Verona / Estland 2017

Redan på pappret var "Verona" en oslagbar vinnarlåt. Sven Lõhmus var taggad på att vinna en fjärde gång - efter 2005, 2009 och 2011 - och hade plockat ihop en riktig drömduo bestående av Koit Toome och Laura Põldvere. Låten hade visserligen en ovanlig struktur men doftade välbekant 1980-tal och hade en titel av klassiskt eurovisionssnitt: vissa möter sitt öde i Waterloo, andra i Verona.

Koit Toome (Estland 1998) hade etablerat sig som en av landets mest älskade manliga artister, lika hemma på en popscen som i en musikalroll. Laura hade varit en del av Suntribe (Estland 2005) men hade utvecklat en helt egen stil i ett mer elektroniskt poplandskap. Hon var även en framgångsrik jazzsångerska och hade tävlat som soloartist i den nationella finalen fyra gånger - 2005, 2007, 2009, 2016 - utan att någonsin komma sämre än trea.

Problemet var bara att den estniska finalen var designad för att undvika den här typen av bidrag som tydligt satts ihop för att passa in i Eurovision Song Contest. Poängen var att man skulle leta reda på mer opolerade bidrag och mer ovanliga uttryck. Juryn gjorde tummen ned och föredrog Kerli istället. Det spelade ingen roll i slutändan då tittarna hade Koit och Laura som skyhög favorit.

Vinnaren blev snabbt en stor hit hemma i Estland och rusade upp på den lokala topplistan där Koit haft många låtar men där Laura varit lite mer sällsynt.

"Verona" var kanske rätt vinnare men nu visade sig nya problem. Sven Lõhmus verkade ha svårt att bestämma sig för hur bidraget skulle låta och man gjorde en mängd olika versioner där man provade olika saker.

Kanske fick den processen artisterna att tappa fokus och all erfarenhet till trots lyckades aldrig Koit och Laura att uppbåda någon kemi på scenen. I Kiev kändes de båda kyliga och stela och trots ett bra startnummer blev poängutdelningen svag - bara Litauens tittare slog till med en tolva - och för andra året i rad missade Estland finalen.



Koit Toome & Laura / Verona (Estland 2017)
14:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev

Maybe / San Marino 2014

För tredje året i rad stod den före detta hitmakaren Ralph Siegel och den lokala förmågan Valentina Monetta som representanter för den högst fridfulla republiken San Marino ("Serenissima Repubblica di San Marino") och nu verkade det som om de båda vågade slappna av i varandras sällskap.

"Maybe" var ingen särskilt märkvärdig låt, men till skillnad från alla andra bidrag signerade Ralph Siegel de senaste femton åren eller så var det en rak och tydlig komposition utan konstigheter. Inga publikfriande visuella idéer, inga egendomliga försök till "aktuella" eller berörande texter, inga påklistrade tempobyten. Bara en enda låt från början till slut.

Att Valentina Monetta var den svaga länken i paketet blev tydligare när hon hade en bättre låt att jobba med. Såväl i förhandsvideon som i Köpenhamn visade hon tydliga tendenser till att spela över och tappa bort sin låt. När det väl gällde lyckades hon ändå övertyga tillräckligt många och för första gången lyckades San Marino kvala in till finalen.

På lördagkvällen var "Maybe" precis så chanslös som de flesta trott att den varit redan i semifinalen men lite rörande var det ändå att få se Ralph Siegel kompa sin artist i en final.

Detta kunde ha fått vara en sober och värdig punkt för både Valentina Monetta och Ralph Siegel i Eurovision Song Contest, men ingen av dem skulle ha förstånd att hålla sig borta. Ralph var tillbaka redan året därpå och Valentina skulle sjunga för sitt lilla land på nytt 2017.



Valentina Monetta / Maybe (San Marino 2014)
24:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

Eastern European Funk / Litauen 2010

Ska hade uppstått på Jamaica i slutet av 1950-talet då amerikansk r&b mött calypso och mentomusik. Resultatet blev en dansvänlig hybrid med tydlig baktakt som snart skulle sprida sig över världen. Den första internationella ska-hiten blev "My Boy Lollipop" med Millie Small 1964.

Fyrtio år senare hade genren letat sig hela vägen till Litauen där Jurgis Didžiulis - född i Colombia av litauiska föräldrar - startade gruppen InCulto. Hans vision var att spela ska och funk och krydda anrättningen med humoristiska texter.

2006 kom man tvåa i den litauiska melodifestivalen med den glada men aningens sexistiska "Welcome To Lithuania" och man får anta att tävlandet gav mersmak. Fyra år senare ställde man upp på nytt och vann nu hela tillställningen.

Nog fanns humorn kvar i "Eastern European Funk" men här fanns också ett betydligt mer seriöst budskap. De fattiga européerna i öst hade tröttnat på att inte tas på allvar - "vi är här helt lagligt, men inte lika lagligt som ni / vi är alla likvärdiga, men inte lika likvärdiga som ni" - och skulle nu bjuda det snobbiga väst på en ordentlig svängom.

"Vi bygger era hus och diskar er disk så ni inte ska få smutsiga händer" sjöng InCulto innan de drog av sig byxorna och dansade fram i glittershorts - allt för att vinna Europas gillande. För att dansandet skulle ske med större elegans hade man hyrt in koreografen Šarūnas Kirdeikis som i vanliga fall inte var en del av bandet.

Någon plats i finalen blev det inte men InCulto var nöjda ändå och hade ett mycket framgångsrikt år 2010. Så framgångsrikt att man bestämde sig för att upplösa gruppen i januari året därpå - man ska sluta när man ligger på topp - genom att ge ut sitt tredje och sista album.



InCulto / Eastern European Funk (Litauen 2010)
12:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Oslo

Noi lo rivivremo di nuovo / Italien 1976

Det lyckligaste paret i showbiz - så kallades Al Bano och Romina Power av den italienska pressen. De var unga och vackra, förälskade och glamourösa, och publiken älskade dem. De hade lärt känna varandra under en filminspelning i slutet av 1960-talet och gifte sig 1970, då Romina ännu var en tonåring.

Romina var dotter till filmidolen Tyrone Power och hade växt upp i Mexiko, Storbritannien och Italien. Hon försökte gå i sin fars fotspår och spelade med i flera italienska filmer samtidigt som hon skaffade sig en gitarr och började skriva låtar.

Albano Carrisi hade fått sitt namn då hans far stridit i Albanien samtidigt som sonen fötts. När han träffade Romina var han redan en etablerad storsäljare med flera stora hits på sitt samvete. Trots att de båda spelade in ett par låtar tillsammans tog det dem ett par år att komma på idén att börja uppträda som duo.

1975 släppte paret sin första gemensamma LP och fick en hit med "Dialogo". Redan året efter bad RAI de båda att representera Italien vid ESC i Haag. Al Bano och Romina skrev ihop en mycket personlig sång som handlade om hur de båda träffats, blivit kära, gift sig och skaffat barn. För att understryka de bådas bakgrund - och för att reglerna tillät det - sjöng Romina på engelska och Al Bano på italienska.

En sjundeplats var kanske inte strålande, men låten blev populär här och var och var en positiv knuff för paret som fortsatte att satsa tillsammans. 1981 fick de sin första internationella hit med "Sharazan". Året efter kom man tvåa i Sanremo med "Felicità" och slog italienskt rekord då man samtidigt hade fyra låtar på den nationella topplistan.

1984 vann de båda Sanremo med "Ci sarà" och 1985 representerade de Italien en andra gång vid Eurovision Song Contest i Göteborg.



Al Bano & Romina Power / Noi lo rivivremo di nuovo (Italien 1976)
7:e plats av 18 bidrag i Haag

Wait Until The Weekend Comes / Irland 1985

Under sina första 30 år hade ESC varit en ganska normativ arena där representanter för samhällets minoriteter sällan fick synas. Inte undra på att Irlands artist i Göteborg väckte en hel del uppmärksamhet.

19-åriga Maria Christian från Dundalk led av en genetisk ögonsjukdom som gjort henne nästan helt blind. Tidningarna skrev innerligt och medkännande om "flickan som inte kunde se sin publik" och många verkade anse att det var alldeles oerhört att en synskadad person kunde klara av att tävla i en så stor tävling.

Maria hade upptäckts några år tidigare då hon sjungit i en lokal radiokanal men var i princip okänd för den stora allmänheten då hon vann den irländska finalen med en låt av Brendan Graham, som tidigare skrivit Irlands bidrag 1976 och som skulle komma att göra stor succé som låtskrivare 1994 och 1996.

"Wait Until The Weekend Comes" var en ljuv liten ballad om paret som lever åtskilda under veckorna  och som får hoppas att veckosluten räcker till för allt man borde säga varandra.

Irland hörde inte till favoriterna inför finalen men Maria Christian fick genomgående höga poäng och landade på en hedersam sjätteplats. Trots detta blev inte karriären lång: sångerskan släppte en singel till och lämnade sedan branschen för att bilda familj.

2016 dök hon upp i rampljuset på nytt som den äldsta deltagaren i The Voice of Ireland. Hon bodde i Frankrike med sin franske man och deras sju barn och hette som gift Maria Cuche. Hon tog sig vidare från sin audition men blev utslagen i artistduellerna.



Maria Christian / Wait Until The Weekend Comes (Irland 1985)
6:e plats av 19 bidrag i Göteborg

Socrates / Grekland 1979

Att gräva där man står är aldrig en särskilt dum idé. Vi är alla omgivna av material som kan användas i kulturella sammanhang och som - presenterade på rätt sätt - kan vara spännande även för andra. Grekerna har aldrig varit främmande för den tanken och vinnaren av den nationella finalen 1979 var en poppig hyllning till en av antikens största.

Sokrates anses idag vara en av grundarna av den västerländska filosofin och var en av de första som kallade sig filosof - älskare av visdom. Vi vet egentligen ganska lite av vad den egentlige Sokrates gjorde och sade och känner hans gärningar enbart genom hur hans elever Platon och Aristofanes beskrivit honom. ”Det enda jag vet är att jag ingenting vet” är ett citat som tillskrivits Sokrates.

Låten till filosofens ära var tydligt inspirerad av Andrew Lloyd Webbers makalöst framgångsrika och stilbildande musikal Jesus Christ Superstar och målade upp en bild av Sokrates som den ursprunglige Kristus och en riktig superstjärna.

En stjärna var också Elpida Karayiannopoulou som etablerat sig som ett av den grekiska musikvärldens största namn under 1970-talet. Hon hade egentligen tänkt sig en karriär som arkitekt men det fanns det ingen tid för efter att hon börjat sjunga i en orkester och gjort succé där.

Hon fick sällskap på scenen av fyra körsångare varav två skulle figurera på nytt i ESC: Lia Vissi skulle representera Cypern 1985 och agera körsångerska bakom sin syster Anna 1982, medan Polina enligt rykten skulle ha valts ut att representera Grekland 1986 med ”Wagon-lit” innan landet drog sig ur tävlingen.

Det grekiska bidraget hörde till favoriterna inför finalen i Jerusalem men fungerade inte riktigt med orkestern och blev lite onödigt tungfotat i direktsändning. En åttondeplats var betydligt sämre än man hoppats på men singeln sålde bra i många länder och Elpidas LP gick upp på listorna såväl i Israel som i Portugal.

Uppmärksamheten till trots fortsatte Elpida att fokusera på sin grekiska publik. 1986 var hon tillbaka i ESC men tävlade då för Cypern och kom på allra sista plats.


Elpida / Sokrates (Grekland 1979)
8:e plats av 19 bidrag i Jerusalem

Party For Everybody / Ryssland 2012

Dima Bilan hade kommit både etta och tvåa och tyckte förmodligen att det hade varit riktigt hejsan. Nu hade han spetsat sig på att vinna den ryska finalen på nytt och hade bildat team med Julia Volkova - alltså halva t.A.T.u (Ryssland 2003). Hur skulle dessa båda giganter göra något annat än att pulvrisera motståndet?

De hade bara inte räknat med en samling riktigt gamla tanter som sjöng klämmig pop på minoritetsspråket udmurtiska. Buranovskije babusjki bestod av åtta äldre damer och en något yngre konstnärlig ledare som gjort sig ett namn genom att tolka pop- och rockklassiker på sitt högst egna sätt. 2010 hade de kommit trea i den ryska finalen med "Dlinnaja-dlinnaja beresta i kak sdelat iz neje ajsjon" vilket ungefär betyder "Hur man gör en turban av en lång, lång bit näver".

Nu satsade man på en helt osannolikt käck och slagkraftig sång om hur tantaluttorna fixar och fejar hela dagen för att kunna bjuda alla sina barn och barnbarn på fest. Hundarna är glada och katterna är glada och alla är glada. "Party For Everybody" hade en refräng på engelska medan verserna framfördes på den finsk-ugriska språket udmurtiska, avlägset släkt med finska och estniska.

Babusjkorna blåste popduon av banan och vann den nationella finalen i stor stil. Snabbt nog blev de ett riktigt internetfenomen och bjöd på en sällsynt charmig show i Baku där de glatt dansade runt och bakade en brödlimpa under sina tre minuter i rampljuset.

Om de äldre damerna verkade trivas på scenen gillade de inte alls allt ståhej kring dem i Baku och lämnade minst en presskonferens när de tyckte allt att blev för stökigt. Istället för att bo på hotell hyrde rysk tv ett hus utanför staden för sina artister.

Europa smälte och med all rätt. Många ryska bidrag har varit bra och haft åtskilliga kvaliteter men aldrig tidigare hade man satsat på värme på samma sätt och det resulterade i ett stycke lysande tv.

Babusjkorna åkte hem och togs emot som folkhjältar i sin delrepublik där presidenten utlyste en helgdag för alla far- och mormödrar och lovade bygga ett monument till gruppens ära. Sångerskorna själva skänkte inkomsterna från sitt bidrag till byggandet av en ny kyrka i sin hemstad.



Buranovskije babusjki / Party For Everybody (Ryssland 2012)
2:a plats av 26 bidrag (final) i Baku

Un jour, un enfant / Frankrike 1969

Historiskt sett hade det varit ganska svårt för judar i Italien så släkten Boccara hade utvandrat till Nordafrika: först till Tunisien, sedan vidare till Marocko. Frida Boccara föddes i Casablanca 1940, mitt under brinnande världskrig.

Familjen var musikalisk och Fridas sångtalang upptäcktes tidigt. Tillsammans med sin bror och sin syster flyttade hon till Paris i slutet av 1950-talet för att kunna satsa på musiken på ett helt annat sätt än vad som varit möjligt i Marocko. Frida lyckades väl och redan 1961 fick hon en stor hit med "Cherbourg avait raison" ("Cherbourg hade rätt").

Texten var skriven av den mycket framgångsrike Eddy Marnay som skulle fortsätta ett nära samarbete med Frida Boccara genom åren. Även om Frida inte blev något stort namn rent kommersiellt var hon mycket uppskattad för sin starka röst och känsliga sång.

1964 skickades "Autrefois" in till den franska ESC-kommittén utan att väljas ut. 1968 fick Frida sin andra stora hit med "Cent mille chansons" och året efter fick hon slutligen representera Frankrike i ESC med en sång av Eddy Marnay och Emil Stern.

I Madrid drabbades Frida av sjukdom. Hon tappade rösten helt och sjöng inte på en enda av sina repetitioner. De församlade journalisterna knorrade och undrade hur pretentiös den där franska sångerskan egentligen var. Enligt Frida själv fick hon en injektion av sin läkare på finaldagen som gav henne rösten tillbaka precis tillräckligt länge för att kunna sjunga i programmet innan hon sedan tappade tal- och sångförmågan på nytt, för flera veckor den här gången.

Där finns kanske förklaringen till att "Un jour, un enfant" inte rusade iväg och vann i eget majestät? Sjöng Frida Boccara alls på generalrepetitionen? Om inte påverkade det alldeles säkert de franska poängen i negativ riktning.

Nu fick Frida dela segern med tre andra länder istället. Det hindrade inte hennes fantastiskt vackra och poetiska bidrag från att bli mycket populärt hemma i Frankrike. Idag är sången en riktig evergreen inom ESC.

Med åren blev Frida Boccara alltmer en ambassadör för fransk musik i världen och vissa hävdade att hon sjöng mer utomlands än hemma i Frankrike. 1980 tilldelades hon Arts-et-Lettres-orden av riddarens rang för sina insatser för fransk kultur. Två gånger till ställde hon upp i den franska finalen - 1980 och 1981 - utan större framgång.

Under 1990-talet drabbades sångerskan av en allt sämre hälsa och 1996 avled hon till följd av en lungsjukdom, 55 år gammal. Hennes son Tristan Boccara är också aktiv inom musiken.



Frida Boccara / Un jour, un enfant (Frankrike 1969)
Delad 1:a plats av 16 bidrag i Madrid

Give Me Your Love / Sverige 2003

I "Inför Eurovision Song Contest 2002" på SVT - som för första gången innehöll en panel som bedömde låtarna - satt Bert Karlsson och sågade det nya spanska konceptet Operación Triunfo. Han menade att det säkert var bra underhållning men att de helt enkelt inte lagt tillräckligt vikt vid låtarna.

Betänkligheterna till trots drog Bert senare samma år igång en svensk variant på samma program där nya talanger skulle hittas, trimmas och göras färdiga för rampljuset inför rullande kameror på TV3. "Fame Factory" blev en succé med höga tittarsiffror och ett stort antal nya och fräscha ansikten.

Det kunde verkligen behövas - SVT:s nya melodifestival med 32 bidrag spridda på fyra semifinaler var populär men hur länge skulle det svenska utbudet av artister räcka till? Fame Factory tillförde lite nytt blod och fyra av bidragen 2003 framfördes av deltagare därifrån.

Vinnaren i Fame Factory blev vinnare även i Melodifestivalen: Magnus Bäcklund hade gjort ett stort intryck på tittarna men parades ändå ihop med sin gamla mottävlare Jessica Andersson för att bilda duon Fame.

"Give Me Your Love" var en trevlig men kanske lite anonym schlager som klätts i sedvanlig Abba-light-skrud. Det lättillgängliga anslaget tillsammans med två välexponerade stjärnskott räckte hela vägen till seger och i Riga blev det en femteplats för det välputsade paketet.

Fame släppte en ny singel under sommaren och ställde upp på nytt i melodifestivalen 2004 med "Vindarna vänder oss", men blev aldrig någon populär akt. Lite för mycket tydde på att de knuffats ihop av några skivbolagsmänniskor utan att ens gilla varandra speciellt mycket. Minst en gång tappade de båda masken och började gräla med varandra inför journalister och ingen blev förvånad när Fame avslutades och de båda satsade på solokarriärer istället.

I likhet med de allra flesta från Fame Factory blev Magnus Bäcklund aldrig någon stor stjärna. Det gick betydligt bättre för Jessica Andersson som blivit något av en evighetsmaskin i melodifestivalen och som med tiden etablerat sig som ett välkänt namn för den svenska publiken.

Fame Factory rullade på i fyra säsonger innan det lades ned 2005.



Fame / Give Me Your Love (Sverige 2003)
5:e plats av 26 bidrag i Riga

Oro / Serbien 2008

Jelena Tomašević skulle redan ha vunnit och representerat sitt land en gång om allting hade gått rätt till, men 2005 var allting galet och uppskruvat. De montenegrinska domarna gav noll poäng till alla starka serbiska kandidater och storfavoriten "Jutro" fick nöja sig med en neslig andraplats.

Kanske var det värt väntan ändå för nu fick Jelena sjunga för sitt land på hemmaplan i Belgrad efter att Serbien vunnit på sitt första försök som självständigt land. Hemmapubliken var patriotisk, entusiastisk och stödjande och vissa bedömare trodde att det kanske kunde bli en hemmaseger för första gången sedan Irlands glansdagar.

"Oro" - en långsam Balkanballad som fått sitt namn av en traditionell dans, tidigare besjungen av Israel 1982 - var skriven av Željko Joksimović (ESC 2004, 2006, 2012, 2015) som kuriöst nog även var programledare för hela finalen.

En mer underligt var att texten innehöll en hundvissla som den serbiska publiken uppfattade men som tydligtvis gick under EBU:s radar. En rad i texten antyder att den älskade man inte längre får vara med inte är en människa utan Kosovo, som tidigare samma år utropat en självständighet de serbiska myndigheterna inte var beredda att erkänna.

Någon seger kom man inte i närheten av med slutplaceringen var klart godkänd och Jelenas debutalbum sålde i stora mängder. Av okänd anledning fortsatte inte samarbetet mellan henne och Željko Joksimović, och utan hans stöd har hennes karriär blivit lite mindre spektakulär med åren.

Jelena Tomašević / Oro (Serbien 2008)

6:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Y así / Österrike 2005

Alf Poier hade varit konstig men älskvärd och rivit åt sig en av Österrikes bättre placeringar i Riga 2003. När han nu var tillbaka i den nationella finalen hade han inga planer på att vara älskvärd längre. Snarare raka motsatsen.

Finalen bestod av fem artister som alla ställde upp med två låtar var. Alf avfärdade sin ena låt som total dynga och fullständig utfyllnad, och hotade ORF mellan raderna med att ställa till en skandal om den vann. Den andra låten - "Good Old Europe Is Dying" - ställde till skandal på egen hand då en österrikisk tidning publicerade delar av texten och anklagade den för att vara främlingsfientlig.

Tittarna kanske tappade tålamodet och röstade istället fram en sång med betydligt snällare humor istället. "Y así" ("Och på det här viset") berättade om den eldiga kubanskan som landat bland Alperna och upptäckt hur långsamt österrikare dansar. Snart nog har hon fått sitt nya hemland att skaka på höfterna samt funnit kärleken i en joddlare. Faktum var att Österrike inte joddlat en enda gång i ESC sedan 1959, så det kunde kanske vara på tiden?

Global Kryner hade faktiskt en guldskiva i bagaget men var framför allt ett populärt liveband - ett Tyrolens svar på Benny Anderssons Orkester - som främst var kända för att göra poplåtar i folkversioner. Inte minst hade de gjort en sensationell version av Madonnas "Like A Virgin" och ställde nu upp för att visa upp sin nya sångerska Sabine Stieger för en större publik.

Här fanns värme och glädje men spelmansgänget hade ordentligt med otur i lottningen och fick sjunga först i semifinalen. Istället för att få komma in och bryta av och vara något helt eget någonstans i mitten blev man en trevlig men snabbt bortglömd inledning och Österrike var långt ifrån att ta sig till final. Någonstans på ORF surnade någon till och nästa år drog man sig ur tävlingen.

Global Kryner fortsatte att spela ihop med stor framgång tills gruppen upplöstes 2013. Då hade den joddlande trombonisten Sebastian Fuchsberger redan gått vidare och satsat på en karriär som tenor.



Global Kryner / Y así (Österrike 2005)
21:a plats av 25 bidrag (semifinal) i Kiev

Dis oui / Belgien 1998

Sedan Sandra Kims seger i Bergen 1986 hade Belgien inte lyckats placera sig bland de tio främsta en enda gång. I Flandern lyckades man hålla intresset upp men i det franskspråkiga Vallonien hade entusiasmen svalnat rejält. Tur att man hade andra program att glädja sig åt.

Pour la gloire var en talangjakt som startade på RTBF 1996 och som snabbt blivit mycket populär. Artister kunde ställa upp i olika kategorier - manliga solister, kvinnliga solister, grupper och juniorer - och kvala in till finalen där varje grupp fick en egen vinnare innan en slutgiltig segrare valdes för hela säsongen.

1997 var det en junior som tog hem spelet. 15-åriga Mélanie Picron hade börjat spelat fiol som femåring och hade deltagit i en mängd talangjakter såväl i Belgien som i Frankrike, inte sällan under sitt artistnamn Kelly Logan.

Philippe Swan var en tidigare popsångare som med åren insett att han hellre skrev låtar till andra än stod på scenen själv. Han tog kontakt med den unga vinnaren och föreslog ett samarbete. Under det nya artistnamnet Mélanie Cohl ställde hon upp i den belgiska finalen med Swans låt "Dis oui" ("Säg ja") och vann telefonomröstningen med bred marginal.

Låten var lättviktig men glad och Mélanie gjorde ett sympatiskt intryck och sågs som en tänkbar vinnare i Birmingham. I den täta omröstningen orkade inte Belgien hänga med i den absoluta toppen men "Dis oui" blev en av sex låtar som samlade mer än hundra poäng.

Bättre exponering kunde man inte få och singeln blev en stor hit på båda sidor av den belgiska språkgränsen. Mélanies karriär rullade på de närmsta åren med flera skivor och ett par musikalroller. Dessutom sjöng hon in den franska versionen av "Reflection" från Disneyfilmen Mulan.

2005 födde Mélanie sitt första barn och upptäckte hur svårt det kunde vara att kombinera familj och karriär. Hon blev besviken på hela branschen och drog sig tillbaka från rampljuset för att göra annat istället. På senare år har hon ändå dykt upp på nytt i olika sammanhang utan att återknyta till sina tidigare framgångar.



Mélanie Cohl / Dis oui (Belgien 1998)
6:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Once In A Lifetime / Estland 2000

Vackra ballader hade gjort susen och lilla Estland hade på något sätt förvandlats till ett av de mest framgångsrika bland de nya deltagarländerna som tidigare funnits till öster om järnridån. Sedan debuten 1994 hade man placerat sig bland de tio vid tre av fem försök.

Man kan ju ändå inte hänga fast vid samma gamla formula i all evighet. Det fanns indikationer på att åren i 1990-talets balladträsk började lida mot sitt slut och kanske skulle ett poppigare anslag fungera ännu bättre. Tur då att man hade en nybakad popstjärna att erbjuda världen.

Eda-Ines Etti var bara arton år men hade väckt stor uppmärksamhet då hon vunnit talangjakten Kaks takti ette ("Två takter före") som var en väletablerad institution i Estland. Hon hade gett ut en singel som var klart inspirerad av hitlistornas drottning Britney Spears, även om Ines själv i grunden var en blyg skolflicka som helt saknade förebildens självsäkerhet.

Hon sjöng två av tio låtar i den estniska finalen - även "Kuulatan su ootamist" var en fin låt men kanske inte riktigt rätt material för att vinna ESC - och den internationella expertjuryn var tämligen enig om att "Once In A Lifetime" var startfältets bästa låt.

Många skulle hålla med och Ines räknades som en av de allra största favoriterna i Stockholm. I ett av tidernas starkaste startfält trodde ganska många bedömare att röstningen skulle bli en duell mellan Ines och ryska Alsou.

Ines - skrudad i en tight, grön cowboydress - fick rutinerat stöd på scenen av bland andra låtskrivaren och popstjärnan Pearu Paulus samt hennes egen pojkvän Tanel Padar som skulle göra stor lycka på egen hand ett år senare. Ändå blev kanske nervositeten lite väl påtaglig och de allra högsta poängen uteblev. Hemma i Estland togs fjärdeplatsen emot som en liten besvikelse efter alla uppskruvade förväntningar trots att det var landets dittills bästa notering.

Ines skulle växa till sig med åren och blev snart en av landets största stjärnor. När hon gav ut sin första skiva på estniska 2004 gjorde den henne till landets ledande popvokalist. 2006 kom hon tvåa i den nationella uttagningen med den egenhändigt skrivna "Iseendale".



Ines / Once In A Lifetime (Estland 2000)
4:e plats av 24 bidrag i Stockholm

Gimme / Cypern 2002

Säg den kärlek som varar för evigt. Evridiki (Cypern 1992, 1994, 2007) och George Theophanous hade haft ett nära samarbete och var ett av den grekiska musikvärldens mest strävsamma par då de ansökte om skilsmässa 2000. De båda gick vidare på olika vägar i livet och inom musiken.

George hade 1999 satt samman ett första grekiskt boyband, ett faktum som snyggt underströks av gruppnamnet One. Stommen i bandet utgjordes av två cypriotiska sångare som både tidigare deltagit i ESC: Philippos Constantinos hade körat bakom Alex Panayi 1995 och Constantinos Christoforou hade representerat Cypern i Oslo 1996.

Gruppen blev snabbt populär - pojkband var ju tidens melodi - och när Cypern fick göra comeback i ESC 2002 efter ett år i utvisningsbåset frågade RIK om inte pojkarna kunde tänka sig att representera dem. Det kunde de och George Theophanous skrev ihop ett energiskt stycke pop på engelska som skulle passa i sammanhanget.

Ett omdöme som kastades omkring gällande de flesta pojkband vid den här tiden var att de ofta dansade bättre än de sjöng. I Tallinn visade sig pojkarna i One ha svårt med såväl toner som med danssteg, men i det rätt jämntjocka startfältet stod deras låt ut som pigg och energisk.

Under de tidigaste repetitionerna testade de att riva av sig ett par klädesplagg men övergav de planerna före finalen. Istället vann ett annat klädtrick hela tillställningen.

Att delta i ESC var precis vad One behövde i sin karriär och nu började deras skivor sälja platina både på Cypern och i Grekland. All framgång till trots lämnade Constantinos gruppen ett år senare för att ersättas av Dimos van Beke (Cypern 1993). När bandet upplöstes 2005 hade de sålt mer än 700.000 skivor.



One / Gimme (Cypern 2002)
6:e plats av 24 bidrag i Tallinn

Beg, Steal Or Borrow / Storbritannien 1972

Att låta sig representeras av hippa och heta popstjärnor hade sannerligen fungerat för Storbritannien. Sedan man slagit in på den spåret med Sandie Shaw hade man vunnit eller kommit tvåa varje år utom ett.

The New Seekers var ännu ett scoop och en fjäder i hatten för BBC. Som gruppnamnet antyder var man en ny formation som bildats då den australiensiska gruppen The Seekers gått skilda vägar 1968. Man fick snabbt stora framgångar med sin lättsamma och trendiga blandning av pop och folkrock.

1971 hade man fått en världshit och härjat på listorna på båda sidorna av Atlanten med "I'd Like To Teach The World To Sing" som från början varit en reklamjingel för Coca-Cola. Man skrev om texten till viss del, strök alla referenser till läskeblask och fick en gigantisk hit.

Låten som vann den brittiska finalen - tittarna fick välja genom att skicka in vykort - blev en ny hit för gruppen om än inte riktigt lika stor. På den brittiska listan orkade den inte hela vägen upp i topp utan fick nöja sig med en andraplats.

Till de flestas stora överraskning mötte The New Seekers samma öde i Edinburgh. Man var skyhög favorit hos alla vadslagningsbyråer men juryn höll ändå Luxemburgs Vicky Leandros högre i slutändan.

The New Seekers fick fler hits - bland annat en andra brittisk listetta med "You Won't Find Another Fool Like Me" - innan gruppen först upplöstes 1974 för att snart nog återuppstå på nytt med delvis ny besättning. Gruppens sista - rätt blygsamma - hit kom 1978 men The New Seekers fortsatte att turnera i många år med nya medlemmar.



The New Seekers / Beg, Steal Or Borrow (Storbritannien 1972)
2:a plats av 18 bidrag i Edinburgh

Neke davne zvezde / Jugoslavien 1961

Det första försöket att skapa en internationell union mellan rundradiobolag slog riktigt fel och lamslogs av det kalla kriget. Länderna i Västeuropa hoppade av 1950 och bildade istället EBU som inom några år skapade samarbetsorganet Eurovision.

När västländerna hoppade av följde något överraskande Jugoslavien med och 1961 debuterade man som första socialistiska land i ESC.

Jugoslavien hade aldrig någon rikstäckande tv-kanal och det var upp till varje delrepublik att grunda egna bolag för att förse tittarna med lämpliga program. När den första jugoslaviska uttagningen till ESC ägde rum fanns det endast tv-sändare i Kroatien, Serbien och Slovenien.

I Slovenien - vars språk och kultur skilde sig en hel del från de andra jugoslavernas - hade man tänkt till en smula och taktikerat inför final. Musikern Jože Privšek hade låtit skriva en text på serbokroatiska till sin låt och engagerat sångerskan Ljiljana Petrović från Novi Sad (i den serbiska autonoma republiken Vojvodina) att sjunga. Listen fungerade och TV Ljubljana avgick med segern.

Enligt det fantastiska infohäfte Samo Koler sammanställde om jugoslaviska uttagningar för OGAE:s räkning uppmanades Ljiljana Petrović av tv-ledningen att bära en så enkel klänning som möjligt i Cannes för att understryka att hon tävlade för ett proletärt land. För en outsider som Jugoslavien var placeringen i mitten av resultatet klart godkänt.

Ljiljana Petrović fortsatte att sjunga men blev aldrig någon stor stjärna och pensionerade sig från scenen 1980. I slutet av 1980-talet blev hon istället uppmärksammad som författare för sina haiku-dikter. Hon har även tonsatt sina egna och andras haikun.



Ljiljana Petrović / Neke davne zvezde (Jugoslavien 1961)
8:e plats av 16 bidrag i Cannes

Life / Makedonien 2004

Om man har en stor stjärna i ett litet land vill man naturligtvis använda sig av den om möjligt. Makedonien hade dessutom all anledning att vilja sätta fart på sitt tävlande. Trots att man helt tydligt bytt till sig poäng från andra länder hade inget av de tre tidigare bidragen fungerat och man hade åkt ut på ett års paus varje gång man varit med.

När EBU nu införde en semifinal som måste forceras innan man fick sjunga i finalen gällde det att lägga på ett kol och man utsåg Todor "Toše" Proeski att sjunga samtliga låtar i den nationella ligan.

Toše blev upptäckt redan som tonåring och hade deltagit i många festivaler för unga talanger samt tävlat i den nationella ESC-finalen 1998 och 2000. Hans karriär tog rejäl fart i hela det forna Jugoslavien då han 2003 vann den serbiska Beovizija-festivalen med "Čija si", skriven av Željko Joksimović (ESC 2004, 2006, 2008, 2012, 2015).

Det har uppstått ett rykte att "Čija si" skulle ha representerat Serbien-Montenegro i ESC 2003 men att landet sedan ombads stå över då för många länder ville vara med. Det här ryktet upprepas bland annat på Toše Proeskis sida på Wikipedia men har ingen substans. Man visste redan före finalen 2002 att Serbien-Montenegro inte skulle delta 2003.

I den nationella finalen fick Toše sjunga åtta bidrag och fick själv vara med och välja vinnare. Sångaren fick stå för en tredjedel av resultatet, tittarna och en expertjury för resten. Alla tre hade ändå samma favorit - "Angel si ti" ("Du är en ängel").

Inför Istanbul lade man ned stort jobb på att snygga till bidraget såväl ljudmässigt som visuellt och den snygga förhandsvideon lovade gott. I slutändan visade sig någon koreograf eller någon stylist ha tagit i lite väl mycket och den unga stjärnan kändes långt från avslappnad på scenen. Paketet må ha varit överlastat men fungerade ändå - Makedonien tog sig till final och det var en seger i sig.

Tošes stjärna fortsatte att stiga och stiga men karriären skulle bli kort. Tidigt på morgonen den 16 oktober 2007 avled stjärnan då bilen han färdades i kraschade på väg hem från en konsert. Makedonien utropade landssorg och Toše Proeski utsågs postumt till hedersmedborgare. Han blev 26 år gammal.



Toše Proeski / Life (Makedonien 2004)
14:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

Angel si ti / Bulgarien 2010

Den bulgariska televisionens tålamod var slut. Fyra gånger av fem hade den öppna nationella finalen misslyckats med att ta landet till final så nu fick man lov att ta till andra medel. Man beslutade sig för att bjuda in en enda på förhand utsedd artist att sjunga samtliga kandidatlåtar.

En panel bestående av 51 sakkunniga fick i uppdrag att utse den bästa kandidaten. Vinnaren Miro fick tio röster och var en rätt klar vinnare före Poli Genova (Bulgarien 2011 och 2016) som fick sju. Nu beställde man fram fem tävlingsbidrag som skulle täcka in olika musikaliska genrer och passa väl för artisten.

Miroslav Kostadinov var en mycket rutinerad 34-åring som varit ena halvan av den mycket framgångsrika duon KariZma i åtta år. Sedan han startat sin solokarriär 2007 hade han fått otaliga priser för bästa låt, bästa video och bästa album.

Miro sjöng alla fem kandidaterna i ett förvånansvärt nedtonat förhandsvisningsprogram och tillbringade de tre veckorna fram till den riktiga finalen med att understryka vilken av låtarna som var hans egen favorit. Föga förvånande vann den också överlägset.

"Angel si ti" ("Du är en ängel") var en dramatiskt arrangerad låt som i princip helt saknade annan refräng än ett utdraget "oooh". Det funkade på skiva men visade sig svårt att göra intressant på scenen. Miro och hans dansare rev och slet i sin låt under repetitionerna utan att riktigt få det att funka. Satsningen till trots landade Bulgarien än en gång på fel sida av strecket och året efter var den öppna nationella finalen tillbaka.

Miro förblev lika populär efter misslyckandet i Oslo och har vid sidan av sin sångkarriär engagerat sig i flera välgörenhetsprojekt, inte minst riktade mot barn och unga i Bulgarien.



Miro / Angel si ti (Bulgarien 2010)
15:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Oslo

Él / Spanien 1982

Falklandsöarna i Sydatlanten hade i många år skapat spänningar mellan Argentina och Storbritannien, men de senaste åren hade orden mellan länderna blivit allt hårdare. Det har spekulerats i om spansk tv valde att skicka en eldig tango av argentinskt snitt till ESC i Harrogate som något slags blinkning till den situationen.

Om det var så kunde den spanska tajmingen verkligen ha varit bättre. Tre veckor före finalen invaderades öarna av den argentinska armén varpå britterna slog tillbaka militärt. Falklandskriget var ett faktum och med ens kunde den energiska tangon ses som allt annat än oskyldig.

Textmässigt var den inte oskyldig på något sätt. Textens jag är en hetlevrad skolflicka som tröttnat på sina böcker och på sin snälla men tråkiga pojkvän. Nu vill hon ha rajtantajtan med någon spännande, även om han glömmer henne direkt efteråt.

Möjligen valdes låten ut för att fira kvinnornas nya frihet i det demokratiska Spanien. Fram till 1975 hade gifta spanska kvinnor ingen rätt till ägande, till att arbeta eller ens resa utan sin makes tillåtelse. 1981 tilläts skilsmässa och först 1985 skulle en begränsad rätt till abort införas.

Lucía - egentligen María Isabel Lineros Rodríguez - kom från Sevilla och hade börjat sin bana som flamencosångerska. Nu var hon den yngsta som dittills representerat Spanien och det gjorde hon med energi och övertygelse. Med sig på scenen hade hon tre dansare och gav ett framträdande det slog gnistor om.

Sin vana trogen höll juryn ned poängen för alla låtar med något slags lokal touch men för den spanska publiken betydde det väldigt lite. Lucía fick ett storartat genombrott och förblev en av landets ledande stjärnor under 1980-talet. Idag sjunger hon fortfarande men är också ett känt ansikte för tv-tittarna i Sevilla.

Falklandskriget slutade med ett förnedrande nederlag för den argentinska militärjuntan som alltmer isolerades internationellt. De diplomatiska förbindelserna mellan dem och Storbritannien låg på is ända fram till 1989 och ögruppens internationella status är ännu olöst.



Lucia / Él (Spanien 1982)
10:e plats av 18 bidrag i Harrogate

Kan / Israel 1991

Israels tidigare så ståtliga statistik hade vinglat till under slutet av 1980-talet och nu låg den senaste riktigt bra placeringen så långt tillbaka i tiden som 1985. Nu var det dags att skärpa till sig på nytt och hur gör man det bättre än att uppgradera den nationella finalen?

Kdam 1991 blev en riktigt påkostad variant och hölls i det stora auditoriet i Binyenei haUma - också känt som International Convention Centre, Mellanösterns största konferenscenter. Den stora salen kunde välkomna över tretusen åskådare och här hade finalen i ESC ordnats då Jerusalem stod värd 1979.

Trots att tävlingen avgjordes med stor orkester på plats bestämde IBA bara några dagar före finalen att all musik skulle spelas in på förhand för att göra ljudteknikernas jobb enklare.

Publiken märkte knappast så mycket och finalen slutade i stor triumf för det gifta paret Orna och Moshe Datz. De hade debuterat på allvar vid Kdam 1987 med "Kupidon" och hade långsamt arbetat sig uppåt i popularitet.

"Kan" ("Här") var ett riktigt patriotiskt stycke om hur man efter tusentals år hittat hem, den enda plats man har i hela världen, där man fått öknen att blomma och där alla ens vänner alltid är välkomna.

Att Israel ställde upp med en text som hyllade det egna landet just 1991 var inte så egendomligt. Gulfkriget under början av året var ett stort och reellt hot mot den nationella säkerheten. Oroligheterna hade även påverkat arrangemangen kring ESC - de italienska värdarna hade från början tänkt hålla tävlingen i Sanremo men flyttade hela tävlingen till Rom av säkerhetsskäl.

I Rom räknades Israel än en gång bland storfavoriterna och det lades stort fokus på om det skulle bli Duo Datz eller Frankrikes arabiska bidrag som vann. Fanns det måhända något slags fiendeskap mellan artisterna? Under röstningen fick Frankrike den israeliska tolvpoängare och artisterna kramades inför kamerorna i artistfoajén.

Slutet på omröstningen blev en thriller där det in i det sista såg ut att vara en kamp mellan Israel och Sverige innan Frankrike rusade upp och slet åt sig andraplatsen. Duo Datz och Carola blev vänner bakom kulisserna och vänskapen bestod enligt dirigenten Kobi Oshrat fram till Carolas skilsmässa 2000.

Duo Datz - som i Israel är mer kända som Datz & Datza - fortsatte en mycket framgångsrik karriär och spelade in flera album och även videoprogram för barn. Moshe Datz skrev och producerade även musik för andra, bland annat Israels ESC-bidrag 1995 och 1999.

2006 meddelade paret att de separerat och ansökte om skilsmässa. De har förblivit på god fot med varandra och samarbetar fortfarande regelbundet. 2013 ledde de en programserie på israelisk tv tillsammans.

Även parets son Omer Datz är sångare och ställde 2013 upp i HaKokhav HaBa - "Rising Star" som senare kom att användas som israelisk ESC-uttagning.



Duo Datz / Kan (Israel 1991)
3:e plats av 22 bidrag i Rom

Heartbeat / Lettland 2016

Det verkade ha varit värt besväret för lettiska LTV att skrota sin gamla uttagning och ersätta den med det nya formatet Supernova - mindre fokuserat på att stryka Europa medhårs och mer till för att visa upp inhemsk talang. Det blev succé på första försöket: Lettland tog sig till final för första gången på sju år och kom på en fin sjätteplats i Wien.

Det kan förstås ha berott mer på den rent elektriska Aminata Savadogo som med största sannolikhet skulle ha vunnit även den "gamla" uttagningen om hon ställt upp där. Framgången i Wien hade gett mersmak och 2016 ställde hon upp på nytt som låtskrivare.

Sången överlät hon till 21-årige Just Sirmais som var precis den typen av artist som Supernova egentligen sökte efter: en lovande talang som kunde använda rampljuset till att vässa det egna artisteriet.

"Heartbeat" var ännu en samtida låt som möjligen var lite mindre utmanande än Aminatas tidigare försök. Den levde högt på Justs stämband och karisma, och lät suggestiv och spännande i sin studioversion.

Kanske skulle den ändå ha behövt en artist med lite mer erfarenhet. I Stockholm riskerade den hela tiden att bli lite gapig och lite enhanda. Det som låter bra på skiva eller på radio i tre minuter blir lätt tråkigt i bild. Justs seglade ändå vidare in i finalen och kom på en femtonde plats där.

Två finalplatser på två år var helt klart en succé och lettisk tv bestämde snabbt att Supernova skulle få fortsätta. Fortsatte gjorde även Justs som senare samma år släppte en ny låt på lettiska.



Justs / Heartbeat (Lettland 2016)
15:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

Senhora do mar / Portugal 2008

Portugal hade kommit väldigt nära en finalplats i Helsingfors och helt plötsligt fanns en underlig förväntan i luften. Tänk om en av tävlingens eviga förlorare - efter att Finland vunnit i Aten 2006 var Portugal med viss marginal det land som deltagit flest gånger utan att vinna - skulle ha hittat ett flow och vara något på spåren?

Det kanske man var. Att köpa in låtar från utländska låtskrivare var en allt starkare trend i ESC och nu hakade Portugal på. Den vinnande låten - tittarna fick välja vinnare genom att ringa eller skicka SMS och marginalen mellan ettan och tvåan var enorm - var skriven av kroatiske Andrej Babić som nu representerade sitt fjärde land efter Kroatien 2003, Bosnien-Hercegovina 2005 och Slovenien 2007.

Sången lät ändå mer portugisisk än kroatisk, inte minst för att man insisterade på att använda den portugisiska texten - en dramatisk historia om sjömannen som aldrig kommer tillbaka och kvinnan som förgäves väntar på honom - även i Belgrad.

Sångerskan Vânia Fernandes var en rutinerad 23-åring från Funchal. Året innan hade hon fått sitt publika genombrott då hon vann den tredje upplagan av Operação Triunfo.

Ett stort antal eurovisionsfans gick fullständigt i spinn av lycka över den här låten medan panelen i SVT:s "Inför Eurovision Song Contest" var mindre lyriska. Lena Philipsson var den som bäst satte ord på det: "Man ser att för henne är det här stor dramatik. Hon tar i och blickar ut och själv tänker man bara att... jaha?"

I semifinalen - där Portugal sjöng sist av nitton bidrag - gick sången hem med besked. Vânia fick näst mest poäng och dundrade in i finalen men fick där ett sämre startnummer vilket verkar ha påverkat poängskörden rejält och till sist blev det en plats mitt i resultatet. Hur som helst var detta Portugals bästa placering på tio år.

Låten blev en hyfsat stor hit på hemmaplan men Vânia blev aldrig någon riktig popstjärna och bytte snart spår i karriären. 2012 släppte hon sitt första jazzalbum och fick fina recensioner i tidningarna.



Vânia Fernandes / Senhora do mar (Portugal 2008)
13:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Stay / Norge 2012

Utflykten till mer exotiska musikaliska landskap med "Haba Haba" i Düsseldorf 2011 hade verkligen inte gått hem hos tittarna men Norge lät sig inte nedslås och fortsatte raskt på ungefär samma spår. Man hade bara bytt ut swahilin mot mer orientaliska tongångar.

Touraj "Tooji" Keshktar var född i Iran men kom till Norge som ettåring och hade hunnit med många saker redan innan han vann den norska finalen. Han hade sjungit en del, varit programledare på MTV och utbildat sig till socialarbetare med barns välmående som specialämne. Han var politiskt engagerad i Green Wave-rörelsen som försöker få till stånd en demokratisk process i Iran.

Tooji tog Norge med storm och "Stay" blev snabbt en stor hit som svingade sig upp till den norska topplistans andraplats. I efterhand har Tooji själv erkänt att han inte kände sig helt bekväm med sin låt utan mer gjorde musik andra tyckte skulle passa honom.

Kanske lyste det igenom lite grann för i Baku var såväl sången som dansen en aning avslagen. Det blev en plats i finalen, men där kom man på allra sista plats - Norges elfte sistaplats i en final. När röstningssiffrorna offentliggjordes visade det sig att Tooji delat tiondeplatsen i semifinalen med Bulgarien och bara varit millimetrar ifrån att åka ut.

Tråkigt för Norge, men NRK hade en svårare incident att hantera då den norska komikern Amir Asgharnejad - som varit på plats för att göra humorinslag med udden riktad mot värdlandets regim - arresterades på flygplatsen på väg hem från Baku. NRK lämnade in en skarp protest såväl till Azerbajdzjans myndigheter som till EBU. Asgharnejad släpptes och tilläts flyga hem.

Tooji har blivit kvar i offentligheten såväl som sångare som programledare för barnens melodifestival MGP junior. 2015 kom han ut i en intervju med webbtidningen Gaysir och släppte i samma veva en vågad video till "Father" som även var den officiella låten för Oslo Pride samma år.

Uppdaterad 23 januari 2022



Tooji / Stay (Norge 2012)
26:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

So geht das jede Nacht / Västtyskland 1956

Redan från allra första början var ESC en musikaliskt konservativ tillställning. De som hade pengar, köpkraft och tv var inte unga människor utan familjer där föräldrarna (eller familjefadern) hunnit etablera sig ordentligt på arbetsmarknaden. Om far i huset var nöjd med underhållningen skulle programmet bli populärt.

Pop och annan musik riktad främst till ungdomar skulle förbli ett sällsynt inslag under tävlingens tio första år. Först i och med France Galls seger i Neapel 1965 bröts den mognare musikens dominans i startfälten.

Det kunde ändå ha gått på ett annat sätt redan från början. Ett av Västtysklands två bidrag i Lugano var en riktig rocklåt, tydligt inspirerad av "Rock Around The Clock" - låten som i Bill Haleys version slutligen fört in rocken i amerikansk mainstreamkultur.

Texten var lika otypisk som musiken: den flickvän som verkat så vän och rar visar sig vara en riktig hjärtekrosserska som går ut och dansar med nya karlar varje kväll. Textens jag häpnar men visar sig i sista versen vara gjord av samma skrot och korn själv. Inom populärkulturen förväntades flickor vara blyga små violer som sitter och väntar på sin prins och tjejen i den här texten var ett ovanligt undantag.

Den amerikanska närvaron var stark i både Västtyskland och Österrike efter andra världskriget och det kulturella inflytandet var stort. Den västtyska nöjesindustrin utvecklade en smärre besatthet inför allt amerikanskt och massproducerade schlager om cowboys och prärien och andra pseudoamerikanska fenomen.

Här öppnas ett fönster mot en parallell verklighet där juryledamöterna skulle omfamnat det nya och det utmanande istället för det trygga och bekanta. Vad för slags tävling hade ESC blivit om den första vinnaren varit en rockstänkare om promiskuös ungdom på glid?

Resten av Europa var nu ändå inte fullt lika mottagliga och de försök att rekonstruera resultatet från Lugano - endast vinnaren offentliggjordes - pekar på att rocklåten fick en mycket låg placering. Men det viktiga var kanske att den överhuvudtaget fanns med.

Artisten Freddy Quinn var helt i början av en enormt framgångsrik karriär. Under det kommande decenniet skulle han bli en av den tyska musikvärldens största stjärnor med sin image av den hemlängtande vagabonden. Själv var han österrikare men hade sedan flera år Hamburg som bas. Vid sidan av musiken var han också en framstående cirkusartist.

Hans oerhörda popularitet till trots lyckades Freddy Quinn hålla sitt privatliv hemligt, något som bland annat eldade på rykten att han skulle varit homosexuell. I själva verket var han i ett stadigt förhållande med sin manager Lilli Blessmann fram till hennes död. Själv såg han aldrig någon anledning att förneka ryktena. "Det roade mig väldigt mycket att människor trodde det" sa han själv i en intervju 2006.

Uppdaterad 14 januari 2023

Freddy Quinn / So geht das jede Nacht (Västtyskland 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

Un jardin sur la terre / Frankrike 1971

Hur mycket har egentligen trafiksäkerheten förbättrats i Europa sedan 1960-talet? När man läser om gamla artister och deras karriärer är det förvånansvärt många som varit inblandade i våldsamma bilkrascher - vissa har kommit undan med blotta förskräckelsen, andra har mist hälsan eller livhanken.

Serge Lama satt i augusti 1965 med i en bil som kraschade in i ett träd. Hans vänner och hans flickvän omkom medan han själv fick tillbringa ett år till sängs. En sångarkollega lyckades i sista stund hindra läkarna från att utföra en trakeotomi på honom - något som fullständigt skulle ödelagt hans möjligheter att sjunga.

Före olyckan hade han varit på vippen att slå igenom ordentligt. Nu fördröjdes genombrottet några år. 1969 skickades hans "Une île" in till kommittén som valde ut det franska bidraget till ESC men nobbades där. Två år senare - och två kommersiella hits i form av "C'est toujours comme ça la première fois" och "Superman" - var det slutligen hans tur att bli utvald.

"Un jardin sur la terre" var en dramatisk och aningens gammaldags chanson komponerad av Alice Dona. Hon hade börjat som sångerska men insåg snart att hon hellre skrev låtar åt andra. Snart nog skulle hon bli en av Frankrikes mest framgångsrika låtskrivare, inte minst i samarbete med Serge Lama.

I Dublin gick det däremot inget vidare. En tiondeplats var verkligen inget att skryta med jämfört med tidigare franska framgångar. Ironiskt nog vanns hela finalen av Monacos Séverine vars låt "Viens" valts bort i den interna franska uttagningen.

Serge Lama skulle ändå nå stjärnorna snart nog. Inte minst "Je suis malade" från 1973 - med musik av Alice Dona och text av Serge Lama själv - har blivit en av den franska världens mest kända sånger.



Serge Lama / Un jardin sur la terre (Frankrike 1971)
10:e plats av 18 bidrag i Dublin

La dolce vita / Finland 1989

Efter att fem länder röstat i Lausanne låg Finland på en delad andraplats med Danmark - efter Jugoslavien i ledning - och publiken flämtade till. Ingen hade egentligen tippat någon av de tre låtarna i topp men Finland - som aldrig kommit bättre än sexa - var den riktiga överraskningen.

Anneli Saaristo var en rutinerad 40-åring med mer erfarenhet än de flesta i bagaget. Hon hade börjat sin bana som vokalist i en tangoorkester och hade deltagit två gånger tidigare - 1978 och 1984 - i den nationella finalen för ESC. Hon hade vunnit internationella sångtävlingar i Knokke och Rostock och hörde till Finlands mest älskade artister.

Dessutom verkade hon ha hållit ett öga på eurovisionens sångtävling genom åren och hade spelat in fina finska versioner av Portugals bidrag 1984 ("Jos joskus") och Spanien 1985 ("Päättyneet juhlat").

I den finska finalen hade Anneli tävlat med två bidrag: "La dolce vita" vann hela tävlingen och "Oi äiti maa" - som Petri Laaksonen egentligen skrivit med Arja Saijonmaa i åtanke - blev trea.

Den italienska titeln och den flamencoinspirerade melodin till trots var det ljuva liv det talas om i sången en rakt igenom finsk barndomsidyll som skänkte trygghet och lycka även om man aldrig hittade fram till slutet av regnbågen. Lycka och vemod i total förening. Den finska folksjälen koncentrerad till tre minuter.

Vemodet kändes också i den fina förhandsvideon Yle producerade. Där kan man också skymta Marco Bjurström - välkänd dansare, koreograf och programledare för "Bum-tsi-bum" (Finlands version av "Så ska det låta").

Poängutdelningen sinade en aning framåt slutet - bortsett från fyra poäng från Stockholm fick inte Finland någonting från övriga Norden - men sjundeplatsen sågs som en stor framgång och krönte Finlands relativt framgångsrika 1980-tal. Sången spelades också in i en ovanligt lyckad engelsk version.

Vad man inte visste var att det skulle ta sjutton år innan Finland på nytt placerade sig bland de tio främsta, men då gjorde man det å andra sidan med besked.

Anneli Saaristo förblev en älskad, om än totalt icke-kommersiell, artist som spelat in skivor, turnerat och skådespelat genom åren. 2011 beviljades hon konstnärspension av finska staten.

Anneli Saaristo / La dolce vita (Finland 1989)
7:e plats av 22 bidrag i Lausanne

Dincolo de nori / Rumänien 1994

Rumänien hade ställt upp redan i den underliga - och oss emellan rätt styvmoderliga - kvalfinalen för östländer inför Millstreet 1993 och blev där det enda bidraget som hamnade rejält på efterkälken i den allt annat än renhåriga omröstningen.

Rumänien var en udda fågel i samlingen på flera sätt. De talade ett helt annat språk med rötterna i latin och hade en på många sätt annorlunda kultur jämfört med grannländerna. Dessutom hade förtrycket mot det rumänska folket varit ännu djupare och ännu mer systematiskt än på de flesta håll i östblocket. Den rumänska revolutionen blev därför ännu mer dramatisk, ännu mer uppslitande, och mycket våldsam.

När man nu för första gången var garanterade en plats i ESC ordnade man en stor final i Bukarest och valde ut ett av landets främsta rocksångare till vinnare. Dan Bittman hade sjungit i flera grupper innan han 1985 värvats till Holograf - ett av landets allra mest framgångsrika band.

"Dincolo de nori" ("Bortom molnen") var en stegrande rockballad med en poetiskt abstrakt text om att vilja mot en bättre värld. Den bildsattes med en likaledes abstrakt musikvideo och dess engelska version - med den kreativa titeln "When The Love Was In" - är nätt och jämnt begriplig.

För att göra låten rättvisa krävdes fyra starka körsångerskor - i den rumänska finalen hade Monica Anghel (Rumänien 2002) ingått men hon följde av någon anledning inte med till Dublin.

I likhet med de andra rockiga bidragen fick rumänerna se på när den irländska orkestern plockade bort allt som var vasst och spännande ur deras låt och den slutliga placeringen blev ingen imponerad av. Rumänien rasade ut i utvisningsbåset och när EBU experimenterade med olika former för hur länderna skulle kvala in drabbade det rumänerna hårt. Landet skulle inte dyka upp på nytt i ESC förrän 1998 - fyra år senare.

Holograf har förblivit en riktigt tung akt på den rumänska musikhimlen och Dan Bittman är fortfarande gruppens sjungande mittpunkt även om han också vågat sig ut på ett par äventyr som soloartist genom åren.



Dan Bittman / Dincolo de nori (Rumänien 1994)
21:a plats av 25 bidrag i Dublin

Mrs Caroline Robinson / Österrike 1978

Om man har möjlighet att skicka det hetaste man har inom popmusiken till ESC, visst skulle man ta vara på det tillfället då? Kanske var det lite lättare i Österrike - popscenen är traditionellt ganska liten och landet har inte gjort sig känt som någon större exportör av popstjärnor - att locka de största namnen att vilja vara med?

Man hade lyckats förr - inte minst 1976 då oerhört populära Waterloo & Robinson kommit på femte plats i Haag - och nu lyckades man övertala Springtime at ställa upp. En av medlemmarna - Norbert Niedermayer - hade redan tävlat i ESC som en del av The Milestones 1972, så han borde ju ha vetat vad de gav sig in på. Trio fullbordades av bröderna Walter och Gerhard Merkel.

Gruppen hade blivit radions älsklingar redan med genombrottssingeln "Jingle Me, Jingle You" 1976 och även uppföljaren "Mr Captain" hade blivit mycket populär. När deras bidrag "Mrs Caroline Robinson" presenterades för publiken rusade även den snabbt uppför de lokala hitlistorna.

Texten berättar om något slags modern häxa som lockar och charmerar hela världen med hjälp av telepati och television. Mestadels en samling fullständigt nonsens, men det spelade mindre roll i sammanhanget. Häxtemat illustrerades tydligt i den påhittiga förhandsvideon och bidraget måste ha framstått som rätt samtida och fräscht i startfältet.

I Paris hade man otur i dubbel bemärkelse. Dels fick man sjunga direkt efter två favoriter - superstjärnorna Baccara och Israels energiska vinnarlåt - och dels hade man problem med ljudet. Minst en av mikrofonerna fungerade inte och den franska symfoniorkestern plockade bryskt och effektivt bort all den lättsamma popkänsla som funnits i studioversionen.

Dessutom var själva scenshowen minst sagt loj och avslagen, och fick låten att kännas väldigt mycket som ännu en sång i mängden. Poängutdelningen blev blygsam och placeringen likaså.

Dirigenten Richard Österreicher - som debuterade i Paris och som skulle komma att dirigera tolv österrikiska bidrag, av vilka han ansåg de flesta vara minst sagt undermåliga - var inte förvånad över bristen på framgång. Han tyckte att trion var valpiga och oprofessionella och en pina att ha att göra med.

Springtime släppte ett par singlar till men deras storhetstid tog slut i och med den relativa floppen i ESC. Nu skulle det snart visa sig allt svårare för österrikisk tv att övertyga de lokala stjärnorna att riskera sin framgång på eurovisionsscenen.

Springtime må ha varit en kortvarigt fenomen men deras låtar lever kvar och spelas än i denna dag flitigt på österrikisk radio.

Uppdaterad 18 januari 2021



Springtime / Mrs Caroline Robinson (Österrike 1978)
15:e plats av 20 bidrag i Paris

Molitva / Serbien 2007

Serbien-Montenegro hoppade av finalen i Aten 2006 med kort varsel efter att de båda landsändarna blivit oförsonligt osams om vilken låt som borde skickas iväg. EBU visade sig från sin allra mest förstående sida och lät ändå landet delta i telefonomröstningen.

När Jovana Janković anropade från Belgrad för att läsa upp de serbiska rösterna - Montenegro fick inte alls vara med och rösta - lovade hon Europa att nästa år skulle serberna minsann vara tillbaka och då skulle de också ha den bästa låten av alla. Dagen efter finalen röstade Montenegro för att utropa sig självständigt och upplösa unionen med Serbien.

2007 ställde Serbien för första gången upp i ESC som ett eget land. Trots att man varit den största av Jugoslaviens delrepubliker hade man inte varit särskilt framgångsrika och vann bara den gemensamma jugoslaviska uttagningen tre gånger: 1974, 1982 och 1991. Nu slog man på stort och använde sig av popfestivalen Beovizija för att välja ut sitt bidrag.

Av tjugo uppställda kandidater avgick 22-åriga Marija Šerifović med segern. Hon var redan ett bekant namn - också hennes mamma var en känd sångerska - och hade två framgångsrika album på sin meritlista.

Hon var utrustad med en stark röst och en stark låt, men framträdandet i Beovizija - som också sändes ut som förhandsvideo - förvirrade många. Marija hade sällskap på scenen av ett gäng distraherande dansare. Skulle tittarna kunna koncentrera sig på själva låten?

Ingen skulle ha behövt oroa sig. I Helsingfors hade man stramat upp scenshowen rejält och bakom Marija fanns fem anslående körsångerskor i herrkostymer. Det serbiska bidraget blev en riktig snackis som lätt tog sig vidare från semifinalen och som till slut vann hela finalen.

Serbien blev därmed det enda landet som vunnit med sitt första bidrag till tävlingen. 1956 deltog varje land med två bidrag och vinnaren var Schweiz andra bidrag. Å andra sidan var inte Serbien någon riktig nykomling utan en gammal bekant.

Marija Šerifović hade inte bara uppmärksammats för sin starka rösts skull. Det hade även spekulerats en hel del kring hennes privatliv och sexuella läggning. I finalen 2008 från Belgrad spädde hon på ryktena ytterligare då hennes öppningsnummer var en riktigt genderqueer historia där hennes dansare var klädda som hälften brudgum, hälften brud.

2013 gjordes en dokumentär om Marijas liv och karriär och i samband med premiären kom hon ut som lesbisk.



Marija Šerifović / Molitva (Serbien 2007)
1:a plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors