7 januari 2018

I Can't Live Without Music / Tyskland 2002

Det var åtminstone en liten överraskning då Corinna May - en 29-åring från Bremen som varit blind sedan födseln - gick åstad och vann den tyska finalen 1999. Hon hade sjungit i olika körer och hade just släppt sitt andra album och strålade av lycka efter segern.

Lyckan skulle bli kort. Redan under finalen ringde tittare in till tv och tyckte att de hade hört Corinnas låt förut och snart nog bestämde sig arrangörerna för att undersöka saken. Det visade sig snabbt att vinnarlåten givits ut på skiva två år tidigare som "Where Have All The Good Times Gone" med gruppen Number Nine.

Här fanns inget att göra och vinnarlåten diskades. Corinna May grät floder och sade sig vara redo att strypa sin producent men fick ändå åka med den tyska delegationen till Jerusalem som tröstpris.

Ett andra tröstpris blev att Ralph Siegel - vars låt fick åka istället för Corinna - fattade sympati för sångerskan och ville skriva låtar till henne. Året efter ställde hon upp med den kanske inte så värst subtila "I Believe In God" och 2002 blev det seger på nytt för Ralph och Corinna.

I ungefär femton sekunder låter "I Can't Live Without Music" som en lovande discopastisch men sedan börjar Corinna sjunga och man inser snabbt hur illa artisten och låten passar ihop. Den fyrkantiga discon får Corinna att framstå som stel och borttappad, inte minst som de outhärdligt käcka körsångerskorna ständigt hotar att ta över hela showen.

Allt detta till trots räknades Tyskland som en av de riktiga storfavoriterna i Tallinn men när det väl gällde blev det en omild kraschlandning i de nedre regionerna av resultatet. Med all rätt. Ingen av de låtar Corinna och Ralph Siegel gjorde tillsammans blev någon större framgång och projektet avslutades.

Corinna har fortsatt sjunga och hade viss framgång med singeln "Jetzt wie noch nie" 2006. Numer sjunger hon i duon OneKiss tillsammans med "Claus mit C".



Corinna May / I Can't Live Without Music (Tyskland 2002)
21:a plats av 24 bidrag i Tallinn

6 januari 2018

Icebreaker / Norge 2016

Agnete Johnsen var en ung veteran med viss vana av att vinna saker. Redan som 14-åring hade hennes band The Blacksheeps vunnit MGP junior - både den norska och den nordiska finalen - med den samisk-norska punklåten "Oro jaska, beana!" ("Håll tyst, hund!") om en rund hund som inte var sund. Låten blev en braksuccé hemma i Norge och utsågs till årets låt på Spelleman-galan året därpå.

The Blacksheeps sparkade ett par medlemmar och ställde upp i den vuxna norska melodifestivalen 2011 och kom tvåa med "Dance Tonight". Efter det upplöste Agnete gruppen och satsade på den egna karriären, bland annat blev hon den dittills yngsta vinnaren av "Skal vi danse" 2014.

Två år senare knep hon guldet i MGP med "Icebreaker" - ett ovanligt låtbygge där versen verkar bygga upp till en rask refräng bara för att istället störtdyka i tempo och bli en ballad i halvfart istället. Genialiskt eller förvirrande? Åsikterna gick isär rejält.

Vad som däremot snart visade sig glasklart var att något inte stod rätt till i den norska delegationen. Agnete avbokade sin medverkan vid Eurovision in Concert med bara några timmars varsel och sedan blev det bara tyst. Inga nyheter. Inga uppdateringar. Den utlovade musikvideon dröjde.

Efter en tids spekulerande bestämde sig NRK för att lägga korten på bordet: unga Agnete led av psykisk ohälsa, vilket gjorde det omöjligt för henne att genomföra stora delar av det program man planerat. Året innan hade hon hoppat av en norsk realityserie av samma anledning och talade nu ut i norsk press om hur det känns när man inte kan kontrollera sina egna negativa tankar.

I Stockholm strök norrmännen allt onödigt ur kalendern: Agnete minglade inte med några fans och gav inga presskonferenser. All energi satsades på att hon skulle klara av att uppträda i semifinalen. När det väl gällde höll Agnete som sjöng bra och gnistrade i rutan. Däremot räckte inte låten riktigt till och Norge missade finalen för första gången sedan 2011.

Agnete togs ändå emot som en hjälte hemma i Norge och tilldelades senare samma år Åpenhetsprisen för sitt synliggörande av psykisk ohälsa.



Agnete / Icebreaker (Norge 2016)
13:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Stockholm

5 januari 2018

Ze rak sport / Israel 1992

Israel hade kommit snubblande nära att vinna hela finalen i Rom 1991, men säkerhetsläget hade lugnat sig lite och behovet av ett nationellt samlande evenemang var mindre än året innan. Kdam fick flytta in i en tv-studio istället, vilket säkert gjorde gott för IBA:s vanligtvis pressade budget.

Om tävlingslokalen var mindre storslagen var startfältet desto bättre och i backspegeln är det tydligt att det här är den sista riktigt fungerande upplagan av Kdam Erovizion i den form som varit så framgångsrik under 1980-talet. Här fanns en uppsjö av starka låtar och typiskt israeliska framträdanden med glatt humör och synkroniserade danssteg.

Det gällde inte minst min personliga favorit Irit Anavi - en uppvisning i israelisk schlager när den är som bäst.

Röstningen blev tät och till slut skilde det en enda poäng mellan såväl ettan och tvåan som mellan tvåan och trean. På skiva och i den israeliska finalen överskrider vinnarlåten EBU:s tidsgräns med sjutton sekunder, något som fick tvåan Anat Atzmon att surna till och göra rättsprocess av saken. Det hade hon inte mycket för - vinnarteamet kortade ned sin låt och Dafna Dekel fick åka till Malmö.

Låten var skriven av två verkliga veteraner: Ehud Manor skrev texten till A-Ba-Ni-Bi 1978 och Kobi Oshrat hade skrivit de israeliska bidragen 1979 och 1985. De både hade alltså varsin seger i ESC och ville gärna lägga en gemensam vinst till CV:t.

Dafna - som slagit igenom med sin debutskiva 1989 och också var en skicklig låtskrivare på egen hand - kämpade tappert och räknades till favoriterna, men det israeliska konceptet började kanske kännas lite förutsägbart. En plats precis utanför de fem bästa kändes ganska rättvist.

Dafna skulle återvända till Eurovision Song Contest sju år senare som en av tre programledare för finalen i Jerusalem. Idag syns hon ofta i stora roller i olika musikaler och nominerades 2016 till priset för Årets skådespelerska i Israel för sin roll i Billy Elliott.



Dafna Dekel / Ze rak sport (Israel 1992)
6:e plats av 23 bidrag i Malmö

4 januari 2018

Hope Never Dies / Tjeckien 2015

Den största överraskningen i 2015 års startfält - bortsett från att EBU lät Australien börja tävla på riktigt - var att Tjeckien helt plötsligt bestämde sig för att vilja vara med på nytt. Landets tre tidigare försök (2007, 2008, 2009) hade varit riktiga fiaskon och inget skulle ha antytt att tjeckisk tv var redo för en ny satsning.

Men satsade gjorde man. I två skilda upprop bad man det lokala musiklivet om hjälp. Först uppmanade man låtskrivare att skicka in låtar och i en separat omgång bad man artister att anmäla intresse för att delta. Sedan valde man ut den bästa låten och matchade ihop den med de artister man ansåg bäst lämpade att framföra just den.

Václav Noid Bárta (född 1980) drog jackpot i båda vändorna. Han hade skrivit den vinnande låten och valdes även ut att sjunga den tillsammans med rocksångerskan Marta Jandová. De var båda rutinerade och röststarka - han hade sjungit rock och spelat stora musikalroller medan hon sjöng i det tyska rockbandet Die Happy.

"Hope Never Dies" var en snygg komposition som tog en del oväntade vändningar men i slutändan var den lite väl svår för publiken att ta till sig på en lyssning, inte minst ett balladtungt år som 2015. Inte ens att Marta slet av sig skorna och kastade dem över scenen räckte riktigt till för en finalplats.

Även om det inte höll hela vägen fick Tjeckien sin dittills klart bästa placering och bestämde sig för att hållas kvar i tävlingen.



Václav Noid Bárta & Marta Jandová / Hope Never Dies (Tjeckien 2015)
13:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Wien

3 januari 2018

Get A Life - Get Alive / Österrike 2007

Österrike hade ryckt i nödbromsen efter ESC i Kiev 2005 där man missat finalen och stått över året efter i Aten. Ett års paus kunde få vara nog - säkert hade Europa längtat tillräckligt efter ett nytt österrikiskt bidrag - och ORF beslutade att skicka en kandidat till Helsingfors.

Man beslutade sig också för att slå ett slag för en god sak: Life Ball i Wien är Europas största välgörenhetsevenemang till förmån för människor drabbade av hiv och aids. Varje år valde Life Ball ut en officiell temasång och 2007 fick den utvalda låten även äran att representera landet vid ESC.

Eric Papilaya - som visat upp sig som karismatisk och röststark deltagare i talangjakten Starmania - valdes ut att sjunga "Get A Life - Get Alive". Det hävdades från officiellt håll att låten från början var skriven för den amerikanska stjärnan Anastacia, vilket ju kan ha varit sant. Men man förstår också varför hon i så fall tackade nej till den här riktigt svaga låten.

Arma Eric kämpade tappert och i förhandsvideon lät det visserligen tunt men okej. I Helsingfors hade man nappat på Life Balls klädkod - extravagant glitter - och i början bildade sångaren och hans dansare det röda bandet som markerar medvetenhet om aids.

Vackert tänkt men inget i den kitschiga maskeraden passade ihop med den skramliga låten och tittarna gjorde tummen ned. Med fyra fattiga poäng kom Österrike näst sist i semifinalen medan ett start antal tidigare socialistiska länder tog plats i finalen.

Nu såg ORF rött och drog sig ur på nytt. Man krävde regeländringar för att "rädda" tävlingen men när EBU genomförde en del av dessa ändringar hävdade ORF att man omöjligt kunde delta i en tävling som skriver om reglerna hela tiden. Helt tydligt hade någon inflytelserik på tv-bolaget tröttnat på ESC  och gjorde allt för att hålla landet borta.

Eric Papilaya har sjungit vidare i sammanhang som av allt att döma passat honom bättre, bland annat har han turnerat Österrike runt med gruppen The Rats Are Back. Han har också varit programledare på tv-kanalen Servus TV.



Eric Papilaya / Get A Life - Get Alive (Österrike 2007)
27:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

2 januari 2018

Quel cœur vas-tu briser? / Schweiz 1967

Länge visste vi inte speciellt mycket alls om Géraldine, Schweiz representant i Wien. Hon är en av många, många artister som spelat in ett par skivor för att sedan försvinna ut ur rampljuset och in i anonymiteten. En del källor hävdar att hon var född i Bern medan andra menar att hon var fransyska.

En sak vi vet säkert är att hon grät efter omröstningen när sändningen var slut och hon inte fått en enda poäng. Dåtidens tidningar skrev om det och flera andra artister som deltog har också nämnt det som en sak de minns. Det var inte särskilt underligt att Géraldine grät, för övrigt.

Hon hade spelat in sin första skiva för franska Polydor ett år tidigare och setts som ett stort löfte. Hon kunde inte bara sjunga utan hade även skådespelartalang. Hon fick framträda på anrika Olympia i Paris som uppvärmningsakt till Enrico Macias och - enligt tidningarna - hade självaste Disney fått ögonen på henne. När hon reste till Wien för Schweiz räkning visste hon att hon var en av kandidaterna för en stor roll i en planerad film.

"Quel cœur vas-tu briser?" ("Vems hjärta ska du krossa?") var en trevlig men lite slätstruken ballad vars enda klimax bestod i en hög ton på slutet - något som låtit bra på skiva men som kom plötsligt och skarpt i liveversionen.

För att få poäng var man tvungen att vara någon juryledamots favorit och ingen tyckte att Schweiz var bäst. Noll poäng såg verkligen inte bra ut och någon filmroll för Disney blev det aldrig. Géraldine förstod det säkert redan när hon satt där i green room i Wien.

Åtskilliga källor påstår att hon heter Géraldine Gaulier, men det stämmer inte. Om man istället söker på Géraldine Gogly - hennes riktiga namn - får man veta betydligt fler saker: hon är mycket riktigt född i Paris 1946 och fyllde 21 ett par veckor efter ESC-finalen.

Den felaktiga uppgiften om hennes namn verkar ha uppstått i samband med ESC och enligt den franska sajten Bide et Musique har sångerskan själv försökt korrigera saken online med begränsad framgång.

1968 gav hon ut sin sista skiva i eget namn, men Géraldine blev ändå kvar inom musiken: hon sjöng bakom andra artister, spelade musikal, arbetade som studiomusiker och gav sånglektioner.

Hon samarbetade bland annat med François de Roubaix som skrev mycket musik för filmer och reklam och hennes sida på franska Wikipedia hävdar att det är hennes röst som hörs i en mycket uppmärksammad reklamfilm för Renault Modus från 2004.

Uppdaterad 11 juli 2023



Géraldine / Quel cœur vas-tu briser? (Schweiz 1967)
17:e plats av 17 bidrag i Wien

1 januari 2018

It Hurts / Sverige 2004

Hon var verkligen inte vem som helst, den blyga debutanten som slog sig in på en andraplats vid melodifestivalen 1986. "Kärleken är evig" skulle visa sig ha ett långt liv och Lena Philipsson skulle komma att lämna ett avtryck som få andra inom svenskt nöjesliv.

Hon hade sjungit i talangjakter och spelat med i en lokal musikal i Norrköping - där hon även fått spela in låten "Boy" som singel - men studerade till arkitekt och jobbade på Byggnadskontoret hemma i Vetlanda då den stora chansen och genombrottet kom.

De första åren var Lena en ganska typisk schlagerartist vid Mariann Records i Skara och ställde upp i melodifestivalen på nytt 1987 och 1988. När skivbolaget sprack följde hon med Torgny Söderberg till hans nya bolag Big Bag där deras samarbete fördjupades.

"Tänd ett ljus" ratades av melodifestivaljuryn 1989 och nu snurrade Lena Ph ut i nya musikaliska landskap och började experimentera. Skivan "My Name" samt scenshowen runt Agent 006 blev framgångsrika storsäljare.

Redan från början hade hon skaffat sig ett rykte som lite svår och ovillig att kompromissa. Alla journalister var inte alltid helt välvilligt inställda till hennes infall, men publiken var nästan alltid med på noterna.

Efter att skivan "Bästa vänner" floppat 1997 blev det ganska tyst om henne ganska länge. Ett par samlingsalbum sålde ganska bra och hon satte upp en mycket framgångsrik krogshow men publiken hade inte fått något nytt material på nästan sju år då hon bestämde sig för att ställa upp i melodifestivalen en fjärde gång.

Lenas tävlingslåt var skriven av Thomas "Orup" Eriksson - själv Sveriges hetaste popstjärna i slutet av 1980-talet och tvåa i melodfestivalen 1989 - vars egen karriär också gått på sparlåga ett bra tag. Nu möttes de båda i en comeback det skulle komma att slå gnistor om.

Först meddelades det att Lena skulle tävla med "Stopp! Nej! Gå härifrån!" men det ändrades snabbt. Om någon någonsin trott något annat - det hävdades att det bara varit ett missförstånd när den första titeln publicerades - så visade sig "Det gör ont" vara en helt perfekt låt för Lena.

Vid semifinalen i Malmö sjöng hon först av alla och slog knock på publiken med sin enkla men suggestiva scenshow som snabbt skrevs in i schlagerhistorien. Ingen glömmer dansen med mikrofonstativet i första taget. Trots att finalen i Globen var helt galet stark var det ingen tvekan om att det nu var småländskans tur att vinna.

"Det gör ont" blev snabbt en stor hit men dessvärre insisterade SVT på ett språkbyte till engelska. Orup fick bara ett par dagar på sig att sno ihop en engelsk version som visserligen lät helt okej men helt saknade originalets dubbeltydighet och finess.

I Istanbul visade det sig också att Lena inte var särskilt intresserad av att vara där. Hon hade just återerövrat Sverige och hade liksom inte tid med Europa. Sannolikt var hon inte heller särskilt förtjust i den engelska versionen men slog ändå på strömmen i sista stund och lyckades landa på en delad femteplats med Cypern.

Lena Philipsson hade fått en sällan skådad nytändning i karriären och låg för första gången etta på den svenska albumlistan. Samarbetet med Orup varade i fyra år innan Lena sökte sig vidare. Bland annat har hon spelat med i musikalen "Spök!" och varit programledare i tv. 2015 släpptes albumet "Jag är ingen älskling" som än en gång visade upp vilken skicklig och egensinnig låtskrivare Lena är.

Kommentar: Det har rått en hel del oklarheter kring placeringarna i ESC under den här tiden - delades placeringar eller skildes länder på samma poäng åt? Som så många andra saker har @mrjdsworld på Twitter svaret.

Sedan 2003 har resultattavlorna inte tillåtit delade placeringar längre - när länderna började röra sig på tavlan kunde inte två länder längre ligga jämsides i resultatet - och EBU kopierade för det mesta samma siffror i sina pressreleaser. Se bilden nedan hur poängtavlan 2004 skiljer på länder som har samma poäng. Problemet är att förfarandet inte hade stöd i reglerna förrän 2009. Trots vad som syns i bild och vad som angavs i pressrummen då det begav sig delar länder på samma poäng placering såvida inte resultatet kräver skiljeräkning.

Så med mycket långa tänder får jag acceptera att det är så världen ser ut och alla placeringar under 2003-2008 kommer att korrigeras så småningom. Även om det svider i en gammal besserwissers hjärta.



Uppdaterad 30 maj 2023
 


Lena Philipsson / It Hurts (Sverige 2004)
Delad 5:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul