30 september 2018

Happy You / Litauen 2002

De flesta av oss lärde oss redan som barn att de flesta lekar har regler som man måste försöka förstå. Om man bryter mot reglerna får man inte vara med. Kanske är det annorlunda i Litauen men hur som helst verkade inte de ansvariga på LRT ha läst regelboken särskilt noga.

En av EBU:s regler - som har hängt med nästan ända sedan tävlingen startades - är att tävlingslåtarna ska vara nya. Inför finalen i Tallinn formulerades det som att inget av de tävlande bidragen fick ha framförts offentligt före 1 januari 2002.

Det visade sig snart att vinnande B’Avarija - som närmast kan beskrivas som Backstreet Boys inte särskilt dansanta litauiska  storebrorsor - bröt regeln rätt ordentligt. Vinnarlåten ”We All” hade givits ut i en litauisk version redan under hösten 2001.

LRT menade att då texten nu var på engelska var det i princip en ny låt. EBU lät sig inte bevekas utan tryckte på diskvalificeringsknappen. När litauisk media nu började nysta i saken visade det sig att ganska många av de nationella kandidaterna bröt mot samma regel. Hade LRT alls nämnt regeln då de öppnade upp för bidrag? Hade de själva förstått att regeln fanns?

Till all lycka kunde man skicka tävlingens tvåa - 30-åringen Aivaras Stepukonis från Kaunas. Hur illa skulle det inte ha sett ut om man fått skicka fyran eller femman till slut?

Aivaras hade studerat filosofi och teologi - både hemma i Litauen och i USA - och hade även sjungit i ett band i flera år. ”Happy You” var en lycklig och lättsam liten sång, dränkt i synthiga ljud, framförd sist i startfältet i Tallinn.

Låten var en glad bagatell men Aivaras själv visade sig alldeles för tafatt och bortkommen för att sälja in sig. Litauen placerade sig än en gång i den absoluta botten och fick stå över finalen 2003.

Aivaras har ändå sjungit vidare och har gett ut flera skivor men verkar själv ha insett sina begränsningar och lämnade scenen bakom sig för att bara fungera som studiomusiker. Han har också fortsatt sin akademiska bana och driver även en musikstudio i hemstaden Kaunas.



Aivaras / Happy You (Litauen 2002)
23:e plats av 24 bidrag i Tallinn

28 september 2018

Disappear / Tyskland 2008

Innan Idol slog igenom på riktigt var Popstars det stora konceptet då man skulle göra realityprogram med musik. Formatet som skapats i Nya Zeeland gick ut på att vaska fram hoppfulla unga talanger som sedan fick bilda en fungerande popgrupp tillsammans.

Det sena 1990-talet hade fullkomligt svämmats över av just den typen av grupper - Spice Girls, Backstreet Boys, Steps - och varje ny konstellation hoppades naturligtvis på stor internationell framgång. När varje land hade sin egen serie var det ändå få av de fabricerade grupperna som tog sig över gränserna och de flesta Popstars-vinnare hade relativt kort brinntid.

I Tyskland hade man ändå lyckats lite bättre än de flesta när man plockat ihop sina grupper och de fem sångerskor som plockades ihop till bandet No Angels i den första omgången fick ett enormt genomslag. Med tre listettor och tre framgångsrika album blev de landets mest framgångsrika girl band genom tiderna.

Efter tre år tillsammans tog man en paus - man var trötta på det höga tempot och även på varandra - för att satsa på de egna karriärerna. Det fungerade lagom bra och 2007 återförenades fyra av medlemmarna på nytt. 2008 vann de den tyska finalen med "Disappear" - ett stycke radiovänlig pop som blev bandets största hit på flera år.

Det som förvånade de flesta bedömare i Belgrad var hur en så rutinerad grupp som sjungit ihop i så många år kunde ha så lite personkemi och ge ett så torrt och kallt intryck. Bulgarien gav en tolva - en av gruppmedlemmarna är från Bulgarien - men slutplaceringen var ett fiasko. Endast EBU:s åtskiljningsregler räddade No Angels från en sistaplats då inga placeringar längre delas i tävlingen.

No Angels släppte ett sista album 2009 men nu hade tiden sprungit ifrån medlemmarna och skivan floppade. När Nadja Benaissa tvingades hoppa av efter att ha arresterats och åtalats var gruppens öde beseglat och bandet upplöstes.



No Angels / Disappear (Tyskland 2008)
23:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

26 september 2018

Aurinko laskee länteen / Finland 1965

Hur viktigt är det att rätt låt vinner en melodifestival? Om man vill engagera publiken på riktigt får det nog anses vara riktigt viktigt och därför hade Yle sett till att tre olika sorters jurygrupper tillsammans skulle utse vinnaren.

Av 111 insända bidrag valde man ut de tio bästa. De spelades upp i radio och så fick hugade lyssnare rösta fram sina sex favoriter genom att skicka in vykort till Rundradion i Helsingfors. Radion var fortfarande Finlands dominerande etermedium och semifinalen nådde sannolikt en större publik än den tv-sända slutfinalen.

Språkintresserade kan notera att en sång med text på svenska - det mindre av Finlands två officiella språk - för första gången passerade nålsögat. ”Ge mig en grabb” var skriven Lasse Mårtensson (Finland 1964) och framförd av den makalösa Carola Standertskjöld. Den gick inte till final men spelades senare in på skiva av Lasses dåvarande hustru Siw Malmkvist.

I finalen hade man två olika sorters bedömning. Runt om i Finland satt regionala jurygrupper men i studion i Helsingfors fanns också en nordisk expertjury som skulle ge ett mer internationellt perspektiv.

Reglerna krävde att båda jurygrupperna måste enas om en vinnare, annars skulle Yles nöjesavdelning själva bestämma. Naturligtvis blev det dött lopp - de finska domarna ville skicka Marjatta Leppänen med ”Iltaisin” (även den skriven av Lasse Mårtensson) medan de nordiska gästerna röstade på Viktor Klimenko och ”Aurinko laskee länteen”. Programmet avslutades alltså utan att någon vinnare utropats.

Några dagar senare meddelades det att Yle gått på den nordiska linjen och att Viktor Klimenko skulle få åka till Neapel. Publikens missnöje var enormt och massivt, inte minst då det visade sig att den överlägsna vinnaren i semifinalen varit Katri-Helena (Finland 1979 och 1993) med letkajenkkan ”Minne tuuli kuljettaa” som också blev en riktig monsterhit.

Letkajenkka hade just tagit världen med storm och är fortfarande den största dansfluga som skapats i Finland. ”Letkis” var en felande länk mellan dans och sällskapslek - en nordisk conga om man så vill - och var inte minst populär i Tyskland där publiken trodde att titeln var ”Let’s Kiss”, vilket fick de dansande att pussas med varandra. Skulle Finland ha vunnit om man skickat en letkis istället?

”Aurinko laskee länteen” (”Solen går ned i väster”) var allt annat än en glad dans. Den mollstämda melodin hade fått en text av författaren Reino Helismaa som var döende i cancer och som skrev ned sina tankar om hur allting tog slut så snabbt och hur solen går ned för sista gången. Helismaa avled i januari 1965 och fick aldrig se den polemik som uppstod kring hans låt.

I Neapel visade det sig att den nordiska juryn kanske inte visste bättre än finländarna ändå. Trots att Viktor Klimenko sjöng bra och gav tyngd åt sin allvarsamma låt gick han poänglös genom röstningen och för andra gången hamnade Finland på allra sista plats.

Viktor Klimenko - född i Sovjetunionen 1942 - skulle snart lämna schlagern och istället göra sig ett namn som tolkare av ryska sånger. I slutet av 1970-talet kom han till tro och bytte än en gång spår och satsade på en religiös repertoar istället.



Viktor Klimenko / Aurinko laskee länteen (Finland 1965)
Delad 15:e plats (sist) av 18 bidrag i Neapel

24 september 2018

Shangri-la / Nederländerna 1988

Det hade fungerat riktigt bra att låta Marga Bult sjunga alla låtarna i den nationella finalen 1987. I Bryssel hade hon blivit populär bland journalisterna och erövrat Nederländernas bästa placering på sju år. Nu bestämde sig NOS för att försöka sig på samma koncept en gång till och nu tackade en riktigt stor stjärna ja till utmaningen.

Gerard Jan Joling hade börjat sin karriär som modell och dansare men fick efter ett par år i branschen en chans att sjunga själv. Karriären fick en rivstart med singlarna "Love Is In Your Eyes" och "Ticket To The Tropics" - den sistnämnda toppade den nederländska singellistan i september 1985.

I den nationella finalen sjöng Gerard sex låtar som sedan bedömdes av en jury med 55 medlemmar. Det blev en ganska klar seger för "Shangri-la", passande nog skriven av Peter de Wijn som redan skrivit flera av Jolings tidigare hits.

I Dublin sjöng de andra delegaterna för Gerard Joling som fyllde 28 dagen före finalen. Med sig på scenen hade han tre sångerskor som ESC-kännare kan känna igen: Sonia Pelgrims hade deltagit i den belgiska finalen 1987, Lisa Boray hade dansat bakom Bill van Dijk 1982 och Justine Pelmelay som skulle ta guld i den nederländska finalen 1989.

När det väl gällde fegade Gerard Joling ur lite grann och lät bli att ta den höga tonen på slutet av sången. Från juryn blev det både höga och låga poäng och den slutliga placeringen var godkänd men något lägre än vad Team Joling skulle ha hoppats på.

Inte för att placeringen gjorde någon skada. "Shangri-la" blev en framgång och året efter fick Gerard Joling hela karriärens största hit med "No More Boleros". Med åren skulle han komma att bli en uppskattad programledare i tv och 2005 skapade han supergruppen De Toppers (Nederländerna 2009).



Gerard Joling / Shangri-la (Nederländerna 1988)
9:e plats av 21 bidrag i Dublin

23 september 2018

La La Love / Cypern 2012

Cypern hade haft en stigande kurva under många år, vilket man toppade i Turkiet 2004 - typiskt nog det land man haft och fortfarande har stora politiska problem med - då Lisa Andreas tangerade landets bästa placering någonsin. Efter det tappade Medelhavets tredje största ö sin mojo rejält.

År efter år trillade man ut redan i semifinal (med 2010 som enda undantag) och till slut tänkte RIK att det behövdes nya tag och nya idéer. Man valde ut en artist som fick sjunga tre låtar i en nationell final i hopp om att lite mer fokus skulle bära frukt och leda till en bra placering.

Ivi Adamou var inte alls någon dum idé. Hon hade gjort sensation då hon som 16-åring ställt upp i den andra säsongen av grekiska X-Factor. När hon åkte ur tävlingen blev det stora rubriker i tidningarna och hennes första singel släpptes bara ett par dagar senare. Debutalbumet sålde guld och hon fick ett hejdundrande genombrott.

I den nationella finalen framförde hon tre låtar och efter att såväl tittarna som en expertjury sagt sitt stod "La La Love" som slutsegrare. Den var skriven av bland andra svensk-grekiske Alex Papaconstantinou som redan skrivit för Grekland 2007 och Azerbajdzjan 2009.

Det fanns rätt stora förväntningar på en framskjuten placering och låten fick en rolig och snygg video baserad på Snövit. I Baku bjöd man på en glad och lättfotad uppvisning och tog sig lätt till finalen. Möjligen la svenska Loreen vantarna på alla poppoäng där - den slutliga placeringen blev en riktig besvikelse.

Inte heller motsvarade placeringen de framgångar låten fick efter finalen. "La La Love" dansade upp på topplistorna i många länder och blev tävlingens näst största hit 2012. Dessvärre rann den internationella framgången genom fingrarna på Ivi Adamou som snart fokuserade på sin grekiska karriär på nytt.

Det var inget dåligt val heller. Förutom att vara popstjärna har Ivi spelat med i flera musikaler och födde 2018 sitt första barn.

Alex Papaconstantinou skulle tävla för Cypern på nytt 2018 med bättre resultat, då Eleni Foureira tog landets bästa placering någonsin med "Fuego".



Ivi Adamou / La La Love (Cypern 2012)
16:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

22 september 2018

A Million Voices / Ryssland 2015

När österrikiska ORF nu fick stå värd för ESC för första gången på fyrtioåtta år var inte alla helt nöjda med slutresultatet. Programmens manus kritiserades med rätta, i direktsändning var kameraarbetet ibland tveksamt och ingen i den kvinnliga programledartrion gavs utrymme för att visa någon större personlighet.

Det enskilda tilltag som kritiserades mest var sannolikt inte ens ORF:s egen idé men i tv-sändningarna manipulerades det ljud som tittarna fick höra. Bland annat lät det i flera låtar som om publiken skulle explodera i hysteriskt jubel, men det var en ljudeffekt som lades på i ljudmixningen. Att förstärka applåder är inte ovanligt i tv-sammanhang men det här var ett oönskat tillskott i ljudfloran, särskilt som man lätt hörde att det var exakt samma jubel som hördes i låt efter låt.

Det skulle ha varit enbart irriterande och inget mer om man bara adderat ljud men man plockade också bort sådant som tittarna inte borde höra. Året innan i Köpenhamn hade Rysslands bidrag blivit fullständigt utbuat och nu hade man bestämt sig för att sålla bort eventuella buanden.

Från ett rent journalistisk synvinkel är det naturligtvis ett totalt haveri att medvetet förvränga ett skeende men det gjorde också programmet bitvis obegripligt. I röstningen seglade nämligen Ryssland upp i en klar ledning varpå publiken började bua ordentligt.

Den ryska artisten brast ut i gråt i direktsändning och fjolårsvinnaren Conchita - som fungerade som fjärde programledare i green room - läxade upp publiken för deras oförskämda beteende. Som tittare hörde man inget buande - eller åtminstone väldigt lite - varpå allt framstod som väldigt underligt.

Conchita hade naturligtvis alldeles rätt. Den 28-åriga Polina Gagarina var inte bara en enastående popartist - mellan repetitionerna hade hon spelat ett högt spel och inte bara talat sig varm för allas lika värde utan även uttryckt beundran för Conchita Wurst och hennes artisteri. Inte helt ofarligt för en artist som vill hålla sig väl med den hårt styrda ryska televisionen.

En välförtjänt andraplats blev det till slut men diskussionens vågor gick höga. Är det etiskt och journalistiskt försvarbart för en arrangör som EBU att manipulera ett direktsänt skeende i så hög utsträckning? Svaret på frågan måste ha varit nej, då ljudåtergivningen från och med 2016 verkar ha varit mer sanningsenlig igen.



Polina Gagarina / A Million Voices (Ryssland 2015)
2:a plats av 26 bidrag (final) i Wien

20 september 2018

Rise Like A Phoenix / Österrike 2014

Direkt efter segern kunde Conchita Wurst inte riktigt tro att det hänt på riktigt. ”Jag är ju bara en drag queen från Österrike” sa hon i en intervju direkt efter sändning. Österrikiska drag queens vinner inte internationella sångtävlingar. Särskilt inte icke-binära drag queens med skägg.

Faktum är att de inte ens vinner nationella finaler hemma i Österrike. 2012 hade Conchita tagit sig hela vägen till superfinal i ”Österreich rockt den Song Contest” för att där få stryk av Trackshittaz och ett vansinnigt heteronormativt bidrag. Kanske var det bättre så - karaktären Conchita Wurst var inte riktigt färdig och behövde mer tid på sig för att göra intryck.

Publiken var bättre bekant med Thomas ”Tom” Neuwirth, mannen bakom Conchita. Han hade studerat mode och klädskapande innan han satsade på musik. 2007 kom han tvåa i talangjakten Starmania, slagen av Nadine Beiler (Österrike 2011), och var en kort tid med i pojkbandet Jetzt anders! innan han satsade på drag.

Att han gillade klänningar hade Tom vetat sedan han var riktigt liten. Han hade ett par gånger haft kjol på sig till skolan men insett att det inte var så kul i en liten by på landsbygden. ”De flesta som är hbtiq har liknande erfarenheter. I ett litet samhälle är det inte positivt att vara annorlunda.”

2014 bestämde sig ORF för att satsa fullt ut på Conchita och valde internt ut henne och låten ”Rise Like A Phoenix” slog ned som en smärre bomb när den offentliggjordes sist av alla bidrag inför Köpenhamn. Där gick Österrike hela vägen för första gången sedan 1966 och Conchita utropades till vinnare. När segern stod klar utbrast ORF:s kommentator Andi Knoll: ”In your face, haters!”

Att påstå att hela Österrike stod bakom sin vinnare vore inte hela sanningen men segern tillförde åtminstone nya nyanser till landets komplicerade förhållande till allt som är annorlunda.

Conchita blev ett internationellt fenomen snarare än en popstjärna efter sin seger och bjöds in att tala inför såväl EU-parlamentet som Förenta Nationerna. 2014 var Conchita Wurst den sjunde mest sökta termen på Google i hela världen. Alla var inte förtjusta - inte minst attackerades Conchita hårt av olika kyrkliga företrädare (vilket åtminstone gav världen ett mycket underhllande meme) och av politiska aktörer som motarbetade hbtiq-rättigheter.

Med åren har Thomas Neuwirth antytt att karaktären Conchita möjligen börjat nå vägs ände och att hon så småningom kommer att försvinna ur rampljuset.

2018 berättade Thomas Neuwirth att han är HIV-positiv efter att en tidigare pojkvän hotat att gå ut och ”avslöja” stjärnan i offentligheten.



Conchita Wurst / Rise Like A Phoenix (Österrike 2014)
1:a plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

18 september 2018

Historyja majho žyccia / Vitryssland 2017

Att det vitryska språket - belaruskaja mova - över huvud taget ännu existerar som ett levande språk är tämligen uppseendeväckande. Språket har talats i någon form i närmare tusen år men började tappa i betydelse redan på 1500-talet då det ansågs ruralt och mer eller mindre totalt övergavs av stadsinvånare.

Under 1800-talet förtrycktes språket av den ryska överhögheten och under sovjettiden förryskades språket genom flera stavningsreformer. Andra världskriget kostade dessutom mängder av liv i Vitryssland vars befolkning halverades. Språket krympte ytterligare.

När republiken Belarus utropade självständighet 1991 var vitryskan landets enda officiella språk men efter en folkomröstning några år senare återinfördes ryska som statligt språk och vitryskan marginaliserades rejält.

Idag är språket en spillra vars internationella status är ”sårbar”. 23% av befolkningen uppger att vitryska är deras modersmål men de flesta talar en variant som är kraftigt uppblandad med ryska. Ren vitryska förekommer i princip inte alls utanför akademiska eller nationalistiska kretsar.

Myndigheterna använder sitt lilla språk som dekoration och för att visa upp en mångfald som egentligen inte finns, men vad som ges ut på vitryska utanför den statliga apparaten står under stark övervakning.

Med allt detta i ryggsäcken är det rätt förvånande att Naviband - eller bara NAVI - vann den vitryska finalen med sin sång på landets egna lilla språk. Duon hade bildats i Minsk 2013 av Artyem Lukyanenka och Ksenia Žuk och de framförde allt sitt naterial på vitryska.

”Historien om mitt liv” var en oerhört klämmig och energisk folkinspirerad svängom, levererad på ett närmast påträngande glatt sätt av en duo som tagit med sig en hel båt ut på scenen. Naviband seglade in i finalen - vilket är gott nog med tanke på hur Vitryssland brukar placera sig - och visade med en del innerligt kyssande att de minsann inte bara var ett par musikaliskt.



Naviband / Historyja majho žyccia (Vitryssland 2017)
17:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

16 september 2018

Takes 2 To Tango / Finland 2004

Vad ska man hitta på i karriären när man redan är så stor och älskad som man bara kan bli? Jari Sillanpää hade slagit igenom stort vid Tangomarknaden - i många år en av Finlands viktigaste sångtävlingar - och hade i nästan tio års tid varit landets bäst säljande manliga artist.

Född i Sverige av finska föräldrar och med ett strålande humör och utsökt sinne för showbiz blev Jari snabbt en enorm stjärna som syntes och hördes överallt. Som en modern manlig variant av Laila Kinnunen (Finland 1961) glittrade han som ingen annan.

Kanske började karriären kännas lite trång - hans publik förväntade sig främst schlager av honom - och det var dags för något slags utmaning. ESC var i sanning en utmaning då Finlands senaste framskjutna placering låg femton år tillbaka i tiden och publiken började tappa såväl tron som intresset.

Tillsammans med Mika Toivonen - en av landets mest framstående popsnickare - skrev Jari ”Takes 2 To Tango” - en eldig svängom där djävlarna och änglarna dansar med varandra och dessutom en snygg blinkning till den egna karriären som tangokung.

I den nationella finalen hängde det på håret för Jari. Regionala jurygrupper röstade fram sex stycken superfinalister och där blev Jaris tango den sista låten som slank vidare. I superfinalen fick tittarna hela makten och då blev segern istället stor och övertygande.

I Istanbul ville lotten att Jari Sillanpää skulle bli den första artisten någonsin att öppna en semifinal men där fick Finlands delegation kämpa mot en katastrofal ljudmixning som lät direkt förfärligt i de flesta länders tv-apparater. Dessutom kan man ana oväntat mycket nerver hos stjärnan som inte alls sjöng lika bra som vanligt. Det som borde ha varit eldigt och sprakande blev ganska tamt och Finland missade finalen.

Karriären gick verkligen inte under men precis som med Laura två år tidigare så dämpades publikens entusiasm under en tid. Det blev inte lättare för Yle att få med stora namn i den nationella finalen.

Jari fortsatte att ha en stor och trogen publik men kändes under flera år lite vilsen, som om han sjöng på rutin, och inga av de experiment han tillät sig föll fansen riktigt på läppen.

2014 lossnade det rejält när den lite mognare popskivan "Rakkaudella merkitty mies" slog till rejält och resulterade i flera singlar och en Emma - en finsk Grammy - för bästa schlageralbum. Året därpå firade "Siltsu" sin 50-årsdag genom att ge en enorm konsert på Olympastadion i Helsingfors.

Sedan slog livet till med full kraft. Sångaren åkte fast för droginnehav och för att ha kört bil påverkad av narkotika. Sedan dess har tidningarna fyllts av skandalrubriker i fetstil och allt fokus har dessvärre  flyttats bort från att Jari Sillanpää faktiskt är en av Finlands skickligaste artister någonsin.



Jari Sillanpää / Takes 2 To Tango (Finland 2004)
14:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

13 september 2018

Romanca / Kroatien 2008

I den västerländska kulturen värderas varken ålder eller erfarenhet särskilt högt. Idealen är istället ungdom och skönhet och när man inte längre är ung kastas man bort till fördel för något nytt och fräscht.

Inom underhållningsindustrin hade detta tagits till nya nivåer och endast ett fåtal artister fick någon ordentlig chans att etablera sig och bli långvarig. Särskilt sångerskor hade visat sig ha korta bäst-före-datum men även män sopades i hög utsträckning bort ur rampljuset så snart de börjat bli lite rynkiga och grå.

Kroatiens låt hade förvandlat detta tråkiga faktum till en vemodig sång. Kraljevi ulice (Gatans kungar) hade bildats 1989 i Zagreb och var sannerligen inga tonåringar längre, även om de låtit sig inspireras musikaliskt av hippa Gotan Project.

För att ytterligare understryka sin poäng hade man tagit förstärkning av 75-årige Ladislav Demeterffy - för tillfället under artistnamnet 75 Cents - som ilsket hytte med käppen och skällde ut dagens ungdom efter noter:
Idag säger ni till mig
Att jag inte längre är på banan
Att jag är teknologiskt avfall
Som en apa på en gren

I förhandstipsen fanns det en och annan som trodde att den eleganta kroatiska tangon skulle kunna fungera ganska bra i Belgrad men i slutändan verkar den mest ha förvirrat publiken. 75 Cents blev lite väl uppspelt på scenen och kändes kanske mest som ett försök till humor, textens svartsinne till trots. Gatans kungar tog sig till final men fick en blygsam placering där. Hade man lyckats behålla studioversionens elegans hade det kanske gått bättre.

Ladislav Demeterffy tros vara den dittills äldsta person som tävlat i Eurovision Song Contest men fick fyra år senare stryk av en rysk babusjka. Det fick han däremot själv aldrig veta - han avled i november 2010 på ett sjukhus i Zagreb.



Kraljevi ulice feat 75 Cents / Romanca (Kroatien 2008)
21:a plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

12 september 2018

Tick Tock / Ukraina 2014

Då Ukraina höll sin nationella final i december 2013 hade den politiska snålblåsten redan nått något slags stormstyrka men snart nog skulle situationen eskalera till våldsamheter. Politiska protester som börjat i november skulle i februari utmynna i en regelrätt revolution där landets ledning tvingades avgå.

Maria Jaremtjuk (född 1993) hade slagit igenom två år tidigare och visat framfötterna i olika sångtävlingar runt om i den ryska kultursfären. ”Tick Tock” - som hon skrivit själv - möttes av begränsad entusiasm, inte minst på grund av den tveksamma texten. Maria själv kritiserades för att tydligt ge sitt stöd till landets uttalat pro-ryska regering.

Samma regering visades på dörren under revolutionen och frågan är hur nära det skulle ha varit att man också skulle gjort sig av med sin sångerska som nu representerade ”fel” läger. Så hade man gjort tidigare i Ukraina och så var man säkert beredd att göra igen. Kanske ville man visa sig politisk obunden och kandidaten fick stå kvar.

Maria hade under tiden jobbat hårt på att snygga till sitt bidrag med hjälp av svenska Sandra Bjurman som tidigare hjälpt Azerbajdzjan till seger. När Maria gästade den maltesiska finalen visade hon upp en ny version men när förhandsvideon senare visades upp hade man ändrat ännu mer och ”Tick Tock” var nästan som en helt ny låt.

Samtidigt försämrades situationen i Ukraina snabbt. Ryska trupper annekterade Krimhalvön och regelrätt inbördeskrig utbröt i landets östra delar. Landets tv-bolag meddelade redan före finalen att man inte skulle ställa upp året därpå till följd av den politiska utvecklingen.

Placera sig högt ville man däremot gärna göra. I Köpenhamn bjöd man på ett riktigt lyckat visuellt nummer där dansaren Igor Kuleshyn sprang för glatta livet i ett hamsterhjul bakom sångerskan. Numret var så krävande att man tagit med en extra dansare som fick agera inhoppare under varannan repetition.

Ukraina gjorde än en gång ett stort intryck, slog Ryssland i rösträkningen och höll sig sedan borta ur tävlingen ett år för att sedan göra en comeback det skulle slå gnistor om.

Maria har fortsatt att spela in musik och även skådespela en del, men trots att hon är en skicklig artist har hon inte blivit något riktigt stort namn. Högst sannolikt är det hennes gamla politiska uttalanden som förföljt henne genom åren.



Maria Jaremtjuk / Tick Tock (Ukraina 2014)
6:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

8 september 2018

Feel The Passion / Albanien 2011

Stora stjärnor har ofta haft ett ambivalent förhållande till Eurovision Song Contest. Om man redan är så stor som man kan bli i hemlandet utan ambitionen att skaffa sig en internationell karriär, hur mycket kan man egentligen vinna på att delta? Och hur mycket riskerar man om man skulle råka misslyckas när det väl gäller?

Aurela Gaçe var en riktig superstjärna hemma i Albanien och hade uppträtt inför publik redan som barn. Hon hade vunnit de två största musiktävlingarna i landet - Festivali i Këngës och Kenga Magjike - och hade en lång lista hits i bagaget. Dessutom hade hon bott fem år i New York och skaffat sig en solid skara fans bland stadens exilalbaner.

Egentligen var hon inte intresserad av att tävla på nytt men när hon hört "Kënga ime" ("Min sång") ändrade hon sig. Med fem fullpoängare av sex möjliga vann hon Festivali i Këngës en tredje gång, vilket gör henne till den artist som varit näst mest framgångsrik i tävlingen genom åren.

Med hjälp av ett amerikanskt team översattes sången till engelska och blev "Feel The Passion" och nu sparades ingen möda. Aurela talade vitt och brett om de legendariska musikstudior man använt och vilken designer som skapade kläderna för videon.

Ändå kändes det som att den nya versionen saknade någonting. Här fanns mycket volym och mycket röst men inte så mycket mer. Trots mycket eld och effekter i Düsseldorf åkte stjärnan ut redan i semifinalen. Aurela sa ärligt till tidningarna att hon inte riktigt visste vad som gått fel och att hon själv tyckte att hon gjort sitt allra bästa.

Kanske ärlighet varar längst ändå. Aurela togs emot som en hjälte på hemmaplan och hennes karriär verkar inte ha tagit någon skada. Hon har vunnit Kenga Magjike på nytt och fött två barn mellan hitsinglarna. Allt oftare uppträder hon enbart under sina initialer AG.



Aurela Gaçe / Feel The Passion (Albanien 2011)
14:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

6 september 2018

Apricot Stone / Armenien 2010

Dagens Armenien är bara en liten del av det en gång så mäktiga armeniska kungadömet - världens första land att anta kristendomen som statsreligion. Genom historien har dess folk spritts över världen och idag identifierar sig de flesta av världens armenier med det historiska Armenien snarare än dagens republik.

Det finns en mängd symboler som frammanar minnet av det gamla hemlandet, inte minst landets nationalfrukt. Aprikosen kommer egentligen från Kina men i många år trodde man att dess urspring var i Armenien och dess latinska namn - prunus armenicus - betyder "armeniskt plommon".

Enligt traditionen skulle den som lämnade Armenien ta med sig en aprikoskärna ut i världen. När man slagit sig ned planterar man kärnan i den nya jorden och minns det gamla landet då aprikosträdet växer upp.

Sången som vann den armeniska melodifestivalen handlade just om denna längtan tillbaka till det som en gång varit och hur viktiga symboler kan vara för den som inte kan leva i sitt hemland.

Eva Rivas var en av världens åtta miljoner exilarmenier, född och uppvuxen i Ryssland. Hon hade sjungit sedan barnsben och vunnit flera musikpriser men även arbetat som modell och utmärkt sig med sina dryga 190 centimeter i längd.

Med på scenen i Oslo fanns en musiker som spelade duduk - ett klassiskt armeniskt instrument, traditionellt tillverkad av aprikosträ. Här lämnade man ingenting åt slumpen.

Turkiska journalister på plats undrade om hela bidraget anspelade på det armeniska folkmordet, något det armeniska delegationen åtminstone inte förnekade.



Eva Rivas / Apricot Stone (Armenien 2010)
7:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

4 september 2018

Frauen regier'n die Welt / Tyskland 2007

Tyskland hade jobbat hårt på att höja profilen på ESC på den tyska marknaden och det hade överlag gått ganska bra. Såväl Max 2004 som Texas Lightning 2006 hade blivit stora hits på hemmaplan men placeringarna internationellt hade lämnat en del övrigt att önska.

Precis som 2006 omfattade den nationella finalen enbart tre bidrag så i direktsändningen fick samtliga kandidater också sjunga egna versioner av tidigare tyska bidrag. Tittarna fick välja vinnare utan inblandning av några experter och sjuttio procent av rösterna gick till Roger Cicero.

Roger Cicero var född 1970 i Västberlin och hade studerat musik i Hilversum och sakta med säkert gjort sig ett namn i Tyskland. Hans musik hade rötterna i swing och jazz och de tyska texterna hade oftast någon form av underfundighet i sig. 2006 blev hans album "Männersachen" en stor hit och sålde med tiden trippel platina.

"Frauen regier'n die Welt" ("Kvinnorna styr världen") blev ännu en stor hit och Tyskland seglade upp i förhandstipsen som en mycket möjlig vinnare i Helsingfors. Många hakor slog i golvet då Roger floppade totalt och fick en högst medioker placering i finalen.

Allt sedan telefonomröstningen införts på allvar 1998 hade varje land för säkerhets skull haft en jury som röstat i händelse av tekniska fel eller nedbrunna telefonväxlar och nu visade det sig att 2007 års jurygrupper skulle ha placerat Roger etta i finalen. Slog man ihop folkets och juryns vilja hade Tyskland fått en betydligt mer lysande sjätteplats. Skulle man få ett bättre resultat om man kombinerade de båda gruppernas tyckande? De närmaste åren skulle juryn få ett större inflytande igen.

Roger for inte illa av den låga placeringen. Vid sidan av en mycket framgångsrik musikkarriär fick han prova på filmroller och att dubba Disneyfilmer till tyska. Däremot började sångaren lida av allt sämre hälsa och diagnosticerades 2015 med kroniskt trötthetssyndrom.

I mars 2016 drabbades Roger Cicero av ett slaganfall som han inte återhämtade sig från. Sångaren avled på toppen av sin karriär, endast 45 år gammal.



Roger Cicero / Frauen regier'n die Welt (Tyskland 2007)
19:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

2 september 2018

Voltarei / Portugal 1988

En gång i tiden hade Festival da Canção varit en stor och viktig institution i det slutna Portugal. En av få platser där populärmusik kunde presenteras för publiken och där tidens intellektuella använde schlagertexter som vapen mot diktaturen.

Under 1980-talet - när friheten var erövrad och det inte fanns någon större anledning att längre protestera mot något - sjönk intresset dramatiskt och efter 1987 års antiklimax till deltagande skrotade RTP sin gamla festival och beslutade sig för att välja sitt eurovisionsbidrag internt istället. Plötsligt kände sig musikindustrin förbigången och en gnutta av den gamla revolutionära andan glimtade till på nytt.

I hast arrangerades "Prémio Nacional de Música" - en ny popfestival där man skulle ta fram ett potentiellt bidrag för ESC i Dublin som sedan skulle få delta i RTP:s interna final.

Vid finalen i Figueira vann en gammal bekant. Dora hade representerat Portugal i Bergen 1986 och etablerat sig som en riktig popstjärna med hits som "Our Love" och "Já dei". Vinnarlåten "Déjà vu" lät betydligt mer samtida än de flesta andra portugisiska bidrag gjort och blev ännu en framgång.

RTP:s jury lät sig inte imponeras. De höll fast vid Dora men skickade henne till Dublin med en helt annan låt istället. "Voltarei" ("Jag ska återvända") var inte en dålig komposition men verkar inte ha varit färdig när den valdes ut. Versionen som hördes i förhandsvideon var väldigt olik den som senare gavs ut på skiva.

I Dublin använde man sig av oklar anledning av ännu ett helt annat arrangemang och nu lät bidraget lätt stressat och rörigt. Fem poäng blev allt man fick och RTP:s jury hade gjort fiasko. Varför hade man valt en så ofärdig låt när alla ändå visste att det funnits bättre material till hands? Året efter var Festival da Canção tillbaka i rutan och den nya poptävlingen syntes aldrig till på nytt.

Dora jobbade vidare med ganska stor framgång men lade snart karriären på is efter att hon mött kärleken. 1990 flyttade hon till Brasilien och försvann ur offentligheten i drygt tio år. Idag är hon tillbaka i Portugal och förblir ett känt namn på hemmaplan.



Dora / Voltarei (Portugal 1988)
Delad 18:e plats av 21 bidrag i Dublin