10 juli 2021

That Night / Lettland 2019

Det hade verkat som en så bra idé från början. Man skulle stöpa om sin nationella final och strunta helt i Europa när man valde låt. Hade man en låt som letterna själva gillade så räckte det. Och Supernova hade levererat bra placeringar såväl 2015 som 2016.

Men sedan, då? Hur roligt är det att skicka egna lokala favoriter som blir utslagna i semifinalen år efter år? Hur lätt är det inte att börja snegla lite på vad européerna kunde tänkas vilja rösta på, även om det inte var så man skulle göra? Eller vad någon annan - vem som helst - tycker.

Vinnare av Supernova 2019 blev Carousel, ett relativt nytt band som inte gjort särskilt mycket väsen av sig men som fick den högsta poängen av såväl jury som tittare. 

Så hade det inte varit i semifinalen där juryn från början älskade Carousel medan tittarna bara hade dem på tredje plats. Hade tittarna tagit hänsyn till juryns smak när de röstade i finalen?

Intressant nog räknades även antal spelningar på Spotify in i resultatet plus en gallup som gjorts i samarbete med ett stort shoppingcenter och där visade sig den stora allmänheten måttligt förtjust i Carousel. På Spotify hade "That Night" näst lägst antal lyssningar.

Frågan som inställer sig är om tittarna tänkte att juryn visste bättre än de själva och lät sig svepas med i entusiasmen. Röstade Lettland fram en vinnare de själva inte var så intresserade av att lyssna på för att de trodde att juryn hade bättre smak?

Spotify och shoppinggallupen antyder att kandidaterna letterna gillade på riktigt var Double Faced Eels respektive Markus Riva. Kanske borde man skickat någon av dem till Tel Aviv istället?

"That Night" var en prydlig och trevlig liten akustisk låt som inte var i närheten av att kvalificera sig till finalen. Visserligen fick den en tolva även av Litauens tittare men för de flesta verkar den ha gått rätt spårlöst förbi - så även på den lettiska topplistan.

I den inställda finalen 2020 skulle Lettland ha representerats av Samanta Tīna, som istället fick en ny chans 2021.


Carousel / That Night (Lettland 2019)
15:e plats av 18 bidrag (semi) i Tel Aviv

7 juli 2021

My Impossible Dream / Nederländerna 2005

Trots att man ordnat hela fem semifinaler inför sin nationella final 2004 hade Nederländernas placering i Istanbul blivit en besvikelse. Kanske hade det varit frestande att stuva om i uttagningsprocessen men man behövde ändå lite glitter och glam att locka publiken med.

Dessutom hade man ett storts jubileum att uppmärksamma: det hade gått trettio år sedan man senast vann den internationella finalen. Med tillräckligt bra låtar kunde man säkert få det att fungera. De fem semifinalerna fick bestå.

Ett äss i rockärmen var att Mister Eurovision själv - den trefaldige vinnaren Johnny Logan - skrivit en av låtarna som automatiskt blev storfavorit att vinna. 

"How Does It Feel" med gruppen Airforce - där den med gott ansiktsminne kunde känna igen Laura Vlasbom från Frizzle Sizzle (Nederländerna 1986) - var ärligt talat inget odödligt verk och kunde ha deltagit i vilken nationell final som helst runt 1990 eller så. Tillräckligt många av tittarna såg igenom hajpen och Team Logan fick nöja sig med en andraplats.

Inte för att vinnaren var någon riktig höjdare heller. "My Impossible Dream" var en mycket bombastisk och "amerikansk" ballad som visserligen var luftig men också riktigt förutsägbar.

Glennis Grace (egentligen Glenda Batta, med rötter i Curaçao) hade sjungit mycket som barn och blev upptäckt som 15-åring då hon vann Sikta mot stjärnorna ("The Soundmix-show") som Whitney Houston. Sedan dess hade hon visserligen gett ut två album utan att få det riktiga genombrottet.

I Kiev blev det hela lite för mycket för publiken, gissningsvis. Den amerikanska balladstilen går sällan hem fullt ut i ESC och att inleda genom att anspela på Martin Luther Kings berömda tal kändes mer töntigt än anslående. Glennis gjorde fortfarande sitt bästa för att låta så likt Whitney Houston som möjligt, men originalets stjärnglans hade falnat rejält med åren. Nederländernas delegation - som till en början varit väldigt säkra på sin sak - fick stå med långa ansikten efter att ha missat en finalplats.

Singeln förblev en modest framgång i hemlandet och Glennis fick inget riktigt stort genombrott nu heller, även om hon nu var ett mer känt namn än förut. Efter ett par musikalroller dök hon 2012 upp i den nederländska versionen av "Så mycket bättre" och fick karriärens största hit med "Afscheid". Samma år bildade hon gruppen Ladies of Soul med bland andra Edsilia Rombley och Trijntje Oosterhuis.

2018 imponerade hon på många då hon ställde hon upp i America's Got Talent, där hon tog sig in bland det tio främsta.



Glennis Grace / My Impossible Dream (Nederländerna 2005)
15:e plats av 25 bidrag (semi) i Kiev

5 juli 2021

Space / Montenegro 2017

När föddes idén att Eurovision Song Contest är det bästa homosexuella män vet? Bögarnas julafton? Konceptet har funnits länge men verkligen inte från tävlingens början. Under tävlingens första decennium var manlig homosexualitet en kriminell handling i flera av de mest tongivande deltagarländerna.

Företeelsen är betydligt äldre än så men den första gången jag kan minnas att svenska tidningar skulle ha gjort kopplingen mellan ESC och homosexuella män är i Dublin 1997, då Per Bjurman i Aftonbladet kallade hela tävlingen en "gayhappening" i en ganska snäll men ändå sensationslysten krönika.

Om man i kontinentens nordvästra delar varit relativt snabb att låta sin gamla favorittävling draperas i regnbågsflaggor - kanske i ett försök att visa hur frigjorda och välvilliga man är - gäller verkligen inte samma förutsättningar överallt. I många länder var och är mainstreampublikens uppfattning att det här främst rör sig om underhållning hela familjen kan samlas kring utan att någon ska behöva förfäras.

Montenegro hörde definitivt till den skaran länder och när tv-bolaget internt valde ut Slavko Kalezić så utmanade man de lokala normerna rejält. Det tyckte RTCG i och för om att göra: såväl 2012 som 2013 hade tänjt på ramarna men nu gjorde man det på ett annat sätt.

Slavko hade blivit känd via X-Factor Adria och hade släppt ett par singlar sedan dess. Han väckte uppseende på många sätt - inte minst för sin brist på traditionellt manlig utstrålning - och han hade inte tänkt vara mindre uppseendeväckande i ESC.

Iförd genomskinlig topp och en blå kjol som snart byttes mot glitterbyxor dansade Slavko fram och viftade med sin långa fläta. Och här uppstod en krock som hette duga. I de länder där Slavko sågs som utmanande framstod han garanterat som lite för mycket medan hans show framstod som tam och snäll för den andra delen av publiken. Det tillsammans med en låt som var trevlig men lite väl harmlös resulterade i ännu en missad finalplats.

Mest av allt visar det kanske att den stora publiken har dåligt minne. Det hade bara gått tjugo år sedan Europas församlade kommentatorer flämtade till över Islands Paul Oscar.

Slavko dök senare samma år upp i brittiska X-Factor och gav ut 2018 ut boken "Moja istina" ("Min sanning") om sin erfarenhet i rampljuset. Ett år senare satte Slavko upp "Moja istina" som en stor show med finansiellt stöd av Montenegros kulturministerium.


Slavko Kalezić / Space (Montenegro 2017)
16:e plats av 18 bidrag (semi) i Kiev

1 juli 2021

Sunlight / Irland 2016

Boyzone hade varit en av 90-talets stora akter men när decenniet närmade sig sitt slut stod det ganska klart att bandet nått slutet på sin bana. Bandets frontfigur och fixstjärna Ronan Keating - som även varit programledare för ESC 1997 - ville bryta sig loss och pröva vingarna som soloartist.

Bandets manager Louis Walsh var inte typen som gråter över spilld mjölk och plockade istället ihop Westlife - ett gäng som på många sätt kändes som Boyzones lillbrorsor. Snart nog hade det nya bandet rusat upp i topp på världens hitlistor och skulle med åren bli betydligt mer framgångsrikt. När man gick skilda vägar 2012 hade man tolv album och femtiofem miljoner sålda skivor i bagaget.

Nicky Byrne - Westlifes oldboy som redan hunnit fylla 20 då bandet bildades 1998 - hade en hyfsat framgångsrik karriär som fotbollsmålvakt i irländska juniorlandslaget bakom sig då han satsade på sång istället. 

När Westlife satte lapp på luckan fick Nicky Byrne snabbt jobb på RTÉ där han var programledare på både radio och tv. Tre år i rad - 2013 till 2015 - läste han upp de irländska poängen i ESC och 2016 valdes han internt ut att representera sitt land i samma tävling.

Det är alltid lite skumt när tv-bolag väljer att skicka någon av sina anställda till ESC. Man undrar ju om ingen annan ville ställa upp. Eller om deltagandet var ett krav för att ens program skulle få fortsätta?

Nicky Byrne sade sig vara mycket entusiastisk inför uppgiften och hade spelat in ett helt soloalbum som skulle lanseras. Det är också en krånglig sits: ska ett public service-bolag faktiskt marknadsföra sina anställdas produkter på det sättet?

Dessutom kan man kanske tänka att någon som legat etta på engelska topplistan fjorton gånger skulle ha lite näsa för när en låt håller måttet eller inte. "Sunlight" var en glad men oerhört tunn låt som liksom bara skvalade förbi, och då hjälper det inte att artisten varit populär någon gång förut.

Irland missade finalen för tredje året i rad och "Sunlight" blev en högst blygsam framgång hemma på Irland, även om Nicky Byrnes album sålde hyfsat. Han återgick till sitt programledarjobb på RTÉ och behöll det fram till 2019 då fyra av Westlifes fem medlemmar återförenades för en stor turné och lite ny musik.


Nicky Byrne / Sunlight (Irland 2016)
15:e plats av 18 bidrag (semi) i Stockholm

29 juni 2021

Nebo / Kroatien 2012

Det tidigare så framgångsrika Kroatien - som bland annat producerat Jugoslaviens enda vinnare 1989 - hade tappat formen rejält och missat finalen två år i rad. Allt detta medan Serbien och Bosnien-Hercegovina lyckades betydligt bättre.

Istället för att ordna en nationell final inför Baku bestämde man att utse en etablerad artist som kunde göra jobbet. Nina Badrić - en mycket framgångsrik sångerska från Zagreb - fick frågan och tackade ja. 

Nina hade tidigare ställt upp i den kroatiska uttagningen fyra gånger (min personliga favorit av hennes bidrag är "Godine nestvarne" som verkligen skulle ha stått ut i balladsörjan i Dublin 1994) och hade på allvar hittat sin egen stil i slutet av 90-talet.

Nu var hon en etablerad stjärna som sålde skivor i mängd och massor och som åkte på utsålda turnéer runt hela det tidigare Jugoslavien. Och i egenskap av etablerad stjärna tänkte hon inte kompromissa. Till Baku vill hon åka med titelspåret från sin nya skiva och inget annat. 

"Nebo" ("Himmel") var en solid poplåt i ett snyggt arrangemang men kanske ändå inte låten man skulle skickat till ESC om man haft några kandidater att välja mellan. Den krävde ett par lyssningar och var underligt undflyende till en början.

Så kan det gå ibland när en stor stjärna ramlar in i sammanhanget och enbart följer sin egen intuition. Fransk tv lär enligt vissa källor ha hoppats att Patricia Kaas skulle ha valt en hitvänligare låt 2009. En urvalskommitté skulle ha kunnat varna DJ BoBo för att hans låt skulle framstå som en billig kopia 2007. Och någon med kritisk blick kunde ha bett Nina Badrić att tänka ett varv till.

Istället gick det som det gick och Kroatien missade finalen för tredje året i rad. Nina påverkades inte desto mer - albumet sålde bra och följdes av en arenaturné runt om i regionen. 

Nina Badrić är en ivrigt praktiserande katolik som åkte på flera pilgrimsfärder. Hon har kampanjat en del politiskt - bland annat för det konservativa HDZ-partiet - och var 2016 en av flera artister som sjöng låten "Želim živjeti" ("Jag vill leva") som del av en kampanj mot abort.


Nina Badrić / Nebo (Kroatien 2012)
12:e plats av 18 bidrag (semi) i Baku

28 juni 2021

Vampires Are Alive / Schweiz 2007

Ett av de underligaste fenomen man kan skåda i ESC är de som kopierar det som funkat tidigare. De flesta år hittar man ett eller flera bidrag som tydligt låtit sig inspireras av fjolårets vinnare. Och det de alla har gemensamt är att de aldrig vinner. Blixten slår aldrig ned på samma ställe två år i rad.

Visserligen vann dramatiska ballader på franska tre år i rad 1971, 1972 och 1973, men de är inte särskilt lika varandra annat än möjligen på ytan. Man kan möjligen se Teach-In som en förlängning av Abba men "Ding-A-Dong" är också en stark låt som vann av egen kraft istället för att komma virvlande i vinddraget efter "Waterloo".

Man kan fortsätta resonemanget men faktum kvarstår: kopiorna vinner inte. Ibland placerar de sig högt men ju tydligare man lånar, desto större är risken att poängen blir låg.

Att ställa upp med en sång om vampyrer året efter att de finska rockmonstren i Lordi vunnit en jordskredsseger var verkligen inte den bästa idén. Men knappast var det ett så kalkylerat drag som det kunde verka vid första anblicken.

DJ BoBo (Peter René Baumann) hörde till Schweiz allra största musikexporter - det finns handen på hjärtat inte så hemskt många av dem - ända sedan genombrottshiten "Somebody Dance With Me" 1992. Med åren hade han lyckats hålla sig kvar på toppen trots att den eurotechno han var mest känd för tappat mark rejält. 2003 fick han karriärens största hit med "Chihuahua", som användes i en reklamfilm för Coca-Cola.

2005 - ett drygt år innan världen visste vilka Lordi var - gav han ut albumet "Pirates of Dance" som också blev en stor framgång på kontinenten. "Vampires Are Alive" - låten han tävlade med i ESC - var helt tydligt en fortsättning på samma tema.

BoBo avslöjade att han ansökt om att få representera Schweiz redan innan han blivit utvald. Han menade att schweizarnas licenspengar skulle användas till att visa upp inhemska artister istället för att köpa in någon från utlandet (som man gjort 2005 och 2006). 

SRG förstod vinken och föga förvånande utropades DJ BoBo som landets representant. Helt rätt tänkt, dessutom. Har man en stjärna som vill tävla borde de absolut få göra det. Åtminstone om låten håller måttet.

"Vampires Are Alive" gjorde kanske inte riktigt det. En helt okej låt i sin genre, med en hyfsat stark refräng, men året efter Lordi framstod den bara som en trött och andefattig kopia. Trots att DJ BoBo nämnts som en favorit på förhand hamnade han långt bak i resultatet i semifinalen.

Med sig på scenen hade han sin fru Nancy Baumann som tidigare varit dansare för Haddaway och sångerska i flera olika technoband. 1998 var hon med i den tyska finalen som en av medlemmarna i oförglömliga Ballhouse.

Det var naturligtvis snopet för en så stor stjärna att floppa redan i semifinalen men fansen brydde sig inte så mycket om det. Karriären rullade vidare och DJ BoBo är en idag en publikmagnet i Centraleuropa.


DJ BoBo / Vampires Are Alive (Schweiz 2007)
20:e plats av 28 bidrag (semi) i Helsingfors

27 juni 2021

Legenda / Polen 2010

En del artister får stora och definitiva genombrott över en natt. Som Carola kastas de rakt in i offentligheten och blir allmän egendom för alltid. Och så finns det andra artister som får jobba på i många år innan den stora chansen kommer.

Marcin Mroziński från Inowrocław hade börjat sjunga redan som barn och tävlat i en mängd sångtävlingar. Som 16-åring sökte han för första gången till polska Idol och syntes i flera liknande program medan han utbildade sig till artist. Han spelade med i flera musikaler, som "Phantom of the Opera", "Les Misérables" och "Boyband".

2010 ställde han för andra gången upp i den polska ESC-uttagningen och nu stod stjärnorna rätt. Hans egen komposition "Legenda" - en dramatisk sak med högt tonläge framförd på både polska och engelska - vann hela rasket och Marcin skickades till Oslo. 

Ett intensivt framträdande till trots gick finalplatsen Polen förbi men Marcin var lika glad för det. Att tävla i ESC var en dröm för honom och han har flera gånger åkt till ESC på nytt för att visa upp sig och hänga med fansen. 

Tävlandet öppnade också nya dörrar och han fick jobb som programledare på polska Nickelodeon. Programmen spelades in i London och 2013 meddelade sångaren att han numer använde sig av artistnamnet Martin Fitch, som möjligen låg lite bättre i engelsmännens munnar.

Han har fortsatt att vara en mångsysslare som ägnar sig åt sång, skådespeleri och att dubba filmer till polska. Han har sin bas i London men jobbar också en hel del i hemlandet. 2017 ställde han upp än en gång i den polska finalen utan att vinna.

2014 drog sig sångaren ur en stor sångfestival i Ryssland med motiveringen att han inte kan uppträda i ett land som diskriminerar hbtiq-personer. De senaste åren har Polen dessvärre rört sig i samma riktning då landets alltmer auktoritära ledning försöker avveckla rättigheter för inte bara sexuella minoriteter utan även många andra grupper


Marcin Mroziński / Legenda (Polen 2010)
13:e plats av 18 bidrag (semi) i Oslo