Hombres / Spanien 1993

Trots att ryktet gått sedan Spanien röstade bort sig från vinsten i sista sekunden 1979 att TVE verkligen inte ville vinna så skulle man inte trott det i början av 1990-talet, då spanjorerna verkligen gjorde sitt bästa för sätta fart på tävlingen och bredda det musikaliska landskapet.

Det var bara fullständigt logiskt att Spanien skulle vara första land att testa rap, även om man nöjde sig med bara ett par korta rader så var det friskt vågat ändå. Vid sidan av Spanien var det egentligen bara Nederländernas bidrag i Millstreet 1993 som lät som något som skulle kunna slå sig in på samtida hitlistor av egen kraft.

Eva Santamaría var en 22-åring från Cádiz som året innan upptäckts av journalisten Carlos Toro som även extraknäckte som låtskrivare och producent. Tillsammans spelade de in ett album i Los Angeles och en av låtarna därifrån valdes ut att representera Spanien i ESC.

Skivversionen och förhandsvideon lät ovanligt råa och hårda jämfört med det typiska festivalutbudet och även texten - skarpt feministisk om än rätt heteronormativ - väckte uppmärksamhet. Låten drog till sig vadslagningsfirmornas intresse och spåddes en framskjuten placering.

Den irländska orkestern visste helt tydligt inte vad de skulle ta sig till med låten som plötsligt lät helt annorlunda. Fortfarande samtida men betydligt mindre utmanande. Trots ett starkt framträdande verkade jurygrupperna lika förvirrade och en tiopoängare från Finland blev den högsta noteringen.

Eva Santamaría skulle snart bli osams med sitt management om hur karriären borde fortsätta och hon lämnade popen bakom sig. Istället satsade hon på en karriär som skådespelerska och tolkare av mer anspråksfulla låtar.

Carlos Toro skulle tälja guld rejält senare samma år då han varit med och skrivit de flesta låtarna på Marta Sánchez första soloskiva - inte minst "De mujer a mujer" som gjorde Sánchez till superstjärna i Sydamerika. Lyssnar man noga hör man att den låten har ett visst släktskap även med "Hombres".



Eva Santamaría / Hombres (Spanien 1993)
11:e plats av 25 bidrag i Millstreet

Sonntag / Österrike 1982

Lite mer än en smula inspirerade av den västtyska final som sedan 1979 växt sig allt starkare bestämde sig österrikisk tv för att också satsa på en stor galafinal där landets kandidat skulle utses. Tidigare år hade man valt internt varje gång utom en enda.

Det tolv bidrag starka startfältet var inte så pjåkigt rent musikaliskt, även om där fanns en viss överrepresentation av den där typen av infantil tramsschlager som få människor utanför den tyskspråkiga kultursfären verkar förstå sig på. Artistlistan gav däremot en känsla av ett land som vill ha en stor final men har alltför få artister för att genomföra det. Gruppen Mainstreet framförde inte färre än fyra bidrag medan det unga paret Lizzi och Fritz sjöng varsin egen låt och en tredje låt tillsammans.

Elisabeth Engstler och Michael Scheickl hade träffat varandra i Wiens musikliv - han hade ett förflutet i Wiener Sängerknaben, hon var medicinstuderande som hellre ville sjunga - och bestämt sig för att sjunga tillsammans. Deras duett tog Österrike med storm och det glada paret skickades till Harrogate.

Där hade dessvärre någon - möjligen dirigentveteranen Richard Österreicher som tyckte att "Sonntag" var en riktig ökenlåt - bestämt att det så klatschiga arrangemang som använts i den nationella finalen och på skivversionen skulle bytas ut mot ett fullständigt tandlöst dito baserat på någon eländig orgel. Lizzi och Fritz fortsatte att sjunga och dansa som om det gällde livet och gav ett något flåshurtigt intryck.

Den slutliga niondeplatsen bedömdes av österrikiska tidningar som godkänd - om än en liten besvikelse - och den nationella finalen sågs som en framgång. Duon Mess spelade in ett par låtar till men gick sedan skilda vägar både privat och professionellt. Fritz satsade på en karriär som låtskrivare och producent medan Lizzi vid sidan om musiken satsat på en karriär som programledare.

När Lizzi var programledare för 1990 års österrikiska final fick hon sannerligen göra skäl för gaget då en av de tävlande svimmade i direktsändning. Efter en del forcerad improvisation och en viss del fat-shaming var missödet över och Lizzi gick vidare i programmet.



Mess / Sonntag (Österrike 1982)
9:e plats av 18 bidrag i Harrogate

Boogaloo / Sverige 1987

Egentligen var Melodifestivalen 1987 en riktig succé för SVT Göteborg. De tolv tävlingslåtarna spände över ett brett register - flera av dem doftade hitsinglar lång väg - och omröstningen hade varit helt vansinnigt spännande in i det sista. Synd bara att fel låt vann.

Inte för att vinnarlåten skulle vara dålig. Den var klämmig och glad, och även om den påminde lite väl mycket om Herreys gamla "Sommarparty" - som nästan kommit med i Melodifestivalen 1985 och sedan blev en hit på egen hand - blev den ett stort genombrott för höggravida Lotta Engberg. Det var bara det att ett par andra låtar nog skulle passat bättre i Bryssel. Arja Saijonmaas superschlager. Lena Philipssons poplåt. Och så hade tittarna gått i taket över vinnarlåtens text.

I sanningens namn var de flest nöjda, medan ett litet antal vänner av ordning vänt sig mot titeln "Fyra Bugg och en Coca-Cola" som nämnde två registrerade varumärken. Det gick inte för sig i reklamfria och oberoende Sveriges Television.

Upphovsmännen gav med sig och skrev om texten till nonsensraden "Boogaloo, dansa rock'n'rolla". Man anar ett stråk av protest, att de medvetet gjorde den nya texten löjlig. Däremot gick man inte med på att släppa till den nya textversionen till Svensktoppen, där låten diskades från listan efter ett par veckor.

I Bryssel tippades Lotta - som fött dottern Malin tre veckor före finalen - som en tänkbar vinnare, men poängutdelningen blev snål. Israels jury smällde till med en tolva, med sedan gick poängen i sin och Sverige placerade sig utanför topp tio för första gången sedan 1979. Lotta kom billigt undan då rätt många verkade skylla den dåliga placeringen på den nya, fåniga texten.

Sett i backspegeln gick det nog ändå precis som det skulle. Lotta Engberg blev en del av det svenska kulturarvet, Lena Philipsson fick sin hett efterlängtade seger många år senare och Arja Saijonmaa gick från seriös Theodorakis-tolkare till en högdramatisk schlagerdiva vars skiva gick åt som smör i solsken. Det är inte varje melodifestival som får tre vinnare.



Lotta Engberg / Boogaloo (Sverige 1987)
12:e plats av 22 bidrag i Bryssel

Midnight Gold / Georgien 2016

Man kan säga väldigt många saker om Georgiens bidrag till ESC, men fega är de då rakt inte. Inte överdrivet mainstream heller. Det är inte som att de anstränger sig till utmattningens gräns för att passa in och leverera det alla förväntar sig.

När man avslöjade att Nika Kocharov & Young Georgian Lolitaz valt ut internt att representera landet utlyste man samtidigt en tävling där vem som helst fick skicka in bidrag till gruppen. Man ville ha låtar med "melodisk struktur av indie- och alternativ rock med elektroniska beats, samplingar, samt klubborienterad dansmusik av post-disco-karaktär". Inte precis den vanliga gamla schlagern, med andra ord.

Vinnarlåten skickades på remiss till svenske Thomas G:son, men de som väntat sig att han ordnat ett mer typiskt eurovisionssound bedrog sig. Istället förvandlades den sista minuten till psykedeliskt rockinferno av ett slag ESC-publiken sällan skådat. En kalejdoskopisk effekt tillagd i bildarbetet bidrog ytterligare till att få det att gå runt i huvudet på en och annan tittare.

Glädjande nog gick schlagerfestivalens gökunge hem tillräckligt väl för att ta sig till final, även om placeringen där blev ganska låg visade de unga georgiska manliga lolitorna att de finns plats för alla sorters musik i tävlingen.



Nika Kocharov & Young Georgian Lolitaz / Midnight Gold (Georgien 2016)
20:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

At ve'ani / Israel 1975

Israels tredje representant kände sig sannolikt lite stressad när han väl kommit fram till Stockholm. Hans skivbolag på hemmaplan hade gått i taket av glädje då han blev utvald och var nu säkra på stor framgång i tävlingen. Så stor framgång att de pressat sin unge stjärna att spela in ett helt nytt album på bara två veckor, så man skulle kunna profitera på en framskjuten placering.

Shlomo Artzi var inte alls lika säker själv. Han hade slagit igenom som 20-åring som sjungande soldat vid den årliga israeliska sångfestivalen men nu var han inte säker på hur han skulle gå vidare. Och det nya hastverket till album var knappast hans stoltaste stund i rampljuset.

I Stockholm sjöng han bra men inte särskilt avslappnat och trots att låten var en rätt schysst komposition kändes den inte riktigt färdig, med ett ganska tunt arrangemang. Den fick poäng från de flesta länder, men nästan bara riktigt låga summor. Elfteplatsen sågs som ett fiasko och den nya skivan floppade. Shlomo Artzis karriär såg ut att kanske vara över.

Två år efter ESC bestämde sig Shlomo Artzi för att spela in en sista skiva innan han lämnade karriären bakom sig. En sista skiva, inspelad på rätt sätt, med gott om tid och med gott hantverk. Resultatet blev en riktig braksuccé och istället för att vara slutet på hans bana blev den starten på en sällan skådad framgång.

Idag har Shlomo Artzi sålt över 1,5 miljoner skivor - en helt otrolig siffra i lilla Israel - och är en av landets absolut mest älskade artister.



Shlomo Artzi / At ve'ani (Israel 1975)
11:e plats av 19 bidrag i Stockholm

Coisas de nada / Portugal 2006

Portugal och Finland hade blivit något slags olycksbröder som vandrade genom Eurovision Song Contest på de allra snårigaste stigarna, uppför de allra brantaste backarna och genom de allra minst fruktsamma nejderna. Tillsammans delade man det inte alltför smickrande ödet att vara de länder som deltagit flest gånger utan att vinna.

I Aten deltog båda länderna för fyrtionde gången och medan de finländska monsterrockarna Lordi slog världen med häpnad och sopade hem landets första vinst misslyckades Portugals egna Excellence med att ens ta sig till final.

Det borde faktiskt ha gått bättre. Nonstop hade bildats i den första upplagan av portugisiska Popstars där hoppfulla talanger vaskades fram för att sättas ihop till ett tjejband kalkylerat på Spice Girls och All Saints. Framgången lät inte vänta på sig och Portugal föll pladask för sitt nya pophopp.

Singlar som "Basta um sorriso" och "E tudo vai mudar" sålde guld och bandets brittiska producenter lovprisade sina skyddslingar och menade att de aldrig jobbat med någon grupp som sjungit lika bra. Efter en lite längre paus lyckades Nonstop dessutom komma tillbaka och skaka nytt liv i karriären med ett nytt album och en rätt mjäkig cover på "Playback", Portugals ESC-låt från 1981.

Oss emellan låter de flesta av deras hits lite trista idag, men den typen av medelmåttig pseudo-soul var helt rätt just där och då. Deras låtar är dessutom välproducerade och låter rätt och samtida. Vilket gör det som hände sedan till ett mysterium av gigantiska proportioner. Hur kunde de bara ställa upp i den portugisiska finalen med ett sådant otroligt stolpskott till låt som "Coisas de nada"?

Inte nog med att låten är trist och platt i sig, men produktionen låter helt otroligt billig och tunn. Som ett sämre klassens dansband utan budget som spelat in ett par låtar med bara en primitiv synth och en trumpet. Nonstop själva försökte spela engagerade utan större framgång och lyckades till och med sjunga fel under framträdandet.

Efteråt splittrades bandet tämligen omgående. Av medlemmarnas försök till solokarriärer har åtminstone Liliana Almeida lyckats hyfsat med ett par framgångsrika låtar på sitt CV.



Nonstop / Coisas de nada (Portugal 2006)
19:e plats av 23 bidrag (semifinal) i Aten

Hé hé m'sieurs dames / Frankrike 1980

Under tävlingens tjugofem första år fanns det inget annat lika kraftfullt och ostoppbart som Den Stora Bombastiska Franska Balladen. Ingen genre vann lika ofta, ingen genre var ett lika säkert trick att ta sig till en hög placering. Men världen vi lever i står i ständig förändring och en vacker dag hade alla gått vidare och tröttnat på de franska balladerna.

Man kan inte sätta något exakt datum på när Den Stora Bombastiska Franska Balladens glansdagar tog slut men det finns ett par indikationer på när den började tappa sin dragningskraft. En riktig punktmarkering var förstås när fransmännen själva ledsnade och bestämde sig för att prova något helt annat.

Jean-Claude, Jean-Pierre, Martine, Martine och Francis var ett gäng glada studiomusiker som knuffats ihop till ett kollektiv vid namn Profil, och iklädda vita overaller med en glad regnbåge över bröstet trallade de sig till de flestas oförställda överraskning till seger i den franska finalen. Så spralliga och tralliga brukade de franska bidragen verkligen inte vara.

Väl på plats i Haag hade man dessutom dragit upp tempot rejält. Fransoserna ångade på i en takt som skulle lämnat vem som helst på efterkälken. Tråkigt nog för Profil var Europa ändå på balladhumör och i brist på något franskt - alla startfältets franskspråkiga länder hade för ovanlighetens skull satsat på upptempo - blev det en vemodig irländsk Johnny Logan som vann istället.

När finalen var över upplöstes Profil lika hastigt som de sjungit och medlemmarna fortsatte att på skilda håll sjunga bakom andra artister på scen, i tv och på olika skivinspelningar.



Profil / Hé hé m'sieurs dames (Frankrike 1980)
11:e plats av 19 bidrag i Haag