Tvoj dječak je tužan / Jugoslavien 1971

Läser man reglerna är Eurovision Song Contest en tävling för upphovsmän, låtskrivare som kämpar ädelt om vem som skrivit den bit flest gillar mest. Det är låtarna som tävlar och artisterna ska inte spela någon roll för hur bidragen bedöms.

Att låtsas som om artisterna inte hade något inflytande alls vore ju ändå direkt fånigt. Genom alla år har en bra artist kunnat höja en medioker låt och en dålig artist har ofta sänkt något som kunde slagit bättre med en annan vokalist. Och vilken låt som helst kan få draghjälp om artisten är populär.

Krunoslav "Kićo" Slabinac vann den jugoslaviska finalen 1971 blott och bart på sin stora popularitet. Han hade sjungit i olika rockband under 60-talet och blivit stor stjärna som soloartist efter att ha vunnit sångtävlingen i Opatija 1970.

När journalisterna frågade honom efter segern vad han trodde om sina chanser i Dublin svarade han att han inte hade någon chans alls. Det var han som vunnit, knappast låten.

"Tvoj dječak je tužan" ("Din pojke är ledsen") var en mollig sång i ett rätt fräckt och samtida arrangemang. Någon måste ha haft synpunkter på originaltexten - där pojken är ledsen för att hans älskade har drunknat - och innan sången spelades in hade texten skrivits om så att flickan farit iväg med en annan istället. "Nu är du en ros i någon annans trädgård" sjöng Kićo med darr på stämman.

Musiken var skriven av Ivica Krajač som själv sjungit för Jugoslavien i Madrid 1969. Året efter skulle han komplettera ett ovanligt hat-trick genom att skriva texten till det jugoslaviska bidraget.

I Dublin hade man av någon anledning dragit upp tempot i låten och Krunoslav gav ett rätt stressat och blygt intryck då han konsekvent undvek att titta in i kameran. Dessutom ser hans snygga jacka väldigt varm ut i strålkastarljuset. I vanlig ordning fick Jugoslavien nöja sig med en blygsam placering.

Krunoslav Slabinac stjärna fortsatte att stiga med många framgångsrika låtar men karriären blev lidande när han flyttade utomlands i mitten av 1970-talet. Inte mer lidande än att han förblev en av regionens mest kända sångare även efter att Jugoslavien brutits upp i smådelar.

Krunoslav Slabinac avled 13 november 2020 i Zagreb efter en längre tids sjukdom, 76 år gammal.



Krunoslav Slabinac / Tvoj dječak je tužan (Jugoslavien 1971)
Delad 14:e plats av 18 bidrag i Dublin

Kärleken är / Sverige 1998

Att låta Melodifestivalen ge sig ut och röra på sig hade varit ett genidrag på 1980-talet. När tävlingen turvis ordnades av Stockholm, Göteborg och Malmö skänkte det nerv och nytänk och gav ny energi till ett program som stelnat med tiden då samma människor fått ta hand om det år ut och år in.

Inte minst hade SVT Malmö visat sig värdiga uppgiften och hade producerat minnesvärda finaler 1988, 1991 och 1995. 1992 stod man även värd för hela den internationella upplagan efter att ha valt fram Carolas vinnarlåt 1991.

Egentligen var det kanske producentveteranen Kåge Gimtell som lärt sig hur slipstenen skulle dras. När han gick i pension gick det utför med Malmös melodifestivaler och 1998 års upplaga såg riktigt billig och trött ut i rutan.

Till all lycka fanns åtminstone två låtar i startfältet som tittarna skulle komma att lägga märke till. Den som i långa loppet gjorde det största intrycket var Nanne Grönvall, som efter att ha figurerat i grupperna Sound of Music, Peter's Pop Squad och One More Time (Sverige 1996) för första gången uppträdde solo.

"Avundsjuk" liknade inget som tidigare hörts och synts i Melodifestivalen. Iförd en utstuderad peruk och med öron som Mister Spock sjöng Nanne fränt om sin snygga men korkade kompis som har all tur och som får alla killar. "Varje gång vi ses berättar du nåt POSITIVT som hänt" fräste hon ur sig och publiken drog efter andan.

"Avundsjuk" blev en rejäl hit och Nanne skulle visa sig ha ett långt liv som soloartist men för de konservativa jurygrupperna blev det för mycket. De föredrog något mer stillsamt och klassiskt.

Bobby Ljunggren, Håkan Almqvist och Ingela "Pling" Forsman hade vunnit senast det begav sig i Malmö. Nu vann de en andra gång med "Kärleken är" - en sång om att livet fortsätter efter sorgen, inspirerad av såväl prinsessan Diana som Ted Gärdestad (Sverige 1979) som båda mött olyckliga slut under året som gått.

Jill Johnson hade spelat in duetten "Kommer tid, kommer vår" med Jan Johansen men var ett rätt okänt ansikte för de flesta. Kanske anade de svenska tidningarna en brist på erfarenhet och började analysera det unga stjärnskottet sönder och samman: hennes kläder, hennes hår, allt.

I Birmingham hade man lagt en del av musiken på band i enlighet med reglerna men under Anders Berglunds högljudda protester. Upphovstrojkan gav sig inte - de tyckte att framför allt kompet varit bedrövligt i Dublin tre år tidigare och ville inte ta några risker.

Om kompet var rätt hade Jill själv landat fel och mer eller mindre försvunnit i ett moln av styling som kallats in efter pressrösternas kritik. Hela paketet blev onödigt anonymt och svalt och i röstningen såg det länge ut att bli kraschlandning då Sverige höll nollan fram till sjunde jurygruppen.

En tiondeplats var långt sämre än svenskarna väntat sig och under de kommande åren glömdes Jill Johnson ganska långt bort. Först då hon lät sig övertalas att ställa upp i Melodifestivalen på nytt 2003 med Shania Twain-pastischen "Crazy In Love" fick hon sitt stora publika genombrott. 

Idag hör hon till Sveriges allra största stjärnor även om människor ofta verkar glömma bort att hon faktiskt tävlat i ESC. Numer glittrar hon med all den pondus och det självförtroende hon skulle behövt inför ESC, inte minst i sitt eget tv-program Jills veranda.

"Kärleken är" blev den sista stora framgången för radarparet Bobby Ljunggren och Håkan Almqvist som avslutade sitt långa samarbete en tid efter tävlingen i Birmingham.

Jill Johnson / Kärleken är (Sverige 1998)

10:e plats av 25 bidrag i Birmingham

A Matter Of Time / Belgien 2018

Aldrig någonsin att Belgiens båda tv-bolag - strikt uppdelade enligt språk precis som så mycket annat i landet - skulle ha samarbetat kring deltagandet i ESC. Flandern gjorde sin grej medan Vallonien körde sitt eget race och så hade det alltid varit bra med det. Men när den ena sida plötsligt lyckas riktigt bra är det ju lätt att bli lite nyfiken.

Sedan 2013 hade franskspråkiga RTBF valt ut en ung, lovande artist - varje år någon som deltagit i den lokala varianten av The Voice - som sedan försetts med en passande låt. Medan Roberto Bellarosa varit ett kliv i rätt riktning hade såväl Loïc Nottet som Blanche kommit hem med varsin fjärdeplats i bagaget. I sanning imponerande. Nu ville flamländska VRT upprepa framgången med samma formula.

Artisten man valde ut var Laura Groeseneken, en 28-åring som ägnat sig åt musik på deltid i flera år och som skrivit låtar tillsammans med Alex Callier från det populära bandet Hooverphonic. Till vardags jobbade hon som dekoratör på ett Ikea-varuhus.

Under artistnamnet Sennek skulle hon nu få representera Belgien i Lissabon med "A Matter Of Time" - en suggestiv poplåt med en rejäl dos Bondlåt och dramatik. Sennek stod än en gång för låtskrivandet tillsammans med Alex Callier.

"A Matter Of Time" delade åsikter - ett sömnpiller tyckte vissa medan andra (som jag själv) såg och hörde en personlig favorit och en möjlig toppkandidat i vardande. De flesta verkar ändå ha lutat åt att en finalplats var i det närmaste självskriven.

Åtminstone fram tills repetitionerna började och det visade sig att det belgiska framträdandet saknade allt som krävdes för framgång. I direktsändning framstod Sennek som orutinerad, ofokuserad och med minimal kamerakontakt. Då räcker inte en snygg låt speciellt långt.

Belgien fick respass redan i semifinalen och det blev tämligen tyst runt Sennek. Först ett år senare släppte hon sin nästa singel - den snygga "Endlessly" - som dessvärre gick rätt spårlöst förbi. En av hennes låtar tävlade även i den norska melodifestivalen 2019 utan att gå till guldfinal.

Alex Callier fick ändå förnyat förtroende och 2020 skulle hans band Hooverphonic ha representerat RTBF vid ESC i Rotterdam, som sedan ställdes in.

Sennek / A Matter Of Time (Belgien 2018)

12:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Lissabon

What If We / Malta 2009

I vissa länder är Eurovision Song Contest extra populärt hos publiken och på Malta kollar i princip alla tv-tittare på finalen. Självklart vill man då också göra den nationella uttagningen till något extra och ge folket extra mycket godis.

Kanske att man ändå tog i lite väl mycket när man bestämde att ordna hela åtta stycken semifinaler med inte färre än femtiosex bidrag som tävlade om att få representera önationen i Moskva. 

Kvalitet är nästan alltid bättre än kvantitet och här är det värt att betänka att Sverige - med sin med internationella mått mätt imponerande musikindustri - några år senare valde att skära ned antalet bidrag i sina semifinaler från 32 till 28.

I var och en av de åtta semifinalerna - kallade Euro Showbox - fick tittarna välja en finalist medan en jury sedan valde ytterligare tolv finalister av de som blivit över. Nog fick malteserna valuta för tv-licensen alltid, men redan när alla låtar offentliggjordes var det rätt klart hur det hela skulle sluta.

Chiara Siracusa ställde nu upp för tredje gången och efter att först ha kommit trea och sedan tvåa var ambitionen glasklart att vinna och låta Malta stå värd för hela cirkusen nästa år. Hennes låt var skriven av Marc Paelinck som tidigare skrivit för Belgien 2002 och 2004. 

Det påstods att han även skrivit Chiaras låt 2005, men då han inte tilläts delta av det årets regler (utländska låtskrivare fick bara delta om deras egna länder hade öppna uttagningar som maltesiska låtskrivare kunde skicka sina låtar till) angavs sångerskan som upphovsperson.

Att "What If We" knappast skulle räcka till för någon seger stod nog klart för de flesta men tävlandet i Moskva blev en riktig thriller då den vanligtvis säkra Chiara plötsligt tappade nerverna och började sjunga oväntat svajigt. Skulle det ens räcka till en finalplats om inte sånginsatsen räckte till?

En finalplats blev det (Maltas första sedan 2006) men slutresultatet blev ett riktigt nedköp och man landade långt ned i listan. En ny regel förhindrade att de artister som vunnit de maltesiska finalerna ställde upp på nytt inom de närmsta åren så någon snabb revansch kom inte på tal. Även om Chiara förblir älskad av eurovisionsfansen har hon inte ställt upp på nytt sedan dess.

Pikant nog fick Malta på sätt och vis tävla mot sig självt. Ralph Siegel tog låten "Innocent Heart" (som misslyckats i ett avsnitt av Euro Showbox), skrev om den en aning och lät den tävla för Montenegro. Ett solklart regelbrott - alla bidrag måste vara originallåtar och får inte ha publicerats tidigare - som EBU glatt såg mellan fingrarna med.

Chiara / What If We (Malta 2009)

22:a plats av 25 bidrag (final) i Moskva

Line / Lettland 2017

Triānas Parks hade börjat som ett rent familjeprojekt då rockgitarristen Aivars Rakovskis bildat band med sin dotter Agnese Rakovska inför den lettiska ESC-uttagningen 2008. Man kom på fjärde plats med "Bye Bye" och fortsatte att spela ihop. 

Man ställde upp i den nationella ligan fem år i rad utan att vinna. Bandet blev välkänt för den lettiska publiken även om man kanske inte var någon direkt kommersiell kassako. 2011 drabbades pappa Aivars av hälsoproblem och lämnade bandet.

Lettland hade nyligen modellerat om sin nationella final och tagit sig till final såväl 2015 som 2016 och nu ville Triānas Parks testa det nya formatet. 

En av gruppens kännetecken var att de ständigt experimenterade med genrer och stilar och nu hade de landat i något slags elektropop. Den lettiska publiken gillade det de hörde: "Line" fick över hälften av rösterna i finalen och blev gruppens första riktiga hit.

Eurovisionsfansen - alltid glada när någon gammal bekant äntligen får vinna chansen att visa upp sig internationellt - ansåg Lettland vara en snackis och en utmanare i tävlingen men de flesta bedömare utanför bubblan var mindre begeistrade. Låt gå får att bidraget hade ett tufft sound men kanske något saknades? 

I Kiev - där man uppträdde under det lätt modifierade namnet Triana Park - hade man fått fördelen att sjunga sist i sin semi. Det hjälpte inte alls. Letterna hamnade allra sist i resultatet och fick sin fjärde sistaplats i en semifinal. Ett rekord som ingen vill slå.

Triānas Parks led inte desto mer av nederlaget. 2020 fick man karriärens hittills största hit med "Kamēr" - en duett med Intars Busulis som som för övrigt också kommit sist i en ESC-semifinal 2009.

Triana Park / Line (Lettland 2017)

18:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev

If Love Was A Crime / Bulgarien 2016

Bulgarisk tv hade fått nog efter finalen i Malmö 2013 när man för sjätte gången i rad missat finalen. Det var dags för en liten paus där man kunde fundera på vad man ville med sitt deltagande i den här tävlingen. Om man nu alls skulle delta. Om man nu alls hade något att ge.

Istället - kanske för att inte helt tappa kontakten med EBU:s sångtävlingar - återupptog man 2014 sitt tävlande i Junior Eurovision. Vid finalen på Malta lyckades man vida bättre än man gjort i vuxenvarianten och fick en andraplats för "Planet Of The Children".

Året efter tog bulgarisk tv på sig hela värdskapet för den internationella upplagan och arrangerade en snygg final i Sofia. Programledare för galan var Poli Genova som representerat Bulgarien vid ESC i Düsseldorf 2011 och som sedan dess släppt ett album i eget namn och fungerat som mentor i den lokala versionen av X-Factor.

Det var lätt att få känslan att programledarjobbet nu snarast var en audition för något annat och kort tid efter JESC meddelades det att Bulgarien återigen skulle tävla i ESC och att Poli skulle vara deras artist.

Låten valdes ut internt och skrev att ett stall låtskrivare runt Boris Milanov, som skulle komma att göra ett visst avtryck på ESC under kommande år.

"If Love Was A Crime" togs emot med stor entusiasm bland såväl fans som press och räknades som en tänkbar vinnare i Stockholm. Den här gången gick allt vägen i semifinalen och den slutliga fjärdeplatsen var Bulgariens dittills största framgång. 

Kalenderbitarna noterade med förtjusning att Bulgarien kanske inte gick till final så ofta men varje gång de gjorde det placerade de sig bland de fem bästa.

Låten sålde hyfsat i flera länder och blev etta på hemmaplan. Den spelades även in i en närmast identisk version med grekisk text av Demy (Grekland 2017).

Poli Genova fick pris som årets bulgariska ambassadör i världen 2016 och har fortsatt spela in musik med stor framgång. Hon har flera gånger antytt att hon gärna skulle ge sig på att tävla i ESC på nytt om tillfälle gavs.

2020 noterade Poli Genova lite halvsurt på sociala medier att den låt Malta valt ut för ESC-finalen i Rotterdam var en av de hon valt bland innan hon fastnade för "If Love Was A Crime". Hon hävdade också att hon varit med och skrivit den och att det var lite ofint att hennes namn tagits bort från listan av upphovsmän.

Poli Genova / If Love Was A Crime (Bulgarien 2016)

4:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

Drama Queen / Danmark 2007

Det hade gått lite upp och ned för Danmark efter bröderna Olsens seger i Stockholm 2000 men publiken hålls troget kvar framför tv-rutorna även om musiken de bjöds på i den inhemska finalen allt mindre lät som det radion spelade eller som det som låg på topplistorna.

2007 hoppade man på samma tåg som alla andra nordiska länder och införde semifinaler i Dansk Melodi Grand Prix. Sexton låtar delades upp på två semifinaler och sedan fick tittarna välja fyra finalister från vardera semin.

Bland de utslagna i semifinalerna fanns tidigare vinnare som Aud Wilken (Danmark 1995) med den förtjusande "Husker du" såväl som Jørgen Olsen med den något mindre förtjusande "Vi elsker bare danske piger". 

Jørgen Olsen fick ändå ett frikort till finalen. De utslagna låtarna fick en andra chans i radio: fyra av låtarna spelades upp i vuxenkanalen P4 medan de fyra andra spelades upp i ungdomskanalen P3. Vardera kanalens lyssnare fick sedan välja en lucky loser till finalen.

P3-publiken valde något förvånande ut den klassiska schlagerlåten "Drama Queen", framförd av en drag queen som kallade sig DQ. Bakom pseudonymen dolde sig Peter Andersen, en sjungande frisör som redan uppträtt i drag i tio år. Nog borde den danska ungdomen ha gått igång på något lite mer utmanande?

Förvåningen blev inte direkt mindre då DQ i finalen seglade förbi alla motkandidater och vann. Från utslagen i semifinal till vinnare - hur gick det till?

"Drama Queen" saknade verkligen inte glitter och paljetter men själva låten var förvånansvärt befriad från just drama. Den strök publiken så medhårs den bara kunde och hade inte ens någon tonartshöjning. Kul att se på men rätt ointressant för örat.

Ville man spela kitsch-kortet fanns det en betydligt starkare låt i startfältet. Obegripligt nog fick Annette Heick inte en enda poäng för "Copenhagen Airport".

I den samnordiska förhandsvisningen sammanfattade nog DR:s kommentator Adam Duvå Hall det hela bäst: ett modernt och progressivt land som Danmark borde kanske inte tycka att en låt som "Drama Queen" var varken något nytt eller kittlande. På en skala från noll till fem satte han en artig trea.

I Helsingfors var de europeiska tittarna långt ifrån lika artiga som Adam Duvå Hall och för andra gången på fyra år åkte danskarna ur tävlingen redan i semifinalen. Precis som DQ gjort från början hemma i Danmark.

DQ / Drama Queen (Danmark 2007)

19:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors