21 december 2018

Die Zeiger der Uhr / Västtyskland 1966

Trots att den tyska musikmarknaden var enorm och hade enorma finansiella muskler hade de tyska bidragen inte gjort någon lycka i Eurovisionens stora schlagertävling. Tvärtom, faktiskt. Två år i rad (1964 och 1965) hade man hamnat på allra sista plats utan några poäng alls. Pinsamt.

Den tv-sända uttagningen skrotades och man beslutade att välja såväl artist som bidrag internt utan att publiken fick se på. Inte nödvändigtvis det bästa sättet att lansera en hitsingel på - tyskarna älskade tv-sända sångtävlingar - men nu gällde det att rädda ansiktet internationellt.

Man diskuterade mellan ett antal starka kandidater och bestämde sig för att anlita Corry Brokken - en tidigare vinnare som redan representerat Nederländerna tre gånger (1956, 1957, 1958) och som med åren blivit ett mycket känt namn även i Tyskland. Sångerskan, som inte bara vunnit utan även kommit sist, tog sig en funderare men tackade sedan nej. Hon hade tävlat klart, tyckte hon.

Istället fick Margot Eskens chansen. Hon var egentligen utbildad tandsköterska men hade vunnit ett skivkontrakt i mitten av 1950-talet och hade haft ordentlig framgång sedan dess. 1963 hade hon varit nära att få tävla i London men slutligen gick uppdraget till Heidi Brühl istället.

I Luxemburg var Margot först ut på scenen och sjöng snyggt och inlevelsefullt. Sången om klockans visare som obönhörligen bara går framåt och aldrig tillbaka var också ett stiligt hantverk, men möjligen lite för sval för att ha en chans i detta riktigt starka startfält.

Margot Eskens karriär hade redan börjat gå en aning på tomgång och "Die Zeiger der Uhr" skulle bli hennes sista hit på många år. 1977 gjorde hon en tillfällig och rätt oväntad återkomst till hitlistorna med "Denk nicht an morgen". Enligt tyska Wikipedia har Margot Eskens sålt omkring 40 miljoner skivor under sin långa karriär.



Margot Eskens / Die Zeiger der Uhr (Västtyskland 1966)
Delad 10:e plats av 18 bidrag i Luxemburg

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar