7 april 2017

Nur die Liebe läßt uns leben / Västtyskland 1972

Katja Ebstein hade kommit på tredje plats såväl 1970 som 1971 och tyska ARD måste ha varit i himlen. Så bra hade det aldrig gått tidigare. Stärkta av framgången beslutade man att pumpa upp den nationella finalen rejält.

Med hjälp av landets skivbolag vaskade man fram tolv kandidater till finalen som arrangerades av SFB (Sender Freies Berlin). En som tillfrågades men inte kunde tänka sig att tävla för Tyskland var Ilanit som året efter blev Israels första representant istället. En annan ratad kandidat lär ha varit Vicky Leandros med låten som senare skulle vinna hela finalen i Edinburgh.

Vid finalen i Västberlin var nivån hög och jämn och imponerande, och åtskilliga av bidragen kunde ha fungerat i Edinburgh. En jury röstade på samtliga tolv bidrag, varefter de fyra i topp gick vidare till en superfinal.

I den första omgången vann Cindy & Bert - ett oerhört populärt par som ofta sjöng schlager med en mer utmanande udd - med den souliga och ösiga "Geh' Die Straße" som tydligt var studiopublikens favorit. I superfinalen blev det väldigt jämnt och resultatet svängde: Cindy & Bert blev slagna med en enda poäng och publiken buade. Cindy & Bert skulle få sin chans internationellt två år senare.

Nu fanns det ingen större anledning att bua. Vinnaren blev Mary Roos, en enastående sångerska som mer och mer lämnat schlagern bakom sig och som hade en karriär på gång i Frankrike. "Nur die Liebe läßt uns leben" var en snygg och fungerande låt, men det var Marys avslappnade framförande som lyfte den flera steg.

I Edinburgh strålade Mary Roos som en stjärna och plockade hem en tredje tysk tredjeplats i rad. De närmaste åren skulle hon ha parallella karriärer i Tyskland and Frankrike och anses idag vara en av de bästa sångerskor Tyskland någonsin haft.

I Sverige blev bidraget en liten hit - Anna-Lena Löfgren låg en kort tid på Svensktoppen med den svenska versionen "Oh, vad det är skönt att leva".

I Edinburgh fick Mary Roos sällskap av Die Rosy Singers - en väletablerad sånggrupp som ofta bidrog med körsång i olika sammanhang men som också gav ut egna skivor. De syntes och hördes också bakom vinnaren Vicky Leandros. Inte nog med att de blev etta och trea i finalen - när de kom hem spelade de även in Storbritanniens andraplacerade låt på tyska.

Uppdaterad 13 oktober 2023



Mary Roos / Nur die Liebe läßt uns leben (Västtyskland 1972)
3:e plats av 18 bidrag i Edinburgh

6 april 2017

Leto svet / Estland 2008

Alla länder misslyckas förr eller senare. Det är naturligt att bjuda på ett bottennapp någon gång ibland. Men det finns grader i helvetet och en tydlig skillnad på måttliga bottennapp och monumentala diton. Få kalkoner har kacklat lika illa i ESC som Estlands lilla humorbidrag 2008.

Man kan förstå att Estland tappat sugen, i och för sig. Efter att de som första före detta sovjetrepublik vann och stod värd för hela tävlingen hade den nationella finalen tappat stinget och de egna placeringarna rasat ihop. Sedan semifinalen infördes 2004 hade Estland fått kalla handen varje år och nu hade tittarna fått nog.

Den estniska finalen var svag men inte helt hopplös. Birgit Õigemeel hade en snygg ballad, Ska Faktor kändes pigga och originella, Iiris Vesik var spännande och experimentell medan Rolf Junior mest av allt liknade en enmans-prideparad. Inga vinnare kanske, men helt solida och vettiga låtar.

Istället röstade tittarna fram Kreisiraadio till förstaplatsen. Humorgruppen bestod av tre farbröder - en av dem var Tarmo Leinatamm som också var dirigent och som hade dirigerat Estlands bidrag till ESC 1996 och 1997 - som varit aktiva och älskade i femton år. Ett estniskt Killinggäng, om man så vill, vars absurda humor brutit ny mark.

Tråkigt nog innehöll deras låt just ingenting värt att dra på smilbanden åt. Ett humorbidrag utan humor och inget annat än en lam protest mot att ingen röstar på de estniska bidragen. Kreisiraadio själva erkände utan omsvep att här inte fanns något budskap eller någon idé och att de bara ville åka utomlands en sväng och se Belgrad.

Sensationellt nog kom Estland inte sist i sin semifinal - alla ester som bor och arbetar i Finland räddade den nationella äran (eller det som fanns kvar av den) med hjälp av sina telefoner - och istället fick debuterande San Marino stå där med sistaplatsen.

Kreisiraadio avvecklade verksamheten efter fiaskot i semifinalen och estnisk tv beslutade att skrota hela den nationella finalen och försöka tänka ut något bättre året efter. Det skulle ge utdelning direkt.

Åtminstone går "Leto svet" till historien på ett sätt. Tillsammans med Jugoslavien 1969 är det det enda icke-finländska bidraget där det sjungs på finska.



Kreisiraadio / Leto svet (Estland 2008)
18:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Belgrad

5 april 2017

I Love You Mi Vida / Spanien 2007

Kanske blev det lite enahanda att bara tävla i den svenska melodifestivalen som ändå krävde ett visst mått av formula i låtskrivandet om man ville lyckas? Åtminstone bestämde sig Thomas G:son för att ge sig ut i världen och skicka sina låtar också till andra länders uttagningar. Till Finland, till Norge och varför inte till Spanien?

Den spanska uttagningen inför Helsingfors var makalöst tillkrånglad, men låtar och artister valdes ut separat och parades senare ihop under tävlingens gång. Ändå ett bra sätt för en låtskrivare att få in en fot på en marknad där man kanske inte har rätt kontakter för att själv hitta rätt artist.

Basti, Javi, Mikel och Ony var de fyra snutfagra medlemmarna i pojkbandet Nash som året innan släppt sin debutskiva utan att väcka större uppståndelse. Nu hoppades de att ett deltagande i den spanska finalen skulle kunna ge lite välbehövlig PR. Tillsammans med G:sons låt visade de sig bli ett smaskigt paket som spanjorerna röstade upp i topp.

Nu lossnade det ordentligt för gossarna. Albumet släpptes på nytt och sålde plötsligt i stora upplagor. Det enda molnet på himlen var att det redan fanns en grupp som hette Nash, så vinnarna fick lägga till en bokstav och bli D'Nash.

I Helsingfors gick det inte så värst bra. Man lottades att sjunga som nummer två i finalen men framför allt var D'Nash lite för upptagna av att posera och försöka se bra ut istället för att sjunga helhjärtat. Det spelade ingen roll på hemmaplan där succén fortsatte.

Efter ett år hoppade Ony av gruppen för att bli musikalskådis istället. De övriga fortsatte som trio fram till 2013, då gruppen upplöstes till följd att deras nya album sålt dåligt.



D'Nash / I Love You Mi Vida (Spanien 2007)
20:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

4 april 2017

Nekonečná pieseň / Slovakien 1994

Kvalfinalen i Ljubljana 1993 slutade i en sann fars där taktikröstningen slog nya rekord och samtliga deltagarländer fick varsin fullpoängare. Slutresultatet blev löjligt jämt och slumpartat och Slovakien åkte ut med en fånig poängs marginal. Den slovakiska delegationen ska ha varit allt annat än glada efter sändning och kanske var det redan här grunden lades till Slovakiens krångliga relation till Eurovision Song Contest.

Slovakien skulle verkligen inte ha gjort bort sig i Millstreet. Elán hade spelat ihop sedan 1968 och är landets största rockband någonsin. "Amnestia na neveru" är en rak och effektiv rocklåt som lätt skulle ha varit tyngst i startfältet en dryg månad senare.

Året efter fick slovakerna en färdig plats vid finalen i Dublin och satsade än en gång på rock. Tublatanka hade varit stjärnor i drygt tio år redan men hade gått igenom ett medlemsbyte och sångaren Martin Ďurinda hade fått kliva fram även som låtskrivare.

Tävlingslåten var en ganska snäll rocklåt - mer Europe än Death Metal om man så säger - men förhandsversionen var snygg och tilltalande trots en del tveksamt mode som flimrar förbi. I Dublin satte den mjäkiga irländska orkestern sina klor i stycket och lyckades ta bort allt som ens lite liknade rock och fick de långhåriga slovakiska männen att närmast se lite töntiga ut.

I röstningen hade slovakerna kanske lärt sig av smällen från året innan och tagit det säkra före det osäkra och bytt till sig en tolva från Malta. Dessutom fick man en trea från den tydligt taktikröstande grekiska juryn. Med andra ord skulle Tublatanka sannolikt hamnat på noll poäng om allting gått rätt till - istället fick Litauen ensamt stå där med nollan i slutändan.



Martin Ďurinda & Tublatanka / Nekonečná pieseň (Slovakien 1994)
Delad 19:e plats av 25 bidrag i Dublin

3 april 2017

Dag efter dag / Sverige 1982

Lilla Mariann Records liknade inget annat svenskt skivbolag, beläget mitt ute på västgötaslätten slog man sig fram beväpnade med folkliga tongångar som dansband och schlager. Kritikerna fnös och de svenska medierna i Stockholm förhöll sig kallsinniga, men sakta arbetade sig Team Skara upp till en stark position.

Under 1980-talet skulle Mariann bli Sveriges mest framgångsrika etikett med oerhörda framgångar och nyckeln till det hela var melodifestivalen. Man hade medvetet satsat på att lyckas där och bolagets två stjärnor till låtskrivare -  Lasse Holm och Torgny Söderberg - fick i uppdrag att skriva potentiella vinnarlåtar.

1982 kom den första fullträffen. Lasse Holms "Dag efter dag" vann en förkrossande seger vid finalen i Göteborg och Chips - Elisabeth Andreasson och Kikki Danielsson - gjorde ett outplånligt intryck. Gruppen Chips var egentligen ett projekt där en mängd olika artister varit med och efter 1980 och 1981 uppstod gruppen nu i sin tredje och definitiva form.

Vinnarlåten kallades Abba-inspirerad och "wa-wa-wa"-hooken i refrängen verkade lånad rakt av från Waterloo (Sverige 1974), men Lasse Holm hävdar i sin självbiografi att han istället inspirerats av "Poor Little Fool" med Rick Nelson. "Ett muterat svensktoppsmonster som krossar allt motstånd" skrev en tidning och arma Monica Forsberg sågades i pressen för att hennes text var plastig och inte innehöll några nya metaforer eller idéer.

Förväntningarna var ganska högst ställda inför finalen i Harrogate men där gick det inte fullt så bra. Chips kändes okoncentrerade och framträdandet saknade all den schwung och lyster som funnits i Göteborg. En åttondeplats var Sveriges bästa placering sedan "Waterloo" (delat med Lasse Berghagen 1975) men det hjälpte inte så mycket.

Chips spelade in en skiva på engelska för internationell lansering men framgången uteblev och duon upplöstes. Tre år senare var de båda sångerskorna tillbaka i ESC och tävlade då mot varandra: Kikki för Sverige och Bettan för Norge.



Chips / Dag efter dag (Sverige 1982)
8:e plats av 18 bidrag i Harrogate

2 april 2017

The Social Network Song / San Marino 2012

Ralph Siegels storhetstid var över sedan länge. Det fanns ingen efterfrågan på hans låtar och hans en gång blomstrande skivbolag fanns numer mest i teorin med ett par marginella utgåvor varje år. Tysk tv hade sedan många år signalerat att de inte längre behövde hans tjänster och det blev allt svårare att sälja in sig till andra länder.

San Marino satt i en lite annorlunda situation än de flesta andra länder. De deltagande tv-bolagen får tillbaka en rejäl del av sin deltagaravgift när tittarna telefonröstar. Ju fler som röstar, desto mer av de investerade stålarna kommer tillbaka.

San Marino - vars hela befolkning uppgår till drygt 32.000 människor - kan aldrig arrangera en telefonröstning som skulle godkännas av EBU. Det finns ett minimiantal röster som måste registreras för att resultatet ska anses acceptabelt och dit når sanmarineserna aldrig. De får med andra ord ingenting tillbaka finansiellt den vägen.

Då lockar det naturligtvis med ett bidrag som bekostar sig självt. Ralph Siegels bolag kunde betala inspelningskostnader, video och promomaterial. Vad spelar det då för roll att låten är horribel?

Inte nog med att låten är den i särklass sämsta Siegel någonsin tävlat med i ESC: i ett fåfängt försök att vara hipp och trendig och tilltala kidsen hade han bestämt att låten skulle handla om något så lockande som Facebook.

EBU gjorde tummen ned. Man ska helst inte nämna registrerade varumärken i texten över huvud taget (det fick Sverige erfara redan 1987) och framför allt får man inte exponera en kommersiell aktör så skamlöst. Texten diskades och San Marino fick ett par dagar på sig att bättra på poesin.

Slutversionen var minst lika frånstötande. Manisk, påträngande och faktiskt lite obehaglig i tonen med alla sina sexanspelningar. Man undrar vad Siegel och hans textförfattare egentligen gör när de är på nätet?

Sångerskan Valentina Monetta var åtminstone en tvättäkta sanmarines, vilket kanske förlät något lite av det usla i bidraget. Hon var egentligen jazzsångerska men gick glatt med på att styra ut sig som något slags förvuxen tonåring.

Det blev ingen finalplacering - tacka alla högre makter för det - men Ralph och Valentina skulle ta varandra i handen och samarbeta fler gånger.



Valentina Monetta / The Social Network Song (San Marino 2012)
14:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku

1 april 2017

In Love For A While / Schweiz 2011

Man vet att man inte lyckats så bra på ett tag när en sistaplats i finalen känns som ett stort och viktigt steg framåt. Schweiz hade valt bidrag internt de senaste sex försöken och med ett enda undantag hade det gått rakt utför bergbranten varje gång.

Det var dags att tänka om och kanske släppa in publiken på nytt när man skulle välja. Dessutom hävdade schweizisk tv att ESC fått ett rejält uppsving i popularitet runt om i kantonerna efter att Norge och Tyskland vunnit. Rejäla och ordentliga västländer, med andra ord.

Urvalsprocessen var ordentligt tillkrånglad. Vem som helst fick ladda upp ett potentiellt bidrag på uttagningens webbplats, varpå publiken fick titta och lyssna och rösta. Sju finalister valdes ut på det sättet. Tidigare deltagare som DQ (Danmark 2007), Piero Esteriore (Schweiz 2004) och Mariella Farré (Schweiz 1983 och 1985) skickade en bidrag men fick kalla handen.

Dessutom valde de regionala tv-bolagen ut ett par bidrag till: fransk- och italienskspråkiga Schweiz valde en låt var medan de tyskspråkiga valde tre. Sammanlagt gjorde tolv bidrag upp om segern.

24-åriga Anna Rossinelli hade sjungit offentligt i tio år redan och kvalade in via internetrundan. Hon vann en promenadseger i den nationella ligan och lyckades dessutom ta sig till final i Düsseldorf. Det var nog för att schweizarna skulle anse att bidraget var en succé.

När semifinalens siffror blev offentliga visade det sig verkligen ha varit på håret: Anna kom på tionde plats, en enda poäng före de två närmast följande bidragen som hamnade på samma poängsumma. I finalen blev Schweiz ganska akterseglat och kom allra sist.

Anna hade ändå gjort ett intryck och har släppt fyra album som alla sålt bra och placerat sig på den lokala topplistan. 2014 valde schweizisk tv ut hennes låt "Shine in the Light" som officiell låt till sina sändningar från vinter-OS i Sotji.



Anna Rossinelli / In Love For A While (Schweiz 2011)
25:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf