1956 - 2019 sändes Eurovision Song Contest årligen utan avbrott. Under de åren har 1564 bidrag framförts i tävlingen. Varje bidrag har sin egen historia. Här bloggar jag om dem alla, ett bidrag i taget.
Sanremofestivalen hade inte bara stått som inspiration och förebild då Eurovision Song Contest startades en gång i tiden. Fram till och med 1966 skickade Rai även Sanremovinnaren som italiensk representant till ESC. De flesta år gjorde EBU:s regler det omöjligt för en låt att tävla i båda tävlingarna, men vinnaren från Sanremo hade hörts i ESC också 1972 och 1997.
När Italien kom tillbaka till ESC efter sin långa frånvaro insåg det nya teamet vikten av att koppla ihop den europeiska sångtävlingen med den inhemska och man valde ut sin representant bland de artister som tävlade i Sanremo. 2013 hade man tur som tokiga då den utvalda artisten dessutom gick åstad och vann hela finalen.
Marco Mengoni föddes på juldagen 1988 i Ronciglione i mellersta Italien. Han hade studerat industridesign och språk när han började sjunga i en vokalgrupp och började fundera på att satsa på musiken. I december 2009 vann han den tredje upplagan av italienska X-Factor och fick sitt första skivkontrakt.
Marco Mengoni tog väl vara på chansen och etablerade sig snabbt som en spännande talang med något eget att förmedla. Hans största idoler och inspirationskällor var David Bowie, Michael Jackson och Renato Zero.
Sanremovinnaren "L'essenziale" var den första singeln från Marco Mengonis andra soloalbum och båda blev fantastiska framgångar i Italien. Underligt nog sågs låten aldrig som någon riktigt tung favorit i Malmö, där den var långt ifrån att slå den segrande danska flöjten.
Italien fick tolvor av Albanien, Spanien och Schweiz samt nollor från ett förvånansvärt stort antal länder. Att en så kallad expertjury inte öste fler poäng över en låt och en artist av den här kalibern är minst sagt underligt. Marco Mengoni såg lagom road ut under omröstningen men återvände hem till sin oerhört framgångsrika karriär i hemlandet.
Till dags dato (2017) har han gett ut fyra soloalbum som samtliga toppat den italienska albumlistan.
Marco Mengoni / L'essenziale (Italien 2013)
7:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö
Färre än sex procent av befolkningen har svenska som registrerat modersmål men enligt Finlands lag är republikens båda språk helt jämställda i alla sammanhang. Det hade inte märkts i de finska ESC-uttagningarna där sång på svenska inte hade hört till vanligheterna.
1965 hade Carola Standertskjöld sjungit "Ge mig en grabb" utan att ta sig vidare från semifinalen (hör den finska versionen här - även Siw Malmkvist har spelat in den på skiva) och 1976 sjöng Inga Thommessen "Tillsammans med barn". På 1980-talet skulle däremot något hända och snart skulle låtar på svenska tävla nästan varje år.
Det som hände var att Anne-Marie "Ami" Aspelund - lillasyster till Monica (Finland 1977) - ställde upp med den magnifika "Mitt äppelträd" 1982. Den fick visserligen stryk av Kojos rocklåt om atombomber men visade sig vara en livskraftig visa som fått ett långt liv i Svenskfinland och som följdes av ett pärlband av tävlingsbidrag med svensk text.
Ami hade slagit igenom med en skräll i början av 1970-talet då "Apinamies" blev en riktig brottarhit. Under flera år hörde hon till Finlands hetaste popstjärnor innan hon började leta sig ut på egna vägar. 1978 spelade hon in en popskiva i två språkversioner - "Sinilintu" och "Fågel blå".
Efter framgången med "Mitt äppelträd" bjöd Yle in Ami att delta på nytt året efter. Nu tog hon inga risker utan valde att sjunga på finska istället. Amis dåvarande make Kari Kuusamo hade skrivit musiken till "Fantasiaa" medan Kaisu Liuhala stod för den något originella berättelsen om en kvinna som förälskat förföljer en man genom parken, och som stirrar svartsjukt då mannen bara bryr sig om sin hund och inte om henne.
Den finska vinnaren utsågs av tv-tittarna som fick rösta genom att skicka in vykort. "Fantasiaa" vann en stor seger och en hel del jobb lades ned på att putsa presentationen inför München. Man spelade in en fantasifull förhandsvideo på Haiko gård i Borgå och anlitade en koreograf att planera hur Ami skulle röra sig.
Man hade också sytt upp en klänning särskilt för tillfället och när vinsten uteblev skyllde de finska tidningarna på designen: "Klänningen förstörde allt" skrek löpsedlarna. Nu var resultatet - en placering precis under mittstrecket - inget att klaga på i Finlands fall. Så bra hade det inte gått sedan storasyster Monica tävlat i London sex år tidigare.
Ami Aspelund ställde upp flera gånger till i de finska uttagningarna - kanske mest minnesvärd är "Amor amor" från 1988 - men har med åren blivit en alltmer mångsidig tillgång inom den finlandssvenska kulturen. Hon har spelat musikal, satt upp egna kabaréföreställningar och sjungit i skivor med tonsatta dikter av Zacharias Topelius.
Att sjunga på svenska i de finska finalerna var en trend som stod sig fram till 1990 då gruppen Beat stod som segrare. Sedan dess har endast tre tävlingsbidrag haft svensk text.
Ami Aspelund / Fantasiaa (Finland 1983)
Delad 11:e plats av 20 bidrag i München
Fransk tv slog på stort inför den andra upplagan av Grand Prix Eurovision de la Chanson, som skulle hållas i Frankfurt am Main. Man anordnade inte färre än sex semifinaler med sex låtar i vardera. Varje låt framfördes av två olika artister och när samtliga semifinaler hållits verkar man helt sonika bara ha valt ut en vinnare. Hur detta gått till är dessvärre höjt i dunkel.
I likhet med många andra länder ville fransmännen framhäva låtarna och inte fokusera så mycket på artisten. Den vinnande låten "La belle amour" blev därför framförd i Frankfurt av en helt annan artist än de båda som delat på den i semifinalen.
Paule Desjardins var en av de många sjungande mannekänger som fransk populärmusik verkade vimla av vid den här tiden. Hon hade en bra röst och gjorde sig i tv och var ganska populär hemma i hexagonen.
Låten var komponerad av Guy Lafarge som skrivit flera operetter innan han efter kriget alltmer började skriva chansons åt diverse artister. Texten var skriven av Francis Carco som vid sidan av sångtexter skrivit flera romaner och belönats med ett tungt pris av Franska akademien.
Paule Desjardins framförde sången med lätthet och elegans och belönades rikligt av domarna. Då endast vinnaren hade tillkännagivits 1956 blev "La belle amour" tävlingens första officiella tvåa.
Paule Desjardins spelade in ett antal skivor i slutet av 1950-talet men insåg snart att tiden var på väg ifrån henne. Ny ungdomlig musik började ta över och publiken ville ha nya sorters idoler. Hon lämnade rampljuset och ägnade sig åt andra saker istället. Hon gifte sig med en man som tillverkade damunderkläder och Paule startade en framgångsrik karriär som designer i hans rörelse.
Textförfattaren Francis Carco avled ett drygt år efter finalen i Frankfurt efter att i många år lidit av Parkinsons sjukdom.
Paule Desjardins / La belle amour (Frankrike 1957)
2:a plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main
Slovenerna hade ofta känt sig besvikna efter de jugoslaviska schlagerfestivalerna, där de inte sällan röstades bort eller drabbades av andra taktiska hänsyn. Nog för att TV Ljubljana vann den inhemska ligan sex gånger - 1961, 1962, 1966, 1967, 1970 och 1975 - men många gånger åkte man hem med svansen mellan benen.
Inte heller vid debuten under egen flagg hade det gått vägen. Trots att man vunnit den speciella kvalomgången för tävlingens nya östländer hade man placerat sig nära botten och fått stå i skamvrån ett år.
Därför tänker man att hela Slovenien måste gnuggat sig i ögonen inför finalen i Dublin då landets bidrag plötsligt toppade vadslagningslistorna. Skulle det lilla landet mellan alperna och Balkan slå till och vinna hela tävlingen på andra försöket?
Attraktionen låg nog främst i den utvalda artisten Darja Švajger och hennes vokala förmågor. Hon var en rutinerad 30-åring från landets andra stad Maribor. Hon hade en gedigen musikutbildning från universitetet i Graz i bagaget och hade de senaste åren etablerat sig som en av Sloveniens främsta sångerskor. 1993 hade hon kommit tvåa i den nationella finalen.
"Prisluhni mi" ("Lyssna på mig") var en elegant ballad som gav Darja stort utrymme för att visa upp sin fina röst. Kanske var det också låtens svaghet - att den var duktig snarare än passionerad - och när jurygrupperna började läsa upp sina siffror var förhandsfavoriten aldrig i närheten av någon seger.
Typiskt nog kan man notera att den irländska orkestern som hade så förskräckligt svårt att få de mer samtida bidragen att låta som popmusik kämpade minst lika förgäves med att få den slovenska balladen att låta stor, luftig och bombastisk.
Sjundeplatsen var bara en liten besvikelse och än idag (2017) har slovenerna aldrig placerat sig högre än så. Även om det inte blev någon vinst befästes Darja Švajgers position inom den lokala underhållningen och hon valdes till årets artist såväl 1995 som 1996.
Darja Švajger / Prisluhni mi (Slovenien 1995)
7:e plats av 23 bidrag i Dublin
Trots att Ivan Mikulić sjungit offentligt redan som mycket liten - och bildat sin första rockgrupp som tonåring hemma i Mostar - började han sin professionella karriär förhållandevis sent. Han hade redan hunnit bli 27 och utbildat sig till journalist när han ställde upp i den kroatiska melodifestivalen 1995 med "Ti i ja", skriven av Zrinko Tutić (Jugoslavien 1986 och 1990, Kroatien 1996).
Nu lanserades han hårt på den inhemska marknaden och ställde upp i ESC-uttagningen ytterligare tre gånger i rad - 1996, 1997 och 1998 - utan att helt övertyga juryn. 1997 tävlade han också som låtskrivare och det förblir ett mysterium varför han inte sjöng den starka "Povedi me" själv. I händerna på den arma - och snällt uttryckt inte helt tonsäkra - sångerskan Tajana slutade låten på sista plats med en rejäl nolla i protokollet.
Med tiden vaknade en vilja att prova andra musikaliska marker och Ivan började experimentera med folkmusik från sitt ursprungliga hemland Bosnien-Hercegovina. Dessutom spelade han huvudrollen då Jesus Christ Superstar sattes upp i Lisinskihallen i Zagreb till idel lovord från såväl publik som kritiker.
Efter ännu ett försök 2002 vann Ivan den kroatiska finalen med sitt sjätte bidrag 2004. Kanske var det som tack för ett ihärdigt tävlande - "Daješ mi krila" ("Du ger mig vingar") var en fin bit men knappast den mest märkvärdiga bland Ivan Mikulić alla bidrag. När den översattes till engelska inför finalen i Istanbul försvann ytterligare ett litet stycke personlighet ur paketet.
Det blev ändå en plats i finalen för Kroatien - i Istanbul klarade alla de forna jugoslavrepublikerna kvalgränsen utom Slovenien - och i slutändan blev det en placering precis i mitten av resultatet.
2007 gav Croatia Records ut en samlingsskiva med Ivan Mikulić största hits men snart efteråt blev det tyst runt sångaren som slutade att sjunga och visa sig offentligt. Det visade sig att han drabbats av en svår tumör i huvudet som tvingade honom att ta en paus i karriären. De senaste åren har han återvänt till offentligheten och deltar åter i lokala sångfestivaler.
Ivan Mikulić / You Are The Only One (Kroatien 2004)
13:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul
En del sånger har långa och intressanta liv innan någon tar tag i dem och gör dem till sina. Som halvfärdiga modellplan flyger de omkring i något slags pophimmel för att ibland plockas ned och byggas om en smula i hopp om att någons intresse ska väckas. Ibland är bakgrundshistorien mer intressant än själva låten.
"La noche es para mí" började sitt liv som en låt skriven för Helena Paparizou (Grekland 2001 och 2005), skriven av svensk-grekiska Irina Michas och Dimitris Stassos. Helena ville göra en sväng i karriären och låten ratades. Ett par andra grekiska artister testade den och den var en hårsmån från att tävla i den grekiska finalen 2008.
Istället skrevs en engelsk text och till slut nappade den spanska stjärnan Soraya Arnelas på den. Nu skrev man om texten på nytt och lade till en del spanska fraser och i allra sista stund skickades den nya versionen in till den spanska finalen, där den valdes ut och tidigt sågs som en favorit.
Soraya hade fått sitt stora genombrott i Operación Triunfo 2005 - den första upplagan frikopplad från ESC - och hade främst med framgång spelat in coverversioner av internationella hits från 1980-talet, lite som en spansk Kate Ryan (Belgien 2006). Nu ville hon styra tillbaka och spela in originallåtar på spanska.
I den spanska finalen fick hon oväntat hård konkurrens och delade förstaplatsen med Melody - som haft en internationell hit åtta år tidigare med "El baile del gorila" - innan hon tilldelades segern efter att ha fått högst poäng från tittarna.
Låten i sig var det inget större fel på - skriven enligt en beprövad formula där Svensktoppen möter mer orientaliska toner, lite ospännande men välsvarvad - men i Moskva verkade det som om spanjorerna tappat tron på det egna bidraget. Man ändrade om i arrangemanget och lade till ett nytt långsamt intro och så lade man till en massa onödigt hokus pokus i framträdandet.
Soraya själv visade sig övertänd på scenen, blev lite gapig i vissa partier och kändes inte alls bekväm med det fåniga visuella trick - där hon helt trollades bort för ett par sekunder - som man övat in. Europa lät sig inte imponeras och hade det inte varit för de goda grannarna i Andorra - som bjöd på en tolva - hade man kommit allra sist med viss marginal.
"La noche es para mí" är fortfarande Sorayas största hit hemma i Spanien. Det nya albumet sålde helt godkänt men blev hennes dittills minst framgångsrika. Samma år spelade hon logiskt nog in en duett med just Kate Ryan men i likhet med de flesta singlar hon släppt sedan dess slog den aldrig riktig an hos publiken.
Soraya / La noche es para mí (Spanien 2009)
24:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva
Av Schweiz fyra nationalspråk är rätoromanska det i särklass minst utbredda och minst talade. Det är officiellt minoritetsspråk i kantonen Graubünden och är modersmål för mindre än en halv procent av hela den schweiziska befolkningen. Så sent som 1996 fick rätoromanska officiell status, vilket innebär att man har rätt att kommunicera med myndigheter också på rumantsch.
Rätoromanska är ett hotat språk och det är inte så underligt när man studerar det närmare. Språket består av fem olika idiom - språkliga varianter - vars talare inte nödvändigtvis förstår varandra. Varje idiom har dessutom ett antal olika dialekter och varje idiom har sitt eget skriftspråk.
1982 skapades ett standardiserat skriftspråk - rumantsch grischun - som myndigheterna använder och som man tänkt använda som undervisningsspråk i skolorna. Överlag har de nya stavningsreglerna tagits emot med bristande entusiasm och de flesta skolor har återgått till sina egna regionala skriftspråk igen.
Gruppen Furbaz (vilket betyder ungefär "busungar" på det rätoromanska idiomet sursilvan) hade bildats av en grupp sångglada studenter 1983 och ställde upp i de schweiziska schlagerfestivalerna tre år i rad. Efter att ha kommit trea och tvåa vann de på tredje försöket med "Viver senza tei" ("Att leva utan dig").
Samma år skulle Schweiz stå värd för tävlingen efter Céline Dions seger och då kanske det kändes passande att visa upp den allra mest blygsamma blomman i den schweiziska språkbuketten.
Efter en stark inledning - i början av röstningen låg man på fjärde plats - hamnade man någonstans i mitten av resultatet men gruppen hade slagit an en sträng hos den inhemska publiken. 1990 tilldelades man ett av de tyngsta prisen vid Prix Valo - den schweiziska underhållningens stora årliga gala.
2004 återbildades gruppen - bestående av den pianospelande Marie Louise Werth samt herrarna Giusep Quinter, Ursin Defuns och Gion Andrea Casanova - efter några års paus och fokuserade nu främst på julmusik. Responsen blev än en gång överväldigande och 2014 vann gruppen för andra gången publikens pris vid Prix Valo.
Furbaz / Viver senza tei (Schweiz 1989)
13:e plats av 22 bidrag i Lausanne
Om det finns någon sångtävling i världen som lyckats behålla en känsla av stil och klass och mystik genom åren - vid sidan av ESC då, förstås - så är det Sanremofestivalen. År efter år föds stjärnor och stora hitlåtar och det mesta som serveras är skapat med en viss fingertoppskänsla som enbart italienska musiker tycks besitta.
Nina Zilli var som gjord för en sådan inramning. Egentligen hette hon Maria Chiara Frascetta och när hon skulle skapa sig ett artistnamn kombinerade hon sin mammas efternamn som ogift med sin egen största idol och förebild Nina Simone.
Hon hade slagit igenom som radiopratare och VJ på en lokal musikkanal innan hon fick skivkontrakt, men när hon väl började sjunga på riktigt kom genombrottet snabbt. 2010 kom hon på tredje plats i Sanremo med "L'uomo che amava le donne" och belönades med pressens pris - uppkallat efter den legendariska Mia Martini (Italien 1977 och 1992). Hennes album sålde raskt guld och året efter fick hon pris för "Best Look" inom italienskt musikliv.
2012 var hon tillbaka i Sanremo med den luftiga och eleganta balladen "Per sempre" som bara kom på sjunde plats men ändå vann Nina rätten att resa till Baku och representera Italien i ESC.
I det längsta verkade det som att Nina tänkte tävla med en förkortad version av sitt Sanremobidrag men efter ett par veckors funderande offentliggjorde man att hon istället skulle sjunga titelspåret från sin nya skiva "L'amore è femmina" i en ny, tvåspråkig version.
Med ett trendigt retrosound och en glamourös schlagerlook sågs Nina Zilli som en outsider och möjlig skräll i Baku, men vartefter repetitionerna framskred verkade sångerskan allt mindre taggad. Inte ens i finalen kändes det som att hon riktigt slog på strömmen och även om det blev en plats bland de tio främsta kom låten inte riktigt till sin rätt på scenen. Hade "Per sempre" varit ett bättre val ändå?
Kanske trivs Nina Zilli helt enkelt inte så bra i sångtävlingar? En gång till har hon ställt upp i Sanremo och placerade sig ännu lägre än tidigare, medan hennes album fortfarande säljer i stora upplagor och hennes ställning i det italienska musiklivet är tämligen stabil och ohotad.
Nina Zilli / L'amore è femmina (Italien 2012)
9:e plats av 26 bidrag i Baku
För fjärde gången (efter 1960, 1962 och 1968) satsade RTL på en artist som faktiskt var född i Luxemburg. 20-åriga Monique Melsen var född och uppvuxen i Ettelbruck - en viktig knutpunkt i mellersta Luxemburg där tre floder möts och där både tåget och motorvägen susar förbi.
Unga Monique hade redan spelat in ett par singlar för det lokala skivbolaget Luxembourg Sound - exempelvis den klämmiga "En frappant dans tes mains" - och representerat sitt hemland i en "musikalisk olympiad" i Aten med sången "La mer, mon amie". Hon sågs rimligen som ett stort löfte då flera av hennes singlar släpptes internationellt på betydligt större skivmärken.
"Pomme pomme pomme" - en sång om äpplen och vad som kan tänkas dölja sig inuti dem - hade franska upphovsmän och valdes ut internt utan någon nationell final.
För första gången fick samtliga länder spela in förhandsvideor av sina bidrag för att låta tittarna stifta bekantskap med låtarna redan före finalen. Luxemburg lät Monique Melsen mima till sin sång i en något övertydlig dekor bestående av ett stort äpple.
Luxemburg hörde till storfavoriterna inför finalen i Dublin men flera bedömare misstänkte att det nya jurysystemet - varje land skickade två domare som på plats i Dublin gav poäng till samtliga bidrag - skulle favorisera lite mer krävande och sofistikerade bidrag mer än traditionella schlager.
Jurysystemet skulle kritiseras kraftigt under de tre år det användes och de luxemburgska ledamöterna var en av anledningarna. Tittar man på de utdelade poängen är det tydligt att de delar ut väldigt låga poäng till alla andra länder - möjligen för att förbättra de egna chanserna.
En trettondeplats var verkligen inget att vara nöjd med, men sången blev populär ändå. Inte minst i Sverige där Siw Malmkvists svenska version (med text av Britt Lindeborg) låg högt och länge på Svensktoppen. Monique spelade själv in sin låt på engelska, tyska och italienska.
Monique Melsen försökte sig på en karriär i Tyskland där hon under ett par år sjöng i den framgångsrika gruppen Family Tree, där även Donna Summer senare skulle bli medlem. Efter några år vände hon hemåt igen och har under många år varit med i populära Cabarenert.
Monique Melsen / Pomme pomme pomme (Luxemburg 1971)
13:e plats av 18 bidrag i Dublin
Österrike lär ha kommit lite för sent till start för att få vara med i den allra första utgåvan av ESC och debuterade istället året efter i Frankfurt am Main.
Det moderna Österrike var en riktigt färsk statsbildning. I likhet med resten av den tyska riket - Österrike hade anslutits till Nazityskland 1938 och utgjorde där provinsen Ostmark - hade man ockuperats av det andra världskrigets segermakter och inte återfått sin suveränitet förrän 1955. Samma år antog det nya österrikiska parlamentet en grundlag som förbinder landet till evig neutralitet.
Vinnaren av den första österrikiska finalen hette egentligen Leo Heppe och var född i sibiriska Krasnojarsk. Hans far hade varit rysk krigsfånge under det första världskriget för att sedan stanna kvar av egen vilja som språklärare. Snart fick han och hans ryska fru nog av oroligheterna i den nybildade Sovjetunionen och lämnade landet för att slutligen slå sig ned i Wien.
Under artistnamnet Bob Martin framförde han den vinnande sången "Wohin, kleines Pony?" där sångaren frågar sin häst varthän man ska bege sig idag. Oavsett riktning kan han lova att sången följer dem vart de än styr kosan.
Det är intressant att notera det kulturella inflytande den amerikanska närvaron hade på de tyskspråkiga länderna vid den här tiden. Ett av de västtyska bidragen 1956 var en renodlad rocklåt och Österrikes debut har en distinkt smak av prärie och countrymusik.
Helt klart ställde sig resten av Europa frågande inför de amerikanska influenserna och när alla röster var räknade kom Bob Martin på allra sista plats. Det gjorde inte så mycket för hans egen del - han fortsatte sjunga schlager när andan föll på medan hans huvudsakliga stil var opera och operettmusik.
Leo Heppe avled 1998 vid 76 års ålder och ligger begravd på Ottakringer Friedhof i Wien.
Bob Martin / Wohin, kleines Pony? (Österrike 1957)
10:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main
Portugal hade verkligen oddsen emot sig. Man hade inte tagit sig till final en enda gång sedan semifinalen införts 2004 och inte placerat sig bland de tio bästa sedan 1996. Till råga på allt var semifinalen i Helsingfors en riktig mardröm där tjugoåtta bidrag gjorde upp om tio futtiga finalplatser.
"Dança Comigo" hade verkligen inte varit en het kandidat i förhandstipsen heller. Det var en glad bagatell - snygg och prydlig och tydlig och trevlig - som visserligen dansade fram på ett behagligt sätt men utan att någonsin bränna till och kännas angelägen.
Rent musikaliskt kan den kallas en "pimba" - det rätt nedsättande ord portugiserna använder om en sorts lättsmält dansbandsschlager korsad med folkmusik, gärna med banala texter med en rejäl dos sexuella anspelningar mellan raderna.
I den nationella finalen hade den ändå varit populär och fått mer än dubbelt så många telefonröster som tvåan. Kanske berodde det på den charmiga unga sångerskan Sabrina, som var i princip helt okänd. Hon hade börjat tävla i lokala karaoke-mästerskap vid sexton års ålder och hade vid sidan av sina studier i musik tagit modellkurser för en tidigare miss Portugal.
Om ingen blev förvånad då Portugal missade finalen tappades betydligt fler hakor sent på lördag kväll då placeringarna från semifinalen blev offentliga och det visade sig att Sabrina landat på elfte plats, bara tre poäng ifrån att kvala in. Ett år då länder från östra Europa dominerade semifinalen totalt blev den lättfotade schlagern från Portugal den högst placerade låten från den västra delen av kontinenten.
Sabrina skyndade långsamt efter Helsingfors och släppte 2012 ny musik med ny stil och en helt ny image under sitt riktiga namn Maria Teresa. "Faltam-me as Palavras" valdes ut som ledmotiv till en populär tv-serie och blev snart en riktigt stor hit.
Sabrina / Dança Comigo (Portugal 2007)
11:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors
Det är svårt att hålla fast i gamla framgångar och trots att danskarna haft ett mycket lyckat 1980-tal i Eurovision Song Contest hade de två senaste årens finaler skötts lite grann med vänsterhanden av DR och de utvalda bidragen hade halkat en bra bit ned i resultatlistan.
Någonstans hade någon helt klart insett att det skulle krävas lite mer satsning för att hålla kvar publiken framför tv-apparaterna. Dessutom hade såväl artister som låtskrivare börjat välja bort tävlingen till förmån för andra arenor. Ville man ha bättre låtar fick man lov att skapa ett bättre program.
Den nationella finalen hölls i Ålborg - Danmarks fjärde största stad, belägen där Limfjorden är som smalast. Nysatsningen till trots blickade sändningen ändå tillbaka, då två tidigare vinnare fick agera programledare: titelhållaren Anders Frandsen fick sällskap av Anne-Cathrine Herdorf (1987).
Även vinnaren var en gammal bekant. Lotte Nilsson slog igenom med dunder och brak då hon kom tvåa i den danska finalen 1983. Tillsammans med Bodil Agerschou bildade hon duon Snapshot som skulle komma att ge ut sex album tillsammans och delta hela fyra gånger (1983, 1984, 1988, 1989) i den danska finalen innan de gick skilda vägar 1990. Läs mer om Snapshot här.
Nu hade hon funnit sig en ny duettpartner i rocksångaren Kenny Lübcke och deras glada sång om hur lite otrohet och utomäktenskapligt sex inte gör någon skada för någon gick hem hos de telefonröstande danskarna. Texten gick inte hem i alla läger. Får man tro SVT:s kommentatorer Jesper Aspegren och Björn Kjellman hade en dansk präst velat anmäla sången för uppvigling.
Kanske var skandalen helt påhittad - danska Wikipedia ger vid handen att det var andra - mer religiösa - deltagarländer som sett rött inför texttemat.
Förhandsvideon gjorde ett visst intryck och åtminstone i svenska tidningar pekades Danmark ut som en mycket möjlig vinnare. I Malmö gav duon ett sympatiskt men lite torrt intryck - hela klädbudgeten verkade dessutom ha lagts på Lottes glitterklänning medan Kenny fått en ganska tråkig standardkostym - och den slutliga tolfteplatsen var en stor besvikelse.
Duon gav ut ett album tillsammans - ett ganska bra album, för övrigt - men publikens efterfrågan på schlager var ganska låg och de båda gick snart skilda vägar.
Lotte - ursprungligen Marcussen, numera Lotte Feder - hade framgång som programledare för barn-tv och drev senare en butik för barnmöbler medan Kenny i allt högre utsträckning fungerat som bakgrundssångare åt andra artister. Inte minst har han körat bakom flera danska bidrag i ESC.
Trots att den danska finalen varit förhållandevis stark hade tiden helt tydligt sprungit ifrån Dansk Melodi Grand Prix. Nästa år sjönk nivån på låtarna på nytt och vid ESC i Millstreet relegerades Danmark och fick stanna hemma från finalen 1994.
Uppdaterad 4 juni 2024
Lotte Nilsson & Kenny Lübcke / Alt det som ingen ser (Danmark 1992)
12:e plats av 23 bidrag i Malmö
Låtskrivarparet André Popp och Pierre Cour hade verkligen satt saker i rörelse då de vann ESC 1960 med "Tom Pillibi". Det var den första vinnaren som blev en stor internationell försäljningsframgång och med ens sågs eurovisionens melodifestival som en hitfabrik lika mycket som ett tv-program. Nu ville de flesta vara med att pröva lyckan inför rullande kameror.
Popp och Cour ville gärna testa på nytt och vann den interna uttagning som fransk tv anordnade inför finalen i Köpenhamn. Om deras tidigare låt handlat om en ung man med huvudet i det blå satsade de nu på en historia om Michael Mallory - en fransk/brittisk soldat som ska ha lämnat sin hustru i Frankrike för att dra ut i strid på Irland.
Enligt André Popp skapade Pierre Cour sångens Mallory efter en litterär förlaga, men deras Mallory hade i princip inget gemensamt med den påhittade figur han var baserad på. Man hade bara använt namnet för att det lät bra. I sången låtsas åtminstone han och textens jag att de älskar varandra trots att de är på tok för unga för att veta vad kärlek är.
Sångerskan Rachel var en tämligen okänd 22-åring som upptäckts tre år tidigare och som nyligen spelat in sin första skiva. Trots att hon inte var så etablerad tvålade hon till mer kända artister som Hughes Aufray (Luxemburg 1964) och Marjorie Noël (Monaco 1965) i den franska uttagningen. Av alla artister André Popp skrivit för till ESC var Rachel den enda han hade lovord för.
Rachel var en artist med stark närvaro och en bra röst. Efter att ha kommit fyra i Köpenhamn blev låten en stor framgång, men precis som i fallet med Frankrike 1959 spelades den in i flera versioner och ett mer erfaret namn - den här gången Les Compagnons de la Chanson - fick den större framgången.
Rachel fortsatte att sjunga i ett par år till - hon var en av många som spelade in sin egen version av "L'amour est bleu" (Luxemburg 1967) - innan hon drog sig tillbaka från rampljuset för att bilda familj istället. Många år senare återkom hon då och då för att sjunga sina gamla låtar i olika sammanhang - inte minst i tv-programmet "La chance aux chansons".
Uppdaterad 30 september 2017
Rachel / Le chant de Mallory (Frankrike 1964)
Delad 4:e plats av 16 bidrag i Köpenhamn
Många av de artister som tävlar i ESC berättar om hur målmedvetet de satsat på att få delta där. Hur de drömt om att få representera sitt land. Inte så egendomligt om man kommer från ett litet land med liten musikmarknad och begränsade möjligheter. Klart att man vill känna på den internationella hetluften.
Kanske är det också lockande att få skriva sin egen biografi och sitt eget pressmaterial. Lyfta fram sina positiva sidor och få beskriva sig själv precis så som man vill.
Cristina Scarlat hade vunnit den moldaviska finalen på tredje försöket och den församlade europeiska pressen fick veta allt om hennes erfarenhet från olika sångtävlingar runt om Europa och hennes examen från den nationella musikaliska akademin.
Hennes pressmaterial understryker också vilken stark vilja och övertygelse hon har som klarar av att både ha en familj och ägna sig åt en sångkarriär samtidigt. Kanske är det svårare i ett litet och fattigt land. Ekonomiska klyftor främjar inte direkt jämställdhet.
"Wild Soul" - skriven av jazzmusikern Ivan Akulov, med text av Cristinas eget syskonbarn Lidia - var en dramatisk poplåt, inte helt olik den Moldavien tävlat framgångsrikt med året innan (och för all del även om landets bidrag i Helsingfors 2007) men utan samma tydliga lyft.
För att göra framträdandet mer minnesvärt gjorde Cristina något ingen artist gjort på ESC-scenen före henne: precis före den sista refrängen sliter hon av sig sitt eget löshår och kastar det ifrån sig. Ganska obegripligt och Europa gjorde tummen ned.
För andra gången någonsin missade Moldavien finalen och när alla placeringar offentliggjordes efter finalen visade det sig att man kommit på allra sista plats. Efter det verkar inte Cristina Scarlat ha åstadkommit så mycket mer i den lokala nöjesvärlden, den bombastiska biografin till trots.
Cristina Scarlat / Wild Soul (Moldavien 2014)
16:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Köpenhamn
Att Luca Barbarossa hade talang rådde inget tvivel om, men han hade svårt att nå ut till den stora publiken. Italienska CBS bestämde sig för att ha is i magen och låta honom spela in åtskilliga singlar i väntan på att någon av dem skulle landa rätt och bli en stor hit.
Det skulle ta sex år innan blixten slog ned. I dagens klimat känns det som en evighet och det är svårt att tänka sig att en lovande artist skulle få så lång tid på sig att hitta en fungerande formula. 1988 ställde Luca Barbarossa upp för tredje gången i Sanremofestivalen och kom trea med den poetiska men påträngande "L'amore rubato" om en flicka som utsätts för sexuellt våld av en främling.
I samma veva frågade Rai om Barbarossa kunde tänka sig att representera Italien vid ESC i Dublin. Det kunde han och rocklåten "Ti scrivo" ("Jag skriver till dig") valdes ut för ändamålet. Det självklara valet - att korta ned "L'amore rubato" till tre minuter och tävla med den - omöjliggjordes av EBU:s regler som förbjöd att något av bidragen släpptes på skiva före en gemensam deadline någon månad före finalen.
Problemet var bara att även "Ti scrivo" bröt mot samma regel. Den var utgiven som B-sida till "L'amore rubato", men då under titeln "Vivo". Underligt nog verkar ingen ha uppmärksammat saken då det begav sig och ingen verkar ha klagat på regelbrottet.
Kanske skyddades italienarna av att de själva verkade så ointresserade av hela saken. Förhandsvideon var en av alla tiders sämst genomförda och väl på plats i Dublin hade man lagt musiken på band utan att skriva något slut på låten. När tre minuter gått tonades bandet bara ut.
Om man trodde att den flegmatiska inställningen skulle ha berott på att Luca Barbarossa inte brydde sig om sin låt så misstog man sig. "Vivo/Ti scrivo" har levt ett långt liv och Barbarossa har ofta spelat den på sina konserter. 1993 fick den ge namn åt hans första liveskiva.
Luca Barbarossas största stund i karriären kom 1992 då han slutligen vann Sanremo med "Portami a ballare". Han är än idag en aktiv artist även om han tillåtit sig allt längre pauser mellan sina skivor på senare år.
Luca Barbarossa / Ti scrivo (Italien 1988) Delad 12:e plats av 21 bidrag i Dublin
Malta hade kommit snubblande nära att vinna hela finalen i Tallinn 2002 med Ira Losco. Även om man rent tekniskt varit ännu närmare segern 1998 hade man aldrig placerat sig så högt som tvåa tidigare. Nu skärptes det redan tidigare rätt goda självförtroendet ett par snäpp och den nationella finalen uppgraderades rejält.
Man övergav sin tidigare självklara tävlingslokal - Mediterranean Conference Centre i Valletta hade landets största konsertsal med 1400 platser - och organiserade istället tävlingen i ett gigantiskt tält i Ta' Qali. Inte bara arenan utökades utan även startfältet: 24 bidrag tävlade i semifinalen innan 16 av dessa avancerade vidare till final.
En annan stor och viktig förändring var att tv-tittarna nu fick halva makten vid sidan av en jury bestående av internationella "experter". Det hjälpte inte alls i slutändan då tittarnas stora favorit Lawrence Gray ändå fick stryk med tre futtiga poäng.
Den överraskande vinnaren blev istället Lynn Chircop, en 23-åring från Santa Venera, som egentligen var mer känd som programledare på en lokal tv-kanal än som sångerska. Till pressen sa hon att hennes dröm var att vinna i Riga så hon kunde få presentera hela ESC-finalen från Malta året efter.
"To Dream Again" var skriven av relativt oprövade låtskrivare, vilket man kanske kan säga hördes. I vanlig ordning fick tyska skivbolaget CAP Sounds snygga till låten inför den europeiska finalen. Produktionen blev renare och tydligare men den lilla personlighet låten haft från början försvann dessvärre på vägen.
Inför Riga hade Lynn helt tydligt studerat Ira Loscos lyckade framträdande från året innan och struttade fram och tillbaka över scenen i små promenader. För första gången på flera år hade man skickat med en kör bestående av maltesiska sångerskor istället för att hyra in ett gäng i värdstaden.
Ingenting hjälpte. Låten var för tunn och blodfattig, och Lynn var för anonym som sångerska för att gå igenom rutan hem till tittarna. Fyra poäng blev slutfacit och Malta gick från att komma tvåa till att bli tvåa från slutet.
Kanske gav det någon liten tröst att man åtminstone slog det gamla moderlandet - Storbritannien kom på allra sista plats med noll poäng.
Lynn / To Dream Again (Malta 2003)
25:e plats av 26 bidrag i Riga
Den nya estniska finalen hade gått ut hårt och kompromisslöst: vinnarlåten skulle falla den egna publiken i smaken och det var det enda som räknades. Om Europa gillade låten eller inte var ointressant. Stora ord som var lätta att säga så länge som man hade medvind, så som man hade haft i Moskva 2009.
De goda intentionerna skulle komma att prövas lite hårdare 2010. Till att börja med såg det länge ut som att Estland skulle hoppa av ESC efter att rundradiobolaget ERR tvingats skära i sin redan blygsamma budget med hela sju procent. Tongivande chefer ville spara in pengarna genom att stanna hemma från Oslo.
Slutligen säkrades deltagandet när stiftelsen Enterprise Estonia sköt till en rejäl summa pengar för att ordna en nationell final. För ett litet land som Estland var det alltför mycket värt att få exponera sig inför en hel värld - att stanna hemma skulle bli mycket dyrare i förlängningen.
Skulle man ändå vara med kunde man lika gärna satsa och den nationella finalen fick flytta ut ur tv-studion till Nordea Kontsertimaja - ett nybyggt stort auditorium i centrala Tallinn.
Tråkigt nog låg ingen spänning i luften inför finalen. Lenna Kuurmaa - som tidigare varit frontfigur i nyligen insomnade Vanilla Ninja (Schweiz 2005) - hade fått en låt av Vaiko Eplik (Estland 2003) och allt pekade på att "Rapunzel" skulle vinna en jordskredsseger.
Men så slog de famöst oförutsägbara estniska tv-tittarna till. Efter att ha vunnit den första omgången med solklar marginal fick Lenna plötsligt pisk av helt otippade Malcolm Lincoln i superfinalen.
Duon - bestående av Robin Juhkental och Madis Kubu - hade tagit sitt namn efter att de sett en tävlande i Vem vill bli miljonär svara att den amerikanske presidenten Lincoln skulle hetat Malcolm i förnamn. Tillsammans med vokalgruppen Manpower 4 reste man till Oslo med den rätt krävande och originella "Siren" - en låt om röster i huvudet som aldrig vill tystna och lämna en i ro.
Estland fick en del höga röster från jurygrupperna men de europeiska tittarna förhöll sig kallsinniga till de experimentella esterna och "Siren" tog sig som väntat inte till final.
När det satsades pengar för att få Estland att framstå som attraktivt utomlands, dög det då att ordna en nationell final där det inte spelade någon roll om vinnaren var framgångsrik eller inte? Estnisk tv hade fått en del att fundera på.
Malcolm Lincoln & Manpower 4 / Siren (Estland 2010)
14:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Oslo
Det hade inte varit så lätt för nybildade Mitteldeutscher Rundfunk (MDR) - som grovt förenklat var den gamla östtyska statstelevisionen i nya kläder - efter att de fått ta över det tyska ESC-deltagandet 1992.
Efter två svaga placeringar hade man lagt pannorna i djupa veck och kommit på ett riktigt genidrag. Nu skulle man förnya och vitalisera hela tävlingen genom att bjuda in Nina Hagen att tävla för Tyskland. Nina hade slagit igenom redan som tonåring hemma i DDR - schlagerparodin "Du hast den Farbfilm vergessen" är en riktig evergreen - innan hon lämnade sitt hemland och drog till väst där hon blev en av den europeiska punkens absolut tyngsta frontfigurer.
Nina Hagen kunde ha landat som ett explosivt UFO vid finalen i Dublin men dessvärre tackade sångerskan nej till erbjudandet. Möjligen att Nina Morato - som representerade Frankrike samma år och som lånat en grej eller två av Nina Hagen - hade anledning att andas ut en smula men det skulle varit spännande att se vad "punkmormor" kunde ha ställt till med i ESC.
Istället gjorde MDR det som de flesta skulle ha gjort i samma situation: de ringde Ralph Siegel och frågade om han kunde tänka sig att skriva en låt till tävlingen. Han förelog att Tyskland skulle representeras av trion MeKaDo - Melanie Bender, Kati Karney och Dorkas Kiefer.
Alla tre hade jobbat med Ralph Siegel tidigare. Dorkas hade ställt upp i den tyska finalen 1989 med Ralph Siegels "Ich hab Angst" och Melanie Benders pappa hade varit en del av Dschinghis Khan 1979.
"Wir geben 'ne Party" var en hyfsat samtida poplåt även om den kortlivade tidningen The European satte huvudet på spiken när de skrev att den lät som att den remixats av ett gäng farmödrar. Den tyska titeln var tänkt att låta så lik den engelska "We're Giving A Party" som möjligt för att tänja på den regel som tvingade alla länder att sjunga på egna språk.
Inför finalen i Dublin räknades MeKaDo som storfavoriter tillsammans med Storbritanniens Frances Ruffelle, men framträdandet var i plastigaste laget - särskilt den töntiga kompgruppen där arma Rhonda Heath från Silver Convention (Västtyskland 1977) låtsades spela keyboards - och i röstningen halkade man snabbt långt efter vinnande Irland.
En tredjeplats var inget att skämmas över men låten blev ingen framgång på topplistorna. MeKaDo släppte en singel till - "Together In Blue Jeans" - men upplöstes kort tid efteråt. Den fina placeringen till trots fortsatte ESC att tappa i popularitet på hemmaplan. Hur skulle man kunna vända utvecklingen?
Kati Karney dök upp i Bosnien-Hercegovinas uttagning 2002 där hon agerade körsångerska åt Boris Režak, som kom på femte plats till slut.
MeKaDo / Wir geben 'ne Party (Tyskland 1994)
3:e plats av 25 bidrag i Dublin
En elegant låt och en bra röst räcker sällan så långt som man skulle hoppas. 28-åriga Mariana Popova från Sofia var en välkänd och etablerad sångerska på hemmaplan - inte minst efter fem år som medlem av den populära gruppen Cocomania. Året innan hade hon vunnit en stor och prestigefylld sångtävling i Burgas, men i ESC tog hon sig inte vidare från semifinalen.
Knappast hjälpte det heller att hon på scenen i Aten fick slåss om uppmärksamheten med en annan bulgarisk stjärna. Mariana Popova hade bjudit med den uppseendeväckande Azis som körsångare och med ens sneglade de flesta utsända journalister mer åt honom än åt den tävlande sångerskan.
Azis - av bulgariskt och romskt ursprung - hade vuxit upp i Tyskland och var en känd chalga-artist. Chalga är en populär genre som blandar pop med balkansk folkmusik. Minst lika känd som för sin musik var Azis uppmärksammad för sin egen person och sin visuella framtoning.
Inte minst väckte Azis okonventionella könsidentitet rabalder i det konservativa Bulgarien. Azis eget uttryck blandade det manligt kodade med det kvinnligt kodade och sångaren uppträdde gärna i traditionellt kvinnliga kläder. På scenen i Aten bar han klänning och högklackade skor samtidigt som han dekorerat sitt skägg med glitter.
Senare samma år gifte sig Azis med sin pojkvän - något bulgarisk lag inte accepterade - och engagerade sig politiskt för att lyfta romernas situation såväl som hbtiq-frågor på den bulgariska dagordningen.
Mariana Popova sjöng vidare på eget håll med gott resultat. Hon har spelat in ett par album, agerat domare i bulgariska X-Factor samt tävlat i den inhemska versionen av Celebrity Big Brother 2012.
Mariana Popova / Let Me Cry (Bulgarien 2006)
17:e plats av 23 bidrag (semifinal) i Aten
Att sjunga på luxemburgska 1960 hade verkligen inte blivit någon succé, men artisten Camillo Felgen var mycket populär på hemmaplan trots sistaplatsen i London. Han var en älskad programledare på Radio Luxembourg och spelade in en mängd populära skivor för den tyska marknaden.
Storfurstendömet hade slagit till och vunnit i Cannes 1961, och nu var det ett lysande tillfälle att ge Camillo Felgen en ny chans att briljera på hemmaplan. Nu fick han sjunga på betydligt mer gångbar franska och hade fått en låt som möjligen inte var oförglömlig men som åtminstone visade upp sångarens varma baryton och vokala register.
Juryn var med på noterna och belönade hemmalaget med en bronsplats efter Frankrike och Monaco. Det var första gången samtliga tre låtar i topp hade fransk text, något som hittills bara hänt en gång till genom ESC-historien - 1986 i Bergen. Även då kom Luxemburg trea.
Camillo Felgen fortsatte en mycket framgångsrik bana som artist, programledare och låtskrivare. 1964 skrev han två texter för The Beatles då de skulle spela in tyska versioner av "She Loves You" och "I Want To Hold Your Hand".
Snart nog lämnade han radio för en karriär i tv istället. Under många år modererade han den tyska versionen av EBU:s långkörare "Jeux sans frontières" och senare ledde han flera program på RTL Plus.
Efter att ha pensionerat sig från offentligheten drev Camillo Felgen tillsammans med sin fru en butik som hyrde ut festkläder. 2005 avled han i en ålder av 84 år i sitt hem i Esch-sur-Alzette.
Camillo Felgen / Petit bonhomme (Luxemburg 1962)
3:e plats av 16 bidrag i Luxemburg
Det hade inte direkt gått som på räls för Finland. Efter Lordis seger i Aten 2006 hade alla dörrar stått öppna, allting kändes möjligt och ESC stod helt plötsligt på topp igen. Tidningarna skrev spaltkilometrar, åtskilliga stora stjärnor ville vara med och tävla och publiken var taggad och med på noterna.
På något egendomligt sätt lyckades man slarva bort allt detta på kortare tid än det tar att berätta det. Snart nog hade den inhemska finalen skrumpnat ihop till en ganska ljummen tillställning och tittarna hade åter hittat andra favoritprogram att följa. Det var dags att försöka skaka om det hela rejält.
Man skrotade den traditionella uttagningen och införde istället UMK: Uuden musiikin kilpailu eller Tävlingen för ny musik. Tanken var att bidragen skulle plockas ut och förbättras inför ögonen på tittarna. Låtarna skulle bearbetas och artisterna skulle coachas inför rullande kameror.
Den främsta reaktionen kom från de nöjesjournalister som de senaste åren ägnat sin mesta tid åt att riva den gamla uttagningen i bitar. Nu saknade de minsann den gamla ordningen och sågade även det nya upplägget utan minsta pardon.
Trots de upprörda rösterna i pressen hittade publiken dessvärre aldrig fram till UMK. Tittarsiffror är inte officiella i Finland men rykten gör gällande att mängden tittare vid finalen var pinsamt låg.
Det kan också förklara att startfältets enda låt på svenska - det första tävlingsbidraget med svensk text i en finländsk uttagning sedan 1994 - lyckades bärga segern i slutändan. Ju färre registrerade röster - desto lättare för en svenskspråkig publik att svänga omröstningen. Det tvåspråkiga Finland hade bara tävlat på svenska en gång tidigare i ESC.
Handen på hjärtat var det ändå rätt låt som vann. En intim och innerlig liten sång, skriven av Jonas Karlsson och framförd av hans lillasyster Pernilla. Från början var sången en födelsedagspresent till syskonens mamma som själv är en ESC-fantast av rang. Att sången sedan vann den nationella finalen var en rejäl bonus.
På plats i Baku visade den rätt orutinerade Pernilla att hon var en riktig vinnarskalle som gjort sin hemläxa ordentligt. Hon hade jobbat på sitt utspel och sitt sätt att se in i kamerorna och när det väl gällde sjöng hon som om det gällde livet.
I slutändan räckte det inte riktigt hela vägen till final men "När jag blundar" blev mångas personliga favorit. Pernilla la snart sången lite grann på is och blev istället en populär och uppskattad programledare på Radio X3M, medan Jonas Karlsson etablerade sig som en av Finlands vassaste producenter och låtskrivare.
En kommersiell hit lyckades faktiskt UMK 2012 producera. "Laululeija" med den finske urmannen Stig - som kom på tredje plats - fann en publik efteråt, men hade gissningsvis varit på tok för egen och lokal för all lyckas i Baku.
Trots bristen på framgång - såväl på den inhemska marknaden som i ESC - fick UMK ändå grönt ljus för en säsong till.
Pernilla / När jag blundar (Finland 2012)
12:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku
I Bergen hade Schweiz kommit tvåa bakom Sandra Kim - landets bästa placering sedan finalen i London 1963 (även om Peter, Sue & Marc i ärlighetens namn varit närmare en seger rent poängmässigt 1981). Låtskrivarna Atilla Şereftuğ och Nella Martinetti var både nöjda och sporrade - nog skulle det vara roligt att vinna hela tävlingen också.
Varför de inte skrev en låt till åt Daniela Simons förtäljer inte historien. Kanske tyckte hon att hon fått fart på karriären och därför hellre ägnade sig åt den än åt att försöka vinna en schlagerfestival?
Istället beslöt man sig i sista sekund för att satsa på en före detta barnstjärna från Montreal som nu ville lansera sig som en vuxen artist. Céline Dion var yngst i en familj med fjorton barn och hade som 13-åring slagit igenom och fått stora framgångar som artist såväl hemma i Kanada som i Frankrike.
I vanlig ordning hade barnstjärnans glans bleknat ganska snabbt och de senaste åren hade den snart 20-åriga Céline varit ganska vilsen. Själv ville hon sjunga tuffare låtar - gärna på engelska - och försöka slå sig in på den amerikanska marknaden. I själva verket var det svårt att få de franska bolagen att vilja satsa på henne.
Céline vann lätt den schweiziska finalen - där konkurrensen inte var särskilt vass - och räknades bland storfavoriterna i Dublin, även om de flesta bedömare verkar ha trott att Luxemburgs Lara Fabian skulle dra det längsta strået. Med åren skulle även hon komma att bli en riktigt stor stjärna.
I slutändan blev det istället en halsbrytande tät slutstrid mellan Céline och Storbritanniens Scott Fitzgerald. När Jugoslavien som sist röstande land delat ut sin tolva hade Schweiz sensationellt vunnit med bara en enda poäng till godo. Céline grät floder och den schweiziska hejaklacken vrålade av glädje ute i publiken.
Vinnaren blev en ganska modest hit runtom Europa men ett av många rykten gör gällande att Sony Music i USA sagt sig varit intresserade av att spela in en skiva med Céline - under förutsättning att hon vann den där underliga, europeiska sångtävlingen. Om det stämmer var segern i högsta grad viktig för hennes väg till att bli en av världens största stjärnor.
Vad man däremot vet är sant är att Céline och hennes betydligt äldre manager kysstes för första gången efter finalen. De smög med sitt förhållande i många år men gifte sig vid en pampig ceremoni 1994, då Céline redan lagt världen för sina fötter med hits som "The Power of Love" och "Think Twice".
Atilla och Nella skulle göra ett tredje försök tillsammans och skrev "Come finirà?" som Daniela Simons kom tvåa med i den schweiziska finalen 1991. Atilla skriver fortfarande låtar men säger sig ha tappat intresset för ESC när man tog bort orkestern ur programmet.
Nella Martinetti, som placerat sig bland de fyra bästa i ESC hela tre gånger, fick aldrig den respekt hon skulle förtjänat av den lokala musikindustrin. Själv sjöng hon "Volksmusik", en trallvänlig hybrid av schlager och Tyrolens folktoner, och blev allt oftare utskrattad för sitt glada humör och sina enkla låtar.
Skrattet fastnade i halsen då Nella i en öppenhjärtlig intervju berättade om sitt dåliga självförtroende, sina återkommande depressioner och den obotliga cancer hon beslutat sig för att sluta behandla. I juli 2011 avled Nella Martinetti i sitt hem efter en längre tids sjukdom.
Céline Dion / Ne partez pas sans moi (Schweiz 1988)
1:a plats av 21 bidrag i Dublin
Makedonien hade skärpt till sig de senaste åren och det tidigare Jugoslaviens svagaste delrepublik hade tagit sig till final fyra år i rad. Inte sällan vågade man dessutom flirta med lite mer samtida och poppiga tongångar än de flesta andra.
Samtida var också den trio som gick segrande ur Skopje Fest 2008 med högst röstantal från såväl jury som tittare. Tamara Todevska hade kommit tvåa i den nationella finalen året innan och lyckades nu gå hela vägen, flankerad av den rappande fysikern Rade "Vrčak" Vrčakovski samt Adrian Gaxha - den förste alban som representerat Makedonien vid ESC.
Adrian hade kommit tvåa i den makedonska finalen 2006 i duett med den inhemska storstjärna Esma Redzepova (Makedonien 2013) och det årets vinnare hade fått engelsk text av Vrčak. Det var en i allra högsta grad namnkunnig trio som vann Skopjefestivalen.
"Vo ime na ljubovta" ("I kärlekens namn") var ett spännande låtbygge med en intensiv - närmast påträngande - rap följd av en effektiv refräng. Sången lät kanske inte helt ren hela vägen men i grunden lovade det hela gott.
I den engelska versionen städade man upp låtens arrangemang och fläskade på rejält med snygga stråkar. Den nya texten ändrade radikalt på bidragets rytm och låten lät plötsligt ganska annorlunda.
En av de viktigaste aspekterna - att ha ett snyggt liveframträdande - verkar man tyvärr ha glömt bort under förberedelserna. Även om sången lät bättre i Belgrad såg hela paketet rörigt ut i rutan och imponerade inte på jurygrupperna, vilket skulle visa sig förödande.
2008 fick tittarna nämligen välja nio av de tio finalisterna i varje semifinal. Den tionde finalisten blev den låt juryn gillat bäst av de övriga bidragen. Makedonien kom på tionde plats men ratades av juryn till förmån för Sverige istället. Den makedonska delegationen var allt annat än nöjd, men regler är regler.
Samtliga tre har hållits kvar i musikbranschen på olika sätt. Mest framgångsrik har kanske Adrian Gaxha varit efter att ha riktat sitt fokus på den albanska marknaden, där han blivit populär i flera olika festivaler.
2014 representerade Tamaras storasyster Tijana Makedonien vid Eurovision Song Contest i Köpenhamn och då var syrran med på scenen som körsångerska. 2019 skulle Tamara representera sitt land på nytt med betydligt bättre resultat.
Uppdaterad 30 december 2020
Tamara, Vrčak & Adrian / Let Me Love You (Makedonien 2008)
10:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Belgrad / inte i final då den valdes bort av juryn
Tretton år är en lång tid och åtskilligt hade hänt Evridiki (Cypern 1992 och 1994) sedan hon senast tävlat i ESC. Rent musikaliskt hade hela hennes karriär ställts på huvudet då hon skilde sig från George Theophanous som fram tills dess skrivit i princip alla hennes låtar.
Nu, när hon fann sig på egna ben och med rodret fast i egna händer, ville hon pröva något annat. I en karriärsväng som hette duga gav hon ut en liveskiva där hon tolkade rockklassiker, innan hon gav ut en andra rockskiva - även om gitarrerna var rätt inlindade i ett generöst lager elektroniska ljud - med nyskrivet material. Bland annat hade hon för första gången skrivit ett par låtar själv. Hennes nya musikaliska medarbetare var Dimitris Korgialas som hon snart förälskade sig i och förlovade sig med.
Efter flera års övertalning lyckades det cypriotiska tv-bolaget RIK övertyga Evridiki att tiden var mogen att försöka sig på ESC än en gång. Helt tydligt hade tanken föresvävat henne tidigare och ur byrålådan plockades en låt på franska, från början avsedd för en fransk nationell final - sannolikt 2004 års interna final dit flera internationella artister lär ha skickat in låtar.
"Comme ci, comme ça" var ett ösigt och övertygande stycke elektronisk rock och för första gången skickade Cypern ett bidrag med text på franska. Det är inte så långsökt som det kunde verka då franska historiskt varit det första utländska språk man studerat i den grekiskspråkiga världen. Evridiki var dessutom en fena på franska och hade spelat in båda sina tidigare bidrag i franska versioner.
På scenen satsade Evridiki hårt och visade sig ha sin högst påtagliga och säregna utstrålning intakt. Dessvärre var semifinalen i Helsingfors tidernas största - hela tjugoåtta bidrag gjorde upp om tio finalplatser - och chansen att passera nålsögat var riktigt liten. Hade EBU gjort det enda rätta och infört två semifinaler redan 2007 hade Cypern högst sannolikt varit i final.
Lite snopet för en av den grekiska världens största stjärnor att få åka hem redan efter semifinalen men det har inte påverkat Evridikis ställning på hemmaplan det minsta. Hon släpper fortfarande ny musik, experimenterar med stilar och samarbetar ofta med nya generationer av musiker.
Evridiki / Comme ci, comme ça (Cypern 2007)
15:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors
Att tävla för Bosnien-Hercegovina i Kiev 2005 hade inte riktigt varit den karriärboost trion Feminnem skulle ha hoppats på. Man hastade tillbaka över den nordliga landgränsen och satsade åter sin fulla kraft på att övertyga den kroatiska publiken om sin lyskraft.
Det hade väl - ärligt talat - gått halvbra. Man hördes och syntes ofta i olika festivaler och fick ofta vara med och sjunga i tv men gruppens många singlar visade sig ha svårt att ta sig upp på någon av de lokala hitlistorna.
På den relativt begränsade kroatiska marknaden släpptes inga fysiska singlar och listorna baserades istället på radiospelningar. Det gjorde det svårt att kontrollera att de siffror som kom in faktiskt stämde och färdigt etablerade artister med goda kontakter hade lättare att lyckas än andra.
Feminnem - som under tiden bytt ut en av sina medlemmar - hade ställt upp i de kroatiska finalerna 2007 och 2009 med begränsad framgång, men i slutet av 2009 lyckades man få karriärens dittills största hit med "Sve što ostaje". Helt säkert uppmuntrade av detta ställde man upp än en gång i den nationella ligan.
Den melankoliska och bombastiska "Lako je sve" kom bara fyra i sin semifinal men när det väl blev dags för final hade den vuxit till sig och trion stod som sensationella slutsegrare. Låten blev en hit, gruppens album blev en storsäljare och dessutom utpekades Kroatien som en högst tänkbar vinnare även i Oslo. Välkommet för Kroatien som med åren fått allt svårare att ta sig högt i resultatlistan.
För en grupp som ofta haft humor som en viktig ingrediens var "Lako je sve" ("Allt är enkelt") en förvånansvärt mörk och inträngande sång om hur det känns när man inte kan säga nej, när man slagit sönder allt man har och inget längre är så enkelt som det borde vara.
Vad som sedan gick fel vid semifinalen i Oslo kan man inte så noga veta. Resultatet vid semifinalen hemma i Kroatien hade ju antytt att låten var lite för svår för att fastna på en första lyssning. Kanske spelade Feminnem helt enkelt sina roller för bra inför en publik som hellre röstar på någon som ler med hela ansiktet?
Själv kommenterade jag tävlingen i finlandssvensk tv det här året och tappade såväl hakan som målföret när kroaterna missade finalen. Jag hade varit säker på en placering bland de tre bästa i finalen.
Feminnem släppte ändå en engelskspråkig version av sitt nya, framgångsrika album. Ett par singlar till följde innan man 2012 beslöt att sätta lapp på luckan och upplösa gruppen för att satsa på de egna solokarriärerna istället.
Feminnem / Lako je sve (Kroatien 2010)
13:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Oslo
Billy Butt rörde verkligen om i den svenska musikbranschen i mitten av 1980-talet. Han var uppvuxen på Irland men född i Kenya av indiska föräldrar och hade varit verksam i London och New York innan han 1983 flyttade till Stockholm och startade skivbolaget Little Big Apple Records.
Stor i munnen och långt ifrån älskad av alla - Marie Ledin skriver i sin bok "Min pappa hette Stikkan" om hur lismande och inställsam han var - fick Billy Butt ändå saker att röra på sig. Han sniffade reda på nya talanger och släppte en mängd skivor och fick snart framgång i Melodifestivalen. När Mariann Records tappade farten i slutet av årtiondet såg Billy Butt ut att vara den som skulle ta över kungakronan.
Snart nog visade sig Billy Butt vara lite väl yvig. Den guldskiva Tommy Körberg tilldelades för "Stad i ljus" visade sig vara fejk - försäljningssiffrorna var manipulerade av skivbolaget. Sedan gick det snabbt utför och 1990 fick Little Big Apple Records lägga ned verksamheten.
Billy Butt tänkte ta revansch men stoppades av en utdragen rättssak där han anklagades för - och dömdes till fängelse för - flera fall av våldtäkt. Billy Butt nekade och har mer än tio gånger sökt resning i domstol, men har haft svårt att hävda sig på nytt i Sverige.
Istället satsade han på Baltikum, där han bestämde sig för att matcha fram Laura Čepukaite till internationell framgång. Han satte samman gruppen Laura & The Lovers och beställde låten "Little By Little" av framgångsrike Bobby Ljunggren (Sverige 1995, 1998, 2006, 2008, 2010).
Laura stylades och coachades och koreograferades av svenska proffs - Sonja Aldén bidrog dessutom med körsång i Kiev - men ingenting hjälpte och Litauen kom på allra sista plats i semifinalen. Ett onödigt hårt öde, kan tyckas, men samtidigt något slags tydlig punkt för Billy Butts framgångar.
Laura & The Lovers / Little By Little (Litauen 2005)
25:e plats av 25 bidrag (semifinal) i Kiev
När de övriga tidigare delrepublikerna utropade sig självständiga bestämde sig Serbien och Montenegro för att förbli ett enda land. Från och med 1992 bildade man Förbundsrepubliken Jugoslavien och ansåg sig vara den gamla statsbildningens juridiska efterföljare.
Det nya Jugoslavien kastades snabbt ut i kylan av det internationella samfundet. Man ansågs vara en aggressiv part i de jugoslaviska krigen och den serbiske ledaren Slobodan Milošević och hans maktambitioner sågs med oro. Inte heller montenegrinerna uppskattade honom och redan efter ett par år började det nya landet knaka i fogarna.
När NATO bombade Belgrad 1999 hade Montenegro i princip dragit sig undan helt och var totalt självstyrande. Man hade till och med unilateralt infört tyska mark som valuta istället för den allt mer värdelösa dinaren.
2002 gav man upp anspråken på att kalla sig Jugoslavien och döpte istället om sitt land till Serbien-Montenegro. Nu släpptes man tillbaka in i värmen och fick bland annat lov att börja tävla i ESC på nytt.
De flesta hade förväntat sig att den serbiska popfestivalen Beovizija skulle få fungera som uttagning, men istället snickrade man ihop en helt ny tävling som skulle ge Serbien och Montenegro lika stora chanser att vinna.
Segrande ur finalen gick serbiska Željko Joksimović med balladen "Lane moje", ett sensuellt stycke av en sort som snart döptes till "balkanballad" - något som snart skulle bli hårdvaluta i ESC.
Željko Joksimović var en erfaren 32-åring, vars karriär börjat med full fart sex år tidigare då han vunnit en internationell musikfestival i Vitryssland. Han blev snabbt populär både som artist och som låtskrivare i sitt hemland såväl som i hela det forna Jugoslavien. 2003 hade han skrivit den vinnande låten i Beovizija - "Cija si" framförd av Toše Proeski (Makedonien 2004).
I Istanbul vann Serbien-Montenegro semifinalen och såg länge ut att kunna knipa segern också i finalen innan den vilda Ruslana till slut seglade förbi i slutstriden.
Framgången förvandlade Željko Joksimović till superstjärna i hemlandet och han skulle snart dyka upp på nytt i ESC. Serbien-Montenegro hade fått en flygande start i tävlingen, men snart skulle det visa sig svårt att hålla sams ens i en liten sångtävling.
Željko Joksimović & Ad Hoc Orchestra / Lane moje (Serbien-Montenegro 2004)
2:a plats av 24 bidrag (final) i Istanbul
Katri Helena Kalaoja hade verkligen förtjänat sin seger när den väl kom, efter sexton års karriär. Som nittonåring hade hon 1964 fått ett magnifikt genombrott med "Puhelinlangat laulaa" och året efter kom hon trea i den nationella finalen med monsterhiten "Minne tuuli kuljettaa".
Samma år tog letkajenkkan världen med storm - under sitt mer internationella namn Letkis - och i många år debatterades det i Finland om man inte missat en seger i Neapel med Katri Helenas Letkis-liknande låt. Flera finska recensenter tyckte sig även höra ekon av letkajenkka i Luxemburgs vinnarlåt, men då fick man nog lyssna väldigt specifikt.
Katri Helena etablerade sig snabbt som en av landets ledande kvinnliga vokalister - ofta kallad den blåvita rösten - och ställde upp i de nationella finalerna på nytt 1969, 1972 och 1978. Varje gång snubblade hon på mållinjen och blev tvåa.
Till slut gick hon hela vägen med "Katson sineen taivaan" ("Jag ser mot den blå himlen"), skriven av en annan ESC-veteran. Matti "Fredi" Siitonen hade själv representerat Finland 1967 och 1976 men nöjde sig nu med att stå som upphovsman.
Precis som 1978 var den finländska finalen uppdelad i två delar: sju låtar tävlade om en resa till ESC och sju låtar tävlade om två platser vid Intervision Song Contest - öststaternas melodifestival - i Sopot. Startfältet var verkligen inget att hurra för och allt annat än en seger för Katri Helena hade varit en fullständig skandal.
Nu trodde flera inhemska bedömare att det var dags för Finland att smälla till i Jerusalem, och man jämförde det egna bidraget med Frankrikes vinnare "L'oiseau et l'enfant" från två år tidigare. Jämförelsen låg nära till hands - den hade Katri Helena gjort till en stor hit i en finsk version.
Trots ett strålande framträdande av en Katri Helena i högform lät sig inte juryn imponeras och poängen räckte inte längre än till en fjortonde plats. Själv har sångerskan berättat hur mycket resan till Jerusalem betydde för henne själv på ett personligt plan.
Än idag är "Katson sineen taivaan" en av två låtar - den andra är "Anna mulle tähtitaivas" - som hon alltid sjunger vid sina konserter eftersom hon vet att det är låtarna hennes publik längtar efter.
Katri Helena / Katson sineen taivaan (Finland 1979)
14:e plats av 19 bidrag i Jerusalem
