C'est peut-être pas l'Amérique / Luxemburg 1981

Att vinna Grand Prix Eurovision de la Chanson i Cannes 1961 hade varit Jean-Claude Pascals stora stund och "Nous les amoureux" blev en stor framgång i de franskspråkiga länderna. Trots det blev sångarens storhetstid kort och andra stjärnor tog hans plats på musikhimlen.

Kanske var Jean-Claude Pascal helt enkelt svår att sälja in till publiken. Under 60-talet skulle de flesta stjärnor komma att bjuda på mer än sitt artisteri och låta fansen dela åtminstone en del av deras kärlekar och privatliv. Jean-Claude Pascal satt fast i skåpet utan möjlighet att komma ut. 

Även om den stora succén klingade av fortsatte han att både sjunga och skådespela, och behöll sina största fans genom 60- och 70-talen. Tjugo år efter segern i Cannes bjöd RTL in Jean-Claude Pascal att tävla på nytt, nu med en sång han själv varit med om att skriva.

Den största delen av bidraget var skriven av Sophie Makhno, som själv var en framgångsrik sångerska och låtskrivare för åtskilliga stora namn i den franska musikvärlden. Inte minst hade hon ett nära förhållande till den legendariska Barbara och hade i flera år fungerat som hennes privata sekreterare.

"C'est peut-être pas l'Amérique" (ungefär "Det kanske inte är som Amerika") var en sång som ställde den gamla världens Frankrike mot allt det nya och moderna i Amerika för att konstatera att det man har nära inte är så illa, det heller.

Sophie Makhno visste inte hur hon skulle avsluta sin låt och bad om hjälp från Jean-Claude Petit, som dirigerat Monacos vinnarlåt 1971 och blivit en av Frankrikes mest efterfrågade arrangörer. Petit ville inte dirigera själv och följde inte ens med delegationen till Dublin.

Det stod ganska klart från början att det inte skulle bli någon ny seger. Melodin var visserligen vacker och Jean-Claude Pascal besatt en tidlös elegans, men paketet låg verkligen inte i tiden. Österrikes jury - som röstade först - tyckte Luxemburgs bidrag var näst bäst men sedan sinade poängskörden med besked.

Bland körsångarna kan man notera Carole Fredericks, en amerikanska som startat en karriär i Frankrike två år tidigare. Hon skulle snart bli en av landets allra mest anlitade studiomusiker och bakgrundssångare. Hon blev även framgångsrik på egen hand tillsammans med Jean-Jacques Goldman och Michael Jones, och släppte två uppmärksammade soloalbum de sista åren före sin alltför tidiga död 2001.

Efter Dublin lämnade Jean-Claude Pascal sången alltmer och skrev istället böcker, bland annat en bitvis självbiografisk roman. När han avled till följd av en magcancer 1992 - endast 64 år gammal - var han i det närmaste helt bortglömd av den stora publiken. 

Trots att han de sista åren talade mer öppet om sin homosexualitet i de få intervjuer han ändå gav nämns inget av detta i sångarens offentliga biografier, där man endast konstaterar att han aldrig gifte sig och inte fick några barn. Som så många andra hbtiq-personer i sin generation har han knuffats tillbaka in i skåpet efter sin död.

Den första riktigt kända franska artisten som berättade offentligt om sin homosexualitet var Hervé Vilard som kom ut i en direktsänd radiointervju 1967, men det skulle ta många år innan attityderna började ändras i Frankrike.

Jean-Claude Pascal / C'est peut-être pas l'Amérique (Luxemburg 1981)

Delad 11:e plats av 20 bidrag i Dublin

Quand tu reviendras / Belgien 1968

I den belgiska finalen 1968 röstade fem regionala jurygrupper fram den unga Claude Lombard till vinnare. Kanske var det ödet att hon skulle bli en del av den belgiska eurovisionshistorien och fortsätta familjetraditionen: hennes föräldrar hade skrivit ett av Belgiens två bidrag i den allra första upplagan av ESC 1956. I den nationella finalen besegrade hon såväl Tonia (Belgien 1966) som Nicole Josy (Belgien 1973).

Claude Lombard - som tagit sitt artistnamn efter sin hemgata i Bryssel - hade släppt sin debutsingel som 20-åring och hade ett nära samarbete med sin make, låtskrivaren Freddy Zegler. Han skrev låtar åt henne och de spelade in en del material tillsammans.

Vinnarlåten "Quand tu reviendras" ("När du återvänder") var inte skriven av maken men var närmast chockerande samtida för att vara ett ESC-bidrag. Folkrock med hippestuk var hett och trendigt, men skulle juryn förstå sig på den?

I varje land satt tio jurymedlemmar som alla hade en poäng att ge till sin favorit. Åtta personer gav sin röst till Belgien, vilket räckte till en delad sjundeplats med Monaco och Jugoslavien. Framgången öppnade nya dörrar och nu ville många jobba med Claude Lombard.

Året efter släppte hon sitt debutalbum "Chante", där hon själv komponerat alla låtarna och Freddy Zegler skrivit texterna. Hon blev även värd för ett musikprogram på belgisk tv. 1973 återvände hon till ESC som körsångare bakom Nicole & Hugo.

Efter Freddy Zeglers död i slutet av 70-talet flyttade Claude Lombard till Paris. Där komponerade hon en musikal och släppte ännu ett soloalbum innan hon alltmer började ägna sig åt barnproduktioner. Hon ledde en barnkör, dubbade film och sjöng ledmotiven till en mängd barnprogram.

Dessutom blev hon god vän med legenden Charles Aznavour och han värvade henne som sin ständiga körsångerska. De turnerade världen runt tillsammans fram till hans död.

2018 satte Claude Lombard upp en barnmusikal på Tahiti, vilket skulle visa sig bli hennes sista stora projekt. Sångerskans egen sida på Facebook offentliggjorde att Claude Lombard avled i Paris den 20 september. 2021.

Claude Lombard / Quand tu reviendras (Belgien 1968)

Delad 7:e plats av 17 bidrag i London

Der K und K Kalypso aus Wien / Österrike 1959

I mitten av 1950-talet hade calypson slagit knock på publiken och blivit en enorm global succé. Inte minst efter att Harry Belafonte spelat in ett helt album med calypsotoner och fått en megahit med "Banana Boat Song". Det publiken förmodligen inte visste var att calypson från början fyllde ett helt annat syfte.

Calypson uppstod på Trinidad och Tobago under 1700-talet och blev snabbt ett sätt för örikets slavar att driva med sina herrar och berätta sina historier vidare då de oftast var förhindrade att tala med varandra. 

Långt in på 1900-talet var genren i mångt och mycket ett forum för satir, samhällskritik och skvaller - något som städades bort då skivbolagen såg potentialen i musiken. Snart var calypson allmängods som verkade tillhöra alla.

Kanske kunde man också tänka sig att en calypso kunde uppstå någonstans i Österrike? Till Cannes skickade ORF en skämtsam version där calypson hade rötter ändå tillbaka till dubbelmonarkin Österrike-Ungern - ett av Europas största länder från 1867 till 1918.

Alla institutioner som var gemensamma för de båda landsändarna benämndes "k und k" - kaiserlich und königlich ("kejserlig och kunglig") - oftast förkortat k.u.k., vilket säkert kan få en och annan läsare att dra på munnen. 

Nu dukade man fram en kejserlig och kunglig calypso med ekon av såväl polka som Strauss, och som dessutom bar en pikant bismak av paprika. Enligt texten är den så populär att vissa joddlar den i sömnen.

Den som sattes att framföra detta oväntade stycke var Ferry Graf - en närmast okänd 27-åring från Niederösterreich. Han visade sig vara en charmknutte som varken verkade ta sig själv eller sin besynnerliga tävlingslåt på alltför stort allvar. 

Den europeiska juryn visade sig inte ha särskilt mycket till övers för ett Österrike på skämthumör - en inställning som bestått genom åren. Trots att österrikarna skojat till det oftare än de flesta har poängen nästan alltid förblivit blygsam. 

Det skulle dröja ända till 2005 innan Österrike provade på att joddla på eurovisionsscenen på nytt, men inte heller Global Kryner lyckades övertyga resten av kontinenten.

Ferry Graf blev aldrig något stort namn på hemmaplan men flyttade senare till Finland där han bland annat sjöng Elvis på tyska. Med åren fick han finländskt medborgarskap och bodde i många år i Jyväskylä. En del uppgifter gör gällande att Ferry Graf skulle ha avlidit 2017 men det verkar inte vara en bekräftad uppgift.

Calypson levde vidare och inspirerade en mängd andra genrer och stilar, som reggae, ska och soca.

Ferry Graf / Der K und K Kalypso aus Wien (Österrike 1959)

Delad 9:e plats av 11 bidrag i Cannes

Sì / Italien 1974

Ville Italien vinna Eurovision Song Contest i Brighton 1974? Det är svårt att säga helt säkert men högst sannolikt hade man inga sådana ambitioner. För det mesta skötte RAI sitt tävlande med vänsterhanden och man gjorde inget för att sälja in ESC till den egna publiken.

Att man bad sin enda vinnare Gigliola Cinquetti att ställa upp på nytt handlade förmodligen mest om att hon var rutinerad, erfaren och van att tävla i olika festivaler på hemmaplan och internationellt. Hon förstod vad jobbet gick ut på och var professionell och pålitlig.

Ville Gigliola Cinquetti vinna i Brighton, då? Det kan vi nog vara ganska säkra på att hon ville. Sedan sin seger i Köpenhamn tio år tidigare hade hon förblivit ett känt namn men hennes framgångar gick upp och ned. 

1973 hade hon visserligen fått en stor hit då hon vann Canzonissima med "Alle porte nel sole" men i Sanremofestivalen hade hon inte ens gått till final med "Mistero". En ny ESC-seger skulle blåsa nytt liv i den internationella karriären och ingen annan artist hade vunnit två gånger.

"Sì" ("Ja") var ett mästerligt nummer där en verkligt långsam vers sakta fick bygga upp till en förlösande refräng där textens jag slutligen kommer över sina tvivel och äntligen vågar ge sig hän åt kärleken. Låtskrivaren Mario Panzeri hade tidigare skrivit "Non ho l'età" 1964 och en rad hits sedan dess och visste verkligen vad han höll på med.

Det såg verkligen ut som att finalen var vikt för Gigliola. Inget annat land ställde upp med en lika klassisk ballad och Italien hade lottats att sjunga sist av alla. Det helt nya röstningssystemet såg också ut att spela italienarna i händerna.

De tre senaste åren hade juryn bestått av två ledamöter från varje deltagarland som suttit på plats i värdstaden och bedömt samtliga mottävlare med poäng på skalan 1-5. Tittarna hade haft svårt att hänga med bland siffrorna, så systemet skrotades. 

Istället bestämde man att varje land skulle ha en jury bestående av tio personer som bedömde samtliga mottävlare med poäng på skalan 1-5. Poängen skulle läggas ihop och sedan läsas upp i direktsändning, och varje bidrag kunde få mellan tio och femtio poäng från varje land. 

Kort tid före finalen bestämde sig arrangerande BBC för att skrota det nya systemet. Det ansågs bökigt och obegripligt, och att rabbla alla dessa nummer i direktsändning skulle ta en evighet. Istället bestämdes att de tio jurymedlemmarna i varje land skulle få ge en enda poäng var till sin favorit och i samma stund kan man säga att Abba slet segern ur händerna på Italien.

Gigliola gjorde ett strålande framträdande och belönades med en andraplats. Även i Abbas skugga slog hon an väl och låtens engelska version slog sig in bland de tio främsta på den brittiska singellistan.

Hemma i Italien märkte just ingen något av det, då tävlingen inte ens sändes i tv. Mitt i förberedelserna inför Brighton hade nämligen "Sì" satts i politisk karantän. 

Italien hade legaliserat skilsmässa i december 1970, men den nya lagen var kontroversiell och motarbetades aktivt av kyrkan. Nu bestämde man att saken skulle avgöras i folkomröstning i maj 1974, där invånarna kunde rösta ja eller nej till att avskaffa den nya lagen. Att framföra en sång där det ena alternativet i den stundande omröstningen sjöngs inte färre än sexton gånger ansågs kunna styra resultatet och låten bannlystes från italiensk media.

Den 12 maj 1974 röstade Italien för att behålla rätten till skilsmässa och när saken var klar kunde RAI äntligen visa ESC. Då var ingen så intresserad längre och "Sì" förblev en högst modest framgång. 

1987 blev istället Johnny Logan första artist att vinna ESC två gånger. Fyra år senare var Gigliola programledare för ESC i Rom tillsammans med Italiens andre vinnare Toto Cutugno.

Gigliola Cinquetti / Sì (Italien 1974)

2:a plats av 17 bidrag i Brighton