2 december 2017

Un peu de poivre, un peu de sel / Belgien 1966

Hur långt skulle du själv vara beredd att gå för att få ställa upp i en schlagerfestival? Som 18-åring hade Tonia - Arlette Antonia Dominicus - sökt om belgiskt medborgarskap för att få representera sitt nya land i den prestigefyllda radiotävlingen Knokke Cup.

Tonia hade uppträtt i belgisk tv redan som 13-åring och visade sig snabbt vara något alldeles extra. Hon hade stark närvaro och en personlig röst och en personlighet som liksom bubblade fram genom kamerorna och ut genom tv-rutorna.

Hon var född och uppvuxen i Belgien men hade från början holländskt pass. Hennes pappa var en känd tävlingscyklist som två gånger ställt upp i Tour de France.

1966 blev hon den första artisten som sprängde den allt starkare belgiska språkgränsen i ESC. Trots att nederländska var hennes modersmål ställde hon upp i den franskspråkiga uttagningen och vann med den struttiga "Un peu de poivre, un peu de sel" ("En gnutta peppar, en gnutta salt"). Texten berättar om flickan som är olyckligt förälskad i stans hottaste grabb och som av kvarterets trollpacka får receptet på en kärleksbrygd som minsann sätter fart på kärleksmaskineriet.

För första gången spelades ett belgiskt bidrag med fransk text även in på nederländska av originalartisten. Nu ändrades receptet en smula - "Een beetje suiker" ("En smula socker") - men slutresultatet blev ändå detsamma.

I Luxemburg räknades Tonia bland storfavoriterna och hon bjöd på ett livligt och kraftfullt framträdande, men hade oturen att bli bara en popstjärna i mängden i ett av tidernas mest ungdomliga startfält. Fjärdeplatsen var ändå Belgiens dittills bästa placering - ett rekord som skulle stå sig fram till 1978.

Tonia siktade in sig på att nå en större publik på den tyska marknaden men där var konkurrensen hårdare. Trots att hon kom sexa i Deutsche Schlagerfestspiele 1969 och tvåa i den tyska ESC-uttagningen 1973 blev hon aldrig något större namn i Tyskland.

Med tiden saktade även hennes belgiska karriär in och hennes sista singel gavs ut 1982. Åtta år senare gavs det ut en samlingsskiva med Tonias allra största hits.



Tonia / Un peu de poivre, un peu de sel (Belgien 1966)
Delad 4:e plats av 18 bidrag i Luxemburg

1 december 2017

Walk Along / Nederländerna 2015

På pappret såg hela paketet nästan för bra ut för att vara sant: Trijntje Oosterhuis - en av Nederländernas bästa sångerskor - hade tackat ja till att representera sitt land i Wien med en låt skriven av den minst lika populära Anouk som brutit den långa och nesliga paraden av misslyckade nederländska bidrag 2013.

Av någon anledning hade man väldigt brått att presentera den utvalda låten och redan i december 2014 premiärsjöng Trijntje "Walk Along" inför ett oerhört entusiastisk publik i "The Voice of Holland". Låten rusade redan då upp på den nationella singellistan och de flesta verkade säkra på att Nederländerna hade ännu en framskjuten placering på kommande.

Kanske borde man inte ha haft så bråttom. Den utvalda låten var radiovänlig men också förödande fyrkantig och i total avsaknad av dynamik. Hade man hört den första minuten hade man liksom hört allt och refrängens hook kändes snabbt ganska tjatig. Några månader av finslipning kunde ha suttit på sin plats.

Om låten var i enklaste laget hade man ju ändå Trijntjes rutin och närvaro att luta sig emot. Hon hade slagit igenom redan i början av 1990-talet i duon Total Touch tillsammans med sin bror Tjeerd. I sin solokarriär hade hon satsat mer på jazz och ballader och utvecklat en väldigt egen röst.

Att man haft fem månader på sig att skapa ett minnesvärt framträdande märktes det inget av i Wien. Vid den första repetitionen bar Trijntje en vågad svart klänning som stal all uppmärksamhet och som ledde till krigsrubriker hemma i Nederländerna.

Ett snabbt klädbyte senare visade det sig att hela scenshowen var förvånansvärt loj och ofokuserad. Trijntje lät som om hon redan var ordentligt trött på sin låt och slutresultatet som syntes i rutan var ett ordentligt misslyckande på alla sätt.

Den ersättande klädseln var inte heller någon succé - mest förde den tankarna till en svartfärgad version av barnprogramsklassikern Urcellen Ellen - och "belönades" med årets Barbara Dex-pris.

Nederländerna åkte ut på öronen än en gång men tv-bolaget AVROTROS bestämde sig för att ha is i magen och ändå fortsätta välja bidrag internt. Det skulle ändå visa sig vara ett klokt beslut.



Trijntje Oosterhuis / Walk Along (Nederländerna 2015)
14:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Wien

30 november 2017

Verão / Portugal 1968

Trots att han bara var 20 år gammal var Portugals hopp i London redan ordentligt rutinerad. Redan 1963 hade han varit med och bildat Os Sheiks - Portugals egna Beatles med ungdomlig och lätt upprorisk beatmusik med engelska texter på programmet.

Gissningsvis tyckte myndigheterna i det hårt hållna och auktoritära Portugal att det var ganska smidigt att ha en egen beatgrupp att erbjuda ungdomarna istället för att släppa in all möjlig musik från utlandet. De egna artisterna kunde man ju alltid påverka om man ansåg det nödvändigt.

1967 bröt sig Carlos Mendes loss från gruppen för att starta en solokarriär. Han fick en flygande start då han vann den nationella melodifestivalen året efter med den progressiva "Verão" ("Sommar"), med text om en ung man med krossat hjärta som konstaterar att sommaren gått honom förbi och att han varken orkar tänka eller känna innan sommaren kommer tillbaka till honom.

Som ett slags lokal variant på The Kinks ”Sunny Afternoon” låg den helt rätt i tiden men sådant har aldrig hjälpt Portugal särskilt mycket.

I London - där varje lands jury bestod av tio personer som fick ge en poäng var till sin favorit i startfältet - var den här låten på tok för snårig för att nå en framskjuten placering, men Carlos Mendes gjorde ett avslappnat och charmigt intryck och blev populär på hemmaplan.

Lite för populär, tyckte han själv. Trots att Sheiks varit populära hade han bara varit en i gänget där - nu visste hela landet vem han var, vilket gjorde att han kände sig blyg och helst ville gå och gömma sig för folk.

Han blev inte mer blyg än att han fortsatte spela in populära skivor och att ge sig in i Festival da Canção på nytt. 1972 vann han på nytt och representerade Portugal än en gång.



Carlos Mendes / Verão (Portugal 1968)
Delad 11:e plats av 17 bidrag i London

29 november 2017

Lejla / Bosnien-Hercegovina 2006

Om man gör bort sig riktigt rejält kan det hända att man bränt sina broar för all framtid och att chansen man ville ha aldrig kommer åter. Sedan finns det vissa som blir lättare förlåtna än andra. Om man är en levande legend är chanserna större att man hör till den där andra gruppen.

Hajrudin Varešanović - mer känd under sitt smeknamn Hari - hade börjat sjunga i olika grupper redan som tonåring och bildade 1985 bandet Hari Mata Hari. Det skulle visa sig att de flesta medlemmarna utom Hari själv var tämligen utbytbara och bandet ombildades med ojämna mellanrum.

Störst framgång hade man efter att ha skrivit kontrakt med kroatiska skivbolaget Jugoton 1988 och nu sålde alla deras album i stora upplagor. När kriget bröt ut 1991 föll även gruppen sönder och Hari gick in landsflykt.

Hari arbetade hårt under sina år som flykting. Inte minst i Finland, där han lyckades sälja en hel del låtar. Laura Voutilainen (Finland 2002) spelade in ett stort antal av Hari Mata Haris hits på sin debutskiva 1994.

1999 var Hari tillbaka i Sarajevo och vann den bosniska uttagningen till ESC med "Starac i more" ("Den gamle och havet") men diskades då det visade sig att även den låten spelats in i Finland. De ansvariga på bosnisk tv - som redan hunnit spela in en förhandsvideo - var rasande.

