28 februari 2017

Playboy / Finland 1966

Den lavin av ungdomlig popkultur som sköljde över världen tog olika lång tid på sig att infiltrera sig i olika länder och hade i det längsta svårt att göra sig gällande i ESC. Efter France Galls poppiga seger för Luxemburg 1965 bröts motståndet ned på åtskilliga håll och året efter skickade åtskilliga länder in unga artister med ungdomliga låtar.

Ett av dessa länder var Finland där den nationella finalen slutat i stor triumf för den unga popstjärnan Ann-Christine "Anckie" Nyström, som vunnit ett skivkontrakt via en sångtävling några år tidigare. I den oftast ganska välkammade finska schlagerfabriken var Anckie något alldeles eget, med ett hett temperament och en röst influerad av soulfyllda singlar från andra sidan Atlanten.

Att få representera Finland just i Radio Luxembourgs hemstad var en stor sak för Ann-Christine som dessutom fick gästa kanalen och skicka en hälsning hem till Finland i direktsändning.

"Playboy" var ett riktigt poppigt stycke med text och musik av trumpetisten och orkesterledaren Ossi Runne som året innan fått anställning på den finska rundradions dansorkester och därför också dirigerade i Luxemburg. Han föddes i Viborg som Osvald Rundberg och hade under flera år skaffat sig viktig erfarenhet som musiker i Stockholm.

Högst anmärkningsvärd är också texten som sätter ett ungt manligt lejon på plats på ett sätt som än idag känns både fräckt och frigjort. Låten spelades också in i en bra engelsk version på samma tema.

I Luxemburg blev konkurrensen från alla andra unga popsnören lite för svår och Anckie parkerade i mitten av resultatet - kanske delvis för att orkesterarrangemanget tog bort mycket av den popkänsla som fanns på skivan - men låten blev en stor hit i Finland och kanske den låt som allra flest än idag förknippar sångerskan med. Efter ESC fick Anckie också ett fint erbjudande från Sverige och turnerade i folkparkerna tillsammans med bland andra Cornelis Vreeswijk.

Ganska snart började karriären tappa fart. I en intervju erkände Ann-Christine att hennes största motivation att sjunga var att hennes pappa kraftigt motsatt sig det valet. När pappan gick bort alltför tidigt försvann viljan och lusten.

1973 avslutade Ann-Christine sin bana som sångerska och blev istället bankfröken. Tre år senare flyttade hon till Stockholm där hon skulle slå ned bopålarna, finna kärleken och bli kvar. Ibland tittade hon fram i offentligheten på nytt, exempelvis som gäst i olika tv-program eller som sommarpratare i Yle Vega 2018. 

I oktober 2022 meddelades det att Ann-Christine Alice Nyström-Silén avlidit efter en tids sjukdom, 78 år ung.

Ossi Runne hade hittat sig en karriär som skulle vara länge - med undantag för 1981 dirigerade han Finlands samtliga bidrag fram till och med 1989, 22 bidrag allt som allt.

Ossi Runne avled den 5 november 2020 i en ålder av 93 år efter en längre tids sjukdom.

Uppdaterad 11 juni 2024


Ann-Christine / Playboy (Finland 1966)
Delad 10:e plats av 18 bidrag i Luxemburg

27 februari 2017

Weil der Mensch zählt / Österrike 2003

Österrikisk humor har aldrig riktigt erövrat världen på allvar. Säkert är det vackra alplandet fullt av lokala lustigkurrar som får landsmännen att dra på smilbanden, men det globala segertåget har uteblivit. Med det i minnet har österrikarna förvånansvärt ofta spelat humorkortet i Eurovision Song Contest.

Man var snubblande nära att skicka humor till Tallinn 2002 då duon  Stermann & Grissemann kom på andra plats med sitt säregna bidrag. Den senare av herrarna var dessutom son till ORF:s mångårige kommentator Ernst Grissemann som med åren blivit allt syrligare i sina kommentarer. Undrar vad han skulle sagt om sonens musikaliska insatser?

Året efter blev det istället den prisbelönte komikern Alf Poier som knep segern med en på ytan lätt infantil liten visa om diverse osorterade djur: små harar i skogen, små katter med mjuka tassar och dromedarer i Afrika. Flankerad av de två häpnadsväckande körsångerskorna Manuela Pan och Tamara Stadnikow samt ett par stora djur i kartong - och med en text på dialekt, precis som Marianne Mendt 1971, denna gång styriska - var Österrike särklassig storfavorit till sistaplatsen i Riga.

Telefonröstarna uppskattade dock skämtet - Österrike fick en fin sjätteplats och nollpoängaren stals av en våldsamt falsksjungande duo från Storbritannien. Alf Poier spelade ändå rollen av försmådd förlorare och skällde ut Europa för dess undermåliga smak efter finalen - ett trick även Islands Silvia Night skulle återvinna 2006.

Alf Poier hade inte fått nog och skulle återkomma till den nationella finalen två år senare, nu med helt andra ambitioner.



Alf Poier / Weil der Mensch zählt (Österrike 2003)
6:e plats av 26 bidrag i Riga

26 februari 2017

Rock Me / Jugoslavien 1989

Det hade gått rakt uppåt för Jugoslavien under hela 1980-talet. 1983 hade man knäckt koden för hur man skulle tilltala den europeiska publiken och sedan dess hade det gått riktigt bra flera gånger.

Motorn bakom det sena 80-talets framgångar var den högst produktive låtskrivaren Rajko Dujmić. Han hade deltagit med sin egen grupp Novi fosili 1987 och hade sedan blåst nytt liv i det gamla rockbandet Srebrna Krila 1988. Nu skrev han en lättillgänglig, retrodoftande låt för ett glatt gäng från kuststaden Zadar.

Riva frontades av den glittrande Emilija Kokić och hade en välkammad och lättsmält image. De hade bara spelat ihop några år och var ganska orutinerade, så segern vid den jugoslaviska finalen i Novi Sad kom som en stor överraskning för de flesta.

Den verkar ha kommit som en överraskning också för Riva själva: under den sista jurygruppen verkar något ha gått fel med ljudet in till artistrummet och tittarna fick se en besviken Emilija samtidigt som Massimo Savić - som nu hamnade på andra plats - firade som om han vunnit.

Nu när den unga gruppen skulle skickas ut i den internationella hetluften putsade man upp den ganska tama originalversionen och skrev ett betydligt snärtigare arrangemang. Man spelade också in en video som berättade den engelska textens historia om hur Emilija blir utbjuden på klassisk konsert av borgmästarens son, innan hon ställer till skandal och kräver att få dansa istället.

Oss emellan älskade mitt tonåriga jag den här videon och tänkte att Jugoslavien verkade vara ett underbart land där alla är glada och har roligt hela tiden. Snart nog skulle jag dessvärre få anledning att revidera den bilden.

I Lausanne trodde just ingen på det jugoslaviska bidraget, men att sjunga något glatt och hurtigt efter en lång rad ballader visade sig vara ett vinnande koncept. Poängen smattrade in men ju säkrare segern blev, desto tystare blev publiken. När gruppen kom upp på scenen för att ta emot sitt pris fick de ett närmast glacialt mottagande.

Vinnarlåten blev populär på hemmaplan men gjorde lite väsen av sig internationellt. Riva släppte ett par skivor men visade sig snart sakna den personlighet och professionalitet som krävs för en långvarig karriär.

Medlemmarna gick snart skilda vägar och Emilija ställde upp ett par gånger till i den kroatiska uttagningen. Bäst gick det 2001, då hon kom på andra plats med "Ljepota".

Jugoslaviens seger kom i elfte timmen - lite drygt två år efter segern föll landet sönder och kastades ut i ett brutalt krig.



Riva / Rock Me (Jugoslavien 1989)
1:a plats av 22 bidrag i Lausanne

25 februari 2017

Dinle / Turkiet 1997

För ett mer mainstream deltagarland skulle en tolfteplats kanske inte ha tagits emot som en succé, men för Turkiet - som alltid kämpat i motvind och bara tagit sig in bland de tio bästa vid ett enda tillfälle - hade Şebnem Paker och hennes låtskrivare Levent Çoker lyckats över alla förväntningar i Oslo 1996 och nu laddade de om för ett andra försök.

Deras nya låt var en smittande mix av orientaliska toner och modern pop, men enligt turkiska OGAE höll de på att stupa redan innan tävlingen började. Den jury som satt på TRT och plockade ut de tio låtarna till den nationella finalen lät sig inte imponeras utan gjorde tummen ned. En enda enskild medlem lyckades övertyga de andra om låtens styrkor och till slut valdes den ut på nåder.

I den turkiska finalen tog Şebnem en stor seger och möttes generellt av lovord inför ESC i Dublin. Ingen trodde på hennes chanser men de flesta bedömare menade att hon skulle vara värd de höga poäng de turkiska bidragen aldrig fick.

Jämfört med året innan hade Şebnem krupit ut ur sitt skal och kändes bekväm och säker på scenen och sjöng med stark och klar röst. Med undantag för en enda skönhetsfläck - en överspelande keyboardist som försöker stjäla alltför mycket av publikens uppmärksamhet - genomförde hon och gruppen Ethnic ett snyggt och övertygande framträdande.

En bit in i röstningen började dessutom poängen rasa in och flera hakor föll - inklusive min - när Turkiet belönades med mer än hundra poäng och en välförtjänt bronsplats.

Dessvärre lyckades aldrig Şebnem bli någon stjärna i sitt hemland. Hennes debutalbum försenades efter ett bråk mellan kompositören och textförfattaren och skivan innehöll "Dinle" med alternativ text.

1998 gjorde Şebnem ett sista försök i den nationella ligan men kom bara tvåa med "Çal". Hon är fortfarande aktiv som sångerska men är framför allt musiklärare och är medförfattare till en lärobok i musikteori som används över hela Turkiet.



Şebnem Paker / Dinle (Turkiet 1997)
3:e plats av 25 bidrag i Dublin

24 februari 2017

Frei zu leben / Västtyskland 1990

Muren hade rämnat och hela världen såg annorlunda ut. För den som inte varit insatt i den östtyska statsapparatens nedgång och sönderfall kom kollapsen som en överraskning. Den 9 november 1989 öppnades muren och sedan fanns det ingen väg tillbaka. De båda Tyskland som funnits sedan det andra världskrigets slut skulle återförenas.

I det ännu socialistiska värdlandet Jugoslavien satte ändå det tyska tävlandet myror i huvudet på arrangörerna som mycket noggrant ville skriva ut överallt att det faktiskt var den tyska förbundsrepubliken - FR Germany - som tävlade och ingen annan. EBU satte ned foten och plockade bort preciseringen åtminstone från resultattavlan.

Socialismens fall lämnade rejäla spår i nästa års schlagerfestival, där flera länder ställde upp med sånger om fred och frihet och rivna murar. Det var inte mer än rätt att ett av murbidragen skulle bli den sista låt som representerade Tyskland före återföreningen.

Daniel Kovac var född i värdlandet och hade kommit till Västtyskland som 12-åring och redan året efter bildade han sitt första rockband. Han arbetade som programledare på en musikkanal och som studiomusiker, och på så sätt fick han kontakt med Ralph Siegel.

Siegel gillade säkert idén att skicka en jugoslav att tävla i Jugoslavien och såg säkert det kittlande i att tävla med en sång om muren. Istället för att be sin vanliga parhäst Bernd Meinunger om sångbara ord beställde han en text från den välrenommerade Michael Kunze.

Daniel Kovac ansågs kanske lite kort i rocken för att bära låten på egna axlar och parades ihop med sångerskan Christine "Chris" Kempers. De båda var ett underligt slarvigt sammansatt par med tanke på vilken perfektionist Ralph Siegel ännu var. Deras röster passade inte så hemskt bra ihop och någon större kemi uppvisade de inte heller. Trots det var de en av de stora favoriterna till segern.

Kanske tyckte juryn att det var ett billigt trick att sjunga om muren och kanske tyckte de att låten var i svalaste (och tråkigaste?) laget. Placeringen blev en besvikelse och duettparet avslutade sitt samarbete omgående efter finalen i Zagreb.

Daniel Kovac fortsatte som programledare i tv och på radio medan Chris Kempers avslutade sin karriär några år senare efter några musikalroller och efter att ha sjungit i ett rockband utan framgång.

Den 3 oktober 1990 slutade den tyska demokratiska republiken att existera och uppgick istället i den tyska förbundsrepubliken.

Redigerad 16 april 2020



Chris Kempers & Daniel Kovac / Frei zu leben (Västtyskland 1990)
9:e plats av 22 bidrag i Zagreb

23 februari 2017

Bem bom / Portugal 1982

"Wannabe" slog ned som en bomb i den globala popvärlden hösten 1996. Spice Girls blev ett fenomen och en sensation - tidernas bäst säljande girl group vars medlemmar snabbt blev förebilder och vars budskap om girl power var något nytt och fantastiskt som världen aldrig tidigare skådat. Eller hade den?

I Portugal bildades 1979 någonting som i backspegeln känns som en prototyp till Spice Girls. Laura, Lena, Fátima och Teresa var en explosiv kvartett med mycket attityd - fyra starka, unga kvinnor som ingen satte sig på i det mansdominerade portugisiska machosamhället.

Deras första stora genombrott kom i Festival da Canção 1980 där de kom på andra plats med "Doce". Fátima och Teresa hade tidigare erfarenhet och hade vunnit som del av gruppen Gemini 1978 . Laura hade scenvana som modell och hade utsetts till "Miss Photogenique" i Miss Portugal-tävlingen 1978.

Även 1981 ställde man upp och fick en ny stor hit med "Ali-Baba" och 1982 blev det seger med den energiskt dunkande och ovanligt poppiga "Bem bom" som fick äran att inleda hela ESC-finalen i Harrogate.

Svidade som glittriga conquistadorer framförde Doce sin tävlingslåt med snits och stil, men juryn var som vanligt inte på humör för någonting som lät avvikande från schlagernormen. Besvikelsen i röstningen påverkade inte karriären på hemmaplan och skivbolaget gjorde till och med ett misslyckat men ändå försök att lansera Doce på engelska för en internationell publik.

1984 ställde man upp än en gång i den nationella finalen med en helt annan typ av låt innan framgångarna började sina. Officiellt upplöstes Doce 1987 men hör fortfarande till landets verkliga popkulturella ikoner och referenser.

"Bem bom" har haft ett långt liv och blev åter en hit 2003 i en remixad version. Några år senare skapade en av originalmedlemmarna Docemania - en ny grupp av unga flickor som sjöng gruppens gamla hits i nya versioner. Ett portugisiskt A-Teens, med andra ord.

I juli 2021 gick "Bem Bom" - en biopic om Doce och deras karriär - upp på biograferna och blev de senaste årens mest sedda inhemska film i Portugal. Succén till trots var inte original-Fàtima imponerad: ”Allt i filmen är fiktion. Det är en bra historia, det är bara inte vår historia.”

Uppdaterad 19 augusti 2021


Doce / Bem bom (Portugal 1982)
13:e plats av 18 bidrag i Harrogate

22 februari 2017

Oliver / Norge 1979

Om den danska finalen 1979 varit spartansk och sparsmakad rent visuellt var det inget emot den norska motsvarigheten samma år. För att sätta fullt fokus på de tävlande sångerna och inte låta något annat distrahera hade man plockat bort allt som liknade glitter och glamour ur sändningen.

Finalen hölls i en tom studio utan dekor och artisterna hade fått strikta instruktioner att inte klä upp sig eller fixa sig i ordning på något sätt. I princip var det hela ett radioprogram som sändes i tv, där det enda som spelade någon roll var det ljud som gick ut i vad som ännu var landets enda kanal.

Konkurrensen var inte direkt mördande - själv är jag oförklarligt svag för den rätt tafatta "Sang uten ord", framförd utan större vokal precision av Gudny Aspaas - och juryn gav segern till startfältets enda riktigt bra låt.

"Oliver" gav Anita Skorgan en andra seger och en riktig fjäder i hatten då hon blev den första norska artisten någonsin som ställt upp i en internationell final med ett egenhändigt komponerat bidrag.

Dessvärre saknade liveversionerna såväl i Oslo som Jerusalem det fräscha popsound som fanns i skivversionen men juryn lät sig ändå imponeras en del. Elfteplatsen var Norges bästa placering sedan Bendik Singers 1973 och för tredje året i rad blev det norska bidraget en schlager på hemmaplan.

Anita Skorgan spelade in låten på svenska, engelska, franska och tyska och etablerade sig nu rejält som en artist att ta på allvar. Året efter ställde hon upp på nytt med "Stjerneskudd", 1981 sjöng hon i kören bakom Finn Kalvik i Dublin och 1982 skulle hon vinna den norska finalen en tredje gång.



Anita Skorgan / Oliver (Norge 1979)
11:e plats av 19 bidrag i Jerusalem

21 februari 2017

Era stupendo / Schweiz 2008

Att välja bidrag internt hade gett Schweiz ganska blandade resultat: succé 2005, halvfiasko 2006 och misslyckande i semifinalen 2007. Hur som helst hade de internt utvalda bidragen lyckats bra mycket bättre än vinnaren av den senaste nationella finalen 2004, så man höll fast vid samma uttagningsmodus än en gång.

Man fastnade för en riktigt internationell schweizare: Pablo Meneguzzo var född 1976 i den italienskspråkiga kantonen Ticino och hade tidigt börjat sikta mot en karriär bortom Alperna. Som tjugoåring ställde han upp i den stora sångtävlingen Viña del Mar i Chile och vann.

Under de närmsta åren hade han en viss framgång i Sydamerika under sitt lätt modifierade namn Paolo Meneguzzi, men med tiden började han längta hem till den gamla världen. Han ställde upp i Sanremofestivalen flera gånger och kom som bäst fyra med "Guardami nelle occhi" 2004. Han sågs överlag som en blivande stjärna och det var åtminstone ett mindre scoop att han ställde upp i ESC.

Hans tävlingslåt lät dessutom som en vinnare: en smäktande italiensk ballad som snart slog ut sina vingar och blev en högenergisk poplåt.

Tråkigt nog visade sig den gode Paolo ha skrivit en låt han själv inte riktigt klarade av att leverera live. Trots att han och hans dansare kämpade friskt blev framträdandet skakigt och inte alls så övertygande som den här typen av låt skulle behövt. Det blev lång näsa och tidig sorti ur tävlingen för förhandsfavoriten.

Karriären har rullat på ändå - ibland mer fokuserad på Italien, ibland mer fokuserad på den spanskspråkiga marknaden. Från och med 2013 uppträder han ibland under sitt nästan riktiga namn Pablo Meneguzzi.

2010 lyckades han uppröra sina gayfans efter att i en intervju hävdat att "homosexualitet är ett val". Två år senare lät han meddela via sociala medier att han inte var homo och aldrig skulle komma ut ur något skåp, efter att en italiensk skvallertidning spekulerat om hans läggning.


Paolo Meneguzzi / Era stupendo (Schweiz 2008)
13:e plats av 19 bidrag (semi) i Belgrad

20 februari 2017

Love Me Tonight / Vitryssland 2005

Sångerskan och modellen Angelika Agurbash visste minsann hur man piffade till sin egen meritlista och gjorde den till mer imponerande läsning. Hon hade vunnit flera skönhetstävlingar som alla hade det gemensamt att de arrangerats av hennes egen förmögne make och betalats med hans personliga miljoner.

Frågan var om några av de där pengarna varit inblandade i den vitryska melodifestivalen eller styrt dess resultat på något sätt. I vilket fall som helst vann Angelica med den rent ut sagt förfärliga rockballaden "Boys And Girls", vars text tydligen anspelade på skolmassakern i Beslan på något vagt sätt.

Vitrysk tv märkte snabbt att deras vinnare knappast väckte någon storm av entusiasm runt Europa och  hastigt beslöt man att byta ut vinnarlåten. Man bytte spår och stil totalt och köpte in ett stycke grekisk schlagerdisco av upphovsmännen bakom "Die For You" (Grekland 2001).

I Kiev satsades direkt anstötliga summor pengar på PR-material samtidigt som det florerade rykten att Team Agurbash köpt så mycket radiospelningar av sin låt som de bara kunnat för att öka chanserna att kvala in till finalen.

Det hade också satsats på framträdandet som var en kaskad av dans, glitter och klädbyten. Mycket underhållande att skåda men inga pengar i världen kunde dölja det faktum att Angelica själv var en högst medelmåttiga sångerska som inte alls klarade av de svåra tonerna i sin låt. Alla satsade pengar till trots blev det ingen finalplats.

Angelica och den rika maken gick skilda vägar 2012 men karriären löper på ändå med stora fotoreportage i olika magasin såväl som en ny singel då och då. På svenska borde hennes namn egentligen transskriberas Anzjalika Ahurbasj.

I november 2019 bestämde det svenska utrikesdepartementet att landet ifråga ska heta Belarus även på svenska men då den här bloggen enbart handlar om bidrag som tävlat före det officiella bytet används Vitryssland istället.


Angelika Agurbash / Love Me Tonight (Vitryssland 2005)
13:e plats av 25 bidrag (semi) i Kiev

19 februari 2017

With Love Baby / Belgien 2011

Belgiens franskspråkiga tv-bolag RTBF hade legat lågt ända sedan de skrällt sig till en andraplats och med blotta förskräckelsen sluppit ifrån att arrangera 2004 års tävling. Väldigt lågt. Så förfärligt lågt att inget av deras bidrag haft någon chans någonstans.

Kanske tyckte man att det var dags att komma tillbaka in i matchen på något sätt. Man anordnade en nationell final i samarbete med AKA Music där hoppfulla kandidater fick lov att crowdsourca ihop de pengar som behövdes för att producera deras låtar på ett professionellt sätt. Alla som fick ihop 20.000 euro före deadline gick vidare till nästa omgång.

Crowdsourcing låg i tiden men de låtar som gick vidare - och som via en jurygallring sållades ner från trettio till fjorton - var verkligen ingen härlig samling. I slutändan gav både tittarna och juryn sina fullpoängare till vokalgruppen Witloof Bay som därmed blev Belgiens hopp i Düsseldorf och det andra renodlade a capella-bidraget i ESC-historien efter Lettland 2006.

De nämnde själva svenska The Real Group bland sina förebilder och delade tydligt en av sina idolers stora svagheter: den duktiga, präktiga och käcka sidan. Varför måste a capella-grupper allid vara så olidligt käcka?

För att göra illa värre hade man dessutom kastat in en beatboxare som bjöd på ett skönt break mitt i låten. För den som gillar sådant.

Witloof Bay lyckades dra på sig åtskilliga journalisters vrede då de helt oombedda ställde sig i ett pressrum fullproppat med människor kämpandes mot en deadline och bjöd på en vokal version av Alexander Rybaks "Fairytale", men till de flestas stora förvåning visade sig Belgien få ett visst stöd hos tittarna. Inte tillräckligt för att gå till final, men marginalen var försvinnande liten.

Witloof Bay sjunger och trallar vidare - numer utan beatboxaren - och uppskattas efter förtjänst i olika sammanhang utan att vara något av Belgiens stora band.



Witloof Bay / With Love Baby (Belgien 2011)
11:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

18 februari 2017

Wild Dances / Ukraina 2004

Ukraina hade kommit riktigt snett i debuten då man inte riktigt vågade lita på sina egna förmågor utan hellre köpte in en dammig låt från en trött tidigare vinnare. I backspegeln skulle det beslutet framstå som allt konstigare. Om någon visade sig veta hur slipstenen ska dras är det just Ukraina.

Inför 2004 fastnade man för en av landets ledande kvinnliga artister - Ruslana Lyzhychko från Lviv - som uppmärksammats stort för sitt projekt Dyki tantsi - vilda danser baserade på ukrainsk folkmusik och olika grenar av landets folklore.

Först ryktades det att Ruslana skulle ställa upp med en av låtarna från det framgångsrika albumet, men istället skrev hon en ny sång på samma tema. Klädd i päls och omgiven av energiska dansare skakade hon om tillställningen rejält och gav Ukraina en seger redan på andra försöket.

"Dyki tantsi" och dess engelska version med vinnarlåten är alla tiders mest sålda ukrainska skiva och Ruslana blev mer än bara en stjärna. Hon blev en maktfaktor i sitt land.

När den orangea revolutionen bröt ut några månader senare fanns Ruslana i första ledet av demonstranterna och tog tydlig ställning för ett öppet, demokratiskt och västerländskt Ukraina. Vid sidan av karriären har hon även suttit i parlamentet och haft andra politiska uppdrag.

Än idag är Ruslana en altiv, framgångsrik och älskad artist som inte är rädd för att ta ställning. När folket 2013 än en gång gick ut för att protestera på Maidan - frihetstorget i Kiev - var Ruslana åter bland de modigaste demonstranterna som sjöng för att hålla modet uppe och som använde sitt kändisskap för att dra blickarna mot torget.

Den här gången vägrade hon ta ställning för någon ledare, bränd och besviken av tidigare erfarenheter. "Jag hatar politik" var hennes enda svar på frågan vilken sida hon stöder.


Ruslana / Wild Dances (Ukraina 2004)
1:a av 24 bidrag (final) i Istanbul

17 februari 2017

Sti fotia / Cypern 1995

Det hade varit stökigt inför den cypriotiska finalen när en av förhandsfavoriterna drog sig ur tävlingen med kort varsel. Stjärnan Bessy Argyraki (Grekland 1977) skulle ha framfört en av de åtta låtarna, men hennes låtskrivare hade surnat till rejält på de lokala reglerna.

Vinnaren skulle utses av ett antal experter som röstade anonymt i sändning: man fick se deras siffror men man fick inte veta vem som röstat hur. Bessys upphovsmän menade att Cypern var för litet för att inte ha full transparens. När alla känner alla är risken väldigt stor att man röstar på sina kompisar istället för på den bästa låten.

Med Bessy ur vägen borde det ha varit öppet mål för det 19-åriga stjärnskottet Michalis Hadjiyannis som vunnit flera stora sångtävlingar och skaffat sig en betydande fanbase och som nu ställde upp med två låtar. Det var kanske ett taktiskt misstag - hans låtar blev tvåa och trea och stal kanske poäng av varandra. Hadjiyannis fick vänta ett par år till på att få representera sitt land.

Istället vann Alexandros Panayi som tidigare fungerat som körsångare för Cyperns bidrag 1989 och 1991. Han hade skrivit en sång baserad på den lokala folkmusiken och precis som Greklands bidrag samma år handlade texten om rätten att försvara det grekiska kulturarvet. Låten var inte oäven men gav ett stökigt intryck i den nationella finalen och den lokala pressen skruvade ner förväntningarna ordentligt.

Inför finalen hade man kallat in George Theophanous (Cypern 1992, 1993, 1994) som dirigent än en gång. Han styrde upp arrangemanget och lyckades förvandla hela bidraget till något mer energiskt och genuint.

I Dublin bjöd man på ett färgsprakande och betydligt mer fungerande framträdande än man gjort hemma på ön och publiken på plats jublade. Underligt nog höll flera jurygrupper ned sina poäng och Alex Panayi och hans trupp tog sig precis in bland de tio bästa. Det är ingen särskilt vågad gissning att det här paketet hade placerat sig mycket högre om det varit telefonröstning.

Den gode Alex gav sig inte och skulle snart vara tillbaka på nytt, med högst varierat resultat.



Alex Panayi / Sti fotia (Cypern 1995)
9:e plats av 23 bidrag i Dublin

16 februari 2017

Som en dröm / Sverige 1967

När France Gall vann för Luxemburg 1965 öppnades dammluckorna och popmusiken fullkomligen forsade in i Eurovision Song Contest. Året efter var startfältet närmast till bristningsgränsen fullt av unga sångerskor med betydligt modernare tongångar.

Det fanns ändå ett visst motstånd mot den nya, ungdomliga musiken. Inte minst i Sverige där en äldre generation höll den nationella finalen i ett fast grepp och högst ogärna moderniserade musiken.

I Melodifestivalen 1967 lyckades det ändå slinka in en ensam poplåt - och vilken poplåt sedan! Den formidabelt produktive Peter Himmelstrand hade skrivit den magnifika "Alla har glömt" åt den minst lika magnifika Towa Carson. En av medlemmarna i förvalsjuryn ska ha blivit så arg över att behöva utsättas för pop att han hotade att avgå om låten valdes ut. De övriga i juryn gjorde det enda rätta och körde över sin kollega.

Inte var de regionala jurygrupperna heller redo att släppa fram något nytt och Towa blev trea till slut. Hennes bidrag har ändå levt vidare, inte minst i en superb coverversion med Anne-Lie Rydé. Istället gick juryn igång på Östen Warnerbring som kom både etta och tvåa och fick rejäl revansch för 1960.

Lite bråk blev det ändå runt vinnarlåten. I ett försök att visa att man inte sprang skivbranschens ärenden vägrade Sveriges Radio använda det ganska bombastiska arrangemang som hördes på skivversionen utan propsade på sitt eget, betydligt mer avskalade arr.

Upphovsmännen rasade och menade att detta rejält försämrade deras chanser att slå an i Wien. Jag kan bara hålla med, men Östen sjöng bra och gav ändå Sverige en klart godkänd åttondeplats.

Attityderna skulle förändras ganska snabbt också på Sveriges Radio. Redan året efter fick popen sitt stora genombrott i Melodifestivalen och i fortsättningen fick skivbolagen allt mer att säga till om hur deras låtar skulle presenteras internationellt.



Östen Warnerbring / Som en dröm (Sverige 1967)
Delad 8:e plats av 17 bidrag i Wien

15 februari 2017

Bye Bye Baby / Finland 1994

När Virpi och Katja lämnade norra Finland och Ylitornio för en karriär i huvudstaden och en debutskiva bestämde sig skivbolaget raskt för att plocka av dem en del kläder och försöka sälja dem som sexobjekt. Det låg lite grann i tiden efter stora framgångar för sångerskor som Samantha Fox och Sabrina, men det passade inte alls systrarna Kätkä.

De kom från en musikalisk familj och ägnade sig åt avancerade musikstudier vid sidan av karriären. De rev kontraktet och bytte skivbolag för att få lite mer kontroll över vad som skulle spelas in och vilka kläder man skulle ha på sig på omslagen.

Det nya steget i karriären blev att ställa upp i den finska melodifestivalen, där vinnaren för första gången skulle utses i en telefonomröstning. Den 70-talsdoftande "Bye Bye Baby" vann en solklar seger före den svenskspråkiga "En dans på livets vågor" med Susann Sonntag.

I skivstudion fick låten nya kläder och retroanslaget byttes ut mot tidstypiskt mullrande trummaskiner och Yle försåg systrarna med en snygg och effektiv video. Finland blev snabbt en snackis och inför finalen sjönk systrarnas vinnarodds dramatiskt. Svenska Aftonbladet ropade ut "Finland vinner Schlager-EM" med sina största rubriker.

Tyvärr jobbade åtminstone tre saker emot Finlands chanser i Dublin:

Lotten gav "Bye Bye Baby" startnummer två som traditionellt ses som ett hopplöst startnummer som ingen någonsin vunnit ifrån. I ett balladtungt år kunde Finland svept in som en stormvind mot slutet av alla långsamma toner. Själva numret var ett visuellt misslyckande där de utvalda kläderna inte alls fungerade i rutan och den inövade koreografin kändes stel och pinsam.

Värst av allt var ändå att man helt förlitade sig på den irländska orkestern som inte alls klarade av att ingjuta någon som helst tyngd eller rytm i den finska popdiscon. Det finns olika versioner av hur det olyckliga beslutet togs - en är att Yle med dirigenten Olli Ahvenlahti i spetsen sagt åt skivbolaget att man inte fick använda någon förinspelad musik alls - men hur som helst spolades alla chanser bort i ett slag.

Trots att facit blev ynka elva poäng - varav tio från ett uppenbart taktikröstande Grekland - blev Cat Cat ändå en stor hit på hemmaplan. Även om deras egentligen skivkarriär blev ganska kort hör de fortfarande till Finlands mest älskade artister som ännu uppträder tillsammans när lusten faller på.

En av duons samlingsskivor hör till Finlands mest sålda album genom tiderna.



Cat Cat / Bye Bye Baby (Finland 1994)
22:a plats av 25 bidrag i Dublin

14 februari 2017

Halaila / Israel 1981

Hakol Over Habibi kunde redan ha varit vinnare. Den populära vokalgruppen hade haft första tjing på "Hallelujah" som vann hela ESC på hemmaplan i Jerusalem 1979, men när de provsjöng den tyckte sångerskan Shlomit Aharon så illa om den att hon hotade att lämna gruppen om de tackade ja till den.

Gruppen lyckades bra ändå och hörde till de mest framgångsrika akterna i Israel. Kompositören och arrangören Eldad Shrem hade satt ihop gruppen och har själv sagt att de var briljanta men att de förvandlades till ett monster tillsammans. Stämningen i gruppen var intensiv och emellanåt hätsk, men utåt lyckades man hålla upp en fin fasad.

Två år efter "Hallelujah" ställde man upp i den nationella finalen - som för första gången gick under sitt sedermera klassiska namn Kdam Erovizion - med en låt man köpt in av en israelisk låtskrivare i USA. Shlomit Aharon skrev en hebreisk text och gruppen hade segern i en liten ask.

I Dublin kallade man sig bara Habibi - "älskling" på arabiska - och man omgavs av rätt höga förväntningar. Enligt Eldad Shrem bråkade medlemmarna mest med varandra och var missnöjda med det mesta och han tvingades ständigt medla mellan de starka viljorna i truppen. De andra ländernas delegationer - som inte förstod hebreiska - verkade ändå förtjusta och det viskades en del om en möjlig tredje seger.

I slutändan räckte poängen inte alls till. Visserligen är en sjundeplats inte så illa, men Israel hamnade långt bakom låtarna i topp. Inte så lysande för ett land som vunnit på de två senaste försöken.

Sina inre stridigheter till trots blev Hakol Over Habibi en långkörare inom israelisk showbiz. Även om de hade sin storhetstid under 1980-talet fortsatte de att uppträda tillsammans i många år och ger fortfarande konserter när lusten faller på.



Hakol Over Habibi / Halaila (Israel 1981)
7:e plats av 20 bidrag i Dublin

13 februari 2017

Hano / Bosnien-Hercegovina 2001

Trots att Bosnien-Hercegovina lyckats bättre än aldrig förr i Jerusalem 1999 tvingades man stå över ett år på grund av de något krångliga och inte helt självklara kvalificeringsreglerna. Ett års frånvaro är tydligen lång tid för den nya nationella sammanhållning som präglat den förra nationella finalen var som bortblåst.

På pappret såg det i och för sig lovande ut. Nitton bidrag från alla håll och kanter av landet tävlade mot varandra i en studio i tv-huset i Sarajevo och en jury bestående av åtta experter satte poäng på varje bidrag direkt efter att de framträtt.

Risken med att avslöja poängen direkt är att programmet kan bli väldigt ospännande, men i just det här fallet var det stora problemet att de så kallade experterna nästan alla taktikröstade och gav höga poäng till de artister de delade etnicitet med, samtidigt som de röstade ned favorittippade bidrag från fel landsända.

Inte minst drabbades unge Fuad Backović - som just brutit sig loss ur pojkbandet Seven-Up men ännu inte tagit sig artistnamnet Deen (Bosnien-Hercegovina 2004 och 2016) - vars förhandstippade "Deset miliona ljubavi" straffades hårt av juryn och bara kom på sjunde plats. Sångaren blev synligt upprörd i direktsändning men inte argare än att han snart skulle tävla på nytt.

När alla fokuserade så hårt på att rösta bort varandra blev det närmast en slump vem som vann i slutändan. Nino Pršeš var en etablerad musiker som flera gånger spelat i den nationella finalens orkester och som nu fick ställa sig längst fram på scenen och sjunga.

"Hano" var en orientaliskt kryddad och rätt experimentell låt som kunde ha blivit riktigt intressant om den inte känts så vinglig och ofärdig. På den enorma scenen i Köpenhamn kändes paketet riktigt tunt och poängutdelningen blev så blygsam som den förtjänade att bli.

Fiaskofinalen till trots upprepade bosnisk tv samma format året efter med ungefär lika mediokert resultat.



Nino Pršeš / Hano (Bosnien-Hercegovina 2001)
14:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

12 februari 2017

Mil etter mil / Norge 1978

Jahn Teigen hade egentligen redan avverkat en karriär - eller flera - i olika rockband innan han bestämde sig för att bli folkkär istället. Han hade spelat i en lokal variant som han lämnat för ett brittiskt band, som han i sin tur övergav mitt under en turné i Israel för att istället sjunga med Lions of Judea.

Även om rocken låg honom nära om hjärtat måste man få mat på bordet och Teigen siktade på att bli en mångsidig underhållare för att bredda sitt arbetsfält. Han hade redan uppträtt i den norska finalen tre gånger tidigare men när han ställde upp med Kai Eides "Mil etter mil" stod det breda genombrottet och väntade runt hörnet.

Fast besluten om att inte vara riktigt lika mjuk och välkammad som de flesta norska popartister - han hade redan fått stor uppmärksamhet för sin skelettdräkt 1976 - anammade Jahn Teigen en lite knasig image, även om det han visade upp i den norska finalen visade sig vara en mild västanfläkt jämfört med vad som väntade i Paris.

De andra länderna uppmärksammade Norges lätt oortodoxa repetitioner till den norska delegationens stora glädje. Strax före sändning sökte chefen för NRK:s underhållning upp Jahn Teigen för att önska lycka till, och uppmanade honom i samma andetag att snabbt gå och byta om till sina riktiga scenkläder.

Teigen meddelade att han hade tänkt sig att uppträda i sina röda byxor med hängslen, varpå chefen exploderade i en ilsken utskällning: om han tänkte visa sig på det där sättet skulle han minsann aldrig få sjunga på norsk tv igen.

Jahn Teigen spelade ett högt spel och inget tyder på att han skulle ha siktat på en sistaplats. Han hade nog hoppats att hans lätt punkiga framtoning skulle belönas med en plats bland de tio främsta och när han satt poänglös i artistfoajén fruktade han att han kastat bort sin karriär till ingen nytta.

Istället hände något oväntat. Ganska tidigt stod det klart att Israel skulle vinna och då riktades allas blickar istället mot Norge. Skulle de kunna gå genom röstningen med noll poäng? Det nya poängsystemet hade införts 1975 mycket för att ingen skulle behöva få noll någonsin igen. Plötsligt hejade alla på Norge och på Jahn Teigen.

Nollan blev en stor sensation och kanske mer tack vare den än trots den blev "Mil etter mil" en gigantisk hit i Norge, där den hängde kvar på singellistan i tre månader. Sistaplatsen följdes upp med albumet "This Year's Loser" där flera texter handlade om att misslyckas och förnedras inför publik.

Underhållningschefen fick äta upp sina ord och Jahn Teigen blev en av Norges mest älskade artister och skulle så förbli fram till sin död i februari 2020. Genom en lång och framgångsrik karriär skulle ändå alltid den där sistaplatsen i Paris förbli hans stora stund, den som publiken för evigt skulle förknippa honom med.

Uppdaterad 12 september 2020



Jahn Teigen / Mil etter mil (Norge 1978)
20:e plats av 20 bidrag i Paris

11 februari 2017

Kolybelnaya dlya vulkana / Ryssland 1995

Christer Björkman (Sverige 1992) är inte den enda framgångsrika inom ESC som börjat sin karriär med ett magplask. Även Rysslands starke man Filipp Kirkorov - som gjort det mesta man bara kan göra och som varit inblandad i bidrag även för Moldavien, Vitryssland och Ukraina - började sin eurovisionsbana som sångare med blygsam framgång.

Filipp var en lovande 28-åring, född i Bulgarien med armeniskt påbrå, med en distinkt stil och en distinkt röst. Kanske var han allra mest känd för att vara gift med den många år äldre superstjärnan Alla Pugatjova (Ryssland 1997) som upptäckt honom och turnerat med honom i flera omgångar.

När hans bidrag presenterades - en vaggsång för den vulkan (en metafor för kriget) som hotar få ett utbrott och förstöra allting i sin väg - hette det att Alla komponerat musiken, en uppgift som senare ändrades. Redan videon visade upp Kirkorovs något säregna klädstil och på repetitionerna uppträdde han i en stor, rosa kavaj med stora ordnar av den typ operettdiktatorer i alla tider varit svaga för.

I finalen bjöd Filipp Kirkorov på en ståtlig sånginsats men låten var i snårigaste laget och endast Norges jury gav den höga poäng.

Filipp Kirkorov sjöng vidare men har med tiden utvecklats mer till att vara något slags nöjesmogul snarare än sångare. Alltsedan skilsmässan från Alla Pugatjova 2005 har han skapat sig en mer vild image och har varit inblandad i en mängd skandaler där han misshandlat medarbetare och antastat journalister.

Filipp Kirkorov har också engagerat sig politiskt. Inte minst har han livligt kritiserat den lag som förbjuder "gay-propaganda" i Ryssland. Däremot har han flera gånger försvarat såväl Rysslands annektering av Krim som den ryska invasionen av Ukraina 2022.

Många år senare visade det sig att Kirkorovs tävlingslåt ingalunda varit ny: i själva verket hade den givits ut så tidigt som 1985 som "Buna seara stelelor" av den moldaviska sångerskan Anastasia Lazariuc. Detta bröt solklart mot alla regler och i likhet med Luxemburg 1979 och Italien 1988 borde det ha lett till diskvalificering.

Uppdaterad 5 mars 2023



Filipp Kirkorov / Kolybelnaya dlya vulkana (Ryssland 1995)
17:e plats av 23 bidrag i Dublin

10 februari 2017

Yo soy aquél / Spanien 1966

Spanien hade verkligen inte gjort någon lycka i ESC sedan debuten 1961. Av allt att döma var deras låtar alltför exotiska och kanske lite för opolerade för de övriga européernas smak - lite samma problem som Italien verkade ha. Dessutom var ju Spanien en fascistisk diktatur som inte fick några vänligt sinnade kompispoäng från någon.

Efter att ha fått noll poäng två gånger på fyra år skrotade spansk tv sin nationella final och valde sin kandidat internt istället. Valet föll på Miguel Rafael Martos Sánchez - en 22-åring med imponerande röstomfång och närvaro på scenen och som redan hade en lång rad succéer bakom sig, sin låga ålder till trots.

På scenen kallade han sig Raphael med ph - enligt legenden inspirerat av Philips, skivbolaget där han hade sitt första kontrakt. 1962 hade han ställt upp i den då omåttligt populära sångfestivalen i Benidorm och kommit etta, tvåa och trea.

"Yo soy aquél" var specialskriven för Raphael av den framgångsrike Manuel Alejandro och var ett utmärkt redskap för den unga stjärnan att visa upp sin röst. Texten handlar om kärlek som går överstyr och förvandlas till besatthet, då textens jag inte kan leva utan sin älskade utan följer henne som en skugga vart hon än går. Om det är romantiskt eller bara förfärligt får lyssnaren bestämma själv.

En fantastisk låt är det i vilket fall och Raphael sjöng i princip hjärtat ur bröstet i Luxemburg. Poängen flödade till som de aldrig gjort förut för Spaniens del och "Yo soy aquél" är än idag en av de största hitlåtarna i Raphaels generösa hitkatalog.

TVE var mer än nöjda med hans insats och beslutade raskt att låta ynglingen med de väloljade stämbanden representera sitt land även året därpå i Wien.



Raphael / Yo soy aquél (Spanien 1966)
Delad 7:e plats av 18 bidrag i Luxemburg

9 februari 2017

Panagia mou, panagia mou / Grekland 1976

Den grekiska juntan hade fallit efter den misslyckade statskuppen på Cypern 1974 och demokratin hade raskt återinförts. Flera av juntans mest aktiva motståndare hade fått höga positioner i samhället, bland annat hade den världsberömde Manos Hadjidakis fått ett högt chefsjobb på tv-bolaget ERT.

Han tyckte att Greklands bidrag till ESC skulle handla om den cypriotiska tragedin och sent en kväll ringde telefonen hemma hos rockpoeten Mariza Koch. Kunde hon tänka sig att skriva något? Hon gav sig genast i kast med uppgiften och jobbade hela natten - som i en feber, med hennes egna ord. Redan dagen efter kunde hon presentera sin sång och Hadjidakis gav sitt gillande.

Sången var dramatisk och klagande - ursprungligen tänkt enbart för luta och Marizas distinkta röst - och texten hör till de mest explicita i tävlingens historia: i tälten bor ingen turister utan bara flyktingar, ruinerna är inte från forna tider utan brända av napalm, och det enda som kommer upp ur jorden är träkors på offrens gravar.

Det grekiska bidraget var kontroversiellt - ganska många ansåg att texten var anti-turkisk snarare än pro-cypriotisk. Året innan hade Grekland vägrat delta då det visade sig att Turkiet debuterade. Utanför Het Congresgebouw där finalen hölls anordnades demonstrationer för att stryka Grekland ur tävlingen.

På själva finaldagen tog EBU och arrangerande NOS sina händer från Mariza Koch. Man bjöd in grekerna till ett möte och förklarade att man inte kunde garantera deras säkerhet och att man helst såg att de skulle dra sig ur tävlingen. Om de ville stå kvar i startlistan var det på eget ansvar.

Från grekiskt håll hävdades det att nederländsk polis skulle ha gripit en krypskytt som tagit sig in i konsertlokalen bara minuter före sändning. Det är svårt att veta om det är sant eller inte, men spänningen var påtaglig då Grekland äntrade scenen som tionde land.

Framträdandet gick bra men poängskörden blev snål från alla utom Frankrike, som smällde i med åtta poäng och räddade grekernas ära. Mariza Koch hade trotsat dem som ville stoppa hennes medverkan, sjungit inför storpublik och gått av scenen med livet i behåll - det var också ett slags seger.

Än idag sjunger hon sången om det blödande Cypern på sina konserter, och än idag är Cypern delat.



Mariza Koch / Panagia mou, panagia mou (Grekland 1976)
12:e plats av 18 bidrag i Haag

8 februari 2017

Na na na / Slovenien 2003

Det räcker inte att vara bra. Man måste ha tur också. Det visste Karmen Stavec som nu ställde upp för fjärde gången i den slovenska uttagningen och som aldrig haft millimetrarna på sin sida.

Hon var född och uppvuxen i Västberlin och flyttade till Slovenien först efter avslutad skolgång. Där byggde hon sakta men säkert upp en position inom slovenskt musikliv och 1998 fick hon följa med till Birmingham som körsångerska bakom Vili Resnik.

Hon hade hört till storfavoriterna såväl 2001 med "Ostani tu" och 2002 med "Še in še" - båda gångerna vann hon telefonomröstningen men fick tummen ner av slovenska tv:ns experter. 2002 års final slutade dessutom i en praktskandal där det utbröt regelrätt slagsmål i artistfoajén efter sändning.

Nu gick det betydligt lugnare till och ingen behövde uppsöka läkare efteråt - även om det buades då telefonröstningens klara vinnare fick en nolla av experterna och missade programmets superfinal.

Nu fick Karmen sin seger och sin revansch. Förväntningarna var höga då hon lottats att sjunga sist av alla i Riga och den snygga videon gjordes i såväl en slovensk som en engelsk version. Tyvärr tog sig inget av den lätta lekfullhet som funnits i videon in i scenframträdandet i Skontohallen.

Karmen och hennes trupp kändes lite stela och ointressanta i ett startfält där det ändå fanns en och annan visuellt anslående kandidat. Dessutom verkar Europas smak ha tagit en skarp sväng bort från det lättuggade och lättrallade - Turkiet, Belgien, Ryssland och Norge i toppen pekade alla i mer intressanta musikaliska riktningar - och Slovenien kraschlandade med bara sju poäng i protokollet.

Gissningsvis skulle Karmen ha haft riktigt stora chanser i Tallinn 2002 och det betydligt svagare startfältet där. "Še in še" är en på alla sätt bättre och mer spännande låt och gav större utrymme åt artisten att skina.

Karmen Stavec sjunger fortfarande - hon ställde upp i den slovenska uttagningen på nytt 2009 med "A si želiš" - men blev aldrig den riktigt stora stjärna hon skulle haft potential att bli.



Karmen Stavec - Na Na Na (Slovenien 2003)
23:e plats av 26 bidrag i Riga

7 februari 2017

I morgon är en annan dag / Sverige 1992

Det var något av en sensation att Niklas Strömstedt fått med en låt i melodifestivalen. De senaste åren hade han varit det hetaste heta inom svensk musik och han hade radat upp otaliga hitsinglar som samtliga legat en smärre evighet på såväl Svensktoppen som Trackslistan. Det var bara en liten besvikelse att han inte tänkte sjunga själv.

Hans utvalda artist var en okänd 34-åring från Borås vid namn Christer Björkman. Helt okänd var han faktiskt inte - sju år tidigare hade han släppt ett debutalbum och legat etta på Svensktoppen med såväl "Våga och vinn" som "Drömmar". Hans dröm hade hela tiden varit att få sjunga i melodifestivalen och flera av låtarna från hans skiva skickades in till tävlingen bara för att få nobben där.

Den enda länken mellan honom och ESC var kanske att Måns Ivarsson i Expressen jämförde 1986 års vinnare Sandra Kim med honom: "Vinnaren får mig att tänka på Christer Björkman - killen som ligger etta på Svensktoppen men som inte säljer några skivor."

När det inte blev några fler hits glömdes Christer Björkman ganska snabbt bort, men Strömstedt-låten skakade snabbt nytt liv i karriären. Efter en ganska tät omröstning utsåg de elva jurygrupperna honom  till segrare och han passade på att sjunga en del av sin vinnarrepris på franska.

Vinsten verkar ha tagit de flesta på sängen. Under repetitionerna hade Christer enligt egen utsago varit så dålig att upphovsmannen skällt ut honom rejält. När segern var ett faktum hade en representant för skivbolaget stressat väst åt Christer att han minsann inte fick prata öppet om sin homosexualitet med tidningarna. Nu gällde det att snabbt slänga ihop en LP och profitera på segern.

Om SVT använt sig av telefonomröstning är det inte lika säkert att det blivit vinst. Expressen lät sina läsare rösta fram sin favorit efter avslutad sändning och där skulle hela 25% hellre ha sett Lizette Pålsson & Bizazz som vinnare med "Som om himlen brann" istället.

Man kan fråga sig hur Lizettes färgstarka discokaramell skulle ha fungerat i det ganska svala startfältet i Malmö. Helt klart är att Christer Björkmans balladtoner inte gick hem över huvud taget. Nio poäng och en tjugoandra plats var knappast vad hemmapubliken skulle ha hoppats på och än en gång rann karriären ut i sanden.

Niklas Strömstedt spelade själv in en version av låten - omdöpt till "Näst sist" - och lade den som elfte spår av tolv på sin skiva.

Det är kanske fel att tala om revansch men tio år efter debaclet i Malmö fick Christer Björkman jobb på den nya melodifestivalen vars semifinaler turnerade land och rike kring. Där avancerade han snabbt i graderna och styrde med fast hand tävlingen in på nya spår.

Bland annat har Sverige under hans ledarskap sållat fram två internationella vinnarlåtar och arrangerat två av de programmässigt bästa internationella finalerna genom tiderna.

I sin självbiografi menar Christer Björkman själv att hans misslyckande till stor del berodde på avsaknad av vinnarskalle. Han var bara glad över att få vara med och fokuserade inte alls på att göra bra ifrån sig i Malmö. En dyrköpt men viktig erfarenhet som han senare använt sig av för att piska fram kampvilja hos andra artister som representerat Sverige.

Uppdaterad 7 juli 2023



Christer Björkman / I morgon är en annan dag (Sverige 1992)
22:a plats av 23 bidrag i Malmö

6 februari 2017

Beşinci mevsim / Turkiet 1996

När EBU införde kvalificeringsregler och tvingade ut länder på avbytarbänken efter svaga placeringar var det dåliga nyheter för Turkiet som aldrig lyckats i tävlingen, som bara slagit sig in bland de tio bästa en enda gång och som åkte ut på öronen direkt.

Det var kanske inte så många som vågade hoppas på bättre resultat när man 1996 tvingade samtliga potentiella deltagarländer (utom värdlandet Norge) att gå igenom en underlig, sluten semifinal där sju länder sållades bort på förhand. Turkiet hade valt ut en stillsam och melankolisk liten sång där en späd och blyg balettdansös sjöng till fiolkomp att hon tröttnat på all vinter och nu längtade efter en femte årstid.

Förhandsjuryn lyssnade till samtliga kandidater på kassettband men ingenstans i reglerna stod det vilken kvalitet det skulle vara på den insända versionen. En del länder skickade en skakig upptagning från den nationella finalen medan andra skickade snyggt producerade studioinspelningar.

Turkarna hade gjort sitt jobb bättre än de flesta och hade sin vana trogen skickat iväg sitt bidrag på remiss. Ett skivbolag i Tyskland hade fixat och trixat och fått den turkiska melankolin att låta sofistikerad och tilltalande.

För att inte avslöja semifinalens resultat lottade man fram startordningen på samma gång som man avslöjade finalisterna och Turkiet hoppade fram redan ur den första lilla plastbollen och fick inleda hela finalen.

När man senare offentliggjorde semifinalens resultat visade det sig att Şebnem Paker kommit sjua - vilket var Turkiets i särklass bästa placering dittills. I Oslo gick det inte riktigt lika bra. Şebnem var fortfarande lite tillknäppt och inget direkt fyrverkeri på scenen, men framför allt klarade inte orkestern av det sofistikerade arrangemanget som lät betydligt plattare än på skiva.

Med tanke på hur de turkiska bidrag brukade klara sig var det ingen som fnyste åt en tolfteplats. Şebnem och hennes låtskrivare Levent Çoker uppmuntrades av detta och skulle komma tillbaka året efter med ny kraft.



Şebnem Paker / Beşinci mevsim (Turkiet 1996)
12:e plats av 23 bidrag i Oslo

5 februari 2017

Les amants de minuit / Luxemburg 1956

Luxemburg etablerade redan från början sin vana att låna av andra. Man lånade låtar och artister och dirigenter från sina grannländer som alla var större och hade betydligt mer utvecklad showbiz. Den första som lånade ut sitt kunnande till storfurstendömet var den franska sångerskan Michèle Arnaud.

Egentligen hette hon Micheline Caré och var född i Toulon, på gränsen mellan Frankrike och Italien. Hon var ingen dununge och hade hunnit fylla 36 då tävlingen hölls i Lugano. Karriären hade startat några år tidigare då hennes låtskrivande make bett henne framföra ett par av hans alster.

Med tanke på 1950-talets snäva kvinnobild var Michèle Arnaud närmast en gerillakrigare som snabbt fick smeknamnet "den intellektuella sångerskan". Hon hade studerat statsvetenskap och litteratur och hade två olika examina i filosofi.

Apropå kvinnofrågor kan man också konstatera att just den här låten var skriven av en kvinnlig kompositör. Under de första åren var en och annan låt skriven av kvinnor men när tävlingen blev attraktiv och vinstgivande verkar kvinnorna ha trängts undan till förmån för män.

Michèle Arnaud nöjde sig inte med att bryta ny mark som sångerska - några år senare blev hon en framgångsrik och uppskattad producent för musikprogram på fransk tv och upptäckte Serge Gainsbourg (Luxemburg 1965, Monaco 1967, Frankrike 1990) av bara farten.

Även hennes två barn satsade på karriärer i offentligheten: dottern Florence Gruère blev en framgångsrik fotograf medan sonen Dominique Walter slog sig på sången och representerade Frankrike i ESC 1966.



Michèle Arnaud / Les amants de minuit (Luxemburg 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

4 februari 2017

Anna rakkaudelle tilaisuus / Finland 1978

Att Eurovision Song Contest skulle vara en karriärförstörare som ödelägger chanserna för lovande talanger är en gammal sanning som nästan enbart är en myt. De artister som har en tydlig vision och en sund relation till sitt skivbolag klarar sig ofta undan med stjärnglansen i behåll även om poängen inte rasar in.

Självklart finns det undantag från regeln. Som Seija Simola, till exempel. När hon vann den finska finalen hade hon närmare femton år av framgång bakom sig och var en av landets ledande sångerskor. I tävlingen sopade hon banan med såväl Katri Helenas "Ystävä" som Lea Lavens "Aamulla rakkaani näin" - en bombastisk ballad om döden och en av de bästa sånger som någonsin tävlat i en finsk uttagning.

Inte heller vinnarlåten var oäven och Seija hade själv skrivit texten som riktade sig till hennes egen 3-årige son och uppmanade honom att alltid sätta kärleken i främsta rummet, vad som än sker. För att understryka budskapet spelade Yle in en video där sonen spelade en stor roll.

Trots sångerskans långa erfarenhet av att representera Finland vid internationella sångtävlingar blev framträdandet lite anonymt och svalt och poängutdelningen blev därefter. Andra medlemmar av delegationen har antytt att Seija Simola hade lite svårt att fokusera på uppgiften i Paris och resultatet blev två poäng och Finlands sämsta resultat på flera år.

Efter det rasade Seija Simolas karriär mer eller mindre ihop. Hennes skivor sålde allt mindre, hon fick allt färre bokningar och i slutet av 1980-talet kastade hon in handduken för gott. I de få intervjuer hon ställde upp på gav hon ett bittert intryck och skyllde ofta sin bristande framgång på ESC.

Den hårda sanningen är kanske att hon inte riktigt höll som artist och att floppen i Paris mest satte fokus på hennes svagheter. Hon hade alltid levt högt på sin röst men hade rykte om sig att vara svår att jobba med. Hon tyckte inte om att sjunga inför publik och ville sällan ställa upp och göra promo för sina skivor.

Nu drog de stora namn hon alltid jobbat med öronen åt sig och Seija lämnades att klara sig själv, något hon kanske inte var helt beredd på. Det märks tydligt i "Juna Turkuun" - hennes finska version av Italien 1984 där tågen går till Åbo istället för Tozeur - som liksom bara inte fungerar, varken textmässigt eller sångmässigt.

Den 20 augusti 2017 avled Seija Simola i en ålder av 72 år.

Uppdaterad 31 augusti 2017 och 19 augusti 2021



Seija Simola / Anna rakkaudelle tilaisuus (Finland 1978)
Delad 18:e plats av 20 bidrag i Paris

3 februari 2017

Od nas zavisi / Makedonien 2002

Karolina Gočeva hade sakta men säkert byggt upp en solid karriär i hemlandet. Hon hade börjat uppträda redan som tioåring och hade under de kommande tolv åren sjungit i alla viktigare festivaler och sammanhang en ung artist bara kunde dyka upp i.

1995 hade hon vunnit Skopje-festivalen och skulle ha fått representera sitt land vid ESC i Dublin, men Makedonien hölls utanför tävlingen av den segdragna konflikten gällande landets namn.

Nu hade hon skrivit kontrakt med ett stort skivbolag och som på beställning vann hon den nationella finalen på sitt fjärde försök (om man bara räknar de år Makedonien faktiskt fick skicka bidrag till ESC). Vinnarlåten var en något exotisk och trumbaserad schlager med en invecklad och svårsjungen - men bra - refräng.

I förhandsvideon var Karolina stylad som en Balkansk hybrid av Björk och Kate Bush, men i Tallinn bar hon en spektakulär klänning med en topp som såg ut att vara gjuten i guld. Dessutom innehöll framträdandet ett klädtrick á la Bucks Fizz, men ett annat liknande knep skulle visa sig gå hem bättre hos de som röstade.

Faktum är att det makedonska bidraget inte gick hem alls. Man fick visserligen en tolva, men den kom från Rumänien som Makedonien redan tidigare bytt poäng med och som inte helt slumpartat fick en tolva tillbaka. Om man plockar bort alla poäng Karolina fick från misstänkta länder detta myglandets stora år verkar det rätt sannolikt att "Od nas zavisi" skulle hamnat på allra sista plats.

Det stoppade inte Karolinas karriär på hemmaplan det minsta. Hennes nya skiva gick åt som smör i solsken och året efter spelade hon in sitt första album på serbiska för att erövra en ännu större publik i det forna Jugoslavien.



Karolina Gočeva / Od nas zavisi (Makedonien 2002)
19:e plats av 24 bidrag i Tallinn

2 februari 2017

Boom boom boomerang / Österrike 1977

Österrike har alltid gått sina högst egna vägar och ganska många höjde säkert på ögonbrynen inför det bidrag de internt valt ut att skicka till finalen i London. Schmetterlinge var inte vilka fjärilar som helst, utan en färgstark svärm som fladdrade väldigt långt ut till vänster i det politiska spektret.

De hade först bildats under det upproriska sena 1960-talet och hade med åren gått från att vara folkmusiker med traditionella sydafrikanska sånger som "Tschotscholossa" på programmet till att bli allt rödare i sin framtoning. När The Milestones (Österrike 1972) upplöstes och två av medlemmarna - Beatrix Neundlinger och Günther Grosslercher - anslöt sig hittade Schmetterlinge sin definitiva form och nådde sin kreativa höjdpunkt.

Man satte ihop "Proletenpassion" - ett österrikiskt tältprojekt, om man så vill - där man med musik och en stor portion humor blandat med fullständigt gravallvar berättade om arbetarklassens kamp genom den europeiska historien. Verket resulterade i en stor turné, tre LP-skivor och en tv-special.

Kanske var det i samarbetet med ORF som idén föddes att gruppen skulle representera Österrike i ESC? Tanken måste ha framstått som direkt absurd och på omslaget till singeln syns en förtvivlad tecknad fjäril som utbrister: "Schmetterlinge i schlagerfestivalen? Det kan inte vara sant!"

Tävlingsbidraget var en fullfjädrad men ganska kärleksfull attack inte bara på ESC utan på hela musikindustrin, börjandes med frasen "Music is love, for you and me / Music is money, for the record company".

Sedan lyckades man kombinera de två senaste årens vinnarlåtar: den spralliga koreografin från Storbritannien 1976 parad med det textmässiga djupet hos Nederländerna 1975:
Boom boom boomerang
Snadderydang
Kangaroo, boogaloo, didgeridoo
Ding dong, sing the song
Get the guitar twang
Kojak, hijack, me and you

Redan i den skojiga förhandsvideon gick budskapet fram ganska tydligt och på scenen i London använde sig gruppen av fyndiga masker på ryggen som skulle föreställa profithungriga skivbolagsdirektörer. Lite övertydligt måhända, men effektivt och med glimten i ögat.

Detsamma kan man inte riktigt säga om arrangerade BBC som oroade sig stort inför gruppens framträdande. Veckan före finalen hade Schmetterlinge uppträtt i österrikisk tv, men istället för att sjunga som planerat hade de uppmanat människor att gå ut och demonstrera på första maj. Nu var man rädda att gruppen - som knappast brydde sig så förfärligt mycket om hur det skulle gå i omröstningen - skulle göra något liknande i London.

De fem fjärilarna höll sig i skinnet - eller i kokongen om man så vill - men juryn var inte alls beredd att premiera någon som inte tog tävlingen på större allvar. Med sina elva poäng kom man näst sist och slog bara svenska Forbes. Man hade ändå lyckats med att föra ut sitt budskap inför en storpublik, med hjälp av sin i sammanhanget väldigt unge, läderklädda dirigent Christian Kolonovits - även han en tidigare medlem av The Milestones och en av få som tävlat som både artist och dirigent i ESC.

Ironiskt nog tvingades gruppen göra en ideologisk eftergift för att sprida sin musik och såväl Proletenpassion som ESC-bidraget gavs ut på Ariola - ett av de största tyska skivbolagen. Man gav också ut en bra engelsk version i händelse att andemeningen i originalet skulle gått något förbi.

Trots att luften snart gick ur den alternativa musikrörelsen fortsatte Schmetterlinge att uppträda tillsammans och omformades med tiden till en teatergrupp specialiserad på föreställningar för barn. 2013 lades gruppen på is efter att originalmedlemmen Erich Meixner avlidit i cancer.



Schmetterlinge / Boom Boom Boomerang (Österrike 1977)
17:e plats av 18 bidrag i London

1 februari 2017

On aura le ciel / Frankrike 2000

France 3 hade verkligen inte fått någon flygande start på sitt deltagande i ESC. Den nationella final de kastat ihop i all hast hade inte varit något att hänga i julgranen och till råga på allt hade den resulterat i en pinsam vinnare som inte imponerat på någon i Jerusalem. Vem som helst kunde ha tappat sugen, men kanalen bestämde sig för att ordna en ny final istället.

Nu lyckades man lite bättre - åtminstone lät ljudet bättre i tv än det gjort året innan - men standarden på låtarna var fortfarande på tok för svag, även om både ettan och tvåan båda var helt okej. De franska fansen var ändå upprörda över resultatet och var säkra på att tvåan Jessica Ferley skulle haft större chanser i Stockholm.

Nog för att vinnande Sofia Mestari var rätt intressant i sig själv. Den marockanska 19-åringen var född i Casablanca men hade kommit till Frankrike som tioåring tillsammans med sin familj och satsade nu på en sångkarriär med sin högst personliga och mörka röst.

Låten var också en välskriven och snygg sak som vunnit på att dränkas i en skog av stråkar då den franska finalen än en gång valt att använda sig av en liveorkester. I ESC var den nya förinspelade musikbakgrunden betydligt tunnare och i den stenhårda konkurrensen - om jag får säga mitt är 2000 en av de starkaste årgångarna någonsin - hade inte den franska låten någon chans. Fem poäng och nästa sista plats var allt Sofia fick nöja sig med.

Karriären tog aldrig riktigt fart och Sofia blev aldrig något riktigt stort namn, men har trots det släppt fyra album. ESC förblir en parentes för henne och när hon deltog i en chatsession i samband med att hon gav ut ny musik några år efter finalen i Stockholm kunde hon inte dölja sin irritation över att de enda frågor som ställdes rörde hennes deltagande där.



Sofia Mestari / On aura le ciel (Frankrike 2000)
23:e plats av 24 bidrag i Stockholm