Sexton år av ständiga misslyckanden hade börjat trötta ut den turkiska publiken. Vad fanns det för mening med att ställa upp gång på gång i en tävling där ingen ville ha en med?
Turkarna hade ju redan provat olika saker som möjligen kunde tilltala européerna: man hade provat att kalla sina låtar något som skulle låta bekant (1982), att sjunga om något som publiken kunde relatera till (1983) samt att skicka sina låtar till ett tyskt skivbolag för att få en mer gångbar touch på dem. Man hade till och med testat att låta riktigt turkiskt 1989 men det funkade inte alls.
Till skillnad från Turkiet hade Jugoslavien lyckats väldigt bra med en mer västerländsk stil - bland annat vann man 1989 med en låt som hämtad från ett tidigt amerikanskt 1960-tal - och kanske någon på TRT lät sig inspireras. I den nationella finalen 1991 hade man tänkt internationellt och där fanns en "Turkish Delight" såväl som en "Hamburger" men vinnaren var en snärtig och glad twist.
Twisten hade slagit igenom stort i slutet av 1950-talet och blivit en världsomspännande fluga under ett par år tills även föräldragenerationen börjat dansa och ungdomarna tröttnade. Twisten hade fått en viss renässans under 1980-talet tack vare Fat Boys och Jive Bunny.
I Rom hörde den för tillfället hopplockade trion İzel Çeliköz, Reyhan Karaca och Can Uğurluer knappast till förhandsfavoriterna men ungdomarnas glada humör smittade av sig på en hel del bedömare under repetitionsveckan.
Underligt nog satte sig de svenska tidningarna på sina allra högsta hästar och dömde ut låten för att den lät oturkisk. Lasse Anrell i Aftonbladet tyckte att såväl Jugoslavien som Turkiet höll på att utplåna alla sina nationella särdrag och därför kunde kastas ut ur tävlingen, utan att ägna en tanke åt hur mycket svensk folkton som egentligen fanns i Carolas "Fångad av en stormvind".
Juryn var på något bättre humör än de svenska tyckarna och Turkiet fick en tolfteplats med sig hem i bagaget. Inte så illa med tanke på vad man var vana vid, men den nationella finalen fortsatte att snabbt tappa i betydelse.
İzel Çeliköz blev snart en av Turkiets största stjärnor och har sålt över två miljoner skivor. Även Reyhan blev ett aktat namn medan Can hamnade lite mer i skymundan trots att han än idag ägnar sig åt musiken.
Det största frågetecknet för min del vad gäller det här bidraget rör den synth som står på scenen utan att någon spelar på den. Ännu en miss av de italienska arrangörerna eller fanns här en tanke av något slag? Och i så fall vad?
Can, İzel & Reyhan / İki dakika (Turkiet 1991)
12:e plats av 22 bidrag i Rom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar