifall "Waterloo" hade tillräckligt med hambo i sig för att kvala in som exempel på svensk särart.

Om ESC startades av någon specifik anledning var det snarast för att den nya västeuropeiska radiounionen EBU skulle ha något att sända över sitt nya nätverk för programutbyte. Alla ädlare anledningar som brukar nämnas är ganska långt efterhandskonstruktioner. Reglerna har aldrig sagt särskilt mycket om vilken typ av musik de deltagande tv-bolagen borde ställa upp med.

Men om vi för en stund leker med tanken på att länderna först och främst skulle visa upp sin allra mest egna musik: vad skulle vara mer logiskt för Österrike att tävla med än en operettmelodi, inspirerad av Wienervalsen - det mest österrikiska man kan tänka sig bredvid strudel och Sachertårta?

"Nur in der Wiener Luft" ("Endast i Wienerluften") var skriven av den etablerade Bruno Uher som skrivit framgångsrika låtar såväl före som efter det andra världskriget. Sedan 1950-talet ledde han ett eget danskapell och skrev låtar till inhemska filmer.

Eleonore Schwarz var en erfaren 26-åring som mest uppträdde på Wiener Volksoper och som också haft ett par mindre filmroller. I Luxemburg sjöng hon rent och rätt och klanderfritt medan upphovsmannen dirigerade orkestern.

Om EBU faktiskt velat att länderna skulle ställa upp med den här typen av bidrag kan man tänka att även jurymedlemmarna skulle uppmuntrats att rösta på dem. Istället blev Österrikes lilla kuplett ett av fyra bidrag som lämnade tävlingen utan att ha fått en enda poäng. Inte heller på hemmaplan blev skivan med bidraget någon framgång. "Nur in der Wiener Luft" glömdes snabbt bort.

Schwarz och Uher fortsatte sina karriärer som om ingenting hänt. Hon fortsatte att sjunga på olika scener under 1960- och 70-talen och verkar senare ha dragit sig tillbaka en smula från offentligheten. Han fortsatte att komponera och leda orkestrar fram till sin död i oktober 1976.


Eleonore Schwarz / Nur in der Wiener Luft (Österrike 1962)
Delad 13:e plats (sist) av 16 bidrag i Luxemburg

27 oktober 2023

The Last Of Our Kind / Schweiz 2016

För sjätte året i rad bjöd schweizisk tv in till stor galaföreställning där landets kandidat för ESC skulle koras. Den nationella finalen hade verkligen inte lett till enbart storartade resultat för alplandet och kanske ville man dämpa förväntningarna en smula. 

Åtminstone hade programmet med åren fått sin titel kortad en aning: från Die grosse Entscheidungsshow ("Den stora finalshowen") till enbart Die Entscheidungsshow. Allting behöver ju inte vara stort bara man når önskat resultat.

Alla sex kandidater fick sjunga sina tävlingsbidrag samt varsin coverversion av en känd låt innan vinnaren skulle koras. Halva makten tillföll tittarna och andra halvan en jury där bland annat fjolårets vinnare Mélanie René satt med.

Vinnare blev Christina Maria Rieder - en 30-åring från Vancouver som i flera år bott i Schweiz och uppträtt under artistnamnet Rykka. Att tävla med kanadensiska artister var något Schweiz testat tidigare och det hade slagit väl ut såväl 1988 som 1993.

"The Last Of Our Kind" - som artisten själv varit med och skrivit - var ett oklanderligt men anonymt stycke hissmusik av en sort som skvalade förbi de flesta av tittarna. Även scennumret var ett frågetecken med sin underligt vaggande koreografi och en av de mer besynnerliga specialeffekter man skådat: i början av låten började Rykka att ryka. Inget av detta hjälpte och för andra året i rad kom Schweiz sist i sin semifinal.

Rykka har fortsatt sin karriär och tillbringar halva sin tid i Zürich, halva sin tid i Vancouver. Rykka är icke-binär och använder they/them som pronomen, vilket motsvarar hen på svenska.

Två sistaplatser i rad kanske skulle fått andra tv-bolag att börja fundera på om ens nationella final höll måttet eller om man gjorde något galet, men i Schweiz skulle processen få rulla på relativt oförändrad i två år till.


Rykka / The Last Of Our Kind (Schweiz 2016)
18:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Stockholm

24 oktober 2023

Run With The Lions / Litauen 2019

Någonting hade hänt med Litauen. Man hade gått från att vara sanna blåbär och äkta gröngölingar till att liksom vara något på spåren. De senaste tio åren hade man börjat ta sig till final oftare än man drullade ur. Även om de riktiga topplaceringarna uteblivit hittade man allt oftare ett tilltal som nådde fram till övriga länders tittare.

Det enda som hängde kvar sedan blåbärsperioden var en viss oförmåga att själva se vad den där saken som andra gillade faktiskt var. Lika gärna som man kunde skicka en ärtigt käck schlager kunde man satsa på "Rain of Revolution", till synes omedvetna om att det ena skulle funka bättre än det andra.

Vinnare av den nationella ligan 2019 blev en av de många typiskt ljumma, kompetenta men inte särskilt spännande, låtarna man får en känsla har skrivits som en stilövning på något av de många låtskrivarläger som ordnas för att skaka fram låtar, inte minst för nationella finalen.

Engelsmannen Ashley Hicklin var en professionell låtskrivare som skrivit för etablerade dansakter som Tiësto och Oliver Heldens. Han hade tidigare tävlat för Belgien två gånger: med stor framgång 2010 och med lite mindre framgång 2014. "Run With The Lions" lät i princip som vilken låt som helst i vilken nationell final som helst men hade åtminstone en gammal bekant bakom mikrofonen.

Jurijus Veklenko var en 28-årig dataingenjör från Klaipeda som på fritiden bytte kläder och blev artist. Han hade stått för en av två samkönade kyssar på scenen under Litauens bidrag i Wien 2015, han hade gett vokalt stöd åt dragdrottningen Lolita Zero i den nationella finalen 2017 och så hade han släppt en och annan singel i eget namn.

En trevlig artist mötte en kompetent men ospännande låt och man kan inte med bästa vilja säga att det slog gnistor om det här paketet. Trots det var Jurijus riktigt nära att kvalificera sig: två poäng till så hade han slitit den sista finalplatsen ur händerna på Danmark.

"Run With The Lions" blev inte någon riktig monsterhit på hemmaplan men Jurijus Veklenko - med rötterna i Ukraina - fick spela in ett debutalbum som orkade ända upp på elfte plats på den litauiska topplistan.

LRT tyckte nog ändå att det var lagom kul att slås ut i semifinalen med en låt av utländska låtskrivare. 2020 gjordes den nationella finalen om och fick ett nytt namn: Pabandom iš naujo! (ungefär "Vi försöker igen!"). Den sex veckor långa finalen resulterade i en vinnare - "On Fire" med The Roop - som snabbt seglade upp som en av storfavoriterna inför ESC i Rotterdam. 

Hur det gick där skulle vi aldrig få veta då tävlingen ställdes in till följd av coronapandemin.


Jurijus Veklenko / Run With The Lions (Litauen 2019)
11:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Tel Aviv

21 oktober 2023

Would You? / Belgien 2012

Flamländska VRT hade tangerat sin bästa placering någonsin i Oslo 2010 då Tom Dice rott hem en sjätteplats med sin lågmälda gitarrballad. Man kan ana att de ansvariga var ute efter något liknande den här gången: en ung och fräsch artist med ett mer sparsmakat uttryck.

Laura van der Bruel hade gjort en rätt lovande debut som tonårigt stjärnskott under artistnamnet Iris. För att alla skulle förstå att uttala det rätt skrev skivbolaget ibland ut det som Airis. Första singeln "Wonderful" tog sig in på topplistorna och det räckte för att VRT skulle värva henne och ge henne en biljett till Baku.

För att inte hålla publiken helt utanför processen gav man Iris en nationell final dit vem som helst fick skicka in bidrag. Till slut plockade man ut två hela låtar som tittarna skulle få välja mellan.

Unga Iris - som nyligen fyllt 17 år - gjorde sitt bästa men visade sig lite för oerfaren för att kunna skaka liv i någondera av de rätt anonyma låtar VRT satt henne att sjunga. Tittarna hittade ingen självklar stor favorit och till slut vann "Would You?" med smal marginal mot "Safety Net" - 53% mot 47%.

Betydde det jämna resultatet att båda låtarna var lika bra eller betydde det att båda låtarna lät lite för lika? Jag lutar åt det senare och ingendera kandidaten var en lika rak och tydlig poplåt som Iris debut varit.

På den stora scenen i Baku kändes Iris lite ensam och osäker och framstod inte riktigt som en helt färdig artist ännu. Inte fick hon heller någon större hjälp av tävlingslåten som mest bara pågick i tre minuter utan att egentligen ta vägen någonstans. Högst förväntat missade Belgien finalen.

Att ställa upp hade ändå inte varit helt fel. Låten orkade sig upp på de lokala topplistorna och Iris debutalbum gick samma väg. Iris själv gjorde en liten ESC-comeback två år senare då hon satt med i den belgiska juryn.

En av Iris låtskrivare - Nina Sampermans - skulle komma tillbaka till ESC nio år senare och göra betydligt bättre ifrån sig. "Tout l'univers" framförd av Gjon's Tears kom trea i Rotterdam 2021. 

Efter att ha bytt skivbolag 2013 började sångerskan skriva sitt artistnamn som Airis mer permanent. Hon släppte ett par singlar till utan större framgång och verkar inte ha gjort någon ny musik sedan 2016. 


Iris / Would You? (Belgien 2012)
17:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku