19 februari 2018

Skibet skal sejle i nat / Danmark 1957

Redan från början insåg artisterna att det kunde bli lite mastigt för publiken och juryn att skilja många nya låtar åt. 1957 tävlade ju hela tio bidrag och då var det bäst att göra något lite extra som gjorde att man fastnade i minnet lite bättre. Det skulle debuterande Danmark göra med besked.

Legenden säger att Danmarks Radio skulle ha velat vara med redan vid den första finalen i Lugano 1956 men att man skulle ha missat tidsfristen för att anmäla sig. Ingen verkar veta om det stämmer eller inte, men som första nordiska land kastade man sig ut i den internationella hetluften vid tävlingens andra upplaga i Frankfurt am Main.

De danska tidningarna var inte så entusiastiska - de tyckte att hela den nationella finalen var gräslig och att det vinnande bidraget var extra förfärligt. Såväl Gustav Winckler som Birthe Wilke sågades med fotknölarna. Reaktionen var knappast oväntad - danska journalister hade i regel ingenting till övers för lättare populärkultur, en inställning som ledde till att Danmark drog sig ur tävlingen under åren 1967 - 1977.

I Frankfurt var Gustav och Birthe ändå på hugget och spelade upp sin lilla sång om sjömannen med smak för haven och hans flickvän som blir kvar på kajen som ett litet skådespel. Birthe Wilke har i intervjuer sagt hur underligt det kändes att gå omkring bakom kulisserna i kappa och med handväskan i högsta hugg när alla andra damer bar tjusiga galakreationer.

För att göra det hela extra trovärdigt skulle de älskande tu avsluta numret med en kort kyss som skulle avslutas så snart studiomannen gav tecken. I stundens hetta glömde någon bort sig - oklart om det var studiomannen eller regissören - och något tecken gavs aldrig. Danskarna kysstes på i många långa sekunder och kyssen är ännu den längsta som utdelats under ett ESC-bidrag.

Det har spekulerats i om de katolska länderna i tävlingen blivit upprörda över att två människor som inte var gifta stod och slätade av varandra i direktsändning, men poängen flödade ändå in och danskarna belönades med en bronsplats.

Låten lanserades även på den tyska marknaden, men där låg Gustav och Birthe på olika skivbolag och istället sjöng Bibi Johns (som skulle leda den svenska melodifestivalen 1983) den kvinnliga stämman.

Birthe Wilke vann den danska finalen på nytt två år senare. Gustav ställde upp fler gånger - inte minst med den remarkabla "Salami" 1966 - utan att vinna på nytt. Han avled i en bilolycka 1979, 53 år gammal.



Birthe Wilke & Gustav Winckler / Skibet skal sejle i nat (Danmark 1957)
3:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

17 februari 2018

Mein Ruf nach dir / Schweiz 1974

Pepe Ederer hade börjat sin bana som amatörsångare hemma i Österrike innan hans grupp - trion Nielsen Brothers - slog igenom stort och blev en sensation på den tyska marknaden. Deras version av den populära men rätt morbida hitlåten "Tom Dooley" blev en storschlager som låg etta i flera veckor på den tyska hitlistan 1958.

De tre österrikarna blev snabbt kändisar och spelade in såväl ett stort antal skivor som flera populära ungdomsfilmer. Efter några år slog de sig ned i Schweiz och tappade allt mer intresset för att sjunga tillsammans. Pepe sjöng in ett par låtar på egen hand men började framför allt att skriva och producera låtar åt andra.

Bland annat skrev han åt Piera Martell - en lokal stjärna i vardande - och tillsammans vann de den nationella finalen 1974 med den pampiga "Mein Ruf nach dir" ("Mitt rop till dig").

Piera siktade högt och citerade Liza Minnelli och Barbra Streisand som sina inspirationskällor, men de brittiska journalisterna hakade mest upp sig på att hon ett tag jobbat som murare. Att man kunde vara såväl glammig schlagersångerska som hantverkare var helt omöjligt för dem att processa.

Bara ett par dagar före sändning skrotade BBC på eget bevåg det röstningssystem som skulle ha använts - en variant på formulan man haft 1971-1973 som nu aldrig såg dagens ljus. Istället gick man tillbaka till systemet att varje jurymedlem fick ge en enda poäng till sin favoritlåt, något som sannolikt beseglade Schweiz öde.

"Mein Ruf nach dir" fick bara tre poäng men skulle gissningsvis ha belömats betydligt rikligare om jurymedlemmarna graderat bidragen istället. Nu fick man högst oförtjänt dela sistaplatsen med Norge, Portugal och Västtyskland.

Piera Martell lyckades ändå etablera sig som en känd sångerska i hemlandet. Hon hade flera framgångsrika singlar - och kom näst sist i den västtyska uttagningen 1976 - innan hon drog sig tillbaka ur offentligheten i början av 1980-talet.



Piera Martell / Mein Ruf nach dir (Schweiz 1974)
Delad 14:e plats (sist) av 17 bidrag i Brighton

15 februari 2018

Niemand heeft nog tijd / Nederländerna 1997

Nederländska NOS - ett av de många tv-bolag som tillsammans fyller sändningstiden i landets public service-kanaler - hade vinglat till och visste inte riktigt längre vad man ville i ESC. Trots att man hade två framskjutna placeringar 1993 och 1996 så spökade fiaskot från 1994 då man tvingats stå över ett år.

1996 års nationella final hade varit en riktig lågbudgetvariant och nu gick man tillbaka till systemet där en enda utvald artist fick sjunga alla tävlingslåtarna. Ingen dum idé men valet av artist var däremot en aning oväntat och förbryllande.

Mrs Einstein var en teatergrupp som turnerat flitigt land och rike kring med olika program. Någon popgrupp var man sannerligen inte men gruppmedlemmen Suzanne Venneker hade haft stor framgång i den inhemska schlagerfestivalen (och på topplistorna) som del av gruppen Vulcano 1983. En annan medlem - Linda Snoeij - hade sjungit i kören på samtliga av stjärnan Marco Borsatos skivor.

Den nationella finalen blev som väntat aningen teatralisk och den enda riktigt riviga låten avgick med segern. "Niemand heeft nog tijd" ("Ingen har längre tid") var ett stycke civilisationskritik insvept i ett arrangemang som synnerligen oblygt lånade allt väsentligt av Paul McCartneys Bondlåt "Live And Let Die".

I Dublin sågs Mrs Einstein som ett mognare tjejband som jämfördes med Kroatiens tonåriga motsvarighet. Kritikerna kallade dem skojigt nog Old Spice. Dessutom sågs Mrs Einstein som totalt chanslösa i tävlingen. De svenska tidningarna såväl som SVT:s Jan Jingryd sågade bidraget sönder och samman. "Jag vet cheerleaders som låter bättre" skrev Expressen. "En nolla, snälla!" kontrade Aftonbladet.

Fem poäng var allt man fick och de paranta damerna fick dela en näst sista plats med Schweiz.

I samband med ESC spelade Mrs Einstein in en skiva där de utöver fyra av bidragen till den nationella finalen även tolkade ett antal festivalklassiker. Gruppen finns än idag i något omarbetad form och turnerar fortfarande runt om i hemlandet.



Mrs Einstein / Niemand heeft nog tijd (Nederländerna 1997)
Delad 22:a plats av 25 bidrag i Dublin

13 februari 2018

Day After Day / Azerbajdzjan 2008

Efter Armenien 2006 och Georgien 2007 var det nu dags för Azerbajdzjan att göra debut i ESC. Det hade suttit hårt åt: landets statliga tv-bolag hade nekats medlemsskap i EBU då man ansåg att azerbajdzjansk public service hade på tok för täta band till den styrande presidentfamiljen.

Azerbajdzjan var inte riktigt vilket deltagarland som helst. I flera av länderna i det forna östblocket hade demokratin brister och skönhetsfläckar men i Azerbajdzjan fanns demokratin bara på pappret. All verklig makt låg hos presidentfamiljen och president Aliev hade ärvt posten av sin far. De val som hölls var inte fria, all opposition motarbetades och pressen var hårt styrd. Inte underligt om EBU tvekade.

Från början verkar det som om man bara hade tänkt delta en enda gång. Det pratades en del i Belgrad om hur man hade planer på att starta en asiatisk version av ESC som skulle anordnas i Baku varje år. Om man hade tänkt sig något i stil med Türkvizyon eller om man skulle vänt sig till länderna i Mellanöstern är oklart.

Det första bidraget skulle visa sig ovanligt i och med att det var skrivet av inhemska upphovsmän. Deras tjänster skulle verkligen inte komma att efterfrågas särskilt ofta fortsättningsvis.

Elnur Hüseynov var en mångsidig 21-åring som utbildat sig till såväl tandläkare som hårstylist innan han vann en tv-sänd talangjakt. Efter att ha valts ut krävde han att få uppträda tillsammans med den sju år äldre Samir Javadzadeh, något som möjligen inte var helt i enlighet med reglerna men som ändå godkändes.

I Belgrad bjöd man på en galen maskerad där höga toner blandades med änglar och djävlar och en exploderande tron (något bildproducenten lyckades missa i såväl semifinalen som finalen) - en mix som gick hem förvånansvärt väl och resulterade i en första placering bland de tio bästa.

Kort tid efter finalen gick Elnur och Samir skilda vägar och av allt att döma skildes de inte som vänner. De har båda fällt hårda omdömen om varandra och har aldrig uppträtt tillsammans på nytt. Elnur skulle sju år senare bli den första artist som representerat Azerbajdzjan en andra gång.

Azerbajdzjan verkar snabbt ha släppt tanken på en egen tävling utan började istället satsa hårt på att vinna ESC istället, inte alltid med helt renhåriga metoder. Redan på fjärde försöket blev det vinst tack vare låtar inköpta av utländska låtskrivare.



Elnur & Samir / Day After Day (Azerbajdzjan 2008)
8:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

11 februari 2018

The War Is Not Over / Lettland 2005

Det hade varit en riktig överraskning och ett slag i ansiktet då Lettland föll på näsan på hemmaplan 2003 - trots att man hörde till storfavoriterna fick man bara fem poäng och blev trea från slutet. De tre unga stjärnorna blev skakade men var inte beredda att ge upp.

Två år senare var Mārtiņš Freimanis tillbaka, nu som låtskrivare för den vinnande låten. "The War Is Not Over" framfördes av Walters & Kazha - Valters Frīdenbergs och Kārlis Būmeisters - två unga män som till vardags sjöng i gruppen Putnu Balle.

Vinnarlåten - vars text fick justeras lite för den engelska grammatikens skull - påminde ganska många om den gamla hiten "More Than Words" och räknades knappast till någon av de större favoriterna inför finalen i Kiev.

Många hakor tappades då programledarna sprättade det sista kuvertet i semifinalen och läste Lettland - flera av favoriterna missade finalen istället. När resultatet avslöjades visade det sig att letterna nätt och jämt klarat sig vidare och faktiskt knipit tiondeplatsen i semin.

Walters & Kazha firade segern med besked och dagen efter festen hade Kazha tappat rösten. På fredagens genrep fick Walters sjunga ensam medan Kazha sparade på stämbanden. I finalen hade man dessutom sänkt sången för säkerhets skull.

I denna de eviga höjningarnas tävling var det kanske uppfriskande med en sänkning och i ett tidigt skede rusade Lettland upp i ledningen. När röstningen var slut hade Walters & Kazha landat på en femteplats: på sex försök hade Lettland placerat sig bland de fem bästa tre gånger.

Mest av allt visar kanske de två olika lettiska resultaten hur opålitligt och icke-representativt resultaten var i de första upplagorna av ESC-semifinalen. Hur många röstade egentligen i semin?

Mārtiņš Freimanis hade fått upprättelse och skulle fortsätta att vara en flitig deltagare i de nationella finalerna. Den 18 januari 2011 fördes han till ett sjukhus i Riga med andningssvårigheter. Nio dagar senare avled han, mindre än två veckor före sin 34:e födelsedag.



Walters & Kazha / The War Is Not Over (Lettland 2005)
5:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev

9 februari 2018

No No Never / Tyskland 2006

Istället för en vanlig nationell final satsade tysk tv på en gala där man uppmärksammade att det gått 60 år sedan den första upplagan i ESC i Lugano. Som extra prydnad på tårtan fick tittarna dessutom utse vilken låt som skulle representera Tyskland i Aten.

Av de tre kandidaterna - det var verkligen ingen överdimensionerad final, det här - var två riktigt tunga namn inom tysk underhållning. Det var en mindre sensation då Thomas Anders (från Modern Talking) och Vicky Leandros (Luxemburg 1967 och 1972) fick stryk av den tredje utmanaren.

Texas Lightning var mest av allt ett hobbyprojekt och hade fått chansen för att komikern Olli Dittrich spelade trummor i bandet.

Tävlingslåten var skriven av sångerskan Jane Comerford - en australiensiska som gjort sig ett namn som studiosångerske i Tyskland. Före Texas Lightning hade hon körat på en mängd skivor med kända artister och spelat in en skiva med egna låtar.

”No No Never” var glad och oväntad och tog Tyskland med storm. Snart nog efter den tydka finalen rusade låten upp på den tyska singellistans förstaplats - en oerhörd prestation och därmed var Texas Lightning det kommersiellt mest framgångsrika bidraget sedan Nicole 1982.

I Aten visade det sig att tysk country och kaktusar i plast inte var vad Europa längtade efter och resultatet blev en stor besvikelse. Trots det etablerade sig Jane rejält hos den tyska publiken och blev ett riktigt känt ansikte. Sedan 2012 turnerar hon som soloartist med eget band även om Texas Lightning fortfarande spelar tillsammans när lusten faller på.



Texas Lightning / No No Never (Tyskland 2006)
14:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

7 februari 2018

Femme dans ses rêves aussi / Frankrike 1985

Alla som får den stora chansen lyckas inte göra något av den. Inte alla stjärnor hänger kvar på himlen och glimmar för evigt. En del av dem brinner snabbt ut och följs av nya hoppfulla begåvningar som hoppas att just de ska vara de som stannar i människors minne och hjärtan.

Många av de som aldrig blev stjärnor på riktigt stannade ändå kvar inom musiken och fortsatte sin bana i mindre skala. De hittade en egen publik och gör sin egen grej och man kan hitta information om dem och deras musicerande.

Sedan finns det de sångare som dyker upp i rampljuset en kort stund för att sedan försvinna språrlöst. Roger Bens är en av dem. Efter framträdandet i Göteborg kunde han lika gärna ha ramlat av jorden och fallit ut i världsrymden. När man söker efter Roger Bens online får man inga träffar. Webben är närmast oändlig och ändå vet den just ingenting om Frankrikes representant 1985.

Vi vet att han deltog i den franska finalen redan 1984 som del av duon Victoire, som öppnade hela tävlingen med den käcka "On n'est pas rock, on n'est pas jazz" ("Vi är inte rock, vi är inte jazz").

Trots att fått det mest hopplösa av startnummer - nummer två är ingen man drömmer om att få - vann han den franska finalen med "Femme dans ses rêves aussi" ("Kvinna också i sina drömmar"), en hyllning till den rakt igenom eleganta och förälskade kvinnan som är kvinna ut i fingerspetsarna även när hon sover.

I Göteborg spelade Roger möjligen över något lite men sjöng annars bra. Låten var trevlig men saknade dramatisk båge. Efter en lovande inledning bara pågår den i tre minuter, dramatiska stråkar till trots. Juryn var inte direkt överväldigad - utom den på alla sätt speciella grekiska juryn som smällde i med en tolva - och resultatet blev en ljummen placering helt i mitten.

Efter det blir det tyst. Roger verkar inte ha spelat in fler skivor, åtminstone inte under det namnet. Inga musikalroller, inga små konserter i intima lokaler, inget officiellt meddelande att han lämnat sången därhän. Inget.

Om du känner Roger Bens eller - ännu bättre - om du är Roger Bens får du gärna lämna en kommentar här nedan.



Roger Bens / Femme dans ses rêves aussi (Frankrike 1985)
10:e plats av 19 bidrag i Göteborg