Apricot Stone / Armenien 2010

Dagens Armenien är bara en liten del av det en gång så mäktiga armeniska kungadömet - världens första land att anta kristendomen som statsreligion. Genom historien har dess folk spritts över världen och idag identifierar sig de flesta av världens armenier med det historiska Armenien snarare än dagens republik.

Det finns en mängd symboler som frammanar minnet av det gamla hemlandet, inte minst landets nationalfrukt. Aprikosen kommer egentligen från Kina men i många år trodde man att dess urspring var i Armenien och dess latinska namn - prunus armenicus - betyder "armeniskt plommon".

Enligt traditionen skulle den som lämnade Armenien ta med sig en aprikoskärna ut i världen. När man slagit sig ned planterar man kärnan i den nya jorden och minns det gamla landet då aprikosträdet växer upp.

Sången som vann den armeniska melodifestivalen handlade just om denna längtan tillbaka till det som en gång varit och hur viktiga symboler kan vara för den som inte kan leva i sitt hemland.

Eva Rivas var en av världens åtta miljoner exilarmenier, född och uppvuxen i Ryssland. Hon hade sjungit sedan barnsben och vunnit flera musikpriser men även arbetat som modell och utmärkt sig med sina dryga 190 centimeter i längd.

Med på scenen i Oslo fanns en musiker som spelade duduk - ett klassiskt armeniskt instrument, traditionellt tillverkad av aprikosträ. Här lämnade man ingenting åt slumpen.

Turkiska journalister på plats undrade om hela bidraget anspelade på det armeniska folkmordet, något det armeniska delegationen åtminstone inte förnekade.



Eva Rivas / Apricot Stone (Armenien 2010)
7:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Frauen regier'n die Welt / Tyskland 2007

Tyskland hade jobbat hårt på att höja profilen på ESC på den tyska marknaden och det hade överlag gått ganska bra. Såväl Max 2004 som Texas Lightning 2006 hade blivit stora hits på hemmaplan men placeringarna internationellt hade lämnat en del övrigt att önska.

Precis som 2006 omfattade den nationella finalen enbart tre bidrag så i direktsändningen fick samtliga kandidater också sjunga egna versioner av tidigare tyska bidrag. Tittarna fick välja vinnare utan inblandning av några experter och sjuttio procent av rösterna gick till Roger Cicero.

Roger Cicero var född 1970 i Västberlin och hade studerat musik i Hilversum och sakta med säkert gjort sig ett namn i Tyskland. Hans musik hade rötterna i swing och jazz och de tyska texterna hade oftast någon form av underfundighet i sig. 2006 blev hans album "Männersachen" en stor hit och sålde med tiden trippel platina.

"Frauen regier'n die Welt" ("Kvinnorna styr världen") blev ännu en stor hit och Tyskland seglade upp i förhandstipsen som en mycket möjlig vinnare i Helsingfors. Många hakor slog i golvet då Roger floppade totalt och fick en högst medioker placering i finalen.

Allt sedan telefonomröstningen införts på allvar 1998 hade varje land för säkerhets skull haft en jury som röstat i händelse av tekniska fel eller nedbrunna telefonväxlar och nu visade det sig att 2007 års jurygrupper skulle ha placerat Roger etta i finalen. Slog man ihop folkets och juryns vilja hade Tyskland fått en betydligt mer lysande sjätteplats. Skulle man få ett bättre resultat om man kombinerade de båda gruppernas tyckande? De närmaste åren skulle juryn få ett större inflytande igen.

Roger for inte illa av den låga placeringen. Vid sidan av en mycket framgångsrik musikkarriär fick han prova på filmroller och att dubba Disneyfilmer till tyska. Däremot började sångaren lida av allt sämre hälsa och diagnosticerades 2015 med kroniskt trötthetssyndrom.

I mars 2016 drabbades Roger Cicero av ett slaganfall som han inte återhämtade sig från. Sångaren avled på toppen av sin karriär, endast 45 år gammal.



Roger Cicero / Frauen regier'n die Welt (Tyskland 2007)
19:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

Voltarei / Portugal 1988

En gång i tiden hade Festival da Canção varit en stor och viktig institution i det slutna Portugal. En av få platser där populärmusik kunde presenteras för publiken och där tidens intellektuella använde schlagertexter som vapen mot diktaturen.

Under 1980-talet - när friheten var erövrad och det inte fanns någon större anledning att längre protestera mot något - sjönk intresset dramatiskt och efter 1987 års antiklimax till deltagande skrotade RTP sin gamla festival och beslutade sig för att välja sitt eurovisionsbidrag internt istället. Plötsligt kände sig musikindustrin förbigången och en gnutta av den gamla revolutionära andan glimtade till på nytt.

I hast arrangerades "Prémio Nacional de Música" - en ny popfestival där man skulle ta fram ett potentiellt bidrag för ESC i Dublin som sedan skulle få delta i RTP:s interna final.

Vid finalen i Figueira vann en gammal bekant. Dora hade representerat Portugal i Bergen 1986 och etablerat sig som en riktig popstjärna med hits som "Our Love" och "Já dei". Vinnarlåten "Déjà vu" lät betydligt mer samtida än de flesta andra portugisiska bidrag gjort och blev ännu en framgång.

RTP:s jury lät sig inte imponeras. De höll fast vid Dora men skickade henne till Dublin med en helt annan låt istället. "Voltarei" ("Jag ska återvända") var inte en dålig komposition men verkar inte ha varit färdig när den valdes ut. Versionen som hördes i förhandsvideon var väldigt olik den som senare gavs ut på skiva.

I Dublin använde man sig av oklar anledning av ännu ett helt annat arrangemang och nu lät bidraget lätt stressat och rörigt. Fem poäng blev allt man fick och RTP:s jury hade gjort fiasko. Varför hade man valt en så ofärdig låt när alla ändå visste att det funnits annat material till hands? Året efter var Festival da Canção tillbaka i rutan och den nya poptävlingen syntes aldrig till på nytt.

Dora jobbade vidare med ganska stor framgång men lade snart karriären på is efter att hon mött kärleken. 1990 flyttade hon till Brasilien och försvann ur offentligheten i drygt tio år. Idag är hon tillbaka i Portugal och förblir ett känt namn på hemmaplan.



Dora / Voltarei (Portugal 1988)
Delad 18:e plats av 21 bidrag i Dublin

Þá veistu svarið / Island 1993

Det hade gått ganska bra för Island - man hade placerat sig bland de tio bästa såväl 1990 som 1992 - och nu dukade RÚV upp en ovanligt stor nationell final med hela tio bidrag. Åtta regionala jurygrupper samt en grupp bestående av experter fick välja vinnare. De var rätt överens och röstningen blev aldrig speciellt spännande.

Vann gjorde Ingibjörg Stefánsdóttir, en självsäker och på alla sätt anslående 20-åring från Reykjavík. Hon gjorde modelljobb och skådespelade och hade året innan gjort en framträdande roll i en isländsk film. Att ställa upp i den isländska finalen var hennes första riktigt stora jobb som sångerska.

Även tvåan - Anna Mjöll Ólafsdóttir med "Eins og skot" ("Som ett skott") - gjorde ett visst intryck och skulle komma att få sin chans att representera hemlandet internationellt 1996.

I Dublin kallade sig Ingibjörg för det något kortare och snärtigare Inga och väckte ett visst uppseende såväl under repetitionerna som utanför scenen. Svenska tidningar rapporterade att den isländska sångerskan sprungit runt i hotellkorridorerna en kväll iförd bara trosor. Annika Sundbaum-Melin fnyste i en kommentar i Aftonbladet att ingen skulle ha lyft på ögonbrynen alls om artistens hetat Inge och varit en kille.

"Þá veistu svarið" ("Då vet du svaret") utropades prompt som en förhandsfavorit av SVT:s kommentator Jan Jingryd och islänningarna skruvade i vanlig ordning upp sina förhoppningar. En placering exakt i mitten av resultatet borde ha varit ganska okej för ett litet land men upplevdes säkert som en besvikelse i RÚV:s korridorer.

Året därpå krympte Söngvakeppni sjónvarpsins ned till en riktig minivariant och 1995 skrotades den nationella ligan helt. Island skulle inte ordna tv-sända uttagningar på nytt förrän år 2000.



Inga / Þá veistu svarið (Island 1993)
13:e plats av 25 bidrag i Millstreet

Stjärnorna / Sverige 1994

Intresset för Eurovision Song Contest var katastrofalt lågt hos publiken, hos pressen, hos de tävlande tv-bolagen. Ingen verkade längre vara intresserad av att vara med i en tävling som möjligen hade gjort sitt och som alltmer framstod som en del av historien.

Om det inte stått ett gäng länder från östra Europa - där den politiska förändringens vindar svept fram med våldsam stormstyrka - och knackat otåligt på dörren för att få vara med, så skulle EBU förmodligen helt enkelt ha lagt ned programmet och låtit en era gå i graven.

I Sverige var krisen aldrig lika djup som i de flesta andra deltagarländer men inget år har Melodifestivalen känts lika bottenfrusen som 1994. Nöjesavdelningen på Kanal 1 i Stockholm verkar inte ha tagit urvalsprocessen på något större allvar och rykten säger att de var nära att skära ner antalet deltagarlåtar då de inte kunde hitta tio som var tillräckligt bra.

Kommersiella TV3 höll inte med och ordnade en alternativ final med bidrag som ratats av juryn. Startfältet var minst sagt av varierande kvalitet men vinnaren - "Viva Fernando Garcia" med Jenny Öhlund (senare känd som Jenny Silver) - blev en betydligt större hit än någon av låtarna i SVT:s final.

För första gången sedan 1985 fick den svenska finalen flytta in i en tv-studio och andades lågbudget på flera sätt. Programmet hjälptes något av att omröstningen blev en thriller där tre låtar in i det sista slogs om guldet.

Rätt låt vann då segern förvandlade Roger Pontare från en skicklig doldis till folkets älskling med sin uppseendeväckande utstyrsel och frisyr. Även Marie Bergman - som blev den första någonsin att representera Sverige tre gånger efter att ha tävlat med Family Four 1971 och 1972 - fick ett uppsving i karriären.

Vinnarlåten blev dessvärre en riktig flopp som knappt sålde något alls. Knappast hjälpte det att singelversionen var ett billigt hafsverk som mest lät som en demoversion.

Väl på plats i Dublin var Sverige först ut i startfältet. Bergman och Pontare sjöng innerligt och kraftfullt och den rätt undermåliga irländska orkestern gjorde sitt yttersta för det svenska bidraget. I slutändan var själva låten för tunn för att ha en chans i omröstningen och länge såg Sverige ut att riskera att bli utslängda ur tävlingen året därpå.

Till slut rann det till tillräckligt med poäng och när Malmö fick ta hand om följande års svenska final gjorde de en riktig kraftansträngning för att få ordning på tävlingen på nytt.



Marie Bergman och Roger Pontare / Stjärnorna (Sverige 1994)
13:e plats av 25 bidrag i Dublin

Dziesma par laimi / Lettland 2004

Lettlands framfart i Eurovision Song Contest liknade mest en riktigt rivig bergochdalbana med riktigt höga toppar och minst lika djupa dalar.

Trots att det gått bättre än någon haft rätt att förvänta sig - hälften av landets bidrag hade placerat sig bland de tre bästa - fanns det ändå tvivel bland tv-bolagets höjdare om att detta var väl använda pengar och de fanns en viss nervositet i den lettiska delegationen på plats i Istanbul om huruvida man hade råd att placera sig dåligt i tävlingen.

Nervositeten till trots hade man ändå experimenterat lite och för första gången valt fram en låt på lettiska. Ivo Fomins och Tomas Kleins hade spelat tillsammans i två år och mötts med entusiasm på hemmaplan. 2003 hade de kommit på andraplats i den nationella finalen med "Muzikants" som följdes upp av ett framgångsrikt album.

"Dziesma par laimi" ("En sång om glädjen") var inte en riktigt lika tydlig låt och trots gimmicken med två trummisar på scenen fastnade den sannolikt inte i hemskt många tittares medvetanden. I likhet med de andra länderna som sjöng i början av semifinalen drabbades Lettland också av dåligt ljud i de flesta länders sändningar. Poängutdelningen blev snål och Lettland var aldrig ens i närheten av att gå vidare.

Vad cheferna än haft för tvivel så hölls LTV ändå kvar i tävlingen och redan nästa år skulle det åter gå väldigt mycket bättre.

Fomins och Kleins spelade in ett par skivor till men gick skilda vägar 2006. Ivo Fomins satsade på en solokarriär och Tomas Kleins blev en av frontfigurerna i gruppen Cacao. Än idag (2018) förblir "Dziesma par laimi" den enda låt som framförts på lettiska i Eurovision Song Contest.



Fomins & Kleins / Dziesma par laimi (Lettland 2004)
17:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

Kinder dieser Welt / Österrike 1985

Österrikes final hade varit både populär - alla tre vinnarna hade blivit hits på hemmaplan - och relativt framgångsrik då det gällde att lyckas i ESC, men efter ett enda misslyckande gav ORF upp och lade ned programmet. Nu skulle bidragen väljas internt istället.

Artisten man föll för var varken någon överraskning eller någon nykomling. Gerhard ”Gary” Lux var född i Kanada men kom till Österrike som riktigt liten och utbildade sig till eltekniker samtidigt som han ägnade sig åt musik, både som sångare och studiomusiker.

1983 vann han den österrikiska finalen som del av gruppen Westend, 1984 kom han på andra plats i duett med Gitti och fick följa med vinnaren Anita till Luxemburg.

”Kinder dieser Welt” (”Barnen i vår värld”) var en mycket internationell produktion, skriven av en amerikan, en engelsman samt tyske Michael Kunze. Förhandspresentationen kryddades med en mängd söta barn med olika hudfärg och Gary framställdes som en mycket prydlig och familjevänlig ung man. 

I kompgruppen kunde den med falkblick dessutom hitta Rhonda Heath som 1977 tävlat för Västtyskland som en del av Silver Convention.

För fjärde året i rad blev det egna bidraget en hit på de österrikiska listorna och trots att en åttondeplats var framgång för Österrike hade de flesta nog förväntat sig mer. Inte minst svenska tidningar hade höjt Gary Lux till skyarna hela veckan och utnämnt honom till en av finalens bästa artister. Åtminstone spelades låten in på svenska av dansbandet Schytts.

Gary spelade in en hel LP med titeln ”Dreidimensional” men ingen av de andra låtarna slog an som ”Kinder dieser Welt” hade gjort. Snart nog skulle han vara tillbaka i ESC på nytt.

Uppdaterad 30 april 2020



Gary Lux / Kinder dieser Welt (Österrike 1985)
8:e plats av 19 bidrag i Göteborg