1956 - 2019 sändes Eurovision Song Contest årligen utan avbrott. Under de åren har 1564 bidrag framförts i tävlingen. Varje bidrag har sin egen historia. Här bloggar jag om dem alla, ett bidrag i taget.
Landets comeback i Moskva hade inte blivit någon succé men Slovakien hängde kvar i tävlingen och anordnade en stor nationell final där finalisterna sållats fram via två semifinaler. När det i slutändan blev det dött lopp mellan två låtar - "Horehronie" och "Emotions" - fick tittarna sista ordet och Kristína var deras stora favorit.
Kristína Peláková hade slagit igenom två år tidigare och gjort sig ett namn i den slovakiska underhållningsbranschen. Nu kom det stora genombrottet och vinnarlåten gick upp i topp på den nationella airplaylistan och blev en stor hit.
Horehronie är en region i centrala Slovakien där träden enligt texten är vackrare än någon annanstans och där all smärta och sorg en vacker dag ska försvinna för evigt upp i bergen. Slovakisk tv kryddade sin förhandsvideo med vackra bilder från regionen och det lokala turistrådet tackade och tog emot.
En och annan trodde nog att Kristína skulle ta sig till final åtminstone men när det väl gällde blev numret kanske lite onödigt mörkt och murrigt i färgen och körsångerskan lite väl uppsluppen i sitt solo. Dessutom hade man oturen att lottas precis intill Finland som harvade i samma folkloristiska åker och i slutändan blev Slovakien rejält akterseglat och kom än en gång näst sist.
Kristínas popularitet påverkades inte nämnvärt av misslyckandet i Oslo och senare samma år låg hon åter etta på den slovakiska hitlistan med sin uppföljarsingel.
Kristína / Horehronie (Slovakien 2010)
16:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Oslo
Under 1990-talet hade boybands slagit igenom på bred front. Genrens verkliga pionjärer hade varit The Monkees redan på trettio år tidigare, men i och med The New Kids On The Block och deras exempellösa framgångar blev konceptet "söta pojkar med distinkta personligheter" guld värt.
Snart följdes de av Take That, East 17 samt irländska Boyzone, vars fixstjärna Ronan Keating fick agera programledare för ESC 1997 från Dublin - även om hans kollega Carrie Crowley i ärlighetens namn drog det tyngsta lasset i sändningen.
Att pojkband numer fanns precis överallt bevisades inte minst i det ungerska bidraget, framfört av ungdomarna Alex, Gergő, Viktor och Imre. Imre var Viktors storebror och professionell fotbollsspelare i Österrike, men när lillbrorsan ville starta en grupp hängde han på ändå.
V.I.P. hade inga ambitioner att dansa lika snyggt som sina internationella konkurrenter utan ville satsa på sång och stämmor istället. Deras första låt valdes ut för den ungerska finalen och vann oväntat där trots att pojkarna var gröna och oprövade. Framträdandet i ungersk tv var faktiskt ganska skakigt och amatörmässigt - inte minst på slutet där V.I.P liksom tonar ner sin sång på ett rent pinsamt sätt.
Väl på plats i Dublin hade bandet växt till sig en aning och satte tonerna betydligt bättre och med större självförtroende än tidigare. I slutändan räckte poängutdelningen till en delad tolfteplats, vilket inte alls var så illa. Det var början på fyra framgångsrika år med flera stora hits på hemmaplan innan bandet gick skilda vägar 2001.
Imre och Viktor bildade duon R-Port medan Gergő blev en hyfsat framgångsrik soloartist - "Súgd a nevem" är en riktigt snygg poplåt - innan han koncentrerade sig på att vara medlem i a capellagruppen Fool Moon istället.
Viktor återkom till ESC som låtskrivare för Ungern 2008, då Gergő sjöng i kören. Tillsammans skrev de båda "What About My Dreams" för Kati Wolf (Ungern 2011) som för övrigt var dotter till Peter Wolf som dirigerat orkestern för V.I.P. i Dublin.
V.I.P. / Miért kell, hogy elmenj? (Ungern 1997)
Delad 12:e plats av 25 bidrag i Dublin
Noëlle Cordier hade debuterat på scen och på skiva som 20-åring 1965 och hade fått ett par låtskrivares och producenters ögon på sig men väntade ännu på den stora chansen. 1967 verkade den ha kommit då låtskrivarna Hubert Giraud och Pierre Delanoë skrivit inte bara en utan två starka låtar för henne som skulle skickas in till fransk tv:s interna ESC-uttagning.
Alla verkar ha varit bergsäkra på att "Il est mort le soleil" ("Solen har dött") skulle väljas ut av juryn, men till Noëlles stora besvikelse och ilska bestämde sig skivbolaget i sista stund för att ge bort den låten till Nicoletta som var ett större namn. Noëlles stora chans verkade ha gått hennes näsa förbi.
Hursomhelst fanns det vissa saker man inte borde sjunga om i popmusik 1967. På ORTF tyckte man inte att en sång om döden passade in i sammanhanget och slutändan fastnade man ändå för Noëlle och "Il doit faire beau là-bas" - en underbart svärtad sång med en av alla tiders allra mest bittra texter.
"Det är säkert vackert där borta där du är" sjunger Noëlle innan hon konstaterar att det bara regnar utanför hennes fönster. Texten fortsätter: "När du gav dig av var det för att bli lycklig, om du lyckats är det ju roligt för dig" innan sångerskan brister ut i ilsken tirad om hur hon hatar alla människor hon ser eftersom de aldrig pratar med henne om honom. Om han tänker komma tillbaka bör han inte vänta för länge, för textens jag känner hur livet flyr iväg från henne.
Smakfullt arrangerat och utmärkt sjunget gjorde det franska bidraget ett visst intryck i Wien och landade på en tredje plats. Låten blev en viss kommersiell framgång och spelades in av flera andra artister, bland andra Michèle Torr (Luxemburg 1966, Monaco 1977) och Tonia (Belgien 1966).
"Il est mort le soleil" blev däremot en rungande succé för Nicoletta och låten fick vingar och spreds över världen då Ray Charles spelade in den på engelska.
Noëlle Cordier förblev ett känt namn genom 1970-talet. 1973 hade hon en av huvudrollerna i rockoperan "La Révolution française" och året efter fick hon en megahit med "Tu t'en vas" tillsammans med Alain Barrière (Frankrike 1963). 1977 hade hon en stor framgång i Quebec med "Mon cœur pour te garder" och året efter kom hon fyra i den franska uttagningen med "Tombe l'eau".
Trots allt detta verkar hon aldrig riktigt ha hittat någon riktig linje i sin karriär och 1981 drog sig Noëlle Cordier tillbaka från offentligheten. I ett par intervjuer har hon antytt att ett par mindre lyckade samarbeten med producenter som inte delade hennes visioner helt enkelt fick henne att tröttna på hela branschen.
Noëlle Cordier / Il doit faire beau là-bas (Frankrike 1967)
3:e plats av 17 bidrag i Wien
När man ser tillbaka på tävlingens tidiga år är inte det mest förvånande att en hel del saker var annorlunda från början. Det mest uppseendeväckande är egentligen hur snabbt programmet hittade den form som i allt väsentligt lever kvar än idag. Redan 1957 infördes en röstningssekvens där länderna fick leverera poäng och redan 1956 presenterades bidragen i den ganska raka ström vi än idag förväntar oss.
Det som verkligen inte var uppenbart 1956 var vilken typ av tävling det här skulle vara. Vilken sorts låt förväntades man leverera? Det fanns gissningsvis ingen manual eller några slags riktlinjer att gå efter. Tävlingens namn antydde att man skulle skicka in en chanson men det första startfältet är musikaliskt spretigt.
Belgiens första bidrag (samtliga sju deltagarländer tävlade med två bidrag 1956) var just en äkta chanson i en dramatiskt berättande tradition och i en stil som belgaren Jacques Brel bara några månader senare skulle göra till sin med sin första stora framgång "Quand on n'a que l'amour".
"Messieurs les noyés de la Seine" bjöd på desperation och livsleda och berättelsen om en man som gift sig med eländet, som aldrig funnit kärleken och som förlorat alla sina vänner. Nu ber han de andra män som dränkt sig i den franska huvudstadens huvudflod att de ska öppna sina vatten även för honom och han säger sig vilja somna omfamnad av vatten och sand.
Endast vinnaren offentliggjordes 1956 men det ryktas att Fud Leclerc skulle ha lyckats riktigt bra i Lugano. Trots det spelade han aldrig in sången på skiva. Att tävla i musik verkar ändå ha gett mersmak och "L'ami Fud" som han kallades i den belgiska musikbranschen skulle i rask takt delta inte färre än fyra gånger. Ännu 2017 hade ingen annan soloartist tävlat fler gånger än så.
Fud Leclerc / Messieurs les noyés de la Seine (Belgien 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano
Efter ett bitvis ganska svagt 1980-tal hade Cypern fått upp ett visst flyt i Eurovision Song Contest med helt acceptabla placeringar de flesta år. 1992, 1994 och 1995 hade man dessutom fått stor uppmärksamhet och positiv PR tack vare sina bidrag. Den trenden ville man ju gärna hålla vid liv.
Till Oslo skickade man en stjärnögd tonåring som fick lov att be om en längre permission från sin militärtjänstgöring för att få åka iväg till Norge. Constantinos Christoforou hade släppt sin första singel "Tora pou milas" två år tidigare och fått många fans sedan dess.
I den nationella finalen tvålade han till en annan populär ung man - Michalis Hadjiyannis kom tvåa med "Trello pedi" och fick vänta två år till på att få representera Cypern.
"Mono gia mas" ("Bara för oss") var en ganska traditionell ballad men Constantinos ungdomliga energi räckte långt och Cypern landade än en gång bland de tio bästa. Hemma på ön växte sångarens popularitet dramatiskt och hans debutalbum sålde trippel platina, vilket inget album helt producerat på Cypern gjort tidigare.
Under sommaren 1996 turnerade han runt Cypern med superstjärnan Anna Vissi (1980, 1982, 2006) och följande vinter var han gästartist i hennes show i Aten där även Sakis Rouvas (2004, 2009) medverkade.
Constantinos / Mono gia mas (Cypern 1996)
9:e plats av 23 bidrag i Oslo
Först hade man gjort dokusåpa av de nationella finalerna, nästa steg var att låta hela tävlingen flytta ut på nätet. Inför den spanska finalen 2008 tog TVE hjälp av det nyaste och mest spännande sättet att lansera ny talang - den globala musikplattformen MySpace.
För att kvala in till den nationella finalen fick man ladda upp sitt potentiella bidrag på nätsajten och sedan fick den stora publiken där ute gör sitt val och rösta bland alla de tänkbara kandidaterna. De tio med flest röster då räkneverket stannades skulle få chansen att sjunga i tv och en av dem skulle bli Spaniens representant.
Samtidigt, i ett annat hörn av den spanska populärkulturen, lanserades den påhittade figuren Rodolfo Chikilicuatre - en talanglös odugling från Buenos Aires som påstod sig ha uppfunnit ett helt nytt instrument och en helt ny dansfluga.
Chikilicuatre var en skapelse av skådespelaren David Fernández och från början tänkt som en tillfällig parodi men någonstans längs vägen bestämde man sig för att ta skämtet ett steg längre och anmäla argentinaren till den spanska uttagningen. Det smällde bara till i hela internet när Chikilicuatre gick direkt upp i ledning och sedan vann den spanska finalen.
Så var det knappast tänkt att gå, om man frågat TVE. De hade höga förväntningar på sitt nya koncept som de något högtravande och humorbefriat döpt till "Salvemos Eurovision" ("Låt oss rädda ESC").
I efterhand framstår "Baila el chiki chiki" som ett riktigt lyckat skämt - kompletterat med två rejält övertända dansöser, varav den ena ständigt gör den imbecilla koreografin fel. Oturligt nog för spanjorerna var 2008 året då alltför många försökte skoja till det - Estland, Irland och Lettland bjöd alla på rätt billiga lustigheter - och när det blev Spaniens tur var publikens tålamod slut.
I vilket fall blev låten en stor hit på hemmaplan och spelades flitigt på radio även i andra länder - inte minst i Sverige. Framgången till trots gjorde sig David Fernández snabbt av med figuren som fick lov att "dra sig tillbaka och försöka skriva en ny låt".
Rodolfo Chikilicuatre (vars efternamn är argentinsk slang för något värdelöst) har dykt upp på nytt ett par gånger i offentligheten men någon ny hit har det inte blivit.
MySpace visade sig vara på sin topp just 2008 med runt en miljard besökare i månaden. Bara några år senare hade användarna dragit vidare och förvandlat communityn till något av en virtuell spökstad.
Rodolfo Chikilicuatre / Baila el Chiki Chiki (Spanien 2008)
16:e plats av 25 bidrag i Belgrad
Fuad Backović hade haft svåra år under det bosniska inbördeskriget då han tillbringat den största delen av tiden gömd i en källare tillsammans med sin familj medan hans far stred vid fronten. För att stå ut med tillvaron började han sjunga och lyckades ändå spela in ett par låtar i en professionell studio under krigsåren.
När kriget tog slut gav sig pappan in i politiken och blev så småningom landets finansminister. Unge Fuad gick istället med i landets populäraste boyband 7Up där han snabbt blev gruppens nya frontfigur. 1999 kom bandet trea i den bosniska uttagningen till ESC med "Daj spusti se" och två år senare ställde Fuad upp som soloartist med "Deset milijona ljubavi".
Efter att ha studerat klassisk sång bröt han sig 2002 loss från pojkbandet och startade en solokarriär under artistnamnet Deen, tagit av det arabiska ordet för "tro". Året efter ställde han upp för tredje gången i den nationella finalen och kom tvåa med "Taxi".
Bosnisk tv tyckte helt klart att ynglingen hade potential och bjöd 2004 in honom att sjunga samtliga låtar i den nationella finalen. Vann gjorde "In The Disco" - skriven av Vesna Pisarović (Kroatien 2002) - som lånat flitigt från Donna Summers gamla hits "Hot Stuff" och "I Feel Love".
I Istanbul gjorde Deen succé med sin vågade och flamboyanta stil och för andra gången någonsin slog sig Bosnien in bland de tio främsta i finalen. De bosniska tidningarna började nu spekulera vilt runt sångarens sexuella läggning, något de skulle fortsätta med långt efter att Deen 2008 lagt sin karriär på is för att istället studera modedesign. När han 2010 flyttade till Milano antog skvallerpressen att det var för att kunna leva mer öppet än i det konservativa Bosnien-Hercegovina.
Deen / In The Disco (Bosnien-Hercegovina 2004)
9:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul
