Ik ben verliefd (Sha-la-lie) / Nederländerna 2010

Nederländernas usla formkurva - man hade inte varit i final sedan 2004 - hade fått publiken att tröttna. Enligt en opinionsmätning utförd av en kommersiell tv-station tyckte hela 86 % av de tillfrågade att man lika gärna kunde sluta tävla i ESC.

Tävlingen hade bytt station då TROS tagit över efter NOS. Public service i Nederländerna består av ett ganska komplicerat system där en mängd olika produktionsbolag hjälps åt att fylla tablåerna i de tre statliga tv-kanalerna. TROS hade alltid varit den mest inriktade på underhållning medan de flesta andra backades av olika föreningar eller trossamfund och ofta hade en programpolitisk agenda av något slag.

För den nationella finalen valde man ett nytt koncept där man bad en inbjuden låtskrivare att göra en enda låt som fem olika artister sedan skulle tävla om att få sjunga i Oslo. Något otippat valde man ut den 75-årige Pierre Kartner att skriva låten.

Kartner hade skrivit Nederländernas bidrag 1973 och hade sedan fått stor framgång under artistnamnet Vader Abraham och för sina många sånger om smurfarna. "The Smurf Song" blev en stor hit i många länder 1977 och gav Kartner den nederländska musikindustrins exportpris året efter.

Vid det här laget låg framgångarna långt tillbaka i tiden och hans tävlingslåt var minst sagt mossig, ett faktum ingen av de fem tävlande versionerna kunde skyla över.

Vinnaren valdes ut av en jury bestående av fyra "experter" och tittarnas röster räknades som en femte jurymedlem. När det blev dött lopp fick en synligt irriterad Pierre Kartner - vars egen favorit inte fått en enda poäng - lov att bestämma vem som skulle åka till Oslo. Han vägrade först och föreslog att man skulle singla slant om saken. Först efter en otroligt utdragen och pinsam stund valde han motvilligt ut 18-åriga Sieneke Peeters.

Varken låten eller den vinnande artisten hyllades av pressen och till slut startades en kampanj - där bland andra Marga Bult (Nederländerna 1987) deltog - till stöd för unga Sieneke. Som en följd av den spelade landets regionala radiostationer låten simultant och med tiden tog publiken den till sitt hjärta. Även om Nederländerna än en gång missade finalen blev "Ik ben verliefd" det första nederländska bidrag någonsin som toppat den nationella singellistan.

Sieneke skulle snart nog gifta sig och skaffa barn och fokusera på andra saker än att uppträda. Hon sjunger än idag men ESC-bidraget förblir hennes enda stora hit.

Om man av någon anledning inte får nog av den här låten utan vill höra alla versionerna kan man avnjuta Loekz, Marlous, Vinzzent samt upphovsmannens egen favorit Peggy Mays här.

Den nederländska finalen var inte den enda gången då Pierre Kartners mindre charmerande sidor syntes offentligt. Under sin långa karriär hade han skrivit såväl främlingsfientliga sånger (som skivbolaget senare drog tillbaka) som klämmiga hejaramsor till populistiska politiker.

Pierre Kartner avled i november 2022 efter en längre tid sjukdom. Han blev 87 år.

Uppdaterad 21 augusti 2023



Sieneke / Ik ben verliefd (Sha-la-lie) (Nederländerna 2010)
14:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Oslo

À la folie ou pas du tout / Belgien 1972

Till skillnad från flamländarna och deras evighetslånga och krångliga uttagningar gillade vallonerna att göra det lätt för sig. 1972 ordnade man en nationell final, men det gifta paret Serge och Christine Ghisoland valdes ut på förhand att sjunga samtliga bidrag.

De båda hade varit i princip helt okända då de ställt upp i den belgiska finalen 1970 och kommit på fjärde plats med "Laï Laï Laï".  Efter det verkar de mest ha ägnat sig åt att bilda familj, så just varför de två valdes ut att representera Belgien framstår som något av ett mysterium. Kanske hade de imponerat på någon på tv-bolaget?

Denna någon var i vilket fall inte Jack Say, musikansvarig på RTB (Radio-Télévision-Belge). Han dirigerade den nationella finalen men åkte inte med till Edinburgh, mycket beroende på att han tyckte att paret Ghisoland var otrevliga och odrägliga.

"À la folie ou pas du tout" var en ganska söt liten vals med en text om att kärlek aldrig kunde utövas med måtta och förnuft: man älskar vanvettigt mycket eller inte alls. Kärlek som inte gör en galen är inget att ha.

Före Edinburgh gav duon ut ett album - karriärens enda - som bestod av de tio låtarna från den belgiska finalen samt de två låtar man framfört 1970. Baksidestexten på skivan håller en vansinnigt uppskruvad ton och lovprisar de gifta artisternas alla fördelar och talanger. "À la folie ou pas du tout" beskrivs som omåttligt populär.

Det var den inte i Edinburgh där juryn - bestående av två experter från varje land - förhöll sig sval till Serge och Christine och placerade Belgien näst sist. Där verkar parets artistbana ha tagit slut - lika hastigt som den började - och efter finalen finns få spår av att de skulle ha fortsatt sjunga tillsammans.

Serge Ghisoland blev åtminstone kvar i musikbranschen som låtskrivare, arrangör och producent för andra artister till långt in på 1980-talet.



Serge & Christine Ghisoland / À la folie ou pas du tout (Belgien 1972)
17:e plats av 18 bidrag i Edinburgh

É dé det här du kallar kärlek? / Sverige 1986

Den viktigaste komponenten och den verklige hjälten på Mariann Records i Skara var helt tydligt Lasse Holm som producerade många av de bästa säljande skivorna och skrev de allra största hitsen. 

Fyra segrar på fem år i Melodifestivalen (1982, 1983, 1985 och 1986) säger också en hel del, även om Torgny Söderberg underligt nog skrev den enda internationella vinnare Mariann producerade under sin verkliga storhetstid.

Till en början verkar han ha tänkt sig själv i en mer aktiv roll som artist - han hade helst sjungit "Växeln hallå" själv 1980 - men i mitten av 1980-talet satt han tryggt och bekvämt i sin producentstol och verkar ha skrinlagt alla sådana planer.

"É dé det här du kallar kärlek?" var först tänkt som en tung rocklåt i stil med Van Halen (som ansågs hårda och tunga under detta pudelfrisyrernas glada årtionde) och en demoversion gjordes med Tommy Nilsson innan såväl Torgny som Bert Karlsson insisterade på att Lasse skulle sjunga själv.

Herr Holm ville göra något oväntat av låten och frågade rocklegenden Monica Törnell - i sanning ingen vän av schlagerfestivaler - om hon ville ställa upp. Hon var ett stort och aktat namn och hade som tonåring upptäckts av Cornelis Vreeswijk. Hon var riktigt het efter stora hits som "Vintersaga" och "Känslan i maj" och chockerade en hel musikervärld genom att tacka ja.

Lasse Holm var enligt egen uppgift helt lycklig över Monicas sångpålägg i studion men vid den svenska finalen undrade han möjligen vad han gett sig in på. Monica var tydligt okoncentrerad och sjöng inte speciellt bra. Vinnarreprisen låter rent förfärlig.

Till all lycka visades bidragen först upp som musikvideor och de versionerna var de enda publiken mindes efteråt. Monica & Lasse hade spelat in en fartfylld och kontroversiell video som väckte en viss uppståndelse - här skojades det friskt med en mängd företeelser på ett sätt som kändes lite väl fräckt för en 80-talspublik. 

SVT lyfte i sista sekunden bort videon från sin egen förhandsvisning, möjligen för att Lasse Holm bar en t-shirt med en väl synligt registrerat varumärke på (jämför bråket runt Sverige 1987).

I Bergen hade Monica skärpt till sig men även nu haglade kritik - inte minst från en del andra delegationer - som tyckte att svenskarnas uppsluppna framträdande - där Sveriges Head of Delegation Sten Carlberg spelade gitarr barbröstad - skadade tävlingens anseende. Daniela Simons från Schweiz menade att Lasse Holm genom att hoppa ner från flygeln vanhedrade instrumentet. En femteplats visade världen att man kunde tillåta sig att leka även i detta allvarliga sammanhang.

Lasse Holm blev plötsligt något av en popstjärna och gav ut två album i eget namn, där den kanske allra största hiten blev "Canneloni macaroni", en lätt bisarr hyllningssång till svenskarnas nya fascination för pizza och pasta, komplett med en del påhittade namn och katastrofalt uttal.

Monica Törnells popularitet var däremot i dalande. Hon hade svårt att följa upp succéerna och drabbades av stora hälsoproblem. Många år senare diagnosticerades hon med hypotyreos och säger sig under andra halvan av 1980-talet bitvis varit helt frånvarande och knappt vetat var hon befunnit sig, något som kanske förklarar den bristande koncentrationen i Melodifestivalen?

Den svenska finalen med sina tio bidrag i videoversioner har i sanning fastnat i svenskarnas kollektiva minne och de flesta bidragen blev kommersiella hits efteråt. Här tändes även Lena Philipssons stjärna på riktigt med "Kärleken är evig". "Dover-Calais" med Style blev en landsplåga som inte gick att undvika på hela sommaren. Och ändå var det så nära att hela tävlingen inte blivit av.

SVT hade planerat att anordna semifinaler under våren med final i det populära programmet Razzel. Det ville tittarna inte veta av och planerna skrotades, men finaldatumet hölls kvar tre veckor senare än vanligt. Om Melodifestivalen hade hållits på sitt "vanliga" datum - i månadsskiftet februari/mars - hade hela tävlingen fått ställas in till följd av Palmemordet. Vad skulle man gjort då? Senarelagt finalen? Valt bidrag internt? Dragit sig ur hela ESC?

En annan tanke värd att tänkas är vad som skulle hänt om Anna Book vunnit med "ABC"? Skulle belgiska Sandra Kim ha vunnit i Bergen med en så pass lik konkurrent i startfältet?

Uppdaterad 2 juli 2023



Lasse Holm & Monica Törnell / É dé det här du kallar kärlek? (Sverige 1986)
5:e plats av 20 bidrag i Bergen

Come Back / Storbritannien 2002

Inte hemskt många trodde att Storbritannien skulle ha någon riktig chans vid finalen i Tallinn. Man hade hållit fast vid sin nationella final som fortfarande sändes på en riktigt tittarovänlig tid och där antalet registrerade telefonröster bara var strax över hundratusen.

Låten som en del fans känt en viss entusiasm över - "Never In A Million Years" med Zee - diskvalificerades före finalen då den visade sig ha givits ut på en samlingsskiva i Ungern ett par år tidigare.

Det de flesta ändå verkar ha varit överens om var att vinnarlåten "Come Back" var en välskriven sak. Kanske inte tillräckligt spännande för att hålla i tävlingen, men ändå objektivt sett en bra låt. 21-åriga Jessica Garlick från Wales - med ett förflutet i Pop Idol - hade dessutom en bra röst och bra utstrålning, men de tre senaste årens fiaskon hade satt sina spår och trots lyckade repetitioner trodde ingen på Jessica och hennes låt.

I röstningen blev det revansch - Storbritannien fick poäng från arton länder och fick i slutändan dela på tredjeplatsen. Från och med 2003 delades inte längre några placeringar i det officiella resultatet och ibland uppges "Come Back" ha fått en fjärdeplats, vilket alltså inte stämmer.

Singeln sålde rätt bra på hemmaplan och låg som bäst på trettondeplats på den brittiska singellistan. Trots det fick aldrig Jessica Garlick någon fart på karriären och försvann ganska snabbt ur rampljuset.

2009 sade hon sig vara redo för att satsa på musiken på nytt - att göra en comeback, om man så vill. Hon släppte singeln "Hard Not To Fall" men det utlovade albumet gavs aldrig ut.



Jessica Garlick / Come Back (Storbritannien 2002)
Delad 3:e plats av 24 bidrag i Tallinn

Tom Pillibi / Frankrike 1960

För de flesta deltagarländerna i ESC:s begynnelse var television fortfarande ett nytt och spännande medium, men Frankrike hade börjat sända redan 1931. Sedan 1949 hade fransmännen kunnat se regelbundna sändningar från RTF - det statliga tv-bolag som styrdes direkt av kulturministeriet. Fri television var inte att tänka på.

Att mediet redan var väletablerat gjorde det kanske lättare att locka meriterade låtskrivare att tävla för Frankrike. Ett av de riktigt stora namnen inom den franska underhållningen var André Popp som skrivit flera stora succéer och som arrangerat en mängd storsäljare, bland annat för Jacques Brel.

"Tom Pillibi" var en struttig och livfull sång om en ung man med samma namn. Han var charmig och hade ett gott öga till textens jag, men hade ack så svårt att hålla sig till sanningen.

Textens jag var den 18-åriga Jacqueline Boyer - ett kändisbarn vars föräldrar båda var kända artister. Lucienne Boyer hade hört till landets mest populära artister mellan krigen - "Parlez-moi d'amour" var hennes stora hit - och Jacques Pills (Monaco 1959) var en uppmärksammad sångcharmör. Föräldrarnas relation hade inte blivit så långvarig och efter skilsmässan gifte Jacques Pills om sig med Édith Piaf.

Finalen i London följde en närmast perfekt dramaturgi där Frankrike långsamt klättrade allt högre i resultatet för att gå upp i ledning först när näst sista landet röstade. Trots att fransk tv redan vunnit en gång - med André Claveau 1958 - blev genomslaget nu ett helt annat. Unga Jacqueline blev en stor stjärna som hyllades av stora folkmassor vid hemkomsten från London.

"Tom Pillibi" var också den första vinnarlåten som blev en stor internationell framgång och den spelades in i en mängd versioner på ett antal olika språk.

Upphovsmannen André Popp var mycket nöjd med den egna sången men sa i en intervju flera år senare att den unga sångerskan tyvärr inte var särskilt karismatisk eller intressant. Kanske låg det något i det, för Jacqueline Boyer skulle få svårt att följa upp sin stora hit trots att hon spelade in låtar på både franska och tyska.

1966 överlevde Jacqueline Boyer en svår bilolycka men tvingades lägga sin karriär på is i flera år. 1979 flyttade hon till New York och försökte sig på en internationell bana under namnet Barbara Benton. Än idag turnerar hon och sjunger sånger från sin mors och sin styvmors repertoarer.



Jacqueline Boyer / Tom Pillibi (Frankrike 1960)
1:a plats av 13 bidrag i London

Alle mine tankar / Norge 1993

Nog för att Norge hade testat en del mer eller mindre underliga grepp tidigare genom historien, men de flesta lät sig överraskas av den låt som vann den norska finalen 1993. "Alle mine tankar" var en synnerligen otypisk, långsam ballad dränkt i bouzouki, framförd av en späd och spröd flickröst.

Efter att den norska finalen 1992 gjort succé med sitt cirkustema bestämde sig NRK för att välja en tydlig inramning även för det här årets tillställningen. Årets visuella tema hade varit gamla tiders variétéföreställningar och publiken hade uppmanats att klä sig därefter. I den inramningen hade vinnarlåten verkligen stått ut på ett närmast våldsamt sätt ifrån mängden och vann omröstningen överlägset.

Bjørn Erik Vige hade skrivit sången för sin 16-åriga dotter Silje och texten var så ljuvligt oskuldsfull och kysk som kärlekstexter gärna blir när flickornas fäder får skriva dem själva. Skivversionen var över fyra minuter lång och en hel vers och en refräng fick lämnas bort i ESC-versionen.

Ganska snart visade det sig att det norska bidraget framförts i radio flera månader före den nationella finalen, något som bröt mot tävlingens regler. NRK rådfrågade EBU som rekommenderade diskning för att slippa protester från andra delegationer. Norrmännen bestämde sig för att ha is i magen och låta "Alle mine tankar" kvarstå och inga klagomål hördes.

Gissningsvis tyckte man att den visuella inramningen från den norska finalen matchade låten ganska dåligt, så NRK filmade en liten video istället. I den svenska förhandsvisningen sågade Jan Jingryd bidraget längs fotknölarna för att sedan tvärvända och utropa den till en av storfavoriterna i Millstreet.

Unga Silje Vige charmade de flesta på plats och den kvinnliga bildregissören Anita Notaro fångade snyggt upp den norska hejaklacken - med kompositören själv i spetsen - då de började klappa med i refrängen. Även juryn var med på noterna - under en lång stund såg det ut att kunna bli norsk seger - och till sist blev det Norges första notering bland de fem bästa sedan 1988.

Frågan är om det kunde ha gått ännu bättre om tittarna fått telefonrösta. Silje Vige hade den där underliga charmen som verkar gå rakt genom rutan och som flera vinnare haft sedan tittarna gavs makten.

Svenska tidningar drog genast paralleller till en annan 16-åring som fått sitt stora genombrott i ESC exakt tio år tidigare, men Silje Vige verkade rätt ointresserad av att bli stjärna. Hon spelade in en skiva ett år senare och har fortsatt med musik om än i något mindre skala.

Silje Vige / Alle mine tankar (Norge 1993)

5:e plats av 25 bidrag i Millstreet.

Lapponia / Finland 1977

Att gräva där man står hade aldrig varit något som legat de finländska kandidaterna till ESC nära om hjärtat. Finland var ett avlägset hörn av Europa och mycket hellre än att trycka den egna särarten i ansiktet på alla andra ville man framstå som mainstream och begripliga för alla andra.

I de finska finalerna 1976 och 1977 gjordes ändå försök att uppmuntra de lokala låtskrivarna att färga sina bidrag med mer typiskt finländska drag. Några som verkligen tagit uppmaningen på allvar var Aarno Raninen och Monica Aspelund.

Monica hade spelat in sin första skiva redan 14-åring men hade sedan skyndat långsamt i karriären och ägnat sig åt lite mindre kommersiell musik. Faktum är att hennes lillasyster Ami (Finland 1983) var en större stjärna efter att ha börjat sjunga pop i början av 1970-talet.

1973 kom Monicas stora chans då hon fick ersätta avhoppade Marie Bergman i populära Family Four (Sverige 1971 och 1972). Själv hade hon helst fortsatt karriären i Sverige men flyttade hem igen efter bara något år. Istället påbörjade hon ett samarbete med musikern Aarno Raninen som skulle visa sig mycket framgångsrikt.

Till 1976 års final hade de tillsammans skrivit "Joiku" - ett stycke lappländsk exotism med stark refräng men som helhet något ofärdig. De anade nog att de var något på spåren och året efter slog de till med den betydligt mer genomarbetade "Lapponia" och vann.

Finland ansågs ha ganska stora chanser i London, inte minst med tanke på att Monica skulle få sjunga på engelska. Efter att alla bidrag tagits ut bestämde sig ändå EBU hastigt och oväntat för att ändra de regler som gällt sedan 1973. Nu skulle alla länder åter sjunga på egna språk, medan undantag gjordes för Belgien och Västtyskland som valt ut låtar med originaltext på engelska.

Monica, som surnat till rejält på regeländringen, funderade ändå in i det sista på att göra en kupp och sjunga den svenska texten (skriven av Peter Himmelstrand) istället. I slutändan blev det ändå finska då hon inte hunnit förvarna körsångarna.

Trots att Monica drabbats av halsfluss och den galet höga tonen före sista refrängen inte blev helt ren började röstningen bra och Finland fick omröstningens första tolva, från Irland. Sedan blev utdelningen mer sträng och det blev en tiondeplats till slut.

Låten gavs ändå ut på flera språk och har blivit något av en evergreen inom ESC. Den underligaste versionen som spelades in och gavs ut var en holländsk variant som gjorde reklam för finländska byggvaror.

Den glamourösa och begåvade Monica hade Finland för sina fötter och spelade de närmaste åren in musik på finska, svenska och engelska men drabbades av personliga problem som snart körde karriären i botten. 1982 lämnade hon allt och flyttade till Florida, där hon blev kvar i många år. Fyra år senare gjorde hon ett bejublat gästspel i hemlandet som Grizabella i musikalen Cats.

Med åren har den alltmer djupt troende Monica flera gånger förkastat sin egen text till "Lapponia" - att sjunga om häxor och trolldom känns henne högst främmande - och sjunger sitt bidrag enbart på engelska när det efterfrågas.

1978 var Monica en av passagerarna vid den första finländska flygkapningen. När händelsen blev film 2013 framställdes Monica och Aarno Raninen i ett inte särskilt smickrande ljus som den lynniga divan Minea Raspi och den sliskige managern som skrivit hennes eurovisionsbidrag "La Novia".



Monica Aspelund / Lapponia (Finland 1977)
10:e plats av 18 bidrag i London

What's Happened To Your Love? / Litauen 2004

Det var meningen att publiken skulle ha haft halva makten vid sidan av den litauiska finalens expertjury, men när röstningen slutade med att hela tre låtar delade förstaplatsen kastades tittarna ut i kylan och experterna fick själva välja vinnare. De var ganska oense men fastnade till slut för Linas & Simona.

Linas Adomaitis hade varit medlem i kvartetten L+ som släppt fyra skivor tillsammans. Simona Jakubėnaitė uppmärksammades i den baltiska Idols-liknande talangjakten Fizz Superstar 2002, där hon visserligen inte vann men ändå fick mångas ögon på sig. De båda träffades och förälskade sig och snart uppstod ljuv musik.

Musik, åtminstone. Deras tävlingslåt var ärligt talat rätt platt och förfärlig och ingenting i duons framförande gjorde det minsta för att förbättra intrycket, allra minst de fyra dansande clowner som syntes i bakgrunden av scenframträdandet.

Att Litauen inte kvalade in till finalen var minst sagt ingen skräll, men förvånansvärt nog kom man inte i närheten av den sistaplats som den lätt övertända Piero Esteriore från Schweiz istället fick ståta med.

Resan till Istanbul hade ändå inte varit bortkastad för paret som blev goda vänner med vinnaren Ruslana som de senare spelade in ett par låtar tillsammans med. De var också affischnamn för en landsomfattande kampanj för att stoppa spridningen av Aids i Litauen.

I slutet av 2007 tog kärleken slut. Paret separerade och avslutade även sin gemensamma karriär.



Linas & Simona / What's Happened To Your Love? (Litauen 2004)
16:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

Hear My Plea / Albanien 2007

I norra Albanien ligger Shkodra, en av landets äldsta och historiskt viktiga städer. Här finns ett citadell från 1400-talet, här bedrevs livlig handel och här landade åtskilliga influenser från utlandet för första gången. 1905 spelades här den första fotbollsmatchen någonsin på albansk mark.

Shkodra har också fostrat flera framstående artister, inte minst Frederik Ndoci som redan var en firad stjärna sedan många år tillbaka då han vann Festivali i Këngës och skickades till Helsingfors för att försvara landets ära vid Eurovision Song Contest 2007. Ndoci hade hunnit bli 47 år redan och hade en meritlista längre än de flesta kan drömma om.

Redan som väldigt ung hade han börjat studera musik och sjunga offentligt och han blev snabbt en uppskattad artist i det politiskt tillslutna Albanien. 1982 ändrades allt då ett anonymt brev - från en avundsjuk konkurrent, måhända - skickades till den albanska hemliga polisen och angav Frederik Ndoci som utländsk agent.

I den paranoida diktaturstaten tog man inte lätt på en sådan anklagelse och periodvis bannlystes alla Fredrik Ndocis skivor och framträdanden. Trots att han förblev populär bland publiken hade han regimens ögon på sig och satt en tid i ett fångläger där han skulle lära sig "gott beteende".

När friheten kom i början av 1990-talet lämnade han landet och verkade istället framgångsrikt i Italien och USA och sågs alltmer som ett av de tyngsta namnen hemma i Albanien.

"Hear My Plea" var en i högsta grad albansk sång - i original hade den hetat "Balada e gurit" ("Stenballaden") - som inte på något sätt var anpassad för europeisk smak. Med sig på scenen hade han sin dåvarande hustru Aida Dyrrah-Ndoci, iförd en dyrbar klänning inspirerad av albansk folklore. Trots att titeln och en stor del av texten var på engelsk sjöng man även en del på det egna språket.

Högst väntat räckte inte poängen till för att gå vidare till final, men Frederik Ndocis popularitet består i hemlandet och hans bidrag förblir en av hans mest älskade sånger. Han har deltagit flera gånger till i Festivali i Këngës utan att vinna.



Frederik Ndoci / Hear My Plea (Albanien 2007)
17:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

Ben Adam / Israel 1988

Den framgångsrika trion Chocolate Menta Mastik (Israel 1976) var historia i samma ögonblick som Yardena Arazi ville bli stjärna på egen hand. Att hon hade något särskilt var tydligt för de flesta och när Israel skulle stå värd för Eurovision Song Contest 1979 valdes Yardena ut som programledare.

Det som stod klart ganska tidigt var att sångerskan inte skulle ge sig med mindre än att hon skulle få representera sitt land också som soloartist. Hon kastade sig in den israeliska finalen Kdam och var nära att vinna inte färre än tre gånger - med "Muzika nisheret" 1982, "Shiru shir amen" 1983 och "Od nagia" 1985 - utan att någonsin ha marginalerna på sin sida.

Till slut frågade tv-bolaget IBA om Yardena ville representera dem i Dublin 1988 utan någon vanlig nationell final. Sångerskan konsulterade sin astrolog som berättade för henne att låten med startnummer nio skulle vinna ESC det året. Eftersom Israel lottats att sjunga som nionde land i finalen ansåg hon sig ha stjärnorna på sin sida och tackade ja.

Yardena fick en "privat Kdam" där hon framförde fyra låtar: "Kmo bahathala", "Karov layam", "Hi rokedet" och "Ben Adam". Jurygrupperna runtom landet var tämligen överens om att den sista av dessa, med sin stormande tempoökning på slutet, var rätt låt att skicka iväg.

Texten handlar om människans litenhet i världen - människan är inget mer än sand som blåser omkring i öknen - och titeln kan betyda såväl "människa" som "en god människa, någon som gör det rätta".

Med sig på scenen hade Yardena två dragspelare, två fjärdedelar av Milk & Honey (Israel 1979), samt den iögonfallande körsångerskan Iris Shemi från gruppen Sexta. Med all rätt hörde det israeliska bidraget till de stora förhandsfavoriterna inför finalen.

Dessvärre hade de israeliska representanterna inte längre stjärnorna med sig. En månad före ESC drog sig Cypern - lottade att sjunga som andra land - ur tävlingen och nästan alla länders startnummer ändrades. Israel var plötsligt nummer åtta istället och som nionde artist kom istället Céline Dion från Schweiz, som mycket riktigt vann hela kalaset. Astrologen hade kanske inte haft helt fel.

Året efter släppte Yardena Arazi en skiva med hebreiska versioner av kända arabiska sånger och var snabbt tillbaka på toppen av sin popularitet igen. I slutet av 1990-talet sadlade hon om och satsade mer som en karriär som programledare i tv.

I samband med Israels 60-årsjubileum 2008 utsågs Yardena till alla tiders bästa israeliska artist.



Yardena Arazi / Ben Adam (Israel 1988)
7:e plats av 21 bidrag i Dublin

Ce soir, je t'attendais / Luxemburg 1966

Michelle Odette Kléberte Tort var en brådmogen tös från Provence som älskade Édith Piaf och som inte kunde tänka sig någon annan framtid än som sångerska. Hon sjöng tidigt i olika tävlingar och vann 1962 en lokal talangjakt mitt framför näsan på en annan blivande stjärna, nämligen Mireille Mathieu.

Två år senare skrev hon skivkontrakt med Mercury records som satte henne att spela in franska versioner av internationella hits under artistnamnet Michèle Torr. Trots hennes imponerande röstresurser - redan nu kallades hon för "en blond Piaf" i branschen - fick hon sjunga samma låtar som alla andra unga sångerskor. Var man ung och talangfull fick man finna sig i det och hoppas på det bästa i framtiden.

Redan tidigt verkar Mercury ha velat lansera sitt unga fynd via Eurovisionens sångtävling. 1965 hade man skickat in "Un enfant viendra" till den franska uttagningen och året efter skickade man in hela tre bidrag: "Notre amour n'est pas mort", "Je t'aime tant" och "J'ai brûlé ta lettre".

Istället nappade Luxemburg, som stod värd för tävlingen efter att France Gall vunnit i Neapel 1965. Däremot nobbade man låtarna som skickats in till fransk tv och satsade på en helt ny låt istället.

"Ce soir je t'attendais" ("Jag väntade på dig ikväll") - en poppig sak om paret som blivit osams för ingenting men som inte kan hålla sig ifrån varandra - var skrivet av Bernard Kesslair, en synnerligen produktiv låtskrivare vars pseudonym dolde hans judiska ursprung (egentligen hette han Jean Cohen).

Startfältet i Luxemburg var fullt av unga flickor utrustade med mer eller mindre poppiga låtar och unga Michèle, som snart skulle fylla 19, var oerhört nervös.

När hon gick ut på scenen hade personalen glömt anpassa mikrofonstativet för henne. Man kan höra henne viska "C'est trop bas!" ("Det är för lågt!") men hon vågade inte ändra på något själv och sjunger istället sin sång ordentligt framåtlutad.

Om Michèle Torr var nervös och extra känslig var det inte så konstigt. Bara ett par månader tidigare hade hennes mamma kört ihjäl sig på väg hem från en av dotterns konserter, dessutom i en bil Michèle köpt henne för sina tidiga gager.

Låten blev hyfsat populär men det skulle ta ännu några år innan Michèle Torr hittade sin nisch inom det franska musiklivet. Då lyckades hon däremot med besked och blev en av Frankrikes bäst säljande artister under 1970-talet.

Det var nära att Michèle Torr skulle ha fått tävla mot Mireille Mathieu en gång till, men i sista stund valde fransk tv bort henne till förmån för Dominique Walter.

Bernard Kesslair skrev kort tid senare en snarlik låt, "Et... et" för superstjärnan Dalida. Han skrev låtar och filmmusik, och spelade piano bakom flera stora stjärnor innan han 1994 avled i cancer.



Michèle Torr / Ce soir je t'attendais (Luxemburg 1966)
Delad 10:e plats av 18 bidrag i Luxemburg

To takie proste / Polen 1998

Sixteen var en smärre sensation på hemmaplan där deras debutalbum "Lawa" sålt platina och genererat inte färre än tre hitsinglar: "Spadające myśli", "Obudź we mnie Wenus" och "Twoja lawa". Bandet blandade stilar och genrer vilt och Sixteens sound låg helt rätt i tiden med sin kryddning av akustiska instrument som fiol och olika flöjter.

Polsk tv skickade gruppen till Birmingham med den senaste singeln "To takie proste" ("Det är så enkelt"), en trallvänlig sak med en distinkt keltisk klang. Den var - i likhet med de flesta av bandets låtar - skriven av gitarristen Jarosław Pruszkowski med text av hans fiolspelande hustru Olga.

Med den strålande Renata Dąbkowska vid mikrofonen - och Polens dittills rätt briljanta serie bidrag - var det många, inklusive jag själv, som trodde att polackerna kunde bli riktigt farliga i omröstningen. När Europa för första gången släpptes löst att telefonrösta - året innan hade fem länder telefonröstat på försök, nu gjorde nästan alla samma sak - gick den polska popen underligt nog de flesta spårlöst förbi och Sixteen hamnade långt bak i resultatlistan.

Underligt nog misslyckades "To takie proste" även på hemmaplan där den helt missade hitlistorna, men bandet var snart tillbaka på topp med singeln "Boskie lato". Senare samma år möblerade man om lite i bandet och började istället uppträda under namnet Seventeen (och ibland som Sixteen-Seventeen).

2004 gick medlemmarna skilda vägar men återförenades sex år senare för att spela in nytt material. 2012 blev "2 Światy" en stor hit.



Sixteen / To takie proste (Polen 1998)
17:e plats av 25 bidrag i Birmingham

A Million In One, Two, Three / Belgien 1977

Efter ett par framgångsrika år hemma i Nederländerna flyttade systrarna Bianca, Patricia och Stella i The Hearts of Soul (Nederländerna 1970) över gränsen och slog sig ned i Belgien 1975. En av systrarna hade funnit kärleken i Luc Smets (som tidigare haft stor framgång i gruppen Pebbles) och nu bildade alla tre en ny grupp tillsammans med honom.

Gruppens första gemensamma hit blev "Dream Express" som dessutom lät som ett bra gruppnamn. Låten fungerade närmast som en programförklaring eller signaturmelodi där man glatt säger sig ha "Hearts of soul" och göra funky soul blandat med rock'n'roll.

Efter ett drygt år avvecklade gruppens skivbolag BASF sin verksamhet och Dream Express drog vidare till EMI, som redan tidigare distribuerat bandets musik i Storbritannien.

1977 ställde man upp i den belgiska melodifestivalen där tre utvalda grupper framförde två låtar var. I den första röstningsomgången röstades den ena av varje artists båda låtar bort - i Dream Express fall fick "Sold It For A Song" stryka på foten - innan vinnaren utsågs. Samtliga tre grupper hade fyllt studion med fans och när vinnaren ropades ut hördes en hel del buande bland jublet.

"A Million In One, Two, Three" - en sång om att skrapa ihop en förmögenhet på kortast möjligaste tid för att sedan kunde leva loppan för stålarna - lanserades med full kraft inför Londonfinalen och sågs som en av de allra hetaste vinnarkandidaterna på förhand.

Dessvärre för belgarna - och för alla andra - gick BBC:s tekniker ut i strejk och hela finalen sköts upp med fem veckor. När tävlingen väl gick av stapeln hade möjligen jury såväl som de flesta andra hunnit tröttna lite på det rätt enkla belgiska bidraget och den slutliga sjundeplatsen motsvarade inte alls de skyhöga förväntningar som funnits innan finalen.

Gruppen följde upp sitt bidrag med "Like Mozart Said" som blev en stor hit i Flandern. Två år senare lämnade Patricia gruppen som bytte namn till L.B.S (Luc - Bianca - Stella) medan båda systrarna samtidigt även gav ut solomaterial.

1982 tävlade Stella än en gång för Belgien i ESC, medan Patricia var körsångerska för Belgien 1986 och Luxemburg 1987. 1996 avled Patricia i sviterna efter en stroke.

2010 återförenades The Hearts of Soul - nu fick den fjärde systern Doreen ta Patricias plats - och släppte singeln "Suddenly You".



Dream Express / A Million In One, Two, Three (Belgien 1977)
7:e plats av 18 bidrag i London

Qele Qele / Armenien 2008

Armenien hade lyckats ganska bra på sina två första försök - åttonde plats båda gångerna - men siktade tydligt på att göra ännu bättre ifrån sig och valde internt ut en ung veteran som landets representant i Belgrad.

Sirusho Harutyunan hade vunnit sin första utmärkelse som artist som nioåring och när hennes andra album släpptes 2005 vann hon pris för bästa skiva, bästa kvinnliga artist och mest lovande framtidshopp vid den nationella Grammy-galan. Nu hade hon blivit 21 och fick sjunga alla fyra låtarna i den nationella finalen.

En förkrossande majoritet av tittarna ville skicka "Qele Qele" ("Kom igen, kom igen") till Belgrad och låten fick obegripliga 86,5 % av alla rösterna. Texten handlar om en tjej som vill locka upp en kille på dansgolvet - vill han ha henne får han lov att visa sig dansduglig först.

Sirusho och hennes dansare bjöd på ett fartfyllt nummer men under repetitionerna sladdade sångerskan rejält på tonerna. En och annan bedömare hann redan börja tippa flopp redan i semifinalen, men i elfte timmen fick Sirusho bättre styr på tonerna och tog sig lätt till final, där hon till slut blev fyra.

Låten spelades flitigt efteråt - inte minst i sydöstra Europa - och Sirushos ställning som lokal stjärna var starkare än någonsin.

2012 lanserade hon sin kanske största hit hittills - "PreGomesh" - som blandade moderna rytmer med mer traditionell armenisk musik. I samband med att låten släpptes lanserade Sirusho även en serie smycken inspirerade av landets kulturarv. 2016 fortsatte hon att utforska sitt lands folklore på albumet "Armat" ("Rötter").



Sirusho / Qele Qele (Armenien 2008)
4:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

No Dream Impossible / Storbritannien 2001

Man kunde tänka sig att två dåliga placeringar i rad - Precious var Storbritanniens dittills näst sämsta notering innan Nicki French slog nytt nationellt bottenrekord i Stockholm - skulle ha utlöst någon form av panik eller åtminstone oro bland de ansvariga på BBC.

Om så var fallet märkte tittarna väldigt lite av det. The Great British Song Contest 2001 följde samma mönster som det gjort de senaste åren: åtta låtar spelades upp på BBC Radio 2, varav fyra gick vidare till en tv-sänd final som visades på en tämligen undanskymd sändningstid.

För en gångs skull fanns ett större namn med i tävlingen. Svenska Nanne Grönvall (Sverige 1996) hade ställt upp som artist för låten "Men" skriven av Kimberly Rew från Katrina & The Waves (Storbritannien 1997). Trots tävlingens mest ambitiösa framförande var låten på tok för svag och Nanne kom sist bland de fyra finalisterna. Vinnare blev istället en helt okänd 16-åring från Sheffield.

Lindsay Dracass hade upptäckts som 13-åring och hade spelat in flera låtar som lett till kontrakt med ett stort skivbolag. "No Dream Impossible" var hennes första singel och möjligen ett test för att se om den unga sångerskan var redo för rampljuset.

Trots segern i den nationella finalen får nog svaret lov att bli nej. Lindsay D som hon kallades i uttagningen - när skivan släpptes användes hennes hela namn istället - var långt ifrån en färdig artist. Hon hade en i grunden stark röst men sjöng bitvis riktigt illa och själva låten kändes splittrad och ofärdig. I den mån brittisk media låtsades om hennes låt alls skrev de att det här var Storbritanniens i särklass sämsta bidrag någonsin.

När det väl gällde lyckades Lindsay betydligt bättre än någon förväntat sig: hon kändes avslappnad på Parkens gigantiska scen och med undantag för ett par tuppar i halsen var sånginsatsen godkänd. Sist men inte minst satte hon den svåra sluttonen nära nog perfekt. Hursomhelst var hela paketet långt ifrån tillräckligt intressant för att locka annat än ströpoäng. Den högsta noteringen - fyra poäng - kom från Irland.

Efter Köpenhamn blev det som väntat tyst runt Lindsay Dracass men singeln lyckades åtminstone ta sig in på plats 32 på den brittiska topplistan.

2018 dök Lindsay upp som en av hundra expertdomare i BBC:s talangjakt "All Together Now" och släppte 2019 sitt första fullängdsalbum.

Uppdaterad 31 maj 2020



Lindsay Dracass / No Dream Impossible (Storbritannien 2001)
15:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn