29 juni 2020

Fairytales About Love / Bosnien-Hercegovina 2002

Bosnien-Hercegovinas final 2001 såg lovande ut på pappret med många bra låtar och lovande artister men slutade i ett riktigt magplask då medlemmarna av expertjuryn struntade i vem som vann och enbart röstade bort de starkaste låtarna framförda av artister med "fel" etnicitet. 

Resultatet i Köpenhamn hade blivit blekt med all rätt och det enda som räddade bosnierna kvar i final var svag konkurrens och ett par snälla grannröster. Efter ett sådant fiasko skulle vem som helst med huvudet på skaft ha tänkt om och ändrat på allt. Skulle man tycka.

På PBS i Sarajevo låtsades man istället som om det regnade och ordnade en final till på precis samma premisser. Bra låtar och artister från hela landet som sjöng sina bidrag i en tv-studio för att raskt bli bortröstade av en kraftigt taktikröstande jury.

Än en gång fick flera starka låtar stryka på foten. En låt av Dino Merlin (Bosnien-Hercegovina 1999, 2011) framförd av Emina Jahović som snart skulle bli stjärna i Serbien. Den heta stjärnan Tinka Milinović med en uppseendeväckande show. Och så kanske den bästa låten av alla med Boris Režak som fick vokalt stöd av Kati Karney (Tyskland 1994).

Istället valde juryn fullständig obegripligt fram en riktigt blek och intetsägande låt, en sann dansbandsschlager av en sort som inte sällan hörts i de jugoslaviska finalerna under 1980-talet. 

"Na jastuku za dvoje" ("På en kudde för två") sjöngs av Maja Tatić, en 32-årig sångerska född i Belgrad. Hon hade sjungit i flera band och tillbringat åtta år på Kanarieöarna där hon sjungit och showat för turister. 

Maja hade en helt okej röst men var kanske inget riktigt fyrverkeri till scenpersonlighet. För att få till lite glitter i rutan skickade man med Tinka som bakgrundssångerka, men det hjälpte föga. I Tallinn sjöng man på engelska men låten blev inte bättre av det.

Bosnien lyckades på något sätt sno ihop tillräckligt med poäng för att få dela en trettondeplats med Belgien och Slovenien. Det här var sista året som några placeringar delades: från och med 2003 skulle EBU:s dator blixtsnabbt separera alla delade poängsummor istället.

Bosnien-Hercegovina hängde kvar i finalen ett år till men nu tyckte till och med PBS att måttet var rågat och året efter ändrade man sin uttagning rejält. Maja Tatić fortsatte att sjunga, delta i festivaler och ge ut ett par skivor de kommande åren utan att bli någon större stjärna. 

Tinka skulle komma att samarbeta med Ralph Siegel och fick representera Schweiz vid ESC i Aten 2006.



Maja Tatić / Fairytales About Love (Bosnien-Hercegovina 2002)
Delad 13:e plats av 24 bidrag i Tallinn

27 juni 2020

Nocturne / Norge 1995

Rolf Løvland - som sopat hem Norges första seger 1985 med Bobbysocks och "La de swinge" - åkte med den norska delegation till Millstreet 1993 för att dirigera orkestern. Där fick han samarbeta med Fionnuala Sherry, som spelade det långa solot som inleder "Alle mine tankar". Tycke uppstod och de båda började prata om att eventuellt göra något tillsammans.

Fionnuala hade börjat spela fiol redan som åttaåring och startade sin professionella bana då hon 1984 fick anställning RTÉ:s egen orkester. Där skulle hon stanna under tio års tid och bland annat sitta med i orkestern vid ESC.

Fionnuala och Rolf hittade en gemensam grund att stå på och bestämde sig för att spela in ett helt album tillsammans, fullt av musik människor för enkelhetens skull skulle kalla New Age, under namnet Secret Garden.

När skivan var nästan färdig bad NRK Rolf Løvland av skicka in ett bidrag till den norska melodifestivalen 1995. Under nio veckor skulle två låtar ställas mot varandra - en från en inbjuden låtskrivare, en utvald från en öppen tävling - och tittarna fick rösta sin favorit vidare.

Rolf var långt ifrån säker på att det här var en bra idé men det vore onekligen bra med lite synlighet för den nya duon. Men skulle den här typen av musik fungera i sammanhanget?

Med en liten nypa text - och då menar jag verkligen en riktigt liten nypa - av Petter Skavlan ställde Secret Garden upp med "Nocturne", ett närmast helt instrumentalt stycke. Förstärkta av Hans Fredrik Jacobsen på flöjt, Åsa Jinder på nyckelharpa och Gunnhild Tvinnereim från Oslo Gospel Choir - som fick sjunga de totalt tjugofyra orden - tog man sig med riktigt tunn marginal vidare till finalen.

I finalen gick det bättre. Där var "Nocturne" favorit hos samtliga jurygrupper och vann en högst komfortabel seger. Det talades mycket om det norska bidraget och hur ovanligt det var. Hur modigt och experimentellt. Och hur chanslöst det hela förmodligen skulle vara i omröstningen.

Väl på plats i Dublin - där konkurrensen sannerligen är allt annat än mördande - var det annat ljud i skällan. Få trodde på vinst, men nog förväntades Secret Garden placera sig högt. Vinna skulle ju Storbritanniens rap göra. Eller - om man fick tro irländska bookmakers - Sloveniens ballad.

Och ändå. Någonstans halvvägs genom röstningen, efter att Sverige legat etta mest hela tiden, började Norge smyga upp i toppen. När Grekland som sista land avgett sina poäng hade "Nocturne" skaffat sig en riktigt bekväm segermarginal. Irländsk tv hade uppenbart tänkte sig det som ett möjligt scenario: Norges delegation var en av tre som fått ballonger uppriggade i taket som kunde släppas ned när segern var klar. De två andra länderna som fått ballonger var Sverige och Frankrike.

"Nocturne" blev dessutom en ovanligt stor kommersiell framgång i en tävling där inga vinnare blivit stora hits på flera år. Singeln sålde för all del bra i en del länder men framför allt blev Secret Gardens CD en storsäljare, framför allt i länder som hade skilda topplistor för New Age. 

En av låtarna på skivan gjorde intryck på Barbra Streisand som inte bara spelade in den på skiva utan även sjöng den på sitt bröllop. 

Karriärens allra största framgång kom ändå på det andra albumet. "You Raise Me Up" - ursprungligen med sång av Brian Kennedy (Irland 2006) - blev en gigantisk storsäljare över hela världen, inte minst i en version med Westlife.

Secret Garden förblev ett stabilt fenomen och har fram till idag (2020) släppt nio album och en gemensam självbiografi, "You Raise Me Up: The Story of Secret Garden".

För den som vill läsa mer om den norska finalen rekommenderas Ole Christians Grand Prix-blogg.



Secret Garden / Nocturne (Norge 1995)
1:a plats av 23 bidrag i Dublin

25 juni 2020

Natati la khaiai / Israel 1974

Ibland, när du är för ambitiös och pretentiös för ditt eget bästa, är det bra att ha någon som säger dig sanningen rakt i ansiktet så du kan lägga om kursen och förenkla det du gör. Men bara om du fått vara tillräckligt ambitiös och pretentiös först.

Kaveret ("Bikupan") var ett gäng musiker som träffats under militärtjänsten och som spelat ihop på lösa grunder och i olika konstellationer under flera år. De hade skrivit en rockopera tillsammans som de planerade att sätta upp.

I samma veva skrev de kontrakt med en framgångsrik producent som gillade dem men som ogillade idén med en rockopera. På hans inrådan skrotade bandet hela planen och bröt istället ut de bästa låtarna och byggde en mer traditionell show runt dem. Det visade sig vara en bra plan.

Deras låt "HaMagafayim shel Barukh" ("Barukhs stövlar") blev en enorm framgång och blev årets största hit i Israel 1973. Även gruppens turné blev en riktig kioskvältare och det låg säkert nära till hands för IBA att välja ut Kaveret att representera dem vid ESC i Brighton.

Möjligen satt Ilanit hemma framför sin tv och muttrade: hon hade varit tvungen att gneta ihop hela kostnaden för att skicka sin lilla delegation till Luxemburg 1973 och nu valde IBA ut ett sjumannaband för uppgiften.

Sju personer var en för mycket för EBU:s regler, så bandets keyboardist Yoni Rechter fick dirigera orkestern istället. Det mesta av musiken låg på band så det var kanske ingen enorm utmaning, men med sina 23 år är Rechter en av de yngsta dirigenterna i tävlingens historia.

"Natati la khaiai" ("Jag gav henne mitt liv") var ännu en svängig och underfundig låt som snabbt blev en stor hit i Israel. Internationellt kallade man sig alltid Poogy - så även i Brighton - vilket var trummisen Meir Fenigsteins smeknamn. 

En delad sjundeplats var inget pjåkigt resultat och Poogy gav ut sin låt även i engelsk version. B-sidan på singeln var "Morris And His Turtle", en engelsk version av "HaMagafayim shel Barukh".

I backspegeln kan man konstatera att "Natati la khaiai" är ett ovanligt organiskt bidrag från Israel: ofta har man tävlat med låtar skrivna efter något sorts formula för att passa in i ESC medan Kaveret helt enkelt gjorde en låt i sin vanliga stil.

Det skulle vara svårt att leva upp till de första monumentala framgångarna och efter ett misslyckat försök till USA-lansering upplöstes gruppen 1976 och gick vidare till nya projekt.

Idag räknas Kaveret som verkliga pionjärer och en av hörnstenarna inom israelisk musik. Bandet har återförenats ett par gånger med stor framgång, senast 2013.



Poogy / Natati la khaiai (Israel 1974)
Delad 7:e plats av 17 bidrag i Brighton

23 juni 2020

Love Is / Storbritannien 1985

Sedan den senaste segern med Bucks Fizz hade det gått grus i det tidigare så väloljade brittiska maskineriet. De tre senaste åren hade man landat utanför de fem bästa och i Luxemburg 1984 hade publiken buat åt Belle & The Devotions. Så här kunde man inte ha det.

För att ta större kontroll över vem som representerade dem ville BBC gå tillbaka till det system som använts 1964-1975: att låta en på förhand utvald artist sjunga samtliga låtar i den nationella finalen. Deras förstahandsval var Bonnie Tyler som nyligen haft en världshit med "Total Eclipse Of The Heart". När hon tackade nej - gissningsvis hade hon viktigare saker för sig - gick frågan till Lena Zavaroni.

Nu satte Musical Publisher's Association - som hjälpt BBC att ta emot de 333 bidrag som skickats in - ned foten. De insisterade på att låtskrivarna själva skulle få välja vem som skulle framföra deras bidrag och så fick det bli.

BBC var ändå nöjda - de hade fått en stor fisk på kroken. Glamrockaren Alvin Stardust, som nyligen gjort comeback på de brittiska topplistorna, fanns bland de åtta utvalda. De flesta var nog säkra på att "The Clock On The Wall" skulle vinna, men Stardust fick nöja sig med en tredjeplats.

Istället gav juryn sina högsta poäng till Victoria "Vikki" Watson som själv varit med och skrivit sin låt "Love Is". Det var en trygg låt i ett relativt tidstypiskt arrangemang, med ett visst driv i en refräng som ändå kändes bekant.

Lite väl bekant, kanske. Ola Håkansson från Secret Service tyckte sig höra onödigt mycket av sin egen hit "Ten O'Clock Postman" i det brittiska bidraget och sa till svenska tidningar att han funderade på att anmäla britterna för upphovsrättsintrång, något han i slutändan lät bli att göra.

Det största frågetecknet får ändå sägas vara Vikkis obegripligt tantiga styling som helt bryter mot vad låten kunde ha varit. En lite fräckare uppenbarelse kunde kanske ha gjort en vinnare av "Love Is" som i slutändan bara var fem poäng ifrån att ge Storbritannien ännu en andraplats.

På hemmaplan gick bidraget spårlöst förbi och Vikki glömdes snabbt bort. Många år senare skulle hon ändå etablera sig som musiker med ett mer new age-inriktat sound. Under namnet Aeone (hennes hela namn är Aeone Victoria Watson) har hon släppt flera skivor och skriver mycket musik för film och tv, numer med Los Angeles som bas.

Bonnie Tyler skulle få frågan en gång till och 2013 tackade hon ja till att representera Storbritannien vid ESC i Malmö.



Vikki / Love Is (Storbritannien 1985)
4:e plats av 19 bidrag i Göteborg

21 juni 2020

Hey nana / Belgien 1979

Man kunde tänka sig att den flamländska tv:n BRT ville göra det lätt för sig när man på förhand utsåg Micha Marah att representera dem vid ESC i Jerusalem. Men att göra det lätt för sig var verkligen inte BRT:s grej och även det här året lyckades man komplicera något som på pappret verkade enkelt.

Micha Marah var ingalunda landets största stjärna men en etablerad artist med ett antal hits på meritlistan. Dessutom hade hon mer än en koppling till ESC då hon deltagit i de nationella finalerna 1971 och 1975 och fått en hit med en nederländskspråkig version av Spanien 1971.

Michas team och BRT valde tillsammans ut sex bidrag och sedan började man koka kubikmetervis med soppa på en enda liten spik. Man ordnade inte färre än fyra semifinaler för att fiska fram tre finalister: vecka efter vecka sjöng Micha igenom tävlingslåtarna och sedan fick tittarna rösta. Varje vecka fick bidraget med minst röster lämna tävlingen.

Varje vecka placerade sig samma tre låtar i toppen och varje vecka vann "Comment ça va" med allt större marginal. Micha gjorde heller ingen hemlighet av att det var låten hon ville ta med sig till Israel.

Kanske stack sångerskans självsäkerhet i ögonen på de ansvariga hos BRT men i finalen bestämdes det att makten skulle flyttas från tittarna till en liten grupp experter, utsedda av tv-bolaget. Micha Marah tappade hakan då de istället röstade fram "Hey nana" - en klämmig men enkel schlager med direkt infantil text - som vinnare.

Micha hade redan från början motsatt sig att ta med "Hey nana" bland de sex låtarna men hade blivit överkörd av BRT. Nu tappade hon humöret fullständigt och gjorde sig osams med upphovsmännen genom att hävda att vinnaren var ett plagiat och borde diskvalificeras.

Micha övervägde att dra sig ur, men BRT hotade i så fall att stämma henne för kontraktsbrott. Samtidigt övervägde tv-bolaget att själva peta sin stjärna och ersätta henne med Nancy Dee som sjungit i kören i den belgiska finalen. Micha Marah har flera gånger beskrivit hela processen som en ren mardröm, men till slut gick hon med på att sjunga "Hey nana" i ESC.

Det kan verka oväntat, men Micha Marah har sagt i flera intervjuer att hon njöt av sin resa till Jerusalem. Av hur proffsigt allt var organiserat och hur väl artisterna togs om hand. Hon tyckte det var synd att hon själv inte skulle ha någon chans i tävlingen men bestämde sig för att vara professionell och krama de sista dropparna ur sin sång.

Belgien fick låga poäng av tre länder och fick dela sistaplatsen med Österrike. Micha var nöjd med sin insats och med resultatet men ville aldrig sjunga "Hey nana" igen och spelade aldrig in den på skiva. Många gånger har hon talat om sitt deltagande som en bortslarvad chans.

Micha Marah har förblivit aktiv och framgångsrik, även som programledare i radio och tv. På senare år har hon sjungit 60-talshits tillsammans med Alana Dante och Sandra Kim i trio Soul DivaZ.



Micha Marah / Hey nana (Belgien 1979)
Delad 18:e plats (sist) av 19 bidrag i Jerusalem

19 juni 2020

Giorgio / Schweiz 1958

Om den schweiziska finalen 1958 vet vi egentligen ingenting mer än att den ägt rum och att den nog i princip bara kunde sluta på ett sätt. Namnen bakom vinnarlåten var väletablerade och mycket uppskattade.

Lys Assia hade redan representerat Schweiz 1956 och 1957 och syntes nu i de europeiska tv-rutorna för tredje året i rad, nu med en låt som av allt att döma var snidad specifikt för henne.

Lys första stora skivframgång hade kommit 1950, då hon sjöng in sången "O mein Papa" från operetten "Das Feuerwerk" - en ny version på högtyska av en uppsättning som gjort lycka på schweizertyska redan i slutet av 1930-talet.

"O mein Papa" var ett krångligt nummer att sjunga men Lys prickade helt rätt och med tiden spred sig sången över världen i olika versioner till kompositören Paul Burkhards stora glädje.

Teamet Burkhard/Assia återförenades i den schweiziska finalen där de tävlade med den mycket speciella "Giorgio" - en riktig galopp till sång som i fulltempo rusar igenom ett romantiskt veckoslut där textens jag träffar charmknutten Giorgio vid Lago Maggiores strand.

Paret äter och dricker med god aptit ("risotto, risotto, risotto, risotto") och ägnar sig åt "molto amore" varpå Lys plötsligt får något rent av vilt i blicken. Efter Belgien 1958 är det här det första bidraget i ESC-historien som relativt öppet anspelar på sex, vilket Lys Assias fans kanske inte skulle väntat sig.

Värt att notera är att textens glidande mellan tyska och italienska gör "Giorgio" till den första låten i ESC som framförts på mer än ett språk.

I Hilversum fick Schweiz ett varmt mottagande och var i slutändan bara fyra poäng ifrån att vinna hela finalen. Med tanke på att Lys Assia var ett stort namn på den tyska marknaden är det minst sagt suspekt att "Giorgio" fick noll poäng från såväl Västtyskland som Österrike.

Lys Assia förblev framgångsrik i några år till men när hon 1963 gifte sig med den danske affärsmannen Oscar Pedersen avvecklade hon artistkarriären för att vara hustru på heltid. Efter makens död i en trafikolycka 1995 sökte sig Lys tillbaka till rampljuset och återupptog sången.

Inte minst blev Lys Assia en flitig gäst i ESC-sammanhang där hon ofta framställdes som hela tävlingens varma och glada farmor, trots att åtskilliga människor hon samarbetat med vittnat om hennes mindre trevliga och generösa sidor och hennes med åren allt vassare tunga.

Såväl 2011 som 2012 försökte hon sig på att få tävla på nytt i ESC - med Ralph Siegel som vapendragare - utan större framgång.

Lys Assias sista uppträdande i offentligheten var vid "Eurovision's Greatest Hits" i London 2015. Hon avled i Zürich 2018, vid en ålder av 94 år.



Lys Assia / Giorgio (Schweiz 1958)
2:a plats av 10 bidrag i Hilversum

17 juni 2020

Video video / Danmark 1982

Efter några års experimenterande med formen gick DR 1982 tillbaka till en mer traditionell nationell final med tio bidrag och jurygrupper som röstar fram en vinnare. Programmet var ett bra exempel på hur man kan få en enkel studioproduktion att se snygg ut och kännas lite lyxig.

Startfältet var en prydlig samling samtida schlager och visade en ganska bra och mångsidig bild av dansk underhållningsmusik, Vid sidan av vinnaren skulle även Tommy Seebach (Danmark 1979, 1981, 1993) och Anne Karin få stora hits med sina bidrag. Och ändå skulle en helt annan låt stjäla showen innan finalkvällen var slut.

På efterfesten ville representanter för danska EMI spela upp en ny låt som de trodde mycket på. "Hvor skal vi sove i nat?" var en dansk version av "Sarà perche ti amo" som Ricchi e Poveri (Italien 1978) haft stor framgång med i Sanremofestivalen, nu framförd av en helt ny grupp vid namn Laban.

Namnet Laban skulle föra tankarna till Abba med sina två "a", men vem som sjöng på skivan ville man inte berätta. Alla i rummet förstod direkt att det här skulle bli en enorm framgång - den här inspelningen hade det där speciella som alla vill få till men som är svårt att sätta fingret på vad det är - men åtminstone två personer på plats visste vems röster alla hörde.

Tvåan Tommy Seebach nickade säkert glatt - han hade producerat skivan. Ivan Pedersen hade tävlat i Melodi Grand Prix med sin grupp Taxi och kommit på allra sista plats. Han hade lånat ut sin röst till Laban (den kvinnliga rösten hörde till Lecia Jønsson) med tanken att det bara skulle bli en låt, men när hans nuvarande projekt floppade och den nya låten blev en megahit blev Ivan och Lecia Laban på heltid.

Laban släppte fem otroligt framgångsrika album på danska och två album på engelska och ledde till ett stort uppsving för lättsam schlagerpop i Danmark. Nästan hela Danmarks 80-tal i ESC kan spåras tillbaka till Laban: Hot Eyes, Trax, Snapshot, Gry Johansen samt Kenny & Lotte har tydligt låtit sig inspireras - i de flesta fall med stor framgång.

Betydligt mindre framgång hade den danska vinnaren Jens Brixtofte i Harrogate. Hans poppiga "Video video" - om hur människor alltmer fastnar framför sina tv-skärmar och kollar på allt möjligt skräp bara det finns på videoband - var insvept i tidstypiska synthljud men fick bara fem poäng och kom på näst sista plats med endast Finlands atombombsrock bakom sig.

Jens Brixtofte hade fått sitt första skivkontrakt redan som 18-åring och hade en ganska bra karriär i ryggen men stod även han vid ett vägskäl. Han hade upplöst sin gamla grupp och bildat en ny - Brixx - som han döpt efter sig själv.

Hans familj tyckte det var dags att sluta leka musiker och skaffa sig ett ordentligt jobb. Efter floppen i Harrogate tog det inte lång tid för Jens att följa deras råd. Han utbildade sig i företagsekonomi och blev med tiden lärare.



Brixx / Video video (Danmark 1982)
17:e plats av 18 bidrag i Harrogate

15 juni 2020

Dreamin' / Irland 1995

Aldrig tidigare hade något land vunnit tre år i rad och aldrig någonsin hade något land stått värd för ESC tre år i rad. Om RTÉ tyckte att det började bli dyrt och kanske ville slippa ifrån uppgiften kunde man kanske ha förståelse för det.

Ändå verkar irländarna ha satsat och många trodde att värdlandet möjligen skulle kunna tänkas avgå med segern ett fjärde år i rad. "Dreamin" hade en mysig retrokänsla som signalerade murrigt och rödbrunt men trevligt tidigt 1970-tal. Måns Ivarsson i Expressen utropade den till tävlingens bästa bidrag.

Eddie Friel var en 33-årig musiklärare från Belfast som tagit chansen att jobba som professionell musiker. Inte minst hade han turnerat med Van Morrison och spelat piano på minst en av hans skivor.

Knappt hade de andra delegationerna kommit fram till Dublin förrän den stora skandalen briserade. Ända sedan den irländska finalen hade det viskats om att "Dreamin" var på tok för lik en låt som redan fanns - "Moonlight" med Julie Felix hade varit en stor hit 1971 - men nu höjdes röster för diskvalificering och att Irland borde byta ut sin låt före finalen och låta den nationella tvåan tävla istället.

Att byta ut ett bidrag med mindre än en vecka till sändning kan aldrig ha varit ett realistiskt alternativ - det hade varit orättvist mot alla inblandade parter - men man kan verkligen fråga sig hur RTÉ låtit bli att undersöka saken när den egna vinnaren så solklart kalkylerats på en gammal hit. En riktigt pinsam historia.

Om Eddie Friel hade vunnit i Dublin hade det förmodligen blivit riktigt svettigt men det visade sig snart att hemmalaget inte alls räckte till i röstningen. Den svenska juryn smällde till med tio poäng (hade de månne läst Expressen?) men annars fick man enbart blygsamma ströpoäng och var aldrig i närheten av en ny seger. Det verkar de flesta ha tyckt varit ganska skönt ändå.

Eddie Friel musicerade vidare om än i mindre skala. 2012 släppte han en skiva på eget bolag och arbetar som underhållande och barpianist runt om i Europa och inte minst i Innsbruck.



Eddie Friel / Dreamin' (Irland 1995)
14:e plats av 23 bidrag i Dublin

13 juni 2020

Primaballerina / Västtyskland 1969

Den västtyska underhållningsfabriken var en mycket internationell apparat. Världsartister spelade in sina hits även på tyska för att få bättre tillgång till den stora, tyska marknaden. När vissa artisters karriär började gå på tomgång på hemmaplan lyckades de ändå hålla hjulen snurrande i Tyskland.

När ARD för första gången på fyra år ordnade en tv-sänd nationell final ville man av allt att döma spegla detta förhållande och valde ut fyra artister - två från Tyskland och två internationella - som skulle tävla med tre låtar var.

Av de tyska artisterna var Alexandra ett riktigt scoop: hon hade slagit igenom på bred front och blivit en av landets bäst säljande schlagerartister med flera stora hits på meritlistan. Tråkigt nog för ARD fick hon kalla fötter och drog sig ur tävlingen.

Kvar blev tyske Rex Gildo, svenska Siw Malmkvist (Sverige 1960) och amerikanska Peggy March. I högt tempo framförde de sina totalt nio tävlingslåtar innan varje artist fick med sig en av sina låtar till en slutlig superfinal där idel herrar i övre medelåldern valde vinnare.

Siws tyska karriär hade fått en rejäl nystart året innan då hon vann kommersiella ZDF:s stora schlagertävling Deutsche Schlagerwettbewerb med låten "Harlekin", signerad Hans Blum. Han hade också skrivit en av Siws tre låtar - "Primaballerina" var på sätt och vis en vidareutveckling av "Harlekin" - och det var bara en liten överraskning att herrarna gick igång på den och röstade fram den som vinnare.

På andra plats kom låten som skulle bli den riktigt stora hiten: "Hey (das ist Musik für mich)" med Peggy March gick varm hela sommaren på de tyska radiovågorna.

Hans Blum fick nu tävla i ESC för tredje gången (efter 1965 och 1967) men han och Siw hade inget särskilt harmoniskt samarbete. Siw tyckte att "Primaballerina" var småtrist och svår att sjunga medan schlagerkompositören hade hoppats att Siw skulle klä sig mer konservativt då hon framförde hans låtar (och säkert att hon skulle uttrycka sig mer entusiastiskt om låtarna ifråga).

Siw verkar ha haft en ganska behaglig vistelse i Madrid och uttalade sig i svenska tidningar med ett ovanligt självförtroende. Hon räknades till storfavoriterna men fick i slutändan dela en niondeplats med Tommy Körberg för Sverige.

Snart nog skulle Siw mer och mer lämna skivkarriären bakom sig för att göra andra saker men förblev ett stort namn i Tyskland där hon än idag har en stor publik. Hans Blum skulle återkomma som låtskrivare i ESC en fjärde gång, men det skulle komma att dröja sjutton år.

Alexandra fick aldrig någon chans att ångra sig och försöka sig på ESC på nytt. I juli 1969 omkom sångerskan i en våldsam bilkrasch som sände chockvågor genom hela den tyska musikindustrin. Än idag har hon status som ikon inom schlagervärlden.



Siw Malmkvist / Primaballerina (Västtyskland 1969)
Delad 9:e plats av 16 bidrag i Madrid

11 juni 2020

Just Get Out Of My Life / Montenegro 2009

I några dagar försökte Montenegros tv-bolag RTCG hålla det hemligt vem som skrivit landets bidrag för Moskva. Att man sökt sig utomlands för att hitta en låt var ingen hemlighet och ingen blev särskilt överraskad när det visade sig att en viss Ralph Siegel stod bakom "Just Get Out Of My Life".

De senaste åren hade tysk tv varit tydligt ointresserade av hans allt mindre inspirerade låtar så Ralph hade sökt sig till nya jaktmarker. Han hade skrivit för Schweiz 2006 samt skickat in låtar till en mängd mindre länder utan nämnvärd framgång.

Som så många andra Siegellåtar lät "Just Get Out Of My Life" aningens bekant. Som något man hört förut. Om man hade följt med de olika ländernas nationella finaler extra noga så hade man faktiskt gjort det.

I vanlig ordning hade Ralph skickat in låtar till de maltesiska semifinalerna och fått med två stycken. Båda framförda av Ruth Portelli, ingen av dem stark nog att ta sig till final. Nu hade man helt fräckt plockat refrängen från en av låtarna - "Innocent Heart" - och byggt en ny låt runt omkring den.

Någon kränkning av upphovsrätten var det inte frågan om, man kan inte plagiera sig själv. Men tävlingsreglerna kräver att tävlingsbidragen ska vara nyskrivna originalkompositioner vilket det här uppenbarligen inte var.

Någon borde ha satt ned foten - som man gjort med Litauen 2002, exempelvis - men ingenting hände.  Tänkte man att låten ändå inte skulle ha någon chans? Insåg man att Montenegro inte skulle hinna välja en ny låt? Ville man vara snäll mot en gammal trotjänare som tappat skärpan?

Sångerskan Andrea Demirović hade slagit igenom vid Sunčane Skale-festivalen 2002. Hon hade gjort lycka vid många regionala sångtävlingar sedan dess och släppt en skiva för ett stort serbiskt skivbolag.

I Moskva öppnade hon den första semifinalen och fick sällskap på scenen av en Travoltakopia med kvällens mest väloljade höftparti. Det räckte ändå inte hela vägen och för tredje året i rad gjorde Montenegro tidig sorti. 

Nu tyckte man i Podgorica att tävlingen kostade mer än den smakade. RTCG drog sig ur tävlingen och skulle återvända först 2012.

Ralph Siegel skulle fortsätta att jobba sig nedåt och samma år som Montenegro gjorde comeback i Baku ställde han upp med ett riktigt lågvattenmärke till bidrag, nu för San Marino.



Andrea Demirović / Just Get Out Of My Life (Montenegro 2009)
11:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Moskva

9 juni 2020

2 Long / Polen 2001

Varje år under 90-talet fanns det höga förväntningar på de polska bidragen. Dels hade landet lång erfarenhet av internationella poptävlingar i och med den årliga Sopotfestivalen, dels hade man som det första av de tidigare socialistiska länderna fått sin egen nationella version av MTV.

Dessutom hade de polska bidragen oftast musikaliska ambitioner, mod och egensinne. Bland eurovisionsfansen fanns en utbredd uppfattning att Polen vilket år som helst skulle bli det första av de nya deltagarländerna som vann och stod värd. Frågan var bara när de skulle få till sin fullträff.

Fullträffen kom aldrig och efter finalen i Jerusalem 1999 räckte inte poängen till längre. Polen åkte ut i utvisningsbåset och när man kom tillbaka 2001 hade den mesta av den buzz som funnits lagt sig.

TVP satsade ändå och skickade ett populärt namn till Köpenhamn. Andrzej Piaseczny - mer känd under sitt smeknamn Piasek - hade gjort sig ett namn som sångare i bandet Mafia, vars skivor sålde i stora upplagor. Vid sidan om musiken spelade han också en stor roll i en populär tv-serie.

"2 Long" kändes till en början rätt uppfriskande i det avslagna startfältet även om den liksom saknade något slags intensitet eller klimax. Piasek verkade också tappa en del av sin personlighet på engelska. I Köpenhamn ska han dessutom ha framstått som arrogant och dryg på sina presskonferenser.

I finalen verkar Piasek själv ha varit lite trött på sin egen låt och kändes loj i rutan. Elva poäng var allt Europa hade att bjuda på och Polen rasade än en gång ut tävlingen samtidigt som Estland snodde åt sig titeln som det första ex-socialistiska vinnarlandet. I backspegeln kan man konstatera att Polen aldrig skulle hitta tillbaka till den tyngd och kvalitet man så självklart visat upp under sina första år.

Piasek har förblivit en av Polens bäst säljande artister men har med åren allt mer sällan uppträtt under sitt gamla smeknamn och är numer framför allt Andrzej med publiken.



Piasek / 2 Long (Polen 2001)
20:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

7 juni 2020

Tell Me / Island 2000

När intresset från både publik som musiker dalade lade isländsk tv ned sin nationella final och började välja bidrag internt. Till en början hade det inte gått något vidare men 1997 hade det isländska bidraget skapat rejäla svallvågor och 1999 var man så väldigt nära att vinna hela finalen i Jerusalem.

När det nu gått så bra kunde man ju tänka sig att RÚV skulle ha velat fortsätta att välja bidrag helt efter eget huvud men istället fick Söngvakeppnin göra stor comeback i rutan.  Fem låtar framfördes i en sändning där en av programledarna var Hera Björk (Island 2010) och för första gången fick tittarna själva välja ut vinnaren genom att telefonrösta.

Örlygur Smári hade fått hela två bidrag genom nålsögat. Han sjöng själv "Segðu mér" som kom på fjärde plats och hade mer än ett finger med i vinnarlåten "Hvert sem er" ("Var som helst").

Vinnarlåten framfördes med riv och energi av duon Einar Ágúst Víðisson och Telma Ágústsdóttir som av ren barmhärtighet mot Europas tv-kommentatorer uppträdde enbart som August & Telma vid finalen i Stockholm.

Låten hade fått ett snärtigare arrangemang, en engelsk text och en enkel men effektiv förhandsvideo. När bidragen visades upp i SVT inför finalen utropade Jan Jingryd Island till den troligaste vinnaren.

I Stockholm talades det en hel del om Island - särskilt nordiska tidningar trodde mycket på låtens chanser - och den tatuerade Einar Ágúst väckte stor förtjusning bland diverse journalister. I SVT intervjuades paret av Sissel Kyle som glatt utropade: "I finalen har han lovat visa hur stor den är! Tatueringen, alltså!"

Tråkigt nog för Island stal debuterande Lettland ganska långt showen för dem och till mångas stora förvåning orkade inte popduon ens in bland de tio främsta.

Efter Stockholm gick duon skilda vägar. Einar Ágúst gav ut en soloskiva 2007 medan Telma inte verkar ha spelat in mer musik efteråt. Örlygur Smári skulle komma tillbaka som låtskrivare 2008 och 2010.

Söngvakeppnin hade kommit tillbaka för att stanna och sedan 2000 har samtliga isländska bidrag utom två valts ut i tv-sända nationella finaler.



August & Telma / Tell Me (Island 2000)
12:e plats av 24 bidrag i Stockholm

5 juni 2020

Für den Frieden der Welt / Österrike 1994

Får man tro på rykten hade inte ORF alls tänkt att hålla någon nationell final 1994. Man hade fått sig ett par lovande låtar tillhanda och tänkte välja internt, men redaktionen hade svårt att enas kring vilken låt som skulle funka bäst i Dublin.

Därför kastade man på kort varsel ihop en nationell final med de två kandidaterna och sex andra låtar och lät sedan regionala jurygrupper rösta.

Den som tror att Österrike är ett konservativt, på gränsen till bakåtsträvande, land får rejält med vatten på kvarnen när jurygrupperna kallas in och väljer ut den låt som mest av allt påminner om "Ein bisschen Frieden" som vunnit hela tävlingen tolv år tidigare.

Under hela 1980-talet var det en vanlig tanke bland de journalister som bevakade ESC att någon låt skulle bli det årets "Ein bisschen Frieden" och vinna i storstil trots att ingen låt i samma stil vunnit igen efteråt.

Kanske hoppades österrikarna ändå på en Nicole-effekt med den blott 15-åriga Petra Frey från Innsbruck. Hon hade redan släppt ett par skivor men hennes unga röst var ännu lite ostadig och skvalpig. Vilket Nicoles röst också varit, för all del.

Gissningsvis hade det bästa valet varit "Radio" med Simone (Österrike 1990), skriven av Ralf-René Maué som komponerat för Johnny Logan, Samantha Fox och London Boys. Kanske var låten lite för vild för juryn som av allt att döma föredrog något mer städat och konservativt.

"Für den Frieden der Welt" var skriven av schlagerduon Brunner und Brunner som vid sidan av den egna karriären även skrev låtar åt andra. Tre år tidigare hade de skrivit vinnarlåten i Grand Prix der Volksmusik för Alpentrio Tirol.

I Dublin fick Petra Frey flera gånger säga till journalister att hon inte tyckte att hennes låt alls påminde om Nicoles.

I omröstningen blev hela paketet lite för snällt och harmlöst för att sticka ut och då det gällde att placera sig sämst på sextonde plats för att få vara med året därpå stod Österrike där som första land i utvisningsbåset. När Italien och Luxemburg drog sig ur av egen vilja fick ORF ändå vara med men strunta då i att ordna någon nationell final.

Petra Frey fick en lokal hit med sin låt och har hållit sig kvar i rampljuset. 2003 och 2011 har hon på nytt försökt representera sitt land i ESC utan att gå hela vägen.



Petra Frey / Für den Frieden der Welt (Österrike 1994)
17:e plats av 25 bidrag i Dublin

3 juni 2020

Zeit / Tyskland 1997

Doktor Jürgen Meier-Beer skulle komma att grabba tag i Eurovision Song Contest och skaka om hela institutionen våldsamt i ett försök att se om man kunde få den gamla apparaten att börja fungera igen. Ingen kunde få de mer traditionella eurovisionsfansens blod att koka på samma sätt som Dr Meier-Beer.

Han var underhållningschef på NDR - ARD:s regionala avdelning i Hamburg - och hade fått det tyska deltagandet mer eller mindre kastat i ansiktet då ingen annan ville ta hand om eländet. Tyskland hade pinsamt nog kommit sist året innan och nu ville ingen befatta sig med tävlingen längre.

Meier-Beer tog inte heller emot uppgiften med entusiasm. I en intervju för EuroSongNews kallade han ESC för "någonting som ruttnar nere i källaren", ett program som för länge sedan överlevt sig självt och som redan borde lagts ned. Men ett sista försök kunde det kanske vara värt.

1996 anordnade man en nationell final av rätt tveksam kvalitet men med en vinnare som åtminstone låtsades vara modern. "Blauer Planet" framförd av den sjungande frisören Leon var ett slags schlager-techno-hybrid och ansågs ha stora chanser vid finalen i Oslo.

Många hakor föll då de länder som klarat sig igenom den interna semifinalen presenterades och det visade sig att Tyskland - det enda landet som deltagit i varje årgång av ESC - åkt ut på öronen.

De utslagna länderna betalade bara en reducerad deltagaravgift och när en stor del av de tyska pengarna försvann ur budgeten blev det svettigt för arrangörerna. Tyskarna insåg plötsligt hur viktiga de var för att ESC skulle kunna genomföras. Kanske kunde man sätta lite press på EBU?

Inför 1997 års tävling kom NDR med en lång lista krav för att tysk tv skulle hållas kvar. Ingen behövde längre använda orkestern och man fick lägga all musik - men ingen sång - på band. Tittarna får välja vinnare genom att ringa in och rösta. Och på sikt ville man ta bort regeln som tvingar länder att sjunga på egna språk. EBU accepterade och fans skrev rasande protestbrev till Meier-Beer.

Den tyska finalen var flera snäpp bättre än året innan men de musikaliska försöken till modernisering hade ingen chans i omröstningen. Storfavorit var fjolårsvinnaren Leon som fått en riktigt svag och fånig variant av Michael Jacksons "They Don't Care About Us" på sin lott och distanserades rejält av en av Ralph Siegels två låtar.

"Zeit" var en ovanligt seriöst menad låt. Ralph Siegel hade tänkt sig att Esther Ofarim (Schweiz 1963) skulle sjunga den - en judinna som tävlar för Tyskland med en sång om att tiden alltid drar vidare och att allt förändras och all symbolik som skulle följt med på köpet.

Esther Ofarim var intresserad men ville ha rejält betalt för att ställa upp. I ett anfall av en allt mer sällsynt självinsikt förstod Siegel hurdana rubriker det skulle leda till om han köpt sig en sångerska och istället gavs låten till Bianca Shomburg.

"Sikta mot stjärnorna" eller "Soundmix Show" - där okända människor fick chansen att sjunga som kända artister - var det hetaste heta på tv i mitten av 90-talet och 1996 hade man anordnat en internationell final där tio länders vinnare fick tävla mot varandra. Bianca Shomburg vann med sin Céline Dion-imitation trots våldsamt överspel och fick nu med "Zeit" chansen att knocka Europa en andra gång.

Många tippade Tyskland högt upp i resultatet men Bianca fortsatte att mest bjuda på Céline-poser och kunde inte gjuta in något av den tyngd Ralph Siegel hade tänkt sig att hans bidrag skulle ha. Poängutdelningen blev mycket blygsam och en delad artondeplats var inget annat än ett fiasko. Året efter skulle Ralph komma att släppa alla ambitioner att vara seriös i den nationella finalen.

Tysk tv ansåg sig ändå var något spåren - inte minst kände sig Dr Jürgen Meier-Beer uppmuntrad av Islands bidrag i Dublin - och skulle de närmaste åren sätta stora avtryck i publikens syn på ESC. Och de traditionella fansen skulle fortsätta att rasa i flera år ännu.



Bianca Shomburg / Zeit (Tyskland 1997)
Delad 18:e plats av 25 bidrag i Dublin

1 juni 2020

Round And Round / Slovenien 2014

Det hade varit så väldigt nära i den slovenska finalen 1999. Tinkara Kovač gjorde ett stort intryck på tittarna med sin flöjt och med sin rätt originella låt och vann telefonröstningen om än med smal marginal.

Juryn hade gått på en mer traditionell linje och och lät istället Darja Švajger få en andra chans i ESC. Hon klarade sig med den äran även om låten relativt snabbt föll i glömska hos publiken. Tinkara förblev däremot i ropet och fick nu sitt riktigt stora genombrott.

Vid en av sina konserter i Ljubljana 2004 lyckades hon bjuda in sin stora idol och förebild Ian Anderson, vars blandning av rockmusik och flöjt påverkat hennes egen musikaliska väg. I sin tur bjöd Anderson sedan in Tinkara som gäst på delar av Jethro Tulls följande europaturné.

De flesta trodde nog att Tinkara Kovač var färdig med allt vad schlagerfestivaler hette men när kandidaterna till den slovenska finalen 2014 offentliggjordes fanns hon med på listan. Sju låtar gjorde upp om resan till Köpenhamn - en kort liten final men ett lyft jämfört med fjolårets interna val - och i superfinalen vann Tinkara med sjuttio procent av rösterna.

Tinkara hade själv varit med och skrivit sin låt tillsammans med bland andra Raay (som skulle komma att göra ett ännu större intryck året efter) samt Hannah Mancini som så olyckligt kraschlandat på semifinalens sista plats året innan. Låten gav rejält med plats åt Tinkaras flöjt och innehöll någon så ovanligt som ett språkbyte som inte kändes varken påklistrat eller forcerat.

I Köpenhamn hade Tinkara med sig en kör som bland andra bestod av upphovsmannen Raay och sångerskan Lea Sirk. Hon verkar också ha uppskattat resan och skulle dyka upp på nytt som slovensk representant 2018.

Slovenien hade millimetrarna på sin sida och lyckades slinka igenom nålsögat och ta sig till final. Där blev det bara nio poäng och en näst sista plats men det spelade väldigt liten roll. Det viktiga är att vara i final.

Tinkara Kovač har sjungit vidare, gett ut ett antal album och deltagit i Sloveniens största musikfestivaler. 2020 ställde hon upp en femte gång i den nationella ESC-uttagningen EMA med låten "Forever". Till vardags är hon musikprofessor och undervisar i flöjtspel.



Tinkara Kovač / Round And Round (Slovenien 2014)
25:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn