Sound Of Our Hearts / Ungern 2012

Egentligen hade 2011 varit en stor succé för Ungern. Man hade gjort comeback i ESC efter ännu ett års frånvaro och hade blivit en av de stora förhandsfavoriterna med sin Whitney Houston-inspirerade poplåt. Bidraget hade blivit en enorm hit på hemmaplan. Allt var mycket lyckat utom den slutliga placeringen i Düsseldorf.

Den stora positiva uppmärksamheten gjorde att tv-bolaget MTV nu beslutade att sjösätta en ny nationell final, som i likhet med de nya uttagningarna i Finland och Estland primärt var till för att visa upp ungersk talang för den egna publiken och lansera nya hitlåtar på den ungerska marknaden. Eventuell internationell framgång var bara en bonus.

A Dal ("Sången") bestod av två semifinaler där fyra jurymedlemmar - bland andra Kati Wolf och hennes låtskrivare Viktor Rakonczai (Ungern 1997) - fick välja tre låtar som gick direkt till final medan tittarna fick välja en fjärde finalist bland de låtar juryn ratat.

I finalen fick tittarna i ensamt majestät välja ut fyra superfinalister medan juryn valde den slutliga vinnaren. Tittarnas favorit fick noll poäng av experterna som istället satsade på melankolisk elektronisk pop.

Compact Disco hade bildats 2008 och haft en ganska trög start. Deras singel "I'm In Love" blev visserligen en hit men publiken verkar inte ha förstått vems låt det rörde sig om eller att gruppen faktiskt var från Ungern. Bandets andra skiva fungerade bättre och nu började de efterfrågas på landets större musikfestivaler.

När de vann A Dal smällde det däremot till på riktigt. "Sound Of Our Hearts" blev en storsäljare och gruppen hördes och syntes plötsligt överallt. Låten var gruppens första försök att skriva om något lite djupare än kärlek och såväl texten som videon handlar om det allt hårdare samhällsklimat medlemmarna såg runt omkring sig.

I Baku blev det en högst blygsam placering till slut men man hade åtminstone tagit sig till final, vilket den ungerska publiken verkade nöjda med. Bandet fick hela sin kalender fullbokad och sålde skivor i stora mängder.

Den nya ungerska finalen var en succé, trots det halvdana resultatet i ESC. Till nästa år skulle MTV skruva lite på konceptet och göra sin nya guldkalv ännu bättre.



Compact Disco / Sound Of Our Hearts (Ungern 2012)
24:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

Härliga sommardag / Sverige 1972

Family Four hade bokstavligt talat krossat allt motstånd i 1971 års svenska uttagning och hade haft ett mycket framgångsrikt år där man sålt skivor i mängd och massor och legat med flera låtar på Svensktoppen. Modigt nog ställde man upp på nytt och vann en gång till. Ingen annan artist har vunnit den svenska finalen två år i rad.

Man kan notera att kvartetten även gjorde slarvsylta av Sylvia Vrethammar för andra året i rad. 1971 hade man slagit ut henne i vareviga semifinal och nu kom hon på allra sista plats i Melodifestivalen. Family Four slog även sin andra konkurrent från året innan: Tommy Körberg hade komponerat ”Krama mig och dansa” som Monica Zetterlund (Sverige 1963) kom på sjätte plats med.

Återigen siktade man på att slå knock på den europeiska juryn med hjälp av noga uttänkt styling och synkroniserad koreografi. På flygplatsen i Edinburgh skulle kvartettens yngsta medlem Marie Bergman hjula för de församlade pressfotograferna och stukade benet. Hon fick uppträda med stödbandage och koreografin fick skäras ned en smula - själv tyckte Marie Bergman att det hela var en struntsak som förstorades upp av tidningarna.

På samma sätt som hjulandet inte riktigt fungerade missade det svenska bidraget målet och den slutliga trettondeplatsen var en stor besvikelse. Den svenska pressen - vanligen lokalpatriotisk i överkant - visade sig förvånansvärt skadeglad inför gruppens nesa och på hemmaplan blev Lena Anderssons bidrag "Säg det med en sång" en mycket större hit.

Om Family Fours framgång börjat dala en aning fanns ett annat större hot inom gruppen. Marie Bergman ville söka sig nya vägar och skriva egna låtar, något gruppens allt mer auktoritäre ledare Berndt Öst motarbetade. När hon till slut bröt sig loss blev det en bitter skilsmässa som slutade med att Family Four lämnade sitt skivbolag Metronome, där Marie blev kvar.

Marie Bergmans solokarriär har varit lång, varierande och framgångsrik. Drygt tjugo år efter "Härliga sommardag" blev hon den första artist som vunnit den svenska melodifestivalen tre gånger.

Samtidigt som Marie Bergman lämnade Family Four gjorde Pierre Isacsson detsamma. Hans första soloalbum blev en enorm framgång - "Då går jag ned i min källare" blev en stor hit på Svensktoppen - och belönades med en diamantskiva. Med åren sadlade han om och ägnade sig mer åt skådespeleri än åt sång.

Den 28 september 1994 gjorde Pierre Isacsson sitt sista jobb som kryssningsvärd ombord på M/S Estonia då fartyget förliste. Ögonvittnen berättar hur sångaren räddade flera människor i säkerhet innan han själv drunknade, 46 år gammal.

Family Four fortsatte som grupp med nya medlemmar - en av dem var Monica Aspelund (Finland 1977) - utan att någonsin nå i närheten av den succé man haft i början av 1970-talet. Berndt Öst avled i juli 2017 efter en tids sjukdom.



Family Four / Härliga sommardag (Sverige 1972)
13:e plats av 18 bidrag i Edinburgh

L'essenziale / Italien 2013

Sanremofestivalen hade inte bara stått som inspiration och förebild då Eurovision Song Contest startades en gång i tiden. Fram till och med 1966 skickade Rai även Sanremovinnaren som italiensk representant till ESC. De flesta år gjorde EBU:s regler det omöjligt för en låt att tävla i båda tävlingarna, men vinnaren från Sanremo hade hörts i ESC också 1972 och 1997.

När Italien kom tillbaka till ESC efter sin långa frånvaro insåg det nya teamet vikten av att koppla ihop den europeiska sångtävlingen med den inhemska och man valde ut sin representant bland de artister som tävlade i Sanremo. 2013 hade man tur som tokiga då den utvalda artisten dessutom gick åstad och vann hela finalen.

Marco Mengoni föddes på juldagen 1988 i Ronciglione i mellersta Italien. Han hade studerat industridesign och språk när han började sjunga i en vokalgrupp och började fundera på att satsa på musiken. I december 2009 vann han den tredje upplagan av italienska X-Factor och fick sitt första skivkontrakt.

Marco Mengoni tog väl vara på chansen och etablerade sig snabbt som en spännande talang med något eget att förmedla. Hans största idoler och inspirationskällor var David Bowie, Michael Jackson och Renato Zero.

Sanremovinnaren "L'essenziale" var den första singeln från Marco Mengonis andra soloalbum och båda blev fantastiska framgångar i Italien. Underligt nog sågs låten aldrig som någon riktigt tung favorit i Malmö, där den var långt ifrån att slå den segrande danska flöjten.

Italien fick tolvor av Albanien, Spanien och Schweiz samt nollor från ett förvånansvärt stort antal länder. Att en så kallad expertjury inte öste fler poäng över en låt och en artist av den här kalibern är minst sagt underligt. Marco Mengoni såg lagom road ut under omröstningen men återvände hem till sin oerhört framgångsrika karriär i hemlandet.

Till dags dato (2017) har han gett ut fyra soloalbum som samtliga toppat den italienska albumlistan.



Marco Mengoni / L'essenziale (Italien 2013)
7:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Fantasiaa / Finland 1983

Färre än sex procent av befolkningen har svenska som registrerat modersmål men enligt Finlands lag är republikens båda språk helt jämställda i alla sammanhang. Det hade inte märkts i de finska ESC-uttagningarna där sång på svenska inte hade hört till vanligheterna.

1965 hade Carola Standertskjöld sjungit "Ge mig en grabb" utan att ta sig vidare från semifinalen (hör den finska versionen här - även Siw Malmkvist har spelat in den på skiva) och 1976 sjöng Inga Thommessen "Tillsammans med barn". På 1980-talet skulle däremot något hända och snart skulle låtar på svenska tävla nästan varje år.

Det som hände var att Anne-Marie "Ami" Aspelund - lillasyster till Monica (Finland 1977) - ställde upp med den magnifika "Mitt äppelträd" 1982. Den fick visserligen stryk av Kojos rocklåt om atombomber men visade sig vara en livskraftig visa som fått ett långt liv i Svenskfinland och som följdes av ett pärlband av tävlingsbidrag med svensk text.

Ami hade slagit igenom med en skräll i början av 1970-talet då "Apinamies" blev en riktig brottarhit. Under flera år hörde hon till Finlands hetaste popstjärnor innan hon började leta sig ut på egna vägar. 1978 spelade hon in en popskiva i två språkversioner - "Sinilintu" och "Fågel blå".

Efter framgången med "Mitt äppelträd" bjöd Yle in Ami att delta på nytt året efter. Nu tog hon inga risker utan valde att sjunga på finska istället. Amis dåvarande make Kari Kuusamo hade skrivit musiken till "Fantasiaa" medan Kaisu Liuhala stod för den något originella berättelsen om en kvinna som förälskat förföljer en man genom parken, och som stirrar svartsjukt då mannen bara bryr sig om sin hund och inte om henne.

Den finska vinnaren utsågs av tv-tittarna som fick rösta genom att skicka in vykort. "Fantasiaa" vann en stor seger och en hel del jobb lades ned på att putsa presentationen inför München. Man spelade in en fantasifull förhandsvideo på Haiko gård i Borgå och anlitade en koreograf att planera hur Ami skulle röra sig.

Man hade också sytt upp en klänning särskilt för tillfället och när vinsten uteblev skyllde de finska tidningarna på designen: "Klänningen förstörde allt" skrek löpsedlarna. Nu var resultatet - en placering precis under mittstrecket - inget att klaga på i Finlands fall. Så bra hade det inte gått sedan storasyster Monica tävlat i London sex år tidigare.

Ami Aspelund ställde upp flera gånger till i de finska uttagningarna - kanske mest minnesvärd är "Amor amor" från 1988 - men har med åren blivit en alltmer mångsidig tillgång inom den finlandssvenska kulturen. Hon har spelat musikal, satt upp egna kabaréföreställningar och sjungit i skivor med tonsatta dikter av Zacharias Topelius.

Att sjunga på svenska i de finska finalerna var en trend som stod sig fram till 1990 då gruppen Beat stod som segrare. Sedan dess har endast tre tävlingsbidrag haft svensk text.



Ami Aspelund / Fantasiaa (Finland 1983)
Delad 11:e plats av 20 bidrag i München

La belle amour / Frankrike 1957

Fransk tv slog på stort inför den andra upplagan av Grand Prix Eurovision de la Chanson, som skulle hållas i Frankfurt am Main. Man anordnade inte färre än sex semifinaler med sex låtar i vardera. Varje låt framfördes av två olika artister och när samtliga semifinaler hållits verkar man helt sonika bara ha valt ut en vinnare. Hur detta gått till är dessvärre höjt i dunkel.

I likhet med många andra länder ville fransmännen framhäva låtarna och inte fokusera så mycket på artisten. Den vinnande låten "La belle amour" blev därför framförd i Frankfurt av en helt annan artist än de båda som delat på den i semifinalen.

Paule Desjardins var en av de många sjungande mannekänger som fransk populärmusik verkade vimla av vid den här tiden. Hon hade en bra röst och gjorde sig i tv och var ganska populär hemma i hexagonen.

Låten var komponerad av Guy Lafarge som skrivit flera operetter innan han efter kriget alltmer började skriva chansons åt diverse artister. Texten var skriven av Francis Carco som vid sidan av sångtexter skrivit flera romaner och belönats med ett tungt pris av Franska akademien.

Paule Desjardins framförde sången med lätthet och elegans och belönades rikligt av domarna. Då endast vinnaren hade tillkännagivits 1956 blev "La belle amour" tävlingens första officiella tvåa.

Paule Desjardins spelade in ett antal skivor i slutet av 1950-talet men insåg snart att tiden var på väg ifrån henne. Ny ungdomlig musik började ta över och publiken ville ha nya sorters idoler. Hon lämnade rampljuset och ägnade sig åt andra saker istället. Hon gifte sig med en man som tillverkade damunderkläder och Paule startade en framgångsrik karriär som designer i hans rörelse.

Textförfattaren Francis Carco avled ett drygt år efter finalen i Frankfurt efter att i många år lidit av Parkinsons sjukdom.



Paule Desjardins / La belle amour (Frankrike 1957)
2:a plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

Prisluhni mi / Slovenien 1995

Slovenerna hade ofta känt sig besvikna efter de jugoslaviska schlagerfestivalerna, där de inte sällan röstades bort eller drabbades av andra taktiska hänsyn. Nog för att TV Ljubljana vann den inhemska ligan sex gånger - 1961, 1962, 1966, 1967, 1970 och 1975 - men många gånger åkte man hem med svansen mellan benen.

Inte heller vid debuten under egen flagg hade det gått vägen. Trots att man vunnit den speciella kvalomgången för tävlingens nya östländer hade man placerat sig nära botten och fått stå i skamvrån ett år.

Därför tänker man att hela Slovenien måste gnuggat sig i ögonen inför finalen i Dublin då landets bidrag plötsligt toppade vadslagningslistorna. Skulle det lilla landet mellan alperna och Balkan slå till och vinna hela tävlingen på andra försöket?

Attraktionen låg nog främst i den utvalda artisten Darja Švajger och hennes vokala förmågor. Hon var en rutinerad 30-åring från landets andra stad Maribor. Hon hade en gedigen musikutbildning från universitetet i Graz i bagaget och hade de senaste åren etablerat sig som en av Sloveniens främsta sångerskor. 1993 hade hon kommit tvåa i den nationella finalen.

"Prisluhni mi" ("Lyssna på mig") var en elegant ballad som gav Darja stort utrymme för att visa upp sin fina röst. Kanske var det också låtens svaghet - att den var duktig snarare än passionerad - och när jurygrupperna började läsa upp sina siffror var förhandsfavoriten aldrig i närheten av någon seger.

Typiskt nog kan man notera att den irländska orkestern som hade så förskräckligt svårt att få de mer samtida bidragen att låta som popmusik kämpade minst lika förgäves med att få den slovenska balladen att låta stor, luftig och bombastisk.

Sjundeplatsen var bara en liten besvikelse och än idag (2017) har slovenerna aldrig placerat sig högre än så. Även om det inte blev någon vinst befästes Darja Švajgers position inom den lokala underhållningen och hon valdes till årets artist såväl 1995 som 1996.



Darja Švajger / Prisluhni mi (Slovenien 1995)
7:e plats av 23 bidrag i Dublin

You Are The Only One / Kroatien 2004

Trots att Ivan Mikulić sjungit offentligt redan som mycket liten - och bildat sin första rockgrupp som tonåring hemma i Mostar - började han sin professionella karriär förhållandevis sent. Han hade redan hunnit bli 27 och utbildat sig till journalist när han ställde upp i den kroatiska melodifestivalen 1995 med "Ti i ja", skriven av Zrinko Tutić (Jugoslavien 1986 och 1990, Kroatien 1996).

Nu lanserades han hårt på den inhemska marknaden och ställde upp i ESC-uttagningen ytterligare tre gånger i rad - 1996, 1997 och 1998 - utan att helt övertyga juryn. 1997 tävlade han också som låtskrivare och det förblir ett mysterium varför han inte sjöng den starka "Povedi me" själv. I händerna på den arma - och snällt uttryckt inte helt tonsäkra - sångerskan Tajana slutade låten på sista plats med en rejäl nolla i protokollet.

Med tiden vaknade en vilja att prova andra musikaliska marker och Ivan började experimentera med folkmusik från sitt ursprungliga hemland Bosnien-Hercegovina. Dessutom spelade han huvudrollen då Jesus Christ Superstar sattes upp i Lisinskihallen i Zagreb till idel lovord från såväl publik som kritiker.

Efter ännu ett försök 2002 vann Ivan den kroatiska finalen med sitt sjätte bidrag 2004. Kanske var det som tack för ett ihärdigt tävlande - "Daješ mi krila" ("Du ger mig vingar") var en fin bit men knappast den mest märkvärdiga bland Ivan Mikulić alla bidrag. När den översattes till engelska inför finalen i Istanbul försvann ytterligare ett litet stycke personlighet ur paketet.

Det blev ändå en plats i finalen för Kroatien - i Istanbul klarade alla de forna jugoslavrepublikerna kvalgränsen utom Slovenien - och i slutändan blev det en placering precis i mitten av resultatet.

2007 gav Croatia Records ut en samlingsskiva med Ivan Mikulić största hits men snart efteråt blev det tyst runt sångaren som slutade att sjunga och visa sig offentligt. Det visade sig att han drabbats av en svår tumör i huvudet som tvingade honom att ta en paus i karriären. De senaste åren har han återvänt till offentligheten och deltar åter i lokala sångfestivaler.



Ivan Mikulić / You Are The Only One (Kroatien 2004)
13:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul