Lose Control / Finland 2009

I slutet av 1990-talet hade de nordiska länderna börjat exportera allt mer popmusik. Sverige låg i topp men även Norge och Danmark hade flera framgångsrika akter och Island hade den universellt beundrade Björk. Vad hade Finland?

Det gick betydligt segare för Finland då det gällde att kränga musik till resten av världen men 1998 hamnade en finskproducerad låt slutligen i daglig rotation på MTV Nordic: "U Drive Me Crazy" med bandet Waldo's People.

Under ledning av frontmannen Marko "Waldo" Reijonen dansade bandet vidare så länge som publiken hade smak för eurotechno, sedan blev det väldigt tyst i ganska många år.

2008 gjorde Waldo's People en uppmärksammad comeback med singeln "Back Again" som rusade upp i topp på den finska hitlistan. I samma veva avslöjades att bandet var en av tolv deltagare i 2009 års finska final inför ESC - en final bandet gick åstad och vann.

"Lose Control" var en kraftfull technolåt som levde högt på Annie Kratz-Gutå och hennes röstresurser. Hon var en svensk sångerska som deltagit i Melodifestivalen 2001 och som nu lånat sin röst och sina låtskrivartalanger till Waldos nya skiva.

Möjligen var inte sambandet helt friktionsfritt och kort tid efter den nationella finalen meddelades det att Annie Kratz-Gutå inte skulle följa med till Moskva, ett beslut sångerskan själv uttryckte förvåning och missnöje över.

Istället sattes allt fokus på Waldo och hans mer synliga sångerska Karoliina Kallio. För att få mer tryck i sången hyrdes två andra körsångerskor in att göra jobbet i Moskva, men ingen av dem hade samma mullrande botten som Annie Kratz-Gutå haft. 

I Moskva lät sången tunn och lite skrikig. Dessutom såg hela paketet smått kaotiskt ut på scenen, långt ifrån den snygga video man använt sig av i förhandsvisningarna. Jurygrupperna räddade Finland vidare till finalen men där kom Waldos gäng på allra sista plats.

Efter det sinade framgångarna på nytt. Waldo har släppt ett par singlar till med modest framgång medan Karoliina Kallio mest sjungit bakom andra artister.

Efter att Waldo's People visat vägen skulle en del andra finländska artister också ta sig ut i världen: Darude, Bomfunk MC's, Nightwish och The Rasmus, till exempel.

Waldo's People / Lose Control (Finland 2009)

25:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

No Prejudice / Island 2014

Jag har inga siffror att backa upp det här med, men jag är rätt säker på att de flesta slutarbeten som ingår i människors utbildningar blir lästa av berörda lärare, bedömda, arkiverade och lagda till handlingarna. Men en och annan kan bli en riktig hit.

När Heiðar Örn Kristjánsson och Haraldur Freyr Gíslason studerade till lärare ville de göra något annorlunda och de båda rockmusikerna bestämde sig att göra punk för barn. De värvade två bandkollegor till och Pollapönk (ungefär "punk för ungar") såg dagens ljus. Detta pedagogiska projekt slog an en sträng och bandets debutskiva blev en stor framgång på Island.

Fler skivor följde och Pollapönks medlemmar skapade distinkta personligheter baserade på de färger man bar. Snabbt insåg man att inte kunde ha en grön medlem - det gjorde det omöjligt att använda green screen då man spelade in sina videor - och den fjärde pollin fick bli rosa istället.

Det höjdes kanske ett ögonbryn eller två när barnpunkarna vann den isländska melodifestivalen med ett glatt upprop för rätten att vara annorlunda utan att bli mobbad för det. Beväpnade med en engelsk text och danssteg av sällan skådat slag tog sig islänningarna till final på charm och rytm.

Island var inne i en period med bra flyt där man tog sig till final varje år för att sedan sjunka lite längre ned i resultatet i finalen. Pollapönk skulle klara sig helt okej i tävlingen men satte - utan att veta om det - punkt för den framgångsrika perioden. Det skulle ta ändå till 2019 innan ett annat punkigt gäng skulle ta Island till final på nytt.

Pollapönk / No Prejudice (Island 2014)

15:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

Boonika bate toba / Moldavien 2005

Det hade tagit ett tag för lilla Moldavien att leta sig in i ESC. När andra länder från det tidigare östblocket gjort strömhopp in i tävlingen uteblev moldaverna i det längsta. I ärlighetens namn hade de kanske andra saker att fokusera på.

Exempelvis var man tvungna att bestämma sig för om man över huvud taget skulle finnas som land. Redan före självständigheten fanns en stark tanke om att Moldavien och Rumänien borde förenas i ett gemensamt land. Den tanken sköts till viss del ned av Moldaviens nya konstitution 1994, men det finns ännu människor på båda sidor gränsen som gärna skulle se en union i framtiden.

Dessutom hade man en konflikt på eget territorium - utbrytarrepubliken Transnistrien ser sig som självständig, vilket ledde till väpnade strider 1992 - och i det närmaste helt nedbrutna statsfinanser. När man gick över till marknadsekonomi sköt inflationen i taket, vilket ledde till stor fattigdom och att många moldaver lämnade hemlandet i hopp om ett bättre liv någon annanstans.

När man till slut debuterade i Kiev 2005 var det med landets ledande rockband. Zdob și Zdub hade spelat ihop i över tio år med stor framgång och hade skaffat sig en trogen publik såväl i Rumänien som i Ryssland. Gruppen var en väldigt löst sammanhållen enhet där medlemmar kom och gick, men där sångaren Roman Iagupov var en bestående centralpunkt.

Namnet Zdob și Zdub är onomatopoetiskt och ska härma ljudet av trumrytm. Synnerligen passande med tanke på låten man ställde upp med.

"Boonika bate toba" ("Farmor slår på trumman") var en överraskande blandning av moldavisk folklore och en försvarlig dos Red Hot Chili Peppers. I förhandsvideon kändes den lite tunn - som en kul idé som inte riktigt höll hela vägen - men på scen i Kiev skulle den slå ut i full blom.

Inte minst jublades det för moldavernas specialeffekt Lidija Bejenaru i rollen som dansande, trumspelande farmor. Telefonrösterna strömmade in och Moldavien tog sig lätt vidare till final. Där man landade på en sjätteplats som man till dags dato bara överträffat en enda gång (2017, även det i Kiev).

Hur låttiteln ska skrivas är lite oklart, när låten släpptes som singel stod "Boonika bate doba" på omslaget. Båda varianterna går säkert lika bra.

Det är möjligt att Zdob și Zdub inte själva anade det då de startade sin bana en gång i tiden att de skulle bli riktiga eurovisionslegender en dag. De har deltagit ytterligare två gånger (2011 och 2022), är den enda akt som tagit sig till final via en semifinal tre gånger och är - tillsammans med svenska Carola - de enda artister som tävlat i ESC under tre skilda decennier.

Zdob și Zdub / Boonika bate toba (Moldavien 2005)

6:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev

Telemóveis / Portugal 2019

Plötsligt sprakade det till i den delen av internet där ESC diskuteras som flitigast, och inte bara där. När Portugal offentliggjorde bidragen till sin nationella final blev en av låtarna snabbt viral. Nu pratades det vitt och brett om hur sannolikt det var att Portugal skulle vinna finalen en andra gång på kort tid.

Sensationen hette Conan Osiris och var en 29-årig producent och låtskrivare med egna artistdrömmar. Han hade harvat på i branschen i många år utan att nå större framgång. Med tiden hade han ändå fått en del ögon på sig och bjöds in att skriva en låt till den nationella finalen. Och nu skrällde det till rejält.

"Telemóveis" ("Mobiltelefoner") var ett experimentellt stycke electrofado, kryddat med en kritisk text som menar att moderna människor älskar sina mobiltelefoner mer än de älskar varandra. Låten vann den nationella finalen och blev en lokal hit (om än inte så stor som man kanske skulle ha väntat sig - den orkade aldrig högre upp än en tionde plats på den inhemska singellistan).

Personligen förstod jag ingenting. Jag - som för det mesta älskar såväl Portugals bidrag som när underligheter letar sig in i ESC - fick aldrig något grepp om den här låten och förstod aldrig riktigt vad alla andra var så entusiastiska över.

I Tel Aviv hade Conan skruvat upp sitt nummer ännu mer och odlat sin egen excentriska scenpersonlighet, men alla förhandsspekulationer till trots gick hans framträdande Europa förbi. "Telemóveis" var inte ens i närheten av att kvala vidare. 

Conan Osiris - vars artistnamn var en sammansättning av den egyptiska guden Osiris och den japanska animeserien Mirai shōnen Conan - hade ändå etablerat sig på den inhemska marknaden och fick en portugisisk Grammy för bästa nya artist 2019. Sedan dess verkar han ändå ha skyndat långsamt och har bara släppt en handfull singlar till.

Att floppa i ESC är inget särskilt dramatiskt om man kommer från Portugal - det har hänt förut, kan man väl säga - och den nationella finalen ordnades på precis samma sätt 2020. Vinnare blev Elisa Silva - en 20-åring från Ponta do Sol på Madeira - men hur "Medo de sentir" skulle ha klarat sig i ESC får vi aldrig veta då tävlingen ställdes in till följd av covid-pandemin.

Conan Osiris / Telemóveis (Portugal 2019)

15:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Tel Aviv

Stones / Schweiz 2018

Det finns inget snällt sätt att säga det på, men den schweiziska finalen var ingen succé. Den hade ordnats i sin nya form sedan 2011 och alla år - med två undantag - hade det blivit flopp internationellt. Det verkade som att de stora stjärnorna hade annat för sig än att tävla i schlager.

Fast kanske hade en och annan stjärna tid och lust ändå. I startlistan 2018 kunde man hitta en akt vars meritlista var lång och faktiskt innehöll en del framgångar. Det hörde verkligen inte till vanligheterna att ett så etablerat namn ställde upp.

Syskonen Corinne och Stefan Gfeller - från kantonen Luzern i mitten av landet - hade spelat tillsammans sedan 2008. Förutom två album som sålt riktigt bra hade de båda dessutom skrivit en hel del musik för olika reklamfilmer och hade gjort den officiella låten inför de europeiska mästerskapen i innebandy för herrar som avgjordes i Zürich 2012.

2011 flyttade de till Los Angeles - där de hittade den rätta rockstjärneattityden - och medverkade under fyra års tid i en dokusåpa om hur de sökte framgång i det stora landet i väster, något som starkt bidrog till att göra dem kända för en schweizisk publik. Som band kallade de sig Zibbz, en modifiering av "siblings", vilket de ju bevisligen var.

Zibbz vann den nationella finalen och fick snabbt en del supporters inför ESC. "Stones" var måhända inte världsomstörtande men ändå en fungerande och rätt effektiv rocklåt av en lite snällare sort.

Trots all duons erfarenhet ville det sig inte riktigt i Lissabon och det tände aldrig riktigt till mellan Corinne och kamerorna. Hela framträdandet känns lite lojt och när syskonen plockar fram varsin bengalisk eld på slutet känns det verkligen bara som en onödig effekt som inte egentligen har någonting med vare sig låten eller framträdandet att göra. Än en gång gjorde Schweiz sorti i semifinalen.

Nu tog tålamodet slut även för schweizisk tv som raskt stoppade in den nationella finalen i malpåse. Sedan 2019 har de valt bidrag internt med betydligt större framgång.

Zibbz har släppt ytterligare två singlar efter ESC men verkar inte ha varit särskilt aktiva som band sedan coronan slog till i världen. Corinne och Stefan har sannolikt fokuserat på sina parallella karriärer som studiomusiker.

Zibbz / Stones (Schweiz 2018)

13:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Lissabon 

Brodovi / Jugoslavien 1963

När det socialistiska Jugoslavien ställde upp för tredje gång i den västerländska schlagerfestivalen bestämde sig JRT för att inte ordna någon nationell final. Istället valde man sitt bidrag internt - åtminstone enligt mina källor.

De tidiga åren av ESC är ofta komplicerade att skriva om då de inte alltid är särskilt väldokumenterade. Och där det saknas dokumentation finns det numer människor som gladeligen hittar på saker för att fylla i luckorna.

Wikipedia har en hel artikel om en nationell final men inget sådant program ska ha sänts på datumet ifråga och hela finalen verkar påhittad. Det gäller verkligen att vara försiktig med vad man tror på här i världen.

Till London skickade man i vilket fall "Brodovi" - ett melankoliskt stycke om båtar. Där textens jag kommer ifrån är båtar lika levande som människor: de gråter, de skrattar och de älskar. Utan dem är hamnarna sorgsna, stränderna övergivna och måsarna dör. Låten var skriven av Mario Nardelli, en känd kompositör, arrangör och gitarrist.

Vid mikrofonen stod Vice Vukov, en 26-åring från Šibenik med sammet i rösten och en mängd fans runt omkring hela landet. Populariteten till trots verkar den lokala pressen ha varit ganska spydig mot Vukov efter framträdandet i London, där de jugoslaviska båtarna inte belönades med mer än tre poäng.

Vice Vukovs popularitet skulle så småningom få ett hastigt slut på politiska grunder, men före det hann han representera sitt land i ESC ännu en gång.

Tack till Samo Koler för faktakoll! Samo står även bakom de otroligt välresearchade faktablad om de jugoslaviska finalerna - utgivna i tiderna av OGAE - som jag lutar mig mot i hög grad i det här och en hel del andra inlägg.

Vice Vukov / Brodovi (Jugoslavien 1963)

11:e plats av 16 bidrag i London 

Popular / Sverige 2011

Vad i hela världen hade hänt med Sverige? Nordens verkliga ånglok hade fått svårt att lyckas och samlade sedan flera år tillbaka halvdana placeringar på hög. Måttet var mer än rågat i Oslo 2010 då det svenska bidraget inte ens tog sig till final. Nu gällde det att skärpa till sig och hitta tillbaka till formen.

De som skulle skärpa sig mest var helt klart de svenska tittarna som envisades med att rösta fram låtar som resten av Europa inte var så sugna på. Nu fick de inhemska jurygrupperna respass ur tävlingen och halva makten gavs till en internationell jury som skulle kunna ge publiken en fingervisning om vad som kunde tänkas funka.

En fingervisning om vad som kunde funka hade man i och för sig redan fått året tidigare, då en stjärnögd 18-åring vid namn Eric Saade gjort ett visst intryck. "Manboy" kom trea i omröstningen men den här gossen hade onekligen något särskilt. Efter ett par år som medlem i pojkbandet What's Up - där även Robin Stjernberg (Sverige 2013) var med - skulle nu solokarriären sjösättas och inget sammanhang var bättre än Sveriges största tv-program.

Det var ingen stor överraskning då unge Saade ställde upp på nytt med ännu en låt av Fredrik Kempe. "Popular" var en tuff, pumpande och egensinnig, som skräddarsydd för att vinna. Dessutom hade Eric Saade fått med sig en häpnadsväckande specialeffekt i form av en exploderande glasbur. Rena kattmyntan för tittarna som röstade fram Eric Saade i topp med bred marginal.

Länge rådde en osäkerhet kring om glaskrossandet skulle få följa med till Düsseldorf eller inte. Man kan inte riskera att att få splitter kvar på scenen då man på få sekunder ställer om från ett bidrag till ett annat. Halvvägs genom april kunde svenskarna pusta ut och buren fick brista även i Tyskland (om än i lite mindre omfattning). 

Väl på plats i Düsseldorf visade det sig svårare än planerat att få glasväggen att rämna. Man fick lägga en icke oansenlig del repetitionstid på att få tricket att fungera i rutan men när skärvorna väl flög som de skulle strömmade poängen till. Eric Saade belönades med en tredjeplats - Sveriges bästa resultat sedan segern i Jerusalem 1999 - och etablerade sig nu som en riktig popstjärna under de kommande åren.

Säkert var det skönt också för Fredrik Kempe, som redan var en hitsnickare i den nationella finalen men vars låtar dittills floppat i ESC.

Skönast var det säkert för SVT som tydligtvis hittat tillbaka till sin formkurva. Året därpå skulle en viss Loreen lyckas ännu bättre vid finalen i Baku.

Eric Saade / Popular (Sverige 2011)

3:e plats av 25 (final) i Düsseldorf