One Day Love / Irland 1971

Det var en stor utmaning för det fattiga Irland att stå värd för Eurovision Song Contest 1971 - den i särklass största produktion man någonsin arrangerat. Tv-bolaget RTÉ sände ännu enbart i svartvitt och fick nu göra sin första färgsändning som hela världen skulle se på.

Intresset var stort för vem som skulle få representera Irland på hemmaplan i Dublin. Det fanns många starka förhandsfavoriter men vinnaren Angela Farrell - som var tämligen okänd för de flesta - hörde inte till dem. Inför den nationella finalen hade tidningen Spotlight flera av deltagarna på sitt omslag men Angela var inte med.

19-åriga Angela beskrevs som en Askunge som jobbade som i ett apotek på dagarna och sjöng i en kabaret på kvällarna. För tredje året i rad vann en sångerska från Nordirland den irländska finalen (efter Muriel Day och Dana) men Angela var faktiskt född i den Irländska republiken innan hennes familj flyttade norrut.

"One Day Love" - en sång om en karlslok som sätter hjärtan i brand och sedan drar vidare i väntan på att själv bli bränd - var skriven av en tandläkare från Donegal och en hemmafru från Dublin.

Irland hörde knappast till favoriterna och i direktsändning tappade arma Angela nerverna helt och sjöng andfått och skakigt. Enligt svenska tidningar hade unga fröken Farrell dessutom dragit på sig en halsåkomma vid sämsta tänkbara tillfälle. För första gången placerade sig Irland utanför de tio bästa men skivan gick upp på de lokala topplistorna ändå.

Angela hade ett par hits till men visade sig vara en svår talang att marknadsföra på Irland där man helst skulle sjunga i ett showband för att ha en karriär. Efter en andra LP verkar hon ha avvecklat sin karriär i tysthet.

Tyst var hon däremot inte 1973 då hon skrev ett öppet brev till RTÉ och kritiserade dem skarpt för hur de behandlat Maxi vid ESC i Luxemburg. Kanske var det inte så lätt att fortsätta karriären om man väl gjort sig osams med cheferna på det nationella rundradiobolaget?

Var Angela sedan tagit vägen är höjt i dunkel. I likhet med många andra irländare verkar hon ha emigrerat, först till USA och sedan till Australien där hon av allt att döma ännu bor.

Angela Farrell / One Day Love (Irland 1971)

11:e plats av 18 bidrag i Dublin

This Is The Night / Malta 2012

Maltas final såg ut att kunna bli rena familjefejden när syskonen Claudia och Fabrizio Faniello båda ställde upp men slutstriden dem emellan skulle utebli. Istället kom en relativt okänd talang in i rampljuset och snodde åt sig bucklan.

Kurt Calleja var en sprudlande 23-åring från Hamrun. På Malta har invånarna i Hamrun olika öknamn som anspelar på hur farliga och fruktade de är men unge Kurt med det stora leendet skrämde gissningsvis inte slag på särskilt många som kom i hans väg. 

Som 19-åring hade han flyttat till London för ett år och bland annat arbetat som steward innan han flyttade hem och satsade på musiken. Att vinna den nationella finalen var en stor chans för Kurt som tidigare bara hade några låtar och en musikvideo på meritlistan.

"This Is The Night" var en glad men lite ofärdig och outvecklad poplåt av en sort man oftare hör i Junior Eurovision än i vuxentävlingen. Här fanns en lättfångad hook i refrängen medan resten av låten mest skvalade förbi.

I Baku visade sig Kurt Calleja själv vara en fungerande specialeffekt med sitt smittande glada humör och sina halvtöntiga danssteg. Det var lätt att smälta för maltesernas positiva energi och i slutändan belönade Europa Kurt och hans kompgrupp med Maltas första finalplats på tre år. I finalen blev framgången blygsam men det gjorde ganska lite.

Framgången till trots lossnade det aldrig på allvar för Kurt som aldrig riktigt följt upp sin låt med någon ny hit. Han sjunger ändå och är lokalt ansikte för ett internationellt whiskymärke, något man snabbt blir varse om man följer sångaren Instagramkonto.

Kurt Calleja / This Is The Night (Malta 2012)

21:a plats av 26 bidrag (final) i Baku

Runaway / Estland 2002

När saken var klar i Köpenhamn och Estland stod som vinnare visste glädjen på hemmaplan inga gränser. I något skede blandades lyckan med något slags panik. Inte sedan 1984 hade ett så litet land - sett till befolkningsmängden - stått värd för tävlingen och till skillnad från Luxemburg hade Estland ingen särskilt välfylld pengabinge. Hur skulle det här gå till?

Snabbt beslutade man att tillsätta en estnisk planeringsgrupp som planerade och utformade projektet innan man kallade in hjälp utifrån - inte minst från Sverige och Finland - som fick hjälpa det lokala tv-bolaget med allt det praktiska.

Den lokala finalen Eurolaul flyttades för tredje gången ut ur tv-studion och in i betydligt större Linnahall. Där tävlade tio bidrag om äran att få representera Estland på hemmaplan, men de lokala tittarna fick fortfarande inte något ord med i laget. Hela resultatet bestämdes av en internationell jury, precis som tidigare år.

Skyhög vinnarfavorit var Nightlight Duo med den medvetet kitschiga och klatschiga "Another Country Song" men en sen rekrytering skulle ställa alla tips på ända.

Teamet bakom "Once In A Lifetime" hade skrivit en ny poplåt men efter en del funderande bestämde sig Ines (Estland 2000) för att tacka nej. Nu gällde det att på kort tid hitta en annan artist som kunde hålla måttet.

Klockan tickade och man frågade runt även i Sverige. Bert Karlsson föreslog Nina från Friends (Sverige 2001) men esterna fastnade istället för Anna Sahlin. En gång i tiden hade hon spelat Anna i Bullerbyn, nu satsade hon på popkarriär under artistnamnet Sahlene med singlar som "The Little Voice" och "House" på sin meritlista.

Dessutom hade hon två gånger tidigare varit med i ESC som körsångerska, för Sverige 1999 (när Charlotte Nilsson vann hela finalen i Jerusalem) och för Malta 2000.

Låtarna skulle spelas in för den internationella juryns skull och Sahlene tackade ja mindre än ett dygn före inspelningen. Med ett textblad i handen gav hon järnet inför kamerorna och juryn tände till rejält. I finalen några veckor senare regnade poängen in och segern var ett faktum.

Alla i Estland var inte överlyckliga av att representeras av en utländsk artist. En och annan påpekade hur lik vinnarlåten var "I Believe I Can Fly" av R. Kelly och tvåorna Nightlight Duo spelade in en cover av just den låten arrangerad som "Runaway". Inte blev glädjen större när Sahlenes estniska körsångare ersattes av en nästan helsvensk kompgrupp.

Trots underläget jobbade Sahlene hårt på att lägga sitt nya land för sina fötter och så småningom smälte esterna för "sin" svenska artist. När det var dags för final i nybyggda Saku Suurhall hoppades de flesta på seger. Nu visste man ju att man kunde ordna melodifestivaler.

Till slut blev det en delad tredjeplats med Storbritannien, ännu till denna dag Estlands näst bästa placering. "Runaway" blev en stor hit i Estland och i Sverige där Sahlene spåddes en lysande framtid.

Dessvärre blev aldrig Sahlene den stjärna hon skulle haft potential att bli. Hon har tävlat tre gånger i Melodifestivalen utan att någonsin ta sig till final. Sedan 2006 kallar hon sig Anna Sahlene på scenen. Två gånger har hon körat på nytt i ESC: för Australien 2016 och för Storbritannien 2019.

Ena halvan av Nightlight Duo - Tatjana Mihhailova - representerade Estland vid ESC 2014.

Sahlene / Runaway (Estland 2002)

Delad 3:e plats av 24 bidrag i Tallinn

Take Me To Your Heaven / Sverige 1999

Charlotte Nilsson hade marscherat framåt i karriären med bestämda kliv. Redan som nioåring hade hon förklarat för sina vänner att hon minsann en dag skulle vinna melodifestivalen och fyra år senare började hon sjunga i ett lokalt dansband.

Att vara dansbandsvokalist är en bra skola där man får sjunga mycket och jobba hårt, och i Charlottes fall skulle slitet snart ge utdelning. Hon värvades av Anders Engbergs nya dansband 1994 och flyttade vidare till väletablerade Wizex (där Kikki Danielsson och Lena Pålsson tidigare sjungit) några år senare.

Charlotte var definitivt en del av dansbandens uppsving i slutet av 1990-talet och fick stor uppmärksamhet för sin stil och sitt modeintresse. Hon spelade också en uppmärksammad roll i tv-såpan Vita lögner.

27 februari 1999 gick Charlottes dröm i uppfyllelse då hon vann Melodifestivalen med bred marginal i ett starkt startfält fullt av poppiga kandidater. De svenska tidningarna jublade inte direkt över vinnarlåtens traditionella stuk men tittarna - som för andra gången fått telefonrösta fram en vinnare - var desto mer nöjda.

Charlotte visade sig däremot ha en ren osannolik tur. I början av april hade musikalen "Mamma Mia", baserad på Abbas hitkatalog, världspremiär i London och ledde till att en ny våg av Abbamusik sköljde över världen. I det ljuset framstod "Tusen och en natt" som trendig snarare än traditionell.

Bakom kulisserna verkar det ha varit ganska stökigt. Den engelska versionen blev klar i ett sent skede, en musikvideo spelades in i all hast och det verkar ha rått ett spänt förhållande mellan skivbolaget Mariann och delegationen från SVT.

Om det var spänt mellan Mariann och SVT var det en lätt bris i jämförelse med vad som skulle komma. Charlotte såg framför sig hur hon skulle kunna balansera två karriärer på samma gång - att sjunga med Wizex i Sverige och att sjunga pop på engelska i Europa - och skrev kontrakt med BMG för ett internationellt album.

Nu blev det riktigt rörigt. Bert Karlsson for i taket och stämde Charlotte för kontraktsbrott, varpå sångerskan slutade i Wizex som i sin tur stämde henne för kontraktsbrott. En karusell som skulle snurra en lång tid tog sin början.

Kalabaliken till trots verkar det svenska lägret haft en behaglig vecka i Jerusalem och när det väl gällde lyckades den spektakulärt utstyrda Charlotte sno åt sig Sveriges fjärde seger i en tät och spännande omröstning.

När svenskarna intog scenen möttes de av rätt svala reaktioner från publiken som troligtvis hoppats på Island som vinnare. Dessutom lyckades textförfattaren Gert Lengstrand fälla fjolårsvinnaren Dana International i direktsändning.

Ingenting kunde rubba Charlotte som sjöng tvåspråkig vinnarrepris full av självförtroende. Lugn och säker mitt i stormen. 

Svenskarna gladde sig förvisso åt sin seger men i tidningarna överskuggades segern dessvärre av de omskakande Malexandermorden och när det internationella albumet var klart hade BMG tappat intresset. Framgången blev blygsam trots att singeln sålt bra i flera länder.

Trots att festivaläventyret knappast gett den utdelning man skulle hoppats på fortsatte arbetshästen Charlotte att jobba på och skulle med åren bygga upp ett solitt rykte som en av Sveriges bästa och hårdast arbetande sångerskor. En som skulle visa sig beredd att pröva lyckan i ESC på nytt med tiden.

Charlotte Nilsson / Take Me To Your Heaven (Sverige 1999)

1:a plats av 23 bidrag i Jerusalem

Hullu yö / Finland 1991

Att man råkat komma sist vid i Zagreb året innan var inget att hänga läpp över. Intresset för den nationella finalen var stort och Yle bestämde sig för att satsa på allvar och förlägga Euroviisut till landets största inomhusarena.

Typhoon i Åbo var en splitterny arena - byggd för världsmästerskapen i ishockey - och det första inomhuskomplexet i Finland med kapacitet för mer än tiotusen åskådare. Att flytta Euroviisut dit var fullt jämförbart med när SVT ordnade Melodifestivalen 1989 i Globen.

Publiken bjöds på ett startfält fullt av välkända namn: vid sidan av tidigare vinnare som Kirka (Finland 1984) och Riki Sorsa (Finland 1981) fanns etablerade stjärnor som Arja Koriseva och Anna Hanski samt två stjärnor i vardande: Samuli Edelmann och Kaija Kärkinen.

De två sistnämnda hade det gemensamt att de främst var skådespelare som sjöng vid sidan om. I slutändan gjorde de upp om segern: även om Samuli Edelmanns "Peggy" blev den större hiten och en sann evergreen fick Kaija åka till Rom.

Kaija Kärkinen var född 1962 i Sodankylä, Finlands till ytan näst största kommun, belägen i finska Lappland. 1990 hade hon påbörjat ett samarbete med rocklegenden Ile Kallio, med ett förflutet i internationellt framgångsrika bandet Hurriganes. Samarbetet hade gett mersmak och när de båda vann den finska finalen var de ett par även privat.

"Hullu yö" ("En galen natt") var en otypiskt rivig rockballad för ESC vid den här tiden. Texten berättar om två främlingar som möts utan avsikt att ge något eller ens låtsas vilja ha varandra, men hjärtat kan man inte styra över.

Många såg Finland som en outsider i Rom - en och annan tyckte sig höra ett släktskap med Roxettes senaste hit "Fading Like A Flower" - och SVT:s kommentator Harald Treutiger utropade Finland till sin personliga favorit.

I direktsändning kämpade programledaren Toto Cutugno med sitt finska uttal ("Ulu joe!"), orkestern kämpade med att få elgitarren att låta häftig och juryn kämpade med att höra något värt att rösta för. Sex poäng blev slutfacit och de flesta bedömare verkar ha ansett att Finland skulle förtjänat mer än så.

Kaija Kärkinen och Ile Kallio skulle fortsätta samarbetet och spela in flera album tillsammans, ibland med stor framgång. De ställde upp på nytt i den finska finalen 1998, den här gången som duo.

Kaija Kärkinen syntes även på svensk tv 1992, då hon spelade hyttstäderskan Pirjo i den första säsongen av "Rederiet". 2002 spelade hon rollen som Laila Kinnunen (Finland 1961) i en föreställning på Komediteatern i Helsingfors. Hon och Ile Kallio är gifta och har två barn tillsammans.

Kaija / Hullu yö (Finland 1991)

20:e plats av 22 bidrag i Rom

Canta y se feliz / Spanien 1974

Över hela Europa hade romer förföljts och motarbetats i hundratals år. Romer har misstänkliggjorts och hindrats från att bli en del av samhället, i likhet med många andra minoriteter. Romerna i Spanien - ofta kallade gitanos - är inget undantag.

Även om det inte förbättrat romernas ställning har deras musik och kultur genom åren setts som en omistlig del av det spanska kulturarvet och under Francotiden användes romska musiker flitigt i marknadsföringen av Spanien som ett spännande turistmål.

Den förste gitano (om jag inte missat något i någon annans biografi)  som fick tävla för Spanien i Eurovision Song Contest - det mest självklara fönstret för kulturell marknadsföring vid den här tiden - blev Peret som valdes ut internt av spansk tv 1974.

Pedro Pubill Calafat Moya (det namn som stod i alla officiella papper) spelade in sin första skiva redan som 12-åring och jobbade på som ganska anonym musiker i många år. I slutet av 1960-talet gjorde han sensation med sin rumbamusik och "Una lágrima" blev en stor hit på de diskotek där man i regel bara spelade pop på engelska.

"Canta y se feliz" ("Sjung och var glad") väckte stor uppmärksamhet på förhand i Brighton och sågs som ett exotiskt glädjepiller. Peret, uppbackad av en livlig samling bakgrundssångare, sjöng och spexade med sin gitarr och hade sin sångmikrofon fastknuten i slipsen.

Jurygrupperna - som aldrig varit hemskt pigga på att premiera något som lät eget eller inhemskt - gav ändå förvånansvärt många poäng till rumban. Om inte den lika lokalt färgade låten från Grekland konkurrerat om samma poäng hade det kanske kunnat bära ännu längre.

Peret pensionerade sig från musiken 1982 och engagerade sig istället i en frikyrka med en stor mängd romska medlemmar. När han lämnade rörelsen nästan tio år senare var han inte nådig i sitt omdöme och menade sig ha slösat bort många år på meningslöst nonsens.

Peret återvände till musiken där han fått efterföljare som Gipsy Kings och Azúcar Moreno (Spanien 1990). Han uppträdde vid OS-avslutningen i Barcelona 1992 och förblev en älskad och uppskattad artist.

2014 meddelade Peret sin publik att han drabbats av lungcancer och att han skulle dra sig tillbaka i väntan på ett tillfrisknande som aldrig kom. Bara en månad senare avled Peret i en ålder av 79 år.

2016 visade en undersökning att 49 % av spanjorerna har en negativ bild av romer. Idag lever 98 % av Spaniens romer under fattigdomsgränsen.

Peret / Canta y se feliz (Spanien 1974)

Delad 9:e plats av 17 bidrag i Brighton

Je suis l'enfant soleil / Frankrike 1979

Först hade Anne-Marie David fått stor uppmärksamhet för sin roll som Maria Magdalena i den franska uppsättningen av "Jesus Christ Superstar" - en ofantligt stor mediehändelse i början av 1970-talet - och sedan hade hon vunnit ESC 1973 med "Tu te reconnaîtras". Nu borde vägen till stjärnorna ha legat klar och utstakad.

Men någonting gick galet i satsningen. Anne-Marie gjorde bara två album för skivbolaget Epic/CBS innan samarbetet avslutades. Med undantag för en skiva inspelad för den turkiska marknaden blev det väldigt tyst runt sångerskan. Hon förblev att känt namn för den franska publiken men ingen verkade veta vad hon gjorde.

1979 hade hon skrivit kontrakt med franska Polydor istället och ställde upp i den franska nationella finalen. Två semifinaler spelades in på förhand innan de franska tv-teknikerna gick i strejk och de franska tv-kanalerna gick ned i svart. Semifinalerna sändes aldrig och finalen ställdes in.

Istället tillsattes en intern jury som fick välja en vinnare bland de fjorton bidrag som skulle tävlat. Föga förvånande föll deras val på Anne-Marie och hennes dramatiska ballad.

"Je suis l'enfant soleil" ("Jag är solens barn") hade en medvetet ambivalent text om en man från det kalla nord, en eldig tös från södern och den förbjudna kärlek som uppstår mellan dessa båda. Han - som verkar vara på rymmen från något - fångas in och förs bort och kvar står flickan med all sin kärlek.

I Jerusalem verkar Anne-Marie David ha varit oerhört fokuserad, närmast besatt av att vinna på nytt. Var seger en förutsättning för ett fortsatt kontrakt med skivbolaget? I vilket fall har dirigenten Guy Matteoni berättat att artisten var otrevlig och lynnig och att han undvek den egna delegationen så långt han kunde.

Under en repetition brände det till rejält. Guy Matteoni hade åkt med på en utflykt för delegater och kom försenad till Binyanei Hauma där tävlingen arrangerades. Anne-Marie David hade skällt ut honom efter noter inför alla närvarande trots att arrangörerna lät Frankrike genomföra sin övning som planerat.

När det under omröstningen stod klart att hon inte skulle vinna ska Anne-Marie David i det närmaste ha brutit samman. Efter finalen kritiserade hon sina mottävlare från Israel, Spanien och Västtyskland och framstod som en riktigt dålig förlorare. (Samtliga dessa låtar blev dessutom betydligt mer kommersiellt framgångsrika än den franska låten.)

Anne-Marie David fortsatte sin karriär i några år till men drog sig sedan bort totalt från rampljuset. I många år verkade ingen veta var hon fanns eller vad hon gjorde tills hon i början av 2000-talet dök upp på nytt. Idag är hon en flitig och uppskattad gäst på olika fanträffar Europa runt. 

Men den glada och charmiga Anne-Marie får fortfarande något vasst i rösten då Jerusalem 1979 kommer på tal. Var det ögonblicket då det stod klart att hon aldrig skulle leva upp till de förväntningar som fanns på henne i början av karriären?

2013 skickade hon in "Je manque de toi" till den interna franska urvalskommittén för ESC utan att bli utvald.

Anne-Marie David / Je suis l'enfant soleil (Frankrike 1979)

3:e plats av 19 bidrag i Jerusalem

Korake ti znam / Bosnien-Hercegovina 2012

Flera år av målmedveten satsning hade gjort Bosnien-Hercegovina till mångas favorit i ESC. Man satsade hårt på att visa upp artister av olika etnicitet från de olika landsändarna och lyckades ofta hitta ett stråk av galenskap eller originalitet att visa upp för världen.

En och annan blev kanske en aning besviken då bosnisk tv visade upp sitt inte särskilt galna bidrag för Baku. "Korake ti znam" ("Jag känner dina steg") var en lågmäld och innerlig sång om hur svår kärleken kan vara när båda kanske inte längre vill samma saker. 

Maja Sarihodžić var en högt utbildad 31-åring från Tuzla, en av de städer som drabbades hårt under det bosniska inbördeskriget under 1990-talet. Maja hade i många år jobbat som musiker och hade varit körsångerska för de bosniska bidragen till ESC 2004 och 2011.

Hon hade startat sin solokarriär på allvar två år tidigare under artistnamnet Maya Sar. Hon hade även grundat en kampanj för att upplysa människor om livmodershalscancer, någon hon flera gånger fått internationella utmärkelser för.

Hon hade själv skrivit musik och text till sitt bidrag och tog sig till final i Baku, där hon sjöng bra men fick nöja sig med en blygsam placering. 

Vad ingen visste där och då var att "Korake ti znam" skulle bli Bosnien-Hercegovinas avsked till tävlingen. När man året efter avstod från att tävla trodde nog de flesta att det skulle bli en kort paus, men åren gick utan att bosnierna återvände. Först 2016 vajade Bosniens flagga i ESC på nytt, men det skulle bli ett kort gästspel.

Maya Sar arbetar som sånglärare vid sidan av den egna karriären och driver även en inspelningsstudio i Sarajevo tillsammans med sin make.

Maya Sar / Korake ti znam (Bosnien-Hercegovina 2012)

18:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

I Didn't Know / San Marino 2016

Efter fyra år i rad med Ralph Siegel vid spakarna verkar San Marinos tv-bolag ha önskat sig något annat. Eller var det den tyske legendaren själv som ville ha en paus? Det låter väldigt olikt honom, men varför inte?

De riktigt elaka tungorna menade att San Marino hade något slags budgivningstävling på gång: den som kunde visa upp den bästa budgeten vann äran att få tävla för den lilla republikens räkning.

Det som talade för den teorin var väl att den utvalde Ahmet Serhat Hacıpaşalıoğlu hade ordentligt med pengar. Serhat var en 52-årig mångsysslare från Istanbul som egentligen var tandläkare men som ägnat sig åt i princip allt annat än rotfyllningar.

Han startade eget produktionsbolag 1994 som först och främst producerat program Serhat själv kunde vara programledare för. Bland annat vann han ett tv-pris som programledare för turkiska Jeopardy.

Vad han mest av allt ville var att ändå att sjunga. Han hade satt upp ett par shower med sig själv i fokus men hans försök i skivbranschen hade den inte varit så mycket bevänt med. Nu fick han sin stund i rampljuset som representant för San Marino - ett land han för övrigt inte hade några som helst band till.

"I Didn't Know" var skriven av den legendariske Olcayto Ahmet Tuğsuz, en flitig turkisk låtskrivare som tidigare representerat Turkiet i ESC 1982 och 1987, och visade sig vara en rätt ovanlig läckerbit. En långsam och smäktande melodi där Serhat bjöd på mumlande pratsång som något slags turkisk Barry White, komplett med en underbar video där artisten framstår som en galen vetenskapsman i en gamla tiders matinéfilm. 

Till min stora besvikelse anade Team Serhat att de kanske inte träffat helt rätt i sina val och bytte till en discoversion istället. Den var kanske objektivt bättre, men betydligt mindre knasig. Tyvärr.

Med San Marinos mått mätt funkade ändå den nya versionen med sin glittriga inramning och även om man inte direkt var nära att kvala in till finalen fick man en bättre placering än de flesta tidigare år. 

Uppmuntrad av den relativa medvinden spelade Serhat in sin låt på nytt i duett med Martha Wash från Weather Girls. Han spelade också in en av sina gamla låtar på nytt i duett med Helena Paparizou (Grekland 2005) och tog sig in på de grekiska topplistorna den vägen.

I likhet med nästan alla som tävlat för San Marino skulle Serhat också visa sig ha fått blodad tand och skulle snart nog vara tillbaka i tävlingen på nytt.

Serhat / I Didn't Know (San Marino 2016)

12:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Stockholm

Tvoj dječak je tužan / Jugoslavien 1971

Läser man reglerna är Eurovision Song Contest en tävling för upphovsmän, låtskrivare som kämpar ädelt om vem som skrivit den bit flest gillar mest. Det är låtarna som tävlar och artisterna ska inte spela någon roll för hur bidragen bedöms.

Att låtsas som om artisterna inte hade något inflytande alls vore ju ändå direkt fånigt. Genom alla år har en bra artist kunnat höja en medioker låt och en dålig artist har ofta sänkt något som kunde slagit bättre med en annan vokalist. Och vilken låt som helst kan få draghjälp om artisten är populär.

Krunoslav "Kićo" Slabinac vann den jugoslaviska finalen 1971 blott och bart på sin stora popularitet. Han hade sjungit i olika rockband under 60-talet och blivit stor stjärna som soloartist efter att ha vunnit sångtävlingen i Opatija 1970.

När journalisterna frågade honom efter segern vad han trodde om sina chanser i Dublin svarade han att han inte hade någon chans alls. Det var han som vunnit, knappast låten.

"Tvoj dječak je tužan" ("Din pojke är ledsen") var en mollig sång i ett rätt fräckt och samtida arrangemang. Någon måste ha haft synpunkter på originaltexten - där pojken är ledsen för att hans älskade har drunknat - och innan sången spelades in hade texten skrivits om så att flickan farit iväg med en annan istället. "Nu är du en ros i någon annans trädgård" sjöng Kićo med darr på stämman.

Musiken var skriven av Ivica Krajač som själv sjungit för Jugoslavien i Madrid 1969. Året efter skulle han komplettera ett ovanligt hat-trick genom att skriva texten till det jugoslaviska bidraget.

I Dublin hade man av någon anledning dragit upp tempot i låten och Krunoslav gav ett rätt stressat och blygt intryck då han konsekvent undvek att titta in i kameran. Dessutom ser hans snygga jacka väldigt varm ut i strålkastarljuset. I vanlig ordning fick Jugoslavien nöja sig med en blygsam placering.

Krunoslav Slabinac stjärna fortsatte att stiga med många framgångsrika låtar men karriären blev lidande när han flyttade utomlands i mitten av 1970-talet. Inte mer lidande än att han förblev en av regionens mest kända sångare även efter att Jugoslavien brutits upp i smådelar.

Krunoslav Slabinac avled 13 november 2020 i Zagreb efter en längre tids sjukdom, 76 år gammal.



Krunoslav Slabinac / Tvoj dječak je tužan (Jugoslavien 1971)
Delad 14:e plats av 18 bidrag i Dublin

Kärleken är / Sverige 1998

Att låta Melodifestivalen ge sig ut och röra på sig hade varit ett genidrag på 1980-talet. När tävlingen turvis ordnades av Stockholm, Göteborg och Malmö skänkte det nerv och nytänk och gav ny energi till ett program som stelnat med tiden då samma människor fått ta hand om det år ut och år in.

Inte minst hade SVT Malmö visat sig värdiga uppgiften och hade producerat minnesvärda finaler 1988, 1991 och 1995. 1992 stod man även värd för hela den internationella upplagan efter att ha valt fram Carolas vinnarlåt 1991.

Egentligen var det kanske producentveteranen Kåge Gimtell som lärt sig hur slipstenen skulle dras. När han gick i pension gick det utför med Malmös melodifestivaler och 1998 års upplaga såg riktigt billig och trött ut i rutan.

Till all lycka fanns åtminstone två låtar i startfältet som tittarna skulle komma att lägga märke till. Den som i långa loppet gjorde det största intrycket var Nanne Grönvall, som efter att ha figurerat i grupperna Sound of Music, Peter's Pop Squad och One More Time (Sverige 1996) för första gången uppträdde solo.

"Avundsjuk" liknade inget som tidigare hörts och synts i Melodifestivalen. Iförd en utstuderad peruk och med öron som Mister Spock sjöng Nanne fränt om sin snygga men korkade kompis som har all tur och som får alla killar. "Varje gång vi ses berättar du nåt POSITIVT som hänt" fräste hon ur sig och publiken drog efter andan.

"Avundsjuk" blev en rejäl hit och Nanne skulle visa sig ha ett långt liv som soloartist men för de konservativa jurygrupperna blev det för mycket. De föredrog något mer stillsamt och klassiskt.

Bobby Ljunggren, Håkan Almqvist och Ingela "Pling" Forsman hade vunnit senast det begav sig i Malmö. Nu vann de en andra gång med "Kärleken är" - en sång om att livet fortsätter efter sorgen, inspirerad av såväl prinsessan Diana som Ted Gärdestad (Sverige 1979) som båda mött olyckliga slut under året som gått.

Jill Johnson hade spelat in duetten "Kommer tid, kommer vår" med Jan Johansen men var ett rätt okänt ansikte för de flesta. Kanske anade de svenska tidningarna en brist på erfarenhet och började analysera det unga stjärnskottet sönder och samman: hennes kläder, hennes hår, allt.

I Birmingham hade man lagt en del av musiken på band i enlighet med reglerna men under Anders Berglunds högljudda protester. Upphovstrojkan gav sig inte - de tyckte att framför allt kompet varit bedrövligt i Dublin tre år tidigare och ville inte ta några risker.

Om kompet var rätt hade Jill själv landat fel och mer eller mindre försvunnit i ett moln av styling som kallats in efter pressrösternas kritik. Hela paketet blev onödigt anonymt och svalt och i röstningen såg det länge ut att bli kraschlandning då Sverige höll nollan fram till sjunde jurygruppen.

En tiondeplats var långt sämre än svenskarna väntat sig och under de kommande åren glömdes Jill Johnson ganska långt bort. Först då hon lät sig övertalas att ställa upp i Melodifestivalen på nytt 2003 med Shania Twain-pastischen "Crazy In Love" fick hon sitt stora publika genombrott. 

Idag hör hon till Sveriges allra största stjärnor även om människor ofta verkar glömma bort att hon faktiskt tävlat i ESC. Numer glittrar hon med all den pondus och det självförtroende hon skulle behövt inför ESC, inte minst i sitt eget tv-program Jills veranda.

"Kärleken är" blev den sista stora framgången för radarparet Bobby Ljunggren och Håkan Almqvist som avslutade sitt långa samarbete en tid efter tävlingen i Birmingham.

Jill Johnson / Kärleken är (Sverige 1998)

10:e plats av 25 bidrag i Birmingham

A Matter Of Time / Belgien 2018

Aldrig någonsin att Belgiens båda tv-bolag - strikt uppdelade enligt språk precis som så mycket annat i landet - skulle ha samarbetat kring deltagandet i ESC. Flandern gjorde sin grej medan Vallonien körde sitt eget race och så hade det alltid varit bra med det. Men när den ena sida plötsligt lyckas riktigt bra är det ju lätt att bli lite nyfiken.

Sedan 2013 hade franskspråkiga RTBF valt ut en ung, lovande artist - varje år någon som deltagit i den lokala varianten av The Voice - som sedan försetts med en passande låt. Medan Roberto Bellarosa varit ett kliv i rätt riktning hade såväl Loïc Nottet som Blanche kommit hem med varsin fjärdeplats i bagaget. I sanning imponerande. Nu ville flamländska VRT upprepa framgången med samma formula.

Artisten man valde ut var Laura Groeseneken, en 28-åring som ägnat sig åt musik på deltid i flera år och som skrivit låtar tillsammans med Alex Callier från det populära bandet Hooverphonic. Till vardags jobbade hon som dekoratör på ett Ikea-varuhus.

Under artistnamnet Sennek skulle hon nu få representera Belgien i Lissabon med "A Matter Of Time" - en suggestiv poplåt med en rejäl dos Bondlåt och dramatik. Sennek stod än en gång för låtskrivandet tillsammans med Alex Callier.

"A Matter Of Time" delade åsikter - ett sömnpiller tyckte vissa medan andra (som jag själv) såg och hörde en personlig favorit och en möjlig toppkandidat i vardande. De flesta verkar ändå ha lutat åt att en finalplats var i det närmaste självskriven.

Åtminstone fram tills repetitionerna började och det visade sig att det belgiska framträdandet saknade allt som krävdes för framgång. I direktsändning framstod Sennek som orutinerad, ofokuserad och med minimal kamerakontakt. Då räcker inte en snygg låt speciellt långt.

Belgien fick respass redan i semifinalen och det blev tämligen tyst runt Sennek. Först ett år senare släppte hon sin nästa singel - den snygga "Endlessly" - som dessvärre gick rätt spårlöst förbi. En av hennes låtar tävlade även i den norska melodifestivalen 2019 utan att gå till guldfinal.

Alex Callier fick ändå förnyat förtroende och 2020 skulle hans band Hooverphonic ha representerat RTBF vid ESC i Rotterdam, som sedan ställdes in.

Sennek / A Matter Of Time (Belgien 2018)

12:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Lissabon

What If We / Malta 2009

I vissa länder är Eurovision Song Contest extra populärt hos publiken och på Malta kollar i princip alla tv-tittare på finalen. Självklart vill man då också göra den nationella uttagningen till något extra och ge folket extra mycket godis.

Kanske att man ändå tog i lite väl mycket när man bestämde att ordna hela åtta stycken semifinaler med inte färre än femtiosex bidrag som tävlade om att få representera önationen i Moskva. 

Kvalitet är nästan alltid bättre än kvantitet och här är det värt att betänka att Sverige - med sin med internationella mått mätt imponerande musikindustri - några år senare valde att skära ned antalet bidrag i sina semifinaler från 32 till 28.

I var och en av de åtta semifinalerna - kallade Euro Showbox - fick tittarna välja en finalist medan en jury sedan valde ytterligare tolv finalister av de som blivit över. Nog fick malteserna valuta för tv-licensen alltid, men redan när alla låtar offentliggjordes var det rätt klart hur det hela skulle sluta.

Chiara Siracusa ställde nu upp för tredje gången och efter att först ha kommit trea och sedan tvåa var ambitionen glasklart att vinna och låta Malta stå värd för hela cirkusen nästa år. Hennes låt var skriven av Marc Paelinck som tidigare skrivit för Belgien 2002 och 2004. 

Det påstods att han även skrivit Chiaras låt 2005, men då han inte tilläts delta av det årets regler (utländska låtskrivare fick bara delta om deras egna länder hade öppna uttagningar som maltesiska låtskrivare kunde skicka sina låtar till) angavs sångerskan som upphovsperson.

Att "What If We" knappast skulle räcka till för någon seger stod nog klart för de flesta men tävlandet i Moskva blev en riktig thriller då den vanligtvis säkra Chiara plötsligt tappade nerverna och började sjunga oväntat svajigt. Skulle det ens räcka till en finalplats om inte sånginsatsen räckte till?

En finalplats blev det (Maltas första sedan 2006) men slutresultatet blev ett riktigt nedköp och man landade långt ned i listan. En ny regel förhindrade att de artister som vunnit de maltesiska finalerna ställde upp på nytt inom de närmsta åren så någon snabb revansch kom inte på tal. Även om Chiara förblir älskad av eurovisionsfansen har hon inte ställt upp på nytt sedan dess.

Pikant nog fick Malta på sätt och vis tävla mot sig självt. Ralph Siegel tog låten "Innocent Heart" (som misslyckats i ett avsnitt av Euro Showbox), skrev om den en aning och lät den tävla för Montenegro. Ett solklart regelbrott - alla bidrag måste vara originallåtar och får inte ha publicerats tidigare - som EBU glatt såg mellan fingrarna med.

Chiara / What If We (Malta 2009)

22:a plats av 25 bidrag (final) i Moskva

Line / Lettland 2017

Triānas Parks hade börjat som ett rent familjeprojekt då rockgitarristen Aivars Rakovskis bildat band med sin dotter Agnese Rakovska inför den lettiska ESC-uttagningen 2008. Man kom på fjärde plats med "Bye Bye" och fortsatte att spela ihop. 

Man ställde upp i den nationella ligan fem år i rad utan att vinna. Bandet blev välkänt för den lettiska publiken även om man kanske inte var någon direkt kommersiell kassako. 2011 drabbades pappa Aivars av hälsoproblem och lämnade bandet.

Lettland hade nyligen modellerat om sin nationella final och tagit sig till final såväl 2015 som 2016 och nu ville Triānas Parks testa det nya formatet. 

En av gruppens kännetecken var att de ständigt experimenterade med genrer och stilar och nu hade de landat i något slags elektropop. Den lettiska publiken gillade det de hörde: "Line" fick över hälften av rösterna i finalen och blev gruppens första riktiga hit.

Eurovisionsfansen - alltid glada när någon gammal bekant äntligen får vinna chansen att visa upp sig internationellt - ansåg Lettland vara en snackis och en utmanare i tävlingen men de flesta bedömare utanför bubblan var mindre begeistrade. Låt gå får att bidraget hade ett tufft sound men kanske något saknades? 

I Kiev - där man uppträdde under det lätt modifierade namnet Triana Park - hade man fått fördelen att sjunga sist i sin semi. Det hjälpte inte alls. Letterna hamnade allra sist i resultatet och fick sin fjärde sistaplats i en semifinal. Ett rekord som ingen vill slå.

Triānas Parks led inte desto mer av nederlaget. 2020 fick man karriärens hittills största hit med "Kamēr" - en duett med Intars Busulis som som för övrigt också kommit sist i en ESC-semifinal 2009.

Triana Park / Line (Lettland 2017)

18:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev

If Love Was A Crime / Bulgarien 2016

Bulgarisk tv hade fått nog efter finalen i Malmö 2013 när man för sjätte gången i rad missat finalen. Det var dags för en liten paus där man kunde fundera på vad man ville med sitt deltagande i den här tävlingen. Om man nu alls skulle delta. Om man nu alls hade något att ge.

Istället - kanske för att inte helt tappa kontakten med EBU:s sångtävlingar - återupptog man 2014 sitt tävlande i Junior Eurovision. Vid finalen på Malta lyckades man vida bättre än man gjort i vuxenvarianten och fick en andraplats för "Planet Of The Children".

Året efter tog bulgarisk tv på sig hela värdskapet för den internationella upplagan och arrangerade en snygg final i Sofia. Programledare för galan var Poli Genova som representerat Bulgarien vid ESC i Düsseldorf 2011 och som sedan dess släppt ett album i eget namn och fungerat som mentor i den lokala versionen av X-Factor.

Det var lätt att få känslan att programledarjobbet nu snarast var en audition för något annat och kort tid efter JESC meddelades det att Bulgarien återigen skulle tävla i ESC och att Poli skulle vara deras artist.

Låten valdes ut internt och skrev att ett stall låtskrivare runt Boris Milanov, som skulle komma att göra ett visst avtryck på ESC under kommande år.

"If Love Was A Crime" togs emot med stor entusiasm bland såväl fans som press och räknades som en tänkbar vinnare i Stockholm. Den här gången gick allt vägen i semifinalen och den slutliga fjärdeplatsen var Bulgariens dittills största framgång. 

Kalenderbitarna noterade med förtjusning att Bulgarien kanske inte gick till final så ofta men varje gång de gjorde det placerade de sig bland de fem bästa.

Låten sålde hyfsat i flera länder och blev etta på hemmaplan. Den spelades även in i en närmast identisk version med grekisk text av Demy (Grekland 2017).

Poli Genova fick pris som årets bulgariska ambassadör i världen 2016 och har fortsatt spela in musik med stor framgång. Hon har flera gånger antytt att hon gärna skulle ge sig på att tävla i ESC på nytt om tillfälle gavs.

2020 noterade Poli Genova lite halvsurt på sociala medier att den låt Malta valt ut för ESC-finalen i Rotterdam var en av de hon valt bland innan hon fastnade för "If Love Was A Crime". Hon hävdade också att hon varit med och skrivit den och att det var lite ofint att hennes namn tagits bort från listan av upphovsmän.

Poli Genova / If Love Was A Crime (Bulgarien 2016)

4:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

Drama Queen / Danmark 2007

Det hade gått lite upp och ned för Danmark efter bröderna Olsens seger i Stockholm 2000 men publiken hålls troget kvar framför tv-rutorna även om musiken de bjöds på i den inhemska finalen allt mindre lät som det radion spelade eller som det som låg på topplistorna.

2007 hoppade man på samma tåg som alla andra nordiska länder och införde semifinaler i Dansk Melodi Grand Prix. Sexton låtar delades upp på två semifinaler och sedan fick tittarna välja fyra finalister från vardera semin.

Bland de utslagna i semifinalerna fanns tidigare vinnare som Aud Wilken (Danmark 1995) med den förtjusande "Husker du" såväl som Jørgen Olsen med den något mindre förtjusande "Vi elsker bare danske piger". 

Jørgen Olsen fick ändå ett frikort till finalen. De utslagna låtarna fick en andra chans i radio: fyra av låtarna spelades upp i vuxenkanalen P4 medan de fyra andra spelades upp i ungdomskanalen P3. Vardera kanalens lyssnare fick sedan välja en lucky loser till finalen.

P3-publiken valde något förvånande ut den klassiska schlagerlåten "Drama Queen", framförd av en drag queen som kallade sig DQ. Bakom pseudonymen dolde sig Peter Andersen, en sjungande frisör som redan uppträtt i drag i tio år. Nog borde den danska ungdomen ha gått igång på något lite mer utmanande?

Förvåningen blev inte direkt mindre då DQ i finalen seglade förbi alla motkandidater och vann. Från utslagen i semifinal till vinnare - hur gick det till?

"Drama Queen" saknade verkligen inte glitter och paljetter men själva låten var förvånansvärt befriad från just drama. Den strök publiken så medhårs den bara kunde och hade inte ens någon tonartshöjning. Kul att se på men rätt ointressant för örat.

Ville man spela kitsch-kortet fanns det en betydligt starkare låt i startfältet. Obegripligt nog fick Annette Heick inte en enda poäng för "Copenhagen Airport".

I den samnordiska förhandsvisningen sammanfattade nog DR:s kommentator Adam Duvå Hall det hela bäst: ett modernt och progressivt land som Danmark borde kanske inte tycka att en låt som "Drama Queen" var varken något nytt eller kittlande. På en skala från noll till fem satte han en artig trea.

I Helsingfors var de europeiska tittarna långt ifrån lika artiga som Adam Duvå Hall och för andra gången på fyra år åkte danskarna ur tävlingen redan i semifinalen. Precis som DQ gjort från början hemma i Danmark.

DQ / Drama Queen (Danmark 2007)

19:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors