14 januari 2018

Heaven / Island 2004

Trots att det gått bra i Riga - man hade hamnat bland de tio bästa och slapp därför gå igenom den nya semifinal EBU infört - satte RÚV sin nationella final i malpåse och beslöt att välja bidrag internt. Kanske ville man spara pengar - kanske ville man ha högre kontroll över vem som faktiskt skickades iväg som representant.

Man fastnade för en ballad skriven av den relativt oprövade Sveinn Rúnar Sigurðsson - till vardags kort och gott kallad Svenni - som debuterat i den nationella finalen året innan. I samråd med RÚV bestämde man att den omåttligt populäre Jónsi - Jón Jósep Snæbjörnsson - skulle sjunga.

Jónsi hade gjort sig ett namn som sångare i bandet Í svörtum fötum ("Klädda i svart") och hade flera gånger blivit nominerad som landets bästa manliga artist. Året innan hade han spelat huvudrollen i Grease i Reykjavík.

"Heaven" presenterades för publiken i form av en snygg video som väckte frågor om vad texten egentligen betydde - på vilket sätt hade textens jag lämnat sin älskade? Var det en sång från andra sidan döden? Kuriöst nog förekommer inte titelordet en enda gång i den sjungna texten.

I Istanbul sjöng Jónsi superbt på de första repetitionerna men struntade i sångpedagogens råd att spara på rösten under veckan och dök upp på allehanda fester där han glatt sjöng så länge någon ville lyssna.

När lördagen kom var stämbanden trötta och varken närvaron eller sången blev lika skarp som man skulle ha hoppats på. Det flesta balladpoäng gick dessutom till anting Serbien-Montenegro eller Cypern och Island fick nöja sig med en blek placering och att pröva lyckan i semifinalen året därpå.

Jónsi visade sig inte vara riktigt klar med ESC. Han ställde upp i den nationella finalen på nytt 2007 och fem år senare fick han än en gång representera sitt land. Han ska inte blandas ihop med en annan framgångsrik Jónsi - Jón Þór Birgisson - som sjunger i Sigur Rós.



Jónsi / Heaven (Island 2004)
19:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

13 januari 2018

Shiru / Israel 1993

Shaike Paikov var en riktig vinnarskalle. Om man ställde upp i en festival var det för att vinna, punkt och slut. Inget annat räknades. När hans bidrag i Lausanne 1989 bara landade på tolfte plats blev han rasande och i en intervju med And The Conductor Is... anklagar han den schweiziske ljudteknikern för att vara en antisemit som med flit förstört ljudmixen i finalen.

När Saraleh Sharon (ibland skrivet Sarah'le Sharon) hörde av sig inför Kdam 1993 och önskade sig en allsång om hur alla kan sjunga tillsammans var Paikov lagom entusiastisk. Han tyckte att Saraleh - som bland annat var känd från tv - var en dålig sångerska som dessutom var för gammal för att tävla.

Av någon anledning lät han sig övertalas på villkor att han fick sätta ihop en grupp som skulle sjunga verserna och ta fokus från Saraleh. Det funkade och "Shiru" ("Sjung!") vann mot alla odds den förvånansvärt bleka israeliska finalen.

I Millstreet tog vänskapen slut mellan låtskrivaren och sångerskan bakom pianot. Nu ville Saraleh vara i fokus och synas mer i bild och den israeliska delegationen grälade öppet inför bildproducenten som slutligen verkar ha bränt propparna rejält och hotat att utesluta Israel ut tävlingen om de ställde till med mer problem.

Shaike Paikov ville åka hem på fläcken men ombads stanna för att inte de israeliska tidningarna skulle märka oredan i delegationen. Den inte särdeles ödmjuke Paikov säger i samma intervju att hans "underbara sång" - som han visserligen skrivit motvilligt med vänsterhanden i all hast - skulle kommit bland de tre bästa om det inte varit för Saraleh.

Nu blev det en ännu en näst sista plats men till skillnad från 1986 stod sju nya länder och väntade på att få tävla och Israel kastades ut i kylan och tvingades stå över ett år.



Lahakat Shiru / Shiru (Israel 1993)
24:e plats av 25 bidrag i Millstreet

12 januari 2018

We Are The Winners / Litauen 2006

Vad gör man när man har försökt och försökt men ingen någonsin förstår en eller röstar på ens bidrag? Det kan förstås hända att man tappar humöret en aning och bestämmer sig för att visa rumpan åt publiken, om än bildligt talat.

LT United var en grupp som sattes samman enbart med syfte att vinna den litauiska uttagningen 2006. Rocksångaren Andrius Mamontovas samlade ihop ett gäng kända manliga musiker - han jämförde uppställningen med ett nationellt landslag - som alla ville vara med och kanalisera den nationella ilskan över att aldrig lyckas.

Det är ingen våldsam överdrift att påstå att eurovisionsfansen inte direkt var stormförtjusta men hemma i Litauen blev låten en stor framgång och ett stående inslag som hejaklacksång i olika idrottsliga sammanhang.

I Aten bjöd LT United på megafonsång, robotliknande fuldans och en hel del marscherande på stället. Publiken buade men tittarna lät sig roas och smällde till med vad som ännu idag (2017) är Litauens bästa placering.

LT United hade fullgjort sitt syfte och upplöstes i lugn och ro efter att ha sålt platina av sin låt på hemmaplan. Dessutom tog man sig även upp på fjortonde plats på den finländska singellistan.



LT United / We Are The Winners (Litauen 2006)
6:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

11 januari 2018

Straatdeuntje / Belgien 1957

Redan från början valde det tvåspråkiga Belgien att dela upp sitt tävlande och låta de två stora språkområdena turas om att utse det nationella bidraget vartannat år. Det kan verka självklart att båda språken ska vara representerade men frågan är hur självklart det var i slutet av 1950-talet.

Vid självständigheten 1830 var den belgiska staten enspråkigt fransk och det skulle ta nästan sjuttio år innan nederländska fick någon form av officiell status. Landets konstitution fick inte en officiell nederländsk version förrän 1967. Kungahuset representerade den franskspråkiga överklassen. Allt detta underblåste de tilltagande motsättningarna språkgrupperna emellan.

Om det nu var så viktigt att Belgiens båda huvudsakliga grupper skulle representeras internationellt, varför framfördes de båda belgiska bidragen på franska 1956? Varför inte en låt på vardera språket?

När det nu blev Flanderns tur att stå för fiolerna valde man ut Bobbejaan Schopen - en mycket populär entertainer och professionell visslare - som fick sjunga tre bidrag som en jury fick välja bland. Tävlingsmomentet kanske inte var så starkt betonat i den nationella finalen, då Bobbejaan enligt legenden inte visste vilken låt han skulle sjunga då han anlände till Frankfurt.

"Straatdeuntje" ("Slagdänga") blev ingen stor hit men Bobbejaan själv hörde till Flanderns mest framgångsrika artister i nästan tjugo år. Vid millenieskiftet hörde han till de tvåhundra rikaste personerna i Belgien.

1961 grundade han temaparken Bobbejaanland där man blandade in kultur bland alla attraktioner. Än idag fungerar parken och hör till Belgiens mest populära. Bobbejaan drev parken fram till 2004 och bodde kvar på området till sin död 2010.

1977 delades belgisk public service upp i två skilda bolag - BRT (idag VRT) och RTBF - som sedan dess delar på landets medlemsskap i EBU.



Bobbejaan Schoepen / Straatdeuntje (Belgien 1957)
Delad 8:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

10 januari 2018

Halay / Turkiet 1984

När man bildar en grupp i hopp om att bli upptäckt och älskad och populär väljer man gärna ett bra namn - gärna kort och slagkraftigt och lätt att minnas. Fast man kan ju göra tvärtom också. Ett långt och komplicerat namn kan ju i bästa fall också fungera. Fråga bara Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich som hade flera hits i slutet av 1960-talet.

Kommer man från Turkiet kan man ju lika gärna kalla sig något i stil med Beş Yıl Önce On Yıl Sonra ("För fem år sedan, tio år senare"). Deras namn satte myror i huvudet på åtskilliga journalister och kommentatorer i Luxemburg 1984 och minst en svensk artikel trodde att det rörde sig om de tre artisterna Beş Yıl, Yıl Sonra & Önce On.

De var ett slags felande länk mellan Mamas & The Papas och Abba, och sjöng popmusik med mycket stämmor och harmonier. 1983 hade de kommit tvåa i den nationella finalen med "Atlantis" som sannolikt skulle besparat Turkiet den nolla som väntade i München.

"Halay" var ett mycket turkiskt stycke med orientaliska tonföljder och många lokala instrument i arrangemanget. Halay är en traditionell dans som man enligt texten dansar så jorden skakar, tills ingen människa längre är en främling.

Nytt för i år var att det vinnande bidraget skickades iväg till ett skivbolag i Tyskland i hopp om att de skulle kunna göra låten mer publikvänlig och öka den tidigare så fattiga poängskörden. Tyskarna plockade bort en del av de exotiska instrumenten och öste på med tidstypiska synthar istället, men viktigast av allt bad de turkarna att lägga till en refräng till låten.

Kanske att man plockade bort lite onödigt mycket turkisk särart i sin iver att städa upp låten men slutversionen blev riktigt snygg och tilltalande. I Luxemburg blev det ändå en del högre poäng och tolfteplatsen var Turkiets i särklass bästa placering dittills.

Beş Yıl Önce On Yıl Sonra skulle året efter få stå framgång med en LP de spelade in tillsammans med Ajda Pekkan (Turkiet 1980) och sjöng ihop i många år, även om man bytte ut ett par medlemmar då och då.

Att skicka bidragen på remiss sågs som ett lyckat tilltag och det skulle TRT fortsätta med i många år till.



Beş Yıl Önce On Yıl Sonra / Halay (Turkiet 1984)
12:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

9 januari 2018

Running / Ungern 2014

Nu hade ungersk tv verkligen fått snurr på A Dal - den nya nationella finalen hade tagit landet till final 2012 och in bland de tio bästa 2013. Ingen liten sak för ett land med ett svårt språk och en gnagande känsla av att vara annorlunda än alla andra.

2014 fanns flera starka kandidater i startfältet men det de flesta undrade över var om András Kállay-Saunders skulle få sin revansch nu. Året innan hade han varit juryns skyhöga favorit med "My Baby" innan tittarna kommit in och vänt hela resultatet på huvudet och givit segern till ByeAlex istället.

Kállay-Saunders var född och uppvuxen i New York - hans pappa var den kände musikern Fernando Saunders och hans mamma Katalin Kállay, fotomodell och skådespelerska av adlig ungersk släkt.

András hade tillbringat en längre tid i Ungern 2010 för att hälsa på sin mormor då han sökte till talangjakten Megasztár på ungersk tv. Han vann hela tillställningen, fick skivkontrakt och flytta permanent hem till det gamla landet.

Nu var också tittarna med på noterna - alla gillar väl en snygg revansch? - och det blev seger för "Running", en sång om utsatta barn och familjevåld. Kállay-Saunders själv berättade att texten handlade om en av hans bästa vänner under uppväxten. En del kritiker tyckte att temat kändes lite spekulativt men faktum var att Ungern hade besvärande höga siffror gällande våld i hemmen. Gissningsvis kunde obehagligt många tittare identifiera sig med texten.

Före Köpenhamn sågs Ungern som en riktig vinnarkandidat men hamnade av någon anledning i något slags bakvatten och svalnade rejält i förhandstipsen ju längre veckan gick. Kállay-Saunders vägrade se sig slagen och när det väl gällde tog han hem en femteplats - Ungerns bästa placering sedan debuten 1994.



Kállay-Saunders / Running (Ungern 2014)
5:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

8 januari 2018

Madrugada / Portugal 1975

Den auktoritära och lätt fascist-anstrukna portugisiska diktaturen hade städats bort i den fredliga nejlikerevolutionen - där Portugals eurovisionsbidrag från 1974 spelat en viss roll - och nu bubblade hela landet av förväntan och lycka över den nya friheten.

Duarte Mendes var kapten i den portugisiska armén och hade varit direkt inblandad i revolutionen ett knappt år tidigare. Parallellt med det militära hade han också en sångkarriär - han hade spelat in flera singlar och deltagit i Festival da Canção flera gånger. Nu blev det vinst då han gav röst åt hela den nya tiden och representerade alla landets nya förhoppningar.

"Madrugada" ("Gryning") är en totalt obekymrad hyllning till revolutionen som fått landet att födas på nytt och som fått människorna att upptäcka sig själva.

Även i grannlandet Spanien var diktaturen försvagad. Diktatorn Franco var döende och greppet om staten höll på att glida de styrande ur händerna. De ville förmodligen inte visa en hyllningssång till någon revolution på bästa sändningstid och tidningarna spekulerade i huruvida spansk tv skulle gå ned i svart under Portugals bidrag.

Inte nog med att TVE visade den revolutionära sången - den spanska juryn dristade sig dessutom till att ge den två poäng. Bara två länder till släppte till poäng - Turkiet smällde i och för sig till med en tolva - men det blev en låg placering för sången om friheten.

Inte för att det spelade någon roll hemma i Portugal där "Madrugada" blivit evig och som ofta framförs och tolkas av nya artister som inte ens var påtänkta då revolutionen genomfördes.



Duarte Mendes / Madrugada (Portugal 1975)
16:e plats av 19 bidrag i Stockholm