22 januari 2018

Milas poli / Cypern 1990

Under hela 1980-talet hade ESC alltmer tappat kontakten med hur den musik som spelades på radion och toppade listorna runt världen lät och tävlingen hade alltmer börjat likna ett arkivskåp för mer otidsenliga sånger. Det borde ju ha gjort att de mer samtida låtar som ändå letade sig in i sammanhanget borde ha vunnit med hästlängder, men så enkelt var det aldrig.

Cypern anordnade för första gången en tv-sänd nationell final för att hitta sitt bidrag för Zagreb och segrande ur striden gick en riktigt uppdaterad och poppig liten låt, påtagligt inspirerad av de oerhört framgångsrika brittiska producenterna Stock-Aitken-Waterman.

"Milas poli" ("Du pratar för mycket") var skriven av John Vickers som redan vunnit den interna cypriotiska finalen 1988 med "Thimame", som senare diskades. Dels hade den kanske framförts för tidigt, dels var det möjligen emot de lokala reglerna att Vickers hade brittiskt pass. Nu hade låtskrivaren för säkerhets skull skaffat sig cypriotiskt medborgarskap.

Haris Anastasiou hade en grundlig utbildning från en dansskola i New York där han periodvis varit klasskompis med självaste Madonna. Han hade representerat Cypern både i världsmästerskapen i discodans och som dansare bakom Alexia vid ESC i Bryssel 1987.

Låten var visserligen rätt enkel men samtidigt rak och tydlig och låg helt i tiden. Dessvärre hade någon tänkt något varv för långt inför Zagreb där numret blev lite onödigt rörigt, såväl bildmässigt som sångmässigt. Stylingen lämnade en hel del övrigt att önska - har någon annan artist uppträtt med en billig t-shirt för turister på sig? - och juryn hade starkare samtida kandidater att rösta på i form av Frankrike och Spanien.

Otur för Cypern som annars gjort allting rätt. Den nya nationella finalen skulle ändå visa sig vara en framgång och skulle överlag ge rätt goda resultat under det kommande decenniet.



Anastazio / Milas poli (Cypern 1990)
14:e plats av 22 bidrag i Zagreb

21 januari 2018

Chain Of Lights / San Marino 2015

Att man kommit trea från slutet i finalen spelade ingen som helst roll. San Marino hade tagit sig igenom semifinalen och det var en bragd. På det tredje försöket tyckte Valentina Monetta (2012, 2013, 2014) att hon gjort sitt och att hon kunde avsluta ESC-karriären med den blåvita flaggan i topp och nöjde sig med att lämna San Marinos poäng i finalen. Tråkigt nog kände inte hennes tyske låtskrivare Ralph Siegel samma sak.

San Marino hade känt vinden i håret och hade deltagit två gånger i Junior Eurovision Song Contest, EBU:s melodifestival för barn och nu hade man siktet på att knuffa in ett par av de unga talangerna man använt sig av där även i de vuxnas strålkastarljus.

Michele Perniola var en genuint begåvad ung artist som representerade San Marino vid JESC i Kiev 2013. Han skulle ha behövt mer coachning och en bättre låt men trots detta visade han sig besitta såväl röst som karisma. Han hade egentligen ingen koppling till San Marino men man hade fått dispens från de annars rätt strikta reglerna i barntävlingen.

Till ESC parades han ihop med Anita Simoncini som ingått i gruppen The Peppermints - tillsammans med Micheles lillasyster Rafaella - som representerat mikrostaten i JESC 2014.

Att bidraget plötsligt var en duett kom som en överraskning för Michele Perniola, som fick veta att han fått en sångpartner först på väg till den sanmarinesiska televisionens presskonferens. Landets ledning skulle helst vilja ha en lokal artist och kanske hade de påverkat beslutet.

Ralph Siegel och Valentina Monetta verkade ha upprättat någon form av kommunikation med åren och låtarna hade passat henne allt bättre. Nu slog Siegel klorna i två oerfarna barn som inte kunde försvara sig och slutresultatet blev återigen en enda soppa om fred på jorden och ro i sinnet. De unga artisterna verkade inte tro ett ord av vad de sjöng och verkade inte ens speciellt förtjusta i varann. Poängutdelningen blev precis så svag som den förtjänade att bli.

Michele lät sig inte nedslås och dök två år senare upp i det italienska talangprogrammet Amici di Maria de Filippi, där han visade upp en helt ny stil och för första gången fick lite användbar feedback.
Det räckte inte till seger men han tog sig åtminstone en god bit genom tävlingen.

Vad beträffar Valentina Monetta skulle hon snart nog visa sig ha samma grumliga omdöme som Ralph Siegel och återkom till tävlingen en fjärde gång 2017.



Michele Perniola & Anita Simoncini / Chain of Lights (San Marino 2015)
16:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Wien

20 januari 2018

Casanova / Andorra 2008

Andorra hade varit så förkrossande nära att ta sig genom nålsögat i Helsingfors - en tolfteplats i en förödande lång semifinal var en bragd för ett litet land som lämnade flera större och mer erfarna deltagarländer bakom sig - och verkade ha fyllts av ett riktigt jäklaranamma efter detta. Kanske att allt skulle lösa sig om man bara satsade?

Gisela var dessutom ett litet scoop. Hon hade studerat journalistik i Barcelona då hon blev uttagen att delta i den första omgången av Operación Triunfo 2001 och trots att hon bara kom på åttonde plats fick hon följa med Rosa till Tallinn och köra bakom det spanska bidraget.

Sedan hade Giselas karriär tagit fart på allvar. Hon hade släppt tre album och ett antal singlar, varav två gått upp i topp på den spanska topplistan. Hon spelade dessutom in sina största hits även i katalanska versioner och var därför lämplig för Andorra.

"Casanova" - som visade sig vara en riktig pangschlager av gammaldags snitt - var däremot helt på engelska i hopp om att underlätta en bra placering. För att underlätta för turister att hitta till Andorra spelade man in en påkostad video som även användes i den andorranska turistbyråns reklamfilmer. Dessutom slog man på stort och filmade videon med en helt ny och revolutionerande teknik, så kallad HD-tv.

Alla noggranna förberedelser till trots hade man glömt en riktigt viktig sak. Varje riktig schlager behöver naturligtvis en tonartshöjning som får nackhåren att resa sig. Det saknade "Casanova" som därför inte alls lyfte på slutet.

Istället försökte Gisela kompensera med en massa mindre lyckat vokaliserande i den sista refrängen, vilket inte alls fungerade. Scenkostymerna signalerade också mer maskerad än schlagerfestival och poängutdelningen blev skral. Helt bortkastat var inte besväret ändå - "Casanova" svingade sig upp på den spanska iTunes-listans andraplats, trots den uteblivna finalplaceringen.

Efter Belgrad verkar Gisela har lagt popkarriären lite grann i malpåse och har istället satt mest kraft på en karriär som musikalartist. Dessutom har hon dubbat en mängd filmer och gav Elsa i Frozen sångröst på både spanska och katalanska.

2017 gjorde Gisela comeback på de spanska topplistorna med singeln "Sigue el ritmo".



Gisela / Casanova (Andorra 2008)
16:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Belgrad

19 januari 2018

Let's Get Happy / Tyskland 2003

Nog skulle det ha smakat bra att få fira 20-årsjubileet av "Ein bißchen Frieden" med en ny seger men Corinna May hade misslyckats grovt i Tallinn. En mindre självsäker låtskrivare hade kanske tagit det som en vink att det var dags att dra sig tillbaka men Ralph Siegel kunde inte låta bli att ställa upp på nytt.

Vid sidan av att skriva låtar utifrån visuella koncept hade Siegel fått smak för att hitta artister som på något sätt skulle vara iögonfallande eller speciella. Corinna May hörde definitivt till den kategorin - att sångerskan var blind hade i det närmaste reducerats till en gimmick - och det gjorde även Lou.

Siegel hade försökt matcha fram Lou redan i den nationella finalen 2001 med den lätt hysteriska "Happy Birthday Party". Då uppträdde hon som Lou + Band, tillsammans med ett gäng musiker hon uppträtt med i många år.

Nu hade hon tilldelats en betydligt mer energisk låt, en smattrande poplåt som lät förvånansvärt uppdaterad. Retro men på ett bra sätt. Som förhandsvideo använde man en skojig tecknad film där även Stefan Raab gjorde ett gästspel - kanske som ett tjuvnyp tillbaka efter att Raab använt pseudonymen Alf Igel 1998.

Det blev en del diskussion runt texten också. "Let's get happy and let's be gay!" var helt tydligt en blinkning till de många homosexuella eurovisionsfansen men båda upphovsmännen förnekade kategoriskt att så skulle vara fallet. Textförfattaren Bernd Meinunger satt i tysk tv med en engelsk ordbok och förklarade att "gay" betyder "glad" och inget annat.

I Riga var allt det fräscha borta. Lou var måhända en sprallig liveartist men hon passade inte hemskt bra ihop med sin låt och dessutom hade hon - precis som Corinna - tvingats ihop med en outhärdligt käck grupp bakgrundssångare som ständigt hotade att ta över showen. Placeringen blev mycket bättre än året innan men ändå en besvikelse.

Lou spelade in en skiva med Ralph Siegel utan framgång och gick sedan tillbaka till att turnera med sitt eget band igen. För sin del hade tysk tv nu tröttnat på Siegels kalkylerade låtar och började från och med 2004 allt tydligare visa att han inte längre var så välkommen i de nationella finalerna.



Lou / Let's Get Happy (Tyskland 2003)
12:e plats av 26 bidrag i Riga

18 januari 2018

Autant d'amoureux que d'étoiles / Frankrike 1984

Kanske visste TF1 vad de gjorde när de kastade in handduken och drog sig ur ESC efter finalen i Dublin 1981. Det hade blivit allt svårare att fylla den franska uttagningen med vettiga bidrag och de flesta låtarna som skickades in var gammaldags och likriktade.

När Antenne 2 tog över tävlingen 1983 försökte de ta vid där TF1 släppt taget och fortsatte att organisera tv-sända finaler. Till en början fungerade det ganska bra. Det fanns fortfarande professionella och etablerade artister och låtskrivare som gärna ville ta chansen att synas och höras i direktsändning på nationell tv, men de riktigt spännande låtarna uteblev.

"Autant d'amoureux que d'étoiles" ("Lika många förälskade som stjärnor") var en typisk sådan "duktig" låt, ett habilt stycke skrivet av en framgångsrik kompositör. Vladimir Cosma hade kommit till Paris från Rumänien i början av 1960-talet och hade sedan dess skrivit musiken till en mängd filmer och tv-serier.

Inte minst hade han skrivit ledmotivet "Pour l'amour" till serien "La Chambre des dames" som blivit en stor framgång. Nu hade han skrivit ett eurovisionsbidrag till samma sångerska, 24-åriga Annick Thoumazeau från Fréjus i södra Frankrike.

Det blev en klar seger i den inhemska ligan - tittarna som fick telefonrösta fram vinnaren kände kanske igen Annicks röst - men i Luxemburg räckte inte den franska duktigheten till mer än en åttondeplats.

Året efter hade Annick framgång med ännu ett stycke filmmusik men lade sedan karriären på hyllan och satsade på en bana som sånglärare istället.

Samma år skrev Vladimir Cosma en av sina mest kända melodier - "Puissance et gloire" - som var ledmotiv till den oerhört populära tv-serien "Châteauvallon" som även gjorde stor succé i svensk tv som "Makt och rikedom".

Ännu ett år senare skrev han "Only Love" - ledmotivet till tv-serien "Mistrals dotter" - som blev en världshit för Nana Mouskouri (Luxemburg 1963).



Annick Thoumazeau / Autant d'amoureux que d'étoiles (Frankrike 1984)
8:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

17 januari 2018

Amour Amour / Luxemburg 1987

Det var kanske inte så många som trodde att han skulle hamna i Eurovision Song Contest, den belgiske punksensationen Plastic Bertrand. Han hade börjat sin bana i bandet Hubble Bubble men fick sitt enorma globala genombrott med "Ça plane pour moi" - en energisk fusion av punk och new wave som tog världen med storm.

Sedan följde ett par goda år där hitsen kom i strid ström och där han hade parallella karriärer i Frankrike och Italien och sålde skivor i mängder. Bland annat deltog han i barnmusikalen Abbacadabra - byggd på Abbas låtar - och sjöng som Pinocchio "Mon nez, mon nez" ("Min näsa, min näsa") till musiken av "Money Money Money".

Men nu var det 1987 och medvinden hade mojnat en aning. Plastic Bertrand hade flera stora konserter på gång i Paris och då kunde ett lyckat framträdande i ESC kunna hjälpa biljettförsäljningen på traven. Dessutom lät "Amour Amour" som en riktig hit som möjligen skulle kunna få fart på karriären igen.

Plastic Bertrand - som egentligen hette Roger Jouret och var född i värdstaden Bryssel - räknades till de tunga favoriterna och var vid sidan av Italiens Umberto Tozzi tävlingens största namn. Dessvärre satte sig jurygrupperna på sina allra högsta hästar och den tänkta comebacken blev ett riktigt fiasko: fyra poäng och näst sista plats.

Nu lades artisteriet på hyllan och Roger Jouret ägnade sig åt andra aspekter av musiklivet och fungerade mer bakom kulisserna i nästan tio år tills MTV:s tittare röstade fram honom som den artist de helst skulle vilja se göra comeback. Plastic Bertrand dammades av och har sedan dess synts med oregelbundna mellanrum i offentligheten.

2010 fick historien en överraskande twist: då slog en belgisk domstol fast att det inte alls är Roger Jouret som sjunger på de tidiga skivorna med Plastic Bertrand, utan producenten Lou Deprijck.



Plastic Bertrand / Amour Amour (Luxemburg 1987)
21:a plats av 22 bidrag i Bryssel

16 januari 2018

I Belong / Storbritannien 1965

BBC fortsatte med sin balansakt: man ville behålla familjerna framför tv:n men man var inte redo att skicka någon renodlad poplåt till ESC. Med det i åtanke framstår Kathy Kirby som ett mycket logiskt val av artist.

Kathy skolade sig till operasångerska men blev upptäckt av bandledaren Bert Ambrose och började sjunga i hans band. Trots att han var fyrtiotvå år äldre gifte sig de båda och förblev ett par fram till hans död 1971.

Kathys stora genombrott kom med "Secret Love" - en rytmisk cover på en låt som tidigare varit en hit med Doris Day - och följde upp den med "Let Me Go, Lover". Med sin dynamiska röst och glamourösa framtoning blev hon snart mycket populär och var den bäst betalda sångerskan i sin generation.

I vanlig ordning fick hon sjunga samtliga låtarna i den nationella finalen och den utvalda "I Belong" blev ännu en storsäljare, men i likhet med flera andra av Kathys singlar sålde den ganska långsamt under lång tid och fick aldrig en så hög placering på topplistorna som den skulle ha förtjänat.

"I Belong" blev dessutom Kathys sista hit. Hennes kommande skivor misslyckades att slå an hos publiken och under 1970-talet överskuggades karriären av ett allt mer kaotiskt privatliv. Hon försattes i personlig konkurs, hamnade i rätten och hamnade på psykiatrisk klinik där hon konstaterade lida av schizofreni.

1983 pensionerade hon sig från offentligheten och skulle aldrig mer sjunga inför publik. 2011 avled hon i en ålder av 72 år.



Kathy Kirby / I Belong (Storbritannien 1965)
2:a plats av 18 bidrag i Neapel