Les mots d'amour n'ont pas de Dimanche / Frankrike 1987

Vill man ge sig in i showbiz är det bra att tidigt veta vad man vill. Redan som liten hade Christine Minier dansat balett, sjungit opera och studerat drama. För säkerhets skull hade hon också skaffat sig ett "riktigt" jobb och utbildat sig till hårfrisörska.

Det skadar inte heller att ha släktingar i musikbranschen. Hennes morbror Gérard Curci var sångare och musiker med några skivor utgivna i eget namn i bagaget. När han fick med en låt i den franska finalen 1987 - skriven tillsammans med Christines bror Marc Minier - fick familjens nu 23-åriga frisör lämna saxen på hyllan och pröva vingarna i tv-rutan.

Luften hade fullständigt gått ur de nationella finaler som Antenne 2 ordnade: den här upplagan sändes en tidig söndagseftermiddag då ingen såg på tv och raden av bidrag var långt ifrån oförglömlig. Christine hade åtminstone en rak och tydlig klassisk schlagerballad och vann framför näsan på de två tolvåringarna Marilyne och Marina.

I Bryssel fanns det en och annan som trodde att den franska klassikern kunde gå hem hos juryn, inte minst Sveriges Radios kommentator Jacob Dahlin gav fransoserna stora chanser. Christine själv - som riggats i kläder från Dior - kände sig obekväm och tyckte att man klätt ut henne till en karamell. (Jacob Dahlin höll med och kallade hennes kreation "dräkt à la oätlig bakelse".)

Under röstningen visade det sig snabbt att juryn inte alls fastnat för Frankrike. "Les mots d'amour n'ont pas de Dimanche" ("Kärlekens ord har ingen vilodag") fick visserligen en tolva från Luxemburg men nobbades av de flesta andra och fick nöja sig med en fjortondeplats.

Skivbolaget Tréma hade lovat att ge ut låten på skiva endast under förutsättning att den placerade sig bland de fem bästa i Bryssel men släppte trots det ett mindre antal exemplar till försäljning efter finalen. Idag hör singeln till de allra svåraste att få tag på och betingar höga belopp bland samlare.

Christine Minier lät sig inte nedslås av resultatet, hon hade uppskattat sin vecka i Bryssel och ville åter satsa på musiken. Hon blev sångerska i La Bande à Basile, ett slags partyorkester Gérard Gurci startat många år tidigare, och 1989 fick de en megahit i Frankrike med "On va faire la java", som gavs ut i samband med 200-årsjubileet av den franska revolutionen.

Christine Minier sjunger än idag med La Bande à Basile och har många spelningar runt omkring landet med dem. Även om hennes ESC-bidrag hör till de mer bortglömda av Frankrikes försök blev sångerskan i Dior-karamellen en erfaren artist till slut.

Antenne 2 kastade in handduken och skrotade sin nationella final som ingen ville vara med i. Från och med 1988 valdes de franska bidragen internt varje år fram till 1999. 

Uppdaterad 15 augusti 2023

Christine Minier / Les mots d'amour n'ont pas de Dimanche (Frankrike 1987)

14:e plats av 22 bidrag i Bryssel

New Tomorrow / Danmark 2011

1995 hade DR försökt att radikalt förnya Dansk Melodi Grand Prix: man fick ett antal riktigt kreddiga låtskrivare och artister att ställa upp och hela programmet såg ut och lät helt annorlunda än tidigare.

Nyordningen var inte alls vad den danska publiken ville ha. Trots att vinnaren fick Danmarks bästa placering på hela 90-talet floppade den på listorna och trots att den blivit något av en klassiker i efterhand var den verkligen ingen hit då.

Låtskrivaren Lise Cabble skulle ändå återvända till den danska finalen många gånger och nischade där in sig som den där som alltid skriver de bra låtarna som visar sig lite för krävande för få de danska tittarna med sig. 

Att vara för snårig för Danmark verkar oss emellan inte kräva så mycket - kolla exempelvis in mina personliga favoriter "Uden dig" (2000) och "Det' det" (2009) - men det må vara Lise Cabble förlåtet om hon vaknade en dag med en vilja att skriva något lite enklare som kunde ta danskarna med storm.

Kanske var det inte alls så det gick till men när Lise Cabble tog sin andra seger var det med en betydligt enklare låt. "New Tomorrow" var ett rakt och tydligt stycke poppig rock som lät tryggt och välbekant. 

Lite väl bekant tyckte vissa som hörde spår av en mängd andra redan existerande låtar i paketet, allt från Andreas Johnsons "Sing For Me" till en gammal kinesisk folksång. Lise Cabbles låtskrivarpartner Jakob Glæsner kommenterade saken med att refrängen enbart består av fem olika noter och att en så enkel melodi självklart måste påminna om något annat.

"New Tomorrow" framfördes av A Friend In London - ett ungt band som spelat ihop i flera år och som bland annat turnerat i Kanada i väntan på det stora genombrottet. Tim Schou vid mikrofonen var snygg och karismatisk och bandet fick snabbt ett stort antal fans inför ESC i Düsseldorf.

När poängen började rulla in lyckades Tim Schou göra en rejäl groda: efter att ha fått tolv poäng från Nederländerna ropade han "I want to f*ck you" till poängavlämnaren och tvingades be om ursäkt efteråt.

"New Tomorrow" landade på en femteplats och blev en stor hit hemma i Danmark men sedan lyckades inte så mycket för A Friend In London. De följande singlarna floppade, deras debutskiva sålde sparsamt och två år efter Düsseldorf hoppade samtliga originalmedlemmar utom sångaren av. Tim Schou försökte hålla liv i bandnamnet med nya medlemmar men ett år senare kastade även han in handduken.

Lise Cabble var sannolikt nöjd med att ha kommit femma än en gång i ESC, men skulle det kanske gå att toppa det och placera sig ännu högre? Två år senare skulle hon göra ett nytt försök.

A Friend In London / New Tomorrow (Danmark 2011)

5:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

Alter Ego / Cypern 2016

Efter att ha vunnit hela ESC med en av tävlingens genom alla tider största - möjligen den allra största - kommersiella hitlåtar kunde man ju tänka sig att världen skulle ha legat öppen för Thomas G:son. Att han kunde skriva vad han ville för vem som helst.

Istället fortsatte den gode G:son att hänge sig åt Eurovisionens gamla schlagerfestival. Ibland skrev han helt egna låtar, ibland snyggade han till sådant som någon valt ut men som inte riktigt kändes färdigt. Inget fel med det, alla gör det de själva känner sig mest bekväma med.

När tävlingen än en gång skulle hållas i hans hemland fick Thomas G:son lägga till Cypern på listan över länder han skrivit för. De ville dessutom ha en lite hårdare rocklåt, vilket gissningsvis tilltalade hårdrockaren från Skövde.

Bandet Minus One hade deltagit i den nationella finalen året innan och hamnat på tredje plats, nu valdes de ut internt av tv-bolaget RIK. Gruppen hade bildats 2009 under namnet Gnostoi Agnostoi men då en originalmedlem lämnade skutan bytte man namn till Minus One.

Minus One hade startat sin bana som coverband men började med åren att skriva fler och fler egna låtar. Också tävlingslåten "Alter Ego" hade bandet som upphovsmän tillsammans med Thomas G:son. Hade svensken varit med och skrivit eller hade han än en gång snitsat till någon annans verk?

I Stockholm fick Minus One faktiskt konkurrens i sin semifinal av ett annat rockband - Highway från Montenegro - men gick segrande ur den striden och tog sig till lördagens final. Där framstod rocklåten kanske som lite väl snäll och välkammad och det blev en placering långt ned på listan.

Cypern förstod att glädjas åt en finalplats ändå och Minus One har fortsatt en rätt framgångsrik bana. Två år efter finalen i Stockholm spelade bandet in sitt första album, inspelat och utgivet av ett danskt skivbolag.

Thomas G:son hade än en gjort sitt jobb väl och skulle få en ny påringning från Cypern ett år senare.

Minus One / Alter Ego (Cypern 2016)

21:a plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

Glorious / Tyskland 2013

Med hjälp av Stefan Raab och den kommersiella tv-kanalen ProSieben hade tysk tv hittat sina bidrag genom en talangjakt à la Idol. Det hade gått väldigt bra - Lena vann, Roman Lob hamnade bland de tio främsta - men talangjakter började kännas lite trötta och konceptet skrotades.

Vad skulle man erbjuda tittarna istället? Man anar att någon på NDR - den regionala avdelningen av ARD med ansvar för ESC - sett en upplaga av den svenska Melodifestivalen och tyckt att det såg lovande ut. 2013 ordnade man en galafinal med tolv bidrag där tittarna skulle få välja den låt som skulle skickas till Malmö.

På förhand såg det ganska lovande ut. Startfältet rymde såväl nya lovande talanger som väletablerade artister och låtarna spände över ett antal genrer, men trots ett påkostat evenemang och trots att man hade den fantastiska Anke Engelke som värd var programmet i sig inte särskilt lyckat.

Precis som den tyska finalen 1979 - som också varit en ambitiös nystart på många sätt - kändes programmet utdraget och avslaget. Efter att låtarna spelats upp kokades det soppa på en spik i vad som kändes som en evighet. 

Minst lyckat av allt i spiksoppan var att nio av ARD:s radiostationer låtit sina lyssnare rösta på förhand efter att låtarna spelats i radio, röster som räknades som en tredjedel av hela resultatet i finalen. Helt tydligt hade en av kandidaterna - LaBrassBanda, som blev tvåa till slut - uppmanat sina fans att rösta flitigt och fick fullpoängare från samtliga distrikt. 

Till slut vann ändå tävlingens i särklass största namn. Cascada var en av den internationella dansmusikens största namn, inte minst tack vare megahiten "Everytime We Touch". I blickfånget stod sångerskan Natalie Horler men gruppen bestod även av producenterna Manuel Reuter och Yann Peifer. 

"Glorious" lät dessutom som en riktig hit. Dessvärre påminde början av refrängen också en hel del om fjolårsvinnaren "Euphoria" - ett helt obegripligt val då allt fokus plötsligt plockades från bandet till huruvida låten var ett plagiat eller inte. Och ett plagiat är det verkligen inte.

I Malmö räknades Tyskland till favoriterna men stod fullständigt på näsan i röstningen. Cascada fick poäng från fem länder och landade femma från slutet. Det som skulle ha blivit en triumf blev istället början på ett decennium då Tyskland skulle samla bottenplaceringar på hög.

För Cascada betydde den svaga placeringen just ingenting alls. Bandet turnerar och släpper nytt material än idag och 2018 passerade "Everytime We Touch" hundra miljoner visningar på YouTube. 

Cascada / Glorious (Tyskland 2013)

21:a plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Rain of Revolution / Litauen 2017

Litauen hade sakta men säkert fått något slags ordning på sitt tävlande och var inte längre den blåbärsnation man varit i så många år. Numer tog man sig för det mesta till final och året innan i Stockholm hade man för ovanlighetens skull slagit sig in bland de tio främsta.

Så nog var det åtminstone en liten överraskning då Litauen valde ut en låt som fullständigt gick på tvärs med vad som brukade lyckas i tävlingen. "Rain of Revolution" kändes som en fläkt från en svunnen tid då Litauen allt som oftast satsade på hemmastickat, på dansande clowner eller någon oerhört bombastisk ballad.

FusedMarc hade bildats redan 2004 och hade spelat på en mängd festivaler och deltagit i olika musiktävlingar. På scenen var de en duo bestående av sångerskan Viktorija Ivanovskaja och multiinstrumentalisten Denisas Zujevas, men bakom kulisserna ansågs stylisten Stasys Žakas så viktig för gruppens framtoning att även han räknades som bandmedlem.

Vid semifinalen i Kiev studsade nog en och annan till inför det litauiska bidraget - inte minst skilde sig den tredje medlemmens val av styling från det mesta som syntes i rutan - och till få människors förvåning gick FusedMarc inte vidare till final.

Jag vill ändå ta tillfället att försvara det här gänget. Under en period jag själv tycker hör till de tråkigaste i Eurovision Song Contest, med alltför mycket nervöst utslätade dussinlåtar som inte vill irritera eller utmana på något plan, stormar Viktorija in som en ilsket illröd Lilla My och vrålar i mikrofonen. Lätt anarkistiskt och rätt uppfriskande.

"Rain of Revolution" är inte den mest lyckade av låtar men den har energi och driv och framför allt verkar den vilja beröra sin publik på något sätt. Det är värt en liten stjärna i marginalen.

FusedMarc / Rain of Revolution (Litauen 2017)

17:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev

Stay / Moldavien 2019

För den som följt Moldaviens nationella finaler genom åren skulle 2019 visa sig vara en ganska överraskande upplaga. Mest överraskande av allt var att tävlingen verkar ha gått schysst till och att ingen uppenbarligen betalat sig fram till segern.

Moldavien är ett litet och fattigt land där korruptionen syns överallt och den lokala melodifestivalen är inget undantag. Varje år ställde ett gäng lokala musikanter upp bara för att i slutändan stå där som får, frånåkta av någon deltagare med någon typ av managementbolag i ryggen som köpt telefonröster för glatta livet.

Nog för att tittarnas favorit fick drygt fyra gånger så många telefonröster som tvåan, men siffrorna ser ändå inte suspekta ut. Faktum är att ingen av låtarna fick över tusen röster från folket och om man ville köpa en plats i Tel Aviv hade man förmodligen klämt i med betydligt större siffror för att vara på den säkra sidan.

Dessutom körde juryns resultat över folkets vilja. Vinnarlåten "Stay" var skriven av tysk-grekiske George Kalpakidis - en hängiven låtskrivare och tidigare journalist som skrivit en mängd bidrag till ett stort antal olika länders nationella finalen och nu äntligen vann på trettiosjätte försöket.

Sångerskan Anna Odobescu - ännu en talang från utbrytarrepubliken Transnistrien - sjöng som hon skulle men var kanske inget riktigt fyrverkeri som scenartist. I Tel Aviv fick hon sällskap så scenen av en gimmick som redan setts en gång tidigare i ESC.

Den ukrainska sandkonstnären Kseniya Simonova hade redan skapat suggestiva bilder bakom Mika Newton i Düsseldorf 2011, nu gjorde hon nästan exakt samma sak en gång till bakom Anna Odobescu. Lite osnyggt att återanvända någon annans nummer, även om Simenova än en gång lyckades skänka extra drama till ett bidrag.

Extra drama var precis vad "Stay" behövde - ärligt talat inte den starkaste av låtar - men den här gången föll inte bitarna riktigt på plats och Moldavien missade finalen. Anna Odobescu hade ändå helt tydligt gjort något slags intryck på någon och dök året efter upp i Netflix-filmen "Eurovision Song Contest: The Story Of Fire Saga" i rollen som sig själv.

Anna Odobescu / Stay (Moldavien 2019)

12:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Tel Aviv

Walk On Water / Malta 2016

Efter att det gått lite upp och ned i resultaten införde Maltas tv TVM en ny spännande nyhet i sitt regelverk i hopp om att det skulle få kurvan att peka uppåt. Den nationella finalen behölls så som den varit men den som vann gavs möjlighet att skriva om eller helt byta ut sin vinnarlåt under förutsättning att låtskrivarna även gav samtycke.

Det förvirrande här var att Malta Eurovision Song Contest fortsatt var en tävling för låtskrivare där låtar valdes ut och tävlade mot varandra. Så vad röstade man egentligen på? Skulle man rösta på den bästa låten och hoppas att den fick stå kvar? Eller skulle man rösta på den bästa artisten oavsett låt och hoppas att de skulle rusta sig med något anslående inför den europeiska finalen?

Valet var säkert ganska lätt för de flesta då en av ögruppens största popstjärnor bestämde sig för att ställa upp på nytt. Ira Losco hade varit en hårsmån från att vinna finalen i Tallinn 2002 och hade förblivit en mycket älskad artist på hemmaplan. De flesta skulle gärna skicka Ira Losco sjungandes precis vad som helst till ESC.

Föga förvånande var Ira Losco favorit hos såväl jury som tittare och vann med sin egen komposition "Chameleon". Knappt hade eftertexterna rullat förrän hon sa sig öppen för att byta låt om det kunde öka Maltas vinstchanser. TVM tillsatte en internationell jury som fick lyssna sig igenom tio potentiella bidrag, ett av dem en ny version av "Chameleon". 

Man kan säga att Malta slog på stort och hade såväl en nationell final som ett internt val. Ingen ska säga att öriket inte tar den här tävlingen på allvar.

Efter att juryn överlagt kastades vinnarlåten ut genom fönstret och ersattes med en svensk låt istället. "Walk On Water" var skriven av bland andra Molly Pettersson-Hammar som var rätt i ropet där och då och som deltagit i Melodifestivalen 2015 och 2016. 

Vid första försöket råkade hon illa ut då tittarna inte riktigt greppat den splitternya röstningsappen än och hennes förhandstippade bidrag åkte ut på öronen. Efter det fick man lätt känslan att SVT gärna hjälpte Molly lite på traven. Nu fick Molly inte bara tävla för Malta, producenterna för ESC i Stockholm (läs: Christer Björkman) gav hennes låt ett riktigt guldläge som sista låt i sin semifinal. 

"Walk On Water" må ha varit en bättre låt men den kändes aldrig riktigt som Iras egen, utan mer som Ira Losco som sjunger en låt designad för Molly Pettersson-Hammars röst. Molly hörs dessutom väldigt tydligt i kören på studioinspelningen.

I finalen - där Malta än en gång fick ett riktigt fint startnummer - öste jurygrupperna poäng över Malta medan tittarna inte alls var särskilt generösa. Till slut blev det en tolfteplats för Ira Loscos comeback.

"Chameleon" verkar ha försvunnit mer eller mindre spårlöst efteråt och den nya förbättrade versionen verkar aldrig ha givits ut officiellt. Regeln att Maltas vinnare får byta ut sin vinnare har fått stå kvar men den har inte använts på nytt förrän 2022.

Ira Losco / Walk On Water (Malta 2016)

12:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

Hold On Be Strong / Norge 2008

Att skicka ut Norsk Melodi Grand Prix på turné och göra den till en stor folkfest à la Melodifestivalen hade inte varit någon dålig idé i sig självt men varken 2006 eller 2007 hade gett önskat resultat i ESC. Var det värt att ha en stor och dyr nationell final om man sedan ändå floppade? Nu var det dags att skruva upp ambitionsnivån en aning.

Trots att låtskrivare från hela världen fortfarande var välkomna att skicka in bidrag lyste svenskarna med sin frånvaro från de arton låtar som slutligen valdes ut till semifinalerna. Åren som räddningsplanka för dem som ratats i Melodifestivalen var helt tydligt förbi, åtminstone för stunden.

Istället var det slående att NRK ansträngt sig för att få med ett brett spektrum av intressanta musiker och nivån var betydligt högre än de två tidigare åren. Själv håller jag gärna fram min personliga favorit "Ándagassii" med Ann-Mari Andersen - den första låten helt på samiska i MGP och det första samiska inslaget sedan 1980.

Vann gjorde istället ett samarbete två kvinnor emellan. Mira Craig var en av Norges hetaste r&b-artister med två storsäljande album i ryggen. "Hold On Be Strong" var en låt hon skrivit många år tidigare och som blivit liggande i en byrålåda tills den dammats av och skickats in till MGP. Vid mikrofonen stod Maria Haukaas Storeng som först uppmärksammats i Idol 2004 och som därefter haft en viss framgång med sitt debutalbum.

Tillsammans blev stjärnan och Idol-talangen oemotståndligt godis för den norska pressen och i finalen vann "Hold On Be Strong" med god marginal. 

I Belgrad tävlade Maria Haukaas Storeng i den första semifinalen och när Norge ropades ut - som den sista av tio finalister - utstötte NRK:s utmärkta tv-kommentator Hanne Hoftun ett glädjeskrik som hela landet talade om efteråt. I finalen blev det en mycket hedersam femteplats till slut och tv-cheferna hade all anledning att känna sig nöjda.

När det gått några månader avslöjade såväl Maria Haukaas Storeng som Mira Craig att de aldrig blivit de nära vänner de målats ut som i tidningarna och att de egentligen inte haft någon kontakt med varandra efter ESC.

Maria ställde upp i Melodifestivalen 2009 i duett med Anna Sahlene och på nytt i den norska finalen 2010. Året därpå gifte hon sig och heter sedan dess Maria Haukaas Mittet. Mira Craig ställde upp som artist i MGP 2022 men tog sig inte till final.

Maria Haukaas Storeng / Hold On Be Strong (Norge 2008)

5:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Shine / Nederländerna 2009

Nostalgi kan vara ett effektivt vapen för att lyckas i en tävling som ESC. Det är knappast kontroversiellt att påstå att Sverige knappast skulle ha vunnit med Charlotte Nilsson i Jerusalem 1999 om inte en enorm våg av Abba-nostalgi sköljt över världen just då, för att ta ett exempel.

Problemet med att spela nostalgikortet är förstås att ditt bidrag måste anspela på något som hela Europa känner igen och känner nostalgi inför. Det räcker inte att plocka fram något som bara får den egna hemmapubliken att gå i spinn.

De Toppers hade skapats mer eller mindre av en slump: 2004 höll René Froeger konserter i Amsterdam och bjöd in kollegorna Gerard Joling och Gordon att gästa honom. De båda låg i medial strid med varandra och förolämpade varandra flitigt i pressen, och när de båda plötsligt stod på samma scen sågs det som en sensation.

Alla tre herrarna hade mycket framgångsrika karriärer i bagaget men hade inte skapat några egentliga hits på flera år. Tillsammans skapade de enkelt stora rubriker, kanske skulle de slå sina påsar ihop? Året efter lanserades nostalgikonserter med De Toppers och publiken jublade. 

Succén var ett fullständig och när Nederländerna floppat flera år i rad i ESC beslutade tv-bolaget TROS att nominera herrarna att representera landet i Moskva. Nyheten lanserades vid en spektakulär och glittrig presskonferens men snart blossade den gamla osämjan upp.

Än en gång flög Gordon och Gerard Joling i strupen på varandra offentligt, varpå Joling stormade ut ur samarbetet och lämnade gruppen. I all hast kallades Jeroen van der Boom - ett betydligt yngre one hit wonder - in för att fylla ut Jolings efterlämnade glitterkostymer. 

Vid en nationell final i Hilversum sjöng De Toppers sex potentiella bidrag som sedan bedömdes av en expertjury och av tv-tittarna runtom i landet. Juryn tyckte enhälligt att "Angel Of The Night" var bäst men kördes över av telefonomröstningen - tittarna hade två tredjedelar av resultatet i sin hand - och den lindrigt uttryckt kitschiga "Shine" vann i stor stil.

I Moskva var tanken tydligt att bjuda på glitter och stas i en mängd som skulle fått Liberace att rodna men i rutan såg glittret mest bara grått ut och inget kunde skyla över att den utvalda låten var riktigt svag och banal. Den internationella publiken - som inte visste vilka De Toppers var utan bara såg tre flåshurtiga herrar - gjorde tummen ned och än en gång missade man finalen.

Gerard Joling kom snart tillbaka till gruppen men motsättningarna bestod och 2011 lämnade Gordon skutan för gott. De Toppers är fortfarande en rungande försäljningssuccé på hemmaplan och sedan 2016 är även Jan Smit - programledare för ESC i Rotterdam 2021 - en av medlemmarna.

De Toppers / Shine (Nederländerna 2009)

17:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Moskva

Non mi avete fatto niente / Italien 2018

Verkligheten hade letat sig in i Sanremo 2018 och båda låtarna i topp kommenterade sin samtid på olika sätt: den ena på ett lite mer lättsamt vis, den andra på fullaste allvar. Inte för att det på något sätt var första gången som någon försökte föra fram ett budskap med tyngd i tävlingen.

Det allra mest hjärtskärande exemplet är förmodligen den engagerade unge protestsångaren Luigi Tenco som (högst sannolikt) tog sitt eget liv efter att ha blivit utslagen ur Sanremo 1967 med "Ciao amore ciao".

Det likaledes engagerade bandet Lo Stato Sociale ("Välfärdsstaten") fick sitt stora, breda genombrott med "Una vita in vacanze" - en bredsida mot vår jäktade tid där alla bara ska imponera på varandra och kanske hellre skulle ta lite ledigt från alltihop. Med på scenen hade de den 83-åriga brittiska flamencodansaren Paddy Jones och hennes fyrtio år yngre partner Nico, som också fick dansa i bandets video.

Segern gick istället till en mindre glättig betraktelse, skriven efter det bombdåd som drabbade en Ariana Grande-konsert i Manchester 2017. Texten nämner åtskilliga oroshärdar och terrordåd och refrängen vänder sig direkt till dem som utför sådana handlingar: "du har inte lyckats göra mig något, du har inte lyckats ta något ifrån mig (...) det finns inga fredliga bomber".

"Non mi avete fatto niente" var skriven av sina båda artister - sångaren Ermal Meta och den sjungande skådespelaren Fabrizio Moro - tillsammans med Andrea Febo. Ett visst rabalder uppstod då det visade sig att Febo lånat refrängen från en annan låt han skrivit tidigare. Får man skriva samma låt flera gånger? Söker man igenom musikhistorien hittar man en mängd låtskrivare som byggt hela sina karriärer på att skriva många låtar som påminner om varandra, så svaret på frågan var helt tydligt att det får man.

Däremot borde förfarandet ha brutit mot EBU:s regler som kräver att alla bidrag ska vara originalkompositioner som inte får ha framförts offentligt före ett visst datum, men saken verkar inte ha stört arrangörerna desto mer.

Meta och Moro tackade ja till utmaningen att representera Italien vid ESC och sjöng sist av alla vid finalen i Lissabon. Där fick de ett starkt stöd i telefonomröstningen medan jurygrupperna förhöll sig minst sagt svala och höll Italien på en häpnadsväckande låg sjuttondeplats. Protesterades det mot den återvunna refrängen? Visste jurymedlemmarna ens om saken?

Sammanräknat blev det en femteplats för Italien och Ermal Meta blev en av tre artister födda i Albanien att placera sig på den vänstra sidan av resultattavlan i Lissabon (vid sidan av Eugent Bushpepa och Eleni Foureira). 

Ermal Meta & Fabrizio Moro / Non mi avete fatto niente (Italien 2018)

5:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

Cinéma / Schweiz 1980

Skam den som ger sig: elva år efter sitt första försök var Paola del Medico tillbaka i Eurovision Song Contest. Sedan finalen i Madrid 1969 hade hon synts flitigt i olika sammanhang såväl hemma i Schweiz som i Västtyskland, där hon jobbade hårt på att slå igenom på allvar.

Hon hade haft en del blygsamma hits då hon 1977 slog till på allvar och fick en stor framgång med en tysk version av Roy Orbisons "Blue Bayou". Med den låg Paola - som ganska tidigt droppade sitt efternamn i offentligheten - på den västtyska hitlistan i ett halvt år.

Två gånger hade Paola varit nära att få beträda ESC-scenen på nytt: 1977 kom hon tvåa i Schweiz med "Le livre blanc", 1979 kom hon trea i den tyska finalen med "Vogel der Nacht". Nu tyckte schweizisk tv att det var hennes tur och gav henne biljetten till Haag utan någon nationell uttagning.

"Cinéma" - en glad sång om hur gamla tiders biofilmer lyst upp barndomen - var skriven av Peter Reber, den musikaliska motorn bakom Peter, Sue & Marc och nu med i ESC för femte gången. Texten var skriven av en annan gammal bekant: Véronique Müller hade själv sjungit för Schweiz i Edinburgh 1972. 

Juryn lät sig smittas av Paolas glittrande glada framträdande men singeln floppade på den tyska marknaden. Istället fick Paola karriärens andra megahit ett år senare med "Der Teufel und der junge Mann". 1982 blev hon än en gång tvåa i den tyska finalen med "Peter Pan", en låt som tydligt anspelade på den stora hiten.

Efter det lämnade Paola alltmer sången bakom sig. Samma år som hon tävlat i Haag gifte hon sig med den schweiziske tv-mannen Kurt Felix och tillsammans med honom skulle Paola komma att erövra en ny scen och bli tv-stjärna. Makarna Felix största hit var en variant på dolda kameran - "Verstehen Sie Spaß?" - där Paola bland annat fick Ireen Sheer (1974, 1978, 1985) att bränna propparna rejält.

När Paola 1990 fyllde 40 år pensionerade hon sig från offentligheten och satte punkt för båda sina karriärer, dock inte mer definitivt än att hon då och då dyker upp i gamla program och sjunger sina gamla hits. Hon är fortfarande den schweiziska artist som haft störst kommersiell framgång i Tyskland. 2010 valde de tyska tv-tittarna ut Paola och Kurt Felix som ett av de tio bästa paren på tv någonsin.

Dessutom har Paola bjudit publiken på kanske det bästa ögonblicket i den tyska tv-historien då hon i direktsändning rutschade av sin sittplats och kanade ut ur bild. Som det fullblodsproffs hon är fullföljde hon naturligtvis sitt framträdande utan att avbryta.

Paola / Cinéma (Schweiz 1980)

4:e plats av 19 bidrag i Haag

Amazing / Estland 2014

När Estland gjorde om sin nationella final 2009 var idén att odla det lokala, det annorlunda, det med egensinne. Man skulle sluta flirta med Europa och istället hitta det unikt estniska, oavsett om det skulle funka i ESC eller inte.

Inför 2014 intervjuade jag producenten Heidy Purga som menade att hela konceptet stod och föll med låtarna, att där fanns rätt blandning och rätt sound som den inhemska publiken kunde ställa sig bakom och engagera sig i. Att försöka låta som alla andra var något Estland ändå inte var speciellt bra på.

Ironiskt nog skulle just 2014 bli det första året Eesti laul spottade ur sig en vinnare som lät som om låtskrivarna stoppat fingret i luften och funderat på hur man "borde" låta. Inte för att "Amazing" var en dålig låt - en pumpande poplåt med dansvänlig rytm - men den skulle ha kunnat komma från vilket land som helst.

Styrkan låg helt klart i framförandet. Tanja - egentligen Tatjana Mihhailova - var en erfaren showartist med en lång meritlista, inte minst från olika musikaler. 2002 hade hon kommit tvåa efter Sahlene som ena halvan av Nightlight Duo.

Trots att det varit Tanjas jobb att sjunga och dansa på samma gång i många år tappades åtskilliga hakor över hur stadig hennes sång lät och redan före den nationella finalen spekulerades det faktiskt var hon som tog de höga tonerna som hördes. När en av programledarna frågade om hon sjöng själv log Tanja snett in i kameran och sa att det egentligen var nån körsångerska från landsbygden som sjöng alltihopa.

Även i Köpenhamn gick diskussionen vågor höga om Tanjas sång medan ingen verkade bry sig hemskt mycket om själva låten. Snyggt och prydligt och aningens ointressant missade Estland finalen för första gången sedan 2010.

Tanja - född 1983 i ryska Kaliningrad men boende i Estland sedan tidig ålder - kom undan med hedern i behåll och har fortsatt en mycket framgångsrik karriär på hemmaplan. 2020 debuterade hon som författare då hon släppte sin självbiografi om ett liv på scenen.

Tanja / Amazing (Estland 2014)

12:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Köpenhamn

Angel / Ukraina 2011

Ukrainas finaler hade ofta blivit ganska röriga då politik och andra faktorer blandat sig i och gjort det oklart om vinnaren vunnit på rätt grunder eller inte. Om 2005 och 2010 framstått som kaosartade hade det bara varit en uppvärmning för vad som komma skulle.

Den nationella finalen innehöll hela nitton bidrag (och då hade fyra stycken diskvalificerats på olika grunder). Storfavoriter att vinna var Zlata Ohnevytj med "Kukushka" och Jamala med den faktiskt rent extremt hurtiga "Smile". 

När poängen ramlade in - 45 % experter, 45 % sms-röstning, 10 % internet - blev båda favoriterna frånåkta av Mika Newton's "Angel" istället. Snart hävdades det att någon fuskat i telefonomröstningen och att ett stort antal röster skulle ha kommit in från ett och samma nummer.

För att bringa ordning i tingen ogiltigförklarades resultatet och en ny minifinal planerades mellan de tre låtarna som placerat sig bäst: Mika, Zlata och Jamala. De skulle få sjunga på nytt och nu fick bara en röst avläggas per telefonnummer.

Jamala - övertygad om att det första resultatet varit korrupt - drog sig snart ur den nya finalen med motiveringen att hon inte hade något behov av att låta sig förnedras i direktsändning en gång till. Zlata följde snart efter och minifinalen skrotades.

Mika Newton hade tidigare sagt att hon gärna skulle byta låt inför Düsseldorf men insåg att det skulle göra hennes redan skakiga position ännu sämre. "Varför skulle jag behöva mer dålig publicitet?" suckade hon i en intervju.

Istället polerade man upp "Angel" så mycket man kunde och gav den ett nytt, luftigare arrangemang. Dessutom tänkte man ut en specialeffekt som hette duga: sandkonstnären Kseniya Simonova hade vunnit ukrainska Talent och fick nu animera bilder i direktsändning medan Mika sjöng.

Resultatet var anslående - paketet gick hem och Ukraina knep en hedersam fjärdeplats i Düsseldorf. Zlata och Jamala var inte mer långsinta än att de skulle ställa upp på nytt och representera sitt land 2013 respektive 2016, båda med utmärkt resultat.

Mika Newton - som slagit igenom som ett slags Avril Lavigne-typ redan som tonåring - fick nu nya möjligheter och flyttade till Los Angeles efter ESC för att koncentrera sin karriär dit. 

Mika Newton / Angel (Ukraina 2011)

4:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf 

The Balkan Girls / Rumänien 2009

Den rumänska finalen 2009 verkar ha gått förvånansvärt lugnt och städat till. Två semifinaler och en final ordnades utan några större skandaler och utan att ett enda bidrag diskvalificerade eller drogs tillbaka. Inte ens det faktum att juryn röstade ned tittarnas favorit verkar ha orsakat några större stormar.

Vinnaren Elena Gheorghe var en 24-årig prästdotter från Bukarest som sjungit i olika sammanhang sedan tre års ålder, inte minst med sin mor som själv var en känd folksångerska. Under några år sjöng hon i gruppen Mandinga (Rumänien 2012) men satsade nu solo och hade fått en stor hit med sin första singel under eget namn.

"The Balkan Girls" var en snäll men snabbfästande poplåt om hur ingen kan festa loss så som flickorna från Balkan kan, särskilt om de får grunda med en liten gindrink eller två först.

Scenframträdandet var inspirerat av rumänsk folklore: Elena och hennes körsångerskor skulle föra tankarna till iele - en sorts förförisk älva med stark dragningskraft som lockar män i fördärvet. Den tron Elena satt på - som älvornas drottning - var stor och tung och enligt uppgift rätt svår att få igenom den ryska tullen.

Älvflickorna från Balkan tog sig utan större svårigheter till final men placeringen där var en liten besvikelse med tanke på hur bra Rumänien brukat placerat sig bara några år tidigare. På hemmaplan gick singeln upp i topp på hitlistan och Elenas uppföljare gick samma väg.

Med åren har Elena - som själv har arumänskt påbrå - blivit något av en ambassadör för det hotade arumänska språket och dess kultur, och 2019 anordnade hon en stor konsert för att uppmärksamma den arumänska nationaldagen.

Elena / The Balkan Girls (Rumänien 2009)

19:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

Tu canción / Spanien 2018

Under tre år (2002-2004) hade spansk tv använt talangdokusåpan Operación Triunfo som uttagning för ESC med ganska stor framgång. Sedan sålde produktionsbolaget rättigheterna till en annan kanal och sedan dess hade de spanska resultaten i den europeiska finalen rasat ihop totalt.

Ibland hade man valt internt, ibland hade man ordnat nationella finaler men inget verkade fungera. Man hade två godkända tiondeplatser i bagaget (2012, 2014) men för det mesta hamnade man nära den absoluta botten.

När RTVE 2017 fick chansen att ta tillbaka Operación Triunfo - som i alla år tuffat på i rutan och förblivit populär även om den aldrig lyckats återfå det närmast osannolika genomslag den haft under sina första år - tvekade man förmodligen aldrig länge och snart bestämdes det att någon från OT skulle skickas till Lissabon för Spaniens räkning.

Inte heller den här gången var det självklart att vinnaren skulle åka till ESC. Veckan före hela tävlingens final anordnades "Gala Eurovisión", där de OT:s fem kvarvarande tävlande framförde nio tävlingsbidrag i olika konstellationer.

Amaia Romero och Alfred García hade inte bara tagit sig in bland de fem främsta utan dessutom förälskat sig i varandra på vägen till tittarnas förtjusning. De båda tillsammans i en sentimental kärleksballad var mer än tittarna kunde motstå och "Tu canción" ("Din sång") vann en solklar seger. Veckan därpå vann Amaia dessutom hela OT medan Alfred hamnade på en fjärdeplats.

I Lissabon var de båda förfärligt förälskade men för de tittare som inte kände dem sedan tidigare framstod de mest som två rätt orutinerade artister med fullt fokus på varandra och inget på publiken. Än en gång misslyckades Spanien kapitalt.

De båda turturduvorna lanserade varsin solokarriär och Amaia gästade Alfreds debutskiva men snart nog tog kärleken slut. Enligt skvallertidningarna hittade Amaia en ny snygging, dumpade Alfred och gick vidare i livet. 

Amaia är den av de båda som bäst lyckats med att etablera sig - enligt en undersökning gjord 2020 visste över 80 % av spanjorerna vem hon var - men ingen av dem har haft några särskilt stora framgångar på topplistorna sedan OT. 

I slutändan är det ganska få av alla de lovande artister som deltagit i tv-sända talangjakter som sedan lyckas i musikbranschen. När nästa säsong startar hittar publiken nya favoriter och glömmer snabbt bort dem de röstade på förra året.

Amaia & Alfred / Tu canción (Spanien 2018)

23:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

Made Of Stars / Israel 2016

Nadav Guedj och hans glada svängom hade tagit Israel till final för första gången på fem år och slutresultatet blev en plats bland de tio bästa. Det togs med all rätt emot som en succé på hemmaplan. Att låta vinnaren av en populär talangjakt tävla med en skräddarsydd låt var inte en dum idé alls.

Vinnaren av HaKokhav HaBa 2015-2016 var egentligen inte alls någon ny talang. Hovi Star var en 30-åring med tio aktiva år i musikbranschen bakom sig. Han hade spelat i band under sin militärtjänst, ställt upp i flera sångtävlingar och även fuskat lite som programledare i tv. Vid sidan av musiken var han utbildad hårstylist och makeup-artist.

Än en gång lät man den framgångsrike Doron Medalie skriva låten, vars titel "Made of Stars" naturligtvis anspelade på sångarens artistnamn, som han tagit sig då han ställde upp i israeliska Idol 2009. Hans civila namn var Hovav Sekulets. 

Låten fick ett överlag positivt men något blandat mottagande. Inte minst uttryckte en och annan sin förvåning över hur tydligt början av refrängen påminde om "Molitva" som vunnit hela tävlingen nio år tidigare.

Det blev stora rubriker då Hovi Star - som alltid varit väldigt öppen med sin homosexualitet - blivit illa behandlad i tullen då han besökt Ryssland för att göra promo för sitt bidrag.

I Stockholm sjöng Hovi bra men framstod möjligen som lite anonym i konkurrensen. En finalplats blev det - jurygrupperna gillar ofta starka vokalister - men placeringen blev mer blygsam än året innan.

"Made of Stars" blev en hit på hemmaplan och etablerade Hovi Star inom israelisk showbiz. Han har skrivit låtar åt andra artister, dubbat barnfilm och spelat musikal: när "Den lilla sjöjungfrun" sattes upp i Israel fick Hovi Star spela en roll som specialskrivits för honom.

Däremot verkar han inte riktigt haft tid för någon popkarriär. Han har bara släppt ett fåtal singlar och har inte tagit sig in på den nationella hitlistan på nytt sedan "Made of Stars".

Hovi Star / Made of Stars (Israel 2016)

14:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

La mirada interior / Andorra 2005

Fram till att repetitionerna började i Istanbul hade lilla debutanten Andorra hört till snackisarna och varit en av de låtar som ganska många ändå trott på. Trots det snöpliga resultatet måste det ändå ha känts rätt uppmuntrande.

Än en gång ordnade man en nationell final men på ett lite annat sätt. Först anordnades Eurocasting - en talangjakt där man skulle vaska fram en enda artist som sedan skulle få sjunga tre bidrag i en tv-sänd gala.

Vinnaren Marian van der Wal var en 35-åring med rötterna i Nederländerna. Hon hade flyttat till Andorra för att driva hotell och det verkade inte ta mer av hennes tid i anspråk än att hon hann sjunga lite vid sidan om.

Att låta sig representeras av en artist utan andorranska rötter var ingen stor sak. En överväldigande majoritet av landets befolkning består av inflyttade personer och två tredjedelar av alla som bor i Andorra är medborgare någon annanstans.

Av de tre låtarna i finalen - "No demanis", "Dona'm la pau" och "La mirada interior" - vann den sistnämnda en stor seger. Trots att den snofsades till och gavs ett visst ansiktslyft i den musikvideo som spelades in var den i snårigaste laget för att ha en chans i semifinalen, även om den underliga höjningen fick åtskilliga ESC-fans på gott humör.

För att höja de egna chanserna engagerade man en riktig fanfavorit som hemligt vapen i Kiev. Anabel Conde - som tävlat för Spanien 1995 men aldrig riktigt fått snurr på sin solokarriär - agerade kördam åt Marian van der Wal och brände av ett par riktigt höga och långa toner i den sista refrängen.

En svag låt är nu ändå en svag låt och inget kunde rädda Andorra vidare till finalen. Åtminstone verkar ATV ha utnyttjat veckan i Kiev för att tömma sina förråd - alla på festivalområdet bombarderades med nyckelringar, anteckningsblock och kulspetspennor - inför bolagets byte av logotyp senare samma år.

Marian van der Wal / La mirada interior (Andorra 2005)

23:e plats av 25 bidrag (semifinal) i Kiev

Há um mar que nos separa / Portugal 2015

Efter en uppåtgående trend 2008-2010 hade Portuga åter rasat tillbaka till sin gamla form och missade finalen i ESC år efter år. 2013 hade man tagit en paus i tävlandet för att spara lite pengar mitt i den ekonomiska krisen men när man väl var tillbaka blev det flopp på nytt i Köpenhamn.

Helt tydligt behövde den nationella finalen - det forna flaggskeppet Festival RTP da Canção med anor nästa lika gamla som den portugisiska televisionen - fixas till och styras upp och återföras sin forna glans, men hur skulle det gå till?

När man presenterade de tolv semifinalisterna fanns där ett par tidigare deltagare, varav en ren sensation. Adelaide Ferreira (Portugal 1985) och José Cid (Portugal 1980) i all ära men att den legendariska och närmast till gudinna upphöjda Simone de Oliveira (Portugal 1965 och 1969) ställde upp på nytt var ett riktigt scoop.

Gudinnan de Oliveira lät redan tidigt förstå att hon inte hade någon som helst avsikt att representera Portugal i Wien och att hennes medverkan var en present till de lojala fans som alltid stöttat henne.

I slutändan vann istället en relativt nytt namn. Leonor Andrade - en 20-åring från Barreira - hade deltagit i The Voice året innan och sedan fått en roll i Água de Mar, en vågad telenovela med många homosexualla karaktärer, som blivit mycket omtalad.

"Há um mar que nos separa" ("Ett hav skiljer oss åt") var ingen dålig låt men kändes en smula ofärdig. Den arrangerades om inför Wien men led ändå en underlig brist på dynamik som inte ens en dramatisk styling med mycket tyg och en vindmaskin kunde råda bot på.

Portugal åkte ut på nytt och nu trampade man än en gång på bromsen och tog en paus i tävlandet. Att båda tävlingarna man stod över ordnades i Sverige startade ett seglivat och underligt rykte bland eurovisionsfansen att RTP av någon anledning bojkottade SVT.

Den här gången betalade sig pausen, kan man väl säga. Festival da Canção 2017 fick stor uppmärksamhet och producerade en vinnare som skulle sätta stora spår i Portugals festivalhistoria .

Leonor Andrade har fortsatt såväl med musiken som med skådespelandet med viss framgång. 2016 släppte hon ett första album med sånger hon skrivit själv och året därpå började hon uppträda under artistnamnet Ella Nor. Hennes låt "Bang" blev en hit 2018 efter att ha spelats flitigt i två olika portugisiska tv-serier.

Leonor Andrade / Há um mar que nos separa (Portugal 2015)

14:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Wien

¡Ay, qué deseo! / Spanien 1996

Med hjälp av ett dramatiskt framförande (och en del poängbyten om sanningen ska fram) hade Spanien erövrat sin bästa placering på sexton år i Dublin 1995. Spansk tv tyckte kanske att segern varit lite väl nära och bestämde sig kanske för att ta det lite mer försiktigt året därpå.

När man valde bidrag internt satsade man därför på lite inhemsk folklore - det brukade minsann inte Europa ösa några större poängsummor över. Man bestämde sig för en låt skriven och producerad av den framgångsrika gruppen Ketama, de hetaste inom den nya, moderna flamencomusiken.

Istället för att sjunga själva släppte de fram sin kusin till mikrofonen. 27-årige Antonio Carbonell hade sjungit hela sitt liv och uppträdde i tv redan som nioåring. Han hade en skiva med begränsad framgång i bagaget men hade en stark röst och skänkte glöd och intensitet till "¡Ay, qué deseo!" ("Åh, vad jag vill ha dig").

Inför ESC 1996 fick alla länder utom värdlandet Norge gå igenom en intern semifinal för att göra upp om tjugotvå finalplatser. Förvåningen var total då förhandsfavoriten från Tyskland föll bort medan Spaniens betydligt mindre lättillgängliga bidrag gick vidare. Hur hade det gått till?

Om man studerar poängprotokollet visar det sig att Spanien fått sina högsta noteringar från just Kroatien, Malta och Slovakien - 90-talets värstingar då det gällde att mygla med poängen. Räknar man bort de poängen hade det spanska bidraget hamnat utanför och Ungern fått den sista finalplatsen istället.

I Oslo intog åtminstone de svenska tidningarna en avvaktande, på gränsen till fientlig, inställning till spanjorernas laguppställning och förväntade sig spansk jumboplats med noll poäng. Det är intressant att notera att en tävling som varit så full av folkmusik av olika slag under de senaste åren fortfarande var lika avvisande till flamenco som man varit i München 1983.

Själv var jag inte ett dugg bättre än de svenska tidningarna men har omvärderat "¡Ay, qué deseo!" en aning med åren och ser numer inte minst vilken bra sångare Antonio är. Till skillnad från många av de andra bidragen i ESC 1996 representerade den också en musikstil som fanns och var kommersiellt gångbar utanför tävlingen.

I Oslo verkade vänskapen till poängbytarländerna ha svalnat en smula och även om det rann till betydligt fler poäng än jag och Aftonbladet förväntat oss blev placeringen blygsam.

Antonio gav ut en skiva till men blev aldrig något stort namn inom spansk showbiz. Däremot är han en uppskattad scenartist som ofta uppträder med sin bror som kompgitarrist.

Ketama förblev populära i flera år och räknades till de riktigt nyskapande inom sin genre. 2004 gick man skilda vägar men återförenades femton år senare för en ny skiva och en ny turné.

Antonio Carbonell / ¡Ay, qué deseo! (Spanien 1996)

20:e plats av 23 bidrag i Oslo

Verjamem / Slovenien 2012

Att skicka något ungt och energiskt och med fingret någorlunda på den musikaliska pulsen hade gett Slovenien en ovanligt bra placering i Düsseldorf. Kanske var man något på spåren? Kanske skulle man tänka ungt hela vägen?

Man stoppade sin vanliga nationella final i malpåse och anordnade istället Misija Evrovizija - en två månader lång talangjakt à la Idol där trettiotvå lovande artister långsamt reducerades till bara två stycken återstod. Dessa båda skulle sedan få tävla mot varandra om vem som skulle få representera Slovenien i Baku.

I finalen "Misija EMA 2012" ställdes de tonåriga systrarna Eva och Nika Prusnik mot den likaledes purunga Eva Boto. En jury hade plockat ut tre låtar från de drygt femtio bidrag som skickats in medan slovensk tv beställde ytterligare tre från etablerade låtskrivare.

Systrarna Prusnik fick sjunga tre låtar, Eva Boto fick sjunga tre och slutligen fick vardera kandidaten med sig en av sina låtar till en superfinal där tittarna fick välja den slutliga vinnaren.

Med tanke på alla diskussioner om kulturell appropriering efter Nettas seger i Lissabon 2018 vågar man knappt tänka på det ramaskri som skulle uppstått om syskonduon skickats iväg med sin finallåt "Konichiwa", ett slags mästerprov i oförsiktig användning av en annan kulturs symboler. Till all lycka föredrog tittarna Eva Boto istället.

"Verjamem" ("Jag tror") var skriven av ingen mindre än Vladimir Graić - som fem år tidigare vunnit hela finalen med "Molitva" - i samarbete med Hari Mati Hari (Bosnien-Hercegovina 2006). Det ryktades att balladen först var tänkt för Hari själv och att den var skriven i syfte att vara det bosniska bidraget till Baku. Innerlig och känslosam var den, men passade den faktiskt för Eva Boto?

Eva Boto från Dravograd i norra Slovenien hade just fyllt 16 år och skulle kanske ha förtjänat en lite ungdomligare låt istället. Nog för att hon sjöng bra men de stora orden om de stora känslorna kändes kanske inte helt trovärdiga i munnen på en så ung artist.

Bland fans och press fanns ändå många som trodde på stor framgång och många hakor tappades då Slovenien missade finalen. Ännu fler hakor tappades då det visade sig att "Verjamem" kommit näst sist i sin semi. Den stora satsningen och den långa uttagningen hade inte riktigt betalat sig och frågan är om slovensk tv över huvud taget funderade på att ge Misija Evrovizija en ny chans.

Det skulle snart visa sig uteslutet i vilket fall som helst. Med en viss fördröjning drabbades Slovenien under 2012 hårt av finanskrisens effekter och efter en kraftigt åtstramad budget fanns inga pengar för så stora projekt. Det var rena undret att Slovenien alls skickade ett internt utvalt bidrag till Malmö 2013.

Trots floppen i Baku lyckades Eva Boto etablera sig rejält som artist på hemmaplan med ett album och en mängd singlar på sin meritlista. 2022 var hon en av tre programledare för EMA Freš - en kvaltävling som gav fyra nykomlingar varsin plats i den slovenska finalen.

Eva Boto / Verjamem (Slovenien 2012)

17:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku

L'amour s'en va / Monaco 1963

Lilla Monaco hade redan visat framfötterna ett par gånger i Eurovision Song Contest men inför finalen i London 1963 hade de fått en riktigt smarrig fångst på kroken: den blott 19-åriga tonårsidolen Françoise Hardy som slagit igenom med dunder och brak året innan.

Efter en barndom som hon själv beskrivit som "inte särskilt lycklig" började Françoise Hardy spela gitarr och skriva låtar som 16-åring och fick två år senare skivkontrakt hos Disques Vogue som behövde en ny popsångerska och där producenterna tyckte att hon var tillräckligt snygg och skulle se bra ut på ett skivomslag.

Om de förväntat sig en vanlig popsångerska så bedrog de sig. Unga fröken Hardy insisterade på att spela in sina egna låtar och trots att producenterna ogillade den ledde sången "Tous les garçons et les filles" till ett magnifikt genombrott under hösten 1962. Här lärde sig Françoise Hardy att stå på sig och lita på sina instinkter eftersom de tydligt var minst lika bra som experternas.

Även ESC-bidraget "L'amour s'en va" ("Kärleken ger sig iväg") var hennes egen komposition. Redan nu visste hon att liveframträdanden inte var hennes styrka och många år senare berättade hon i en intervju att hon varit alldeles lamslagen av rampfeber. "Jag har aldrig sett mitt framträdande och vill aldrig se det!"

En femteplats var kanske ingen braksuccé men skivan sålde bra och fortsatte att öppna dörrar för den unga sångerskan som snart skulle börja ställa oerhörda krav på sitt skivbolag.

Då hon ansåg att de musiker och studior som fanns i Frankrike var totalt undermåliga krävde hon att få spela in sina skivor i Storbritannien istället. Som en av landets ledande artister fick hon sin vilja igenom och spelade nu in en rad klassiska album fulla med fantastiska låtar: "Voilà", "Comment te dire adieu", "Ma jeunesse fout le camp" och en besjälad cover av "Il n'y a pas d'amour heureux" till exempel.

Françoise Hardy fortsatte en framgångsrik karriär, även om hon av och till tog långa uppehåll från offentligheten. 2021 meddelade sångerskan sin publik att hennes hälsa försämrats så mycket att hon aldrig mer skulle kunna sjunga och 11 juni 2024 avled Françoise Hardy efter en längre tids sjukdom. 

Hennes bana är alltför lång och komplex för att kunna återberättas i korthet här, men medan hennes aura och hitkatalog bestått har hon inte alltid levt upp till sina beundrares förväntningar. Hur som helst är hon det i särklass största namnet som någonsin tävlat för Monaco och ett av de största som någonsin ställt upp i ESC - Françoise Hardy förblir en av den franska världens stora ikoner.

Det är faktiskt helt oerhört att hon och Nana Mouskouri - två av alla tiders bäst säljande kvinnliga artister - ställde upp i ESC samma år, dessutom utan att vinna.

Uppdaterad 12 juni 2024

Françoise Hardy / L'amour s'en va (Monaco 1963)

Delad 5:e plats av 16 bidrag i London

Never Forget / Island 2012

Alla hade varit nöjda med Jónsi och hans insats i Istanbul 2004 trots att placeringen varit en besvikelse. Han lämnade sitt band  Í svörtum förtum och satsade på en solokarriär istället men den riktigt stora framgången ville inte riktigt infinna sig. Solokarriären hjälptes förmodligen inte av att det fanns en internationellt känd Jónsi - Jón Þór Birgisson, sångare i Sigur Rós. 

När schlager-Jónsi ställde upp i den isländska finalen 2007 var han en av favoriterna men när tittarna fick rösta slog han sig inte ens in bland de tre främsta. Det var kanske inget gott tecken.

En som ändå ville ha Jónsi var Greta Salóme Stefánsdóttir - en 25-årig violinist som spelade i den nationella isländska symfoniorkestern Sinfóníuhljómsveit Íslands men som också ville prova på att vara popstjärna.

"Mundu eftir mér" ("Minns mig") var en duett där också Greta Salómes fiol fick vara med på ett hörn, med en text inspirerad av isländsk folktro. Tittarna ville skicka pojkbandet Blár Ópal till Baku men juryn avgjorde till duons fördel.

Den isländska allmänheten verkar inte ha surat över att bli överkörd: ESC-versionen klättrade upp till en andraplats på den inhemska hitlistan och fick många fans i förhandsspekulationerna.

Kanske tänkte många att Island fortfarande hade medvind efter Yohannas andraplats i Moskva och nog tog sig islänningarna till final men fick ett svalt mottagande där. "Never Forget" låg länge på noll poäng (tillsammans med Norge och Danmark) och spräckte nollan först då Slovenien röstade som nittonde land. 

Den eventuella besvikelsen till trots hade Greta Salóme nu gjort ett rejält intryck på sina landsmän och gav ut sitt debutalbum senare samma år. Hon hade inte heller tävlat färdigt och skulle göra ett nytt försök att ta Europa med storm fyra år senare.

Greta Salóme & Jónsi / Never Forget (Island 2012)

20:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

Golden Boy / Israel 2015

Under många år hade Israel varit en riktig klippa i ESC - en deltagare som nästan alltid skickade bra bidrag och som nästan alltid fick bra placeringar. Det började i sanning kännas som ganska länge sedan och nu hade man missat final fyra år i rad.

Nu var goda råd dyra om man ville hålla hemmapublikens intresse vid liv och IBA beslutade sig för att åka snålskjuts på en riktig publiksuccé på konkurrentkanalen Channel 2. 

HaKokhav HaBa ("Den nästa stjärnan") var en vidareutveckling av Idol och lät tittarna rösta på sina favoriter med hjälp av en mobilapp. Den första säsongen engagerade storpublik och från och med säsong två bestämdes det att vinnaren också skulle få representera Israel i ESC.

Vinnare blev den blott 16-åriga Nadav Guedj från Israels sjunde största stad Netanya. Han hade rötterna i Algeriet och var född i Paris men hade flyttat till Israel redan som liten. Hans musikaliska favoriter var Beyoncè, Michael Jackson och Justin Timberlake och hans ungdomliga charm - han var den yngsta som tävlat för Israel i ESC sedan Gili Netanel 1989 - tog landet med storm.

Den väletablerade låtskrivaren Doron Medalie - musikalisk ledare för landets bidrag 2008, 2010 och 2013 - sattes att skriva en låt åt den unga talangen. "Golden Boy" skapade en del rabalder på hemmaplan då den var den första låten helt på engelska som tävlade för Israel, men den fick snabbt många fans med sitt lekfulla humör, med rimmet "before I leave / let me show you Tel Aviv" samt att texten underströk tävlingens regel att inget bidrag får vara längre än tre minuter.

I Wien fick Nadav och hans dansare bra fart på tillställningen i ett startfält där alltför många satsat på långsamma ballader. Israel tog sig till final och brakade in bland de tio främsta för första gången sedan 2008. "Golden Boy" gick upp på den lokala hitlistans förstaplats och unge Nadav blev en stjärna. Låten gick upp på listorna i flera länder och spelades in på grekiska av Eleni Foureira (Cypern 2018).

Med åren har Nadav Guedj bytt sångspråk till hebreiska och har också skådespelat en hel del. Trots att han släppt flera framgångsrika singlar har hans andra skiva - som varit på gång sedan 2017 - ännu inte sett dagens ljus.

Ibland har pressen kallat honom Israels Justin Timberlake men själv beskriver han sig hellre som "en helt vanlig Nadav". 

Nadav Guedj / Golden Boy (Israel 2015)

9:e plats av 27 bidrag (final) i Wien 

In A Moment Like This / Danmark 2010

Ledningen för den svenska melodifestivalen har förmodligen haft roligare kvällar än just finalen av Eurovision Song Contest i Oslo. Inte nog med att deras egen vinnare och kandidat blivit utslagen i semin - en av låtarna de valt bort från den nationella finalen hade gått hela vägen och vunnit i Danmark.

Såväl 2007 som 2008 hade Lettland slagit Sverige med låtar som ratats för Melodifestivalen men när röstningen började i Oslo fick Danmark de två första tolvorna och såg en kort stund ut att kunna bli en riktig chockvinnare. Gissningsvis kunde Christer Björkman och hans gäng hålla sig för skratt.

Den danska finalen hade bestått av tio bidrag: sex utplockade från en öppen tävling och fyra vars artister inbjudits direkt av DR. En av de fyra var popstjärnan Bryan Rice som haft ett par hits men vars karriär nu svalnat en aning. Han hoppades på nytändning och hans "Breathing" tog sig hela vägen till en andraplats. Som tröstpris fick han läsa de danska rösterna vid ESC i maj.

Vann gjorde istället "In A Moment Like This", skriven för Melodifestivalen av Thomas G:son men nu framförd av den tillfälliga duon Thomas N'evergreen och Christina Chanée. Hon var jazzsångerskan som också skådespelat en del medan han var en äventyrare som haft hits i Ryssland och som tävlat i den ryska finalen 2009.

Vem det än var som bestämt att de skulle sjunga tillsammans så hade denna någon inte riktigt gjort sitt jobb och under förberedelserna i Oslo kom det allt tätare rapporter om att de båda danska artisterna inte verkade trivas särskilt bra ihop. Det mesta tydde på att de faktiskt inte alls var speciellt glada i varandra och detta smittade av sig på de danska repetitionerna som gick ganska dåligt.

Tydligtvis lyckades man sitta sig ned och fokusera inför semifinalen där de båda plötsligt var mycket bättre än de varit tidigare. Danmark gick vidare och lottades att sjunga sist i finalen där poängen slutligen strömmade in. En fjärdeplats var inget särskilt många skulle ha trott på några dagar tidigare.

Chanée och N'evergreen såg ändå till att avsluta sitt samarbete illa kvickt. Hon blev sångerska i Jan Glæsels orkester och har ofta medverkat i tv med den medan han återvände till Moskva och sin ryska karriär.

Melodifestivalen skulle ta ett djupt andetag och lyckas hitta en betydligt skarpare kandidat året därpå medan Thomas G:son skulle skriva hela karriärens största hit (och en av de största hitsen genom hela ESC-historien) för Loreen 2012.

Chanée & N'evergreen / In A Moment Like This (Danmark 2010)

4:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Believe 'n Peace / Malta 1999

Moira Stafrace och Christopher Scicluna blev ett par 1993, samma år som de båda körade bakom William Mangion i Millstreet. Året därpå representerade de Malta på egen hand i Dublin - det blev en hög placering men svarta rubriker efteråt då det visade sig att den maltesiska delegationen fått en stor del av sina poäng genom byteshandel.

Moira och Chris fortsatte inom musiken och uppträdde såväl tillsammans som på skilda håll. De turnerade runt sitt lilla hemland och skrev en hel del låtar till sig själv och andra.

Kanske tyckte de båda att de hade gjort sitt som artister i ESC och istället skrev de en poppig liten sak för Moiras lillasyster Diane istället. I kölvattnet efter Spice Girls var tjejgrupper det hetaste heta så man lät Diane bilda trion Times Three tillsammans med Philippa Farrugia Randon och Francesca Tabone.

"Believe In... (Peace)" var en glad låt som drevs framåt av en enkel trummaskin och det var ett rätt oväntat val då juryn på Malta röstade upp den i topp. Tidigare år hade juryn oftast valt mer balladiga bidrag och hade de gått på den linjen även den här gången skulle nog tvåan Lawrence Gray ha segrat.

Alla var inte nöjda med resultatet och inte minst den erfarna Claudette Pace - som landat på femte plats - uttalade sig bittert om att vinnartrion var på tok för oerfaren. Claudette skulle själv få tävla för Malta ett år senare.

I vanlig ordning fick det tyska skivbolaget CAP Sounds snygga till låten en aning men den här gången blev inte resultatet så värst lyckat: snyggt men förvånansvärt energifattigt. Dessutom ändrade man titeln till den smått obegripliga konstruktionen "Believe 'n Peace". 

I Jerusalem fick Times Three vokalt stöd - om det nu är rätt ord i sammanhanget - av Moira och Chris och trion hade fått några enkla men tydliga danssteg av en israelisk koreograf. Maltas sånginsats var måhända inte kvällens starkaste men framför allt var låten lite för statisk och ospännande för att ha en riktig chans.

Femtondeplatsen var med bred marginal Maltas svagaste resultatet sedan comebacken 1991 och Times Three gick snart skilda vägar. Diane Stafrace lämnade musiken för en karriär som modell innan hon satsade på en bana inom konstvärlden. 

Moira och Chris förblir aktiva inom det maltesiska musiklivet - särskilt Moira är synlig och närvarande som solist i flera olika band.

Times Three / Believe 'n Peace (Malta 1999)

15:e plats av 23 bidrag i Jerusalem