Allez Ola Olé / Frankrike 2010

För den som trodde att Patricia Kaas oväntade men inspirerade närvaro i Moskva skulle betyda att fransk tv nu skulle fortsätta övertala etablerade stjärnor att pröva lyckan i ESC måste det franska bidraget 2010 ha varit en besvikelse. Den utvalde Jessy Matador var ingen stor stjärna, men också det här året hade man en plan i bakfickan.

En knapp månad efter finalen i Eurovision Song Contest startade ett annat internationellt mastodontevenemang: FIFA:s världsmästerskap i fotboll för herrar skulle avgöra i Sydafrika. För första gången skulle turneringen avgöras i Afrika, något arrangörerna gärna framhöll så ofta de kunde.

Hela fotbollsfestens officiella sång var "Waka Waka (This Time For Africa)" med Shakira från Colombia. Kanske fanns inga afrikanska artister tillgängliga för uppgiften? 

Sin vana trogen utsåg även Frankrike en egen låt som skulle elda på de egna fansen och någon vaken person på France télévisions insåg att man kunde öka låtens exponering genom att låta den vara Frankrikes bidrag vid ESC i Oslo. Sagt och gjort - "Allez Ola Olé" valdes ut och skickades iväg.

Till skillnad från Shakira hade Jessy Matador en tydlig koppling till Afrika. Nog för att han var född i Paris 27 år tidigare, men hans familj kom från Demokratiska republiken Kongo (ofta kallat Kongo-Kinshasa för att skilja det från grannlandet Kongo-Brazzaville).

I många år var Kongo-Kinshasa känt som Belgiska Kongo. Belgiens kung Leopold II lät sina styrkor inta området 1870, vilket blev starten på ett nittio år långt skräckvälde där belgarna plundrade landet på naturtillgångar och använde lokalbefolkningen till slavarbete. Det beräknas att befolkningen halverades under de första fyra decennierna av belgiskt styre.

Jessy Matador (egentligen Jessy Kimbangi) var en kul och energisk snygging som börjat karriären som dansare. Efter att ha skakat allt hans mamma gett honom under ett par år fick han kontrakt med Wagram, en stor fransk label, och när han valdes ut för ESC och fotbollsfesten hade han redan tre framgångsrika singlar och ett album under bältet.

I Oslo överlät Jessy Matador det mesta av refrängen till sin bakgrundssångare men bjöd på rejält med energi och party på scenen. Att det bara blev en plats i mitten av resultatet berodde på juryn som placerade Frankrike fyra från slutet i sin omröstningen.

Det svala europeiska mottagandet rörde inte fransoserna i ryggen. På hemmaplan blev "Allez Ola Olé" (snart försedd men en ny, färgsprakande video) en dunderhit som stormade till topps på den inhemska singellistan. Det var första gången sedan Frankrike fick en officiell topplista 1984 som ett av landets ESC-bidrag gått hela vägen upp till första plats.

Frankrike dansade hela sommaren men Jessy Matador skulle få svårt att följa upp framgången och har inte haft en lika stor hit igen. Han har ändå fortsatt en närvaro i offentligheten på hemmaplan. Vid sidan av musiken och dansen har han även spelat teater och synts i en och annan reality-serie på tv. 2020 hade han en liten roll i "Eurovision Song Contest: The Story Of Fire Saga.

Historiens första fotbolls-VM på afrikansk mark slutade med europeisk dominans. I finalen slog Spanien Nederländerna medan Tyskland vann bronsfinalen mot Uruguy. Trots Jessy Matadors massiva insats åkte Frankrike ut redan i gruppspelet.

Jessy Matador / Allez Ola Olé (Frankrike 2010)

12:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

De oude muzikant / Nederländerna 1973

När en person plötsligt finner sig mitt i strålkastaren - upplyft, utvald, upplyst - kan det hända att denna någon förändras. Att det sker någonting med ens personlighet. Ben Cramer förvandlades från en schysst kille till någon typ av monster i Luxemburg.

Att tävla i en schlagerfestival borde inte ha varit en så stor grej för honom. Han hade börjat sjunga redan som tonåring och hade varit aktiv i branschen i sex år redan då han valdes ut att representera Nederländerna i ESC. Två år tidigare hade han haft en stor hit med "De Clown". 

Ben Cramer fick sjunga fyra potentiella bidrag i en nationell final innan regionala jurygrupper röstade fram "De oude muzikant" som överlägsen vinnare. Sången om den gamle gatumusikanten i Paris påminde inte så lite om "De Clown" i sin bombastiska, lätt gammaldags, framtoning.

Pierre Kartner hade skrivit både text och musik till vinnarlåten. Han var en artist som efter flera års harvande i musikbranschen blivit känd under pseudonymen Vader Abraham ("Fader Abraham"), efter att ha skrivit en partylåt med den titeln. Dirigenten Harry van Hoof erkände i efterhand att han överarrangerat låten i ett försök att sätta dit något som själva kompositionen saknade.

Pierre Kartner - som var bra på att få synas närhelst det fanns tillfälle - fanns också med i den förhandsvideo som spelades in, i rollen som den gamle musikern själv.

På plats i Luxemburg trodde Harry van Hoof inte sina ögon då den tidigare så lättsamme och professionelle Ben Cramer förvandlades till en krävande diva, På den första repetitionen skrek han åt musikerna, åt ljudteknikerna, åt scenarbetarna. Hela teamet fick höra hur värdelösa de var.

Efteråt tog dirigenten sin stjärna åt sidan och bad honom tona ned sig lite, att det knappast var en bra idé att göra sig osams med alla de människor vars uppgift det var att få honom att framstå i så god dager som möjligt. Detta struntade Cramer helhjärtat i och fortsatte att vara en riktig pina så snart det skulle repeteras.

Harry van Hoof hörde kanske något jag inte hör men hans minnesbild är att ljudet för Nederländernas låt var mycket sämre i direktsändning än det varit på repetitionerna. Kanske hade det varit en bra idé att inte göra sig osams med personalen ändå? Knappast hade det gått bättre i omröstningen i vilket fall.

Ben Cramer fortsatte sin karriär med ett antal hits under 1970-talet. Senare har han sjungit i flera musikaler och synts i den lokala versionen av Celebrity Big Brother.

Pierre Kartner fortsatte att uppträda som Vader Abraham och fann en guldgruva då han 1977 ombads skriva en sång om smurferna - de små, blå seriefigurerna som skapades av belgaren Peyo och som nu skulle marknadsföras som tecknad film. "Smurfenlied" blev ett internationellt fenomen och spelades in på en mängd språk. Pierre Kartner spelade bland annat in en hel skiva med smurfsånger på svenska (med Anders Glenmark som svensk smurfröst).

Pierre Kartner skrev även musiken till den japanska tecknade versionen av Mumintrollen innan han 2010 gjorde en mindre storartad comeback i ESC.

Ben Cramer / De oude muzikant (Nederländerna 1973)

14:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

San aggelos s'agapisa / Cypern 2011

I Oslo 2010 tog sig Cypern äntligen till final efter att ha floppat fyra år i rad i semifinalerna. Man kan tänka sig att cypriotisk tv tyckte att det var väldigt kul och trevligt och att man gärna ville fortsätta synas i finalen. Men hur skulle man se till att fortsätta framgången?

Den nationella finalen hade ju bevisligen lyckats hosta fram en finalist till slut, men de flesta åren på sistone hade de lokala vinnarna gått Europas tittare förbi. Det bästa var kanske att ge finalen respass och ta ut ett bidrag på något annat sätt?

Man anordnade "Performance": en talangjakt som skulle dammsuga ön på lovande talanger. Trettionio unga sångare (i åldrarna 16-30 år) tävlade i olika semifinaler om nio finalplatser, bedömda av en jury som bland andra bestod av Lia Vissi (Cypern 1985). 

I finalen fick tittarna all makten att välja vinnare, vilket alltid är lite krångligt i ett så litet land som Cypern. Vinner den som sjunger bäst eller den som har det bästa kontaktnätet? 

Som så ofta i tv:s talangjakter stod det mellan två charmiga unga män och när poängen lästes upp hade Christos Mylordos tvålat till Louis Panagiotou (som representerat Cypern i Junior Eurovision 2006) med dubbelt så många telefonröster.

Christos Mylordos från Nicosia var en späd 19-åring (som skulle fylla 20 några veckor före ESC) med kraftfull stämma. Vackert så, men nu behövde gossen något att sjunga. Man utlyste en tävling dit låtskrivare kunde skicka in sina låtar men enbart om de hade cypriotiskt medborgarskap eller om de hade bott permanent på ön i minst två år.

Totalt fick man in elva låtar att välja mellan och låten som valdes ut - "San aggelos s'agapisa" ("Jag älskade dig som en ängel") - presenterades för publiken i februari. Det visade sig vara en dramatisk sak med mycket utrymme för en stor röst och - möjligen mindre lyckat i sammanhanget - utan särskilt mycket refräng att grabba tag i.

I Düsseldorf bjöd cyprioterna på bra sång och mycket drama; inte minst hade man skaffat en specialeffekt som lät Christos och hans körkillar trotsa tyngdlagen. Snyggt och inte alls ointressant men verkligen inte sättet att vinna en schlagerfestival på, särskilt inte när låten var den svagaste komponenten i paketet.

Cypriotisk tv hade fått nya saker att fundera på. Kanske räcker det inte med en bra artist. Kanske måste man också ha en stark låt i en melodifestival. Vem kunde ha anat?

Christos Mylordos lärde sig ändå mycket av erfarenheten i ESC - det är sällan en dålig sak för en artist att få uppleva ett stort evenemang - och försörjer sig än idag som artist hemma på Cypern.

Christos Mylordos / San aggelos s'agapisa (Cypern 2011)

18:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

Lijepa Tena / Kroatien 2009

Att göra dokusåpa av sin uttagning till ESC hade både funkat och inte funkat. Operación Triunfo - byggt på formatet Star Academy - hade blivit en publikframgång i både Spanien och Portugal men ingen av de utvalda låtarna kom ens i närheten av att vinna internationellt.

De flesta länder som ordnade en variant på Star Academy gjorde aldrig kopplingen till ESC och där syntes snart en annan av formatets svagheter: även när publiken älskade sitt program var det få av de tävlande talangerna som lyckades etablera sig på riktigt när kamerorna slocknat.

Operacija Trijumf var namnet som användes då ex-Jugoslavien ordnade sin egen variant där sexton hoppfulla artister från Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Makedonien, Montenegro och Serbien gjorde upp om segern. 

Det ryktades att en av tävlingens tre domare - Tonči Huljić som tävlat i ESC 1995, 1998, 1999 och 2001 - hade ett gott öga till en av de tävlande - 24-årige Igor Cukrov från Split - och gjorde sitt bästa för att matcha fram honom till seger. När Cukrov trillade ur tävlingen strax före finalen dundrade Huljić i tidningarna att det var mycket orättvist.

När Huljić bjöds in att skriva en låt till den kroatiska finalen 2009 skrev han en smäktande och böljande ballad till sitt nya stjärnskott Igor Cukrov, som nu sattes att sjunga tillsammans med ett lite mindre nytt stjärnskott: Andrea Šušnjara hade kommit två i den inhemska ligan 2004 med "Noah" men hade haft en blygsam karriär sedan dess.

Duon blev tvåa i såväl juryns som tittarnas omröstning men det räckte ändå till seger i slutändan. Igor och Andrea fick åka till Moskva och sjunga först av alla i den andra semifinalen.

För den som följt Tonči Huljić och hans band Magazin genom åren kunde "Lijepa Tena" - en svulstig bit om den vackra flickan som skickats direkt av Gud - framstå som något av en besvikelse. En kompetent men väldigt traditionell låt från en kompositör som oftast tog ut svängarna och vågade vara betydligt mer progressiv än så.

I Moskva gick det som i Operacija Trijumf och folket visade sig betydligt svalare inställda än vissa domare. Hade tittarna fått bestämma på egen hand hade Kroatien gjort tidig sorti, men bidraget räddades kvar av juryn som fick välja den sista finalisten från varje semifinal. Igor och Andrea gick vidare på bekostnad av Serbien som kommit tia i telefonomröstningen.

Igor Cukrov har förblivit en aktiv artist hemma i Kroatien även om han kanske inte hör till landets största stjärnor. Även Andrea har hållits sysselsatt: sedan 2010 sjunger hon i Tonči Huljić band Magazin.

Operacija Trijumf var en stor framgång i de länder där programmet sändes men själva tävlingen förblev den stora stjärnan och ingen av de nya artisterna blev lika populära utanför sammanhanget. Det blev bara en enda omgång av serien.

Igor Cukrov feat Andrea / Lijepa Tena (Kroatien 2009)

18:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

Flashlight / Polen 2017

EBU - The European Broadcasting Union - är en klubb för de europeiska tv- och radiobolag som ägnar sig åt det som brukar kallas public service. Mångsidig och opartisk programverksamhet i allmänhetens tjänst. "Informera, utbilda och underhålla", enligt brittiska BBC:s gamla devis.

Så länge det polska nationalkonservativa partiet Lag och Ordning (PiS) befann sig i opposition avskydde de det nationella public service-bolaget TVP. När de fick absolut majoritet vid valet 2015 var en av deras första åtgärder att montera ned bolagets oberoende. Oroväckande snabbt blev TVP maktens megafon.

När den polska nationella finalen avgjordes i februari 2017 visste man redan åt vilket håll vinden blåste. Kanske en och annan artist börjat skruva besvärat på sig vid tanken att representera TVP och allt de numer stod för.

Vinnare blev juryns storfavorit Katarzyna "Kasia" Moś, en rutinerad 30-åring från Bylom i södra Polen. Hon hade redan synts i en mängd sammanhang och hade inte minst varit en del av The Pussycat Dolls Burlesque Revue under ett års tid. Två gånger tidigare - 2006 och 2016 - hade hon försökt vinna den polska finalen men drog nu längsta strået med full poäng från samtliga domare.

Tvåan Rafał Brzozowski skulle hålla sig väl med makten och fick chansen att tävla i ESC 2021 istället, medan folkets favorit Carmell röstades ned av juryn och kom på tredje plats.

"Flashlight" var en dramatisk ballad som Kasia Moś kramade det mesta ur på scenen i Kiev och för fjärde året i rad tog sig Polen till final. Där drunknade låten i konkurrensen och placerade sig nära botten.

På hemmaplan blev "Flashlight" en högst modest framgång - som bäst låg den på plats 55 på den nationella hitlistan - och är fortfarande Kasia Moś enda notering på sagda lista (2023) även om hon släppt flera skivor sedan dess.

TVP fortsatte sin branta utförsbacke. I juli samma år kritiserades bolaget i kraftiga ordalag av den europeiska kommissionen efter att ha drivit en negativ kampanj mot journalisten Dorota Bawołek och kallat henne "skadlig för Polen".

Kasia Moś / Flashlight (Polen 2017)

22:a plats av 26 bidrag (final) i Kiev

Me And My Guitar / Belgien 2010

Vi har alla råkat ut för honom: en charmig ung man (som ofta tar sig själv på stort allvar), utrustad med akustisk gitarr, inte sällan iförd hatt, med en otrolig förmåga att liksom dra all uppmärksamhet till sig. Magnus Uggla har skrivit en hel sång om fenomenet.

Tom Eeckhout var i högsta grad den typen av kille. Som 18-åring kom han tvåa i flamländska X-Factor och bytte snart sitt artistnamn till Tom Dice - plockat från gruppen The Dice som han tidigare sjungit i. Hans personliga röst och vinnande sätt gav honom många fans och två år efter talangjakten valde VRT ut honom att representera landet i Oslo.

Alla var inte nöjda med det valet. Inom den flamländska underhållningsbranschen knorrades det en del om att en riktig nationell final med flera artister skulle ha varit bättre.

Tom Dice hade varit med och skrivit sin tävlingslåt och sjöng dessutom om sig själv; om hur man kanske borde skaffa sig ett riktigt jobb men att man hellre var lite skön och härlig och spelade på sin gitarr. Oändligt banalt kan tyckas, men i Oslo framstod bidraget som avskalat, opretentiöst och attraktivt.

Tom och hans gitarr tog sig hela vägen till final - en plats där Belgien senast befunnit sig 2004 - och den slutliga sjätteplatsen är fortfarande Flanderns bästa resultat någonsin (i delat majestät med Bob Benny från 1959). Singeln rusade upp i topp på den belgiska topplistan (på båda sidor språkgränsen) och etablerade unge herr Dice på allvar.

Sedan dess har han varit en ständig närvaro i de flamländska poplandskapen även om hans framgångar gått lite upp och ned genom åren. Underligt nog har han sällan synts på singellistorna medan hans fyra soloalbum alla sålt bra.

Tillsammans med sin fru Kato Callebaut bildar han sedan 2019 duon The Starlings. 2023 ställde de tillsammans upp i den belgiska ESC-uttagningen och kom på andra plats, slagna med en enda poäng av vinnande Gustaph.

Tom Dice / Me And My Guitar (Belgien 2010)

6:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

C'est la chanson de mon amour / Schweiz 1972

Schweiz ordnade en nationell final för första gången sedan 1968 och vinnaren blev ett lågmält stilfullt litet stycke i moll, helt i gränslandet mellan visa och pop, med tydlig inspiration av folkmusik. Framförd av en parant sångerska som plockade på sin gitarr låg bidraget helt rätt i tiden och i linje med rådande trender.

Sångerskan Véronique Müller hade själv komponerat "C'est la chanson de mon amour" ("Det är sången om min kärlek"). Hon var en erfaren 24-åring som talade tyska som modersmål men som rörde sig utan problem på såväl franska som engelska. 

Tyskan och franskan hade hon fått hemifrån - hennes kanton Fribourg är en av bara fyra officiellt tvåspråkiga kantoner i Schweiz - medan engelskan kommit under de år hon tillbringat i London. Där hade hon arbetat som sekreterare för bland andra Petula Clark och tog på fritiden lektioner med Shirley Basseys sånglärare.

Via Shirley Bassey hade hon också fått kontakt med Catherine Desage - en av Frankrikes mest etablerade textförfattare - som skrev texten till hennes bidrag. 

I Edinburgh blev det en klart godkänd åttondeplats (även om Véronique verkade vara en smula nervös) och singeln släpptes på stora bolaget Philips i flera länder. Skivnördar kan notera en underlig sak: singeln som släpptes i Tyskland var mixad i stereo medan de flesta andra europeiska utgåvor verkar vara mono.

Vad som hände efter ESC är lite oklart men Véronique Müller gav inte ut fler singlar för Philips och vände istället blicken helt mot den schweiziska marknaden. Hon startade ett eget skivbolag - Verodisc - där hon producerat och givit ut en mängd egna titlar utan att behöva få någon annans godkännande först.

Ofta har hon sjungit på schweizertyska, som då hon ställde upp i den schweiziska finalen på nytt 1977 eller på hitsingeln "Sämeli". 1977 sjöng hon sångerna i den schweizertyska dubbningen av Disneys "Bernhard och Bianca". 1980 tävlade hon på nytt i ESC, då som textförfattare till "Cinéma".

Sedan 2014 är Véronique Müller åter bosatt i Fribourg och får man tro det här reportaget från 2019 är hon ännu en aktiv musiker och kulturarbetare.

Véronique Müller / C'est la chanson de mon amour (Schweiz 1972)

8:e plats av 18 bidrag i Edinburgh

Taboo / Malta 2018

Under många år verkade det som att Malta förr eller senare var på väg att bli en riktig sensation inom ESC: en mikrostat som visar framfötterna, som ofta lyckas få bra placeringar sin litenhet till trots. Frågan var bara när malteserna skulle lyckas ta sin första seger. 2018 kändes det scenariot redan väldigt avlägset. 

Med åren hade Malta börjat misslyckas allt oftare och använde sig allt oftare av låtar inköpta från något annat håll istället för att anlita inhemska låtskrivare. Även 2018 års final var öppen för låtskrivare från hela världen och vinnare blev en person som redan vunnit hela den internationella finalen i stor stil.

"Euphoria" var en fantastisk vinnare som dessutom fick enorm framgång på hitlistorna över hela Europa. Då var det lätt att glömma att Thomas G:sons främsta egenskap genom åren inte varit att skriva internationella hits. Det han gjorde bäst var att hamra till ett stort antal låtar som kunde delta i Melodifestivalen: alla var inte bra, alla var inte framgångsrika, men G:sons namn nämndes ofta i tv och alla låtarna låg med på Melodifestivalens samlings-CD som alltid sålde bra.

Om man trodde att "Euphoria" skulle ändra på hans tillvägagångssätt - att börja skriva mer fokuserat med sikte på hitlistor - så misstog man sig. Om något funkar för en, varför skulle man ändra det? G:son fortsatte att ösa ur sig bidrag för Melodifestivalen, ofta med begränsad framgång.

"Taboo" - som vann Maltas uttagning - kändes som vilken G:son-låt som helst i Melodifestivalen: den hade en hook, den hade en refräng och hade en rätt okej produktion. Men den kändes också ofärdig, som en schysst idé som ingen haft tid att utveckla vidare.

Christabelle Borg var en 26-åring från Mġarr som sjungit i flera år och som försökt representera Malta i såväl Junior Eurovision som i vuxenvarianten. Vid det här laget var sången ganska långt ett sidospår i hennes karriär och på sociala medier beskriver hon sig själv som "entreprenör" snarare än artist.

I Lissabon hade man satsat stora pengar på skärmar, eld och lasereffekter medan Christabelle ganska långt kändes som just en entreprenör som sjunger lite grann för skojs skull. Ingen gör något direkt fel men slutresultatet är inte särskilt engagerande och Europas tittare lät sig inte övertygas: Malta fick respass redan i semifinalen.

Efter det verkar det som att intresset från andra länder att köpa G:sons låtar svalnat rejält. Med undantag för Frankrikes utvalda låt 2020 - då tävlingen ställdes in - skulle inte G:son ha någon låt med i ESC på nytt förrän Loreen tog sin andra seger i Liverpool 2023.

Christabelle / Taboo (Malta 2018)

13:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Lissabon

One Night's Anger / Albanien 2014

När sångspråken släpptes fria i ESC 1999 var den stora tanken att artister och låtskrivare helt enligt eget huvud skulle få välja att sjunga på de språk de kände sig mest bekväma med, inte nödvändigtvis ett av de språk med officiell status i det land de representerade.

En bieffekt som visade sig tämligen omedelbart var de kreativa team som skapat en låt som fungerade utmärkt på det egna språket men som av olika anledningar - en tro att låtar på eget språk aldrig kan lyckas, en förväntan eller ett krav från det tävlande tv-bolaget - bytte språk till engelska med högst varierande resultat.

Hersjana "Hersi" Matmuja var en ganska överraskande vinnare då Festivali i Këngës avgjordes i december 2013. Hon hade ställt upp i samma tävling redan som 16-åring med en låt av Frederik Ndoci (Albanien 2007) men hade sedan dess mest ägnat sig åt musikaliska studier vid Santa Cecilia-konservatoriet i Rom. Bland sina musikaliska förebilder nämnde hon namn som Etta James, Lady Gaga och Björk.

I en intervju efter FiK berättade Hersi att hon verkligen älskade sin vinnarlåt "Zemërimi i një nate" ("En natts vrede") och alla känslor som bodde i den. Hon berättade också att hon och låtskrivarna bestämt sig för att sjunga på engelska i Köpenhamn så hela Europa kunde förstå alla känslorna.

Men fungerar det faktiskt så? Är det i språket som känslan sitter?

I FiK var låten ett stycke dramatiskt arrangerad symfonisk rock - med vissa ekon av "Kiss From A Rose" av Seal - där Hersi fick stort utrymme att visa sin klassiskt skolade röst. Den engelska versionen var kortare - eftersom EBU föreskriver max tre minuters längd - med ett betydligt mer asketiskt arrangemang. Den nya texten verkar följa originalet så nära att den underligt nog känns mer som en övning i översättning än en fungerande text.

Den nya versionen var tekniskt felfri men framstod som anonym i startfältet. Albanien missade finalen än en gång.

När jag lyssnade på "One Night's Anger" på nytt när jag skulle skriva det här inlägget hade jag inte hört den på många år och fick inse att jag nog alltid varit lite onödigt hård i mitt omdöme. Verkligen inte den typ av bidrag som går hem hos den breda publiken på en lyssning men inte heller någon katastroflåt.

Hersi Matmuja återvände till Italien och sina studier och har med viss framgång ägnat sig åt klassisk operasång och mer experimentell musik, även om hon gjort ett par enstaka utflykter tillbaka till populärmusiken då och då.

Hersi Matmuja / One Night's Anger (Albanien 2014)

15:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Köpenhamn

It's For You / Irland 2010

Under början av 90-talet drev ESC allt längre bort från vad som hände i resten av musikbranschen och från vad som spelades i de flesta radioapparater runtom i Europa. Situationen hjälptes inte av att juryn envisades med att välja fram vinnare som lämnade få spår efter sig på hitlistorna.

Niamh Kavanagh hade varit just en sådan vinnare. Singeln hade gått bra hemma på Irland och sålde rätt bra i Storbritannien (som bäst plats 24 på topplistan) medan den gick relativt spårlöst förbi i resten av deltagarländerna.

Succén på hemmaplan var ändå mer än Niamh Kavanagh varit beredd på. Hon spelade in två album - "Flying Blind" (1995) spelades in i Nashville - men lämnade sedan rampljuset allt mer för att istället fokusera på ett mer stillsamt liv med sin familj.

Efter ett rätt tyst och stillsamt decennium - då Niamh visserligen dök upp på tv ibland och bland annat gav Irlands poäng vid ESC i Belgrad 2008 - var det en smula överraskande då sångerskan dök upp på nytt som en av kandidaterna i den nationella finalen 2010. 

"It's For You" var en prydlig schlagerballad med ekon av klassiker som Bette Midler's "The Rose", signerad irländaren Niall Mooney i samarbete med svenskarna Mårten Eriksson, Lina Eriksson och - för andra året i rad - Jonas Gladnikoff.

I Oslo var många glada att se Niamh Kavanagh på nytt efter alla dessa år. Hon sjöng fint även om det kanske märktes att hon varit mindre aktiv under ett antal år: efter repetitionerna uttryckte en och annan bedömare en viss oro för den höga sluttonen. 

När det väl gällde satt den och de andra tonerna mer eller mindre där de skulle och Irland fick sjunga i final för första gången sedan 2007. I likhet med andra återvändande vinnare vid den här tiden var det inte riktigt den stora famnen hon möttes av och i finalen blev poängskörden snål. Kanske spelade inte det någon större roll i slutändan, Niamh hade knappast ställt upp för att vinna en andra gång.

"It's For You" blev en hit på Irland medan uppföljarsingeln "A Fool For You No More" aldrig tog sig in på singellistan. Sedan dess verkar Niamh Kavanagh inte ha spelat in mer musik men fortsätter att dyka upp i diverse sammanhang. 2018 medverkade hon i musikvideon till Irlands bidrag för Junior Eurovision.

Niamh Kavanagh / It's For You (Irland 2010)

23:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Spirit Of The Night / San Marino 2017

Valentina Monetta hade faktiskt - på sitt eget lilla sätt - åstadkommit en ganska fantastisk bana inom ESC. Hon hade genom att representera San Marino tre år i rad (2012, 2013, 2014) lyckats bygga sig en smått osannolik fanbase som älskade henne och stöttade henne.

Hon hade dessutom en utmärkt dramatisk båge då hon gått från chanslöst Ralph Siegel-fynd till att hitta en egen ton och slutligen - mot alla odds - lyckas ta sitt pyttelilla land till final för allra första gången. En perfekt historia och ett perfekt ställe att sätta punkt på. Om någon av de inblandade hade haft vett nog att faktiskt sätta punkt någonsin.

Ralph Siegel klarade inte att hålla sig borta ens ett år innan han lyckades floppa på nytt i ESC. Valentina Monetta verkade länge ha ett snäppet bättre omdöme ändå men kunde slutligen inte låta bli att ställa upp en fjärde gång - nu i en poppig duett med en amerikansk sångpartner.

Jimmie Wilson var en musikalskådis från Detroit som spelat med i "Sisterella" - en musikal, baserad på Askungen och producerad av Michael Jackson, som aldrig riktigt tog fart - innan han flyttade till Tyskland för att spela titelrollen i "Hope! - Das Obama Musical".

Om Valentina Monetta och Ralph Siegel med åren verkade ha hittat något slags samklang där han alltmer skrev låtar hon verkade vara bekväm med så hade alla sådana tendenser regnat bort sedan det sista försöket. 

"Spirit Of The Night" kändes minst sagt daterad och verkade inte synka med någondera av de två artisterna som i sin tur inte verkade ha någon vidare kemi sinsemellan. SVT:s kommentator Edward af Sillén formulerade det bäst: "det känns som när man var på skoldisko och ens föräldrar plötsligt började dansa". 

Europas tittare skruvade på sig och röstade på någon annan istället. När siffrorna offentliggjordes visade det sig att San Marino kommit på allra sista plats i sin semifinal med en enda poäng från Ralph Siegels hemland Tyskland.

Högst sannolikt kommer "Spirit Of The Night" att förbli Ralph Siegels sista bidrag i ESC. Jag skulle faktiskt ha önskat honom ett värdigare avslut än så på sitt tävlande.

Värdigt kändes det inte heller då två italienska artister - först Tony Maiello, sedan Arisa - berättade i offentligheten att de båda erbjudits att tävla för San Marino i Kiev under förutsättning att de betalade en rejäl slant ur egen ficka till tv-bolaget. SMRTV förnekade att de skulle ha kontaktat Maiello men verkar inte ha kommenterat Arisas uppgifter alls.

Valentina Monetta & Jimmie Wilson / Spirit Of The Night (San Marino 2017)

18:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev