28 februari 2019

Tora zo / Cypern 1986

Elpida Karayiannopoulou hade lyckats förträffligt då hon representerat Grekland i Jerusalem 1979. Kanske inte just i själva omröstningen men skivan hade sålt bra efteråt och gjort Elpida till en internationellt välkänd person för en tid.

Ganska snart hade hon vänt tillbaka hem till sin grekiska publik. Kanske blev det för jobbigt att erövra världen, men sångerskan ville också ägna mer tid och energi för sin familj. Ett val som många lovande kvinnliga artister gjort genom åren, men en prioritering som betydligt färre män har gjort.

I vanlig ordning hade Cypern valt sitt bidrag till ESC internt. Rykten hävdar att "Tora zo" ("Jag lever nu") från början framfördes av en annan artist som tv-bolaget inte var så nöjda med. Istället kallade man in Elpida för att göra ett andra försök i tävlingen.

För att få till ett mer internationellt gångbart sound kallade man än en gång in brittiske Martyn Ford, som tidigare dirigerat "Mono i agapi" 1982 - Cyperns dittills största framgång. Martyn Ford tyckte personligen att låten var alldeles fruktansvärd men gjorde vad han kunde för att få den att låta bra.

På scenen fick Elpida sällskap av Elena Patroklou (Cypern 1991) och Evridiki (Cypern 1992, 1994, 2007) samt två musiker som enligt SVT:s kommentator Ulf Elfving hade ett förflutet i popgruppen Modern Romance. Innan låten var slut hade även dirigenten vandrat in i bild och uppmuntrat publiken att klappa med.

Allt detta till trots gled "Tora zo" närmast obemärkt förbi i ett starkt startfält. Endast två länder gav poäng och Cypern landade på allra sista plats. Lite pinsamt måhända, men Elpidas karriär tog ingen större skada. Två år senare var hon åter tillbaka på de grekiska hitlistorna och har fortsatt spela in skivor långt in på 2010-talet.



Elpida / Tora zo (Cypern 1986)
20:e plats av 20 bidrag i Bergen

26 februari 2019

On Again... Off Again / Malta 2004

Ralph Siegel hade verkligen inte gjort succé - varken 2002 eller 2003 vad var de europeiska tittarna ville ha - och nu var budskapet från tysk tv tydligt och glasklart: Siegel har gjort sitt och nu önskade man yngre förmågor i sin nationella final istället.

En åldrande schlagerfantom låter sig inte nedslås så lätt och snart började Ralph att leta efter andra länder där hans bidrag kunde få tävla. Han skickade ett helt smatterband av kandidater till Maltas uttagning och flera av dem passerade nålsögat. Kanske säger det någonting om Ralph Siegels verkshöjd när han inte ens lyckades vinna på Malta men inte ens det kunde sänka hans humör.

I många år redan hade Malta skickat sina vinnarlåtar på remiss till ett tyskt skivbolag för att låta dem snyggas till en aning. Ralph erbjöd sig att göra hela jobbet med vinnarlåten: fixa till arrangemanget, ordna med en snygg video, sköta promotion - allt. Malta nappade på kroken.

"On Again... Off Again" behövde i all ärlighet fixas till mer än en smula. Ett glatt och fluffigt paket som växlade mellan schlager och opera och som bitvis påminde en hel del om julsången "Sleigh Ride".

Det glada paret Julie Zahra och Ludwig Galea var ett par även utanför scenen och texten handlade om hur de båda varit både på och av i sin relation genom åren.

Nu fick Ralph visa att han ändå hade en del av sitt gamla kunnande kvar. Av den harmlösa maltesiska trallen plockade han ihop ett riktigt kitschigt paket som gjorde sitt jobb och tog Malta till final efter fiaskot året innan.

Trots det blomstrade aldrig kärleken mellan Ralph och Malta. Han fortsatte att skicka sina (allt svagare) låtar dit under ett par år utan att någonsin vinna och till slut drog han vidare.



Julie & Ludwig / On Again... Off Again (Malta 2004)
12:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

21 december 2018

Die Zeiger der Uhr / Västtyskland 1966

Trots att den tyska musikmarknaden var enorm och hade enorma finansiella muskler hade de tyska bidragen inte gjort någon lycka i Eurovisionens stora schlagertävling. Tvärtom, faktiskt. Två år i rad (1964 och 1965) hade man hamnat på allra sista plats utan några poäng alls. Pinsamt.

Den tv-sända uttagningen skrotades och man beslutade att välja såväl artist som bidrag internt utan att publiken fick se på. Inte nödvändigtvis det bästa sättet att lansera en hitsingel på - tyskarna älskade tv-sända sångtävlingar - men nu gällde det att rädda ansiktet internationellt.

Man diskuterade mellan ett antal starka kandidater och bestämde sig för att anlita Corry Brokken - en tidigare vinnare som redan representerat Nederländerna tre gånger (1956, 1957, 1958) och som med åren blivit ett mycket känt namn även i Tyskland. Sångerskan, som inte bara vunnit utan även kommit sist, tog sig en funderare men tackade sedan nej. Hon hade tävlat klart, tyckte hon.

Istället fick Margot Eskens chansen. Hon var egentligen utbildad tandsköterska men hade vunnit ett skivkontrakt i mitten av 1950-talet och hade haft ordentlig framgång sedan dess. 1963 hade hon varit nära att få tävla i London men slutligen gick uppdraget till Heidi Brühl istället.

I Luxemburg var Margot först ut på scenen och sjöng snyggt och inlevelsefullt. Sången om klockans visare som obönhörligen bara går framåt och aldrig tillbaka var också ett stiligt hantverk, men möjligen lite för sval för att ha en chans i detta riktigt starka startfält.

Margot Eskens karriär hade redan börjat gå en aning på tomgång och "Die Zeiger der Uhr" skulle bli hennes sista hit på många år. 1977 gjorde hon en tillfällig och rätt oväntad återkomst till hitlistorna med "Denk nicht an morgen". Enligt tyska Wikipedia har Margot Eskens sålt omkring 40 miljoner skivor under sin långa karriär.



Margot Eskens / Die Zeiger der Uhr (Västtyskland 1966)
Delad 10:e plats av 18 bidrag i Luxemburg

13 november 2018

Charlie Chaplin / Grekland 1978

Den interna grekiska finalen slutade i triumf för den unga Anna Vissi från Cypern som sjöng låtarna som kom på första och andra plats. Hon måste ju ha framstått som det självklara valet att skicka till Paris, men Grekland vore inte riktigt Grekland om det inte skulle ha blivit krångel på vägen.

Vinnarlåten "Na xeris s'agapo" ("Du vet att jag älskar dig") var skriven av Robert Williams (Grekland 1977), vilket fick Doros Georgiadis (Cypern 1981) - vars "Mister Nobel" kommit på andra plats - att lämna in en protest. Det här var en grekisk tävling och inga utlänningar borde få vara med, menade han. Då lämnade Williams i sin tur in en liknande protest med Georgiadis, som var från Cypern och inte heller grekisk medborgare.

Obegripligt nog diskade ERT båda låtarna till slut och bjöd in till en ny final dit låtskrivarna fick skicka in låtar som antingen var nya eller som deltagit i den första omgången. Nu vann en ny låt - "Charlie Chaplin" var samtliga elva jurymedlemmars favorit - och den sjungande skådespelerskan Soultana "Tania" Tsanaklidou fick biljetten till Paris.

För att få publiken med på noterna styrde man ut Tania i frack och plommonstop - året innan hade Eva Rydberg gjort samma sak i den svenska uttagningen. Att Charlie Chaplin var ett populärt ämne bekräftades ytterligare av att Peter, Sue & Marc sjungit om honom också i 1978 års tyska final.

Tania gav ett inspirerat framförande på scenen i Palais des congrès, men det fick inte kompositören Sakis Tsilikis se. När han hörde introt spelas blev spänningen för stor och han svimmade i kulisserna. När han kvicknat till på nytt var stunden förbi och ett annat land hade tagit plats i strålkastarljuset. Grekerna har alltid haft sinne för det dramatiska.

I sammanhanget kan väl noteras att Tania Tsanaklidou dessutom är född i staden Drama.

Anna Vissi behövde inte vänta så länge på sin stora chans. Hon skulle med tiden bli den grekiska musikvärldens största kvinnliga stjärna och tävlade i ESC 1980, 1982 och 2006.



Tania Tsanaklidou / Charlie Chaplin (Grekland 1978)
8:e plats av 20 bidrag i Paris

5 november 2018

Make My Day / Makedonien 2005

Efter att ha nominerat Toše Proeski som enda artist att delta i den makedoniska finalen 2004 slog man nu på stort och lät sexton musikexperter tillsammans utse hela två artister som skulle få dela upp bidragen mellan sig. Aleksandra Pileva och Martin Vučić fick välja en låt var och tilldelades sedan ytterligare tre från en öppen tävling dit vem som helst fick skicka in förslag.

I själva finalen visade det sig att Aleksandra - som varit med i Istanbul som bakgrundssångare året innan - var tittarnas solklara favorit. Däremot röstade de två jurygrupperna - en bestående av experter, en av publik i arenan - överväldigande för Martin.

”Ti si son” (”Du är en dröm”) lät helt okej i original och presstexterna beskrev Martin som en karismatisk sångare och trummis, som en explosiv scenpersonlighet. Han kallades till och med ”Makedoniens Tarkan”. Helt obegripligt när man väl fick se honom uppträda. Vingligt, oinspirerat och talanglöst. Inget blev bättre av att den nya engelska versionen lät riktigt tam och grå.

Det talades en hel del om Martins pappas väldigt goda kontakter i musikbranschen och generösa plånbok som förklaring till framgången, åtminstone tills Makedonien helt obegripligt tog sig vidare till finalen.

När alla röstsiffror offentliggjordes efter finalen visade det sig att nästan alla poäng kommit från Makedoniens grannländer. Antalet röster i den än så länge väldigt nya semifinalen var sannolikt väldigt lågt och resultatet sannolikt lätt att svänga. Kanske pappas kontakter hade räckt hela vägen till final?

Martin åkte hem från Kiev och fick framskjutna placeringar i ett par sångtävlingar till (undrar just hur det månne gick till?) men verkar sedan ha blivit allt mindre aktiv som sångare och har bara gett ut ett fåtal låtar till. Enligt Wikipedia är han idag bosatt och verksam i Belgrad.



Martin Vučić / Make My Day (Makedonien 2005)
17:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev

4 november 2018

Tant de peine / Luxemburg 1957

De första åren fanns det inte så många regler och de som fanns ignorerades friskt av deltagarna. I början sa reglerna till exempel att ländernas bidrag skulle tas fram genom nationella finaler som skulle hjälpa till att popularisera själva tävlingen såväl som televisionen som medium.

Luxemburg hade sannolikt ett sjå att hitta passande bidrag utan att plocka ihop en hel nationell liga och struntade glatt i finalkravet. Man frågade en lämplig artist och beställde sedan en låt.

Danièle Dupré var ingen stor stjärna men hon uppträdde regelbundet, spelade in skivor och verkar ha haft ett gott rykte. Luxemburgs tv engagerade henne att sjunga deras låt och enligt sångerskan var det som vilket jobb som helst.

Tävlingslåten hörde hon för första gången på vägen till Frankfurt där hon repeterade in den. I en intervju många år senare berättade hon hur dålig hon tyckte att den var, att den var henne helt likgiltig och att den inte väckte en enda känsla hos henne.

Den eleganta och glamourösa Daniele lyckades ändå ladda sitt framträdande med en del glöd och juryn gav henne en fjärdeplats till slut.

I likhet med Paule Desjardins (Frankrike 1957) kände Danièle att tidsandan höll på att rinna ifrån henne och hon lämnade underhållningen bara några år senare för att ge plats åt en ny generation. Paule och Danièle var dessutom goda vänner - vissa källor menar att de träffades för första gången i Frankfurt - och höll kontakten livet ut.

Efter musiken ägnade sig Danièle åt en karriär som inredare med stor framgång. Bland annat har hon inrett en del av flygplatsen i São Paolo. Hon avled 2015 i en ålder av 88 år.

Ganska ofta anges tävlingslåten som ”Amours mortes” (”Slocknad kärlek”) men vid finalen i Frankfurt hette den ”Tant de peine” och inget annat. Danièle Dupré gjorde aldrig någon skivinspelning av låten.



Danièle Dupré / Tant de peine (Luxemburg 1957)
Delad 4:e plats av 10 bidrag i Frankfurt

1 november 2018

Living My Life Without You / Norge 1999

Det är inte ofta som Norge stått i frontlinjen för utvecklingen inom ESC men 1998 hade man tydligt visat vilken regelförändring man önskade sig. Genom att släppa sångspråket fritt i Melodi Grand Prix satte man EBU i en trist sits då de fick beordra den engelskspråkiga vinnaren att översätta sin låt till norska.

Nu hade man gått in och skrivit om i reglerna och från och med finalen i Jerusalem släpptes sångspråken fria så att deltagarländerna - förhoppningsvis i slutändan de utvalda artisterna - själva kunde besluta vilket språk man tyckte passade bäst. Artistisk frihet av ett slag som många efterfrågat.

En annan regeländring var att orkestern nu skrotades för all överskådlig framtid. Det inspirerade flera låtskrivare att använda ett mer tidstypiskt sound än tidigare.

Alla dessa ansträngningar till trots var den norska finalen 1999 en riktigt svag och vinglig årgång utan några större ljusglimtar. Sist ut i startfältet kom en energisk kille som skulle fylla 18 kort tid senare. Han var charmig och ungdomlig och vann till stor del på det.

Stig André van Eijk - som adopterats till Norge från Colombia vid nio månaders ålder - togs emot som en ny stor popstjärna och det talades om stora möjligheter till en norsk topplacering i Jerusalem. De flesta utanför Norge hörde nog ändå rätt snabbt att låten inte alls skulle räcka till för det.

Bara några dagar efter den norska finalen drabbades unge van Eijk av stor sorg då hans mamma avled i cancer. Att hantera det samtidigt som man laddar upp för en schlagerfestival kan inte vara det enklaste.

I Jerusalem framstod den nya stjärnan dessutom som lite väl valpig och oerfaren. Det osäkra intrycket blev inte bättre då de israeliska ljudteknikerna drog på full ös i van Eijks öronsnäckor, något som kunde gett honom bestående hörselskador i värsta fall. Placeringen blev långt ifrån den succé en del norska tidningar drömt om.

van Eijk gjorde ändå succé på de norska listorna, både med sitt debutalbum som uppföljaren. Efter det har han letat sig in på andra musikaliska vägar dit publiken inte riktigt följt med. 2003 skrev han vinnarlåten i sydafrikanska Idol som blev en stor hit efter tävlingen.



van Eijk / Living My Life Without Out (Norge 1999)
14:e plats av 23 bidrag i Jerusalem