1 oktober 2020

Dancing In The Rain / Spanien 2014

Det var ingen stor överraskning när Ruth Lorenzo slutligen satsade på att representera Spanien i Eurovision Song Contest. Fansen hade i flera år pratat om henne och när en lovande karriär tycks rinna en mellan fingrarna är det ju aldrig en dum idé att synas i ett sammanhang med hög profil.

2008 hade hon tävlat i den femte upplagan av brittiska X-Factor, en serie med skyhöga tittarsiffror och massiv mediabevakning. Coachad av Dannii Minogue kom Ruth slutligen på en femteplats och framtiden såg ljus ut. Inte minst spekulerades det i om hon skulle representera Storbritannien eller Irland vid ESC i Moskva 2009.

Den brittiska karriären sladdade till när Ruth först kom i onåd hos Simon Cowell genom att skriva kontrakt med Virgin Records istället för hans eget bolag, ännu mer när samarbetet med Virgin skar sig och kontraktet revs. En i princip färdigt inspelad skiva skrotades helt och gavs aldrig ut.

Ruth försökte istället ge ut en skiva på eget bolag i Spanien men inte heller det resulterade i något. Ruth skrev mest låtar åt andra - inte minst sin tidigare coach Dannii Minogue - medan hennes egen stjärnstatus svalnade allt mer.

När RTVE avslöjade att hon var en av sex deltagare i den spanska nationella finalen 2014 utpekades hon ändå som storfavorit med "Dancing In The Rain", som hon själv varit med och skrivit.

Hon skulle ändå möta oväntat starkt motstånd från Brequette - en sydafrikansk sångerska som slagit sig ned i Madrid och fått stor uppmärksamhet i spanska The Voice 2012. När röstningen var klar var det dött lopp mellan "Más" och "Dancing In The Rain". 

Ruth hade fått större stöd i telefonomröstningen och utropades till vinnare i en sekvens som är Ruth Lorenzo i ett nötskal: en duktig sångerska som lätt bubblar över och blir intensiv och aningens för mycket.

I Köpenhamn lyckades hon ändå hålla ordning på nerverna och vid sidan av att bli god vän med vinnande Conchita Wurst rodde hon också hem en tiondeplats (tillsammans med Pastora Soler 2012 Spaniens bästa placering på hela decenniet). "Dancing In The Rain" gick också upp på den spanska hitlistans förstaplats.

Sedan dess har Ruth lyckats hålla fast i sin status som stjärna på hemmaplan. Hon har två framgångsrika album under bältet - det senare utgivet på eget bolag - och har både spelat musikal och startat eget klädmärke.

2016 hamnade hon i Guinness rekordbok efter att ha uppträtt i åtta olika spanska städer under tolv timmar i ett insamlingsjippo till förmån för bröstcancerforskning.


Ruth Lorenzo / Dancing In The Rain (Spanien 2014)
10:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

29 september 2020

Si tu aimes ma musique / Belgien 1982

Belgien skickade en riktig veteran till Harrogate: Stella Maessen var nu med i den internationella finalen för tredje gången på tolv år. Frågan är om arrangerande RTBF hade någon större koll på det.

Stella hade tävlat tillsammans med sina systrar Bianca och Patricia: först som trion Hearts of Soul för Nederländerna 1970 och sedan i kvartetten Dream Express (tillsammans med Biancas belgiske pojkvän) för Belgien 1977. Efter den relativa besvikelsen i London hade Dream Express snart fallit sönder och nu satsade Stella på en solokarriär.

Hon ställde upp i den flamländska finalen 1981 med "Veel te veel" och nu var hon tillbaka för andra året i rad. Att någon ställde upp på både sidor av språkgränsen hörde verkligen inte till vanligheterna. Endast en gång hade en nederländskspråkig artist representerat det franskspråkiga Vallonien: 1966, då Tonia tog en fjärdeplats i Luxemburg.

Jag har inte själv sett den belgiska finalen 1982, men enligt uppgift utgjordes den av på förhand inspelade framträdanden. Artisterna var inte på plats i studion. Frågan är om den expertjury som valde vinnare förstod att deras favorit Stella bodde och verkade i landets norra halva.

"Si tu aimes ma musique" var en traditionell schlager insvept i tidstypiska synthljud. Stella kämpade en del med sitt franska uttal men använde sina tre minuter väl och övertygade de europeiska jurygrupperna. Belgien blev det enda land som fick poäng från samtliga andra länder, även om det inte blev en enda tolva.

Om Frankrike varit med i tävlingen hade det kanske kunnat bli en ny andraplats, precis som 1978. Nu blev det en flott fjärdeplats istället.

Någon karriär på franska var nog aldrig aktuell och Stellas album spelades istället in på engelska. Skivan gavs även ut i Sverige på Abbas skivmärke Polar.

Stella fortsatte sin solokarriär i några år till men lämnade rampljuset 1988 för att göra andra saker i livet. 2010 återförenades Hearts of Soul - nu med lillasyster Doreen istället för Patricia som avled 1996.


Stella / Si tu aimes ma musique (Belgien 1982)
4:e plats av 18 bidrag i Harrogate

27 september 2020

Everybody / Estland 2001

Estland hade haft en skakig start men hade snart visat var skåpet ska stå. Även ett litet land, även ett som tidigare styrts av Sovjetunionen, även ett med ett obegripligt litet språk kunde hävda sig i ESC om man bara ansträngde sig och slog an rätt ton.

Esterna hade visat framfötterna och placerat sig tre gånger bland de sex bästa och visade en klart uppåtgående kurva. I Stockholm 2000 hade många trott att det var Ines som skulle ta hem spelet. Inte minst i broderlandet Finland - som aldrig placerat sig bättre än sexa - kliade man sig i huvudet och undrade hur esterna kunde vara så framgångsrika.

2001 verkade det ändå som att Estland hade ett mellanår på kommande. Den nationella finalen var inte särskilt stark och den vinnande låten kändes mest som en glad paus.

Ivar Must hade skrivit Estlands debut 1994, som bara fick två poäng och näst sista plats. Nu hade han tillsammans med Maian Kärmas skrivit "Everybody", en call-and-response-låt där de omaka artisterna Dave Benton och Tanel Padar fick ta mycket plats.

Dave Benton var född och uppvuxen på den karibiska ön Aruba, som är en del av Nederländerna. Under 1980-talet arbetade han i Europa, där han mötte sin estniska hustru. 1997 slog sig paret ned i Estland. Tanel Padar var mest känd som Ines pojkvän och han hade varit med och körat bakom henne i Stockholm. 

I Köpenhamn fick de hjälp av pojkbandet 2XL som dansade och sjöng i bakgrunden. Detta till trots trodde verkligen ingen på Estland. Oddsen var dåliga och de svenska tidningarna sågade. Sedan hände det som ingen skulle ha gissat på förhand.

I ett otroligt svagt startfält där de stora favoriterna plötsligt sjöng alltför nervöst i direktsändning vandrade Team Estland ut på scenen med lugn och självförtroende och fick de europeiska tittarna med sig. Efter en hård kamp med värdlandet Danmark var sensationen ett faktum och lilla Estland stod som segrare. Hemmapubliken i Parken var inte nöjd men det brydde sig vinnarna hemskt lite om.

Hemma i Estland varvades glädjen med en växande panik. Hur skulle man kunna anordna en internationell final? Var skulle man få pengarna ifrån? Hade man kunnandet? 

"Everybody" har verkligen inte gått till historien som någon av de starkaste vinnarlåtarna men singeln sålde faktiskt tillräckligt bra i Sverige för att ta sig in på Topp 20-listan.

Tanel och Dave gick skilda vägar - Tanel skulle med åren bli en av landets ledande rocksångare medan Dave förblev en renodlad scenartist. Även Tanel och Ines skulle snart gå skilda vägar efter att ha bråkat och gjort slut inför rullande tv-kameror under 2002 års estniska final.

Med sina 50 år och 101 dagar är Dave Benton den äldsta artist som vunnit Eurovision Song Contest.


Dave Benton & Tanel Padar / Everybody (Estland 2001)
1:a plats av 23 bidrag i Köpenhamn

25 september 2020

Fångad i en dröm / Sverige 1981

Att svensk tv ändrar på formatet på melodifestivalen har verkligen inte hört till vanligheterna. Med undantag för 1971 hade programmet haft samma upplägg varje år sedan 1966 och publiken verkade nöjd med det.

Av någon anledning bantades 1981 års upplaga ned till bara fem bidrag utan någon öppen tävling. Istället bjöds de fem låtskrivare in som haft mest framgång på Svensktoppen under det senaste året. Samtliga fem tackade ja.

Mest uppmärksamhet väckte Agnetha Fältskogs medverkan. Hon hade haft en stor hit med "När du tar mig i din famn" 1979 men lät 19-åriga Kicki Moberg sjunga hennes tävlingsbidrag. "Men natten är vår" - med text av en debuterande Ingela "Pling" Forsman - hamnade på en högst oförtjänt sistaplats.

Björn Skifs hade tyckt att ESC i Paris 1978 varit en trist tillställning för artisterna som mest satt inlåsta på hotellet eller i artistlogerna och fick få tillfällen att umgås. Han gav inget intryck av att vilja ställa upp på nytt men blir man specialinbjuden kan man säkert alltid överväga att tänka om.

Dessutom hade Björn Skifs något att marknadsföra. Tillsammans med vännen Bengt Palmers hade han skrivit en spökmusikal som skulle sättas upp i Stockholm under hösten 1981 och nu tänkte de båda att man kunde lansera en av låtarna därifrån genom Melodifestivalen.

Det blev en hård strid in i det sista mellan tre låtar: Björn Skifs, Janne "Lucas" Persson och så Sweets 'n Chips, som just det här året bestod av Kikki Danielsson, Elisabeth Andreasson, Britta "Tania" Johansson och Lasse Holm. Precis som 1978 fick Kikki och Lasse stryk av Skifs på mållinjen.

I Dublin uppmärksammades Björn för sin uppseendeväckande klädsel men gav ett starkt framträdande tillsammans med sin kompgrupp. Den mesta musiken låg på band, något dirigenten Anders Berglund med åren skulle bli allt mindre positiv till.

Björns nya mantra var att låtar på små språk aldrig funkade - det var säkert smart att skruva ned förväntningarna en aning - men Sverige blev bäst i Norden och kasserade rätt oväntat in en tolva från Frankrike.

"Spök!" hade premiär på Maximteatern i Stockholm 1 oktober 1981. Den fick lysande recensioner och blev en stor publikframgång som spelades fyra säsonger och som också spelades in på LP. Vid sidan av Björn Skifs kan man notera Elisabeth Andreasson (1982, 1985, 1994, 1996), Monica Dominique (1973) och Kerstin Bagge (1973, 1975) i viktiga roller.

"Spök!" sattes upp på nytt i en uppdaterad version 2013 med bland andra Lena Philipsson (2004) och Måns Zelmerlöw (2015) i rollerna.

"Fångad i en dröm" blev något överraskande signaturmelodi - med modifierad text - till den finlandssvenska televisionens allsångsprogram "Fångad av en sång" 2002.


Björn Skifs / Fångad i en dröm (Sverige 1981)
10:e plats av 20 bidrag i Dublin

23 september 2020

San Francisco / Norge 1997

Att vara den ständiga tvåan låter kanske inte så kul men i själva verket är det en titel att vårda ömt. En ständig tvåa i de nationella finalerna får allas sympatier och har ändå fått visa upp sig och sin nya låt inför en storpublik. Dessutom slipper man ta ansvar för hur det går i den internationella finalen.

Tor Endresen hade i princip gjort det till ryggraden i sin karriär att ställa upp i Norsk Melodi Grand Prix och gå nästan men inte riktigt hela vägen. Han hade varit en av Karoline Krügers körsångare i Dublin 1988 och hans stora folkliga genombrott kom som sjungande bartender i tv-serien "Lollipop". 

Han hade redan ställt upp i den norska finalen sju gånger och kommit tvåa tre gånger. "Café le Swing" (3:a 1990) och "Radio Luxembourg" (2:a 1992) blev rejäla hits, men min egen favorit är den suggestiva "Til det gryr av dag". Den blev tvåa 1989 men sjabblades sedan bort i marknadsföringen och är rätt bortglömd idag.

Knappast var planen något annat än att få ännu en schysst placering och lite marknadsföring då Tor ställde upp för åttonde gången 1997 men något i planen i gick riktigt fel. Trots att Norge lyckats oerhört väl de senaste åren - aldrig sämre än sexa sedan 1993 och man hade dessutom vunnit och stått värd - var intresset för den inhemska ligan i princip noll.

I hela startfältet fanns en enda okej låt - "Lys" med den unga Manjari kunde ha blivit något med lite putsning och coachning - men nu verkade alla ha bestämt sig för att det var Tors tur. Eller otur.

"San Francisco" var verkligen ingen vinnarlåt. Ett stycke dansbandsrock med en nödrimmad och smått förfärlig text - rimmar man "San Francisco" med "disco" har man liksom bränt sina broar som poet - om flower power och sommaren 1968.

Inför Dublin trodde de flesta bedömare att Bosnien-Hercegovina eller Danmark skulle komma sist, men Norge borde ha framstått som en riktig jumbokandidat från början. Inte ens norska OGAE trodde att den egna låten skulle ha en chans då de röstade vid sin klubbträff. Detta fick Tor Endresen att surna till och till tidningarna sa han morskt att han minsann skulle visa alla. Skrattar bäst som skrattar sist, liksom.

I finalen blev det en riktig dunderflopp. Noll poäng, delad sistaplats med Portugal och tidningsrubriker som "San Fran Fiasko" hemma i Norge. I likhet med Jahn Teigen 1978 försökte Tor skratta bort det hela men läser man om saken i Tim Moores bok "Nul points" märks ändå en hel del bitterhet över det som hände.

På lång sikt var det kanske exakt vad Tor behövde. Att hålla på att slentriantävla i en norsk final ingen längre brydde sig om var knappast en hållbar karriärplan på sikt. Tor Endresen sökte sig nya vägar och är än idag en aktiv och uppskattad artist i Norge. Däremot skulle det ta flera år innan NRK fick någon ordning på sin ESC-uttagning på nytt.


Tor Endresen / San Fransisco (Norge 1997)
Delad 24:e plats (sist) av 25 bidrag i Dublin

21 september 2020

Esta balada que te dou / Portugal 1983

Någonting hade hänt med Portugals finaler. När portugiserna väl sjungit färdigt om sin stora revolution vaknade en annan typ av ambition och Festival da Canção blev en poptävling där de hetaste namnen inom den nationella popmusiken gärna visade upp sig.

Det hade kanske inte lett till något riktigt uppsving för Portugals placeringar i ESC men intresset på hemmaplan växte sig åtminstone stort. Inför finalen i München 1983 fanns det dessutom en och annan som trodde att Portugal kunde bli årets överraskning.

"Esta balada que te dou" ("Den här balladen jag ger dig") var en sång om att tillåta sig själv att vara ledsen när kärleken är över men att ändå vilja skicka med sin älskade den vackraste sång man kunde skriva.

Armando Gama var född i Luanda i Portugisiska Västafrika där han tidigt började studera musik och där han bildade sitt första band. Det politiska läget blev alltmer instabilt och 1971 flyttade familjen hem till Portugal. Fyra år senare blev den tidigare kolonin självständig under namnet Angola.

Efter att ha skrivit låtar åt andra och spelat med i flera grupper, gjorde Armando sin första soloskiva 1982. "Esta balada que te dou" blev en stor framgång i hemlandet och släpptes på singel i hela sjutton länder. 

Då gjorde det kanske inte så mycket att placeringen blev en ljummen trettondeplats. Armando hade etablerat sig på hemmaplan och fick en kommersiell hit med sin låt i Belgien. Stefan Borsch spelade in en svensk version "Det här är balladen till dig"

På senare år har Armando Gama förblivit en aktiv musiker även om han sällan släpper ny musik. Bland annat turnerar han sedan många år tillbaka med en föreställning där han sjunger Beatleslåtar.

I januari 2020 greps Armando Gama av polisen efter att Bárbara Barbosa - hans tidigare flickvän och mor till hans yngsta barn - anmält honom för fysisk och psykisk misshandel under flera års tid. Sångaren har inte uttalat sig offentligt om fallet.


Armando Gama / Esta balada que te dou (Portugal 1983)
13:e plats av 20 bidrag i München

19 september 2020

Heute in Jerusalem / Österrike 1979

Varför ställer man ens upp i en tävling om man inte försöker vinna den? Ibland är svaret kanske att det är roligt att visa upp sig för en stor publik. Ibland är svaret kanske att man vill erbjuda publiken något den inte efterfrågat, bara för att visa att det finns andra uttryck och andra sorters kultur.

Christina Simon hade varit en del av Wiens bubblande och expanderande popscen under 1970-talet. Hon hade synts en hel del i tv och i olika konsertprojekt och hade dessutom släppt två singlar skrivna av Giorgio Moroder under artistnamnet Anne Christie. 1977 ville hon prova på något nytt och drog till USA med sin partner Peter Wolf.

När ESC skulle hållas i Jerusalem ansåg tongivande personer på ORF att situationen krävde mer allvar och mindre lättsinne och valde ut "Heute in Jerusalem" - en sång om att låta klokskapen segra över vansinnet och att låta freden blomstra - med text av poeten André Heller.

Vem som skrev musiken är mer oklart. Först användes pseudonymen Josef Dermoser och på skivan står Peter Wolf som upphovsman, trots att han flera gånger hävdat att han inte skrivit den.

Några dagar före final undertecknade Israel ett fredsavtal med Egypten, något som fick vissa kritiker att skratta åt österrikarnas ambitioner. Nu var det redan fred i Israel och för sent att sjunga fredssånger. Tiden skulle visa att Israel skulle komma att behöva fredsönskningar många år ännu.

Christina Simon imponerade på de flesta under repetitionerna men alla verkade rörande överens om att hon inte skulle ha en chans i tävlingen. Kobi Oshrat - låtskrivaren som skulle komma att vinna hela finalen - bjöd med Christina till Jerusalems gamla stadskärna och klagomuren. Sångerskan var djupt tacksam: "Nu vet jag åtminstone själv vad det är jag sjunger om".

Förhandstipsen fick rätt och Österrike fick dela sistaplatsen med Belgien. Samtidigt är det underligt att desamma jurygrupper som ofta rynkade på näsan åt kommersiella hitlåtar (som Silver Convention eller Baccara) även gjorde tummen ned för mer ambitiösa och kulturellt högstående bidrag.

Christina Simon gifte sig med Peter Wolf och kallade sig fortsättningsvis Ina Wolf. Paret rotade sig i Kalifornien och etablerade sig snabbt som låtskrivare för många stora namn. Deras största hit blev "Sara" med Starship som toppade Billboards lista 1986.

Efter att Kalifornien drabbats av en stor jordbävning 1994 omvärderade Ina Wolf sitt liv, lämnade Peter Wolf och flyttade tillbaka till Österrike med sina två barn. Än idag är hon en flitigt efterfrågad låtskrivare, sångerska och sånglärare.


Christina Simon / Heute in Jerusalem (Österrike 1979)
Delad 18:e plats (sist) av 19 bidrag i Jerusalem