Never Let It Go / Sverige 2002

Sverige hade verkligen inte gjort bort sig, tvärtom. De flesta år placerade man sig bland de tio bästa, man hade arrangerat en av de snyggaste finalerna någonsin i Globen 2000, och jämfört med många andra länder förblev ESC förhållandevis populärt också under det magra 1990-talet.

Men nu klämtade klockan även på svensk tv. SVT hade under de senaste åren genomgått en stor modernisering och gamla flaggskepp fick inte längre grönt ljus bara för att de varit populära någon gång för länge sedan. Och nu började Melodifestivalen vara i farozonen.

Framför allt var det svårt att få etablerade låtskrivare och artister att vilja ställa upp. Nytända Team Mariann i Skara satsade hårt men nästan ingen annan brydde sig över hävan.

Dessutom hade systemet som varit i kraft sedan 1982 - att Stockholm, Göteborg och Malmö turades om att arrangera tävlingen vart tredje år - spelat ut sin roll. Innehåll och startfält blev alltför spretiga och annorlunda från år till år och särskilt Malmö hade visat sig ha allt svårare att producera bra program.

Nu fanns det två alternativ: lägga ned eller växla upp. Nöjeschefen Svante Stockselius bestämde att man skulle stampa plattan i golvet. Efter en del sondering av terrängen beslutade man att lägga ut melodifestivalen på turné: fyra semifinaler spridda över landet med stor final i Globen. Totalt 32 bidrag i Sveriges största underhållningsprogram.

Helt ärligt tog det ett par veckor att få med tittarna helt på tåget men finalen i Globen höll en sällan skådad kvalitet och samtliga tio finalister gick in på den svenska försäljningslistan. Dessutom blev skivan med alla bidragen en storsäljare.

Också vinnaren pekade med hela armen i en ny riktning på flera sätt. Låtskrivaren Marcos Ubeda hade skrivit den engelska texten till Sveriges vinnarlåt 1999 men hade inte ens fått följa med till Jerusalem. Det här var en riktig revansch för honom.

Bert Karlsson hade inte alls velat ha låten från början och han var ännu mindre entusiastisk över Afro-Dite som artister. Så snart segern var i land ändrade han tonläge och sa sig istället för första gången vara säker på att kunna sälja sin låt internationellt.

Afro-Dite var en grupp sprungen ur föreställningen Hot 'n Tot och bestod av Gladys del Pilar (som tidigare kommit tvåa i Melodifestivalen 1994), Kayode "Kayo" Shekoni och Blossom Tainton. För första gången representerades Sverige av en artist som inte var vit, vilket ledde till en del svallvågor i media. Inte minst då Svensktoppens programledare Kent Finell kallade dem "pepparkaksgummor".

Under repetitionerna i Tallinn provade Afro-Dite nya scenkläder och snart hade kvällspressen - som hade våldsamt uppskruvade förväntningar på svensk seger - lanserat ordet "nakenchock". Till slut tyckte man inte att kläderna passade och bytte tillbaka till desamma man haft i Globen.

Om det berodde på kläderna eller inte kan få vara osagt, men på finalkvällen levde Afro-Dite inte alls upp till förväntningarna. Istället för den sofistikerade elegans de visat upp i den svenska finalen bjöd man på tre skrikiga och övertända minuter och de svenska chanserna var med ens borta med vinden.

Länge såg det ut som om Sverige inte ens skulle hållas kvar i nästa års final men tack vare snälla poäng från Norden och Litauen samt en tolva från Bosniens jury som röstat efter genrepet tog man sig till slut in bland topp tio.

Afro-Dite tog knappast nederlaget med fattning utan framstod som onödigt bittra efter finalen och klagade över "östländer som bara röstar på varandra" trots att de själva fått sina högsta poäng från det gamla öst.

Gruppens album blev inte den stora hit man skulle ha hoppats på men trion finns fortfarande kvar och uppträder tillsammans, även om Kayo sedan 2015 bytts ut mot Jessica Folcker. De ställde upp på nytt i Melodifestivalen 2003 och 2012 med mer blygsamma resultat.

Den nya melodifestivalen var ändå en stor succé som skulle rulla på i många år framöver.



Afro-Dite / Never Let It Go (Sverige 2002)
8:e plats av 24 bidrag i Tallinn

Fernando en Filippo / Nederländerna 1966

I det längsta stod ESC emot allt vad pop och ungdomskultur hette men efter France Galls seger 1965 öppnades dammluckorna på vid gavel. Festivalen i Luxemburg 1966 är en av de mest progressiva någonsin med ett av historiens yngsta och för sin tid poppigaste startfält.

Bland de mest utmanande fanns Nederländernas Milly Scott som är den första svarta solisten någonsin i tävlingen. Hon var dessutom den första som nobbade de eviga mikrofonstativen och som sjöng med en mikrofon i handen istället. Som om detta inte var nog hade hon dessutom med sig två statister - som skulle föreställa textens båda huvudpersoner - med på scenen.

Milly Scott hade påbrå från Surinam - som fram till 1975 var en nederländsk besittning - och var redan en känd jazzsångerska då hon ställde upp i den holländska finalen 1966.

Sången om Fernando och Filippo var ett underligt val för en schlagerfestival. Mest av allt var den en parodi på den mexikanska stil som varit populär i flera år redan (se Västtyskland 1960) och hade en knasig nonsensrefräng som främsta handtag.

Jurygrupperna - som enbart gav poäng till sina tre favoritlåtar - hade nog svårt att ta bidraget på allvar men det blev ändå två poäng till slut: en från Irland och en från Storbritannien.

Den underliga låten spelades in på svenska av Suzie - som haft en stor hit med "Johnny Loves Me" 1963 - och låg en enda vecka på Svensktoppen.

Milly Scott blev aldrig någon riktig hitmakare men "Fernando en Filippo" har blivit något av en kultklassiker i hemlandet. Vid sidan av sången har Milly Scott också uppmärksammats som skådespelerska, inte minst i fängelsedramat Vrouwenvleugel.



Milly Scott / Fernando en Filippo (Nederländerna 1966)
15:e plats av 18 bidrag i Luxemburg

Je suis tombé du ciel / Luxemburg 1970

Det var en riktig stjärna som RTL fått på kroken inför ESC i Amsterdam. David Alexandre Winter hade 1969 fått en megahit i Frankrike med "Oh Lady Mary" som sedan spridit sig över kontinentens hitlistor med hög hastighet.

Winter - som egentligen hette Leon Kleerekoper - var dessutom född 1943 i värdstaden och hade en dramatisk historia. Hans familj var judisk och skickades iväg till koncentrationslägren, där han skildes från sina föräldrar. Mirakulöst nog överlevde hela familjen och återförenades efter krigsslutet.

"Je suis tombé du ciel" ("Jag föll ned från himlen") var en klämmig bit av rutinerade låtskrivare. Eddy Marnay hade vunnit hela finalen året innan med Frida Boccara och "Un jour, un enfant" och det mesta pekade på att Luxemburg skulle ha goda chanser.

Beväpnad med maskulin charm à la Tom Jones och en riktigt kraftig accent på franskan gick David Alexandre Winter ut på scenen till synes med en rejäl dos självförtroende. Det hade han inget för och Luxemburg fick inte en enda poäng under röstningen.

Att gå från att vara miljonsäljare till att vara en eurovisionsnolla måste ha varit en rejäl knäck i karriären. Sångaren fortsatte att ge ut skivor men blev snart rastlös och lämnade fru och barn för att skapa sig en ny tillvaro i USA.

Hans franska barn - Mickaël och Ophélie - har båda gjort karriär inom musikbranschen och har båda en dokumenterat komplicerad relation till sin far. Winter blev slutligen bilförsäljare over there men har på senare år deltagit i flera nostalgiturnéer där gamla stjärnor sjungit sina hits för en ständigt lika entusiastisk publik.



David Alexandre Winter / Je suis tombé du ciel (Luxemburg 1970)
12:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

Ella no es ella / Spanien 1994

Spaniens hopp i Dublin var en 31-åring från Santiago de Chile vid namn Alejandro Antonio García Abad. Han hade flyttat till Spanien i början av 1980-talet och hade redan gett ut tre soloskivor då han och hans låt valdes ut internt på TVE.

Redan då var han en uppmärksammad låtskrivare för andra artister. Året innan hade han skrivit det spanska bidraget till Festival OTI de la Canción - Latinamerikas svar på ESC där även Spanien och Portugal hängde med på ett hörn. "Enamorarse" med Ana Reverte hade vunnit hela tävlingen och blivit en betydande hit efteråt.

"Ella no es ella" ("Hon är inte hon") lät knappast som en vinnare på något plan. Kanske det inte var meningen heller - ihärdiga rykten gör gällande att spansk tv verkligen inte hade någon längtan efter att vinna och organisera ESC.

Alejandro Abad visade sig vara en prydlig men aningens ointressant scenartist och placeringen i Dublin blev låg. Om inte såväl Italien som Luxemburg hade hoppat av tävlingen hade Spanien fått stå över finalen 1995, där TVE tog sin bästa placering på många år.

Nu koncentrerade sig Alejandro helhjärtat på att skriva låtar åt andra. 1995 vann han OTI en andra gång med "Eres mi debilidad", framförd av Marcos Llunas (Spanien 1997). 2001 skrev han Spaniens ESC-bidrag för andra gången.

Till dags dato har Alejandro Abad skrivit över tusen låtar och har sålt över 33 miljoner skivor i den spanskspråkiga världen. Hans kanske allra största framgång är singeln "Mi música es tu voz", framförd av deltagarna i den första omgången av Operación Triunfo. Skivan sålde i mer än 1,5 miljoner exemplar på mindre än en månad, vilket är spanskt rekord.



Alejandro Abad / Ella no es ella (Spanien 1994)
18:e plats av 25 bidrag i Dublin

Marija L-Maltija / Malta 1971

Malta hade bara varit ett självständigt land i knappt sju år då man debuterade i Eurovision Song Contest. Landet var ändå en del av det brittiska samväldet och Elizabeth II var statsöverhuvud.

1956 hade man folkomröstat om huruvida man borde stärka banden mellan Malta och Storbritannien så pass att malteserna skulle fått representation i det brittiska parlamentet. Trots att majoriteten av de röstande var för förslaget genomfördes det aldrig och istället ökade ön sin grad av självständighet.

När Malta debuterade var man den första tidigare brittiska kolonin som deltog. Man sjöng på landets egna språk - sprunget ur arabiskan med kraftig påverkan av italienska - och det var första gången ett semitiskt språk hörts i ESC.

Från början hade Malta lottats att få äran att inleda hela finalen men när Österrike anslöt sig till startfältet drygt två veckor senare tilldelades de startnummer ett och sköt alla andra länder ett steg framåt i listan (läs mer om det här). 

Joe Grech var ett etablerat namn hemma på Malta. Han hade börjat sin karriär som trumpetare men växlade snart över till sång och vann 1960 den första maltesiska schlagerfestivalen. 1967 släppte han karriärens största hit "Il- Kaċċatur" ("Jägaren") som blev otroligt populär.

"Marija L-Maltija" ("Marija, den maltesiska flickan") handlar om hur Joe väntar vid busstationen utanför Vallettas stadsmur på den fantastiska flicka som han älskar. Marija är rosen som fyller trädgården med doft och som hela öns egen dotter.

I Dublin fnissades det rätt ofint åt Joe Grech och hans scenfärdigheter. Svenska journalister såväl som Stikkan Anderson log i mjugg och konstaterade att Malta låg en hel generation efter resten av schlager-Europa. När juryn fått säga sitt hade Malta fått den allra lägsta poängen och blev det fjärde landet - efter Österrike, Monaco och Portugal - att komma sist på första försöket.

Med tanke på att ingen låt med startnummer ett någonsin kommit sist i finalen är det lockande att spekulera lite. Skulle Malta ha kommit sist även om den ursprungliga startordningen bestått och de fått sjunga först av alla? 

Det krävdes mer än en sistaplats och lite fniss för att skaka Joe Grech som fortsatte en framgångsrik karriär. 2002 tilldelades han det maltesiska förtjänsttecknet som tack för en lång insats inom kulturlivet.

1974 ändrade Malta sin författning och blev republik. Vallettas bussterminal är fortfarande landets viktigaste knytpunkt men är fullständigt ombyggd och mer än dubbelt så stor jämfört med hur den såg ut när Joe väntade där på Marija 1971.

Uppdaterad 30 maj 2023



Joe Grech / Marija L-Maltija (Malta 1971)
18:e plats av 18 bidrag i Dublin

Canzone per te / Schweiz 1991

Vissa saker är så ovanliga och osannolika att man när de väl händer mest står och gapar och gnuggar sig i ögonen. Som 1991 då den schweiziska finalen innehöll två riktigt starka kandidater. De flesta år har Schweiz haft mediokra startfält där det i bästa fall fanns en vettig låt som sedan vann.

Förhandsfavorit var Daniela Simons (Schweiz 1986) som ställde upp på nytt med "Come finirà" - en stor ballad signerad samma upphovsmän som skrivit hennes tidigare låt såväl som Céline Dions vinnarlåt från 1988. Skulle blixten slå ned en gång till?

Det visade sig att den inte skulle det. Istället gick segern till en annan kandidat framförd på italienska. Låtskrivaren Renato Mascetti hade deltagit många gånger tidigare men fick nu in en fullträff med den snygga "Canzone per te" ("En sång till dig").

Sandra Simó var en 22-åring från Zürich med schweizisk pappa och spansk mamma. Egentligen hette hon Sandra Studer - Simó var mammans flicknamn - och trots att hon sjöng på prickfri italienska var tyska hennes starka språk.

I Rom seglade Sandra upp som en högst tänkbar vinnare. I Aftonbladet tippade Lasse Anrell att slutstriden skulle stå mellan Schweiz och Sverige och det var en känsla som delades av fler. Dagen efter finalen skrev samme Anrell att Sandra gjort ett par svagare framträdanden - gissningsvis då jurygrupperna fick följa med - och att det nog kostade henne poäng.

I vilket fall blev Schweiz en av sex låtar som tog sig över 100 poäng och en femteplats var inget att fnysa åt.

Sandra Studer har fortsatt att sjunga men är först och främst känd som proffsig och uppskattad programledare i tv. Hon har flera gånger lett de schweiziska finalerna och kommenterat ESC för de tyskspråkiga tittarna. 1999 ledde hon den tyska uttagningen tillsammans med Axel Bulthaupt.



Sandra Simó / Canzone per te (Schweiz 1991)
5:e plats av 22 bidrag i Rom

This Time I Mean It / Danmark 1999

EBU:s nya kvalificeringsregler - som tvingade de mindre framgångsrika länderna att stå över tävlingen - hade inte varit särskilt lyckade för Danmark som for in och ut ur tävlingen som en jojo. I likhet med Finland hade man fått stå över vartannat år och intresset för att delta hade sjunkit som en sten.

DR gjorde kanske heller inte så mycket för att göra tävlingen mer populär. 1999 genomförde man en nedbantad variant av Dansk Melodi Grand Prix som en del av ett annat program. Keld Heick - Danmarks flitigaste textförfattare i ESC - ledde Musikkbutiken där de fem utvalda låtarna spelade upp innan tittarna - och en expertjury där bland andra Carola (Sverige 1983, 1991, 2006) ingick - fick välja vinnaren.

Programmets trötthet illustreras ganska bra av låten som kom tvåa - en hejig propagandasång mot EU framförd av en sjungande komiker. Både experter och folket föredrog istället en rak och tydlig popduett före humorn.

"Denne gang" var kanske lite vardaglig och föga originell men lät åtminstone som en hel del hitlåtar på radio lät 1999. Den framfördes av den rutinerade Michael Teschl, med två album i ryggen, och debutanten Trine Jepsen.

I Jerusalem sjöng man på engelska och hade förbättrat kemin mellan de båda sångarna en aning. Till de flestas stora förvåning gick duetten hem rätt väl och danskarna slog sig in bland de tio bästa. Kanske var det den oväntade framgången som inspirerade DR att uppgradera Dansk Melodi Grand Prix rejält året därpå.

Michael Teschl lämnade snart nog musiken och är idag mest känd som journalist och författare. Trine Jepsen vann danska Popstars och blev en av landets bäst säljande popakter någonsin med gruppen EyeQ. Sedan gruppen upplöstes 2003 har hon spelat en mängd musikalroller och deltagit två gånger till i den danska uttagningen utan att vinna.



Trine Jepsen & Michael Teschl / This Time I Mean It (Danmark 1999)
8:e plats av 23 bidrag i Jerusalem