Tonight Again / Australien 2015

Det hade legat i luften under flera års tid så när nyheten kom borde den egentligen inte ha varit en överraskning. Men nog höjde ganska många på ögonbrynen då EBU meddelade att Australien skulle få vara med och tävla på riktigt.

Australiens SBS hade visat ESC varje år sedan 1983 och sändningen hade med åren byggt upp ett visst rykte i landet. Inte var det alls den publikfavorit som EBU ofta försökte få det att framstå som men sedan 2003 hade man regelbundet skickat en egen kommentator på plats. 

De senaste åren hade Australien fått ta allt större plats i sändningen. 2013 hade man fått ett pausprogram till sin ära och året därpå fick Jessica Mauboy framföra ett australiensiskt bidrag utom tävlan. Och nu skulle det tävlas på riktigt.

Inte helt på riktigt. EBU meddelade att Australien endast skulle få vara med denna enda gång för att fira den 60:e upplagan av Eurovision Song Contest. Om man vann skulle tävlingen inte ordnas i Australien utan någonstans i Europa, om än i samarbete med SBS.

Man underströk att deltagandet var ett undantag. SBS hörde inte till EBU:s aktiva medlemmar och hade fått en specialinbjudan för detta enda tillfälle.

Australiens närvaro sågs ändå som så viktig att man gavs en färdig finalplats, enligt EBU för att det australiensiska bidraget inte skulle ta en finalplats för någon annan. Därmed blev finalen den längsta någonsin med hela 27 bidrag. 

Det kunde kanske ha fungerat om inte Europa varit på ett riktigt balladhumör, vilket gjorde finalen olyckligt segdragen och lång. Det verkade inte som EBU hade lärt sig någonting sedan den allt annat än lyckade rekordlånga semifinalen i Helsingfors 2007.

Australiens bidrag hörde verkligen inte till balladerna. Guy Sebastian - som hade valts ut internt av SBS - hörde till landets mest framgångsrika artist alltsedan han vunnit den första lokala omgången av Idol 2003. "Tonight Again" hade han skrivit själv i samarbete med bland andra producenten Louis Schoorl.

Det viskades en del om att Australiens medverkan var ett sätt för EBU att knäppa brittiska BBC på näsan och visa vilken klass man kan ha på sina bidrag om man bara vill. EBU har aldrig sagt något sådant officiellt och om det var tanken var det inte särskilt snällt tänkt.

Delvis berodde det säkert på nyhetens behag men Australien räknades till en av de skyhöga favoriterna inför Wien. Guy Sebastian hade stämbanden i gott skick men själva framträdandet blev kanske lite väl präktigt i slutändan. En femteplats sågs ändå som en framgång som de flesta var nöjda med och låten blev en mindre hit i flera länder.

Trots att EBU bedyrat att så inte skulle ske bjöds SBS snart nog in på nytt för att delta flera gånger även om man från och med 2016 fått kvala in via semifinalerna som de flesta andra.

Guy Sebastian / Tonight Again (Australien 2015)

5:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

Waterfall / Georgien 2013

Det tråkigaste jag vet i Eurovision Song Contest är när länder tävlar med låtar de köpt in någonstans ifrån, skrivna av låtskrivare utan någon koppling till landet ifråga. Bidrag som på inget vis representerar det som händer i det tävlande landets egna musikliv. Urtrist.

Ännu lite tråkigare blir det faktiskt om man dessutom gör något så fegt och andefattigt som att be förra årets vinnare - som inte på något sätt har någon koppling till det egna musiklivet - att skriva ens bidrag. Det är rent häpnadsväckande poänglöst.

Att Georgien ville ha ett stabilt och säkert kort må vara dem förlåtet efter fiaskot i Baku där Anri Djochadze högst begripligt och välförtjänt blev landets första representant att misslyckas i en semifinal. Redan 2010 hade man provat att köpa in en utländsk låt med gott resultat och nu hoppades man på ny succé.

Kanske var det vad georgisk tv hade beställt, men Thomas G:son lade sig betydligt närmare "Quédate conmigo" än "Euphoria" när han snidade ihop "Waterfall" - en stor och känslodrypande kärleksduett av ett mycket klassiskt snitt. Välskrivet men allt annat än nyskapande.

Duetten sjöngs av Nodiko Tatisjvili - en erfaren artist som uppträtt professionellt redan som barn - tillsammans med den något mer nyupptäckta talangen Sophie Gelovani (som endast kallade sig Sophie i ESC och som egentligen var den fjärde Sopho som representerat Georgien på sex försök). 

Till en början gick en stor del av eurovisionsfansen igång på alla cylindrar och det talades en del om duetten som en tänkbar vinnare. I Malmö hade favoritskapet redan svalnat en aning och svalnade ännu mer under de välkoreograferade men aningens kyliga georgiska repetitionerna. I slutändan tog "Waterfall" den sista av de tio finalplatserna i sin semifinal.

I finalen gick det snäppet bättre men man hamnade ändå långt ifrån toppen. Slutsatsen man kunde dra är att Thomas G:sons låtskrivande verkade fungera bäst då han fick stångas med någon lika envis och full av artistisk vision som Loreen.

Nodiko och Sopho fick ändå en del fans på kuppen. 2014 läste de upp Georgiens röster vid finalen i Köpenhamn och året därpå ingick de båda i den georgiska juryn.

Nodiko Tatisjvili & Sophie Gelovani / Waterfall (Georgien 2013)

15:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Unutamazsın / Turkiet 1998

Efter den sensationella tredjeplatsen i Dublin året innan trodde de flesta att det skulle vara öppet mål för Şebnem Paker att vinna den nationella finalen ett tredje år i rad och bli den första artisten som representerat Turkiet mer än två gånger. Men juryn satte sig på bakhasorna. 

Kanske tyckte de att "Çal" var för mycket av samma sak en gång till, kanske tyckte de att Şebnem och hennes låtskrivare blivit lite väl självsäkra. Istället röstade de fram en annan artist som också deltog för tredje året i rad.

30-årige Tarkan Tüzmen var i likhet med Şebnem inte något större namn för den stora publiken men han hade sjungit i flera år och gett ut ett första soloalbum året innan. 1996 hade han kommit tvåa i den nationella finalen i duett med Pınar Karakoç (Turkiet 2000). 

Han använde sig nästan alltid enbart av sitt efternamn på scenen då det redan fanns en nationell superstjärna som hette Tarkan. Vem hade lust att vara "den andra som också heter Tarkan"?

"Unutamazsın" ("Du kan aldrig glömma") var ett oväntat val av tävlingslåt; en stor och känslosam ballad i ett riktigt orkestertungt arrangemang. Inte direkt dåligt men häpnadsväckande otidsenligt.

I Birmingham trodde ingen att Turkiet skulle kämpa om någon särskilt framskjuten placering. Istället fick Tüzmen och hans dirigent - den erfarne Ümit Eroğlu - utkämpa en kamp mot klockan. Under repetitionerna hade de förfärligt svårt att hålla EBU:s tidsgräns på tre minuter och låten var vid ett tillfälle hela femton sekunder för lång. Efter lite trixande fick man ordning på takterna om än i grevens tid.

Den turkiska balladen var precis så chanslös som alla bedömare trott trots en fullpoängare från Tyskland. Under de första åren med telefonomröstning syntes det ofta smärtsamt tydligt hur vissa invandrargrupper röstade för sina gamla hemländer oavsett om låten var värd det eller inte.

Tarkan Tüzmen har fortsatt att sjunga men har också skådespelat en del och hade en liten roll i den turkiska maffiaserien Kurtlar Vadisi. Hans bror är betydligt mer känd - Kürşad Tüzmen är en högt uppsatt politiker som i flera år satt på posten som handelsminister i den turkiska regeringen.

Tüzmen / Unutamazsın (Turkiet 1998)

14:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Du hast mich so faszinert / Österrike 1960

Österrikes bidrag till London var en stilfull och oklanderlig ballad med en fungerande refräng och ett säreget pianoklinkande i arrangemanget. Här skulle inte funnits så mycket att säga om det inte var för att alla inblandade hade minst sagt intressanta historier i bagaget.

Upphovsmannen Robert Stolz - som även dirigerade orkestern - var ingen ungdom längre och fyllde 80 år senare samma år. Han är en av alla tiders äldsta tävlande men även den först födda av samtliga personer som någonsin deltagit i Eurovision Song Contest. När första världskriget startade hade han redan arbetat som dirigent i minst femton år och efter kriget bosatte han sig i Berlin.

1930 skrev han musiken till den första ljudfilm som gjordes i Tyskland. Samma film blev den första utländska film som visades textad på amerikanska biografer.

När nazisterna tog makten började han pendla mellan Berlin och Wien och passade på att smuggla ut judar och politiska flyktingar i bakluckan på sin limousine. Minst 21 personer flydde landet i Robert Stolz bil. När Österrike annekterades av Tyskland 1938 gick han i exil i New York.

Att tävla i en schlagerfestival var en tämligen liten sak i Robert Stolz långa karriär som långt ifrån var slut. Han fortsatte att dirigera och komponera verk för scenen och på sin 90-årsdag utsågs han till hedersmedborgare i Wien samt tilldelades stadens stora hedersmedalj. Den enda musiker som tidigare fått samma utmärkelse var en viss Richard Strauss.

Vid sidan av sin namnkunnige upphovsman framstod artisten som rena gröngölingen men även han hade varit med en stund i branschen. Horst Winter hade mer eller mindre tvingats börja uppträda för att försörja familjen efter föräldrarnas skilsmässa. Som 16-åring kallades han "den yngste jazzkungen" och tio år senare hade han sin egen orkester.

1948 spelade han in "Und jetzt ist es still", en låt som skulle leva ett långt liv och så småningom bli modifierad och inspelad av Björk som "It's Oh So Quiet". 

I London uppträdde den 46-årige sångaren som Harry Winter, kanske i hopp om att få lite fler internationella jobb i kalendern, men trots Robert Stoltz samlade kunnande (även textförfattaren Robert Gilbert var ett känt namn) blev det en slutplacering exakt i mitten av resultatet.

Horst Winter skulle fortsätta att sjunga i några år till men sadlade senare om till att bli kapellmästare för Original Hoch- und Deutschmeister - en högst traditionell militärorkester med främst marschmusik på repertoaren.

Horst Winter blev 87 år och avled i december 2001 i Wien. I samma stad finns idag såväl en minnessten som ett promenadstråk uppkallat till hans ära.

Harry Winter / Du hast mich so faszinert (Österrike 1960)

7:e plats av 13 bidrag i London 

On Top Of The World / Nederländerna 2007

Efter att ha åkt i semifinalen två år i rad bestämde sig NOS för att ta det säkra före det osäkra. Helt tydligt kunde inte tittarna plocka fram något som kunde klara sig hela vägen till en ESC-final och det enda raka var att ta makten ur deras händer.

Istället skulle NOS välja ut en artist för jobbet som sedan i sin tur skulle få fria händer att välja ut en stark låt. Man bestämde sig för att kasta ett öga i backspegeln och ge en ny chans till den senaste av deras artister som gjort ett ordentligt intryck på Europa och denna någon var Edsilia Rombley.

Edsilia hade verkligen inte legat på latsidan sedan framgången i Birmingham nio år tidigare. Hon hade spelat in flera album, turnerat och deltagit i ett antal välgörenhetsprojekt men "Hemel en aarde" var fortfarande hennes enda hitsingel. Nu skulle hon för första gången släppa ett album helt på nederländska och lite extra exponering var säkert välkommet.

I en show presenterad av Paul de Leeuw, som envist bet sig fast i rollen som lokal eurovisionsguru, sjöng Edsilia tre nya sånger från sitt album - samtliga förmodade kandidater för ESC - innan Edsilia meddelade att "Nooit meer zonder jou" var den hon skulle tävla med. Samtliga tre låtar var skrivna av Edsilias make Tjeerd Oosterhuis, själv känd från duon Total Touch där han sjungit med sin syster Trijntje (Nederländerna 2015). 

Den utvalda låten blev en hyfsad hit på hemmaplan i sin originalversion men det bestämdes snabbt att Edsilia skulle sjunga på engelska i Helsingfors. Detta trots att sångerskan sagt i intervjuer att hon helst skulle ha sjungit på eget språk.

Väl på plats sjöng hon uppflugen på ett podium, omgiven av fyra dansande körsångerskor. Edsilia fick knata både ned och uppför sin lilla trappa men trots energi och röstresurser lyfte aldrig paketet riktigt. Än en gång missade Nederländerna finalen och när alla siffror offentliggjordes visade det sig att de var en bra bit ifrån finalplats.

Hemma i Nederländerna var missnöjet stort men Edsilia själv var nöjd och sade sig ha njutit av upplevelsen, men att hon inte var särskilt sugen på att tävla en tredje gång.

Istället fick Edsilia återkomma till ESC fjorton år senare i en helt annat roll - som en av fyra programledare då tävlingen avgjordes i Rotterdam.

Edsilia Rombley / On Top Of The World (Nederländerna 2007)

21:a plats av 28 bidrag (semi) i Helsingfors

Apollo / Schweiz 2017

Trots att man kommit sist i sin semifinal två år i rad såg inte schweizisk tv någon anledning att ändra desto mer i sin nationella final. Man öppnade upp för allmänheten att skicka in låtar, men nu krävde man att bidragen skulle ha något slags koppling till Schweiz.

Kravet var inte särskilt hårt, men minst en artist eller upphovsman var tvungen att vara ifrån eller åtminstone bo och verka i Schweiz. 

Av 160 inskickade bidrag valdes 21 stycken ut att framföras i en första intern urvalsrunda där en expertjury framför allt skulle inspektera att artisterna ifråga höll måttet i sammanhanget. Slutligen valdes sex hoppfulla kandidater ut för att delta i en direktsänd final där tittarna fick välja vinnare utan inblandning av några experter eller jurygrupper.

Vinnarna Timebelle hade från början varit ett pojkband sammansatt av medlemmar från Rumänien, Ungern och Serbien som alla studerade i Bern. Bandets producent Mihai Alexandru (Rumänien 2003) tyckte att det saknades en sångerska bland ungtupparna och engagerade Miruna Mănescu för uppgiften.

De hade redan kommit tvåa i den nationella finalen 2015 med "Singing About Love" och sedan dess hade hälften av bandets gossar hoppat av. Timebelle - som tagit sitt namn efter ett av Berns mest kända landmärken - var nu en trio.

Originalplanen var att de skulle tävlat med "Yodel It" - skriven av Mihai Alexandru - men av olika anledningar blev det inte så. Det skulle väl ha varit logiskt med lite joddlande från Schweiz men låten vann istället den rumänska finalen med andra artister.

I Kiev visade bandet upp en rad underliga val då det gäller klädsel och scenframträdande. Gigantisk jättegul klänning som för tankarna till Storfågeln i Sesam? Check. Underligt brant podium med spiraltrappa som inte tillför något? Check. Återigen frågar man sig varför artister inte bara kan stå på scenen och koncentrera sig på sången istället.

Röstmässigt lät det lite lojt och när finalisterna lästes upp hade Schweiz än en gång missat finalen medan "Yodel It" nog tog sig vidare. Det hade ändå varit ganska nära: hade Timebelle fått fem poäng till hade de varit vidare.

Bandet har fortsatt att spela ihop och släppa ett mängd singlar - bland annat en tillsammans med SunStroke Project - men "Apollo" är deras enda placering på den lokala schweiziska hitlistan.

Timebelle / Apollo (Schweiz 2017)

12:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev

Alvedansen / Norge 2006

Sveriges Melodifestival var större och längre och mer populär än någonsin medan NRK i över tio års tid förgäves försökt få ordning på sin nationella final. Det må dem vara förlåtet att de sneglade över gränsen och lånade en idé eller två av söta bror.

Skulle det inte vara kul med semifinaler? Och en turné runt landet så fler människor fick sitta i publiken? NRK fixade tre semifinaler (i Alta, Bodø och Bergen), en Andra Chansen-omgång för de låtar som kommit trea och fyra och slutligen final i Oslo Spektrum med de åtta bidrag som överlevt hela vägen.

Om ni tycker att upplägget låter likt Sveriges kan det tilläggas att även SVT tyckte det. Så likt att det skulle komma att bli en del gruff om saken tv-bolagen emellan de närmaste åren.

En annan sak som väckte en hel del negativa reaktioner var att de norska låtskrivarna ganska långt lyste med sin frånvaro och att hela tretton av arton semifinalister hade svenska upphovsmän. Vi kan gissa att ett betydande antal av dessa redan hade ratats av Melodifestivalens urvalsjury innan de skickats till MGP.

När det väl gällde valde norrmännen ändå norskt framom svenskt och i finalen var både ettan och tvåan skrivna av lokala förmågor. Vinnarlåten var dessutom den enda i hela startfältet med norsk text.

Christine Guldbrandsen från Bergen hade debuterat tre år tidigare med albumet "Surfing In The Air" som sålde guld. Man försökte sig även på en försiktig utlandslansering och Christine hade bland annat varit gäst i den finska finalen 2004. Nu hade hon fyllt 21 och hade ännu ett album i ryggen, men hade också brutit med sitt stora skivbolag.

"Alvedansen" var ett ståtligt stycke etnoschlager med en tydligt skandinavisk profil, lite som en uppdaterad version av "Karusell" måhända. Efter framgången med Wig Wam året innan var Norge färdigt i final utan att behöva kvala och många förhandstippare trodde på minst lika stor framgång nu.

Det hade det kanske kunnat bli om inte Norge haft riktig otur i lottningen. De första nio bidragen i finalen var samtliga färdigt kvalificerade och mestadels av en riktigt medelmåttig sort. Norge sjöng mitt i smeten av jämntjocka bidrag och när Ryssland äntrade scenen som tionde land - och höjde temperaturen med ungefär tusen grader - glömde publiken allt de hört tidigare. Norge fick en del artiga poäng men fick nöja sig med en fjortondeplats.

Christine Guldbrandsen släppte två fullängdare till men upprepade aldrig framgången hennes första skivor haft och har istället koncentrerat sig på andra saker. 2008 debuterade hon på musikalscenen som Cosette i Les Misérables och två år senare startade hon gruppen The Nightingales tillsammans med tre andra sångerskor.

Melodi Grand Prix på turné skulle visa sig vara en riktig bergochdalbana som först skulle åka utför för att sedan vända spikrakt uppåt.

Christine Guldbrandsen / Alvedansen (Norge 2006)

14:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

Comme on s'aime / Monaco 1972

Hur ska man följa upp en framgång året efter att man har vunnit? Det varierar stort mellan tv-bolag. En del vill vinna på nytt medan andra vill vara helt säkra på att förhindra en dubbelseger. En del vill och vågar lite extra på hemmaplan medan andra föredrar att vara anonyma men värdiga i sin egen final.

Monaco hade en lite speciell sits då de tackade nej till att stå värd. Det beslutet framstår som ganska underligt i backspegeln för ett land som lever högt på turism.

Exakt varför TMC (Télé-Monte-Carlo) tackade nej verkar ingen veta längre. Man ordnade andra internationella evenemang och stadsstatens operahus var en mångsidig byggnad som exempelvis stått värd då furst Rainier gifte sig med Grace Kelly. Den mest sannolika förklaring jag hört är att EBU krävde en sändning i färg medan TMC ännu sände i svartvitt och inte hade råd att investera i färgkameror för en kvälls skull. 

Monegaskerna skickade därför iväg ett bidrag - som vilket land som helst - till finalen som slutligen kom att arrangeras i skotska Edinburgh. Monaco förblir det enda land som vunnit ESC utan att någonsin stå värd för tävlingen. Vi får se hur det går om San Marino någonsin skulle avgå med segern.

Att man inte satsade på en andra seger måste stått ganska klart så fort "Comme on s'aime" ("Som vi älskar varandra") spelades upp inför finalen. En högst genomsnittlig komposition - inte dålig men anonym - där versen och refrängen inte alls verkade hänga ihop.

Den framfördes av två artister som båda harvat runt i branschen i flera år utan att riktigt få till det. Anne-Marie Godart hade släppt sin första skiva redan som 16-åring sex år tidigare och den fem år äldre Peter McLane - född i Frankrike men passande nog med skotskt påbrå - hade också sjungit solo och i olika band.

Deltagandet var sannolikt främst ett försök att lansera honom - singeln gavs ut på hans skivbolag Philips medan hon hade kontrakt med Polydor - men juryn lät sig inte imponeras och med viss rätt kom Monaco trea från slutet. 

Året därpå kom Anne-Marie Godart trea i den franska finalen. Hon tävlade i flera internationella sångtävlingar och trots att hon verkar ha avslutat sin skivkarriär i slutet av 1970-talet har hon fortsatt att sjunga och ge konserter, och ibland dyker hon upp på tv. 

Peter McLane blev hyfsat framgångsrik som en del av Pop Concerto Orchestra tillsammans med Olivier Toussaint (Monaco 1978) och Jean Badlot (Monaco 1979). När gruppen splittrades försökte han sig på en ny solokarriär men sadlade sedan om och blev konstnär specialiserad inom plastisk konst. 

Peter McLane & Anne-Marie Godart / Comme on s'aime (Monaco 1972)

16:e plats av 18 bidrag i Edinburgh

Walking Out / Armenien 2019

Armenien hade åkt på pumpen i Lissabon och missat finalen för andra gången under sin eurovisionsbana. Så kunde man inte ha det och på tv-bolaget i Jerevan verkar man ha tänkt till en stund. När hade man senast lyckats riktigt bra och kunde man ställa upp med något liknande?

I Stockholm 2016 hade Iveta Mukuchyan landat bland de tio främsta. Det man behövde var tydligtvis en lokal Beyoncè-typ med en hyfsat modern låt, gärna med ett positivt tema och ett tydligt budskap.

Srbuhi Sargsyan - utbildad vid Jerevans konservatorium och mest känd under sitt artistnamn Srbuk - verkade väl utrustad att spela rollen man ville visa upp för världen. Hon hade kommit tvåa i armeniska X-Factor 2010, bildat sitt eget band och tagit sig en bra bit i ukrainska The Voice.

"Walking Out" var tänkt att vara en sång om en stark kvinna som lidit och fått sitt hjärta krossat av sin älskade, men som nu bestämt sig för att bara släppa allt och gå sin väg. Såväl texten som videon anspelar på våld mot kvinnor, ett tema som låg i tiden.

Kvinnor har av tradition en svag ställning i det armeniska samhället. Skilsmässor har i princip varit tillåtna men har omgärdats av ett kraftigt socialt stigma. Det uppskattades att så många som 60 % av samtliga armeniska kvinnor utsatts för familjevåld minst en gång i sitt liv. Enligt statistiken begås 15 % av samtliga mord i Armenien inom hemmets väggar. Familjevåld anses vara en privat angelägenhet som sällan utreds av polisen.

Att då ställa upp med en sång om att man som utsatt kvinna bara ska ta sig i kragen och ge sig av är måhända mer cyniskt än stärkande.

Vad de europeiska tittarna än tyckte om budskapet så fungerade inte Armeniens bidrag alls i Tel Aviv. För andra året i rad blev det flopp i semifinalen och resultatet var landets dittills sämsta. Om det alls berodde på den töntiga sekvens där regissören klippte in en bred bild på en tom arena - där det då skulle varit publiken som vandrat ut? - kan vi låta vara osagt.

Srbuk / Walking Out (Armenien 2019)

16:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Tel Aviv

Die ganze Welt braucht Liebe / Österrike 1958

Det kanske inre direkt vimlade av artister som höll internationell klass i Österrike i slutet av 1950-talet så det är inte underligt att ORF ville att Liane Augustin skulle representera dem i ESC. Hon var framgångsrik som sångerska och skådespelare och hade visat sig vara en på det hela taget driftig typ.

Hon föddes i Berlin 1927 som dotter till en österrikisk skådespelare och en tysk konsertsångerska. När bombningarna av Berlin intensifierades i slutet av andra världskriget lämnade fadern sin karriär och tog med sig familjen till sin hemstad Wien, där Liane skulle finna sig tillrätta ordentligt.

Hon studerade sång och muntlig framställning och då hon sjöng för de amerikanska soldaterna efter krigsslutet visade hon sig vara en riktig språkbegåvning. Hon kunde sjunga på sex språk - tyska, franska, engelska, italienska, ungerska och svenska - vilket ledde till ännu fler jobb. Om hon förstod vad hon sjöng på alla språken är oklart men bollen var i rullning och karriären tog fart.

Liane Augustin spelade in en mängd skivor som märket Vanguard även gav ut i USA. Hon gjorde succé i studion, på scen och på vita duken. Hennes första make var en rik affärsman som köpte henne en egen bar där hon kunde producera sina egna scenprogram. Paret fick en dotter men skilde sig efter bara några år.

1958 skickade ORF henne till ESC i Hilversum med sången "Die ganze Welt braucht Liebe" ("Hela världen behöver kärlek"). Att komma på femte plats av tio bidrag låter kanske inte så imponerande men till dags dato har endast fyra österrikiska bidrag placerat sig högre än så (1964, 1966, 2014 och 2018). Att delta i ESC var inget annat än en liten parentes i Liane Augustins karriär och hon spelade aldrig in sitt bidrag på skiva.

På julafton samma år var både karriären och livet nära att ta slut. Det flyg hon reste hem med från Paris landade för häftigt och fattade eld på Wiens flygplats. Några minuter senare exploderade planet men då hade samtliga ombordvarande mirakulöst lyckats lämna vraket, endast med lättare skador.

Framgångarna fortsatte under det kommande decenniet med inspelningar och turnéer, men i början av 1970-talet började sångerskan uppträda alltmer sällan. 

Då Liane Augustin i slutet av april 1978 genomgick en relativt enkel operation tillstötte oväntade komplikationer och hennes liv gick inte att rädda. 2008 uppkallades ett torg i Wien - Augustinplatz - efter henne.

Liane Augustin / Die ganze Welt braucht Liebe (Österrike 1958)

Delad 5:e plats av 10 bidrag i Hilversum 

Utopian Land / Grekland 2016

Grekland hade förbättrat formen rejält och sedan semifinalen infördes 2004 hade man varit i final varje gång, plockat hem en seger och stått värd för hela tävlingen. Men de senaste åren hade varit fulla av stök och bök, grekerna hade tappat fokus och bidragen placerade sig allt längre ned i resultatlistan.

Greklands regering lade ned rundradiobolaget ERT för att ersätta det med den nya skapelsen NERIT. Hela projektet blev ett enormt fiasko och efter lite drygt två år erkände man sitt nederlag och lät en lätt restaurerad version av ERT återta sändningsfrekvenserna i radio och tv.

Gissningsvis tog hela händelseförloppet en hel del energi av alla inblandade och nu bestämde man sig att för första gången sedan 2004 välja bidrag helt internt utan något slags nationell final. Bara en vecka efter meddelandet att man väljer internt var man klara med sitt val.

Det nästan helt okända sexmannabandet Argo - som spelat ihop under tio års tid under namnet Europond - skulle få representera Grekland i Stockholm med en låt som enligt ERT handlade om såväl den aktuella flyktingkrisen som landets egna finanskris men som trots det var "glad och positiv". 

"Utopian Land" hade text på engelska och grekiska, samt ett par partier på en speciell dialekt känd som pontisk grekiska. När den spelades upp för publiken i början av mars kunde man konstatera att den hade en hel del lokal klang och färg men att den var ovanligt blek för att vara ett grekiskt bidrag.

Det tyckte allt att döma även producenterna på SVT som tilldelade Grekland startnummer två i sin semifinal. Fem av Argos medlemmar samt en extra dansare gjorde så gott de kunde men bidraget gick tittarna förbi och för första gången sedan 2000 saknades Grekland i en ESC-final.

Argo verkar ha förblivit lika anonyma efter ESC som de varit tidigare för den stora publiken och ERT kunde krasst konstatera att det inte varit någon succé med interna val. Nästa år skulle tittarna släppas tillbaka in i processen, åtminstone till en viss del.

Argo / Utopian Land (Grekland 2016)

16:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Stockholm

On My Way / Slovenien 2017

När #metoo-kampanjen briserade över världen på allvar i oktober 2017 hördes skarpa invändningar, framför allt från vissa grupper av män. Män som nu ansåg sig ha tappat allt sitt manöverutrymme. Fick man inte längre kramas, ge komplimanger eller beröra kvinnor i sin omgivning?

En del hävdade att kampanjen skulle stå män i offentligheten dyrt. Att mäns karriärer skulle raseras och ta slut så fort någon kunde påtala något litet som någon kunde anse gå över gränsen. Kanske var den rädslan genuin men de flesta visste redan då att sexuella övertramp sällan är något som kostar manliga kändisar karriären.

Ta Omar Naber (Slovenien 2005) som exempel. Han var inte ens en särskilt stor stjärna - känd för en större publik men inte förfärligt framgångsrik - då han dömdes till sju månader i fängelse efter att ha begått ett övergrepp mot en kvinna på en nattklubb i Ljubljana.

Där kan man tänka att en karriär skulle ha tagit slut och att många dörrar skulle ha stängts, men Omar Naber jobbade vidare. Tre år senare släppte han en skiva på engelska, möjligen med hopp om en internationell karriär, och 2017 vann han den slovenska uttagningen till ESC för andra gången.

"On My Way" - med text och musik av Omar Naber själv - var en underlig vinnare på flera sätt. Ett riktigt svagt och vingligt försök till musikalballad, utan någon klimax eller något spänningsmoment.

På andra plats kom brödraduon BQL som var mycket populära och vars första singel toppat de nationella topplistorna några månader tidigare. Den så kallade expertjuryn höll ned popkillarna så mycket de kunde och vräkte poäng över Omar Naber istället och så fick han åka till Kiev en andra gång. Där floppade han högst förväntat och välförtjänt och hamnade på näst sista plats i semifinalen.

Att missa finalen en andra gång verkar ha varit en mycket mer effektiv karriärstoppare och av allt att döma har det varit rätt tyst om Omar Naber sedan dess.

Omar Naber / On My Way (Slovenien 2017)

17:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev

Muistathan / Finland 1972

I dagens läge är de allra flesta bidrag som syns och hörs i Eurovision Song Contest inskickade som mer eller mindre färdiga paket, Färdigt producerade, färdigt uttänkta, inte sällan färdigt anpassade för en redan utvald artist. Så har det verkligen inte alltid varit.

Fram till och med 1980-talet försökte de flesta deltagande tv-bolag tvärtom att själva kontrollera sina uttagningar så långt som möjligt istället för att springa skivbolagens ärenden.

I den finländska finalen 1972 valdes låtarna ut först och sedan nominerade Yle lämpliga artister. Att framföra ett bidrag var alltså snarast vilket tv-jobb som helst och det var verkligen inte säkert att man själv gillade låten man sattes att framföra. Man kom till studion, sjöng sin låt och så fick tittarna välja vinnare genom att skicka in vykort.

Att vinnarna Päivi Paunu och Kim Floor ogillade den låt tittarna valt ut gjorde de ingen hemlighet av. De båda gjorde narr av hur rysk den lät och hur irrelevant den var. Hur de nästan skämdes för att sjunga den.

Päivi var skådespelerskan som satsat på en sångkarriär istället. Hon var ett etablerat namn som legat etta på de finska listorna med sin finska version av "Those Were The Days". Kim Floor var ett nyare ansikte för publiken och kunde kanske ha visat sig lite glad för chansen att synas, kan man tycka.

Trots att de sade sig ogilla låten gav de båda järnet såväl i den vintriga förhandsvideon som spelades in i Kims hemstad Borgå som på scenen i Edinburgh. Särskilt den sista refrängens accelerando slog det gnistor om och "Muistathan" ("Du minns väl") imponerade på en och annan inför finalen. BBC:s kommentator Tom Fleming kallade Kim och Päivi "en synnerligen attraktiv duo". 

En tolfteplats var inte så pjåkigt för Finland, som dessutom blev hela Nordens mest framgångsrika bidrag. Päivi Paunu och Kim Floor ville ändå skaka av sig låten och gå vidare i sina karriärer. Det gick sådär.

Päivis karriär gick som på räls i några år till men stannade av i mitten av 1970-talet. Då bildade hon först trion Mirumaru tillsammans med Titta Jokinen och Paula Nurminen - de kom femma i den finska finalen 1978 - för att sedan utbilda sig till talpedagog.

Kims musikkarriär tog aldrig riktigt fart på allvar. Istället ägnade han sig åt skådespeleri och i början av 1990-talet blev han programledare för Lyckohjulet på finsk tv. 

När de båda återförenades för att mima sin gamla tävlingslåt i en av de finska semifinalerna 2007 stod det klart för många i publiken att livet kanske inte behandlat Päivi Paunu särskilt varsamt. Hon gav ett lätt förvirrat och bittert intryck under ett par obekväma minuter i direktsändning. Några år senare drabbades hon av cancer i munnen och avled i december 2016, knappt tre månader efter sin 70-årsdag. 

Päivi Paunu & Kim Floor / Muistathan (Finland 1972)

12:e plats av 18 bidrag i Edinburgh

Yaz bitti / Turkiet 1992

Det tidiga 1990-talet var långt ifrån någon jubeltid för Eurovision Song Contest. Tiden verkade ha sprungit ifrån tävlingen som inte längre skapade några större hits, och flera av deltagarländerna började tröttna allt mer.

Ingen kan väl klandra turkarna om de började tappa sugen efter sjutton år utan framgång? Vad man än hittade på blev det tummen ned och man hade nästan bara dåliga placeringar. 

Nu hade de lokala stjärnorna tröttnat - ingen ville längre göra bort sig inför internationell storpublik - och de turkiska uttagningarna dominerades alltmer av okända talanger.

Inte var Aylin Vatankoş något känt namn för den stora publiken då hon vann den turkiska finalen 1992. Hon var en 22-årig musikstuderande från İzmir som nu gjorde sitt största framträdande hittills.

"Yaz bitti" ("Sommaren är över") var något så ovanligt som en glad turkisk reggaeschlager, skriven av Aldoğan Şimşekyay som själv var musiker och sångare. Han sjöng i kören bakom Aylin och bjöd på en sällsamt svajande koreografi tillsammans med sina söner Kemal och Uğur, och i mellanspelet brände han av ett par riktigt höga falsettoner.

I Malmö trodde ingen på turkisk framgång och SVT:s kommentator Björn Kjellman beskrev bidraget som "trevligt men lättglömt". I vanlig ordning hamnade Turkiet i den absoluta botten. Fler verkar ha lagt märke till att Aylin råkade visade underbyxorna då hon vinkade till publiken än själva låten.

Aylin Vatankoş blev aldrig någon stor stjärna men har fortsatt att göra musik sedan dess. Hon har släppt två album i eget namn och gav ut en singel så sent som 2020.

Också bröderna Şimşekyay har fortsatt med musik. Uğur gav ut en popskiva och spelade in ett par musikvideor 1998 men satsningen verkar inte ha fått någon fortsättning. Kemal skriver och producerar låtar främst för andra artister som Ebru Gündeş och Mustafa Sandal.

Aylin Vatankoş / Yaz bitti (Turkiet 1992)

19:e plats av 23 bidrag i Malmö

Dans le jardin de mon âme / Schweiz 2002

Det har inte varit helt ovanligt i den schweiziska eurovisionshistorien att artister passat på och sjungit på ett annat språk än sitt egna när man ställer upp i ESC. Sandra Simò, Paola och självaste Lys Assia hade gjort just detta medan exempelvis Peter, Sue & Marc sjungit på nästan alla språk som finns.

Francine Jordi var hemma från kantonen Bern och sjöng för det mesta på tyska, men tyckte att franska var ett bättre språk i ESC. Statistiken höll med: överlag lyckades Schweiz mycket bättre på franska än på tyska.

Francine hade uppträtt i stora sammanhang redan som barn men fick sitt stora genombrott då hon 21 år gammal vann Grand Prix des Volksmusik 1998. Hon blev ett känt ansikte, gav ut två album och var det största namnet som ställde upp i 2002 års schweiziska final.

Hon hade själv skrivit text och musik till "Dans le jardin de mon âme" ("I min själs trädgård"), ett oklanderligt stycke standardballad som den franska texten till trots kändes mycket tysk. Francine spelade passande nog in även en tysk version som fick ge titel till hennes tredje fullängdare.

Trots att Francine gjorde allt rätt och sjöng bra framstod tävlingslåten som förkrossande gammaldags och nattstånden i Tallinn och hamnade trea från slutet. Schweiz fick stå över finalen i Riga året därpå men det påverkade inte sångerskan desto mer. Hennes popularitet bara ökade på hemmaplan.

Hon bjöd skvallerpressen på rubrikkalas då hon lämnade sin man för sångaren Florian Ast. Tillsammans spelade de in skivan "Lago Maggiore" som toppade den nationella albumlistan innan Ast efter ett drygt år lämnade henne för en annan kvinna.

Francine Jordi har med åren också blivit en uppskattad programledare i tv. 2018 meddelade hon att hon genomgått kemoterapi efter att ha drabbats av bröstcancer. Två år senare släppte hon ett nytt album och toppade för andra gången den schweiziska topplistan.

Francine Jordi / Dans le jardin de mon âme (Schweiz 2002)

22:a plats av 24 bidrag i Tallinn