1956 - 2019 sändes Eurovision Song Contest årligen utan avbrott. Under de åren har 1564 bidrag framförts i tävlingen. Varje bidrag har sin egen historia. Här bloggar jag om dem alla, ett bidrag i taget.
Att välja är inte alltid det lättaste. Polska bandet Ich Troje ("De där tre") hade skickat in låtar till både den polska och den tyska uttagningen inför Riga 2003 och borde nu egentligen bestämma sig för vilken av de båda man ville ställa upp i.
Sedan gruppen bildats 1996 hade man byggt upp en stor popularitet och sålde skivor i ofantliga mängder. Trots att kritikerna avskydde dem och sångaren Michał Wiśniewski glatt uttalade sig om hur han inte alls kunde sjunga hade bandets två senaste album båda sålt tillräckligt för att belönas med diamantskivor.
Man hade med andra ord goda chanser till framgång i Polen men det skulle utan tvivel vara roligt att brejka på den tyska marknaden också. Bandet bestämde sig för att inte välja - man ställde upp i båda länderna så fick man se hur det gick.
Man hade inte behövt oroa sig så mycket. "Liebe macht Spaß" ("Kärlek är kul") blev bara femma i Tyskland medan "Żadnych granic" ("Utan gränser") vann den polska finalen.
Vinnarlåten var ett bombastiskt paket om längtan att få skåda jorden enbart från rymden och varken se gränser eller krig, endast hur vacker världen är. Texten sjöngs på polska, tyska och ryska och i videon fläskade man på med vita kläder, fladdrande tyger och duvor.
Många tyckte det var förfärligt och ett riktigt pekoral men i Riga tog sig Polen in bland de tio bästa för andra gången. Ich Troje slog aldrig igenom helt i Tyskland men förblev ett stort namn på hemmaplan och skulle några år senare gruppera om sig för ett nytt försök i ESC.
Ich Troje / Keine Grenzen – Żadnych granic (Polen 2003)
7:e plats av 26 bidrag i Riga
Man skulle kunna tro att Romuald Figuier samlade på små länder, åtminstone då det gällde sångtävlingar. 1964 hade han representerat Monaco vid ESC i Köpenhamn med gott resultat och nu var han tillbaka i samma tävling - men för Luxemburgs räkning.
Året innan hade han dessutom blivit väldigt populär vid den internationella melodifestivalen i Rio, där han representerade Andorra av alla länder. Hans egenhändigt komponerade "Le bruit des vagues" imponerade på såväl publiken som juryn och kom på en femte plats. Skivan sålde dessutom rätt bra i Sydamerika efteråt.
I Madrid gick han ut som nummer två med sin struttiga och melankoliska "Catherine", en sång om en barndomsförälskelse som man gett kex och choklad men inte fått ett jota tillbaka av. Sött men också lite väl slätstruket för att ha en riktig chans och placeringen blev blygsam.
Inte undra på att Romuald vände näsan tillbaka mot Rio där han senare samma år än en gång kom på femte plats - än en gång under Andorras flagg - med "Tous les printemps du monde".
Romuald / Catherine (Luxemburg 1969)
11:e plats av 16 bidrag i Madrid
Det är svårt att förstå riktigt hur älskad Mia Martini (Italien 1977) var i den italienska musikvärlden, men ett exempel är då sångerskan 1982 för första gången deltog i Sanremofestivalen. När juryn inte uppskattade hennes bidrag tillräckligt mycket instiftade den församlade presskåren ett eget pris som de kunde ge henne.
Men vad gör man när man har all denna kärlek strömmande emot en från olika håll? Om man ändå inte är lycklig eller känner sig tillräcklig eller hel? Musiken räckte inte till och 1983 lämnade Mia Martini rampljuset för ett nytt liv långt borta från offentligheten.
Jag blev inte lycklig av det heller, berättade hon då hon gjorde comeback vid Sanremo 1989 med den magnifika "Almeno tu nell'universo" - en av alla tiders mest älskade italienska sånger som inte heller den vann juryns gillande men som belönades med pressens pris.
1992 valde Rai än en gång att skicka Mia Martini till ESC men efter att ha stått värd året innan var italienarnas engagemang lågt och man förmådde inte ens göra något slags förhandsvideo. SVT svängde ihop en enkel variant medan exempelvis BBC gjorde en egen presentation för sitt införprogram.
"Rapsodia" var en vacker och melankolisk sång, även om den delade åsikter. Lasse Anrell kallade i Aftonbladet Mia Martinis röst för sliten och ful och lovade äta upp Colosseum om Italien vann. Han fick en svettig omröstning då Mia Martini i ett skede närmade sig den absoluta toppen.
Mia höll sig kvar på toppen av italiensk showbiz men fick allt större problem med hälsan. Tre år och tre dagar efter att hon tävlat i Malmö återfanns hon död. Enligt obduktionen hade hon drabbats av hjärtstillestånd till följd av en överdos kokain.
Mias kända lillasyster Loredana Bertè har flera gånger talat om den psykologiska misshandel syskonen utsatts för under barndomen, framför allt av sin våldsamma far. Loredana hävdar att Mia för evigt skadats emotionellt och därför haft svårt att känna sig älskad eller uppskattad.
Idag nämns Mia Martinis namn med yttersta respekt i Italien som en av alla tiders främsta tolkare av populärmusik. Det presspris som instiftades i Sanremo för hennes skull bär sedan 1996 hennes namn.
Mia Martini / Rapsodia (Italien 1992)
4:e plats av 23 bidrag i Malmö
Om den egna karriären inte riktigt utvecklas som man skulle vilja finns det flera kreativa sätt att ta hjälp av vad andra åstadkommit tidigare. Man kan imitera Elvis eller Abba eller Beatles eller starta någon typ av mer generellt coverband. 2006 startade Regina Ósk och Friđrik Ómar Eurobandiđ som nästan uteslutande spelade covers på kända låtar som deltagit i Eurovision Song Contest. Det blev snabbt en stor succé som älskades av publiken, men så har Island också i alla år hyst en ovanligt intensiv kärlek till ESC.
Inte för att Regina och Friđrik skulle haft dåliga karriärer på eget håll heller - på egen hand hade de varit nära att vinna Söngvakeppnin såväl 2006 som 2007 - men tillsammans slog det gnistor om dem på ett annat sätt.
När de ställde upp tillsammans i den isländska finalen 2008 gick de hela vägen med ett stycke uppdaterad schlagerpop av ett märke som varit hårdvaluta i de flesta nordiska länders uttagningar de senaste åren. Inför Belgrad fick ”Fullkomiđ líf” engelsk text av självaste Paul Oscar (Island 1997), även om Peter Fenner senare gick in och petade lite med rödpennan bland formuleringarna.
Euroband, som man kallade sig i ESC, lottades att sjunga först i den andra semifinalen - för första gången ordnades två semifinaler istället för en - och för första gången sedan 2004 fick islänningarna sjunga i final. Då gjorde det inte så mycket att låten hamnade strax under mitten av resultatet.
Singeln blev populär hemma på Island och fansajten ESC Today gick i spinn och gav Eurobandiđ sju utmärkelser när de summerade året: bland annat ”bästa låt” och ”bästa framträdande”.
Euroband / This Is My Life (Island 2008)
14:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad
Man vet väldigt lite om den belgiska finalen 1958 utöver det faktum att den faktiskt anordnats och att Fud Leclerc för andra gången fick äran att representera pommes fritens hemland internationellt. Sjöng han alla låtarna? Hur lät resten av startfältet? Ingen verkar riktigt veta.
Låt gå för att vi inte vet värst mycket om hur bidraget valdes ut, men ”Ma petite chatte” (”Min lilla kissemiss”) säger en hel del om sin tid och det sena 1950-talets syn på könsroller och sexualitet. Även rent musikaliskt är den en rätt bra representation av hur populärmusiken lät där och då.
Textens jag känner sig deppig och nere då han får syn på sina drömmars flicka på stan. Hon kommer fram till honom och erbjuder honom lyckan och han tackar stormförtjust ja. Det texten antyder är helt tydligt att hon är prostituerad - det passade sig verkligen inte för anständiga flickor att ta kontakt med herrar i offentligheten (jämför Västtyskland 1959). Det tål också att påpekas att ”chatte” även är en vulgär synonym för det kvinnliga könsorganet.
”Jag kunde aldrig tro att det fanns så härliga leksaker som hon i världen” sjungs det i texten, sextio år innan Netta Barzilai visade vart skåpet ska stå.
Den förtjuste gossen gör ändå det enda rätta och gifter sig med flickan för att dels göra henne redbar och dels för att få ha henne för sig själv. Med tanke på den tidens pryda moral avslutas hela texten dessutom med en maffig anspelning på sex:
Hon gör allt för att tilltala pojkar Hon gör allt som får dig att tappa vettet Och allt det där man inte kan nämna i en sång
Fud Leclerc / Ma petite chatte (Belgien 1958)
Delad 5:e plats av 10 bidrag i Hilversum
Efter sju år av internationell framgång var det kanske inte så underligt att den estniska uttagningen Eurolaul förvandlats till något av ett getingbo. Det fanns många som gärna ville representera Estland i grannlandet Lettland. Det var inte oviktigt att visa framfötterna inför grannarna i söder.
Stor uppmärksamhet fick Vanilla Ninja - ett nytt tjejband med attityd - och när den estniska publiken fick utse sin favorit i en telefonomröstning vann vaniljninjorna med överlägsen marginal. Dessvärre fick inte esterna själva bestämma något alls - hela slutresultatet låg i händerna på en skara internationella experter som Michael Ball (Storbritannien 1992) och Moshe Datz (Israel 1991, 1995, 1999).
Istället blev det strid på kniven in i det sista mellan en stor ballad av Koit Toome (1998, 2017), med Maarja (1996, 1997) och Evelin Samuel (1999) på körsång, och ett stycke baltisk britpop framförd av gruppen Claire’s Birthday. Med en enda poängs marginal gick guldet till bandet.
Claire’s Birthday hade bildats av sångaren och låtskrivaren Vaiko Eplik 1997 och hade haft en framgångsrik bana. Tre år senare fick man karriärens möjligen största hit Med ”Venus”. Bandets basist Ivo Etti var dessutom storebror till Ines (2000).
Claire’s Birthday hade egentligen ställt upp i Eurolaul som ett skämt och var rätt förvånade över att ha vunnit. Kort tid efter vinsten i den nationella finalen meddelade man att man bytte ut gruppens namn och att man hädanefter skulle kalla sig Ruffus.
För första gången sedan 1996 slog den internationella panelens utslag riktigt fel och i Riga fick Estland sin sämsta placering sedan debuten. Åtminstone slog man värdlandet Lettland, men Estland skulle få vänta i många år på nya framgångar. Senare under 2003 meddelade Vaiko Eplik att han upplöste bandet för att söka sig nya musikaliska vägar.
Ruffus / Eighties Coming Back (Estland 2003)
21:a plats av 26 bidrag i Riga
Man skulle lätt kunna tro att Schweiz inte hade någon tilltro till sina egna artister. För andra gången på sex år vann en kanadensisk artist den schweiziska finalen och fick försvara de helvetiska färgerna i ESC.
Varför artisterna från Québec dök upp just i Schweiz är något av ett mysterium. Här finns ingen självklar koppling och Schweiz har ingen särskilt imponerande egen musikmarknad. Det skulle varit mer sannolikt att kanadensarna skulle velat tävla för Frankrike i så fall.
Hur som helst hade det ju gått vägen då Céline Dion representerat alplandet i Dublin 1988. Nu satte man hoppet till Annie Cotton - en 17-åring från Montreal med lång erfarenhet av att underhålla. Inte minst hade hon skådespelat i ett par avsnitt av Watatatow, en klassisk ungdomsserie och långkörare som gjordes i närmare hundra avsnitt under femton år.
Riktigt hur Christophe Duc och Jean-Jacques Egli (Schweiz 1987) fick kontakt med Annie förtäljer inte historien men väl på plats i den schweiziska tv-studion blev det en promenadseger med fullpoängare från samtliga jurygrupper utom en.
”Moi, tout simplement” (”Jag, helt enkelt”) var en klassiskt uppbyggd schlagerballad - som möjligen kändes snäppet mer tysk än fransk - med en text som förkastade alla som söker framgång och kändisskap bara för sakens skull. Den texten har knappast blivit mindre aktuell med åren.
I Millstreet höjde sig den schweiziska delegationen flera grader. Låten hade fått ett stort och luftig arrangemang som passade väl för den irländska orkestern och Annie sjöng betydligt vassare än i den nationella finalen. Det bar förvånansvärt långt och Schweiz hade häng på segern nästan ända in i det sista.
Idag har ”Moi, tout simplement” skrivit in sig i eurovisionshistorien även av en annan anledning. I drygt tjugofem år var det den sista låten på franska som placerat sig bland de tre främsta i en ESC-final.
Den massiva franskspråkiga dominansen från tävlingens tidiga år vittrade bort och det skulle ta ända fram till 2021 innan någon låt på franska skulle visa framfötterna på nytt, men då skedde det med besked: Frankrike kom tvåa och Schweiz trea.
Annie Cotton blev aldrig någon lika stor stjärna sådär som Céline Dion blivit men skådespelar ännu hemma i Québec där hennes röst inte minst hörts i många reklamfilmer.
Uppdaterad 25 oktober 2021
Annie Cotton / Moi, tout simplement (Schweiz 1993)
3:e plats av 25 bidrag i Millstreet
Utvecklingen går inte att hålla tillbaka hur länge som helst. Den stora orkester som under så många år varit självklar i ESC hade alltmer förvandlats till en stycke dekor. Ett dyrt stycke dekor som allt färre använde sig av.
Det gamla regelverket - på plats sedan 1973 - sa att man fick spela in ett par instrument på band under förutsättning att de redovisades på scenen och spelades av samma person som också spelade på bandet. 1997 släppte man hästarna fria - nu fick alla lägga så mycket musik man bara önskade på tejp och ingen behövde använda orkestern alls. I Jerusalem 1999 genomfördes Eurovision Song Contest för första gången med enbart förinspelad musik.
Nu skulle alla bidrag för första gången låta precis som det var tänkt och ingens egna och speciella sound skulle förstöras av någon orkester i otakt. Riktigt så smidigt gick övergången ändå inte.
Turkiska TRT - som aldrig varit kända för sina framstående ljudtekniker - kom exempelvis till Jerusalem med ett alldeles för tunt backing track. Hur mycket man än höjde volymen i kontrollrummet lät det hela mjäkigt och svagt.
”Dön artik” (”Kom tillbaka”) var ändå en bra låt, en discofierad variant på ”Dinle” från 1997 om man så vill. Sångerskan Tuba Önal (som ibland skriver sitt förnamn Tuğba) hade både närvaro och en bra röst, men hennes kompgrupp Mistik framstod som lite väl klämmig i sina försök att kompensera för den tunna bakgrunden.
Turligt nog satt turkarna i Tyskland beredda med sina telefoner i högsta hugg. En tolva från Tyskland höjde låten åtskilliga placeringar men resultatet var ändå en besvikelse och Tuba blev aldrig någon stor stjärna. Istället har hon ägnat sig åt att vara körsångerska åt andra och att ge Disneyfigurer turkiska sångröster.
Lite roligt skulle det ha varit att se hur tvåan i den turkiska finalen hade klarat sig internationellt. Åtminstone vann den OGAE Second Chance Contest senare samma år.
Tuba Önal & Grup Mistik / Dön artik (Turkiet 1999)
16:e plats av 23 bidrag i Jerusalem
De svenskskrivna låtar som Azerbajdzjan för det mesta ställde upp med hade börjat framstå som alltmer osäkra kort. Borta var de dagar då landet alltid tycktes befinna sig i närheten av slutstriden och vissa år hade man till och med snubblat till på kvalgränsen.
För första gången sedan debuten i Belgrad 2008 kallade man in en inhemsk låtsnickare för att göra grovjobbet. Isa Melikov var inte bara en väletablerad låtskrivare utan även manager, producent och skivbolagsdirektör. "Skeletons" skrev han i samarbete med Sandra Bjurman - som bland annat skrivet landets vinnarlåt 2011 - så helt utan svensk inblandning var man inte.
Diana Hajiyeva hade studerat musik i London och bildat gruppen Dihaj som mest ägnade sig åt mörk och suggestiv elektronisk pop. För ovanlighetens skull fick en azerbajdzjansk artist hålla kvar sin egen stil även i ESC - låten passade henne som hand i handsken.
Dessutom byggde man upp ett spännande och utmanande scennummer för Dihaj att sätta tänderna i. Hon satt i något slags klassrum med klotter på väggarna i sällskap av en man som iförd ett hästhuvud står uppflugen på en stege. Snyggt och kittlande och överlag riktigt välsjunget.
Till mångas stor förvåning - min, exempelvis - räckte inte skådespelet särskilt långt i finalen och nu började det viskas om att Azerbajdzjan efter röstningsskandalen 2013 inte längre vågade byta till sig poäng i finalerna utan istället satsade all kraft på att ta sig vidare från semifinalerna.
Att låta en inhemsk låtskrivare skapa en låt som skulle passa för den utvalda artisten var inget strategi man byggde vidare på. 2018 var man tillbaka i gamla spår och då missade man för första gången att ta sig till final.
Dihaj / Skeletons (Azerbajdzjan 2017)
14:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev
BBC meddelade att man än en gång tänkte välja ut sitt bidrag internt utan någon nationell final. Däremot fick alla som kände sig manade skicka in tävlingsbidrag. Dessutom stämde man av med landets skivbolag och finkammade BBC Introducing - bolagets plattform för talang utan skivkontrakt - i jakt på passande bidrag.
Det kom in knappt trehundra bidrag och i slutändan fastnade man för ett av dem. Utan någon som helst förhandsinformation presenterades det utvalda bidraget via en annan digital tjänst - BBC Red Button - och spelades upp i form av en video.
Det vore lögn att påstå att publikens reaktion var positiv. När man inte på något sätt motiverat sitt val eller förklarat varför just den här låten - en pastisch på 1920-talets rytmer uppblandade med en mer samtida ljudbild - var vad som bäst representerade Storbritannien ledde det till högljudda reaktioner på nätet.
Den mest förödande kritiken var kanske att många jämförde den med en klatschig och populär reklamjingel för potatisvåfflor från början av 1980-talet. Där försvann det sista hoppet om att någon skulle ta låten på allvar.
Electro Velvet - en duo sammansatt särskilt för sammanhanget bestående av Alex Larke och Bianca Nicholas - visade sig dessutom mer än lovligt oerfarna och lite lätt hjälplösa i sammanhanget. Storbritannien - landet som alltid dominerat europeisk underhållning - stod där med ett svängigt och glatt men amatörmässigt bidrag som helt tydligt inte skulle ha någon chans i tävlingen.
I slutändan blev det fem poäng - en från Malta, en från Irland och tre från San Marino - och Electro Velvet splittrades lika snabbt som de bildats. Det enda framgångsrika brittiska inslaget i ESC 2015 var en charmig och avslappnad Nigella Lawson som avlämnade poäng, delvis på franska.
Electro Velvet / Still In Love With You (Storbritannien 2015)
24:e plats av 27 bidrag (final) i Wien
En enda poäng hade det blivit i Neapel 1965, men det hindrade inte Simone de Oliveira från att bli en ännu större stjärna hemma i Portugal. Tillsammans med Madalena Iglésias (Portugal 1966) dominerade hon den lätta musiken under hela 1960-talet och inga andra kvinnliga artister kom i närheten.
Fyra år senare vann hon den portugisiska melodifestivalen med en sång som skulle kröna hela hennes karriär och bli den titel hon för alltid skulle förknippas med. Underligt nog var inte "Desfolhada portuguesa" alls skriven för henne, utan för Madalena Iglésias. Hon tackade nej eftersom hon tyckte texten var för fräck.
Sången handlar på ytan om en skördetid och majs som ska skalas men hela texten osar av sexualitet, något som ansågs upproriskt i diktaturen Portugal.
Vid sin avfärd till Madrid stöttades Simone av hundratals fans som önskade henne lycka till och förväntningarna var högt ställda på ett gott resultat. Spansk tv döpte på eget bevåg om sången till "Deshojada" då originaltiteln påminde opassande mycket om ett snuskigt ord på spanska.
Trots ett synnerligen kraftfullt framträdande blev det ännu en bottenplacering för Portugal och nu var måttet rågat. När Simone återvände till Lissabon möttes hon av gråtande fans som ville trösta henne. Landets kulturskribenter sågade ESC i sina spalter och året efter stannade Portugal hemma.
Kort tid efter finalen i Madrid fick Simone de Oliveira problem med stämbanden och de kommande två åren breddade hon sitt register genom att vara programledare i både radio och tv i väntan på att få ordning på rösten på nytt.
Än idag (2018) är Simone de Oliveira ett tungt och aktat namn inom portugisisk musik. Många höjde på ögonbrynen då hon 2015 ställde upp än en gång i den inhemska ESC-uttagningen, men sångerskan förkunnade att hon enbart ville sjunga för hemmapubliken och inte hade någon som helst avsikt att representera sitt land i Wien.
Simone de Oliveira / Desfolhada portuguesa (Portugal 1969)
15:e plats av 16 bidrag i Madrid
Gissningsvis finns det tusentals historier och sagor och fabler i världen vars moral går ut på att nör man lastar för mycket på lasset så vinglar det lätt till och rasar omkull rakt ned i diket. Ändå verkar det vara en svår läxa för världen att lära sig.
Rebeka Dremelj valdes till Miss Slovenien 2001 och använde sig av uppmärksamheten för att starta en sångkarriär. Det gick bra och där hon ställde upp i den slovenska uttagningen till ESC 2005 hade hon redan två album i ryggen.
Hennes första eurovisionsförsök 2004 gav mersmak och året efter bjöd hon på ett fullständigt ogenerat stycke glittrig gaydisco med hög campfaktor. Möjligen en aning för mycket av allt i det konservativa Slovenien, men en tredjeplats antydde att hon var något på spåren.
Tre år senare blev det seger för ”Vrag naj vzame” (”Åt helvete med det”) - en samtida och energisk popschlager av ett nästan skandinaviskt snitt. Låten var skriven och producerad av det kroatiska bandet Karma. Trots att den spelades in på både kroatiska och engelska bestämde man att sjunga på eget språk i Belgrad.
Vem som än designat scenframträdandet hade tagit i rejält. Rebeka började sången i en bur bestående av gröna neonrör innan hon promenerade sina glitterdansare i koppel och slängde av sig sin kappa av aluminimfolie. Lite mer fokus på låten hade kanske inte skadat och nu snubblade slovenerna på målsnöret.
Misslyckandet i semifinalen har inte satt stopp för Rebeka som vid sidan av att sjunga vidare även skådespelat, varit programledare i tv och designat kläder.
Uppdaterad och korrigerad 9 januari 2022
Rebeka Dremelj / Vrag naj vzame (Slovenien 2008)
11:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Belgrad
Tyskland hade inte lyckats på länge och de senaste fem åren hade man samlat bottenplaceringar på hög. Det var knappast värdigt världens tredje största musikmarknad (efter USA och Japan) och nu krävdes krafttag.
Än en gång vände man sig till Stefan Raab (1998, 2000, 2004) och beställde fram en nationell final som kunde ge fina tittarsiffror och ett resultat i ESC som kunde låta den tyska publiken känna sig stolt. Raab lär ska ha varit tveksam till en början men tackade ja efter en del funderande.
Resultatet blev ett slags ”icke-Idol” - en talangjakt där man uttalat sökte nya artister som redan hade en färdig stil och identitet och personlighet att utgå ifrån istället för att anpassa artisten efter en låt eller ett skivbolags önskemål.
"Unser Star für Oslo" var ett samarbete mellan ARD och kommersiella Pro Sieben (där Raab var stor stjärna) och där tjugo hoppfulla kandidater sållades ned till två finalister. Lena Meyer-Landrut och Jennifer Braun sjöng tre låtar var - två gemensamma och varsin egen.
När tittarna röstat klart stod Lena som lycklig vinnare - även om hon kostade på sig att vara en aning besviken över att inte få vinna med sin egna låt "Love Me", som hon dessutom varit med och skrivit tillsammans med Stefan Raab. Den besvikelsen lär snabbt ha runnit av. "Satellite" var en anslående poplåt - enkel, rak, effektiv - som dundrade rakt in på Tysklandslistans förstaplats och blev landets snabbast säljande digitala release någonsin.
18-åriga Lena var en frisk fläkt och en bra representant för en ny generation tyskar med gott självförtroende. Dessutom var hon den första tyska representanten som fötts efter den tyska återföreningen 1990 - en levande symbol för en ny tid.
Lenas charm fungerade inte bara på Tyskland - vid finalen i Oslo segade hon sig långsamt upp och förbi konkurrensen och tog sitt lands andra seger någonsin. Lena förvandlades till en riktig superstjärna som hördes och syntes överallt och som plockade hem alla musikpriser man kan få i hemlandet.
Snart nog togs det ovanliga beslutet att Lena dessutom skulle ställa upp på nytt och försvara sin krona på hemmaplan 2011.
Lena / Satellite (Tyskland 2010)
1:a plats av 25 bidrag (final) i Oslo
Esma Reždepova var inget mindre än en levande legend i Makedonien och i hela Jugoslavien. Från en ytterst modest barndom hade hon jobbat sig upp till en orubblig position inom folkmusiken och kallades ofta den romska musikens drottning.
Med hjälp av sin musik bekämpade hon fördomar mot romer och hjälpte till att sprida kunskap istället. Dessutom var hon en ihärdig aktivist och hade tillsammans med sin musicerande make uppfostrat inte färre än 47 barn. 2010 utsågs hon till en av världens femtio bästa röster av amerikanska National Public Radio.
Hon hade ställt upp i den jugoslaviska finalen redan 1971 och nu ville makedonisk tv ge henne äran att få representera sitt land internationellt. Det bestämdes att Esma skulle sjunga duett med den fyrtiotvå år yngre Vlatko Lozanoski, med artistnamnet Lozano.
Man offentliggjorde låten ”Imperija” som offentliggjordes med påkostad video och allt men bara några dagar senare bestämde man sig för att dra tillbaka låten. Ingen förklaring gavs, vilket födde en mängd mer eller mindre sannolika teorier:
Onödig nationalism. Det viftades en del med flaggor och anspelades på det antika Makedonien och Alexander den store. Kanske ansåg man det onödigt att reta upp Grekland då ländernas relation ändå förbättras med åren.
Lozano är avundsjuk. Det ryktades att den betydligt mindre kända Lozano kände sig för liten och osynlig bredvid Esma och krävde en låt där han fick sjunga mer.
Esma är ostämd. Även en av världens femtio bästa röster kan tappa stinget och det hävdades att hon inte riktigt klarade av den första låten längre.
Oavsett vilken av teorierna som stämmer - om ens en enda av dem gör det - så kändes ”Pred da sa razdeni” (”Före soluppgången”) mer som ett solonummer med Lozano där Esma kom intrallandes som en glad specialeffekt då och då. Möjligen inte fullt så värdigt som man hade tänkt sig från början. Poängen uteblev och låten kom näst sist i sin semifinal.
Såväl Esma som Lozano anklagades efter finalen för att ha uttalat sig homofobiskt om ESC. Esma dementerade raskt det hela och omfamnades varmt av flera ESC-sidor på nätet.
I december 2016 avled Esma efter en kort tids sjukdom, 73 år gammal. Hon var aktiv in i det sista. Lozano har däremot fört en ganska anonym tillvaro ofter finalen i Malmö och verkar varken ha släppt skivor eller deltagit några lokala sångtävlingar.
Esma & Lozano / Pred da se razdeni (Makedonien 2013)
16:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Malmö
Sedan Antenne 2 tagit över rodret 1983 hade kurvorna pekat nedåt och Frankrike hade inte varit i närheten av att ens placera sig bland de fem bästa något år. Marie-France Brière - en erkänt nyskapande producent med lång erfarenhet - hade tagit över som chef för kanalens ungdomsprogram och nöjesavdelning och hon var fast besluten att sätta ett avtryck också i eurovisionshistorien.
Ibland påstås det att hennes idé var att kontakta den mytiske och skandalomsusade Serge Gainsbourg (1965, 1967) och be honom skriva något uppseendeväckande. Gainsbourg hade under slutet av 1980-talet blivit alltmer av en provokationsmaskin som var fräck i munnen och ofta dök upp kraftigt berusad till konserter och tv-framträdanden.
Gainsbourg hade mycket riktigt skrivit texten till ”White And Black Blues” och syntes tydligt i videon, men kom in i bilden i ett sent skede. Marie-France Brières plan hade istället börjat med sångerskan Joëlle Ursull.
Joëlle var en 30-åring som gjort sig ett namn hemma på Guadelope - först som skådespelerska, sedan som medlem av den oerhört framgångsrika gruppen Zouk Machine. Efter en del inre stridigheter bröt hon sig loss 1988 och gav ut sitt första soloalbum.
Hon hade bett och temperament och vågade dessutom säga nej till monumentet Gainsbourg. Hans första textförslag - "Black Lolita" - avfärdade sångerskan som förnedrande och onödigt provokativt och legenden fick sudda ut och skriva om.
Som fransk representant i Zagreb blev hon snabbt pressens älskling. ”Alla med smak har Frankrike som favorit” skrev Expressen och på scenen sprakade och gnistrade det om den franska delegationen. Joëlle stack dessutom ut hakan och sade sig representera ”inte enbart mitt land utan även min ras”, då hon var den första franska representanten någonsin som inte var vit.
Frankrike fick hela sex tolvpoängare men även en hel del förvånansvärt låga poäng. Nollan från vinnande Italien var kontroversiell medan den från Luxemburg är direkt obegriplig. Taktik för att öka de egna chanserna? De skulle inte ha varit första gången i så fall.
Den delade andraplatsen kändes kanske lite snopen när man haft segern inom räckhåll men för första gången sedan 1977 blev den franska låten en ordentlig hit på hemmaplan och Joëlle blev en stjärna. Efter några år i Paris drog hon sig tillbaka för att fokusera på sin familj och har sedan dess koncentrerat sin karriär till Guadelope på nytt.
Zouk Machine fortsatte framgångsrikt på eget håll och fick 1990 karriärens största hit med ”Maldon”. Snart nog blev man osams också med sin nya sångerska och 2008 avvecklades gruppen.
Serge Gainsbourg avled i september 1991 till följd av en hjärtattack, 63 år gammal. Efter sin död har han i det närmaste helgonförklarats och ses idag som den kanske största popkonstnär Frankrike skådat.
Joëlle Ursull / White And Black Blues (Frankrike 1990)
Delad 2:a plats av 22 bidrag i Zagreb
En av den gamla skolans talangscouter hade fått ögonen på Lara Fabian då hon sjöng på en nattklubb i Bryssel. 18-åringen, som redan hade givit ut ett par singlar, erbjöds att tävla för Luxemburg vid ESC i Dublin och tackade glatt ja till uppgiften.
Inför finalen trodde de flesta bookmakers att det skulle stå mellan henne och Céline Dion som tävlade för Schweiz. De allra flesta verkar dessutom ha räknat med att Lara skulle dra det längre strået och ta en sjätte seger för Luxemburg. Det började lovande - "Croire" var en välskriven ballad av klassiskt snitt - men under den andra halvan av röstningen blev poängutdelningen förvånansvärt snål.
Lara blev fyra, skivan blev en modest försäljningsframgång och mannen som scoutat fram henne försvann ur bilden. Här kunde karriären mycket väl ha varit över, som för många andra lovande unga sångerskor som inte lyckats på första försöket.
Nu var inte Lara Fabian riktigt vem som helst och tänkte inte ge upp hur lätt som helst. Hon flyttade till Kanada, startade eget produktionsbolag och etablerade sig snabbt som en talang utöver det vanliga.
Med sitt tredje album "Pure" erövrade hon slutligen även det franskspråkiga Europa - skivan sålde i enorma mängder och nu blev Lara en riktigt monumental stjärna.
Hon har även gjort ett par mindre framgångsrika försök att erövra den engelskspråkiga marknaden - även om "I Will Love Again" blev en stor hit - men förblir ett stort namn i den franskspråkiga världen samt i Ryssland.
Lara Fabian / Croire (Luxemburg 1988)
4:e plats av 21 bidrag i Dublin
I början av 1970-talet stod skivbolaget Durium där med två artister som var båda var lovande men vars karriärer aldrig riktigt tagit fart. Dori Ghezzi hade haft en hit med "Casatschok" men sedan hade luften gått ur succén. Amerikanen Wesley "Wess" Johnson hade varit med i en framgångsrik grupp men bröt sig loss för att försöka klara sig på egen hand.
Wess fick idén att spela in "United We Stand" av Brotherhood of Man på italienska och parades ihop med Dori för den sakens skull. Singeln blev en framgång och nu satsade Durium på dem båda tillsammans. Det visade sig vara ett smart drag.
1974 vann man Rai:s stora underhållningsprogram Canzonissima med "Un corpo e un'anima" och nu förvandlades duon till en av Italiens verkliga storsäljare. Deras bidrag till ESC i Stockholm 1975 blev även en stor internationell hit och fler framgångar skulle följa.
De båda var aldrig ett par utanför scenen och när Dori fick barn med sin make - den omåttligt framgångsrike Fabrizio de André - lades duon alltmer på is.
1979 kidnappades Dori och hennes make av en liga på Sardinien och de båda hölls fångna i fyra månader innan de släpptes. Efter det koncentrerade sig Dori enbart på den egna karriären - 1983 fick hon en stor hit i Sanremo - innan hon lämnade scenen 1990 efter långvariga problem med stämbanden.
Wess fortsatte sin bana inom musiken men blev aldrig något stort namn på egen hand. 2009 avled han på ett sjukhus i Winston, USA, till följd av en svår astmaattack.
Efter hans död sade Dori Ghezzi att åren med Wess varit bland de roligaste och mest lärorika i hennes liv: "Han lärde mig allt. När jag ser tillbaka på oss nu ser jag att han var artisten och jag var körsångerskan."
Wess & Dori Ghezzi / Era (Italien 1975)
3:e plats av 19 bidrag i Stockholm
Nejlikerevolutionen 1974 hade störtat det portugisiska enväldet - Estado Novo - som styrt landet i över femtio år. Nu skulle Portugal bli demokratiskt och rättvist. Och socialistiskt.
Den nya konstitutionen 1976 var full av socialistiska och marxistiska mål och de nya ledarna gjorde ansatser att göra allt jordbruk i landet kollektivt. De politiska rörelserna på vänsterkanten var många och brokiga och hade allt svårare att komma överens. Under "den heta sommaren" 1975 såg det ett tag ut som om hela demokratiseringen skulle komma att stå på öronen. Det var turbulenta och laddade år för portugiserna.
Med tiden jämnades det politiska landskapet ut och läget stabiliserades. Idag är Portugal en avancerad och sofistikerad republik med välfungerande institutioner och stor social frihet. Då kan man väl kosta på sig att bli lite nostalgisk inför hur det var förr.
Homens da Luta ("Kampens män") var en grupp som ägnade sig åt improvisationsteater och som gjorde kärleksfulla parodier på den portugisiska revolutionens kända figurer. Egentligen var de skådespelare och inte sångare, vilket kanske hördes ibland.
Istället tog man sig till final 2011 med "A luta è alegria" ("Kampen är glädje") - en musikalisk demonstation komplett med slagord och plakat. Juryn var inte direkt extatisk och höll ned poängen för de revolutionära, men i telefonomröstningen pulvriserade man allt motstånd och vann stort.
För portugiserna var det att se den egna historien - inte minst de egna ESC-bidragen från 1975 och 1977 - i skrattspegel men det var kanske lite väl mycket begärt att Europa skulle ta till sig det hela i någon högre grad. Kampen för rättvisa och solidaritet belönades med en näst sista plats i Düsseldorf.
Gissningsvis såg en del av den portugisiska publiken mer än bara kitsch och nostalgi. Portugal hade drabbats hårt av den internationella finanskrisen och en och annan kunde säkert sakna ord som solidaritet på riktigt.
Homens da Luta / A luta è alegria (Portugal 2011)
18:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf
Precis som 2005 blev den rumänska finalen en tät kamp mellan två jämnstarka kandidater och som en extra kittlande bonus hade den ena av de två potentiella vinnarna skaffat sig en internationell publik.
Fyrmannabandet Akcent hade haft en hit över hela Europa med sin glada - och rätt sexistiska - hyllningssång "Kylie", tillägnad fröken Minogue i egen hög person. Nu hade man skrivit ihop en liknande popdänga, redo att erövra världen.
"Jokero" hade text på spanska - titeln är något slags ordvitsande variant på "Yo quiero" - och man hade hyrt in sångerskan Nico (Rumänien 2008) för att sätta extra fart på bidraget. Trots det fick man smäll på fingrarna till slut och segern gick istället till Mihai Trăistariu.
Mihai hade tidigare varit nära att få representera Rumänien i Stockholm 2000 som en del av duon Valahia. Sedan dess hade han dumpat sin sångpartner och satsat på en solokarriär.
"Tornerò" hade verser på engelska och refrängen på italienska, vilket föll sig ganska naturligt för rumänerna vars eget språk hör till den romanska språkfamiljen. Rumänska lär vara den renaste formen av latin som ännu talas i världen. Efter den rumänska finalen skrevs vissa passager av låten om för att sångaren skulle få visa upp mer av sin röst, som sträcker sig över fem oktaver.
För andra året i rad seglade Rumänien upp som en av de stora förhandsfavoriterna, men det gick rykten om att rumänsk tv själva inte var så nöjda med sin artist och att de ansåg honom vara duktig men lite tråkig. Såväl i förhandsvideon som live i Aten lyckades man dölja hans eventuella brist på star quality rätt bra.
Rumänien tog en ny hög placering och låten blev en betydande hit i flera länder - inte minst i Grekland och Finland där den tog sig in bland de tio bäst säljande singlarna. Trots framgången i Aten och flitig skivutgivning har inte Mihai blivit någon större hitmakare ens på hemmaplan.
Efter tio års frånvaro gjorde han 2016 comeback i den rumänska finalen. Han vann inte, vilket kanske var tur: det året uteslöts Rumänien ur tävlingen med kort varsel efter att TVR under flera år underlåtit att betala sina avgifter till EBU.
Mihai Trăistariu / Tornerò (Rumänien 2006)
4:e plats av 24 bidrag (final) i Aten
