Go / Storbritannien 1988

Det hade gått sju år sedan BBC senast vann ESC med Bucks Fizz och sedan dess hade Storbritanniens bidrag bokstavligt talat åkt kana utför. Placeringarna blev allt sämre internationellt (med Rikkis trettondeplats i Bryssel året innan som ett riktigt lågvattenmärke) och hemmapublikens intresse var synnerligen lågt.

Sedan Belle & The Devotions 1984 hade inget brittiskt bidrag gjort något kommersiellt avtryck alls och nu behövdes det nya tag för att återta greppet och återvända till fornstora dar. Det första steget var att städa ut de regionala jurygrupper som valt bidragen tidigare. Säkerligen skulle publiken engagera sig mer i en vinnare de själva valt ut?

Låten tittarna ville ha var "Go" - en ballad skriven av Julie Forsyth. Hon hade ett förflutet i gruppen Guys 'n' Dolls som haft flera stora hits under 1970-talet - inte minst den storsäljande singeln "There's A Whole Lot Of Loving".

Den vinnande sångaren hade också ett förflutet på topplistorna. Scott Fitzgerald från Glasgow hade fått skivkontrakt i början av 70-talet och spelade in ett antal låtar innan han fick en stor hit i duett med Yvonne Keeley. "If I Had Words" blev en framgång i Storbritannien, Australien, Nederländerna och Skandinavien.

Trots framgången blev det inga fler hits och när han segrade i den brittiska finalen hade nog rätt många hunnit glömma vem Scott Fitzgerald var. Fanns här chansen till en comeback? Singeln doftade hastverk och hade inte ens en bild av sångaren på omslaget. B-sidan på den brittiska utgåvan var överraskande nog en liveversion från den nationella finalen.

I Dublin fick Scott sällskap på scenen av sin låtskrivare, hennes make Dominic Grant (som också varit med i Guys 'n' Dolls) samt Des Dyer från det hyfsat framgångsrika bandet Jigsaw. Mellan repetitionerna hann Scott Fitzgerald dessutom fira sin 40-årsdag två dagar före finalen.

I finalen gav Scott ett stabilt om än lite tråkigt intryck men sjöng bra och det uppskattade juryn. När nitton av tjugoen länder röstat såg "Go" ut att dra ifrån i täten innan Portugal och Jugoslavien vände upp och ned på hela tillställningen och gav segern till Céline Dion med en enda poängs marginal.

Ännu en andraplats imponerade inte så värst på britterna och singeln orkade aldrig högre upp än till plats 52 på topplistan. Scott Fitzgeralds karriär hamnade åter i skuggan.

"If I Had Words" fick en ny vår då den dök upp i den populära filmen "Babe - den modiga lilla grisen" 1995. Där kan man faktiskt höra Scott Fitzgeralds röst med uppskruvad hastighet för att han ska låta som sjungande möss.

Ki Fitzgerald - Scotts yngste son - är också musiker och var med i den kortlivade första upplagan av bandet Busted. 2018 var han en av upphovsmännen bakom "Monsters" med Saara Aalto - Finlands bidrag till ESC i Lissabon.

Scott Fitzgerald / Go (Storbritannien 1988)

2:a plats av 21 bidrag i Dublin

Copycat / Belgien 2009

Vissa möten skulle man verkligen vilja avlyssna. Att få vara en fluga i taket som kan höra allting som sägs i ett försök att förstå hur tankebanorna gått innan de landat i det beslut som slutligen togs. Skulle hemskt gärna veta mer om beslutsprocessen som ledde fram till Belgiens bidrag i Moskva 2009.

Att RTBF verkligen inte ville riskera att ens komma i närheten av att vinna var inte direkt någon hemlighet. Efter att ha varit en hårsmån från att bärga segern 2003 med påföljande tvång att sedan arrangera internationell final hade de franskspråkiga belgarna legat minst sagt lågt och skickat riktigt ofarliga låtar.

Men att delta kostar pengar och innan man slänger iväg en icke oansenlig del av sin budget på en schlagerfestival vill man kanske ändå vara säker på att ens ofarliga låt ändå på något sätt representerar landet och dess musik.

Bidraget RTBF kände sig representerade av 2009 var en 42-årig Elvisimitatör från Bryssel. Patrick Ouchène sjöng i rockabillybandet Runnin' Wild men uppträdde nu under namnet Copycat och framförde en låt med samma titel.

Texten handlade om en förvirrad imitatör som tror att han själv är the real thing och att Elvis är en bedragare som kopierar allt han gör. Ett frågetecken för de flesta men låten i sig var handen på hjärtat rätt svängig.

I förhandsvideon kopplades Copycat ihop med en annan kissemiss - Le Chat av Philippe Geluck, ett slagt vallonsk andlig kusin till Jan Berglins seriegubbar om man så önskar. Le Chat var en av de belgiska seriefigurer som syntes i artistvykorten vid ESC i Bryssel 1987, tillsammans med Österrikes Gary Lux.

Tanken var att seriekatten skulle varit mycket synlig också i Moskva men de stora bildskärmarnas placering gjorde att kopplingen gick förlorad för de flesta. Knappast hade det gjort någon skillnad, i slutändan fick belgarna bara en enda poäng och kom näst sist i sin semifinal.

I ett avsnitt från artisternas green room blev en av de belgiska körsångerskorna kladdad på i direktsändning av den ryske intervjuaren i ett ganska obehagligt ögonblick men det här var åtskilliga år före #metoo och passerade utan desto mer uppmärksamhet.

Copycat / Copycat (Belgien 2009)

17:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Moskva

Genesis / Cypern 1998

Ibland bara vet man att en ung talang kommer att gå långt. En oslipad diamant som med rätt stöd och rätt satsning kan lägga åtminstone en del av världen för sina fötter. De som upptäckte Carola Häggkvist sa precis det. Samma sak med Lena Philipsson. Agnetha Fältskog. Det här kan bära väldigt långt.

Michalis Hatzigiannis var en späd 15-åring då han började ställa upp i olika talangjakter och sångtävlingar hemma på Cypern. Snart nog fick han mångas ögon på sig och som 17-åring ställde han för första gången upp i den nationella ESC-uttagningen. Hans låtar kom tvåa och trea efter Alex Panayi och det hela lovade gott för fortsättningen.

Två år senare ställde han upp med den egenhändigt komponerade "Genesis" - ett pampigt låtbygge där en riktigt snygg vers bygger upp mot en stor refräng. Kanske att en mer erfaren låtskrivare skulle ha satsat lite mer tid på refrängen men de lokala juryledamöterna tyckte att paketet var toppen och gav segern till den unge talangen.

I Birmingham talades det en del om Cypern - mest för att artisten var så uppenbart talangfull. (En del av uppmärksamheten bestod också i spekulationer om en eventuell romans mellan cyprioten och Dawn Martin från Irland.) 

Det blev rätt snålt med poäng jämfört med vad förhandstipsen trott men det skulle spela väldigt lite roll. Nu stod alla dörrar vidöppna.

Han hade redan tre platinasäljande album i ryggen men fick nu arbeta med toppskiktet av grekiska musiker och låtskrivare och det närmaste årtiondet skulle hans karriär bli fullständigt storslagen. 2010 listade den amerikanska affärstidningen Forbes honom som den femte mest inflytelserika sångaren i Grekland.

Sedan dess har Michalis Hatzigiannis kostat på sig att ta det lite lugnare och har producerat nytt i ett långsammare tempo än tidigare men hör fortfarande till de absolut största stjärnorna i den grekiska musikvärlden.

Michalis Hatzigiannis / Genesis (Cypern 1998)

11:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Questa notte / Lettland 2007

Det svenska musikundret under 1990-talet hade gjort svensk musik ryktbar och eftertraktad. Framgången inspirerade fler och fler att ge musiken en chans och snart satt det ett låtskrivarteam i princip bakom varje buske och hoppades på det stora genombrottet. 

Trots att Melodifestivalen 2002 öppnat upp för betydligt fler deltagare än tidigare så räckte inte platserna till. Antalet nyskrivna popschlager var översvallande stort och de svenska började skicka ut sina demokassetter till andra länder i sin jakt på framgång. Svenska låtar började dyka upp i nationella finaler i flera länder.

"Tonight" hade skickats in till Melodifestivalen 2007 med Sandra Oldenstam som artist, utan att passera nålsögat. Låtskrivarna Kjell Jennstig och Torbjörn Wassenius skickade då helt sonika vidare sin låt till Lettland där man gick igång på samtliga cylindrar. Men letterna hade en helt annan vision.

Istället för en schlagertjej ville man ha en smärre armé av män med någon typ av operaröster, helst utstyrda i blåjeans och hög hatt. Texten skrevs om till italienska och bonaparti.lv plockades ihop av sex mer eller mindre kända sångare.

Resultatet blev anslående, kan man väl säga. I den nordiska förhandsvisningen gav Danmarks Adam Duvå Hall först bottenpoäng men ändrade sig i nästa andetag till en fullpoängare. "Vad vet jag? Kanske är det här genialiskt?"

Så var han knappast ensam att känna. Var det här ett humorbidrag? Men här fanns ju ändå en rätt bra refräng? Och farbröderna kunde ju sjunga, åtminstone när de släppte sina värsta operamaner. 

Att få sjunga sist i den evighetslånga semifinalen med 28 bidrag visade sig tursamt och tenorerna trallade sig hela vägen till final. Där blev framgången mer blygsam och bonaparti.lv fortsatte sina karriärer på skilda håll.

Roberto Meloni - den enda av tenorerna som faktiskt kunde italienska på riktigt - skulle snart nog vara tillbaka i tävlingen med en annan låt som nobbats av Melodifestivalen och återigen slå världen med viss häpnad.

bonaparti.lv / Questa notte (Lettland 2007)

14:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors 

Hard Rock Hallelujah / Finland 2006

Vad Finland än tog sig till blev det pannkaka. Man hade inte placerat sig bland de tio bästa sedan 1989, man hade tillbringat i princip vartannat år i utvisningsbåset under de år länder tvingades stå över och man hade misslyckats att ta sig vidare från semifinalen såväl 2004 som 2005.

Publiken svek och efter att såväl Laura Voutilainen som Jari Sillanpää misslyckats ville inga andra kända artister ställa upp i den nationella finalen. Skulle man få den sjunkande skutan i skick och vinna tillbaka publiken och proffsen krävdes det nytänk och det illa kvickt.

Lösningen blev en helt ny nationell final utan öppen tävling där de lokala skivbolagen fick nominera tolv artister de var beredda att satsa på. 

Varje artist fick sedan ställa upp med två stycken bidrag och i semifinalerna fick publiken välja vilken av de båda låtarna artisten skulle få sjunga i den final där samtliga deltagare var garanterade plats.

På deltagarlistan fanns en hel del intressanta namn men i särklass mest uppmärksamhet fick rockbandet Lordi. Med en estetik hämtad från äldre skräckfilmer och utstyrda i monsterdräkter och latexmasker hade man haft en stor hit några år tidigare med "Would You Love A Monsterman" och bandets båda skivor hade sålt platina.

Trots allt ståhej kändes den finska finalen förvånansvärt öppen - själv hoppades jag in i det sista på Annika Eklunds "Shanghain valot" - och när Lordi slutligen vann en överlägsen seger verkar många ha börjat skruva på sig. Hur skulle det här bidraget tas emot av världen? Vad skulle alla andra tro om Finland?

Det fanns ingen anledning till oro. Inför europafinalen vässade man till konceptet rejält och gjorde de rockande monstren mer tillgängliga och lät dem för första gången börja tala. På presskonferenserna i Aten höll Mr Lordi hov och svarade rappt och roligt på journalisternas frågor. Finland blev mer och mer hela tävlingens snackis.

För bakom alla masker och all pyroteknik gömde sig en riktigt stark låt. "Hard Rock Hallelujah" var en riktig schlager - med tonartshöjning och allt - förklädd till hårdrock. Poängen smattrade in från hela Europa och snart var sensationen ett faktum: den eviga förloraren Finland stod som segrare.

Jag satt själv på plats i Aten som bisittare till Thomas Lundin som refererade finalen på svenska i finsk tv. När jag slutligen insåg att Finland faktiskt vunnit studsade jag jämfota ut ur kommentatorsbåset och klämde ur mig ett vårskrik á la Ronja Rövardotter. Tur att de andra båsen var ljudisolerade.

I likhet med min egen yra visste den finländska glädjen nu inga gränser. Lordi blev hela nationens favoritmonster och Mr Lordi själv - eller Tomi Putaansuu som han heter bakom masken - fick ett torg uppkallat efter sig i sin hemstad Rovaniemi. När Lordi bjöd på gratiskonsert på Salutorget i Helsingfors för att fira segern samlades runt hundratusen personer.

Alla var ändå inte glada. När Borgå domkyrka brandhärjades en dryg vecka efter vinsten i Aten menade en insändare att detta var resultatet av att släppa ondskan lös - alltså att låta Lordi representera landet.

Trots att den riktigt breda publikens förtjusning dämpades med tiden har Lordi fortsatt sin bana inom hårdrocken och har fram till och med 2020 släppt totalt tio studioalbum. 

När det fiktiva samlingsalbumet "Killection" släpptes i januari 2020 gick det in bland de tio bäst säljande på den finländska topplistan - Lordis största framgång på över tio år.

De kritiker som fruktade att ESC nu var förstört och enbart skulle bli ett forum för spexiga bidrag i monstermask motbevisades raskt redan året därpå då Serbien vann med en innerlig och seriös kärleksballad på eget språk.

Lordi / Hard Rock Hallelujah (Finland 2006)

1:a plats av 24 bidrag (final) i Aten

Change / Rumänien 2011

Om man får tro medlemmarna i Hotel FM var det betydligt viktigare med bra kontakter än en bra låt om man ville ha framgång i Rumänien. De hade spelat ihop i ett par år på lösa grunder - medlemmarna hade kommit och gått i strid ström - men samlade ihop sig på nytt för att ställa upp i den rumänska finalen 2010.

Till allas stora överraskning - inklusive deras egen - lyckades "Come As One" ta en fjärdeplats i ett startfält där de slog flera betydligt större stjärnor. Det kunde vara värt ett nytt försök och året därpå vann de hela klabbet och fick åka till Düsseldorf som Rumäniens representanter.

Gruppens sångare och naturliga blickfång var den brett leende David Bryan från grevskapet Durham i norra England. Han hade blivit skickad till Rumänien av sin lokala arbetslöshetsbyrå några år tidigare och hade jobbat hårt inom byggbranschen, inte minst med att renovera barnhem, innan han börjat sjunga i Hotel FM.

Han var också orsaken till den sexskandal som briserade runt bandet. När han videochattat med ett ungt fan hade den unge engelsmannen fått feeling och visat upp kronjuvelerna i bild. Videon letade sig snabbt ut på nätet där den kunde beskådas av en hel värld.

I Düsseldorf gjorde man sitt bästa för att bättra på sin skamfilade image. Rumänien hade tagit för vana att vara i finalen men det här året lär de ansvariga för TVR varit allt annat än säkra på sin sak.

En finalplats blev det förvisso men Hotel FM etablerade sig aldrig på riktigt och blev aldrig särskilt kända för en rumänsk publik. David Bryan lämnade bandet, flyttade tillbaka hem till England och fortsatte att sjunga där, om än i lite mindre sammanhang.

Hotel FM / Change (Rumänien 2011)

17:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

Only The Light / Storbritannien 1987

Dagen efter finalen i Bryssel skrev Aftonbladets Lasse Anrell att det började vara dags för EBU att ta tag i problemet med Storbritanniens halvhjärtade deltagande, något han ansåg hotade tävlingens existens. "Popens hemland skickar numer alltid ett b-lag - eller som igår snarare ett c-lag - och det är säkert en tidsfråga innan England drar sig ur."

Det c-lag som tävlat kvällen innan - bestående av Rikki och hans dansanta körsångare - hade också mycket riktigt fått nöja sig med Storbritanniens dittills sämsta placering någonsin. "Only The Light" låg bara en vecka på den brittiska topplistan - på 96:e plats - och trillade ur samma vecka som tävlingen gick av stapeln.

Rikki hette egentligen Richard Winters Peebles och var en inte helt oerfaren 31-åring från Glasgow. Som 20-åring hade han skrivit Middle of the Roads sista hitsingel och hade sedan gett ut ett par singlar i eget namn utan att slå igenom stort.

Att vinna den brittiska finalen hade varit ett gott försök och singeln gavs ut av ett stort skivbolag, men efter floppen i Bryssel blev det ingen fortsättning av kontraktet. Året efter gav Rikki ut ett album med dansgolvsanpassad pop på ett mindre bolag men kom aldrig i närheten av hitlistorna.

BBC tänkte möjligen lite i samma banor som Lasse Anrell och insåg att det var lite pinsamt att låta kontinenten sopa golvet med en år efter år. Året efter fick de regionala jurygrupperna respass i den nationella finalen och de brittiska tittarna fick välja bidrag med telefonröstning.

Rikki / Only The Light (Storbritannien 1987)

13:e plats av 22 bidrag i Bryssel