14 april 2017

Crisalide (Vola) / San Marino 2013

San Marinos lilla tv-bolag kallade till tv-sänd presskonferens för att avslöja sin satsning inför ESC i Malmö 2013. Det visade sig snabbt att planen man hade var exakt densamma som året innan: den lokala sångerskan Valentina Monetta skulle skickas ut i den internationella hetluften med ännu en låt skriven av den tyske hitsnickaren Ralph Siegel.

Den här gången verkade maestron ha lyssnat lite mer på sin artist och skapat något som faktiskt skulle passa henne. Till de flestas stora förvåning bjöd de båda på en något gammaldags men fullt fungerande och melodiös ballad på italienska. Valentina sjöng åtskilliga klasser bättre än året innan och levererade med betydligt större inlevelse. Dessvärre orkade Siegel bara hålla måttet i två minuter innan han lät sin ljuva lilla sång byta tempo och slå över i den värsta sortens daterade disco.

Låten hade ändå sina fans som höll tummarna ända in i kaklet för att Valentina åtminstone skulle ta sig till final. Det var nära att gå vägen. På sätt och viss gick det vägen för Valentina som fick spela in ett helt album på Ralph Siegels bolag och som raskt ropades ut på nytt som sanmarinsk artist även 2014.



Valentina Monetta / Crisalide (Vola) (San Marino 2013)
11:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Malmö

13 april 2017

Push The Button / Israel 2007

Världen är full av obegripliga beslut. En del är stora, en del är mindre, men de har samtliga det gemensamt att man i efterhand verkligen inte riktigt kan förstå hur någon tänkte. Som när israelisk tv valde ut Teapacks som sin kandidat för Helsingfors.

Israel hade kraschat ganska rejält i Aten året innan och beslöt att skrota sin nationella final. Gissningsvis berodde det minst lika mycket på skakig ekonomi som på den dåliga placeringen. Det är betydligt enklare och billigare att bara engagera en artist istället för flera stycken. Teapacks nominerades för uppgiften och fick framföra fyra bidrag i finalen.

Egentligen var deras namn Tipp-Ex - sådan där vit vätska man kunde korrigera stavfel med när man skrivit på skrivmaskin - men med tiden ändrade man sitt namn till Tipex eller Teapacks, beroende på sammanhang. Uttalet var mer eller mindre detsamma och man slapp heta som ett registrerat varumärke.

Teapacks hade funnits sedan 1988 och var mycket populära med sin vildsinta blandning av stilar och med sina humoristiska referenser i texterna. Men humor är svårt, särskilt på en internationell scen.

"Push The Button" handlade om kärnvapen och om Israels inte särskilt goda grannländer, men också minst lika mycket om hur israelerna själva förhöll sig till eventuella hot. Man slog så att säga åt alla håll och låten spretade minst lika mycket som texten och bytte rytm och tempo och melodi i en takt som kunde få vem som helst att tappa andan.

Om man hänger med i hebreiskan kan man notera att texten refererar till två andra israeliska bidrag (1974 och 1983) samt nämner namnet på den israeliska melodifestivalen Kdam i förbifarten.

På plats i Helsingfors ställde man till med bråk på sina presskonferenser och skällde ut produktionen för att vara för gullig och för att försöka ta udden av deras viktiga budskap. Förmodligen ville man passa på att få så mycket uppmärksamhet man kunde få innan äventyret var över och föga förvånande åkte man ut i semifinalen.

Två år senare hade medlemmarna tröttnat på varandra och gruppen upplöstes, men återförenades på nytt 2014 och har fortsatt tillsammans med stor framgång. Betydligt större än man möttes av i ESC.



Teapacks / Push The Button (Israel 2007)
24:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

12 april 2017

Nætur / Island 1994

Islands nationella final hade krympt ihop rejält och blivit en minimal lågbudgetproduktion 1994. Juryn hade bara tre låtar att välja mellan och när bara vinnaren ropades ut blev det aldrig ens spännande. Vad spelade det då för roll att vinnarlåten var en kul och poppig sak? De lokala journalisterna tog fram motorsågen och rev hela tillställningen - inklusive vinnaren - i stycken.

Sigrún Eva borde ha varit en populär vinnare, kan man tycka. Hon hade redan representerat Island som halva Heart 2 Heart i Malmö 1992, men hon lär ha tagit så illa vid sig av kritikerstormen att hon själv bett att få slippa åka till Dublin. Andra källor hävdar att det redan på förhand var klart att hon inte skulle sjunga i ESC även om låten vann. Oavsett vilket - nu fick RÚV hitta en ny artist illa kvickt.

Man kallade in irländske Frank McNamara som varit inblandad i de irländska vinnarna såväl 1992 som 1993. Han fick sätta tänderna i den utvalda låten och föreslog att Sigrún Evas tidigare sångpartner Sigga skulle ta över. Dessutom såg han till att arrangera om "Nætur" rejält och förvandla den till en svängig schlagergospel.

McNamara måste ha gjort någonting rätt och Island räknades som en möjlig överraskning i förhandstippningen. Juryn visade sig förvånansvärt sval och placeringen blev en besvikelse. Året efter skrotade RÚV sin nationella final och valde istället sina låtar internt.

Sigga fortsatte sin mycket framgångsrika karriär och syntes bland annat i kören bakom Silvia Night i Aten 2006. Om någon för äventyrs hade funderat över hennes privatliv rätades de sista frågetecknen ut 2012, då Sigga i samband med sin 50-årsdag lät sig intervjuas tillsammans med sin fru och sina barn.

Uppdaterad 24 april 2020



Sigga / Nætur (Island 1994)
12:e plats av 25 bidrag i Dublin

11 april 2017

Nostalgija / Kroatien 1995

Varken 1993 eller 1994 hade Kroatiens placeringar imponerat på någon och nu var det dags att lägga i en ny växel. Under ledning av den kraftfulla delegationsledaren Ksenija Urličić byggdes den nationella finalen upp till en kulturell manifestation som skulle visa upp den kvalitet och mångfald som man kunde uppbåda.

Det handlade inte bara om att vilja hitta snygga poplåtar - för den nya och färska före detta jugoslavrepubliken var det av högsta vikt att man skulle visa upp sig inför världen i ett så positivt ljus det bara gick. Tjugo låtar valdes ut för tävlingen och jurygrupper runt om landet valde ut vinnaren.

Magazin hade blivit ett av Jugoslaviens allra mest populära popband under 1980-talet med ett pärlband av hits komponerade av bandets keyboardist Tonči Huljić, oftast med text av hans hustru Vjekoslava. När gruppens sångerska Ljiljana Nikolovska flyttade till USA under jugoslavkrigen tog man istället in den unga Danijela Martinović.

Vinnarlåten "Nostalgija" blandade schlagerpop med operasång och Danijela sjöng duett med inhyrda operadivan Lidija Horvat-Dunjko. De kroatiska tittarna kände igen konceptet - Magazin hade redan haft en stor framgång med den väldigt likartade "Simpatija". Onödigt mycket återvinning kunde man tycka, men sången blev populär både på de kroatiska listorna och i Dublin, och ackompanjerades av en charmig video inspelad i Split.

Ganska snart tyckte Tonči Huljić att Danijela var värd en egen solokarriär. Han såg Magazin som något av en plantskola där de kvinnliga vokalisterna fick utrymme att växa och blomma ut till scenpersonligheter. Han handplockade den unga balettdansösen Jelena Rozga, som faktiskt skulle sätta betydligt mer egen prägel på bandet än vad Danijela gjorde.

Gruppen har ställt upp flera gånger i den kroatiska finalen utan att vinna (även om man hade rätt fantastiska låtar 1997, 1998, 1999 och 2000) medan Danijela vann på egen hand 1998.

"Nostalgija" spelades även in på svenska i en kanske inte helt gravallvarlig duett mellan Siwan & Sivan - Siw Malmkvist och Siv "Sivan-Divan" Wennberg.



Magazin & Lidija / Nostalgija (Kroatien 1995)
6:e plats av 23 bidrag i Dublin

10 april 2017

Ne crois pas / Luxemburg 1956

Luxemburg kryllade inte riktigt av artister som höll måttet på en internationell arena, så man hade hyrt in "den intellektuella sångerskan" Michèle Arnaud från Frankrike som kunde göra jobbet i Lugano. Vid den första upplagan av ESC tävlade samtliga sju deltagarländer med två låtar var så Michèle sjöng även det andra bidraget.

Att låna in artister skulle i alla högsta grad visa sig vara Luxemburgs melodi och ingen av landets fem vinnare hade någon egentlig koppling till storfurstendömet. Det här första året skulle luxemburgarna ta lånandet till en helt egen nivå då man dessutom lånade in två juryledamöter från värdlandet istället för att skicka egna.

Reglerna slog fast att varje land skulle skicka två domare till Lugano, som skulle följa sändningen på en tv-mottagare och sedan rösta fram en vinnare. Domarna fick fria händer och kunde även rösta på det egna landets bidrag. Med tanke på att Luxemburgs båda domare var schweizare var det kanske inte så förvånande att Schweiz belönades med förstaplatsen.

Av Michèle Arnauds båda bidrag kan man kanske gissa att "Ne crois pas" passade hennes temperament bäst. I texten uppmanar hon lagom syrligt en ung, vacker man att han inte ska räkna med att hans ungdomliga charm ska bestå: en vacker dag tappar han håret och tänderna och hans mage kommer att se ut som en jordglob.

Michèle Arnaud skulle bli en inflytelserik producent vid fransk tv och hade ett finger med i spelet då hennes egen son valdes ut att representera Frankrike vid ESC 1966. Hon avled vid 79 års ålder 1988. Hennes bästa inspelningar finns utgivna på CD, bland annat på den här samlingen som innehåller båda hennes ESC-bidrag.



Michèle Arnaud / Ne crois pas (Luxemburg 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

9 april 2017

Seninle bir dakika / Turkiet 1975

I början av 1970-talet ville nya deltagare vara med i ESC och nya länder gjorde strömhopp in i tävlingen: Malta, Israel, Grekland. Och så Turkiet. En lite oväntad debut, faktiskt.

Turkiet var en demokrati på pappret - medlem av Nato sedan 1952 - men en väldigt skakig statsbildning som varit med om statskupper såväl 1960 som 1971. Det politiska våldet låg hela tiden och bubblade under ytan och landet präglades av starka motsättningar. Vad tänkte turkarna att de skulle få ut av sitt tävlande? Hade de inte annat att tänka på än att tävla i musik eller att visa upp sig i europeisk tv?

Grekland hade debuterat i tävlingen året innan, eftersom landets militärjunta ville visa landet i en positiv dager. Möjligen hade Turkiet samma sak i tankarna. I juli 1974 försökte den grekiska juntan annektera Cypern, vilket slutade med att den turkiska armén invaderade ön och ockuperade den norra sidan. Kanske ville Turkiet visa upp en mjukare sida men deras blotta närvaro blev för mycket för grekisk tv som vägrade tävla vid sidan av sin gamla ärkefiende.

Av 105 insända bidrag valde TRT ut sjutton stycken som skulle få tävla i den nationella finalen, men två av artisterna hoppade av tävlingen. Vinnaren skulle utses av en folkjury och en professionell jury men när det blev dött lopp mellan två låtar drog man helt enkelt lott om vem som skulle få åka till Stockholm.

17-åriga Semiha Yankı drog det längsta strået och blev Turkiets första representant. Låten var en innerlig och passionerad sång om längtan att få tillbringa åtminstone en minute tillsammans med den man älskar.

Ett starkt framträdande till trots fick Semiha bara tre poäng (från Monaco) och kom på allra sista plats. Till råga på allt krånglade resultattavlan och vägrade registrera poängen varpå programledaren Karin Falck uttalade de bevingade orden "Could we have three points on the Turkey?"

Det var nesligt att bli sist på första försöket men sången har fått evigt liv i Turkiet. Trots att Semiha Yankı spelat in åtskilliga skivor och även skådespelat flitigt är det fortfarande "Seninle bir dakika" hon förknippas med. 

Det poängmässiga fiaskot gav TRT kalla fötter och Turkiet drog sig ur tävlingen, varpå Grekland kom tillbaka med en politiskt laddad sång om Cypernkrisen med udden riktad just mot Turkiet.



Semiha Yankı / Seninle bir dakika (Turkiet 1975)
19:e plats av 19 bidrag i Stockholm

8 april 2017

Je t'adore / Belgien 2006

Katrien Verbeeck hade hittat en helt egen nisch inom musikbranschen: hon tog ambitiösa och ofta rätt avancerade poplåtar och kokade ner dem till mer lättsmälta charterversioner man lätt kunde dansa till under stjärnorna utan att låta sig besväras av smarta texter eller budskap.

Under sitt mer internationellt klingande artistnman Kate Ryan hade hon fått stora framgångar med sina okomplicerade coverversioner av exempelvis Mylène Farmers "Desenchantée". Hon hade sålt både guld och platina i flera länder, men kanske kändes det lite begränsande att bara sjunga andras låtar.

Kate ställde därför upp i den flamländska uttagningen och vann helt väntat äran att få representera Belgien även om motståndet i slutändan blev starkare än de flesta räknat med. "Je t'adore" var ett välproducerat stycke pop med klara hitkvaliteter och sågs av många som en potentiell vinnare.

Dessvärre hade någon skapat ett rörigt och komplicerat dansnummer kring Kate. Kanske litade man inte på hennes egen lyskraft men de många delarna föll aldrig på plats under repetitionerna. Ännu under semifinalen kändes Kate stressad, obekväm och ocharmig och det var bara en mindre överraskning när Belgien missade finalen.

Misslyckandet var inte den karriärförstörare det kunnat vara och Kate fick snart en ny hit med en ny coverversion: 2008 toppade hon listorna med "Ella elle l'a", ursprungligen framförd av France Gall (Luxemburg 1965), och fick pris som bäst säljande artist i Benelux.



Kate Ryan / Je t'adore (Belgien 2006)
12:e plats av 23 bidrag (semifinal) i Aten