Vodka / Malta 2008

Efter två riktigt kassa resultat i rad 2006 och 2007 ville Maltas tv-bolag stuva om lite i den nationella finalen. Endast låtskrivare med maltesiskt medborgarskap fick ställa upp och samtliga manade hade två dagar på sig att skicka in sina bidrag.

En till största delen internationell jury lyssnade igenom de 225 bidragen och valde ut 36 bidrag; dessa skalades av en ny jury ned till sjutton bidrag som fick tävla i en semifinal om åtta finalplatser. I finalen valdes vinnaren av en jury med 20% av makten medan tittarna stod för resten av resultatet.

Hade juryn fått bestämma själva skulle Claudia Faniello (Malta 2017) fått åka till Belgrad med "Sunrise", juryns solklara favorit. Tittarna ville hellre dra upp tempot och gav segern till Morena.

Morena hette egentligen Margerita Camilleri Fenech var en energisk 24-åring från Gozo, Maltas näst största ö. Hon hade tävlat i den nationella finalen 2006 tillsammans med Paul Giordimaina (Malta 1991) men hade annars en förvånansvärt kort meritlista.

"Vodka" var en högst originell komposition i högt tempo i ett arrangemang som påminde om något slags hemsökt cirkusmanege. Texten var något slags spionhistoria i rysk miljö där vodka är ett hemligt kodord snarare än en destillerad spritdryck. Obegripligt men uppseendeväckande.

Man spelade in en video där Morena fick leka hemlig agent och där man gissningsvis gjorde sig av med en stor del av hela tävlingsbudgeten. ESC-fansen verkade överlag rätt förtjusta men inte helt oväntat blev det flopp i Belgrad och Malta missade finalen för andra året i rad.

Mer oväntat är att Morena verkar ha lagt karriären mer eller mindre på hyllan efter Belgrad. Hon har inte synts till på nytt i de maltesiska finalerna och när man söker på nätet hittar man just ingenting.

Inte heller låtskrivarna Philip Vella och Gerard James Borg - som nu tävlade för femte gången i ESC - har synts till för Maltas räkning på nytt i den internationella finalen.

Morena / Vodka (Malta 2008)

14:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Belgrad

Happy Man / Irland 1979

När Cathal Dunne vann den irländska finalen 1979 hade han redan jobbat med musik i tio års tid och mer eller mindre varit med överallt. Han hade skrivit låtar, varit ledare för en ansedd kör och deltagit i en mängd sångtävlingar på Irland och internationellt.

Han vann Castlebar Song Contest 1974 med den egenhändigt skrivna "Shalom" - något som framstår som ett omen med tanke på att han senare skulle få representera sitt hemland just i Israel.

1976 tävlade han i Yahama World Song Contest i Tokyo och fick spela in en hel skiva för EMI. Samma år fick han sin första kommersiella hit med "Danny" som kommit på fjärde plats i den irländska finalen.

Vinnarlåten "Happy Man" var Cathals egen komposition liksom "Sweet Woman Of Mine" på singelns B-sida. I en intervju erkände Cathal Dunne att han egentligen tyckte att den andra låten var betydligt bättre.

I Jerusalem gav Cathal Dunne ett glatt och avslappnat intryck som verkar ha imponerat på jurygrupperna som belönade honom med en kanske lite väl generös femteplats. Man kan kanske säga att förmågan att representera låg i släkten - Cathals morbror var ingen annan än Irlands dåvarande regeringschef Jack Lynch. 

"Happy Man" blev en stor framgång hemma på Irland men en mer blygsam framgång i resten av Europa. Någon måste ha låtit sig imponeras ändå och året efter spelade Cathal Dunne in en LP i Sverige med flera av ABBA:s trognaste kompmusiker.

Trots framgången hemma på Irland lämnade Cathal Dunne snart nog allt han hade och flyttade till USA. Där har han byggt upp en karriär som entertainer och även skrivit ett par böcker. För säkerhets skull skriver han numer sitt namn som det uttalas: Cahal Dunne. 

Cathal Dunne / Happy Man (Irland 1979)

5:e plats av 19 bidrag i Jerusalem

De troubadour / Nederländerna 1969

Reglerna var glasklara: i händelse att två eller flera länder delar den högsta poängsumman ska även segern delas. Även om det innebär att en fjärdedel av hela startfältet står som segrare. Där stod nu fyra vinnande sångerskor på scenen i Madrid och fick var sin medalj.

Spaniens Salomé sa i en intervju många år senare att det kändes så fel. Där var tre häftiga och heta popsångerskor (hon själv, Lulu och Frida Boccara) tillsammans med den underliga och bortkomna Lenny Kuhr från Nederländerna. "Hon såg ut som en tonårig tant" sa Salomé avfärdande. Vad hade hon ens där att göra? I efterhand låter det hela som en scen klippt direkt ur "Mean Girls". 

Lenny Kuhr var inte så bortkommen som vissa trodde. Hon hade sjungit offentligt i två års tid och vann den nationella finalen ett par dagar före sin nittonde födelsedag. 

"De troubadour" gick i en stil som skulle visa sig väldigt gångbar de kommande åren med en stor dos folkmusik i grunden. Lenny hade själv komponerat sitt bidrag och går sålunda till historien som den första kvinnliga kompositör som vunnit ESC och den andra vinnaren genom tiderna som skrivit sin egen låt.

Till skillnad från Salomé öppnades dessutom dörren för en internationell karriär. Lenny skrev kontrakt med ett franskt skivbolag och hade de kommande åren stor framgång på den franska marknaden med låtar som "Jesus Cristo", "Les enfants" och "Vivre". Under 1970-talet konverterade hon till judendomen och bodde under en period i Israel.

Efter några år koncentrerade hon sig på hemlandet på nytt och fick 1980 sin största hit i Nederländerna och Belgien med "Visite", framförd tillsammans med den franska gosskören Les Poppys. 1982 var hon programledare för den nederländska ESC-uttagningen.

I början av 1990-talet tappade Lenny Kuhr sin röst under nästan ett års tid. Detta utlöste en personlig kris för henne och när rösten återvände började hon söka sig nya och mindre kommersiella musikaliska vägar. 2017 firade Lenny Kuhr femtio år på scenen och ger fortfarande ut ny musik som hon producerar själv och ger ut på eget bolag. 

På scenen i Madrid hade hon sällskap av Piet Souer som själv skulle vinna den nederländska finalen som låtskrivare 1983 och 1996.

Lenny Kuhr / De troubadour (Nederländerna 1969)

Delad 1:a plats av 16 bidrag i Madrid

A Monster Like Me / Norge 2015

Att en liten sångtävling som föddes av en slump i televisionens absoluta barndom skulle leva och frodas och fira 60-årsjubileum var ändå ganska uppseendeväckande och en god anledning för NRK att bulla upp och göra en mer påkostad och spektakulär nationell final än på länge.

Nog för att det fanns anledning ändå. Året innan hade man försökt göra ett mer lo-fi och organiskt program med mindre glitter och mer närhet. Resultatet blev ramaskri i pressen och de sämsta tittarsiffror en norsk final någonsin haft. Dags att sudda ut och göra om. Folket krävde gala, då skulle folket få gala.

Det första steget var att fokusera allt krut och hela budgeten till en enda sändning. För första gången sedan 2005 ordnades inga semifinaler och urvalsjuryn plockade helt enkelt ut elva låtar som gick direkt till final.

Den riktigt stora karamellen var att Kringkastingsorkestret (KORK) bjöd på levande musik i programmet för första gången sedan 1984. Sedan dess hade den norska finalen spelats av mindre sättningar tills alla toner lades på band i slutet av 90-talet. Sex av de elva bidragen i Oslo Spektrum 2015 använde sig även av orkestern i tävlingen.

Skyhög favorit att vinna var "En godt stekt pizza" med Staysmann & Lazz som redan före finalen hade över en miljon spelningar på Spotify och som blev hela finalens största hit. Norrmännen hemma i soffan var kanske inte lika sugna på att visa upp just den Norgebilden i Wien och partylåten blev trea.

Istället var det Erlend Bratland som klickat till i stugorna i nästan hela Norge. Han hade slagit igenom sju år tidigare i programmet "Norske talenter" och gjorde nu comeback i rampljuset. "Thunderstruck" - skriven av Joy och Linnea Deb som två månader senare skulle vinna hela ESC för Sveriges räkning - var favorit i fyra av fem telefonröstningsområden.

Den sista regionen Østlandet - där ungefär halva Norges befolkning bor - tyckte annorlunda och med minimal marginal gick vinsten istället till "A Monster Like Me" med duon Mørland & Debrah Scarlett. I stundens hetta skrek Debrah Scarlett en glad svordom i direktsändning vilket ledde till en mindre folkstorm efteråt.

Vinnarduon hade det gemensamt att de båda var norrmän i exil som nu satsade på karriär i hemlandet. Kjetil Mørland var bosatt i Storbritannien där han skrivit låtar och spelat i bandet Absent Elk. Debrah Scarlett (egentligen Joanna Deborah Bussinger) var född i Basel i en norsk-schweizisk familj.

Låten och den suggestiva videon (enligt uppgift inspirerad av Henrik Ibsen) väckte ett visst intresse men de två sångarna lär ha fått slita och dra en del i sin låt innan de fick den att fungera på scenen. När kamerorna väl rullade i Wien satt allt där det skulle och för andra året i rad fick Norge en fin åttondeplats med sig hem. Hade startfältet varit lite mindre balladtungt kunde det säkert ha räckt ännu längre.

Den påkostade norska finalen och framgången i Wien till trots blev låten aldrig mer än en rätt modest hit på hemmaplan och såväl Mørland som Debrah Scarlett har haft svårt att hitta sig en självklar plats i den norska popvärlden. Helt tydligt räckte det inte att vinna Norsk Melodi Grand Prix för att etablera sig.

Kjetil Mørland ställde upp på nytt som artist 2019 och 2020 skrev han vinnarlåten "Attention" som aldrig fick tävla i ESC då finalen i Rotterdam ställdes in.

Mørland & Debrah Scarlett / A Monster Like Me (Norge 2015)

8:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

I'm A Joker / Georgien 2012

Sedan debuten 2007 hade Georgien tagit sig till final varje gång de deltagit och bland ESC-fansen pratades det högt om att Georgien - precis som Armenien - hade en lojal skara landsmän i exil som alltid skulle rösta sina gamla hemländer till final. Georgien kunde matematiskt sett inte förlora.

Den diskussionen hettade till rejält när det visades sig att låten som vann den georgiska finalen 2012 var rent ut sagt förfärlig. Skulle deras skrattretande fuskbygge till låt faktiskt segla in i finalen ändå och slå ut någon som faktiskt skulle förtjänat en finalplats?

"I'm A Jocker" var en högst omelodiskt stycke som ogenerat stulit sin huvudsakliga textidé rakt av från "The Joker" med Steve Miller Band. Men vad menades egentligen med titeln? En snabb sökning i olika slanglexikon visar att "jocker" avser någon som stulit någon annans stil rakt av, vilket ju i och för sig vore passande i sammanhanget. 

Enligt gammal amerikansk fängelseslang är en jocker dessutom en dominant homosexuell man, vilket vore lätt tragikomiskt med tanke på att Georgien först 2012 förbjöd diskriminering mot personer baserat på sexuell läggning.

I slutändan visade det sig att någon bara stavat fel. Låten skulle heta "I'm A Joker" och inget annat.

Anri Djochadze (på engelska transskriberat som Jokhadze) visade sig vara väletablerad i det georgiska musiklivet. Han hade sjungit offentligt redan som barn och hade sjungit i kören bakom Diana Gurtskaya i Belgrad 2008. 

I den georgiska finalen 2009 hade han ställt upp med den minst sagt minnesvärda (och förskräckliga) "I Want You Back" där hela scenshowen anspelar på Sovjetunionens flagga och på Stalin (som ju själv var född i Georgien). Det året genomsyrades visserligen av ilska mot Ryssland efter kriget 2008 och Georgien skulle slutligen dra sig ur finalen i Moskva.

Inför Baku hade man städat upp "I'm A Joker" en aning men vad hjälpte det när själva låten var bedrövlig? Fansen kunde dra en lättnadens suck då Georgien för första gången blev utslagna i sin semi. Inte ens länder med stor diaspora kunde ta sig till final med riktigt vad för skräp som helst.

Den gode Anri har fortsatt sin bana inom georgisk showbiz, inte minst som producent för andra artister.

Anri Djochadze / I'm A Joker (Georgien 2012)

14:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku

LoveWave / Armenien 2016

Eurovision Song Contest har alltid varit en politiskt laddad tillställning. Själva ansatsen att försöka förena Europas länder kring något så lättsmält och allmängiltigt som populärmusik var i sig högst politisk, bara några år efter att länderna ifråga skjutit och kastat bomber på varandra.

Ju mer avlägset andra världskriget blev, desto mer avvisande blev EBU mot allt politiskt. ESC är en tillställning utan politik hävdade man, och man skrev in i reglerna att inga bidrag fick innehålla några som helst politiska budskap. En paragraf man sedan följt upp rätt halvdant i sanningens namn.

En annan bestämmelse man funderade på i många år är vilka flaggor som får synas i rutan. Ett förslag var att det enbart fick viftas med deltagarländernas nationsflaggor och inget annat. Nix nej för exempelvis Ålands, Föröarnas eller Skottlands flaggor. 

EBU fick ganska snabbt retirera i den frågan, men man vill ändå inte ha "kontroversiella" flaggor i sin sändning. Men var går gränsen för när en flagga blir kontroversiell?

Armenien hörde till förhandsfavoriterna i Stockholm 2016. Man hade valt ut den rutinerade Iveta Mukuchyan som var född i Armenien men uppvuxen i Tyskland, där hon även deltagit i ett par stora talangjakter. 

Låten "LoveWave", som Iveta själv varit med och skrivit, kändes samtida och var snyggt producerad. Inte minst hade den ett spännande glissando före refrängen som lätt kunde föra tankarna till "A Day In The Life", möjligen The Beatles bästa inspelning någonsin.

När Armenien högst väntat gick till final höll Iveta upp något som i allra högsta grad var en kontroversiell flagga. Ett otränat öga trodde säkert att det var Armeniens egen, men i själva verket var det flaggan för den omstridda utbrytarrepubliken Nagorno-Karabach. Azerbajdzjans delegation gick i taket, tätt följda av EBU:s referensgrupp.

Eftersom man inte på förhand uttryckligen förbjudit flaggan kunde man inte ge Armenien något straff men istället gav man en lång, arg blick och en ovanligt kraftig varning. Om Armenien bröt mot reglerna igen skulle deras bidrag diskvalificeras. Man verkar däremot inte ha sagt något om kommande tävlingar och det är oklart vad som skulle hända om någon annan armenisk artist skulle göra samma sak ett annat år.

Iveta fick en sjundeplats till slut och har förblivit en stjärna att räkna med i Armenien. Senare samma år kastade hon sig även ut i en karriär som skådespelerska och fick 2018 pris som bästa artist.

Nagoro-Karabach bytte 2017 namn till Republiken Artsach och är i praktiken ett självstyrande land men är inte internationellt erkänt ens av Armenien, vars militära beskydd man är beroende av.

Iveta Mukuchyan / LoveWave (Armenien 2016)

7:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

Dancing In The Rain / Spanien 2014

Det var ingen stor överraskning när Ruth Lorenzo slutligen satsade på att representera Spanien i Eurovision Song Contest. Fansen hade i flera år pratat om henne och när en lovande karriär tycks rinna en mellan fingrarna är det ju aldrig en dum idé att synas i ett sammanhang med hög profil.

2008 hade hon tävlat i den femte upplagan av brittiska X-Factor, en serie med skyhöga tittarsiffror och massiv mediabevakning. Coachad av Dannii Minogue kom Ruth slutligen på en femteplats och framtiden såg ljus ut. Inte minst spekulerades det i om hon skulle representera Storbritannien eller Irland vid ESC i Moskva 2009.

Den brittiska karriären sladdade till när Ruth först kom i onåd hos Simon Cowell genom att skriva kontrakt med Virgin Records istället för hans eget bolag, ännu mer när samarbetet med Virgin skar sig och kontraktet revs. En i princip färdigt inspelad skiva skrotades helt och gavs aldrig ut.

Ruth försökte istället ge ut en skiva på eget bolag i Spanien men inte heller det resulterade i något. Ruth skrev mest låtar åt andra - inte minst sin tidigare coach Dannii Minogue - medan hennes egen stjärnstatus svalnade allt mer.

När RTVE avslöjade att hon var en av sex deltagare i den spanska nationella finalen 2014 utpekades hon ändå som storfavorit med "Dancing In The Rain", som hon själv varit med och skrivit.

Hon skulle ändå möta oväntat starkt motstånd från Brequette - en sydafrikansk sångerska som slagit sig ned i Madrid och fått stor uppmärksamhet i spanska The Voice 2012. När röstningen var klar var det dött lopp mellan "Más" och "Dancing In The Rain". 

Ruth hade fått större stöd i telefonomröstningen och utropades till vinnare i en sekvens som är Ruth Lorenzo i ett nötskal: en duktig sångerska som lätt bubblar över och blir intensiv och aningens för mycket.

I Köpenhamn lyckades hon ändå hålla ordning på nerverna och vid sidan av att bli god vän med vinnande Conchita Wurst rodde hon också hem en tiondeplats (tillsammans med Pastora Soler 2012 Spaniens bästa placering på hela decenniet). "Dancing In The Rain" gick också upp på den spanska hitlistans förstaplats.

Sedan dess har Ruth lyckats hålla fast i sin status som stjärna på hemmaplan. Hon har två framgångsrika album under bältet - det senare utgivet på eget bolag - och har både spelat musikal och startat eget klädmärke.

2016 hamnade hon i Guinness rekordbok efter att ha uppträtt i åtta olika spanska städer under tolv timmar i ett insamlingsjippo till förmån för bröstcancerforskning.

Ruth Lorenzo / Dancing In The Rain (Spanien 2014)

10:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn