Sokrates / Island 1988

Ingen kunde åtminstone säga att inte rätt låt skulle ha vunnit i den isländska finalen. Samtliga jurygrupper gav toppoäng åt Stefán Hilmarsson och Sverrir Stormsker som bildat duon Beathoven tillfället till ära.

Sverrir var en väletablerad multiinstrumentalist som verkade kunna spela på ungefär alla instrument som fanns. Sången överlät han med varm hand till den några år yngre Stefán, som i flera år sjungit i Sniglabandið och som just bildat rockgruppen Sálin hans Jóns mins som skulle visa sig bli omåttligt populär och en riktig långkörare hemma på ön.

Om musicerande och komponerande var Sverrirs starka sida kanske inte textskrivandet föll sig lika naturligt. Det enda texten innehåller är i princip en enda lång lista på personer som av någon anledning är värda att beundras. Enbart gubbar, dessutom.

I den isländska finalen hette låten "Þú og þeir" men döptes klokt nog om till det något mer internationellt gångbara "Sókrates" inför Dublinfinalen, dit duon tagit med sig en av de beundransvärda männen ur texten - Jón Páll Sigmarsson som 1984 utsetts till världens starkaste man.

Musklerna till trots lät sig inte Europa besegras. Endast Portugals jury tyckte att den isländska låten var toppen och smällde till med en åtta. I övrigt blev utdelningen låg och för tredje året i rad fick islänningarna nöja sig med en sextondeplats.

Sverrir och Stefán gick skilda vägar efter Dublin, men Stefán skulle återkomma till tävlingen många gånger i framtiden, inte minst som körsångare för andra artister.

Jón Páll Sigmarsson vann världsmästerskapen för starka män hela fyra gånger men avled bara 32 år gammal i sviterna av en hjärtinfarkt, som troligen orsakats av ett medfött hjärtfel.



Beathoven / Sokrates (Island 1988)
16:e plats av 21 bidrag i Dublin

Sol och vår / Sverige 1962

Sverige visade sig vara en riktig blåbärsnation när det skulle tävlas i schlager med länderna på kontinenten. Efter en lyckad debut - som möjligen lyckats mer tack vare Alice Babs internationella ryktbarhet än låten ifråga - hade alla kurvor vänt nedåt och de svenska bidragen placerade sig i den absoluta botten år efter år.

Inte mycket hade ändrats på inför 1962 års svenska final på Cirkus i Stockholm. Sju kompositörer hade bjudits in att skriva varsitt bidrag som i vanlig ordning skulle framföras två gånger av olika artister och med olika arrangemang.

Däremot var kvaliteten hög och hela tre av låtarna skulle bli klassiker på olika sätt: ettan och tvåan blev älskade och populära medan "Kärlek och pepparrot" av Olle Adolphson diskades bara minuter före tävlingen. Den blev ändå något av en evergreen i en inspelning av Monica Zetterlund, trots att det var Mona Grain som sjöng den "stora" versionen. Monicas egentliga tävlingsbidrag - Owe Thörnqvists eleganta "När min vän" - blev tvåa.

Den stora nyheten 1962 var att tittarna fick välja vinnare genom att skicka in vykort och då kunde ingen rå på den glada och humoristiska "Sol och vår", mästerligt framförd med finess och temperament av Inger Berggren som nu fick sitt riktigt stora genombrott. Hon var en högutbildad musikdirektör och hade vunnit den svenska finalen redan två år tidigare, då Siw Malmkvist slutligen skickades till London istället.

I den svenska finalen hade Inger fått hjälp av en sångkvartett men de fick inte följa med till Luxemburg. De internationella reglerna slog fast att bidrag fick framföras av maximalt två solister - inga bakgrundssångare var tillåtna.

Den svenska delegationen beslutade att stuva om rejält i låten och kortade ner texten så att den bara hade två verser istället för tre. Istället fick Inger Berggren röstimprovisera under ett långt mellanspel, vilket möjligen inte är den mest lysande idén någonsin. Det tilltaget har de flesta till all lycka glömt och det som fastnat i det kollektiva minnet är den lysande skivinspelningen.

Sverige fick bara poäng från två länder men med det nya poängsystemet - där varje land gav poäng till de tre bidrag juryn gillat mest - räckte det till en delad sjundeplats med Finland. Det var Sveriges dittills näst bästa placering.

Senare samma år fick Inger Berggren karriärens största hit med "Elisabeth serenad" men drabbades enligt en intervju många år senare av flera svåra depressioner och blev aldrig riktigt den stjärna hon skulle förtjänat att bli. Istället arbetade hon som musiklärare men spelade ändå in en och annan skiva och gjorde även ett par små filmroller.

För den som vill få mer smakprov på Inger Berggrens lätta handlag och sinne för humor kan bara vända på skivan med "Sol och vår" och lyssna på "...och flickan spann" - en oväntat feministisk svensk version av Johnny Cash "Walk The Line".

Inger Berggren avled i juni 2019. Hon blev 85 år.

Uppdaterad 10 juli 2020



Inger Berggren / Sol och vår (Sverige 1962)
Delad 7:e plats av 16 bidrag i Luxemburg

Birds / Nederländerna 2013

Det roliga med berlinmurens fall och det kalla krigets slut var naturligtvis en lugnare och fredligare värld där invånarna inte behövde frukta krig och förstörelse. Åtminstone kändes det så just då. En av de mer besvärliga aspekterna var hur man skulle låta alla länder i det nu betydligt större fria Europa få plats i Eurovision Song Contest.

Under drygt tio års tid experimenterade EBU med olika slags utslagningssystem som alla hade det gemensamt att de inte fungerat något vidare och att en stor del av länderna ständigt kastades ut ur startfältet med dumstrut och allt. 2004 införde man för första gången tv-sända semifinaler och nu fick alla intresserade länder vara med varje år. Alla var nöjda.

Precis som i fallet med det kalla kriget visade sig verkligheten vara lite mer komplicerad än så. En del länder visade sig få svårt att ta sig genom nålsögat år efter år och blev med tiden allt mer frustrerade över att ständigt misslyckas i semifinalen.

Allra svårast skulle det visa sig vara för Nederländerna. Trots att man deltagit sedan den allra första tävlingen 1956 tappade man allt sitt kunnande och missade finalen åtta år i rad - mer än något annat land. Egentligen var det bara den jobbiga sanningen som visade sig. Nederländerna hade aldrig varit särskilt framstående i ESC.

Fyra segrar förvisso och en handfull andra höga placeringar, men allt som oftast hade man placerat sig strax under mitten. Inte sällan lite närmre slutet. Och när man plötsligt var tvungen att komma bland de tio bästa för att vara i final så syntes det tydligt att man hade svårt att hålla måttet.

Det skulle krävas krafttag för att få ordning på torpet och efter flera års uppvaktning bestämde sig till slut stjärnan Anouk Teeuwe för att ställa upp. Hon hade haft en stökig uppväxt innan hon hittade sitt fokus i musiken, inspirerad av sin mamma som var bluessångerska. 1997 fick hon en stor internationell hit med "Nobody's Wife". Om den internationella karriären aldrig riktigt tog sig blev Anouk desto större på hemmaplan och släppte flera album som blev omåttligt framgångsrika i Nederländerna och Belgien.

Till ESC beslöt hon att bara plocka en låt från sitt nya album, inspelat i Sverige med svenska producenter och låtskrivare som var långt ifrån roade att se sin låt i ett så kommersiellt sammanhang. Anouk struntade i deras invändningar och följde sin magkänsla och satsade på den konstnärliga och högst suggestiva "Birds".

I Malmö gick det vägen och Anouk tog sitt land till final för första gången sedan 2004. Personligen var jag lite besviken över att det inte bar längre än till en nionde plats men hemma i Nederländerna slog man klackarna i taket och firade som om man vunnit.



Anouk / Birds (Nederländerna 2013)
9:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Grande amore / Italien 2015

På bara några år hade det nya teamet på Rai lyckats med det som ingen tidigare klarat av. Med ens hade man fått såväl media som tv-publiken att börja intressera sig för den där utländska schlagerfestivalen - detta internationella fattigmans-Sanremo - som man aldrig tidigare till fullo engagerat sig i. Kanske också italienarna innerst inne längtat efter att se sig själva i ett mer europeiskt sammanhang?

Efter ett misslyckat försök att välja internt 2014 vände man åter blickarna mot den inhemska Sanremo-festivalen. Utan att uttryckligen förvandla Sanremo till en nationell uttagning beslutade man att stärka banden mellan tävlingarna och att vinnaren skulle erbjudas möjligheten att få representera Italien i Wien.

Till all lycka var Sanremo-vinnaren ett relativt nytt stjärnskott på marknaden som gärna tackade ja till lite extra exponering och som gärna tog sig an ESC.

Tenorerna Piero Barone och Ignazio Boschetto hade träffat barytonen Gianluca Ginoble i tv-programmet Ti lascio una canzone redan som väldigt unga tonåringar. En producent såg en möjlighet att skapa en ung motsvarighet till de något mer legendariska Tre Tenorer som tidigare tagit världen med storm och efter en del funderande hittade man gruppnamnet Il Volo.

Gruppen hade slagit in väl både hemma och utomlands. Deras skivor sålde bra och de hade nominerats till en Latino-Grammy, men trots det var det ändå bara ytterligare en grupp som blandade pop och opera. Det hade hörts förr, om man säger så.

Hur som helst var låten de ställde upp med i Sanremo inget mindre än ett litet mästerverk - särskilt de låga, viskade, suggestiva verserna är fantastiskt fina. Inför finalen var man tvungen att kapa bort 45 sekunder ur originalversionen, men Il Volo var ändå den kanske allra största favoriten. Ändå blev det "bara" en tredjeplats till slut.

Missnöjet bland låtens fans formligen exploderade då EBU offentliggjorde resultaten och visade hur juryn röstat och hur telefonrösterna fallit. Italien vann telefonomröstningen i stor stil medan juryn placerat operapopen först på sjätte plats. För första gången sedan juryn återinförts 2009 hade någon annan än tittarnas favorit vunnit och nu ville en och annan göra sig av med juryn på nytt.

Den italienska delegationen tog nederlaget med stil och elegans och visade sig ha vunnit ändå på sätt och vis. Tävlingens popularitet ansågs nu så hög att finalen året efter visades på Rai 1 - landets största tv-kanal - för första gången sedan finalen hölls i Rom 1991.



Il Volo / Grande Amore (Italien 2015)
3:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

Aven romale / Tjeckien 2009

Tjeckien hade inte haft det lätt på sina två första försök i ESC. Trots att man anordnat nationella finaler där ganska många stjärnor ställt upp hade man kommit sist respektive näst sist i semifinalerna och allt som allt skrapat ihop tio poäng på två år.

Man skrotade den öppna finalen och valde istället ut Gipsy.cz att representera landet. Med Radoslav "Gipsy" Banga i täten gjorde man ett slags hip hop blandat med pop, rock och jazz, med texter om hur det var att vara rom i Tjeckien. Gruppen hade flera framgångsrika singlar i bagaget och hade varit med i de nationella finalerna både 2007 och 2008.

För att inte lämna tittarna helt utanför tog bandet fram två kandidatlåtar. Man spelade in videor till båda bidragen och lät sedan tjeckerna rösta fram en vinnare per SMS och för säkerhets skull fick de hela två veckors tid på sig.

Inte för att "Do You Wanna" var något mästerverk, men hur det musikaliska sammanbrottet "Aven romale" kunde vinna trotsar all logik och allt förstånd. Forcerat och omelodiskt, och till råga på allt fullt av tokrolig galenskap och sångaren Gipsy iförd superhjältedress.

Det kunde i princip bara sluta på ett sätt och Tjeckien fick en synnerligen välförtjänt nolla i sin semifinal. Nu hade tjeckisk tv fått nog och pausade sitt deltagande för att inte komma tillbaka förrän 2015.

Gipsy.cz behöll sin publik och fortsatte att ge ut musik tillsammans även om medlemmarna bakom Gipsy själv kom och gick. Så sent som 2013 släppte de albumet "Upgrade".



Gipsy.cz / Aven romale (Tjeckien 2009)
18:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Moskva

Boom Boom / Danmark 1978

Danmark hade hoppat av Eurovision Song Contest efter finalen i Luxemburg 1966 trots att man varit det i särklass mest framgångsrika nordiska landet i tävlingen - bland annat hade man kasserat in en viktoria i London 1963.

Den danska frånvaron hade inget att göra med landets placeringar. Danmarks Radio hade fått en ny underhållningschef - Niels-Jørgen Kaiser - som kraftigt ogillade den lite enklare populärmusik som allmänt kallades dansktoppsmusik och som bestämde att den inte skulle ges något större utrymme i tv. Följaktligen hoppade man också av den internationella schlagerfestivalen och skulle hållas borta så länge som Kaiser satt på sin post.

Jørgen de Mylius var en ung journalist som till skillnad från Kaiser älskade Melodi Grand Prix. Efter många års arbete utomlands anställdes han på DR i april 1977 och såg genast till att få med Danmark på tåget igen. Året efter arrangerade man en stor final i Tivolis konsertsal och över femhundra bidrag skickades in.

Finalen blev en stor framgång för pojkbandet Mabel med den blott 17-årige Michael Trempenau i spetsen. Varje gång de nämndes vid namn skrek den unga publiken rakt ut och gruppen fick högsta poäng från nio av elva jurygrupper. Tvåa kom "San Francisco" framförd av brödern Niels och Jørgen Olsen, som skulle ta en rejäl revansch i tävlingen tjugotvå år senare.

Mabel blev stora tonårsidoler - vilket bland annat märktes i den förhandsvideo gruppen spelade in - men i Paris visade sig låten på tok för mjäkig och tunn för att ha någon riktig chans.

När gruppen gick skilda vägar några år senare flyttade sångaren till USA och bytte namn till Mike Tramp. Han startade gruppen White Lion som fick en stor hit med "When The Children Cry" 1987.

Jørgen de Mylius skulle komma att vara programledare för elva danska finaler innan han gick vidare till andra uppgifter och är idag för alltid nära förknippad med Melodi Grand Prix i Danmark.

Mabel / Boom Boom (Danmark 1978)

16:e plats av 20 bidrag i Paris

Je vais me marier, Marie / Schweiz 1973

Han var en vacker ung pojke och som 17-åring erbjöds Patrick Juvet sina första modelljobb. Han blev populär och efterfrågad och uppdragen förde honom bort från Schweiz och in i de franska modekretsarna. 

På en fest i St Tropez sprang han på den legendariske skivmogulen Eddie Barclay, som ville veta om ynglingen kunde sjunga också. Svaret måste ha varit ja och snart kom en första skiva ut i handeln. 1972 fick Patrick Juvet sin första hit med "La musica".

Han blev snabbt en stor flickidol och när han ställde upp i den schweiziska uttagningen till ESC blev han närmast överfallen av sina mest hänförda fans ur publiken. I intervjuer efteråt har Juvet uttryckt en stor ambivalens till att ställa upp i tävlingen. Han kände sig osäker och nervös och upplevde att han bara ställde upp för att hans fans förväntade sig att han skulle det.

I Luxemburg sjöng han lite vingligt och kom inte högre än en tolfte plats, men skivan sålde ändå hyfsat efteråt och tog sig till plats 23 på den franska topplistan.

Några år senare skulle Patrick Juvet surfa mycket framgångsrikt på den internationella discovågen med sin vågade och lätt androgyna image. Han skrev låtar tillsammans med synthpionjären Jean-Michel Jarre och fick global framgång med låtar som "Où sont les femmes", "I Love America" och "Lady Night".

När discoeran vissnade gjorde Patrick Juvets karriär detsamma och sångaren fastnade i en destruktiv cirkel av missbruk och depressioner. Efter ett par tysta år återkom Patrick Juvet till rampljuset i början av 1990-talet och lyckades återetablera sig som artist och låtskrivare. 

I sin självbiografi 2005 skrev han utförligt om sin bisexualitet och i en intervju några år senare förvånade han sig över hur tabu ämnet fortfarande var fyrtio år efter att han själv kommit ut. "Det verkar inte som att folks attityder utvecklats alls på fyrtio år."

Patrick Juvet skulle förbli ett känt namn och en aktiv artist in i det sista. I april 2021 avled sångaren i sitt hem i Barcelona till följd av en hjärtattack, 70 år gammal.

Uppdaterad 29 juni 2023



Patrick Juvet / Je vais me marier, Marie (Schweiz 1973)
12:e plats av 17 bidrag i Luxemburg