Si tu aimes ma musique / Belgien 1982

Belgien skickade en riktig veteran till Harrogate: Stella Maessen var nu med i den internationella finalen för tredje gången på tolv år. Frågan är om arrangerande RTBF hade någon större koll på det.

Stella hade tävlat tillsammans med sina systrar Bianca och Patricia: först som trion Hearts of Soul för Nederländerna 1970 och sedan i kvartetten Dream Express (tillsammans med Biancas belgiske pojkvän) för Belgien 1977. Efter den relativa besvikelsen i London hade Dream Express snart fallit sönder och nu satsade Stella på en solokarriär.

Hon ställde upp i den flamländska finalen 1981 med "Veel te veel" och nu var hon tillbaka för andra året i rad. Att någon ställde upp på både sidor av språkgränsen hörde verkligen inte till vanligheterna. Endast en gång hade en nederländskspråkig artist representerat det franskspråkiga Vallonien: 1966, då Tonia tog en fjärdeplats i Luxemburg.

Jag har inte själv sett den belgiska finalen 1982, men enligt uppgift utgjordes den av på förhand inspelade framträdanden. Artisterna var inte på plats i studion. Frågan är om den expertjury som valde vinnare förstod att deras favorit Stella bodde och verkade i landets norra halva.

"Si tu aimes ma musique" var en traditionell schlager insvept i tidstypiska synthljud. Stella kämpade en del med sitt franska uttal men använde sina tre minuter väl och övertygade de europeiska jurygrupperna. Belgien blev det enda land som fick poäng från samtliga andra länder, även om det inte blev en enda tolva.

Om Frankrike varit med i tävlingen hade det kanske kunnat bli en ny andraplats, precis som 1978. Nu blev det en flott fjärdeplats istället.

Någon karriär på franska var nog aldrig aktuell och Stellas album spelades istället in på engelska. Skivan gavs även ut i Sverige på Abbas skivmärke Polar.

Stella fortsatte sin solokarriär i några år till men lämnade rampljuset 1988 för att göra andra saker i livet. 2010 återförenades Hearts of Soul - nu med lillasyster Doreen istället för Patricia som avled 1996.

Stella / Si tu aimes ma musique (Belgien 1982)

4:e plats av 18 bidrag i Harrogate

Everybody / Estland 2001

Estland hade haft en skakig start men hade snart visat var skåpet ska stå. Även ett litet land, även ett som tidigare styrts av Sovjetunionen, även ett med ett obegripligt litet språk kunde hävda sig i ESC om man bara ansträngde sig och slog an rätt ton.

Esterna hade visat framfötterna och placerat sig tre gånger bland de sex bästa och visade en klart uppåtgående kurva. I Stockholm 2000 hade många trott att det var Ines som skulle ta hem spelet. Inte minst i broderlandet Finland - som aldrig placerat sig bättre än sexa - kliade man sig i huvudet och undrade hur esterna kunde vara så framgångsrika.

2001 verkade det ändå som att Estland hade ett mellanår på kommande. Den nationella finalen var inte särskilt stark och den vinnande låten kändes mest som en glad paus.

Ivar Must hade skrivit Estlands debut 1994, som bara fick två poäng och näst sista plats. Nu hade han tillsammans med Maian Kärmas skrivit "Everybody", en call-and-response-låt där de omaka artisterna Dave Benton och Tanel Padar fick ta mycket plats.

Dave Benton var född och uppvuxen på den karibiska ön Aruba, som är en del av Nederländerna. Under 1980-talet arbetade han i Europa, där han mötte sin estniska hustru. 1997 slog sig paret ned i Estland. Tanel Padar var mest känd som Ines pojkvän och han hade varit med och körat bakom henne i Stockholm. 

I Köpenhamn fick de hjälp av pojkbandet 2XL som dansade och sjöng i bakgrunden. Detta till trots trodde verkligen ingen på Estland. Oddsen var dåliga och de svenska tidningarna sågade. Sedan hände det som ingen skulle ha gissat på förhand.

I ett otroligt svagt startfält där de stora favoriterna plötsligt sjöng alltför nervöst i direktsändning vandrade Team Estland ut på scenen med lugn och självförtroende och fick de europeiska tittarna med sig. Efter en hård kamp med värdlandet Danmark var sensationen ett faktum och lilla Estland stod som segrare. Hemmapubliken i Parken var inte nöjd men det brydde sig vinnarna hemskt lite om.

Hemma i Estland varvades glädjen med en växande panik. Hur skulle man kunna anordna en internationell final? Var skulle man få pengarna ifrån? Hade man kunnandet? 

"Everybody" har verkligen inte gått till historien som någon av de starkaste vinnarlåtarna men singeln sålde faktiskt tillräckligt bra i Sverige för att ta sig in på Topp 20-listan.

Tanel och Dave gick skilda vägar - Tanel skulle med åren bli en av landets ledande rocksångare medan Dave förblev en renodlad scenartist. Även Tanel och Ines skulle snart gå skilda vägar efter att ha bråkat och gjort slut inför rullande tv-kameror under 2002 års estniska final.

Med sina 50 år och 101 dagar är Dave Benton den äldsta artist som vunnit Eurovision Song Contest.

Dave Benton & Tanel Padar / Everybody (Estland 2001)

1:a plats av 23 bidrag i Köpenhamn

Fångad i en dröm / Sverige 1981

Att svensk tv ändrar på formatet på melodifestivalen har verkligen inte hört till vanligheterna. Med undantag för 1971 hade programmet haft samma upplägg varje år sedan 1966 och publiken verkade nöjd med det.

Av någon anledning bantades 1981 års upplaga ned till bara fem bidrag utan någon öppen tävling. Istället bjöds de fem låtskrivare in som haft mest framgång på Svensktoppen under det senaste året. Tävlingen var ännu ett bra skyltfönster: ingen rynkade på näsan och samtliga fem tackade ja.

Mest uppmärksamhet väckte Agnetha Fältskogs medverkan. Hon hade haft en stor hit med "När du tar mig i din famn" 1979 men lät 19-åriga Kicki Moberg sjunga hennes tävlingsbidrag. "Men natten är vår" - med text av en debuterande Ingela "Pling" Forsman - hamnade på en högst oförtjänt sistaplats.

Björn Skifs hade tyckt att ESC i Paris 1978 varit en trist tillställning för artisterna som mest satt inlåsta på hotellet eller i artistlogerna och fick få tillfällen att umgås. Han gav inget intryck av att vilja ställa upp på nytt men blir man specialinbjuden kan man alltid överväga att tänka om.

Dessutom hade Björn Skifs något att marknadsföra. Tillsammans med vännen Bengt Palmers hade han skrivit en spökmusikal som skulle sättas upp i Stockholm under hösten 1981 och nu tänkte de båda att man kunde lansera en av låtarna därifrån genom Melodifestivalen.

Det blev en hård strid in i det sista mellan tre låtar: Björn Skifs, Janne "Lucas" Persson och så Sweets 'n Chips, som just det här året bestod av Kikki Danielsson, Elisabeth Andreasson, Britta "Tania" Johansson och Lasse Holm. Precis som 1978 fick Kikki och Lasse stryk av Skifs på mållinjen.

I Dublin uppmärksammades Björn för sin uppseendeväckande klädsel men gav ett starkt framträdande tillsammans med sin kompgrupp. Den mesta musiken låg på band, något dirigenten Anders Berglund med åren skulle bli allt mindre positiv till.

Björns nya mantra var att låtar på små språk aldrig funkade - det var säkert smart att skruva ned de svenska tittarnas förväntningarna en aning - men Sverige blev bäst i Norden och kasserade rätt oväntat in en tolva från Frankrike.

"Spök!" hade premiär på Maximteatern i Stockholm 1 oktober 1981. Den fick lysande recensioner och blev en stor publikframgång som spelades fyra säsonger och som också spelades in på LP. Vid sidan av Björn Skifs kan man notera Elisabeth Andreasson (1982, 1985, 1994, 1996), Monica Dominique (1973) och Kerstin Bagge (1973, 1975) i viktiga roller.

"Spök!" sattes upp på nytt i en uppdaterad version 2013 med bland andra Lena Philipsson (2004) och Måns Zelmerlöw (2015) i rollerna.

"Fångad i en dröm" blev något överraskande signaturmelodi - med modifierad text - till den finlandssvenska televisionens allsångsprogram "Fångad av en sång" 2002.

Björn Skifs / Fångad i en dröm (Sverige 1981)

10:e plats av 20 bidrag i Dublin

San Francisco / Norge 1997

Att vara den ständiga tvåan låter kanske inte så kul men i själva verket är det en titel att vårda ömt. En ständig tvåa i de nationella finalerna får allas sympatier och har ändå fått visa upp sig och sin nya låt inför en storpublik. Dessutom slipper man ta ansvar för hur det går i den internationella finalen.

Tor Endresen hade i princip gjort det till ryggraden i sin karriär att ställa upp i Norsk Melodi Grand Prix och gå nästan men inte riktigt hela vägen. Han hade varit en av Karoline Krügers körsångare i Dublin 1988 och hans stora folkliga genombrott kom som sjungande bartender i tv-serien "Lollipop". 

Han hade redan ställt upp i den norska finalen sju gånger och kommit tvåa tre gånger. "Café le Swing" (3:a 1990) och "Radio Luxembourg" (2:a 1992) blev rejäla hits, men min egen favorit är den suggestiva "Til det gryr av dag". Den blev tvåa 1989 men sjabblades sedan bort i marknadsföringen och är rätt bortglömd idag.

Knappast var planen något annat än att få ännu en schysst placering och lite marknadsföring då Tor ställde upp för åttonde gången 1997 men något i planen i gick riktigt fel. Trots att Norge lyckats oerhört väl de senaste åren - aldrig sämre än sexa sedan 1993 och man hade dessutom vunnit och stått värd - var intresset för den inhemska ligan i princip noll.

I hela startfältet fanns en enda okej låt - "Lys" med den unga Manjari kunde ha blivit något med lite putsning och coachning - men nu verkade alla ha bestämt sig för att det var Tors tur. Eller otur.

"San Francisco" var verkligen ingen vinnarlåt. Ett stycke dansbandsrock med en nödrimmad och smått förfärlig text - rimmar man "San Francisco" med "disco" har man liksom bränt sina broar som poet - om flower power och sommaren 1968.

Inför Dublin trodde de flesta bedömare att Bosnien-Hercegovina eller Danmark skulle komma sist, men Norge borde ha framstått som en riktig jumbokandidat från början. Inte ens norska OGAE trodde att den egna låten skulle ha en chans då de röstade vid sin klubbträff. Detta fick Tor Endresen att surna till och till tidningarna sa han morskt att han minsann skulle visa alla. Skrattar bäst som skrattar sist, liksom.

I finalen blev det en riktig dunderflopp. Noll poäng, delad sistaplats med Portugal och tidningsrubriker som "San Fran Fiasko" hemma i Norge. I likhet med Jahn Teigen 1978 försökte Tor skratta bort det hela men läser man om saken i Tim Moores bok "Nul points" märks ändå en hel del bitterhet över det som hände.

På lång sikt var det kanske exakt vad Tor behövde. Att hålla på att slentriantävla i en norsk final ingen längre brydde sig om var knappast en hållbar karriärplan på sikt. Tor Endresen sökte sig nya vägar och är än idag en aktiv och uppskattad artist i Norge. Däremot skulle det ta flera år innan NRK fick någon ordning på sin ESC-uttagning på nytt.

Tor Endresen / San Fransisco (Norge 1997)

Delad 24:e plats (sist) av 25 bidrag i Dublin

Esta balada que te dou / Portugal 1983

Någonting hade hänt med Portugals finaler. När portugiserna väl sjungit färdigt om sin stora revolution vaknade en annan typ av ambition och Festival da Canção blev en poptävling där de hetaste namnen inom den nationella popmusiken gärna visade upp sig.

Det hade kanske inte lett till något riktigt uppsving för Portugals placeringar i ESC men intresset på hemmaplan växte sig åtminstone stort. Inför finalen i München 1983 fanns det dessutom en och annan som trodde att Portugal kunde bli årets överraskning.

"Esta balada que te dou" ("Den här balladen jag ger dig") var en sång om att tillåta sig själv att vara ledsen när kärleken är över men att ändå vilja skicka med sin älskade den vackraste sång man kunde skriva.

Armando Gama var född i Luanda i Portugisiska Västafrika där han tidigt började studera musik och där han bildade sitt första band. Det politiska läget blev alltmer instabilt och 1971 flyttade familjen hem till Portugal. Fyra år senare blev den tidigare kolonin självständig under namnet Angola.

Efter att ha skrivit låtar åt andra och spelat med i flera grupper, gjorde Armando sin första soloskiva 1982. "Esta balada que te dou" blev en stor framgång i hemlandet och släpptes på singel i hela sjutton länder. 

Då gjorde det kanske inte så mycket att placeringen blev en ljummen trettondeplats. Armando hade etablerat sig på hemmaplan och fick en kommersiell hit med sin låt i Belgien. Stefan Borsch spelade in en svensk version "Det här är balladen till dig". 

På senare år har Armando Gama förblivit en aktiv musiker även om han sällan släpper ny musik. Bland annat turnerar han sedan många år tillbaka med en föreställning där han sjunger Beatleslåtar.

I januari 2020 greps Armando Gama av polisen efter att Bárbara Barbosa - hans tidigare flickvän och mor till hans yngsta barn - anmält honom för fysisk och psykisk misshandel under flera års tid. Sångaren har inte uttalat sig offentligt om fallet.

Armando Gama / Esta balada que te dou (Portugal 1983)

13:e plats av 20 bidrag i München

Heute in Jerusalem / Österrike 1979

Varför ställer man ens upp i en tävling om man inte försöker vinna den? Ibland är svaret kanske att det är roligt att visa upp sig för en stor publik. Ibland är svaret kanske att man vill erbjuda publiken något den inte efterfrågat, bara för att visa att det finns andra uttryck och andra sorters kultur.

Christina Simon hade varit en del av Wiens bubblande och expanderande popscen under 1970-talet. Hon hade synts en hel del i tv och i olika konsertprojekt och hade dessutom släppt två singlar skrivna av Giorgio Moroder under artistnamnet Anne Christie. 1977 ville hon prova på något nytt och drog till USA med sin partner Peter Wolf.

När ESC skulle hållas i Jerusalem ansåg tongivande personer på ORF att situationen krävde mer allvar och mindre lättsinne och valde ut "Heute in Jerusalem" - en sång om att låta klokskapen segra över vansinnet och att låta freden blomstra - med text av poeten André Heller.

Vem som skrev musiken är mer oklart. Först användes pseudonymen Josef Dermoser och på skivan står Peter Wolf som upphovsman, trots att han flera gånger hävdat att han inte skrivit den.

Några dagar före final undertecknade Israel ett fredsavtal med Egypten, något som fick vissa kritiker att skratta åt österrikarnas ambitioner. Nu var det redan fred i Israel och för sent att sjunga fredssånger. Tiden skulle visa att Israel skulle komma att behöva fredsönskningar många år ännu.

Christina Simon imponerade på de flesta under repetitionerna men alla verkade rörande överens om att hon inte skulle ha en chans i tävlingen. Kobi Oshrat - låtskrivaren som skulle komma att vinna hela finalen - bjöd med Christina till Jerusalems gamla stadskärna och klagomuren. Sångerskan var djupt tacksam: "Nu vet jag åtminstone själv vad det är jag sjunger om".

Förhandstipsen fick rätt och Österrike fick dela sistaplatsen med Belgien. Samtidigt är det underligt att desamma jurygrupper som ofta rynkade på näsan åt kommersiella hitlåtar (som Silver Convention eller Baccara) även gjorde tummen ned för mer ambitiösa och kulturellt högstående bidrag.

Christina Simon gifte sig med Peter Wolf och kallade sig fortsättningsvis Ina Wolf. Paret rotade sig i Kalifornien och etablerade sig snabbt som låtskrivare för många stora namn. Deras största hit blev "Sara" med Starship som toppade Billboards lista 1986.

Efter att Kalifornien drabbats av en stor jordbävning 1994 omvärderade Ina Wolf sitt liv, lämnade Peter Wolf och flyttade tillbaka till Österrike med sina två barn. Än idag är hon en flitigt efterfrågad låtskrivare, sångerska och sånglärare.

Christina Simon / Heute in Jerusalem (Österrike 1979)

Delad 18:e plats (sist) av 19 bidrag i Jerusalem

Occhi di ragazza / Italien 1970

Trots att Italien var ett av Europas ledande musikländer som exporterade artister men framför allt melodier över hela världen hade man bara fått godkända resultat en handfull gånger i ESC. 

Bäst hade det gått 1964 då man vann hela tävlingen, men nu hade man fallit tillbaka till att skicka musikaliska stjärnor med starka låtar som sedan bara fick några enstaka tröstpoäng i röstningen. 1970 skulle inte visa sig vara något undantag, men det spelade egentligen ingen roll. De italienska tittarna brydde sig föga om den europeiska tävlingen utan fokuserade på sina inhemska sångtävlingar istället.

Sanremo naturligtvis, men det fanns fler prestigefyllda tävlingar att sjunga i, som Cantagiro eller Canzonissima - evighetslånga tillställningar som gav stor exponering åt deltagarna.

Gianni Morandi hade slagit igenom som 17-åring med "Fatti mandare dalla mamma" och hade sedan skapat sig en roll som en glatt nonchalant och obekymrad ung man med stor utstrålning. Han hade vunnit Canzonissima såväl 1968 som 1969, något som förmodligen gjorde honom till ett lätt val när Rai skulle hitta en eurovisionskandidat.

Hans vinnarlåt 1968 var en italiensk cover av The Turtles "Elenore", samma låt som Arvingarnas "Eloise" många år senare anklagades för att ha plagierat.

"Occhi di ragazza" ("En flickas ögon") var skriven av en annan stjärna - Lucio Dalla - för att tävla i Sanremofestivalen 1970 där den skulle ha framförts av det 16-åriga stjärnskottet Ron. När låten ratades av urvalsjuryn hamnade den i ESC istället.

I Amsterdam spelade Gianni Morandi rollen som avslappnad italiensk charmör till fulländning. Den irländska kommentatorn säger att han har "a very relaxed approach to singing", och tonfallet skvallrar om att hon inte nödvändigtvis anser det vara en bra sak.

Kanske är det en pusselbit i mysteriet varför Italien ofta placerade sig så dåligt i ESC? Var italienarna för glada och opåverkade av tävlingens allvar? Tog de inte den här viktiga tävlingen tillräckligt seriöst?

Fem poäng och en delad åttondeplats med Belgien och Monaco blev slutfacit. Låten blev en hit hemma i Italien men snart nog skulle Gianni Morandis karriär sakta in rejält. Under 1970-talet sågs han - i likhet med många av 60-talets stjärnor - som en föredetting som tiden sprungit förbi.

Vinden skulle vända på nytt och 1987 vann Gianni Morandi Sanremofestivalen tillsammans med Umberto Tozzi (Italien 1987) och Enrico Ruggeri (Italien 1993) och har hållits kvar på toppen sedan dess.

2014 spelade Ron slutligen in en egen version av "Occhi di ragazza" i duett med Gianni Morandi.

Gianni Morandi / Occhi di ragazza (Italien 1970)

Delad 8:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

Nauravat silmät muistetaan / Finland 1988

Finland hade lyckats rätt hyfsat i ESC de senaste åren och nu tyckte Yle att det var dags att flytta ut ur tv-studion och hålla den nationella finalen inför en lite större publik. Kulturhuset i Helsingfors - ritat av landets främste arkitekt Alvar Aalto - fick stå värd för Euroviisut 1988 där tolv låtar gjorde upp om en resa till Dublin.

Startfältet bjöd på stor variation: ballader, pop, country och lite finsk schlager. Två av bidragen hade svensk text och bland de tävlande fanns flera kända ansikten och flera gamla bekanta från tidigare finaler.

Framför allt fanns tre tydliga vinnarkandidater: "Mayday Mayday" med Timo, Jonna & Beat (Finland 1990), "Svart och vitt" med Helena Miller samt "Amor Amor" med Ami Aspelund (1983), skriven av Petri Laaksonen som gjort Finlands låtar 1985 och 1987.

Efter att Arja Saijonmaa kommit tvåa i den svenska finalen året innan ville flera låtskrivare ha just henne som artist. Såväl "Amor Amor" som "Svart och vitt" var skrivna för Arja som dessvärre inte hade tid i kalendern.

För sjätte året i rad bytte man röstningssystem och sex regionala jurygrupper runtom i Finland fick välja vinnare. Tråkigt nog visade sig dessa jurygrupper i skarp konkurrens höra till de mest förvirrade i tävlingens historia och låtar som fått toppoäng av en jury hamnade i botten hos nästa.

Till slut öppnade det för att en låt som inte varit etta hos en enda jury vann hela tillställningen. Knappast ett resultat någon var nöjd med och till nästa år skrotades jurygrupperna på nytt.

Vinnarlåten "Skrattande ögon är de man minns" var skriven av Pepe Willberg, en av landets mest etablerade rocksångare med stora hits under bältet. Bandet Boulevard - med sångaren Kyösti Laihi i spetsen - hade kompat Vicky Rosti i Bryssel året innan men var annars rätt okända. Nu spelade man in ett album i hast innan man reste till Dublin.

I direktsändning klantade någon av RTÉ:s tekniker till det och i den första refrängen faller nästan alla instrument bort ur ljudmixen. Det enda som hörs är lite stråkar och blås och man kan tydligt se hur en nervös Kyösti Laihi ger tecken åt tekniken att skruva upp ljudet. 

Finland hade ingalunda hört till favoriterna men nu blev det bara tre poäng från juryn i Jerusalem och en näst sista plats. Lite onödigt hårt för en glad liten låt men det illustrerar väl problemet med att skicka iväg en kompromiss till bidrag som ingen egentligen har som favorit.

Boulevard spelade vidare tillsammans i några år till innan medlemmarna drog vidare till andra band. Kyösti Laihi fick pensionera sig tidigt efter att ha diagnostiserats med multipel skleros men har fortsatt musicera i mindre skala även sedan dess.

En som åtminstone låtit sig beröras av Boulevard var den tyske komikern Hape Kerkeling, som framförde den som del av en av sina föreställningar.

Boulevard / Nauravat silmät muistetaan (Finland 1988)

20:e plats av 21 bidrag i Dublin

Born To Sing / Irland 1978

Colm Wilkinson kom visserligen från en musikalisk familj men det mesta tydde ändå på att gossen skulle ta över faderns företag och ägna sitt liv åt att asfaltera vägar. Vid sexton års ålder sade sonen nej och beslutade sig för att ge musiken en chans istället.

Han spelade med i olika irländska band och valdes 1972 ut att spela Judas Iscariot då Jesus Christ Superstar sattes upp i Dublin. Hans insats imponerade på Andrew Lloyd Webber (Storbritannien 2009) och då hans nya musikal Evita skulle spelas in på skiva gick den stora rollen som Che Guevara till Colm Wilkinson.

Däremot tackade Colm nej till att spela Che då musikalen sattes upp i London. Nu ville han satsa på popkarriären istället och spelade in en soloskiva för den irländska marknaden där han var känd som "CT".

Som en del i soloprojektet ställde Colm upp i National Song Contest 1978 och vann en resa till Paris med sin egenhändigt skrivna "Born To Sing". Irland sågs som en tänkbar toppkandidat men när det väl gällde framstod Colm CT Wilkinson, som han kallade sig i det här sammanhanget, som aningens stirrig och lite väl intensiv. 

En femteplats var inget att fnysa åt och singeln gavs ut på det internationella storbolaget RSO Records men någon uppföljare kom aldrig. Karriären började så långsamt gå i stå.

En av hans låtar - "The American Dream" - släpptes på singel i Sverige efter att ha varit signaturmusik i tv-serien "Tema USA". Mariann Records brydde sig inte mer än att de stavade hans namn fel på skivomslaget och inte heller det försöket bar frukt.

En del skickliga sångare klarar aldrig av att skapa sig en egen persona för rampljuset och lyckas bättre då de får spela en roll istället. När Colm Wilkinson sökte sig tillbaka till musikalvärlden tog karriären fart på nytt.

1985 spelade han Jean Valjean i den engelskspråkiga världspremiären av Les Misérables - vid sidan av Michael Ball (Storbritannien 1992) och Frances Ruffelle (Storbritannien 1994) - och har sedan dess haft sitt på det torra. Idag räknas han till en av de stora inom internationell musikteater. 

Han är sedan många år bosatt i Toronto och är idag kanadensisk medborgare.

Colm CT Wilkinson / Born To Sing (Irland 1978)

5:e plats av 20 bidrag i Paris

S.A.G.A.P.O / Grekland 2002

Om Antique varit relativt okända i Grekland då de vann den grekiska finalen året innan var 2002 års vinnare Michalis Rakintzis både känd och väletablerad. I sin ungdom hade han studerat till ingenjör i London men satsade sedan på en bana som musiker i rockgruppen Scraptown. De hann ge ut tre album tillsammans innan de splittrades 1985. 

1989 kom han på allra sista plats i den grekiska finalen men två år senare utsågs han till årets manliga artist av tidningen Popcorn. Han spelade in egna skivor med stor framgång men skrev även låtar åt andra framstående grekiska artister. 

Han skrev musiken till flera tv-serier och samarbetade med internationella stjärnor som Bonnie Tyler (Storbritannien 2013) och Ian Gillian från Deep Purple.

"S.A.G.A.P.O" var ett elektroniskt stycke new wave där titeln är det magiska lösenord som öppnar dörren till sångarens hjärta, passligt nog grekiska för "Jag älskar dig". Titeln var det enda ordet på grekiska i hela texten, något som väckte en del diskussioner på hemmaplan.

I Tallinn hade ingen tid att fundera på något sådant. Där förundrades de flesta istället över den grekiska truppens robotkoreografi och hysteriskt osmidiga och tunga scenkläder. På en av repetitionerna lyckades man dessutom dansa sönder scengolvet. 

Grekland blev snabbt repetitionen ingen ville missa och likaså en av de tyngsta kandidaterna till att komma allra sist i finalen. När Cypern som första röstande land gav Michalis Rakintzis sin tolva buade publiken i Saku Suurhall. 

När röstningen var slut hade man också fått poäng av de inte alls taktikröstande jurygrupperna i Moskva och Bukarest och landade på behörigt avstånd från den tippade sistaplatsen.

Michalis Rakintzis har fortsatt sin karriär men med åren har det blivit allt längre mellan skivorna.

Michalis Rakintzis / S.A.G.A.P.O (Grekland 2002)

17:e plats av 24 bidrag i Tallinn

Talking To You / Danmark 2005

Danmark hade åkt riktig berg-och-dalbana i ESC: först vann man och kom tvåa på hemmaplan - sedan kom man sist, fick stå över ett år och blev utsparkade i den allra första semifinalen 2004. Till all lycka fanns publiken kvar och var ännu entusiastisk.

För att fira att Eurovision Song Contest fyllde 50 år slog man på stort och bjöd tittarna på stor, direktsänd schlagerfest från Horsens på Jylland. Som ett extra körsbär på tårtan kunde man erbjuda de internationella vinnarna Olsen Brothers som ett av de tävlande bidragen.

För första gången fick man sjunga på engelska i den danska finalen och Olsens "Little Yellow Radio" - med svenska Kayo från Afro-Dite (Sverige 2002) i kören - förväntades krossa allt motstånd och ta en promenadseger. Istället kom Jakob Sveistrup - en 33-årig musiklärare som tidigare tävlat i talangjakten Stjerne for en aften - och övertygade tittarna. Samtliga telefonröstande regioner utom en hade Jakob som vinnare.

"Tænder på dig" var en fjäderlätt liten popsång, skriven av Jacob Launbjerg som flera gånger varit bakgrundssångare för Danmark i ESC. Att sjunga på danska verkar inte ha varit något DR var särskilt tända på, så inför Kiev skrevs en engelsk version istället.

Danmark hörde verkligen inte till förhandsfavoriterna men Jakob Sveistrup tog sig lätt vidare - när siffrorna offentliggjordes visade det sig att han blivit trea i semifinalen - och placerade sig bland de tio bästa i finalen. Nu tog karriären fart på allvar i ett par år.

När finanskrisen slog till med full kraft 2008 rev skivbolaget Jakob Sveistrups kontrakt och ett helt album som var i det närmaste klart släpptes aldrig. Sångaren lade karriären på hyllan och sökte sig tillbaka till sitt gamla jobb.

Tio år efter äventyret i Kiev bestämde han sig för att satsa på nytt och det med besked. Han bekostade själv inspelningen av en ny skiva där han själv skrivit samtliga låtar, och skötte själv hela marknadsföringen när plattan fanns i handeln. Satsningen slog väl ut med fina recensioner, flitigt spelade radiosinglar och en fullbokad kalender. Jakob Sveistrup kunde åter leva på att vara musiker.

När nästa skiva kom ut 2018 kallade han sig bara Sveistrup eftersom tidningarna stavade hans förnamn fel lite för ofta.

I efterhand verkar EBU åter anse att länder med samma poäng delar placeringar 2004 och 2005, vilket skulle innebära att Danmark och Norge delade niondeplatsen i Kiev. Enligt de regler som gällde där och då - och enligt resultattavlan - kom Danmark officiellt på tionde plats.

Jakob Sveistrup / Talking To You (Danmark 2005)

10:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev

Liubi, Liubi, I Love You / Rumänien 2007

Efter en trög start hade Rumänien fått upp farten i ESC. 2002 hade de mest visat att de minsann kunde byta kompispoäng lika bra som många andra, men sedan började det gå bra på riktigt. De flesta år skickade man poppiga och fräscha låtar och placerade sig i den absoluta toppen såväl 2005 som 2006.

Skulle man hålla fast i sin nya ställning som stormakt och kanske till och med ro hem en seger? Om man hade några sådana planer lät man dem stå i träda ett år och till Helsingfors skickade man istället ett litet stycke humor. 

Det hade varit en stökig nationell final där tre bidrag drogs tillbaka redan före de två semifinalerna. En låt diskades precis före sin semi och när det väl blev dags till final fick man diska ytterligare fyra bidrag, däribland svenska Rednex. 

För att röra till tingen ännu lite till visade det sig att vinnaren Locomondo inte ägde rätten till sitt namn som istället tillhörde en lokal resebyrå. Raskt bytte man namn till Todomondo istället.

Todomondo var sex spralliga karlar som alla skulle representera varsin nationalitet - brittisk, fransk, italiensk, spansk, rysk och rumänsk. Sångens budskap var att var man än befinner sig och vem man är är så betyder "Jag älskar dig" samma sak på alla språk.

Gruppens ryss var egentligen inte sångare utan hade bara översatt textsnutten till ryska. Men här dög det inte att vara knusslig, alla ska med. Oavsett de kan sjunga eller inte.

Om den här låten är bra eller inte kan väl alla få avgöra på egen hand men framförandet var trots allt rätt sympatiskt. Kanske skulle rumänerna vara glada ändå att man var färdigt inkvalade till finalen just det här året.

Otur hade man däremot i lottningen där man fick komma som tredje humorbidrag i rad efter den briljanta Verka Serduchka som kom tvåa och de aningens mindre briljanta Scooch som kom helt i botten. Todomondo blev som en kompromiss mellan dessa båda och hamnade helt i mitten med god hjälp av grannen Moldavien och ett par andra länder där det bor många rumäner.

Humor var kanske ändå inte Rumäniens grej och i framtiden skulle man snabbt styra tillbaka mot popfåran igen.

Todomondo / Liubu, liubi, I Love You (Rumänien 2007)

13:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

For Real / Turkiet 2004

Ett av de säkraste sätten att misslyckas på om man vunnit och vill göra bra ifrån sig även på hemmaplan är att kopiera sitt eget vinnande koncept och göra samma sak en gång till. Det skulle varit både lätt och frestande för TRT att ställa upp med Sertab 2.0 på hemmaplan i Istanbul.

Till all lycka var man snäppet modigare än så och valde ut Athena, som vid sidan av en stor popularitet och en rejäl fanbase inte hade så värst mycket övrigt gemensamt med Sertab. Tvillingbröderna Hakan och Gökhan Özoğuz hade startat sin bana med trash metal innan man för gruppens andra album bytte stil till ska punk.

1998 fick man sitt stora genombrott med fotbollslåten "Holigan" som blev en evergreen och något av en hymn för turkiska fans. Athenas skivor släpptes internationellt på mindre bolag och spelade på flera festivaler runt om i världen och byggde inte minst upp en publik i Tyskland.

Steget borde ändå ha varit ganska långt till att ställa upp i ESC men ska man skaka om tingen kan man ju lika gärna skaka rejält. Liksom Ajda Pekkan 1980 framförde Athena tre låtar i en tv-sänd final där tittarna med bred marginal valde fram den lättfångade "For Real" till vinnare. "Easy Man" kom på andra plats, "I Love Mud On My Face" blev trea.

I förhandstipsen ansågs det högst osäkert om turkisk ska punk var vägen till framgång eller inte men hemmapubliken hade god tilltro till sina punkare. Det var nog skönt för TRT som inte hade någon särskilt lätt tid som värdland. Man hade en hel del tekniska problem under repetitionerna och under semifinalen - historiens första tv-sända semifinal - var ljudet till en början katastrofalt.

I slutändan blev det ändå en snygg final - forcerade programledare till trots - och hemmalaget gjorde riktigt bra ifrån sig trots att den visuella överraskning man utlovat ganska långt slarvades bort av den svenska bildproducenten.

Överraskningen bestod av en ung, kvinnlig dansare som i slutet av numret slet av sig sin tunga, heltäckande dress för att istället dansa i full frihet. Tanken var att symbolisera ett nytt och modernt Turkiet som kastat av sig sitt tunga förflutna. Dessvärre skulle det inte ta många år innan vinden skulle vända och för Turkiet att på nytt bli ett mycket mindre fritt land.

Athena har hållit fast i sin publik genom åren trots att man bytt stil ett par gånger. 2016 släppte man en uppmärksammad (och bitvis obehaglig) video där man uppmärksammade en transpersons vardag och gjorde en markering mot hatbrott.

Athena / For Real (Turkiet 2004)

4:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

My Lucky Day / Moldavien 2018

Om man vill vara Rysslands Ralph Siegel och Stikkan Anderson på samma gång är det inte alltid självklart vart man ska vända sig. 2018 var rysk tv fullt upptagna med att göra bort sig på politiska grunder och i Vitryssland var det för lätt att presidentkansliet skulle börja lägga sig låtval eller vad som helst.

Filipp Kirkorov (Ryssland 1995) vände blickarna mot Moldavien där det aldrig varit svårt att köpa sig en seger. Dessutom hade han fått ögonen på en glad sjungande trio från 

Rîbnița som hade mer energi än någon hade rätt att förvänta sig.

DoReDoS - Marina, Eugeniu och Sergiu - hade tidigare ställt upp i den moldaviska finalen 2015 och 2016 och representerade Moldavien vid New Wave-festivalen 2017.

New Wave är en av årets största happenings inom rysk showbiz, en rysk Sanremofestival om man så vill. Under många år hölls festivalen i lettiska Jurmala men efter att Lettland börjat neka inresa till stjärnor som uttalat sitt stöd för Rysslands annektering av Krim flyttades hela rasket till Sochi från och med 2015. DoReDoS glittrade och showade och vann hela tävlingen.

Med Kirkorov och hans management i ryggen var den moldaviska finalen mest en formalitet där segern i vanlig ordning var till salu för den med tillräckligt mycket pengar. Man kan fråga sig när någon senast vann helt renhårigt?

I de tidiga versionerna framstod låten som glad om än rätt töntig, men för varje ny version hade det hela putsats rejält. Det riktiga krutet hade ändå sparats till finalen i Lissabon där trion från Transnistrien tillsammans med sina tre dansande dubbelgångare bjöd på ett färgsprakande stycke show - som en brittisk sängkammarfars koncentrerad till tre minuter.

Publiken jublade och även om det bar långt i röstningen var den största överraskningen att det inte bar ännu lite längre för ett av de mest underhållande nummer som skådats i tävlingen. 

DoReDoS har turnerat flitigt sedan Lissabon, tydligt med Ryssland som sin huvudsakliga marknad.

Filipp Kirkorov köpte sig en ny seger i Moldavien 2020, men de pengarna gick rakt ut genom fönstret då hela ESC blev avlyst till följd av coronapandemin.

DoReDoS / My Lucky Day (Moldavien 2018)

10:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

Roi / Frankrike 2019

Det första försöket att skapa en melodifestival på franska hade varit både lyckat och inte så lyckat. Tittarsiffrorna var inget att hänga i julgranen och de förinspelade semifinalerna saknade dynamik och spänning. Vinnarlåten hade ändå blivit en hit trots att den slutliga placeringen i Lissabon blivit lägre än man hoppats på.

Det som hade gått över förväntan var att engagera etablerade franska låtskrivare och producenter att släppa till låtar till tävlingen. "Destination Eurovision" ansågs tillräckligt lyckad för att få en andra chans. 

Man hade skruvat till produktionen en smula och nu var även semifinalerna live så att tittarna kunde rösta. Man hade även lyckats locka in ett par artister som var kända för publiken sedan tidigare, som Chimène Badi och Emmanuel Moire.

Även Bilal Hassani var känd, åtminstone i vissa kretsar. Som 14-åring hade han tävlat i The Voice Kids och kom ut via sina sociala medier samma dag som Paris Pride 2017. Nu hade fjolårsvinnarna Madame Monsieur fått upp ögonen för honom och skrivit en låt till honom.

Bilal var en kontroversiell person, inte bara för sin frispråkighet, sin läggning och sin icke-binära framtonings skull. Han hade även skrivit problematiska saker på Twitter. För de franska tidningarna var han som en extra julklapp mitt i vintern och den tonårige sångaren exponerades flitigt.

"Roi" hade ett gott budskap om att få vara sig själv ("I mina drömmar är jag en kung", sjöng Bilal i refrängen) men själva låten var tyvärr rätt svag. I slutändan spelade det ingen roll - de franska tittarna hade redan köpt hela paketet och Bilal fick 35 % av alla telefonröster.

Att den internationella juryn var betydligt svalare och bara placerade "Roi" på femte plats av åtta bidrag var inget som bekymrade någon desto mer.

I Tel Aviv räknades Frankrike som en tänkbar vinnare och budskapet underströks ännu mer av att Bilal fick sällskap på scenen av dansöserna Lizzy Howell och Lin Ching Lan som båda hånats offentligt för att de är sig själva. En fin uppvisning, men en svag låt är en svag låt och tittarna lät sig inte imponeras.

Bilal fick ändå en framgång på den franska marknaden med singeln såväl som det påföljande albumet och fransk tv bestämde sig för att göra en tredje upplaga av Destination Eurovision 2020.

Åtminstone tills Frankrikes nya head of delegation Alexandra Redde-Amiel bestämde sig för att skrota hela uttagningen och istället internt välja ut Tom Leeb och den svenskskrivna "The Best In Me". Om det var en bra idé eller inte får vi aldrig veta då ESC 2020 ställdes in.

Bilal Hassani / Roi (Frankrike 2019)

16:e plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv