8 augusti 2020

Sev! / Turkiet 1995

Det finns fler än ett sätt att vinna en schlagerfestival på. Gruppen Pan hade visserligen kommit näst sist i Lausanne 1989 men "Bana Bana" hade blivit en stor fanfavorit och en remixad version gavs ut i Sverige på skivbolaget Sonets hippa label Son Ton Son.

Gruppen var ändå sammansatt för en låts skull och kort tid efter Lausanne lämnade Arzu Ece Pan för att ägna sig åt andra saker. Hon var en flitigt anlitad sångerska som synts flera gånger i de turkiska finalerna och som inte var särskilt intresserad av att ge upp sin solokarriär.

Det visade sig ändå ganska bökigt att slå igenom. Konkurrensen på den turkiska marknaden var svår och efter att ha spelat in ett andra soloalbum 1994 bestämde sig Arzu för att dra sig tillbaka efter tjugo år i branschen.

Sedan råkade hon ändå vinna den turkiska finalen 1995 - med en låt som egentligen var skriven för en annan artist - och fick åka till Dublin en sväng med "Sev!" ("Älska!"), skriven av Melih Kibar som tidigare fått Turkiets dittills bästa placering med "Halley" 1986. 

Riktigt lika bra gick det inte i den här gången men för Turkiet var en sextondeplats helt godkänt. Därmed fick karriären vara slut: Arzu gifte sig och bildade familj och lämnade rampljuset bakom sig.

Arzu Ece skulle ändå hamna tillbaka i rubrikerna. 2007 slutade äktenskapet i skilsmässa och när hon därefter drabbas av leukemi bestämde hon sig för att tala om saken offentligt och visa att cancer kunde drabba vem som helst.

Efter att hon friskförklarats skrev hon och spelade in låten "Master Chemo" - en sång om bli räddad till livet av kemoterapi. Hälften av intäkterna för låten gick till att förbättra livet för människor som överlevt cancer.



Arzu Ece / Sev! (Turkiet 1995)
16:e plats av 23 bidrag i Dublin

6 augusti 2020

Suus / Albanien 2012


Måndagen den 21 maj 2012 var en svart dag för Albanien. En buss med 45 personer - de flesta studenter vid universitetet i Elbasan - körde av vägen och störtade 80 meter rakt ned i en ravin. Tretton människor miste livet, tjugo skadades svårt.

Dagen efter hade landssorg utlysts i hela landet. Radion spelade enbart klassisk musik, tv:n plockade bort i princip alla program ur schemat och inriktade sig helt på att rapportera om och kring olyckan. Ingenting annat kändes viktigt i jämförelse. Särskilt inte en semifinal i Eurovision Song Contest.

Albanien deltog i tisdagskvällens semifinal men sökte dispens av EBU att inte behöva visa tävlingen i direktsändning. När programmet sändes - mycket sent på tisdag kväll - såg nästan ingen Rona Nishliu gå vidare till final.

Om Rona Nishliu - en 24-åring från Mitrovica i Kosovo - var besviken avslöjade hon inte det med en min. Istället gav hon en extra presskonferens i Baku där hon dedikerade sin sång och sitt framträdande till offren. Lyckligtvis var sången ifråga allt annat än glad och glättig.

"Kärleken finns inte här längre. Tiden har inte tid för oss mer. Låt mig bara få gråta." Rona hade själv skrivit texten - musiken var skriven av Florent Boshnjaku - och hade gissningsvis låtit sig inspireras av det krig som tvingat henne själv att fly sin hemstad såväl som Kosovos öde som ett land avstängt från resten av världen. 

Rona hade själv fått albanskt medborgarskap efter sin seger i den albanska finalen - kanske för att det skulle gå lättare att resa runt i Europa och marknadsföra bidraget.

När Rona fick en fråga om hur svår hennes sång är att sjunga svarade hon att de höga tonerna bara är sångteknik, men det är jobbigt att uppbåda den energi sången kräver.

Om Europa noterat den albanska landssorgen eller inte kan vi låta vara osagt men tittarna drabbades av den råa känsla som slog emot dem när Rona äntrade scenen. I en tävling som inte alltid premierar det innerliga eller svåra rasade poängen in och "Suus" landade på Albaniens dittills bästa placering.

Det var ett värdigt slut på en förfärlig vecka och en lycklig Rona Nishliu blev uppringd och gratulerad av Albaniens president strax efter sändningen.

Sedan finalen i Baku har hon ägnat sig åt musik av olika sorter - allt från pop till experimentell jazz - och har engagerat sig i socialt arbete. Inte minst deltog hon i en stor kampanj med fokus på mäns våld mot kvinnor i Albanien. 2014 gav hon konserter i Belgrad för att sprida kunskap om Kosovo och dess kultur för en serbisk publik.

Som en liten bonus kastar jag in en intervju jag fick göra med Rona på plats i Baku 2012.



Rona Nishliu / Suus (Albanien 2012)
5:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

4 augusti 2020

Mon ami Pierrot / Monaco 1959

Musikbranschen var männens värld. Så hade det alltid varit, så skulle det förbli. De chefer som bestämde och höll i pengarna var män, orkesterledarna var män, låtskrivarna var män och de allra största sångstjärnorna var män.

De kvinnor som fanns i branschen fick ta sig fram bäst de kunde. Hur framgångsrika de än blev var de alltid utbytbara och satt aldrig helt säkert i sadeln. Om deras nya låt floppade spelade inte många års framgång någon större roll.

Inga regler utan undantag och det har alltid funnits en handfull kvinnor som strålat och som tagit plats och som skrivit om regelboken. Några av dem har ställt alla män de omgivits av i sin skugga.

Jacques Pills (egentligen René Ducos) var en man som skulle hamna i skuggan av inte bara en utan av tre kvinnor, trots att han själv var en uppmärksammad sångare och spelvink på scen såväl som i en mängd filmer.

1939 gifte han sig med Lucienne Boyer - en internationell stjärna av monumentala mått som slagit igenom i Amerika innan hon flyttat hem till Frankrike och skapat "Parlez-moi d'amour", en av de största framgångarna någonsin inom fransk showbiz. 

Lucienne och Jacques förblev gifta i tolv år och Lucienne räddade sannolikt livet på Jacques då den tyska ockupationsmakten hotade att deportera honom. De båda förblev goda vänner även efter skilsmässan.

Mindre än ett år efter skilsmässan gifte han sig på nytt, med ingen mindre än superstjärnan Édith Piaf. Marlene Dietrich var bröllopsvittne och fler än sextio tidningar skrev om händelsen. Piaf var känd för sitt ombytliga lynne och fem år senare tog äktenskapet slut.

När Jacques Pills representerade det debuterande furstendömet Monaco vid ESC i Cannes hade han redan hunnit fylla 53. Rösten, charmen och utspelet fanns kvar men låten han satts att sjunga var en rätt underlig liten sak som stack ut rejält i startfältet.

"Mon ami Pierrot" ("Min vän Pierrot") anspelade på en av de mest kända figurerna inom den franska pantomimtraditionen: Pierrot är ärlig och uppriktig - den enda på scenen som inte döljer sitt ansikte i en mask - men ständigt med otur i kärlek. Kanske visste även Jacques Pills en sak eller två om den saken.

En enda poäng blev det och Monaco kom på allra sista plats på sitt första försök och någon studioinspelning gjordes aldrig av sången.

Året efter vann Frankrike hela tävlingen med Jacqueline Boyer - Jacques Pills dotter från äktenskapet med Lucienne Delyle - som snabbt blev en stor stjärna och hela landets älskling. Nu började Jacques Pills inse att klockan nog var slagen för hans tid som sångstjärna och han avslutade karriären för att istället jobba bakom kulisserna i musikbranschen, inte minst som showproducent på anrika Olympia i Paris.

Jacques Pills drabbades av en hjärtinfarkt och avled i sitt hem i Paris den 12:e september 1970.



Jacques Pills / Mon ami Pierrot (Monaco 1959)
11:e plats av 11 bidrag i Cannes

2 augusti 2020

Jennie Jennie / Sverige 1975

Sverige hade vunnit ESC med Abba och "Waterloo" och nu skulle fattiga Sveriges Radio stå värd för hela evenemanget. Om man var glada och stolta över uppgiften var det ingenting man gav sken av i offentligheten. 

Tvärtom suckade och pustade man över hur stor del av budgeten som skulle ätas upp av detta. I mer än en artikel uppger chefer av olika grad att Sveriges Radio "nog" skulle sluta tävla efter att man gjort sin plikt och agerat värd. Men dyrt och kommersiellt var det. Och ett dåligt tv-program, det underströk man noga.

Varför SR inte tog tillfället i akt för att experimentera med formen eller försöka lätta upp programmet, det får man inga svar på. Det gick an att klaga på hemmaplan, men cheferna ville förmodligen inte göra någon arg på EBU.

Den stora förändringen i den svenska finalen var att den för första gången avgjordes utanför Stockholm och flyttade in i en tv-studio i Göteborg. Gissningsvis märkte inte tittarna någon större skillnad: hela redaktionen kom från Stockholm och i sändning görs ingen ansats att visa att man är i rikets andra stad.

Karin Falck - Sveriges obestridligen största kvinnliga tv-stjärna - hade utsetts att leda den internationella finalen och fick även leda publiken genom den svenska finalen. Karin hade hastigt och oväntat blivit änka ett par månader tidigare och hennes kollegor ansåg det bäst att hon fick en ordentlig utmaning istället för att enbart sörja.

Precis som 1974 bestod startfältet av tio bidrag från specialinbjudna låtskrivare som sedan fritt fått välja lämpliga artister och standarden var skyhög. Fjolårets vinnare Abba fanns representerade men man lät Svenne & Lotta framföra "Bang en boomerang", som man också själva spelade in.

Att man vunnit året innan genom att tänka nytt och våga gå utanför ramarna verkar inte ha stannat i minnet på juryn som istället valde en riktigt traditionell vinnare. Lasse Berghagen ställde upp för tredje året i rad och vann till slut en riktig utklassningsseger med "Jennie Jennie".

Juryn hade kanske inte riktigt fingret på pulsen: vinnaren blev den minst populära av Lasse Berghagens tre melodifestivalbidrag och i efterhand framstår det som helt barockt att Björn Skifs - som än så länge var betydligt mer framgångsrik internationellt än Abba - inte vann med "Michelangelo".

Väl på plats i S:t Eriksmässan i Stockholm - invigd 1971 och i folkmun kallad Älvsjömässan - var det en del turbulens runt arrangemangen. Det fanns en stark rörelse mot den kommersiella likriktning som skivbolag och Sveriges Radio ansågs bidra till och parallellt med ESC anordnades alternativa melodifestivaler där alla manade fick vara med. Sveriges Radio ansåg sig tvingade att ge alternativfestivalen lika mycket uppmärksamhet som EBU:s tävling.

Säkerhetspådraget var stort och Lasse Berghagen kördes med poliseskort till och från mässhallarna. Det stora hotet var inte demonstranterna: säkerhetspolisen hade indikationer på att Röda armé-fraktionen hade planer på en aktion i Sverige. ESC klarade sig men en månad senare ockuperade terrorgruppen den västtyska ambassaden i Stockholm med blodig utgång.

Karin Falck glittrade varmt i rutan och välkomnade världen på svenska, engelska och franska med sedvanlig elegans, även om det begränsade henne en aning att behöva prata engelska i programmet. Detsamma kan sägas om Lasse Berghagen som inte riktigt kändes hemma i sin engelska version. Han gav ett prydligt men inte särdeles spektakulärt framträdande och hamnade på en åttonde plats till slut.

Lasse Berghagen fick vokal hjälp av Dolls (Kerstin Bagge, Karin Risberg och Kerstin Dahl) som redan hjälpt Sverige på traven i Luxemburg 1973 och som nu även hoppade in som kör för Belgien, Portugal och Schweiz.

Cheferna på Sveriges Radio andades ut. Nu hade man levererat ett program till EBU och nu kunde man hoppa av ESC med gott samvete. 1976 uteblev Sverige ur startlistan till publikens stora förtret. 

Sveriges avhopp ledde åtminstone till en regeländring: samtliga deltagarländer skulle fortsättningsvis dela på kostnaderna genom att betala en deltagaravgift istället för att lämna hela arrangemanget i knät på värdlandet.

Allra sist i sändningen från mässans auditorium - som idag inte längre finns kvar utan har gett plats åt Victoriahallen - lämnade Karin Falck sitt manus för ett ögonblick då hon tackat tittarna för uppmärksamheten. Hon tittade rakt in i kameran och sa "Quelque part au fond de nous, nous serons toujours ensemble" ("Någonstans inom oss ska vi alltid vara tillsammans") - en hälsning till hennes nyligen avlidne make Åke Falck.



Lasse Berghagen / Jennie Jennie (Sverige 1975)
8:e plats av 19 bidrag i Stockholm

31 juli 2020

Pridi, dala ti bom cvet / Jugoslavien 1970


Jugoslaviens melodifestivaler var som en liten upplaga av ESC i miniatyr, där de olika delrepublikernas tv-bolag tävlade mot varann om vem som skulle få representera federationen internationellt.

Med åren hårdnade tävlingen och det blev allt viktigare för de olika landsändarna - och deras skivbolag - att hävda sig i omröstningen, men under de första femton åren lyckades lilla Slovenien - som skiljde ut sig såväl kulturellt som språkligt - vinna hela sex gånger.

Vid finalen i Belgrad 1970 vann unga Eva Sršen som ännu inte fyllt 19 år. Hon hade redan en del erfarenhet och hade tävlat med viss framgång vid sångtävlingen i Opatija året innan, där hennes låt "Ljubi, ljubi, ljubi" blivit en hit efteråt.

Trots det knorrades det både bland tv-folket och i musikbranschen efteråt. Många tvivlade på att tösabiten skulle kunna klara av att ta på sig det stora ansvar det innebar att representera Jugoslavien i Amsterdam. Borde man byta ut artisten mot någon mer erfaren? 

Låtskrivaren Mojmir Sepes egen fru Majda - stor sångstjärna på hemmaplan - nämndes som den hetaste kandidaten att skicka iväg men Mojmir Sepe stod på sig. Hans idé hade hela tiden varit att tävla med en ung, oskuldsfull flicka. Han var säker på att det konceptet kunde leda till vinst.

Dessutom skulle Majda Sepe knappast varit rätt för låten. "Pridi, dala ti bom cvet" ("Kom, så ska jag ge dig en blomma") handlade om en ung flicka som för första gången är redo att dela med sig av den blomma som växer inom henne. "Jag vill öppna mina kronblad för dig" är en rad i texten som handlar om att ge bort sin oskuld. Det hade knappast legat så trovärdigt i munnen på en 33-årig tvåbarnsmor. 

I Amsterdam skulle det visa sig att Mojmir Sepe tänkt alldeles rätt men ändå missat båten. Så snart han hörde Irlands Dana sjunga visste han att spelet var slut. Game over. Här hade vi vinnaren.

Att Jugoslavien kom näst sist var kanske lite snöpligt men det var säkert en liten tröst att samtliga fyra poäng kom från just Storbritanniens jury: lika många poäng som samma jury gav vinnaren Irland. Detta underliga år där poängen landade högst slumpmässigt bland de låtar som inte kom i topptrion var jugoslaverna endast fyra poäng bort ifrån en fjärdeplats och det är svårt att ta de lägre placeringarna på något större allvar.

Eva Sršen visade sig ha andra intressen i livet och lämnade rampljuset alltmer under den senare delen av 1970-talet utan att helt sluta framträda. Än i dag dyker hon då och då upp på diverse nostalgikonserter hemma i Slovenien.



Eva Sršen / Pridi, dala ti bom cvet (Jugoslavien 1970)
11:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

29 juli 2020

O jardim / Portugal 2018

När Turkiet vann ESC-finalen i Riga 2003 med Sertab Erener var det inte bara en sensation i sig: det var också ett löfte till alla länder som deltagit år efter år efter år utan att någonsin vinna. Nu var allting möjligt. Kunde Turkiet vinna kunde faktiskt vem som helst vinna.

Det skulle inte dröja länge innan Grekland vann. Året efter Grekland vann Finland. Förlorarländerna fick plötsligt revansch.

Åtminstone ganska många av dem. För Portugal förblev livet som vanligt i ganska många år till. De flesta år drullade man ur redan i semifinalen, tog man sig vidare bar det aldrig hela vägen till toppen. Inte förrän i Kiev 2017 slog man till med besked: Salvador Sobral vann en fenomenal brakseger med alla tiders poängrekord.

Som många andra ovana värdbolag ville RTP väldigt mycket: man ville visa upp sitt land och sin kultur och man satsade på fyra kvinnliga programledare som skulle samsas i rutan. I slutändan blev det mesta rätt snyggt men en aning anonymt. 

Det egna bidraget hade i vanlig ordning valts ut via Festival da Canção men lät ganska annorlunda jämfört med tidigare portugisiska bidrag. "O jardim" ("Trädgården") var en introvert liten indie-ballad med elektronisk inramning som liksom vaggade fram och växte och växte.

Bakom "O jardim" stod Isaura Santos, som själv var sångerska och sjöng en andra stämma bakom soloartisten Cláudia Pascoal. Texten handlade om trädgården som betytt så mycket för Isaura och hennes farmor som nyligen gått bort. Med melodin ville hon uttrycka saknad och "saudade" - en mycket portugisisk känsla och ett ord som inte går att översätta exakt.

Cláudia var en 23-åring som deltagit i alla tv-talangjakter som finns men som hittat sig en egen plats i jazzbandet Morhua där hon sjöng och spelade ukulele.

"O jardim" var en förtjusande inspelning men en svår sång att tävla med i en schlagerfestival. Det visade sig svårt att få rösterna att helt gifta sig med varandra live och låten behövde kanske några lyssningar för att hitta fram. 

Portugal kom på allra sista plats i finalen. Endast ett värdland hade kommit sist tidigare (Nederländerna 1958) - trots att Österrike fick noll poäng i Wien 2015 kom de rent tekniskt näst sist eftersom inga placeringar delas längre.

Sistaplatsen var kanske lite snopen men ställde inte till med så mycket. Cláudia fick en lysande start på solokarriären, "O jardim" toppade den inhemska singellistan och Isaura bytte sångspråk till portugisiska, fick en mycket större publik än tidigare och skrev låtar med eurovisionsvinnaren Luisa Sobral.

I januari 2020 meddelade Isaura att hon drabbats av bröstcancer och ställde in alla sina kommande spelningar.



Cláudia Pascoal / O jardim (Portugal 2018)
26:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

27 juli 2020

Tell Me Who You Are / Danmark 2002

Efter ett riktigt blekt 90-tal med få framgångar och lågt intresse från såväl artister som den stora publiken uppgraderade Danmark sin nationella final rejält år 2000 för att se om det var möjligt att skaka liv i den popularitet som en gång funnits. Det visade sig mer än möjligt.

Bröderna Olsen vann hela finalen i Stockholm och då ESC hölls i Köpenhamn 2001 såg Rollo & King länge ut att kunna ställa till med en lika stor sensation och ta hem en andra dansk seger i rad. Publiken var lyrisk, låtarna sålde stort på nytt, den danska finalen blev åter ett evenemang att ta på allvar.

Den nya hypen till trots kändes den danska finalen 2002 något dämpad, som om något av en schlagerns baksmälla lagt sig över DR. I startfältet fanns helt okej låtar men ingen riktig raket. Dessutom uppstod en viss polemik runt vinnarlåten "Vis mig hvem du er".

Vid sidan av telefonröstning bedömdes låtarna av en expertjury där bland andra Keld Heick och Gry Johansen (Danmark 1983) ingick. I superfinalen gav de sin allra lägsta poäng till tittarnas solklara favorit och efter finalen sågade flera av jurymedlemmarna vinnaren som de tyckte var banal och hade "världens sämsta text".

Om den danska texten var hafsig var det ingen stor sak. Låtskrivaren Michael Ronson - en rumän boende i Danmark - hade egentligen skrivit låten på engelska och slängt ihop lite danska ord då reglerna för den danska finalen krävde det. "Helt säkert får vi tolv poäng från Rumänien" skrev de danska tidningarna glatt.

Malene Mortensen - som firade sin 20-årsdag under repetitionsveckan i Tallinn - kom från en musikalisk familj och hade tidigare kommit tvåa i DR:s talangjakt Stjerne for en aften. Hon hade bevisligen en bra röst men verkade obekväm i rollen som popstjärna. Repetitionerna gick allt sämre och fredagens genrep imponerade inte på någon.

I direktsändning gick det bättre men trots att låten tippats högt i förhandsdiskussionerna blev det total flopp. Danmark fick nöja sig med sju små poäng - någon tolva från Rumänien blev det aldrig - och för första och hittills enda gången landade Danmark på allra sista plats i finalen.

Med de gällande reglerna fick Danmark sedan stå över tävlandet 2003. En pinsam stjärnsmäll för fjolårets värdland.

För Malene var det förmodligen rena rama turen. Popstjärneplanerna skrinlades och istället påbörjade hon en framgångsrik bana som jazzsångerska. Idag har hon tio album på meritlistan och har turnerat runt omkring hela jorden.

Även Malenes bror Carl Winther är en framstående jazzmusiker.



Malene Mortensen / Tell Me Who You Are (Danmark 2002)
24:e plats av 24 bidrag i Tallinn