J'ai cherché / Frankrike 2016

Gamla meriter är inte värda någonting i ESC. Frankrike hade varit ett förkrossande framgångsrikt land genom historien och den franska musikindustrin hade producerat inte färre än tio vinnare: 1958, 1960, 1961, 1962, 1965, 1969, 1971, 1973, 1977 och 1983. Men det var då, det. Någon gång på 1990-talet gick det rejält med grus i maskineriet och inte en enda låt på franska hade placerat sig bland de tre främsta sedan Schweiz 1993.

I Frankrike orkade pressen knappt ens skratta åt tävlingen och att den regionala kanalen France 3 hållit i trådarna hade verkligen inte gjort situationen bättre. 2015 flyttades ESC tillbaka till den större kanalen France 2 igen.

Inte för att det märkts någon skillnad. Det nya teamet hade varit lika aningslöst som det gamla gänget och det första försöket blev en riktig flopp. Man flyttade runt portföljerna på nytt och landets nya delegationschef Edoardo Grassi visade sig fast besluten att bättra på de franska resultaten.

Internt valde man ut låten "J'ai cherché" ("Jag har sökt"), den andra singeln från Amir Haddads första franskspråkiga album. Amir var född i Paris men utvandrade som åttaåring till Israel, där han startade en första karriär samtidigt som han utbildade sig till tandläkare. En hebreisk version av Patrick Bruels "J'te l'dis quand même" öppnade en del dörrar och fick honom att söka sig tillbaka till sitt gamla land. Han ställde upp i franska The Voice och kom trea till slut.

Den här gången klaffade planen. Frankrike seglade upp som en av de största favoriterna att vinna finalen i Stockholm och Amir blev tidningarnas älskling hemma i Frankrike.

Allting klaffade åtminstone utanför scenen. Amir visade sig vara något av ett frågetecken - i flera sammanhang hade han sjungit sitt bidrag ganska dåligt och när repetitionerna började i Globen gav han ett lojt och nästan ointresserat intryck. Det tog sig under veckan men inte bjöd han på det fyrverkeri de flesta hoppats på.

Det straffade sig i omröstningen. I den nya röstningssekvensen - där jurygruppernas röster redovisades först innan tittarnas poäng lästes upp i en enda klump - låg fransmännen trea efter juryn men kom "bara" på nionde plats hos tittarna.

Den slutliga placeringen var en liten besvikelse men samtidigt Frankrikes bästa notering sedan 2002. Amirs album sålde dubbel platina och hans låtskrivare Nazim Khaled skulle få förnyat förtroende året efter.



Amir / J'ai cherché (Frankrike 2016)
6:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

Illusion / Bulgarien 2009

Ända sedan Marie N tagit hem segern med sin lättglömda men välkoreograferade trall i Tallinn 2002 hade en sak stått glasklar för de flesta: om man ville lyckas i ESC och stanna kvar i tittarnas minne var det en bra idé att satsa på det visuella och kanske ta i lite extra.

Krassimir Avramov (född 1972 i Sliven) skulle ta i mer än de flesta. Han hade en skolad operaröst och ställde upp med "Illusion" - ett dramatiskt stycke operapop som i sin studioversion och med sin påkostade video kändes som en möjlig outsider.

Panelen i "Inför Eurovision Song Contest" på SVT skruvade exempelvis på sig och undrade om operabulgaren skulle kunna tänkas stjäla röster från det egna hoppet Malena Ernman. Man skulle inte ha behövt oroa sig.

Väl på plats i Moskva hade Krassimir styrt ut sig i något slags superhjältedress - komplett med cape och allt - och omgivit sig med tre våldsamt överspelande och gapiga körsångerskor. Som om detta inte skulle ha räckt fanns även två stycken dansare på styltor med på scenen. Jajamensan. Styltor.

Olyckligtvis var Krassimir inte ensam om att spela superhjälte i sin semifinal - Tjeckien hade redan gjort samma grej några minuter tidigare. Till Bulgariens försvar ska sägas att deras låt ändå var den bättre av de två.

Det hjälpte inte alls. Det överlastade bulgariska ekipaget välte i direktsändning och man missade finalen än en gång. Krassimir har ändå fortsatt sjunga och har släppt ett antal singlar efter Moskva utan att bli någon av sitt lands större stjärnor.



Krassimir Avramov / Illusion (Bulgarien 2009)
16:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Moskva

Shara barechovot / Israel 1990

Som något slags modern israelisk Snoddas slog Rita Yahan-Farouz igenom över en natt. Allt som krävts var en stark låt, en iögonfallande och något för stor gul jacka och en närmast provocerande scennärvaro. Trots att "Shvil habricha" ("Flyktväg") inte vann Kdam Erovizion 1986 blev den en stor hit och plötsligt visste hela Israel vem Rita var.

Hon var född i Iran 1962 och flyttade till Tel Aviv med sin familj som åttaåring och började sjunga i ett band då hon gjorde sin militärtjänst. 1985 hade hon börjat samarbeta med Rami Kleinstein som stod bakom hennes bidrag till Kdam såväl som Ritas första album som raskt sålde över 120.000 exemplar. Rami och Rita gifte sig 1988.

1990 beslutade det israeliska tv-bolaget IBA att lägga sin nationella final på is - möjligen för att den favorittippade gossopranen Gili Netanel inte lyckats så bra som förväntat i Lausanne året innan - och valde istället ut Rita som representant. För första gången sedan 1977 valdes även låten helt internt.

"Shara barechovot" ("Sjunger på gatorna") - en sång om att bryta upp och lämna allt man älskar - var en ovanlig och krävande komposition som stod ut rejält i startfältet i Zagreb. Trots ett starkt och övertygande framträdande var jurygrupperna underligt nog inte alls med på noterna. Det blev bara spridda ströpoäng och Israel fick sin dittills näst sämsta placering. Efter det nederlaget tog Rita en liten paus i karriären och slickade såren.

Publiken struntade i att Europa inte förstått sig på Rita: hennes nästa skiva blev en monumental succé och ledde till en omfattande och kritikerrosad turné. Sedan dess har hon gått från klarhet till klarhet och befäst sin ställning som en av Israels mest älskade artister. 2007 gick Rita och Rami Kleinstein skilda vägar såväl privat som artistiskt.

De senaste åren har Rita sökt sig tillbaka till sina iranska rötter och spelat in musik på persiska. Singeln "Shane" gjorde stor succé 2011 och gjorde henne till stor stjärna också i Iran, vilket är något helt oerhört för en israelisk artist - inte minst med tanke på att hennes skivor är förbjudna där.



Rita / Shara barechovot (Israel 1990)
18:e plats av 22 bidrag i Zagreb

Energy / Slovenien 2001

Grekisk tv hade kört in i en återvändsgränd och visste inte vad de skulle göra med sitt tävlande och hoppade därför av ESC 2000 i Globen. Då borde det rimligen ha uppstått en ledig plats och Slovenien som stod först på reservlistan borde ha bjudits in. Istället bestämde EBU att startfältet bara skulle bestå av 24 bidrag och slovenerna fick stå kvar i utvisningsbåset.

Kanske hade den påtvingade pausen gjort mer nytta än skada. EMA - den slovenska finalen - återkom i en ny och mer ambitiös version än tidigare. Hela tjugotvå bidrag gjorde upp om tolv platser i finalen - tittarna fick välja ut sex stycken och en expertjury utsedd av RTVSLO fick välja ytterligare sex. Startfältet var ett spännande urval av olika stilar och genrer och var på alla sätt imponerande med tanke på Sloveniens ringa storlek i världen.

Lämpligt nog vann en av landets mest etablerade kvinnliga artister. Nuša Derenda hade studerat musik, sjungit i kör och blivit en fena på dragspel innan hon började sjunga i olika grupper. I mitten av 1990-talet ville hon satsa på att bilda familj, vilket underligt ledde till att hennes solokarriär tog fart på allvar.

"Ne ni res" ("Nej, det är inte sant") var skriven av paret Matjaž och Urša Vlašič, som tidigare skrivit Sloveniens bidrag 1998. I ett hårresande svagt och slätstruket startfält stod den engelska versionen "Energy" ut som ett kraftfullt och slagkraftigt inslag och Slovenien räknades till en av storfavoriterna.

Tråkigt nog blev det visuell pannkaka av framträdandet i Parken, då bildproducenten inte alls kunde bestämma sig för vad han ville visa av det slovenska framträdandet. Att publiken vaknade till och jublade märktes inte alls i rutan. Och möjligen var inte heller de styva och stela läderkläderna som användes heller till låtens fördel.

I slutändan fick Nuša inte en enda tolva men den slutliga sjundeplatsen tangerade Sloveniens dittills bästa resultat från 1995 och den inhemska pressen var nöjd. Vid sidan av sin mycket framgångsrika sångkarriär har Nuša även flera gånger agerat programledare för olika program i tv.

Nuša Derenda har ställt upp fyra gånger till i den slovenska uttagningen utan att vinna. Det har gått desto bättre i Slovenska popevka, där hon vunnit två gånger - 2002 och 2012 - och kommit tvåa 2016.



Nuša Derenda / Energy (Slovenien 2001)
7:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

When / Irland 1976

En och annan som har ställt upp i ESC har med tiden kommit att betraktas som lite mer än bara en enkel arbetare i schlagerfabriken. Idag är Brendan Graham inte bara en av Irlands mest framgångsrika låtskrivare genom tiderna, han har också skrivit tre bästsäljande romaner.

Hans verkligt poetiska ådra hade kanske inte riktigt rivit sig lös än då han skrev "When" - låten som skulle gå segrande ur 1976 års irländska final. En stor och pampig - om än ganska schablonartad - ballad med en text som var minst sagt vag. Vad handlar den om egentligen?

Känslan av att Brendan Graham mer kastat ihop ord än författat en text förstärktes än mer av att man skrev om ett par rader från det att förhandsvideon spelades in till finalen i Haag.

Sångaren Red Hurley hade börjat sin karriär 1969 och hade två år senare fått ett magnifikt genombrott då han tog över mikrofonen i Nevada - ett av landets mest populära showbands (ett slags underhållningsorkestrar som har en hel del gemensamt med Skandinaviens dansband). Hans brittiska skivbolag försökte lansera honom även i Storbritannien, men under 1970-talets många attentat utförda av IRA var det svårt att sälja något irländskt till en engelsk publik.

Trots Red Hurleys stora popularitet på hemmaplan verkar inte Irland ha haft för uppskruvade förväntningar på hans bidrag. Under mitten av 1970-talet hade deltagarländerna möjligheten att hoppa över pausunderhållningen för att istället hälsa på den egna juryn. De irländska ledamöterna tyckte att Red sjungit bra men trodde inte att han skulle slå sig in bland de fem bästa.

Det var han ganska långt ifrån att lyckas med. Tiondeplatsen är ganska typisk för Irland på 1970-talet. Man skickar något kompetent och stabilt men ospännande och får en placering därefter.

Red Hurleys karriär stannade av på 1990-talet men han gjorde stor comeback 2003 och ses idag som en av sitt lands mest framgångsrika artister någonsin. Brendan Graham skulle komma tillbaka till ESC tre gånger till - 1985, 1994 och 1996 - och bli en av få upphovsmän som vunnit två gånger.



Red Hurley / When (Irland 1976)
10:e plats av 18 bidrag i Haag

Nobody Hurt No One / Ryssland 2005

Ville Haapasalo - finsk skådespelare med stor framgång i Ryssland - berättade i en intervju om när han deltog i den ryska versionen av Dancing On Ice, där han slutade på andra plats. Han var så positivt överraskad av att bli röstad vidare vecka efter vecka och sa till någon i produktionen hur roligt det var att vara så uppskattad av tittarna.

Personen hade bara tittat underligt tillbaka på honom och frågat vad tittarna hade med saken att göra. Visst ordnades det en telefonröstning, men det var producenterna som bestämde vem som åkte ut och vem som blev kvar. Med den anekdoten bakom örat är det ett mysterium hur den ryska finalen 2005 kunde sluta så som den gjorde.

Trettio bidrag spreds ut över tre direktsända semifinaler. Varje semifinal genomfördes tre gånger för att passa landets många tidszoner och i den sista sändningen - riktad mot den europeiska delen av Ryssland - fick man det verkliga resultatet och de tre riktiga finalisterna ropades ut.

Ett gäng experter hade halva makten medan tittarnas röster skulle utgöra femtio procent av resultatet. Trots att finalen innehöll en del kända och etablerade namn - en stjärna i vardande vid namn Dima Bilan och den kraftigt favorittippade Anastaia Stotskaya - vanns hela härligheten av en relativt okänd talang från Vitryssland.

Natalja Podolskaja ville egentligen tävla för sitt eget land - hon lär ska ha tackat nej till att sjunga i den brittiska finalen 2004 av den anledningen - men när hon fått stryka i den vitryska finalen gick hon över gränsen till Ryssland istället. Hon påbörjade ett samarbete med producenten Viktor Drobysh som också stod bakom hennes tävlingslåt.

Vems finger som än avgjort finalen till Podolskajas fördel så fungerade det inte till Rysslands fördel. Trots ett starkt och närvarande framträdande i Kiev - där Ryssland var färdigt kvalificerade till finalen - var låten lite för monoton och intetsägande i ett startfält där rock av olika hårdhet var på modet och förekom flitigt.

Det som fick låten att stå ut lite grann var texten som berättade om ett USA som älskar sina vapen mer än sin barn och där det är svårt att känna sig trygg.

Natalja Podolskaja har fortsatt satsa på den ryska marknaden och bytte till ryskt medborgarskap 2008.



Natalja Podolskaja / Nobody Hurt No One (Ryssland 2005)
15:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev

Shake It / Grekland 2004

Grekernas slumrande kärlek till Eurovision Song Contest hade flammat upp med besked då Antique kommit trea i Köpenhamn 2001 - landets dittills bästa placering - men trots att tittarna nu var ordentligt med på tåget hade det gått dåligt såväl 2002 som 2003. Det var dags att hitta på något mer speciellt.

ERT bestämde sig för att ersätta sin nationella final med Eurostars - en talangjakt inspirerad av såväl Idol som Operación Triunfo - där nya ansikten och okända förmågor skulle få tävla om att representera Grekland i Istanbul. Vinnaren Apostolis Psichramis skulle sedan få sjunga tre låtar i ett program där det slutliga bidraget valdes ut.

Kanske tyckte man inte att vinnaren höll måttet men med kort varsel ställdes slutfinalen in. Istället meddelade ERT att man internt valt ut stjärnan Sakis Rouvas och låten "Shake it". Som tröstpris fick Apostolis åka med till Istanbul som körsångare tillsammans med tvåan och trean från Eurostars.

Den utvalda låten var verkligen i enklaste laget men slog an en sträng hos publiken. Sakis gav sitt land en ny tredjeplats och "Shake It" blev alla tiders mest sålda singel i Grekland.

Sakis Rouvas befäste sin plats som en av de tyngsta namnen inom grekisk showbiz och när Aten stod värd för ESC 2006 var han programledare. 2009 var han tillbaka i tävlingen på nytt som sitt lands representant.



Sakis Rouvas / Shake It (Grekland 2004)
3:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul