22 september 2017

Pomme pomme pomme / Luxemburg 1971

För fjärde gången (efter 1960, 1962 och 1968) satsade RTL på en artist som faktiskt var född i Luxemburg. 20-åriga Monique Melsen var född och uppvuxen i Ettelbruck - en viktig knutpunkt i mellersta Luxemburg där tre floder möts och där både tåget och motorvägen susar förbi.

Unga Monique hade redan spelat in ett par singlar för det lokala skivbolaget Luxembourg Sound - exempelvis den klämmiga "En frappant dans tes mains" - och representerat sitt hemland i en "musikalisk olympiad" i Aten med sången "La mer, mon amie". Hon sågs rimligen som ett stort löfte då flera av hennes singlar släpptes internationellt på betydligt större skivmärken.

"Pomme pomme pomme" - en sång om äpplen och vad som kan tänkas dölja sig inuti dem - hade franska upphovsmän och valdes ut internt utan någon nationell final.

För första gången fick samtliga länder spela in förhandsvideor av sina bidrag för att låta tittarna stifta bekantskap med låtarna redan före finalen. Luxemburg lät Monique Melsen mima till sin sång i en något övertydlig dekor bestående av ett stort äpple.

Luxemburg hörde till storfavoriterna inför finalen i Dublin men flera bedömare misstänkte att det nya jurysystemet - varje land skickade två domare som på plats i Dublin gav poäng till samtliga bidrag - skulle favorisera lite mer krävande och sofistikerade bidrag mer än traditionella schlager.

Jurysystemet skulle kritiseras kraftigt under de tre år det användes och de luxemburgska ledamöterna var en av anledningarna. Tittar man på de utdelade poängen är det tydligt att de delar ut väldigt låga poäng till alla andra länder - möjligen för att förbättra de egna chanserna.

En trettondeplats var verkligen inget att vara nöjd med, men sången blev populär ändå. Inte minst i Sverige där Siw Malmkvists svenska version (med text av Britt Lindeborg) låg högt och länge på Svensktoppen. Monique spelade själv in sin låt på engelska, tyska och italienska.

Monique Melsen försökte sig på en karriär i Tyskland där hon under ett par år sjöng i den framgångsrika gruppen Family Tree, där även Donna Summer senare skulle bli medlem. Efter några år vände hon hemåt igen och har under många år varit med i populära Cabarenert.



Monique Melsen / Pomme pomme pomme (Luxemburg 1971)
13:e plats av 18 bidrag i Dublin

21 september 2017

Wohin, kleines Pony? / Österrike 1957

Österrike lär ha kommit lite för sent till start för att få vara med i den allra första utgåvan av ESC och debuterade istället året efter i Frankfurt am Main.

Det moderna Österrike var en riktigt färsk statsbildning. I likhet med resten av den tyska riket - Österrike hade anslutits till Nazityskland 1938 och utgjorde där provinsen Ostmark - hade man ockuperats av det andra världskrigets segermakter och inte återfått sin suveränitet förrän 1955. Samma år antog det nya österrikiska parlamentet en grundlag som förbinder landet till evig neutralitet.

Vinnaren av den första österrikiska finalen hette egentligen Leo Heppe och var född i sibiriska Krasnojarsk. Hans far hade varit rysk krigsfånge under det första världskriget för att sedan stanna kvar av egen vilja som språklärare. Snart fick han och hans ryska fru nog av oroligheterna i den nybildade Sovjetunionen och lämnade landet för att slutligen slå sig ned i Wien.

Under artistnamnet Bob Martin framförde han den vinnande sången "Wohin, kleines Pony?" där sångaren frågar sin häst varthän man ska bege sig idag. Oavsett riktning kan han lova att sången följer dem vart de än styr kosan.

Det är intressant att notera det kulturella inflytande den amerikanska närvaron hade på de tyskspråkiga länderna vid den här tiden. Ett av de västtyska bidragen 1956 var en renodlad rocklåt och Österrikes debut har en distinkt smak av prärie och countrymusik.

Helt klart ställde sig resten av Europa frågande inför de amerikanska influenserna och när alla röster var räknade kom Bob Martin på allra sista plats. Det gjorde inte så mycket för hans egen del - han fortsatte sjunga schlager när andan föll på medan hans huvudsakliga stil var opera och operettmusik.

Leo Heppe avled 1998 vid 76 års ålder och ligger begravd på Ottakringer Friedhof i Wien.



Bob Martin / Wohin, kleines Pony? (Österrike 1957)
10:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

20 september 2017

Dança Comigo / Portugal 2007

Portugal hade verkligen oddsen emot sig. Man hade inte tagit sig till final en enda gång sedan semifinalen införts 2004 och inte placerat sig bland de tio bästa sedan 1996. Till råga på allt var semifinalen i Helsingfors en riktig mardröm där tjugoåtta bidrag gjorde upp om tio futtiga finalplatser.

"Dança Comigo" hade verkligen inte varit en het kandidat i förhandstipsen heller. Det var en glad bagatell - snygg och prydlig och tydlig och trevlig - som visserligen dansade fram på ett behagligt sätt men utan att någonsin bränna till och kännas angelägen.

Rent musikaliskt kan den kallas en "pimba" - det rätt nedsättande ord portugiserna använder om en sorts lättsmält dansbandsschlager korsad med folkmusik, gärna med banala texter med en rejäl dos sexuella anspelningar mellan raderna.

I den nationella finalen hade den ändå varit populär och fått mer än dubbelt så många telefonröster som tvåan. Kanske berodde det på den charmiga unga sångerskan Sabrina, som var i princip helt okänd. Hon hade börjat tävla i lokala karaoke-mästerskap vid sexton års ålder och hade vid sidan av sina studier i musik tagit modellkurser för en tidigare miss Portugal.

Om ingen blev förvånad då Portugal missade finalen tappades betydligt fler hakor sent på lördag kväll då placeringarna från semifinalen blev offentliga och det visade sig att Sabrina landat på elfte plats, bara tre poäng ifrån att kvala in. Ett år då länder från östra Europa dominerade semifinalen totalt blev den lättfotade schlagern från Portugal den högst placerade låten från den västra delen av kontinenten.

Sabrina skyndade långsamt efter Helsingfors och släppte 2012 ny musik med ny stil och en helt ny image under sitt riktiga namn Maria Teresa. "Faltam-me as Palavras" valdes ut som ledmotiv till en populär tv-serie och blev snart en riktigt stor hit.



Sabrina / Dança Comigo (Portugal 2007)
11:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

19 september 2017

Alt det som ingen ser / Danmark 1992

Det är svårt att hålla fast i gamla framgångar och trots att danskarna haft ett mycket lyckat 1980-tal i Eurovision Song Contest hade de två senaste årens finaler skötts lite grann med vänsterhanden av DR och de utvalda bidragen hade halkat en bra bit ned i resultatlistan.

Någonstans hade någon helt klart insett att det skulle krävas lite mer satsning för att hålla kvar publiken framför tv-apparaterna. Dessutom hade såväl artister som låtskrivare börjat välja bort tävlingen till förmån för andra arenor. Ville man ha bättre låtar fick man lov att skapa ett bättre program.

Den nationella finalen hölls i Ålborg - Danmarks fjärde största stad, belägen där Limfjorden är som smalast. Nysatsningen till trots blickade sändningen ändå tillbaka, då två tidigare vinnare fick agera programledare: titelhållaren Anders Frandsen fick sällskap av Anne-Cathrine Herdorf (1987).

Även vinnaren var en gammal bekant. Lotte Nilsson slog igenom med dunder och brak då hon kom tvåa i den danska finalen 1983. Tillsammans med Bodil Agerschou bildade hon duon Snapshot som skulle komma att ge ut sex album tillsammans och delta hela fyra gånger (1983, 1984, 1988, 1989) i den danska finalen innan de gick skilda vägar 1990.

Nu hade hon funnit sig en ny duettpartner i rocksångaren Kenny Lübcke och deras glada sång om hur lite otrohet och utomäktenskapligt sex inte gör någon skada för någon gick hem hos de telefonröstande danskarna. Texten gick inte hem i alla läger. Får man tro SVT:s kommentatorer Jesper Aspegren och Björn Kjellman hade en dansk präst velat anmäla sången för uppvigling.

Förhandsvideon gjorde ett visst intryck och åtminstone i svenska tidningar pekades Danmark ut som en mycket möjlig vinnare. I Malmö gav duon ett sympatiskt men lite torrt intryck - hela klädbudgeten verkade dessutom ha lagts på Lottes glitterklänning medan Kenny fått en ganska tråkig standardkostym - och den slutliga tolfteplatsen var en stor besvikelse.

Duon gav ut ett album tillsammans - ett ganska bra album, för övrigt - men publikens efterfrågan på schlager var ganska låg och de båda gick snart skilda vägar.

Lotte - numera Lotte Feder - hade framgång som programledare för barn-tv och drev senare en butik för barnmöbler medan Kenny i allt högre utsträckning fungerat som bakgrundssångare åt andra artister. Inte minst har han körat bakom flera danska bidrag i ESC.

Trots att den danska finalen varit förhållandevis stark hade tiden helt tydligt sprungit ifrån Dansk Melodi Grand Prix. Nästa år sjönk nivån på låtarna på nytt och vid ESC i Millstreet relegerades Danmark och fick stanna hemma från finalen 1994.



Lotte Nilsson & Kenny Lübcke / Alt det som ingen ser (Danmark 1992)
12:e plats av 23 bidrag i Malmö

18 september 2017

Le chant de Mallory / Frankrike 1964

Låtskrivarparet André Popp och Pierre Cour hade verkligen satt saker i rörelse då de vann ESC 1960 med "Tom Pillibi". Det var den första vinnaren som blev en stor internationell försäljningsframgång och med ens sågs eurovisionens melodifestival som en hitfabrik lika mycket som ett tv-program. Nu ville de flesta vara med att pröva lyckan inför rullande kameror.

Popp och Cour ville gärna testa på nytt och vann den interna uttagning som fransk tv anordnade inför finalen i Köpenhamn. Om deras tidigare låt handlat om en ung man med huvudet i det blå satsade de nu på en historia som skulle vara helt sann istället. Michael Mallory var en fransk/brittisk soldat som ska ha lämnat sin hustru i Frankrike för att dra ut i strid på Irland.

Hur man än söker efter Michael Mallory på nätet hittar man ingenting, så frågan är om denne Mallory faktiskt funnits på riktigt. I sången låtsas åtminstone han och textens jag att de älskar varandra trots att de är på tok för unga för att veta vad kärlek är.

Sångerskan Rachel var en tämligen okänd 22-åring som upptäckts tre år tidigare och som nyligen spelat in sin första skiva. Trots att hon inte var så etablerad tvålade hon till mer kända artister som Hughes Aufray (Luxemburg 1964) och Marjorie Noël (Monaco 1965) i den franska uttagningen. Av alla artister André Popp skrivit för till ESC var Rachel den enda han hade lovord för.

Rachel var en artist med stark närvaro och en bra röst. Efter att ha kommit fyra i Köpenhamn blev låten en stor framgång, men precis som i fallet med Frankrike 1959 spelades den in i flera versioner och ett mer erfaret namn - den här gången Les Compagnons de la Chanson - fick den större framgången.

Rachel fortsatte att sjunga i ett par år till - hon var en av många som spelade in sin egen version av "L'amour est bleu" (Luxemburg 1967) - innan hon drog sig tillbaka från rampljuset för att bilda familj istället. Många år senare återkom hon då och då för att sjunga sina gamla låtar i olika sammanhang - inte minst i tv-programmet "La chance aux chansons".



Rachel / Le chant de Mallory (Frankrike 1964)
Delad 4:e plats av 16 bidrag i Köpenhamn

17 september 2017

Wild Soul / Moldavien 2014

Många av de artister som tävlar i ESC berättar om hur målmedvetet de satsat på att få delta där. Hur de drömt om att få representera sitt land. Inte så egendomligt om man kommer från ett litet land med liten musikmarknad och begränsade möjligheter. Klart att man vill känna på den internationella hetluften.

Kanske är det också lockande att få skriva sin egen biografi och sitt eget pressmaterial. Lyfta fram sina positiva sidor och få beskriva sig själv precis så som man vill.

Cristina Scarlat hade vunnit den moldaviska finalen på tredje försöket och den församlade europeiska pressen fick veta allt om hennes erfarenhet från olika sångtävlingar runt om Europa och hennes examen från den nationella musikaliska akademin.

Hennes pressmaterial understryker också vilken stark vilja och övertygelse hon har som klarar av att både ha en familj och ägna sig åt en sångkarriär samtidigt. Kanske är det svårare i ett litet och fattigt land. Ekonomiska klyftor främjar inte direkt jämställdhet.

"Wild Soul" - skriven av jazzmusikern Ivan Akulov, med text av Cristinas eget syskonbarn Lidia - var en dramatisk poplåt, inte helt olik den Moldavien tävlat framgångsrikt med året innan (och för all del även om landets bidrag i Helsingfors 2007) men utan samma tydliga lyft.

För att göra framträdandet mer minnesvärt gjorde Cristina något ingen artist gjort på ESC-scenen före henne: precis före den sista refrängen sliter hon av sig sitt eget löshår och kastar det ifrån sig. Ganska obegripligt och Europa gjorde tummen ned.

För andra gången någonsin missade Moldavien finalen och när alla placeringar offentliggjordes efter finalen visade det sig att man kommit på allra sista plats. Efter det verkar inte Cristina Scarlat ha åstadkommit så mycket mer i den lokala nöjesvärlden, den bombastiska biografin till trots.



Cristina Scarlat / Wild Soul (Moldavien 2014)
16:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Köpenhamn

16 september 2017

Ti scrivo / Italien 1988

Att Luca Barbarossa hade talang rådde inget tvivel om, men han hade svårt att nå ut till den stora publiken. Italienska CBS bestämde sig för att ha is i magen och låta honom spela in åtskilliga singlar i väntan på att någon av dem skulle landa rätt och bli en stor hit.

Det skulle ta sex år innan blixten slog ned. I dagens klimat känns det som en evighet och det är svårt att tänka sig att en lovande artist skulle få så lång tid på sig att hitta en fungerande formula. 1988 ställde Luca Barbarossa upp för tredje gången i Sanremofestivalen och kom trea med den poetiska men påträngande "L'amore rubato" om en flicka som utsätts för sexuellt våld av en främling.

I samma veva frågade Rai om Barbarossa kunde tänka sig att representera Italien vid ESC i Dublin. Det kunde han och rocklåten "Ti scrivo" ("Jag skriver till dig") valdes ut för ändamålet. Det självklara valet - att korta ned "L'amore rubato" till tre minuter och tävla med den - omöjliggjordes av EBU:s regler som förbjöd att något av bidragen släpptes på skiva före en gemensam deadline någon månad före finalen.

Problemet var bara att även "Ti scrivo" bröt mot samma regel. Den var utgiven som B-sida till "L'amore rubato", men då under titeln "Vivo". Underligt nog verkar ingen ha uppmärksammat saken då det begav sig och ingen verkar ha klagat på regelbrottet.

Kanske skyddades italienarna av att de själva verkade så ointresserade av hela saken. Förhandsvideon var en av alla tiders sämst genomförda och väl på plats i Dublin hade man lagt musiken på band utan att skriva något slut på låten. När tre minuter gått tonades bandet bara ut.

Om man trodde att den flegmatiska inställningen skulle ha berott på att Luca Barbarossa inte brydde sig om sin låt så misstog man sig. "Vivo/Ti scrivo" har levt ett långt liv och Barbarossa har ofta spelat den på sina konserter. 1993 fick den ge namn åt hans första liveskiva.

Luca Barbarossas största stund i karriären kom 1992 då han slutligen vann Sanremo med "Portami a ballare". Han är än idag en aktiv artist även om han tillåtit sig allt längre pauser mellan sina skivor på senare år.



Luca Barbarossa / Ti scrivo (Italien 1988)
Delad 12:e plats av 21 bidrag i Dublin