Sju år senare verkar den akuta ilskan ha lagt sig, då Hari Mata Hari internt valdes ut att representera Bosnien-Hercegovina. Istället för att låta Hari skriva sig en egen låt hade man bett den framgångsrike Željko Joksimović (2004, 2008, 2012, 2015) om ett bidrag.

Låten fick titeln "Lejla" - precis som Jugoslaviens bidrag 1981, som även det representerat Sarajevo. Hari var alldeles extatisk och beskrev sången som den bästa han hört i hela sitt liv.

En och annan var beredd att hålla med och Bosnien sågs som en riktigt tung vinnarkandidat som med lätthet tog sig vidare från semifinalen. I finalen hade man däremot otur i lottningen och hamnade att sjunga direkt efter reklampausen, något som förtog en aning av sångens styrka.

Sedan 2013 lottar man inte längre startordningen utan låter producenterna bestämma startordningen så att man ska få ett bättre tv-program där alla låtar ska få en så bra startposition som möjligt. Det systemet hade kanske hjälpt Hari och "Lejla" på traven.

Tredjeplatsen förblir Bosnien-Hercegovinas bästa placering och Hari förblir en av sitt lands stora stjärnor. Det har flera gånger ryktats att han skulle försöka sig på ESC än en gång, men hittills har det inte blivit något med den saken.



Hari Mata Hari / Lejla (Bosnien-Hercegovina 2006)
3:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

28 november 2017

J'ai cherché / Frankrike 2016

Gamla meriter är inte värda någonting i ESC. Frankrike hade varit ett förkrossande framgångsrikt land genom historien och den franska musikindustrin hade producerat inte färre än tio vinnare: 1958, 1960, 1961, 1962, 1965, 1969, 1971, 1973, 1977 och 1983. Men det var då, det. Någon gång på 1990-talet gick det rejält med grus i maskineriet och inte en enda låt på franska hade placerat sig bland de tre främsta sedan Schweiz 1993.

I Frankrike orkade pressen knappt ens skratta åt tävlingen och att den regionala kanalen France 3 hållit i trådarna hade verkligen inte gjort situationen bättre. 2015 flyttades ESC tillbaka till den större kanalen France 2 igen.

Inte för att det märkts någon skillnad. Det nya teamet hade varit lika aningslöst som det gamla gänget och det första försöket blev en riktig flopp. Man flyttade runt portföljerna på nytt och landets nya delegationschef Edoardo Grassi visade sig fast besluten att bättra på de franska resultaten.

Internt valde man ut låten "J'ai cherché" ("Jag har sökt"), den andra singeln från Amir Haddads första franskspråkiga album. Amir var född i Paris men utvandrade som åttaåring till Israel, där han startade en första karriär samtidigt som han utbildade sig till tandläkare. En hebreisk version av Patrick Bruels "J'te l'dis quand même" öppnade en del dörrar och fick honom att söka sig tillbaka till sitt gamla land. Han ställde upp i franska The Voice och kom trea till slut.

Den här gången klaffade planen. Frankrike seglade upp som en av de största favoriterna att vinna finalen i Stockholm och Amir blev tidningarnas älskling hemma i Frankrike.

Allting klaffade åtminstone utanför scenen. Amir visade sig vara något av ett frågetecken - i flera sammanhang hade han sjungit sitt bidrag ganska dåligt och när repetitionerna började i Globen gav han ett lojt och nästan ointresserat intryck. Det tog sig under veckan men inte bjöd han på det fyrverkeri de flesta hoppats på.

Det straffade sig i omröstningen. I den nya röstningssekvensen - där jurygruppernas röster redovisades först innan tittarnas poäng lästes upp i en enda klump - låg fransmännen trea efter juryn men kom "bara" på nionde plats hos tittarna.

Den slutliga placeringen var en liten besvikelse men samtidigt Frankrikes bästa notering sedan 2002. Amirs album sålde dubbel platina och hans låtskrivare Nazim Khaled skulle få förnyat förtroende året efter.



Amir / J'ai cherché (Frankrike 2016)
6:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

27 november 2017

Illusion / Bulgarien 2009

Ända sedan Marie N tagit hem segern med sin lättglömda men välkoreograferade trall i Tallinn 2002 hade en sak stått glasklar för de flesta: om man ville lyckas i ESC och stanna kvar i tittarnas minne var det en bra idé att satsa på det visuella och kanske ta i lite extra.

Krassimir Avramov (född 1972 i Sliven) skulle ta i mer än de flesta. Han hade en skolad operaröst och ställde upp med "Illusion" - ett dramatiskt stycke operapop som i sin studioversion och med sin påkostade video kändes som en möjlig outsider.

Panelen i "Inför Eurovision Song Contest" på SVT skruvade exempelvis på sig och undrade om operabulgaren skulle kunna tänkas stjäla röster från det egna hoppet Malena Ernman. Man skulle inte ha behövt oroa sig.

Väl på plats i Moskva hade Krassimir styrt ut sig i något slags superhjältedress - komplett med cape och allt - och omgivit sig med tre våldsamt överspelande och gapiga körsångerskor. Som om detta inte skulle ha räckt fanns även två stycken dansare på styltor med på scenen. Jajamensan. Styltor.

Olyckligtvis var Krassimir inte ensam om att spela superhjälte i sin semifinal - Tjeckien hade redan gjort samma grej några minuter tidigare. Till Bulgariens försvar ska sägas att deras låt ändå var den bättre av de två.

Det hjälpte inte alls. Det överlastade bulgariska ekipaget välte i direktsändning och man missade finalen än en gång. Krassimir har ändå fortsatt sjunga och har släppt ett antal singlar efter Moskva utan att bli någon av sitt lands större stjärnor.



Krassimir Avramov / Illusion (Bulgarien 2009)
16:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Moskva

26 november 2017

Shara barechovot / Israel 1990

Som något slags modern israelisk Snoddas slog Rita Yahan-Farouz igenom över en natt. Allt som krävts var en stark låt, en iögonfallande och något för stor gul jacka och en närmast provocerande scennärvaro. Trots att "Shvil habricha" ("Flyktväg") inte vann Kdam Erovizion 1986 blev den en stor hit och plötsligt visste hela Israel vem Rita var.

Hon var född i Iran 1962 och flyttade till Tel Aviv med sin familj som åttaåring och började sjunga i ett band då hon gjorde sin militärtjänst. 1985 hade hon börjat samarbeta med Rami Kleinstein som stod bakom hennes bidrag till Kdam såväl som Ritas första album som raskt sålde över 120.000 exemplar. Rami och Rita gifte sig 1988.

1990 beslutade det israeliska tv-bolaget IBA att lägga sin nationella final på is - möjligen för att den favorittippade gossopranen Gili Netanel inte lyckats så bra som förväntat i Lausanne året innan - och valde istället ut Rita som representant. För första gången sedan 1977 valdes även låten helt internt.

"Shara barechovot" ("Sjunger på gatorna") - en sång om att bryta upp och lämna allt man älskar - var en ovanlig och krävande komposition som stod ut rejält i startfältet i Zagreb. Trots ett starkt och övertygande framträdande var jurygrupperna underligt nog inte alls med på noterna. Det blev bara spridda ströpoäng och Israel fick sin dittills näst sämsta placering. Efter det nederlaget tog Rita en liten paus i karriären och slickade såren.

Publiken struntade i att Europa inte förstått sig på Rita: hennes nästa skiva blev en monumental succé och ledde till en omfattande och kritikerrosad turné. Sedan dess har hon gått från klarhet till klarhet och befäst sin ställning som en av Israels mest älskade artister. 2007 gick Rita och Rami Kleinstein skilda vägar såväl privat som artistiskt.

De senaste åren har Rita sökt sig tillbaka till sina iranska rötter och spelat in musik på persiska. Singeln "Shane" gjorde stor succé 2011 och gjorde henne till stor stjärna också i Iran, vilket är något helt oerhört för en israelisk artist - inte minst med tanke på att hennes skivor är förbjudna där.



Rita / Shara barechovot (Israel 1990)
18:e plats av 22 bidrag i Zagreb