Su canción / Spanien 1979

Nog skulle man tro att spansk tv riktigt spetsat sig på att vinna i Jerusalem. Man hade valt ut Betty Missiego, sångstjärna och programledare, ursprungligen från Peru men sedan många år tillbaka bosatt i Spanien.

Att tävla i musik var henne inte främmande. I den allra första upplagan av Festival OTI de la Canción - den spanskspråkiga världens egen version av Eurovision Song Contest - hade hon representerat sitt hemland med en sång hon själv skrivit texten till. Nu hade hon tagit hjälp av maken Fernando Moreno som skrivit en riktigt klämmig låt om hur vuxna kan hitta glädjen i tillvaron med hjälp av lyckliga, sjungande barn.

Ett billigt trick måhända men för att understryka textens tema hade Betty med sig fyra välartade och välsjungande barn som i slutet av låten vecklade ut papperslappar med ordet "tack" på olika språk. Efter tävlingen skulle barnen ge ut egna skivor under namnet Los Caramelos.

Tricket såg länge ut att ha gått hem. När Spanien som sista land skulle rösta låg Betty och barnen i ledning en enda poäng före värdlandet Israel. Hade man gett israelerna noll hade man haft segern i en liten ask, men juryn i Madrid var generös och röstade bort sina egna chanser.

Här uppstod ett seglivat rykte om att spansk tv inte alls ville vinna och att man i sista sekund ändrat sina siffror för att slippa stå värd för nästa års tävling. Ryktet är både långsökt och lite dumt. Det finns inget misstänkt i att man röstar på låten som till slut vinner hela tävlingen - dessutom finns den spanska juryns interna röstsiffror bevarade, som reglerna kräver.

Rent kommersiellt vann dessutom rätt låt: Israels låt blev en global succé som den spanska inte alls kunde matcha, även om den också sålde bra efteråt. Och kanske var det en seger för hela tävlingen att det krävdes lite mer än en glad trall och en trupp söta barn för att vinna.



Betty Missiego / Su canción (Spanien 1979)
2:a plats av 19 bidrag i Jerusalem

Millennium of Love / Irland 2000

Från och med finalen i Jerusalem 1999 släpptes sångspråken fria och inget land var längre tvunget att hålla sig till sina egna officiella språk när det var dags att sätta text på bidragen. I realiteten innebar det här att väldigt många valde engelska framför alla andra språk. Inte så underligt när det är popkulturens självklara språk som alla kan känna igen och förstå åtminstone lite grann.

Problemet är kanske att inte alla behärskar engelskan så bra som man själv tror. Det är lätt att kräma på med enorma mängder stora ord vars nyanser och valörer man kanske inte riktigt kan bedöma och så tar man i alldeles för mycket och skriver riktiga pekoral.

Vad irländarna ska skylla på vet jag inte riktigt - de har ju engelska som modersmål - men i Stockholm ville Eamonn Toal sjunga en sång om freden i världen. Om frihet. Om allas rätt att leva lyckliga. Om hoppet att det i våra fotavtryck ska växa upp en mängd goda ting våra framtida barn kan skörda. Milda himmel.

Problemet med att ta i så våldsamt är naturligtvis att ens text tappar all trovärdighet och "Millennium of Love" är väldigt lite annat än en bombastisk samling floskler och plattetyder staplade på varann tills hela lasset välter.

Av någon anledning gick det Michael Bolton-inspirerade paketet hem även hos telefonröstarna. Majoriteten av dem kunde åtminstone hävda att de inte förstod texten ordentligt.



Eamonn Toal / Millennium of Love (Irland 2000)
6:e plats av 24 bidrag i Stockholm

Bye Bye I Love You / Luxemburg 1974

Luxemburg hade vunnit tävlingen två år i rad och det är oklart huruvida det lilla tv-bolaget såg möjligheten till att ta en trippel som lockande eller förfärande. Åtminstone hade man bett att få avstå från att arrangera finalen två år i rad, så 1974 års tävling hölls i Brighton istället.

Alltför rädda kan luxemburgarna knappast ha varit, då de kallade in en låtskrivare som etablerat sig på bred front inom den västtyska underhållningsindustrin de senaste åren. Ralph Siegel hade nog försökt sig på att få representera sitt hemland också men det hade inte gått något vidare.

Äpplet föll inte långt från päronträdet då båda föräldrarna varit aktiva inom musikbranschen: hans mamma var operettsångerska och hans pappa var framgångsrik låtskrivare och förläggare som dessutom skrivit Västtysklands bidrag till ESC 1957.

Inspirerad av fadern startade Ralph 1974 eget skivbolag - Jupiter Records - som snart skulle röna stora framgångar både på den tyska marknaden och internationellt.

Ireen Sheer var en glittrande glad tysk-engelska som fått sitt stora genombrott året innan med låten "Goodbye Mama". Att hon sjöng tyska med riktigt bred accent var inget problem på den västtyska marknaden där artister från hela världen skapat sig framgångsrika karriärer genom att försöka slå tungan på rätt sätt runt de tyska fonemen.

Ireen hade en ännu bredare accent på franska, något man snyggt anspelade på i texten där man låter sångerskan konstatera att hon knappt kunde prata franska alls då kärleken slog till.

Låten placerade sig bra men blev ingen riktig braksuccé på skivmarknaden. Tävlandet skulle åtminstone visa sig ge mersmak för samtliga inblandade och både Ireen och Ralph skulle snart återkomma till ESC. Ralph fler gånger än någon annan.



Ireen Sheer / Bye Bye I Love You (Luxemburg 1974)
Delad 4:e plats av 17 bidrag i Brighton

Dönme dolap / Turkiet 1981

Det hade varit dramatiska år i Turkiet. Den politiska oreda som rått i flera år hade lett till omfattande oroligheter och våldsamheter och under den senare delen av 1970-talet hade landet närmast befunnit sig i ett lågintensivt inbördeskrig.

Den 12 september 1980 slog militären till och grep makten i en statskupp. Hundratusentals människor arresterades, över en miljon svartlistades, hundratals dog under oklara omständigheter. Demokratin avskaffades och det skulle ta många år innan Turkiet åter genomförde någon form av någorlunda fria val.

Underligt nog reagerade inte omvärlden med bestörtning. Kuppen verkar ha skett med NATO:s tysta medgivande och den tidigare så sargade turkiska ekonomin stärktes under den nya hårda ledningen. Den ilska som funnits mot tidigare diktaturer i Grekland eller Spanien syntes väldigt lite av.

Den som letade efter spår av kalabaliken i det bidrag Turkiet skickade till ESC året efter letade förgäves. Här fanns bara en glad och behaglig lite schlager i ett discoinspirerat arrangemang, framfört av en populär trio och en ung sångerska som senare skulle göra sig ett namn även som skådespelare.

Vill man hitta något litet spår - och då ska man leta riktigt noga och med rätt glasögon på näsan - kan man kanske hitta den annars ganska allmänt hållna texten:

"Livet är som ett pariserhjul
Ibland går det upp, ibland går det ned
Lyckliga är de som åker uppåt"



Modern Folk Üçlüsü & Ayşegül Aldinç / Dönme dolap (Turkiet 1981)

Delad 18:e plats av 20 bidrag (näst sist) i Dublin

Vetjnyj strannik / Ryssland 1994

De politiska förändringarna i Europa hade gått i rekordfart efter socialismens fall så man tycker ju att de flesta borde vant sig vid att nya händelser stod som spön i backen. Ändå kändes det oväntat speciellt när Ryssland äntrade ESC som vilket land som helst. Det skulle ingen trott bara fem år tidigare.

Kanske borde man ha trott det ändå. Det visade sig att den sovjetiska utbildningsministern 1987 föreslagit att Sovjetunionen borde skicka ett bidrag till ESC som ett led i perestrojkan och ambitionen att förbättra relationerna till det kapitalistiska väst. Slutligen lär Michail Gorbatjov själv - eller någon i hans närmsta krets - tyckt att det var ett alltför radikalt steg att ta. Bara sju år senare debuterade ändå valda delar av Sovjetunionen, nu som självständiga länder och i egen regi.

Det ryska bidraget togs ut i en nationell final där den musikaliska bredden både var imponerande och skvallrade om att deltagarna knappast studerat ESC för att se vilken typ av bidrag som brukade fungera där.

Vinnare blev 21-åriga Maria Katz från Moskva som uppträdde under artistnamnet Youddiph och som själv skrivit texten till sitt bidrag under pseudonymen Piligrim. Bidraget var en stilig och melodiös rockballad som i original var över fem minuter lång.

I Dublin hade man kortat ner låten med mer än två minuter och lagt stor vikt vid det visuella i denna tävling där de allra flesta fortfarande koncentrerade sig på sång och ett och annat danssteg. Youddiph framträdde i en magnifik röd klänning som hon med enkla medel väckte till liv på scenen. "Ett bra tips för den som vill variera sin klädsel utan att byta om", som SVT:s kommentator Pekka Heino sa.

Placeringen bland de tio bästa var mer än de flesta verkar ha förväntat sig på förhand och det skulle ta ett par år innan Ryssland fick en lika hög placering på nytt. Maria Katz fortsatte sångkarriären på egen hand och i olika grupper men har framför allt etablerat sig som en av Moskvas främsta sångcoacher. 2015 dök hon upp som en av de tävlande i Golos - den ryska versionen av The Voice.



Youddiph / Vetjnyj strannik (Ryssland 1994)
9:e plats av 25 bidrag i Dublin

Boum badaboum / Monaco 1967

Få saker skrämde 1960-talets människor som det högst reella hotet om ett förödande kärnvapenkrig som skulle leda till såväl människans som jordens undergång. Under Kubakrisen 1962 hade katastrofen varit alltför nära och frågan var inte så mycket om utan snarare när bomben skulle komma.

Serge Gainsbourg - som vunnit hela ESC för Luxemburg 1965 - höll på att utveckla sin roll som den franska popkulturens enfant terrible och när Monaco bad honom skriva ett eurovisionsbidrag även för dem bestämde han sig för att utmana rejält och skriva en låt om den nukleära apokalypsen.

"Boum badaboum" var designad för att få publiken att sätta i halsen: en hetsig och skramlig låt med smått klaustrofobisk känsla. Minouche Barelli närmast skriker sina textrader så ljudet nästan spricker och med jämna mellanrum hörs en olycksbådande nedräkning, som räknar ner sekunderna till den stora bomben.

Texten lämnade ingenting till fantasin: rader som "Ge mig lite tid att älska innan ni låter allt flyga i luften" eller "Låt mig leva lite innan ni dödar mig" var ett surt och beskt piller för publiken att svälja.

I Wien lyckades man inte riktigt återskapa den råa stämningen från skivversionen. Sången blir lite för mjuk och behaglig, orkestern spelar lite för "fint" och den skrämmande nedräkningen låter som vilken inräkning som helst på vilken jazzklubb som helst.

Med tanke på att man helt tydligt tog risken att stöta sig med såväl den goda smaken som publiken var förvånansvärt många i juryn med på noterna och detta, det klart mest provocerande bidraget dittills, fick en hedersam femteplats till slut.



Minouche Barelli / Boum badaboum (Monaco 1967)
5:e plats av 17 bidrag i Wien

Mrs Thompson / Norge 1991

Istället för att offentliggöra titlarna på de tävlande låtarna meddelade NRK att man beslutat sig för att ställa in sin nationella final. Urvalsjuryn hade konstaterat att de 140 insända bidragen var alltför dåliga och chanslösa och hela Melodi Grand Prix förpassades till papperskorgen.

Raskt valdes istället ett norskt bidrag ut internt. Man bad Just 4 Fun - en grupp bestående av Marianne Antonsen, Jan Groth, Eiríkur Hauksson och den tidigare vinnaren Hanne Krogh - att åka till Rom för Norges räkning och av tre låtar föreslagna av gruppen valdes "Mrs Thompson" ut.

Just 4 Fun hade bildats för en serie konserter året innan och var ett rutinerat gäng. Hanne Krogh hade sjungit för Norge i Dublin 1971 och tagit Norges dittills enda seger som ena halvan av Bobbysocks 1985. Eiríkur Hauksson hade representerat Island vid debuten 1986.

Kanske gick det hela lite misstänkt raskt. Det visade sig nämligen att de insända och ratade bidragen inte alls var så dåliga. Flera av dem dök upp på nytt i senare norska finaler - ett av dem skulle komma tvåa i ESC 1996 - och ett par av dem blev relativt framgångsrika utanför tävlingen. Hade NRK redan på förhand bestämt sig för att skrota sin final, oavsett vad låtarna höll för kvalitet?

TV3 - som ännu var en skandinavisk kanal - trummade med kort varsel ihop åtta av de ratade låtarna och organiserade en egen norsk final. Trots att de flesta bidragen framfördes som riktigt enkla demoversioner var standarden helt okej. Vinnare hos TV3 blev Heidi Halvorsens "Ett liv".

I Rom hade Just 4 Fun rejäl otur: under det genrep som jurygrupperna fick se för att bättre kunna bedöma bidragen slutade bildproducenten av någon anledning att göra sitt jobb och Norge filmades med en enda orörlig kamera hela låten igenom. Det kan knappast ha förbättrat gruppens chanser.

I slutändan spelade det nog mindre roll. Låten var trevlig men helt enkelt inte tillräckligt stark för att ha någon riktig chans och fick nöja sig med fjorton poäng i protokollet. Att välja internt hade inte visat sig vara någon succé och året efter var Melodi Grand Prix tillbaka i de norska tv-apparaterna igen.



Just 4 Fun / Mrs Thompson (Norge 1991)
17:e plats av 22 i Rom

This Is My Life / Sverige 2010

Trots att den nya melodifestivalen med sin stora turné och sina fyra semifinaler var en succé på hemmaplan ville det sig inte riktigt i den internationella finalen. Varje år halkade Sverige lite längre bak i resultatlistan och de ständigt höga förväntningarna kom på skam.

För att hjälpa den svenska smaken på traven bytte SVT därför ut ett par av de regionala jurygrupperna mot internationella diton, för att ge tittarna en lätt fingervisning om vilka låtar som verkade gå hem också utanför landets gränser och vilka man kanske kunde låta stanna hemma.

Sverige hade ingen lust alls att bli tillrättavisade på det sättet och vinnare hos såväl de svenska jurygrupperna som i telefonomröstningen blev en avskalad liten sång som utlänningarna haft en mycket svalare inställning till.

Anna Bergendahl hade tidigare synts i Idol och träffade nu mitt i prick i den svenska hjärteroten. Hon var rar och begåvad och sjöng bra men i Oslo fick resan ett tidigt slut. Europa lät sig inte imponeras och Sverige åkte ut redan i semifinalen. För första gången sedan 1976 hölls en final i ESC utan Sverige och utan svensk representant blev tittarsiffrorna katastrofalt låga för SVT.

Vad berodde misslyckandet på? Låten var helt enkelt för svag, för sval, för flyktig för att stå ut i startfältet. Den passade Annas röst och temperament men kändes tandlös i konkurrensen.

Anna Bergendahls genombrott kom av sig fullständigt. Två år efter Oslo drog hon istället ännu längre västerut och spelade in en skiva i Los Angeles med hjälp av amerikanska producenter. Inte heller den blev någon riktig kioskvältare.

2016 sadlade Anna Bergendahl om och började studera till läkare och fortsatte med musiken lite i bakgrunden. Helt tydligt var det förändringen som behövdes och 2019 återvände Anna med buller och bång till Melodifestivalen och fick sin största framgång på många år med "Ashes To Ashes".

Uppdaterad 16 januari 2021



Anna Bergendahl / This Is My Life (Sverige 2010)
11:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Oslo

Le retour / Schweiz 1962

Den stora och produktiva franska musikindustrin klev ofta in och hjälpte andra länder under tävlingens första år. Luxemburg och Monaco skulle fortsätta hyra in fransk kompetens de flesta år man deltog men 1962 tog även Schweiz hjälp av storebror.

Jean Philippe hade representerat sitt hemland Frankrike på hemmaplan i Cannes 1959 men trots att hans bidrag kom på tredje plats och blev en stor hit blev det aldrig mycket av hans karriär. Han hade bara spelat in två skivor sedan Cannesfinalen och var förmodligen inte särskilt svårövertalad att ställa upp på nytt.

"Le retour" var skriven av två av Schweiz mest meriterade låtskrivare - Géo Voumard och Émile Gardaz - som hade skrivit den allra första vinnaren 1956. Nu hade de skrivit en lite svårare och mer melankolisk sång med pseudo-filosofisk text om att gå tillbaka till det enkla i livet och försonas med sig själv.

Möjligen hade låtskrivarna låtit sig inspireras av Gene Pitneys "Town Without Pity" som kommit året innan och som varit ledmotivet till en film med samma namn. De båda låtarna påminner en hel del om varandra i uppbyggnad och stil och har även en rätt snarlika slutfraser. Popmusik färdades långsammare på den här tiden men den tyska marknaden var mottaglig för allt amerikanskt och Gene Pitney hade själv spelat in en tysk version, "Bleibe bei mir".

Jean Philippe gjorde sitt absolut bästa och lyckades få låten att kännas ett par snäpp starkare än den egentligen är, men det måste ha stått ganska klart för de flesta att det här inte var rätt material för att få fart på en avstannad karriär. Synd att det aldrig blev mer av en så förtjusande artist.

Enligt skivdatabasen Discogs är "Le retour" den sista skivan Jean Philippe gav ut, åtminstone i Europa. Fyra år senare flyttade han till Kanada där han åtminstone till en början fortsatte att sjunga. 1966 gav han ut en version av "Merci, chérie" på skiva i Québec. 

En tidigare uppgift gav vid handen att Jean Philippe skulle återvänt till Frankrike efter femton år i Kanada men det verkar inte stämma. Istället rotade han sig, skaffade familj och drev i många år ett café i Montebello. Han avled i januari 2022 i en aktningsvärd ålder av 91 år.

Även om den stora framgången uteblev för Jean Philippe står han ändå i historieböckerna som den första artist som representerat olika länder i ESC.

Uppdaterad 5 juni 2023



Jean Philippe / Le retour (Schweiz 1962)
Delad 10:e plats av 16 bidrag i Luxemburg

Ding-a-dong / Nederländerna 1975

Att Sverige skulle stå värd för en så vulgär och anstötlig tillställning i kommersiellt trams som Eurovision Song Contest var inte populärt i mitten av 1970-talet. Medan delegationer från nitton länder repeterade i Älvsjös hårdbevakade mässhallar protesterades och demonstrerades det mot evenemanget på Stockholms gator under paroller som "Slopa EM-schlagern" och "Sjung din egen sång".

Många av demonstranterna menade att musik och texter som i första hand skapats för att vara säljande produkter aldrig kunde vara meningsfulla. Lördagskvällens internationella final skulle ge just de kritikerna hinkvis med vatten på sina kvarnar där vinnare blev Nederländerna med ett glatt grötrim på engelska:

Ding-a-dong every hour
When you pick a flower
Even when your lover is gone gone gone

Den holländska originaltexten hade ett visst mått av poesi i all enkelhet men den engelska text man skrivit i efterhand var rena rama ordsoppan där ord bara kastats samman för att rimma och låta bra. Man kastade ut originalets "ticke-tack" och "bim bam bom" och lika bra var kanske det.

Om texten var fånig var musiken desto bättre. Det är en kort och klatschig komposition - den är inte ens två och en halv minut lång - men otroligt melodiös och fyllig och känns tilltalande, genomarbetad och lyxig. Framträdandet i rymdinspirerade dräkter bidrog också till att få hela paketet att kännas fräscht och lockande och vinna över en och annan mer anspråksfull kandidat i startfältet.

Teach-In var ett glatt gäng halvproffs som inte alls var beredda på framgången. Ett år senare hoppade sångerskan Getty Kaspers av och gruppen splittrades, för att återbildas med nya sångerskor ett par år senare.

Nederländerna tog sin fjärde seger på tjugo år men tappade sedan formen helt. Det skulle ta hela fyrtiofyra år innan det blev seger på nytt och under den tiden placerade man sig endast fyra gånger bland de fem bästa.

Uppdaterad 1 juni 2019



Teach-In / Ding-A-Dong (Nederländerna 1975)
1:a plats av 19 bidrag i Stockholm

We Will Be Free (Lonely Symphony) / Storbritannien 1994

Det hade gått bra sedan BBC återinfört sitt gamla system att från början välja ut en artist som sedan sjöng alla låtarna i den nationella finalen. Såväl 1992 som 1993 hade man kommit på andra plats. Nu skulle man bara hitta en artist som var villig att göra jobbet.

Frances Ruffelle hade slagit igenom som musikalskådis i Londons West End tio år tidigare och hade ett imponerande CV därifrån. Hon hade spelat Dinah i Starlight Express och Éponine i Les Miserables men höll på att spela in en popskiva och ville göra sig ett namn också utanför musikalerna. ESC var inte alls en dum språngbräda för ändamålet.

Problemet för BBC var att Frances inte var speciellt känd utanför West End. Efter Michael Ball (som var ett scoop) och Sonia (som var ett lite mindre scoop) undrade de flesta vem i hela friden den här sångerskan kunde vara. Ville ingen känd artist ställa upp...?

Frances lyckades ändå manövrera sig med värdighet genom den nationella finalen. Till skillnad från många tidigare brittiska artister som beklagat sig över de låtar de tvingats sjunga fick Frances inte bara med en låt från sin skiva bland de åtta bidragen, hon lyckades även matcha fram den till seger.

På inrådan av popmogulen Jonathan King, vars inflytande på den brittiska finalen skulle bli stor under de närmsta åren, bytte man den snygga originaltiteln "Lonely Symphony" till betydligt mer intetsägande "We Will Be Free". Det var synd, men när finaldagen kom hörde Storbritannien till storfavoriterna.

Tråkigt nog gick det på samma sätt som för de flesta mer moderna bidrag som letade sig in i tävlingen under 1990-talet. När det som låtit så bra på skiva mötte en irländsk orkester försvann allt det moderna, allt det suggestiva och allt det övertygande.

Personligen tycker jag att det här är Storbritanniens i särklass bästa bidrag under hela 90-talet men favoriten Frances fick nöja sig med en blek tiondeplats. Singeln fick en blygsam placering på singellistan och albumet släpptes bara i Japan och Tyskland, utan större framgång. Istället gick hon tillbaka till sin mycket framgångsrika musikalkarriär och byggde på sin meritlista ännu mer.

De senaste åren har hon dessutom synts en del på vita duken, inte minst när Les Miserables slutligen filmades (även om hon hade en betydligt mindre roll än vad hon haft i West End).

Musiken verkar hur som helst gå i blodet: även Frances dotter har gjort karriär - under namnet Eliza Doolittle - och lyckats bättre med popkarriären än mamma gjorde.



Frances Ruffelle / We Will Be Free (Lonely Symphony) (Storbritannien 1994)
10:e plats av 25 bidrag i Dublin

Liefde is een kaartspel / Belgien 1996

Svårt att tro när man hör deras bidrag måhända, men under 1990-talet gjorde flamländsk tv sitt yttersta för att hålla liv i sina nationella finaler. Där bubblar av intressanta och starka bidrag i en mängd olika stilar. Tråkigt nog fanns där alltid någon ljuv ballad eller käck schlager som stal showen istället. Experimentlusta var aldrig någon av Flanderns mest framstående egenskaper.

Lisa del Bo hade slagit igenom i The Soundmix Show (eller "Sikta mot stjärnorna" som det hette i sin svenska variant) där okända människor fick imitera kända artister. Hennes framträdande som Dani Klein från gruppen Vaya Con Dios imponerade på många och karriären var i full gång.

1993 ställde hon upp i den nationella finalen med "Vlinder", som visserligen var en schlager men av en djärv och spännande sort med en enveten xylofon som drev hela låten framåt. Lite för spännande för de flamländska jurygrupperna som istället valde fram en stilla ballad som kom på allra sista plats i Millstreet.

Nästa gång det var dags för uttagning i Flandern hade Lisa lärt sig läxan och ställde upp med en riktigt gammaldags schlager med "na-na-na"-kör, ett dramatiskt stick, tonartshöjning och hela baletten. Nu var det hon som slog ut ett par mer moderna bidrag och fick ge sig ut i den internationella hetluften med "Kärlek är ett kortspel".

Ingen trodde väl att den här låten skulle ha några större chanser i Oslo, men Lisa fick ge ut sitt första album och lade grunden för en karriär som fortfarande pågår och är framgångsrik, även om hon inte hör till Belgiens allra största artister.

Man undrar bara vad Lisa del Bo tänkte när Sverige 2001 ställde upp med nästan exakt samma refräng vid ESC i Köpenhamn. Hennes låtskrivare anklagade åtminstone det svenska teamet för plagiat, något som slutade med en uppgörelse utanför rätten några år senare.



Lisa del Bo / Liefde is een kaartspel (Belgien 1996)
Delad 16:e plats av 23 bidrag i Oslo

Loca / Moldavien 2006

Moldavien är ett oroligt hörn av Europa. Fattigt, genomkorrupt och till bredden fullt av politiska motsättningar har de de flesta förutsättningar emot sig.

Men i Eurovision Song Contest har moldaverna för det mesta lyckats riktigt bra med starka låtar och fyndiga iscensättningar. Man har ofta haft näsa för det påhittiga och det visuella som får låtarna att gå genom rutan och stanna i tittarnas minne när det är dags att börja rösta.

Ingen är ju perfekt, dock. Även solen har sina fläckar. Och den fulaste fläcken i Moldaviens protokoll måste ju vara denna klämmiga men rätt så ihåliga reggae-flirt.

Arsenium var en av medlemmarna i gruppen O-Zone som fått en rungande världshit med "Dragostea din tei" som hela världen dansat till (och irriterat sig på, i ärlighetens namn). En moldavisk ketchupsång, om man så vill. Nu ville han göra karriär på egen hand och lansera sig via ESC.

Han tog hjälp av rapparen Connect-R - vars främsta bidrag förutom lite loj rap var att åka sparkcykel hit och dit över scenen - och Natalia Gordienko som med liv och lust kastar av sig allt fler plagg av sin från början rätt sparsmakade utstyrsel.

Vid debuten i Kiev året innan hade Moldavien placerat sig på en sjätteplats och var färdigt kvalificerade för final i Aten. Det hade det här gänget all anledning att vara tacksamma för.

Hela framträdandet känns som ett smärtsamt tråkigt studentspex där alla inblandade improviserar vilt men utan talang och utan att förstå när publiken lider och det är dags att sluta. Sällan har tre minuter känts lika långa.

Som genom ett under (bland annat en högst oförtjänt tolva från grannen Rumänien) undgick detta praktfiasko den nolla man så väl skulle förtjänat, men åtminstone har inget moldaviskt bidrag sedan dess varit lika hopplöst.



Arsenium feat Natalia Gordienko & Connect-R / Loca (Moldavien 2006)
20:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

Ne mogu skriti svoju bol / Jugoslavien 1976

"Jag kan inte dölja min smärta" visade sig vara en ovanligt väl funnen titel. Bara minuter före Ambasadori skulle ge sig ut på scenen och framföra kvällens sista bidrag lyckades en närgången fotograf smälla till sångerskan Ismeta Dervoz i ansiktet med sin kamera. En riktig stjärnsmäll.

Nästa stjärnsmäll kom i röstningen där Jugoslavien felaktigt hamnade på sista plats. Frankrike skulle gett jugoslaverna fyra poäng som de helt enkelt glömde att läsa upp, och EBU:s legendariske övervakare Clifford Brown märkte ingenting. Först i det korrigerade resultatet, utskickat i efterhand, justerades man upp Ambasadori ett pinnhål.

Jugoslavisk tv kunde inte heller längre dölja sin smärta. I flera år hade man varit frustrerade över den egna bristen på framgång, trots att man skickade etablerade artister och i eget tycke starka låtar. Nu var måttet rågat och vid ett extrainsatt möte mindre än en månad efter finalen i Haag fattade de högsta tv-cheferna beslutat att man tävlat färdigt och nu tänkte hoppa av ESC för gott.

Det var inget populärt beslut på hemmaplan. Tv-publiken saknade sin schlagerfestival och det lokala näringslivet ansåg det dumt att ett land så till stor del avhängigt av sin turistindustri inte tog chansen att visa upp sig i ett populärt internationellt sammanhang. Men cheferna lät sig inte bevekas och det skulle ta fem år innan Jugoslavien gjorde comeback i Dublin 1981.

Då var Ismeta Dervoz tillbaka som körsångerska. Hon skulle också dyka upp i en helt annan roll, som det självständiga Bosnien-Hercegovinas delegationschef på 1990-talet.

Att en så stark låt som den här kunde landa i botten av resultatet säger också en hel del om vilken typ av musik som accepterades och gillades av juryn. Den här typen av låt skulle komma att lyckas betydligt bättre ungefär trettio år senare, så Jugoslavien får helt enkelt sägas ha varit väldigt mycket före sin tid.



Ambasadori / Ne mogu skriti svoju bol (Jugoslavien 1976)
17:e plats av 18 bidrag i Haag

Minn hinsti dans / Island 1997

Jakten på det perfekta kvalificeringssystemet gick vidare. 1996 hade alla länder fått gå igenom en intern kvalfinal där ett antal bidrag slagits ut på förhand innan tävlingen ens börjat. Det formatet var helt klart ett misslyckande och användes aldrig igen.

Det nya från och med 1997 var att man istället skulle räkna ut varje lands genomsnittliga poäng under de senaste fem åren och de med sämst snitt skulle få stå över. På så sätt skulle det inte räcka med ett enstaka misslyckande för att skickas ut i kylan om man annars hade bra placeringar samlade på hög. Dessutom var det tänkt att göra det mindre sannolikt för de fyra länder som betalade högst deltagaravgift att behöva stå över.

För Island - som flera år i rad haft halvdana mittenplaceringar med låga poängsummor - gällde det istället att vinna eller försvinna. Det var läge att våga lite mer än tidigare.

Paul Oscar var yngst av sju syskon i en konstnärlig familj där talang uppmuntrades men där föräldrarna inte kom överens och spänningen mellan medlemmarna var påtaglig. Redan som liten sjöng och uppträdde han men mobbades i skolan och hade svårt att få vänner. Som 16-åring kom han ut som homosexuell, något som på inget sätt förbättrade stämningen i familjen.

Efter några år i New York tog musikkarriären fart på allvar. Paul Oscar startade eget skivbolag och släppte 1995 det årets bäst säljande album hemma på ön. Isländska RÚV frågade om han kunde tänka sig att representera dem vid ESC i Dublin och det kunde han.

"Min sista dans" blev något eurovisionspubliken inte hade skådat förut. Över en taktfast trummaskin pratsjöng Paul Oscar med Bowie-inspirerad röst historien om den bedagade operadivan som sett allt och smakat allt och som nu tröttnat på hela skådespelet och avsåg att lämna det jordiska för egen hand.

Paul Oscar var häpnadsväckande nog den första öppet homosexuella artist som deltagit i ESC och det var mer än passande att hans bidrag hyllade den sortens trasiga primadonna som länge utgjort en av hörnstenarna inom en viss del av den manliga gaykulturen.

Sittandes på en vit lädersoffa omgiven av utslagna dansöser klädda i latex lyckades Paul Oscar dessutom så fröet till dagens moderna ESC där det visuella tillåts ta stor plats. Idag framstår det hela som rätt tamt och familjevänligt men då var det provocerande och nyskapande och fick flera tv-chefer på plats i Dublin att inse att den här gamla sångtävlingen kanske hade en framtid ändå.

Däremot hade juryn nu satt sin sista potatis. Fem länder telefonröstade på försök - Schweiz, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike - och de gav samtliga relativt höga poäng till Island medan Paul Oscar kammade noll från samtliga jurygrupper utom en.

Poängen var för låg för att hålla Island kvar i tävlingen nästa år men Paul Oscar togs emot som en hjälte på hemmaplan. Året efter kastades jurygrupperna ut och allt färre artister stod rätt upp och ner och sjöng. Sällan har en tjugondeplats påverkat hela tävlingen på samma sätt.



Paul Oscar / Minn hinsti dans (Island 1997)
20:e plats av 25 bidrag i Dublin

Rücksicht / Västtyskland 1983

Tack vare Nicoles seger i Harrogate fick västtysk tv för första gången sedan 1957 arrangera en ESC-final och visa upp sitt kunnande för en internationell publik. Nu var intresset på topp också för den nationella finalen där värdlandets bidrag skulle vaskas fram.

"Rücksicht" var en snygg och smakfull - och för sammanhanget ovanligt sofistikerad - ballad som egentligen var skriven för Mary Roos (Västtyskland 1972 och 1984). Hon tackade nej av olika anledningar - något hon själv kallat karriärens största misstag - men spelade många år senare ändå in en egen version.

Istället gick erbjudandet vidare till Hoffmann & Hoffmann som gick åstad och vann hela tävlingen. De av Simon & Garfunkel inspirerade bröderna Michael och Günther hade haft en hit 1977 med "Himbeereis zum Frühstück" innan karriären hamnat i det kommersiella bakvattnet. Nu kasserade man in karriärens största hit och en femteplats i Münchenfinalen.

Trots det gick comebacken om intet. Duons album floppade och ingen av uppföljarsinglarna slog an hos publiken. En misslyckad karriär och ett misslyckat privatliv blev för mycket för Günther Hoffmann som sjungit solostämman till "Rücksicht". Mindre än ett år efter den tyska finalen tog han sitt liv på ett hotellrum i Rio de Janeiro.

Michael Hoffmann fortsatte en bana som låtskrivare och soloartist och ställde upp ännu en gång i den tyska uttagningen 1987. Idag ägnar han sig mest åt att ge ut meditativ new age-musik.



Hoffmann & Hoffmann / Rücksicht (Västtyskland 1983)
5:e plats av 20 bidrag i München

The Bad Old Days / Storbritannien 1978

Det som hände i Paris var inget annat än ett fiasko. Ett storståtligt och fullskaligt fiasko när Storbritannien för första gången någonsin placerade sig utanför topp tio.

Co-Co var ett femmannaband som bildats fyra år tidigare under namnet Mother's Pride och som redan hunnit byta ut en hel del medlemmar genom åren. Två år tidigare hade man kommit en hårsmån ifrån att vinna den nationella uttagningen med "Wake Up" och nu hade man äntligen det stora genombrottet inom räckhåll.

"The Bad Old Days" blev en hit och gruppen fick spela in ett fullängdsalbum men sedan tog det roliga slut. Medlemmarna var uppklädda - eller utklädda - i färgglada cirkuskläder men gav ett rätt nervöst framträdande där inte riktigt alla toner satt där de skulle. Att den franska symfoniorkestern mer eller mindre massakrerade låten gjorde ingenting bättre och Co-Co fick åka hem med en snöplig elfteplats i bagaget.

Därmed var gruppens öde beseglat. 1980 ställde man på nytt upp i den brittiska finalen, nu under namnet The Main Event, och kom på sista plats.

Idag skulle Storbritannien förmodligen tagit emot Co-Cos placering med glädje och öppna armar, men på sjuttiotalet förväntades de brittiska bidragen vara i toppstriden. Co-Co bröt en lång och imponerande svit där Storbritannien under elva år aldrig placerat sig sämre än fyra något år.

Cheryl Baker - en av sångerskorna i Co-Co - ställde 1981 upp som medlem av en ny grupp som kallade sig Bucks Fizz. Då skulle det gå ganska mycket bättre.



Co-Co / The Bad Old Days (Storbritannien 1978)
11:e plats av 20 bidrag i Paris

Oui, oui, oui, oui / Frankrike 1959

Frankrike bjöd in till stor och elegant schlagerfinal i Cannes efter att ha knipit sin första seger året innan. Finalen hölls i det imponerande festivalpalatset vars främsta funktion var att härbärgera den årliga filmfestivalen. De tidigare ESC-sändningarna hade hållits i betydligt mindre lokaler men nu kändes tävlingen stor på riktigt för första gången.

Värdlandet hade lottats att inleda tävlingen så först ut på scenen var den charmige och gladlynte 28-åringen Jean Philippe. Han var ett nytt ansikte för de flesta i publiken: han hade haft sina första framgångar inom musikbranschen som 20-åring men hade snart hamnat i skuggan och försörjde sig i flera år som försäljare.

Nu sjöng han avslappnat och övertygande om sin vackra båt som skulle vilja segla jorden runt (men som tyvärr bara är en miniatyr i en flaska och därför får nöja sig med att drömma om de sju haven).

Charmknutten gick hem bland jurygrupperna och värdlandet hamnade på medaljplats. För första och enda gången fick dessutom alla tre låtarna i toppen sjunga vinnarrepris.

"Oui, oui, oui, oui" blev en populär slagdänga över hela sommaren hemma i Frankrike men spelades in av ett antal artister. Den riktigt stora hiten fick den mer etablerade Sacha Distel och Jean Philippe fick se sig själv blåst på konfekten.

Hans sångkarriär tog aldrig fart på riktigt men tre år senare skulle han åtminstone dyka upp på nytt i ESC, då som representant för Schweiz.



Jean Philippe / Oui, oui, oui, oui (Frankrike 1959)
3:e plats av 11 bidrag i Cannes

Love Injected / Lettland 2015

Raset hade kommit snabbt och oväntat för Lettland. Från början hade de varit oförutsägbara och ojämna men ofta placerat sig högt - av de första sex bidragen hamnade tre bland de fem bästa. Nu hade man tappat formen helt och missat finalen sex år i rad.

Lettisk tv tog det drastiska beslutet att skrota sin nationella final och göra en total reboot av formatet på samma sätt som Estland tidigare gjort. I första hand ville man nu fokusera på lokala talanger och starka låtar. Att vinnaren fick åka till ESC var mer en bonus än ett mål i sig - ett sätt att låta de lovande talangerna utvecklas och inspireras i den internationella hetluften.

Ingen kunde ha varit mer lämpad att visa vägen i det nya formatet än Aminata Savadogo, en ung mångsysslare med rötter i såväl Ryssland som Burkina Faso. Hon studerade ekonomi, jobbade som modell och skrev låtar och producerade musik för sig själv och andra.

Hennes låt var verkligen hennes egen och långt ifrån ett typiskt eurovisionsbidrag. Den föll verkligen inte alla i smaken och den brittiske tv-kommentatorn Graham Norton kallade hennes låt "vidrig".

Skrattar bäst som skrattar sist. Aminatas minimalistiska elektropop tog sig inte bara till final - hon fick Lettlands bästa placering på tio år. Hade juryn ensam fått bestämma hade hon kommit på andra plats efter Måns Zelmerlöw.

Personligen kan jag inte få nog av den. Introvert och explosiv på samma gång balanserar den på gränsen till att vara olidligt pretentiös utan att för en sekund vara något annat än en riktigt spännande popkaramell.

Aminata fick helt tydligt mersmak av sitt äventyr i Wien och kom tillbaka tillbaka med ny kraft och vann även 2016 års lettiska final som låtskrivare.



Aminata / Love Injected (Lettland 2015)
6:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

Satellit / Sverige 1979

För att hålla hjulen snurrande i Abba-maskineriet hade Polar under 1978 skickat över inte bara Björn och Benny utan även ett antal av deras fasta bas av musiker till USA för att hitta inspiration och nya idéer. I en studio hade Janne Schaffer mött ett band som nog aldrig skulle bli någonting men som hade haft en del fräscha idéer.

När man skulle sätta lite extra fart på Ted Gärdestads bidrag till följande års melodifestival kom man ihåg vad man hört och bestämde sig helt fräckt för att låna ett par saker ganska rakt av.

Problemet var bara att det där bandet som nog aldrig skulle bli något hade släppt låten man lånat ifrån som sin första singel som snabbt slog igenom och blev den globala hit vi idag känner som "Hold The Line" med Toto.

De slående likheterna verkar svenska tidningar inte ha uppmärksammat desto mer. Man oroade sig mer över förflackningen av det svenska språket då låten helt klart var skriven för att sjungas på engelska och titelordet betonades fel i den svenska versionen.

Många hävdar att "Satellit" är en av de svagaste låtarna i Ted Gärdestads katalog. Själv tycker jag att studioversionen står ut som ett av Sveriges bästa bidrag genom tiderna. Här finns en tyngd och ett driv och en nerv som få andra kommer i närheten av.

I Jerusalem fungerade dessvärre ingenting. Orkestern lyckas inte alls piska upp det driv som behövs men framför allt ger den svenska truppen ett bortkommet intryck. De scenkläder som sytts upp speciellt för tillfället lämnades kvar i Stockholm och hela framträdandet saknar ett eget visuellt uttryck. Ted sitter i sin fina gå-bort-tröja bakom elpianot och hela finalklippet känns mer som att beskåda en repetition än som ett se en artist som ger järnet. Allt detta till trots känns åtta poäng som ett onödigt snålt slutresultat.

Skivbolaget Polar gav upp planerna på att göra en internationell stjärna av Ted och bara några år senare saktade även den nationella karriären in. Ted Gärdestad avled 1997, endast 41 år gammal.



Ted Gärdestad / Satellit (Sverige 1979)
17:e plats av 19 bidrag i Jerusalem

Playback / Portugal 1981

Kanske kan du inte sjunga? Kanske kan du inte ens vissla? Det spelar ingen roll: så länge du kan öppna och stänga munnen på rätt ställen och inte glömmer att andas så kommer publiken att jubla och skrika efter mer.

Satiren mot den nya vågen av popartister som inte sjunger något vidare om de inte får mima till förinspelade band var ändå ganska snäll. Avsändaren var en glad spelevink som ganska nyligen gett sig in i musikbranschen och som snart nog skulle kliva fram som en av Portugals allra största stjärnor under de kommande åren.

Carlos Paião studerade medicin och hade egentligen tänkt sig att bli läkare men musiken tog snart över helt och blev ett heltidsjobb. Trots att det bara blev nio poäng i Dublin blev den poppiga och lätt uppkäftiga låten en stor succé på hemmaplan och följdes av fler stora framgångar.

I augusti 1988 hade Carlos Paião just slutfört sitt nya album - som skulle visa sig bli en monumental framgång - och var på väg hem från en konsert då hans bil frontalkrockade med ett annat fordon. Hela Portugal chockades av nyheten att en av landets största stjärnor ryckts bort, endast 30 år gammal, och hans död omgärdades snart av underliga rykten. Än idag nämns hans namn med respekt och samlingsskivor med hans musik säljer i stora upplagor. 

De tre minuterna på scenen i Dublin är dessutom helt fantastiska när Carlos och hans kör dansar omkring, skakar på sina huvuden och stoppar mikrofoner i öronen. Portugal har sällan varit poppigare i den här tävlingen och juryn borde ha vetat bättre. I vanlig ordning.

Carlos Paião / Playback (Portugal 1981)

Delad 18:e plats av 20 bidrag i Dublin

Forogj, világ! / Ungern 2005

Ungern hade debuterat med en sensationell fjärdeplats i Dublin 1994, men i likhet med flera av de andra nya länderna hade man svårt att hitta en linje och en kontinuitet i sitt tävlande. Efter bara några år drog man sig tillbaka och höll sig borta i många år.

Först 2005 tyckte det nationella tv-bolaget att det var läge att dyka upp på nytt. Kanske för att man med den nya semifinalen inte riskerade lika svidande nederlag som tidigare, kanske för att EBU hade frågat dem riktigt snällt om de inte ville prova på nytt.

Nox var ett musikaliskt kollektiv skapat runt sångerskan Szilvia Péter Szabó och dansaren Tamás Nagy. Deras specialitet var att smälta samman de olika sorters folkmusik som finns i Ungern med modernare toner och bjuda på spektakulära scenframträdanden tillsammans med åtskilliga dansare och gästmusiker. Hemma i Ungern var Nox en riktigt kioskvältare och efter att deras tre första album sålt minst platina skickades de till Kiev-finalen med en låt från sin nya skiva.

"Snurra, jord!" var en skenbart glad sång med en ovanligt mörk text om att ta sig rätten att försvinna - upp i himlen eller ner i marken - när man inte kan se något ljus och inte längre orkar längta efter det.

Personligen blir jag djupt berörd av såväl musiken som texten, men i Kiev hade gruppens rutinerade sångerska svårt att få tonerna att landa riktigt rätt. Att inleda hela finalen hjälpte kanske inte heller och i röstningen landade Nox helt i mitten av resultatlistan.

Ungersk tv tog ännu ett års paus och funderade över vad man ville med sitt tävlande medan Nox fortsatte sin framgångsrika bana i ännu ett par år innan Szilvia drog vidare och satsade på en solokarriär istället.



Nox / Forogj, világ (Ungern 2005)
12:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev

Aava / Finland 1998

1990-talet var en tung tid för Eurovision Song Contest där man sökte en ny tävlingsform och ett sätt för alla nya länder att få vara med så mycket som möjligt. Det var också en tung tid för de länder som inte lyckades särskilt bra i röstningen och drullade ut i utvisningsbåset varje gång.

Sedan 1994 hade Finland fått stå över vartannat år och de tidigare så stabila tittarsiffrorna började visa tecken på att vika. Då plockade man ihop en av de allra starkaste nationella finalerna någonsin, full av spännande namn på den finländska pophimlen - NylonBeat, Ultra Bra, Jari Sillanpää, Aikakone...

Vinnaren blev etnokollektivet Edea med finlandssvenska Marika Krook i spetsen. Deras låt gick väl i linje med de senaste årens hetaste ESC-trender med sin blandning av New Age och något slags svårdefinierad universell folkmusik.

I Birmingham omgavs det finländska bidraget av ganska stora förhoppningar men ju längre veckan led, desto osäkrare lär repetitionerna ha gått. De höga toner som utgjorde låtens klimax och som suttit så fint i den nationella finalen fungerade plötsligt inte alls. En del rykten skyllde på en olycklig förkylning, andra på en nyligen utslagen scenskräck.

I finalen lämnade Marika helt bort den högsta tonen och utan den föll hela låten ihop och kändes platt och odynamisk. Resultatet blev därefter och året över fick Finland stanna hemma på nytt.

"Aava" har ändå gått till historien som den kortaste sångtexten genom tiderna - endast åtta ord.



Edea / Aava (Finland 1998)
15:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Musik / Österrike 1971

När man talar om ett lands kulturarv brukar det alltid talas om författare, dramatiker, poeter och klassiska kompositörer. Allt vad popkultur heter brukar ofta ignoreras eller anses av mindre värde. Det är inte bara synd - och lite snobbigt - men ibland direkt felaktigt.

I Österrike hade man länge problem med den egna självbilden. Efter att dubbelmonarkin Österrike-Ungern hade kollapsat upplevde man sig som ett land utan egen identitet, som en del av den tyska riket som stängts utanför gemenskapen med de andra tyskarna. I den ständiga skuggan av det upplevda moderlandet.

I slutet av 1960-talet uppstod en populärkulturell rörelse i Wien som omfamnade den egna självbilden: man började skriva och framföra musik på dialekt, och vågade jämställa det egna språket med den standardiserade tyskan. Ett stort och viktigt steg på vägen att utveckla en större nationell stolthet och fenomenet döptes till "austropop".

Austropopens drottning var utan tvekan Marianne Mendt, en sjungande skådespelerska som sjöng på sin allra bredaste Wien-tyska. "Wie a Glock'n" blev en riktig monsterhit 1970 och när österrikisk tv efter två års uppehåll gjorde comeback vid ESC i Dublin 1971 valde man ut Marianne som representant utan någon nationell final.

Även "Musik" framfördes på dialekt och var ett ösigt stycke i ett fullmatat arrangemang där precis hela orkestern fick spela med. En riktigt bra och anspråksfull låt men inte alls vad juryn var sugen på och resultatet blev en blygsam placering långt ner på listan.

Inte heller på hemmaplan blev bidraget någon stor framgång och än idag tycks många österrikare tro att Marianne Mendt faktiskt sjöng "Wie a Glock'n" i ESC. Någon lika stor hit skulle sångerskan aldrig få igen i karriären men fortsatte att spela in skivor och är idag ett aktat namn på den inhemska jazzscenen.

Än idag talar man om austropop men nuförtiden fungerar ordet mer som samlingsnamn på det mesta i populärmusikalisk väg inspelat i Österrike.

Som rolig kuriosa kan man dessutom nämna att ORF i det längsta funderade huruvida man faktiskt skulle komma tillbaka eller inte. Faktum är att man saknades på den preliminära deltagarlistan och att man anmälde sig så sent att startordningen redan var lottad. 

En anteckning i ett gammalt EBU-protokoll bekräftar att det verkligen var så det gick till: den ursprungliga startlistan har sjutton länder och inleds med Malta.

Efter 1970 års minitävling hade EBU inget intresse av att nobba något land tillträde men som "straff" för att man var för sent ute fick Österrike finna sig i att sjunga första av alla i Dublin - något som verkligen inte ansågs vara en fördel på den tiden. 1975, 1976 och 1984 vann startfältets första låt hela tävlingen.

Uppdaterad 13 juni 2024



Marianne Mendt / Musik (Österrike 1971)
16:e plats av 18 bidrag i Dublin

I Love The Little Things / Storbritannien 1964

I backspegeln kan man se att Matt Monro aldrig riktigt blev den stjärna han borde haft potential att bli. Han spelade in för EMI:s Parlophone-etikett och hade samma producent som The Beatles - den öronbedövande skicklige George Martin. Han kallades ofta för Storbritanniens Sinatra och hade ett par riktigt solida framgångar. Och ändå ville det sig inte riktigt.

1964 befann sig Matt Monro ändå i hetluften. Han hade hyllats i branschtidningen Billboard och sjungit ledmotivet till Bondfilmen "From Russia with love", och handplockades av BBC för att sjunga samtliga bidrag i den brittiska uttagningen till ESC 1964.

"I Love The Little Things" var en snärtig och elegant poplåt - en av de mest moderna Storbritannien dittills skickat till eurovisionen - signerad den mästerlige popsnickaren Tony Hatch med åtskilliga hits på sin meritlista.

Trots att London till följd av beatlarnas framgångar var det häftigas huvudstad och det epicentrum ur vilket hela världens popkultur flödade kom det brittiska bidraget "bara" på andra plats i tävlingen, rejält distanserat av vinnaren Gigliola Cinquetti från Italien. Ännu värre gick det försäljningsmässigt och skivan gick inte ens in på den brittiska topplistan.

Istället åkte Matt Monro hem från Köpenhamn med det österrikiska bidraget "Warum nur, warum" ringande i huvudet. Han spelade in en engelskspråkig version - "Walk Away" - och fick en betydligt större hit med den.

Tony Hatch inledde senare samma år ett fruktbart samarbete med Petula Clark och toppade listor världen över mindre än ett år senare med "Downtown".

Matt Monro fortsatte sin karriär och turnerade ända fram till sin alltför tidiga död i levercancer 1985. Musiksajten AllMusic har kallat honom "en av 1960-talets mest underskattade vokalister".



Matt Monro / I Love The Little Things (Storbritannien 1964)
2:a plats av 16 bidrag i Köpenhamn

Let' tmou / Slovakien 2009

Slovakien ställde upp ett par gånger under 1990-talet men lyckades aldrig något vidare och höll sig borta från ESC i elva år. När det var dags för comeback satsade man stort och anordnade för första gången en nationell final.

Vinnare blev den blott 19-åriga Nela Pocisková i duett med den tretton år äldre sjungande skådespelaren Kamil Mikulčík. Det slovakiska bidraget visade sig vara rena julafton för alla som gillar dramatiska ballader där det varken sparas på känslor eller röstresurser. Både Nela och Kamil tar i så det fladdrar i gomseglen och sista refrängen närmar sig ren stormstyrka.

Frågan var om det bombastiska vokala anslaget skulle tilltala de återinsatta jurygrupperna, som från och med 2009 hade halva makten i såväl semifinal som final. Svaret blev nej - poängskörden blev skral från såväl jury som tittare och Slovakien missade finalen.

Möjligen inspirerad av sin duettpartner satsade Nela Pocisková också på en karriär som skådis och har synts såväl i tv-serier som på musikalscenen. 2012 låg hon etta på de nationella topplistorna med sin låt "So In Love".



Kamil Mikulčík & Nela Pocisková / Let' tmou (Slovakien 2009)
18:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Moskva

Sama / Polen 1995

Polen hade gjort en sensationell debut i ESC året innan och nu hade de lottats att inleda hela finalen - den fyrtionde genom tiderna - och gjorde det på ett minst sagt eget sett.

Justyna Steczkowska kom från en musikerfamilj och hade spelat fiol i familjeorkestern innan hon satsade på sången istället. Hon hade just vunnit en stor talangjakt i tv och nu trodde man att hon kunde utmärka sig även internationellt.

Och utmärkte sig gjorde hon minsann. Sällan har Europas hakor fallit som inför denna new age-inspirerade sång full av gnisslande fioler, påträngande körsång och en riktigt hög ton som liksom bara flöt ut ur Justyna. "Som en Björk-låt spelad baklänges", skrev Expressens recensent och menade det som en komplimang.

Den Kafkaliknande texten berättar om hur Justyna - när hela världen är arg på henne - sitter alldeles ensam och stilla och förvandlas till en liten loppa. Till slut känner hon sig så eländig att hon tror att inte ens den gode guden i himlen tycker om loppor längre.

Polens bidrag var inte bara originellt och egensinnigt, det var också ett av mycket få i startfältet 1995 som på något sätt kändes planterat i nutiden. Som om det skulle kunnat leva ett liv även utanför ESC. Juryn förstod absolut ingenting utan fortsatte på samma linje som man följt de senaste åren och föredrog låtar som var trygga, välbekanta och ofarliga.

Justyna gick vidare i karriären, obesvärad av sin låga placering, och har idag flera guld- och platinaskivor på meritlistan. Dessutom är hon programledare i tv, domare i polska "The Voice" och kom tvåa i den lokala utgåvan av "Let's Dance".

Uppdaterad 31 august 2017



Justyna / Sama (Polen 1995)
18:e plats av 23 bidrag i Dublin

J'ai volé la vie / Frankrike 1989

Gissningsvis fruktade en och annan att Sandra Kims seger i Bergen skulle spränga alla fördämningar och att alla nu skulle försöka vinna ESC med hjälp av gulliga, sjungande barn, men till en början var det ganska lugnt. Bortsett från en tysk 13-åring som sjöng duett med sin mamma i Dublin 1988 höll sig de flesta länderna i skinnet och föredrog att skicka talanger som hunnit bli torra bakom öronen.

Året efter var det däremot kört då Israel och Frankrike skickade varsin 12-åring som representant till Lausanne. I Frankrikes fall verkar det ha varit en uttänkt strategi då man i slutändan hade valt mellan två olika skönsjungande flickebarn av belgisk nationalitet. Melody, som de valde bort, fick samma år en megahit i Frankrike med "Y'a pas que les grands qui rêvent".

Nathalie Pâque, född i Sandra Kims hemstad Liège, hade redan släppt ett par singlar och gått i teaterskola och var van att stå på scenen. När finalen avgjordes hade hon faktiskt inte ens fyllt 12 än och texten hon utrustats med kunde nästan ses som ett försvar inför eventuell kritik: "jag kan sjunga vad jag vill (...) jag flyr iväg och gör grimaser åt allt och alla".

Kritiken som kom - och den kom i mängd och massor - riktade sig mest mot alla vuxna runt omkring Nathalie. Var det verkligen försvarbart att sätta så här mycket ansvar på ett barn?

Framförandet gick bra men röstningen blev tung. Efter finalen visade svenska tidningar upp bilder på en storgråtande och djupt besviken Nathalie Pâque och några biffiga säkerhetsvakters tafatta försök att trösta henne.

Nu satte EBU ner foten och skrev för första gången in en åldersregel i tävlingens stadgar. Den skulle justeras senare men från och med 1990 måste alla artister fylla minst 16 det år de deltar. Numer är de sångglada barnen hänvisade till Junior Eurovision Song Contest där de får tävla mot varandra istället för mot vuxna.

Nathalie verkar inte ha tagit någon större skada av sitt deltagande. Hon fortsatte att sjunga och har även som vuxen satsat på nöjesbranschen. Under många år har hon spelat med i många musikaler hemma i Belgien och blev senare producent och regissör för scenunderhållningen i Parc Asterix, en av Europas mest populära nöjesparker.



Nathalie Pâque / J'ai volé la vie (Frankrike 1989)
8:e plats av 22 bidrag i Lausanne

Don't Ever Cry / Kroatien 1993

Efter att muren fallit och det kalla kriget var över slogs den västeuropeiska radiounionen EBU ihop sin socialistiska motsvarighet Intervisionen 1992. Det skulle förbli en huvudvärk i många år hur man bäst kunde välkomna även de nya medlemmarna in i exempelvis Eurovision Song Contest.

1993 anordnades en lite lätt styvmoderlig kvalfinal där de nya länderna skulle få göra upp om tre platser vid finalen i Millstreet. Från början hoppades man på uppåt arton deltagare i kvalfinalen men det blev bara sju till slut.

Efter en hel del av den fulaste sortens taktikröstning gick samtliga tre finalplatser till tidigare jugoslaviska delrepubliker. Det de tre finalisterna även hade gemensamt var att deras sånger på ett eller annat sätt handlade om kriget på Balkan.

I Millstreet framstod framför allt Kroatien som en förhandsfavorit med sin insmickrande stämsång om att be för de unga och för att den kärleksfulla himlen ska skänka fred så ingen mer ska behöva gråta. Artisterna var handplockade medlemmar ur ungdomskören Putokazi och om de sladdade lite på tonerna här och var fick det bara bidraget att kännas mer äkta.

Alla positiva förhandstips till trots fick kroaterna nästan bara ströpoänger och en oväntat blygsam placering. Alla kanske inte gillar när någon sliter och drar så här ohämmat i känslosträngarna ändå.



Put / Don't Ever Cry (Kroatien 1993)
15:e plats av 25 bidrag i Millstreet

Black Smoke / Tyskland 2015

Den tyska finalen slutade i kaos och förvirring när vinnaren - som fått nästan åttio procent av alla tittarrösterna - greppar mikrofonen och förkunnar att han inte känner sig bekväm i situationen och avsäger sig segern. Programledaren tar saken i egna händer och utropar tvåan till vinnare istället. Arma Ann Sophie Dürmeyer fick sjunga vinnarrepris inför en buande och djupt missnöjd publik.

Egentligen hade Ann Sophie ett ganska gott självförtroende, det märktes. Hon hade vunnit sin plats i den tyska finalen genom en speciell tävling för artister utan skivkontrakt och verkade helt orädd på scenen. Hon hade dessutom lyckats få tag på en tävlingslåt av etablerade brittiska upphovsmän, bland annat Ella Eyre som 2014 fått pris för bästa singel vid Brit Awards-galan, och fick skivkontakt i samma veva.

Det stora problemet - vid sidan av att tyskarna inte fått den vinnare de valt och kände sig snuvade på konfekten - var att Ann Sophie knappast var redo för uppgiften. Hennes uppträdande var yvigt och stressat och hennes röst blev lätt gäll och lite skrikig i de högre tonerna.

Till finalen i Wien hade man lyckats tona ner det mesta av yvigheten och fått Ann Sophie att lägga band på rösten. I samma veva försvann en stor del av energin i sången och bidraget verkar ha gått de flesta förbi.

Knappast hjälpte det att Ann Sophie sjöng början av sin sång med rumpan vänd mot kameran. Osmickrande och osnyggt och distraherande från själva låten.

När röstningen var slut hade inte ett enda land röstat på "Black Smoke" och för första gången sedan 2003 gick ett bidrag poänglöst ur tävlingen. Inte heller Österrike hade fått några poäng men enligt reglerna delas inga placeringar längre och Ann Sophie fick ensam ståta med den officiella jumboplatsen.

Skivbolaget droppade Ann Sophie ganska snart efter fiaskot i Wien men hon har blivit kvar i branschen. Hon har fortsatt att ge ut låtar och även spelat roller i olika musikaler genom åren.

Uppdaterad 29 oktober 2023



Ann Sophie / Black Smoke (Tyskland 2015)
27:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

J'aime la vie / Belgien 1986

Ända sedan debuten 1956 har det belgiska deltagandet varit strikt uppdelat efter språkgränsen. Vartannat år tävlar den södra, franskspråkiga landsändan och vartannat år tävlar flamländarna i norr. Sedan det nationella tv-bolaget 1977 delades upp i två helt fristående organisationer enligt språk är Belgien i princip som två olika länder som turas om att delta under samma flagg vartannat år.

Men åtminstone en gång har både nord och syd kunnat enas runt ett bidrag som fått dem att känna sig som stolta belgare: 1986 då den purunga Sandra Kim älskade livet vid finalen i Bergen. Själv var hon inte ens belgisk medborgare - hennes föräldrar var italienare - då hon vann den nationella uttagningen.

I texten sjunger Sandra att hon är femton år gammal men snart började det gå rykten om hon egentligen var yngre än så. När den belgiska delegationen pressades erkände de till slut att deras artist faktiskt inte hade fyllt femton än.

Det var ju i och för sig sant. I själva verket var Sandra bara tretton. Opassande ungt i en tävling för vuxna ansåg många kritiker, men juryn föll raklång för fröken Kim. Femton länder av nitton möjliga hade "J'aime la vie" i sin topp tre och Belgiens första seger var ett faktum.

Idag skulle Sandra Kim ge kritikerna rätt. Efter ett par år som allas älskling fann hon det allt svårare att bli tagen på allvar som artist. Vad hon än gjorde mindes alla bara bilden av den kavata lilla flickan med rosa fluga.

Vad som ändå är ganska säkert är att hon kommer att förbli den yngsta vinnaren genom tiderna. 1990 infördes för första gången en åldersgräns som krävde att alla artister måste fylla minst 16 det år de deltar.



Sandra Kim / J'aime la vie (Belgien 1986)
1:a av 20 bidrag i Bergen