Nebo / Kroatien 2012

Det tidigare så framgångsrika Kroatien - som bland annat producerat Jugoslaviens enda vinnare 1989 - hade tappat formen rejält och missat finalen två år i rad. Allt detta medan Serbien och Bosnien-Hercegovina lyckades betydligt bättre.

Istället för att ordna en nationell final inför Baku bestämde man att utse en etablerad artist som kunde göra jobbet. Nina Badrić - en mycket framgångsrik sångerska från Zagreb - fick frågan och tackade ja. 

Nina hade tidigare ställt upp i den kroatiska uttagningen fyra gånger (min personliga favorit av hennes bidrag är "Godine nestvarne" som verkligen skulle ha stått ut i balladsörjan i Dublin 1994) och hade på allvar hittat sin egen stil i slutet av 90-talet.

Nu var hon en etablerad stjärna som sålde skivor i mängd och massor och som åkte på utsålda turnéer runt hela det tidigare Jugoslavien. Och i egenskap av etablerad stjärna tänkte hon inte kompromissa. Till Baku vill hon åka med titelspåret från sin nya skiva och inget annat. 

"Nebo" ("Himmel") var en solid poplåt i ett snyggt arrangemang men kanske ändå inte låten man skulle skickat till ESC om man haft några kandidater att välja mellan. Den krävde ett par lyssningar och var underligt undflyende till en början.

Så kan det gå ibland när en stor stjärna ramlar in i sammanhanget och enbart följer sin egen intuition. Fransk tv lär enligt vissa källor ha hoppats att Patricia Kaas skulle ha valt en hitvänligare låt 2009. En urvalskommitté skulle ha kunnat varna DJ BoBo för att hans låt skulle framstå som en billig kopia 2007. Och någon med kritisk blick kunde ha bett Nina Badrić att tänka ett varv till.

Istället gick det som det gick och Kroatien missade finalen för tredje året i rad. Nina påverkades inte desto mer - albumet sålde bra och följdes av en arenaturné runt om i regionen. 

Nina Badrić är en ivrigt praktiserande katolik som åkte på flera pilgrimsfärder. Hon har kampanjat en del politiskt - bland annat för det konservativa HDZ-partiet - och var 2016 en av flera artister som sjöng låten "Želim živjeti" ("Jag vill leva") som del av en kampanj mot abort.

Nina Badrić / Nebo (Kroatien 2012)

12:e plats av 18 bidrag (semi) i Baku

Vampires Are Alive / Schweiz 2007

Ett av de underligaste fenomen man kan skåda i ESC är de som kopierar det som funkat tidigare. De flesta år hittar man ett eller flera bidrag som tydligt låtit sig inspireras av fjolårets vinnare. Och det de alla har gemensamt är att de aldrig vinner. Blixten slår aldrig ned på samma ställe två år i rad.

Visserligen vann dramatiska ballader på franska tre år i rad 1971, 1972 och 1973, men de är inte särskilt lika varandra annat än möjligen på ytan. Man kan möjligen se Teach-In som en förlängning av Abba men "Ding-A-Dong" är också en stark låt som vann av egen kraft istället för att komma virvlande i vinddraget efter "Waterloo".

Man kan fortsätta resonemanget men faktum kvarstår: kopiorna vinner inte. Ibland placerar de sig högt men ju tydligare man lånar, desto större är risken att poängen blir låg.

Att ställa upp med en sång om vampyrer året efter att de finska rockmonstren i Lordi vunnit en jordskredsseger var verkligen inte den bästa idén. Men knappast var det ett så kalkylerat drag som det kunde verka vid första anblicken.

DJ BoBo (Peter René Baumann) hörde till Schweiz allra största musikexporter - det finns handen på hjärtat inte så hemskt många av dem - ända sedan genombrottshiten "Somebody Dance With Me" 1992. Med åren hade han lyckats hålla sig kvar på toppen trots att den eurotechno han var mest känd för tappat mark rejält. 2003 fick han karriärens största hit med "Chihuahua", som användes i en reklamfilm för Coca-Cola.

2005 - ett drygt år innan världen visste vilka Lordi var - gav han ut albumet "Pirates of Dance" som också blev en stor framgång på kontinenten. "Vampires Are Alive" - låten han tävlade med i ESC - var helt tydligt en fortsättning på samma tema.

BoBo avslöjade att han ansökt om att få representera Schweiz redan innan han blivit utvald. Han menade att schweizarnas licenspengar skulle användas till att visa upp inhemska artister istället för att köpa in någon från utlandet (som man gjort 2005 och 2006). 

SRG förstod vinken och föga förvånande utropades DJ BoBo som landets representant. Helt rätt tänkt, dessutom. Har man en stjärna som vill tävla borde de absolut få göra det. Åtminstone om låten håller måttet.

"Vampires Are Alive" gjorde kanske inte riktigt det. En helt okej låt i sin genre, med en hyfsat stark refräng, men året efter Lordi framstod den bara som en trött och andefattig kopia. Trots att DJ BoBo nämnts som en favorit på förhand hamnade han långt bak i resultatet i semifinalen.

Med sig på scenen hade han sin fru Nancy Baumann som tidigare varit dansare för Haddaway och sångerska i flera olika technoband. 1998 var hon med i den tyska finalen som en av medlemmarna i oförglömliga Ballhouse.

Det var naturligtvis snopet för en så stor stjärna att floppa redan i semifinalen men fansen brydde sig inte så mycket om det. Karriären rullade vidare och DJ BoBo är en idag en publikmagnet i Centraleuropa.

DJ BoBo / Vampires Are Alive (Schweiz 2007)

20:e plats av 28 bidrag (semi) i Helsingfors

Legenda / Polen 2010

En del artister får stora och definitiva genombrott över en natt. Som Carola kastas de rakt in i offentligheten och blir allmän egendom för alltid. Och så finns det andra artister som får jobba på i många år innan den stora chansen kommer.

Marcin Mroziński från Inowrocław hade börjat sjunga redan som barn och tävlat i en mängd sångtävlingar. Som 16-åring sökte han för första gången till polska Idol och syntes i flera liknande program medan han utbildade sig till artist. Han spelade med i flera musikaler, som "Phantom of the Opera", "Les Misérables" och "Boyband".

2010 ställde han för andra gången upp i den polska ESC-uttagningen och nu stod stjärnorna rätt. Hans egen komposition "Legenda" - en dramatisk sak med högt tonläge framförd på både polska och engelska - vann hela rasket och Marcin skickades till Oslo. 

Ett intensivt framträdande till trots gick finalplatsen Polen förbi men Marcin var lika glad för det. Att tävla i ESC var en dröm för honom och han har flera gånger åkt till ESC på nytt för att visa upp sig och hänga med fansen. 

Tävlandet öppnade också nya dörrar och han fick jobb som programledare på polska Nickelodeon. Programmen spelades in i London och 2013 meddelade sångaren att han numer använde sig av artistnamnet Martin Fitch, som möjligen låg lite bättre i engelsmännens munnar.

Han har fortsatt att vara en mångsysslare som ägnar sig åt sång, skådespeleri och att dubba filmer till polska. Han har sin bas i London men jobbar också en hel del i hemlandet. 2017 ställde han upp än en gång i den polska finalen utan att vinna.

2014 drog sig sångaren ur en stor sångfestival i Ryssland med motiveringen att han inte kan uppträda i ett land som diskriminerar hbtiq-personer. De senaste åren har Polen dessvärre rört sig i samma riktning då landets alltmer auktoritära ledning försöker avveckla rättigheter för inte bara sexuella minoriteter utan även många andra grupper. 

Marcin Mroziński / Legenda (Polen 2010)

13:e plats av 18 bidrag (semi) i Oslo

Identitet / Albanien 2013

Det kan vara svårt som ung artist att etablera sig, hitta en publik och nå ut med sin musik. Extra svårt om man som Bledar Sejko växt upp i det politiskt paranoida och tillslutna Albanien där det enda partiet förbjudit pop och rock av västerländskt snitt från att framföras, spelas in eller ens finnas.

Bledar - också känd under sitt smeknamn "Qepa" ("Löken") - bildade sitt första band i hemlighet och skaffade sig en publik i det tysta. Först efter de politiska förändringarna i landet kunde man ge konserter eller ge ut musik öppet.

Trots att han verkligen inte var någon schlagerkille hade han fått åka med Aurela Gaçe till Düsseldorf 2011 och trots att det inte blev någon finalplats verkar äventyret ha gett mersmak.

"Identitet" var en sång om broderskap albaner emellan. Trots att Albanien är ett förhållandevis litet land finns stora skillnader mellan nord och syd, och även mellan de albaner som lever i andra länder än hemlandet. 

Musikaliskt blandade man element från musiken i olika delar av Albanien och lät allt mötas i ett stycke symfonisk rock. För att understryka broderskapet bjöd Bledar in Adrian Lulgjuraj - en ung albansk rocksångare från Montenegro - att dela rampljuset bakom mikrofonen.

Runt omkring i ex-Jugoslavien viskades det att låten lånat lite för mycket från "Plavi safir" med Bajaga från 1988, men så lika är de faktiskt inte. Bledar Sejko slog tillbaka mot kritiken och menade att Bajaga i sin tur lånat en stor del av sin låt från en gammal albansk sång.

Albanerna tog lite hjälp av värdlandet Sverige och spelade in en ny version av sin låt - en som klarade tidsgränsen på tre minuter. Dessutom låter bidragets gitarrsolo som hämtat rakt från Europes ”The Final Countdown”-LP som erövrade världen 1986.

"Identitet" är kanske inte låten man visslar i duschen nästa dag men jag går åtminstone igång på stråkarna och det väldigt livliga arrangemanget. Det var ingen stor överraskning då det inte blev någon finalplats men 2018 visade det sig att rock på albanska kan fungera bra i ESC när den kommer i rätt förpackning.

Adrian Lulgjuraj & Bledar Sejko / Identitet (Albanien 2013)

15:e plats av 17 bidrag (semi) i Malmö

Why Angels Cry / Cypern 2006

Cypern ville naturligtvis göra ett solitt intryck då deras bästa vän och godaste granne Grekland skulle stå värd för ESC för första gången. Och det såg ut som om man tänkte skapa historia genom att skicka den första artisten som tävlat i både Junior Eurovision och i vuxenvarianten.

Marios Tofi hade kommit på åttonde plats i den andra upplagan av JESC i Lillehammer 2004. Hans "Congratulations" - som sannolikt anspelade på såväl Cliff Richards andraplats 1968 som på den show med samma namn som anordnats i Köpenhamn 2005 för att fira tävlingens 50-årsjubileum - var skyhög förhandsfavorit att vinna.

Men när de cypriotiska tittarna fick telefonrösta fram en vinnare kom popgossen på andra plats. Istället vann Annet Artani, en cypriotättad 29-åring från Flushing, New York, som varit körsångerska åt och skrivit låtar med Britney Spears. 

Annet Artani (egentligen Annette Stamatelatos) hade turnerat tillsammans med Britney och de både blev vänner då stjärnan märkte att Artanis förhållande knakade i fogarna under turnén. Tillsammans skrev de Britneys hitsingel "Everytime".

Artani talade öppet om hur sårad Britney känt sig av Justin Timberlakes "Cry Me A River" och att deras gemensamma låt på sätt och vis var ett svar på hans låt. Britney har aldrig själv uttalat sig om just den saken och det är oklart om vänskapen bestod mellan henne och Annet.

Nu satsade Annet Artani på att erövra den grekiska marknaden och tackade ja till att sjunga den bombastiska "Why Angels Cry", skriven av Peter Yiannakis som tidigare skrivit "Tora zo" 1986 - Cyperns enda sistaplats i tävlingens historia. Nu mötte en stor röst en medioker ballad och resultatet blev det förväntade: den duktiga vokalisten tar i från tårna för att frammana något som bara inte står att finna i själva låten.

I Aten ställdes "Why Angels Cry" än en gång mot en låt med titeln "Congratulations" - Islands bidrag med den oförlikneliga Silvia Night - men den här gången blev ingen av dem en vinnare och Cypern missade finalen.

Annet Artani var en av artisterna grekiska ERT valde emellan då de skulle utse sin representant 2008 men det hela rann ut sanden. Det gjorde också sångerskans försök att erövra den europeiska publiken och hon flyttade tillbaka till New York.

Det senaste decenniet har hon mest fungerat som låtskrivare för andra men sjunger också själv i bandet Identity Crisis. 

Annet Artani / Why Angels Cry (Cypern 2006)

15:e plats av 23 bidrag (semi) i Aten

Ljubav je / Bosnien-Hercegovina 2016

Trots att man hört till de riktigt framgångsrika länderna - med en väldigt egen och originell profil - drog sig Bosnien-Hercegovinas tv-bolag BHRT ur tävlingen efter finalen i Baku 2012. Bolagets ekonomi hade stadigt försämrats genom åren och nu hade man knappt råd med någonting alls längre.

Valet var förmodligen enkelt. Har man knappt råd att producera dagliga nyhetssändningar kan man inte med ansiktet i behåll sätta stora pengar på att delta i en schlagerfestival.

Efter tre års frånvaro kunde man med glädje konstatera att man nu fått hjälp av sponsorer som var villiga att betala alla kostnader för deltagandet och man anmälde sig till ESC i Stockholm.

Dessvärre nöjde sig inte sponsorn - produktionsbolaget Tempo Production Studio - med att hosta upp en massa pengar. De ville också bestämma det mesta angående själva bidraget. BHRT, som tidigare haft en stram linje i vilken typ av bidrag de valde ut, hade nu bara att tacka och ta emot.

"Ljubav je" ("Kärleken är") var en i grunden trevlig men rätt anonym låt, framförd av två artister utan särdeles mycket kemi sinsemellan. Dels var det Dalal Midhat med ett förflutet i r'n'b-bandet Erato samt Deen som egenligen pensionerat sig från scenen efter att ha representerat Bosnien i Istanbul 2004.

Inte räcker det med bara två artister som tar i från tårna och produktionsbolaget bestämde att även den kroatiska cellisten Ana Rucner - gift med Vlado Kalember som representerat Jugoslavien 1984 - skulle dela på rampljuset. Nu började vagnen redan kännas lätt överlastad och lagom som man tänkte att det enda som saknades nu var ett omotiverat stycke rap så dök Bosniens rapkung Jala Brat - som också var en av låtskrivarna - upp och gjorde sin grej.

Hela det här bidraget är som ett hyperaktivt Kinderägg som bara fortsätter att spruta ur sig fler och fler överraskningar under sina tre minuter tills alla i publiken tappat andan. Som om inte allt detta räckte beslutade man även att ta med värmefiltar på scenen för att anspela på den pågående flyktingkrisen. Att säga att det här bidraget spretar åt alla håll är ändå ganska snällt.

Bristen på fokus och mening lyste tydligt igenom och för första gången missade Bosnien-Hercegovina att ta sig vidare från en semifinal. För enda gången, skulle det visa sig.

Kort tid före ESC i Stockholm kastades Rumänien ut ur startfältet då tv-bolaget TVR hade för stora obetalda skulder till EBU. BHRT var i nästan exakt samma sits och kort tid efter ESC var bolaget en hårsmån ifrån att kollapsa ekonomiskt. Bankrutten undveks i sista sekund men bolaget har fortsatt usel ekonomi och att återvända till ESC har inte varit att tänka på. Det lär dessvärre dröja innan vi ser Bosnien-Hercegovina i tävlingen på nytt.

Dalal & Deen feat Ana Rucner & Jala / Ljubav je (Bosnien-Hercegovina 2016)

11:e plats av 18 bidrag (semi) i Stockholm

Irelande, douze pointe / Irland 2008

Irland hade haft en riktig resa inom ESC och under femton intensiva år hade de först utvecklats till tävlingens keltiska tiger som rusade upp från nästan ingenstans till att bli alla tiders mesta vinnare och en riktig tungviktare för att sedan tappa greppet helt.

Sedan man senast stod värd 1997 hade man fått en hel del snytingar: man hade börjat placera sig riktigt illa, fått stå över ett år, skickats ut i semifinalen och blivit utslagna där. I Helsingfors 2007 fick man för första gången smaka på en sistaplats i finalen. Nu fick det vara nog.

Runt den här tiden var det inte helt ovanligt att länder som lyckades illa manifesterade sitt missnöje i sång. Litauen hade lyckats bäst 2006 men även Island 2006 och Estland 2008 spelade på samma tema: protestsånger mot att ingen röstar på våra bidrag.

Naturligtvis är det helt feltänkt. Ingen gillar en gnällspik. Misslyckas man i en tävling för man kanske anstränga sig lite mer nästa gång?

Men inte då. I den irländska finalen fick fem riktiga artister - bland annat Marc Roberts (Irland 1997) - stryk av något slags technolåt framförd av en kalkon i plast.

Dustin The Turkey - som för att vara exakt var hälften kalkon, hälften gam - var en gammal bekant för tittarna. Han hade slagit igenom i en tv-show 1989 och gjort ett stort intryck. Han kallades för det mest utmanande inom irländsk humor och spelade dessutom in ett par låtar genom åren, inte sällan tillsammans med kända artister som Chris de Burgh, Bob Geldof och Boyzone.

I Belgrad satt Dustin på ett slags DJ-bås som John Morrison - hans röst och dockspelare - gömde sig bakom. Trots att Dustin var konstgjord tyckte Europa att låten var en äkta kalkon och poängutdelningen blev snål. Irland åkte ut i semifinalen för andra gången.

Irländarna fortsatte att skratta åt Dustin även efter Belgrad men nu verkade poletten trilla för de flesta att interna skämt säkert har sin plats men att den platsen inte är som tävlande i ESC. Efter 2008 har det synts få gråtlåtar över dåliga placeringar förklädda till humorbidrag. Och det är skönt.

Dustin The Turkey / Irelande, douze points (Irland 2008)

15:e plats av 19 bidrag (semi) i Belgrad

On A Sunday / Rumänien 2019

När Rumänien för första gången missade finalen i Lissabon sågs det som ett fiasko och huvuden skulle komma att rulla internt på TVR. Ett drastiskt sätt att uttrycka det på måhända men de flesta med ansvar för den nationella finalen byttes ut. Nu skulle det bli nystart och man skulle imponera på Europa på nytt.

Den största förändringen var att finalen blivit mer kompakt med två semifinaler istället för fem, men fortfarande sände man från olika städer i Rumänien för att engagera hela landet. 

Fortfarande höll expertjuryn i det mesta av makten. I varje semifinal fick juryn rösta sina fem favoriter vidare innan tittarna fick telefonrösta bland de kvarvarande och rädda ytterligare en låt till finalen. Tre tidigare vinnare valdes ut - Nicola, Dan Bittman och Mihai - men de båda sistnämnda drog sig ur innan tävlingen började.

Den riktigt stora förändringen syntes först i finalen där tittarnas makt reducerats rejält. Tittarnas röster räknades som en sjundedel av hela resultatet, vilket gjorde att fansajten Wiwibloggs - med två representanter i den sexhövdade juryn - hade större inflytande än alla rumänska tittare tillsammans.

När resultatet stod klart skulle det komma att storma rejält runt just Wiwibloggs. Deras båda jurymedlemmar - William Lee Adams och Deban Aderemi - hade i ett tidigt skede hyllat publikens favorit och telefonomröstningens stora vinnare Laura Bretan för att sedan hålla ned hennes poäng i finalen.

Laura Bretan - en 16-årig rumänsk-amerikan med klassiskt skolad röst - hade vunnit rumänska Talang och kommit långt i America's Got Talent. Hon var också aktiv inom kyrkan och hade uttalat sig negativt om könsneutrala äktenskap, men var också tittarnas storfavorit. När hon valdes bort av några utländska experter var vreden stor och invektiven haglade i kommentarfälten.

Inte minst för att låten juryn matchade fram till seger bara hade kommit på åttonde plats hos tittarna. Ester Peony (egentligen Ester Crețu) hade bott ett par år i Montreal som liten men flyttat hem igen för att studera sång, gitarr och jazzmusik. Hon var själv en av tre upphovsmän till "On A Sunday".

Nu verkade det ha gått troll i det rumänska tävlandet och i Tel Aviv blev placeringen ännu mer blygsam än året innan. Vad hade hänt med Rumänien som tidigare alltid varit en så bergsäker finalist?

Även om Ester Peony varken fick de rumänska eller europeiska tittarna med sig fick hon åtminstone ett kontrakt med ett stort skivbolag. Hennes fullängdsdebut skulle ha släppts 2020 men verkar ha lagts på is till följd av Covid.

2020 valde TVR helt bort den nationella finalen och utsåg istället bidrag helt internt. Den 20-åriga Roxen skulle ha framfört "Alcohol You", men ESC i Rotterdam ställdes in. Roxen fick en ny chans 2021 och för tredje gången i rad missade Rumänien finalen.

Ester Peony / On A Sunday (Rumänien 2019)

13:e plats av 18 bidrag (semi) i Tel Aviv

Vjerujem u ljubav / Kroatien 2007

Dado Topić hade varit en av Jugoslaviens största stjärnor sedan början av 1970-talet då han först varit sångare i Korni grupa (Jugoslavien 1974) och sedan som grundare av progrockbandet Time.

Hans egentliga namn är Adolf - något som väckte uppseende redan då han döptes 1949 och då namnet av förklarliga skäl inte stod särskilt högt i kurs. Dados fars bästa vän var en judisk man som hette Adolf och vars högsta önskan var att hans bästa vän skulle föra hans namn vidare om han fick en son. En fin historia men alltför jobbig att berätta överallt och hela tiden, så gossen fick snart smeknamnet Dado.

När det allmänna intresset för progrock falnade i slutet av 70-talet sökte sig Dado in på nya vägar och blev mer mainstream. 1984 tävlade han för TV Belgrad i Jugovizija och sjöng "Negde izvan planeta" tillsammans med Slađana Milošević. Låten lyckades halvdant i tävlingen men under namnet "Princeza" blev skivinspelningen en av årets största hits i Jugoslavien.

2007 ställde han upp på nytt i den kroatiska finalen Dora, nu tillsammans med bandet Dragonfly. De behövde draghjälp i marknadsföringen och Dado hade en Greatest Hits-samling att sälja och tillsammans sjöng de "Vjerujem u ljubav" ("Jag tror på kärleken").

Trots att verkligen inte alla toner landade där de skulle gick denna den mjukaste av mjuka rockballader hela vägen till segern i Dora och den 58-årige legendaren blev den dittills äldsta deltagaren i tävlingens historia - ett rekord Lale Andersen hållit sedan 1961. Kroatien skulle slå samma rekord på nytt året därpå.

Inte för att det hjälpte. Nu satt tonerna något bättre men för första gången rasade det forna Jugoslaviens riktiga popfabrik ut redan i semifinalen. Man hade lyckats förträffligt under sina första år i ESC men sedan dalat lägre och lägre i placeringerna och har inte placerat sig bland de tio bästa sedan 2001. 

Hemmapubliken förlät snabbt sin rocklegend medan Dragonfly verkar ha förblivit en högst anonym akt.

Dragonfly feat Dado Topić / Vjerujem u ljubav (Kroatien 2007)

16:e plats av 28 bidrag (semi) i Helsingfors

Qami / Armenien 2018

Armeniska är ett indoeuropeiskt språk med långa traditioner tillbaka i tiden. Av de nu talade språken är det förmodligen närmast (om än avlägset) släkt med grekiskan och bär sannolikt spår av flera språk som dött ut utan att lämna skrivna texter efter sig.

Armeniskan skrivs med ett alfabet som omfattar 38 tecken och som inte används för något annat språk. Idag talas armeniska av minst 11,7 miljoner människor världen över.

Det skulle hur som helst ta en rund stund för detta anrika språk att leta sig in på allvar i Eurovision Song Contest. När Armenien debuterade 2006 var sångspråket redan fritt och man valde år efter år att sjunga på engelska. 2007, 2008 och 2009 hade man visserligen sjungit lite grann på den egna språket men först 2018 skickade man en låt framförd helt på armeniska.

Sevak Chanaghjan hade flyttat till Ryssland som tonåring med sin familj och hamnade så småningom i Moskva där han studerade och sjöng vid sidan om. När examen var klar började han söka sig till olika talangprogram i tv och hade synts i såväl ryska The Voice som X-Factor innan han slutligen vann X-Factor i Ukraina 2016.

Han verkar ha trivts i den miljön och året därpå flyttade han hem till Armenien för att själv vara domare i den inhemska varianten. Dessutom skickade han in ett egenhändigt komponerat bidrag till den lokala melodifestivalen.

"Qami" ("Vind") var en pampig popballad med gospelkör och gott om plats för en stark röst, men trots bra röst och dramatiskt rött ljus gick bidraget tittarna förbi. Kanske blev Sevak onödigt ensam och stillastående på scenen då körsångarna gömts undan i kulissen. För andra gången missade Armenien finalen och känner sig kanske inte så förfärligt uppmuntrade till att sjunga på eget språk igen.

Sevak släppte 2019 sitt första ryskspråkiga album men fortsätter också en parallel karriär i hemlandet med delvis annat material. Notera att hans namn transskriberas olika på svenska och engelska.

Sevak Chanaghjan / Qami (Armenien 2018)

15:e plats av 19 bidrag (semi) i Lissabon

O julissi / Belgien 2008

Belgien har inte färre än tre officiella språk: i tillägg till flamländska och franska talas tyska av närmare åttiotusen personer i landets allra östligaste del. Om belgarna skulle ha varit på det humöret skulle de när som helst fått skicka ett bidrag till ESC med tysk text och sedan 1999 får man sjunga på vilket språk som helst i hela världen.

Och ändå verkade det inte riktigt räcka. För andra gången på sex tävlingar ställde Belgien upp med en låt vars text var skriven på ett hittepåspråk. Det hade förstås gått vägen för RTBF i Riga 2003 - kanske skulle det ge framgång till VRT nu?

I gammal god flamländsk tradition hade man ägnat sju veckor åt att välja ut en vinnare bland totalt tjugo kandidater. Lite överkurs kan tyckas, men man fyllde rejält med sändningstid.

Vinnare blev Ishtar, en tidigare okänd folkmusikgrupp som tagit sitt namn efter en mesopotamisk gudinna för krig och mänsklig sexualitet. Ingen av gudinnas egenskaper återspeglades i sången som mest var kysk och trallig i ett musikaliskt landskap som kändes inspirerat av Disneys Mary Poppins.

"O julissi na jalini" (titeln kortades ned till ESC i Belgrad) påstods handla om en promenad genom en förtrollad skog och sades vara skriven på ett påhittat språk men här fanns en hel del identifierbara ord och den första raden är fullt begriplig ukrainska. 

Belgien bjöd på en glad stund i den första semifinalen men till syvende och sist framstod det hela nog som lite väl tramsigt. Ishtar - med sångerskan Soetkin Baptist i spetsen - fick poäng från två länder (Estland och Nederländerna) och kom trea från slutet.

"O julissi" toppade den flamländska hitlistan men Ishtars framgång verkar ha börjat och slutat med den låten. Bandet fortsatte ändå att spela tillsammans och har gett ut ett par skivor.

Vad som inte fick fortsätta var den flamländska uttagningen Eurosong som skrotades till nästa gång VRT skulle välja bidrag.

Ishtar / O julissi (Belgien 2008)

17:e plats av 19 bidrag (semi) i Belgrad

'Ajde, kroči / Montenegro 2007

Bara för att man skrivit en bra låt betyder inte det nödvändigtvis att allt man totar ihop blir briljant. Slaven Knezović hade skrivit "Zauvijek moja" - en låt som visserligen vann sin nationella final på ett skandalöst sätt men som gav Serbien-Montenegro en sjundeplats i Kiev 2005.

Nu när Montenegro för första gången skulle tävla som eget land och under egen flagga vann han den nationella finalen på nytt, nu som låtskrivare till den 20-årige Stevan Faddy jr.

Stevan Faddy hade visat upp sig i flera sångtävlingar tidigare och kommit trea i Serbien-Montenegros ännu mer kontroversiella final 2006 där Montenegros domare enbart röstade på sina egna låtar och sändningen slutade med kravaller, att landet drog sig ur finalen i Aten och - om man vill vara lite onödigt dramatisk - att unionen mellan Serbien och Montenegro upplöstes.

Stevan Faddy må ha haft en del erfarenhet men var inte så hemskt mycket mer än en stöddig ung man med en okej röst och begränsat med scenpersonlighet. "'Ajde, kroči" (ungefär "Kom igen") var verkligen inte heller någon höjdare: en tjatig rocklåt om killen som ser världens snyggaste tjej och automatiskt anser sig ha rätt till henne.

Den föga imponerande texten var skriven av Milan Perić som tidigare gjort betydligt bättre ifrån sig då han skrivit "Ciao amore" (Jugoslavien 1984) eller "Zauvijek moja". Hans son Marko Perić hade spelat trummor i No Name 2005 och syntes nu på scenen bakom Stevan Faddy tillsammans med kompositören Slaven Knezović.

Montenegro imponerade inte direkt på sin debut, varken på scenen eller utanför. Min minnesbild är att den montenegrinska delegationen var ett arrogant litet gäng som inte direkt spred glädje omkring sig där de dök upp. 

Stevan Faddy åkte ut så det sjöng om det men verkar ha fortsatt att uppträda på hemmaplan och bor idag i Podgorica.

Stevan Faddy / 'Ajde, kroči (Montenegro 2007)

23:e plats av 28 bidrag (semi) i Helsingfors

Love? / Irland 2005

"You're A Star" - skojigt nog uttalat som "Eurostar" - var RTÉ:s eget försök att göra dokusåpa av sin ESC-uttagning, precis som Spanien gjort med stor framgång. Irländarna hade mest sneglat på "Idol" när de skapat sin variant som - handen på hjärtat - inte varit någon monumental succé.

I Istanbul 2004 hade man kommit på näst sista plats och nu fick den gröna ön - hela tävlingens mesta vinnare och tidigare tungviktare - lov att ta sig igenom en semifinal för att vara i final. Nu behövde man verkligen visa framfötterna.

Vinnare av den inhemska ligan blev de två syskonen Donna och Joseph McCaul från Athlone mitt på Irland. De var unga och oerfarna men tog tittarna med storm, och med sina 16 år blev lillebror McCaul den yngsta som dittills representerat Irland i ESC.

Donna & Joe är förtjusande att skåda i sin naiva entusiasm men "Love?" var verkligen ingen smidig låt och framträdandet i den nationella finalen var riktigt amatörmässigt. Riverdance-biten före tonartshöjningen är en riktig rysare och de flesta spådde total flopp i Kiev.

RTÉ anade kanske vartåt vinden blåste och bestämde sig för att snygga till paketet en smula. Man kallade in stylister och koreografer och lät fyra dansare ta hand om steppdansandet medan syskonen fick fokusera på att hitta rätt toner.

Någon finalplats blev det inte men slutresultatet blev bättre än de flesta skulle ha trott på förhand. Det räckte inte för att etablera syskonen på musikscenen och inte hjälpte det att de flesta program som bjöd in syskonen efteråt mest ville göra sig lustiga över dem. De båda försvann snabbt in i den relativa anonymiteten igen.

Inte för att de haft för avsikt att stanna där. Donna - som kom ut som lesbisk efter framträdandet i Kiev - ställde upp på nytt i den nationella finalen 2012 där hon kom på tredje plats. 2015 syntes hon på The Voice i USA medan Joe tog sig en bit i brittiska X-Factor samma år.

Donna & Joe / Love? (Irland 2005)

14:e plats av 25 bidrag (semi) i Kiev

Aina mun pitää / Finland 2015

Eurovision Song Contest borde vara en tävling där låtar - och om man så vill framträdanden och artister - tävlar mot varandra. Alla låtar spelas upp och så röstar man på den man gillar mest. Den med flest poäng vinner, den med minst poäng kommer sist. Men ibland letar sig andra bevekelsegrunder in och grumlar sikten en aning.

Ibland förväntas man gilla saker och rösta saker för att vara En Bra Person eller En God Människa. Då låtar inte borde vinna för att de är bra utan för att de har rätt budskap eller skickar rätt signaler.

UMK 2015 borde enligt alla konstens regler ha varit vikt åt Satin Circus - ett finlandssvenskt popband som i flera år bubblat under ytan och som spelats flitigt på Yle svenskspråkiga ungdomskanal X3M i väntan på att brejka stort. "Crossroads" var om inte deras allra starkaste låt ändå ett fungerande paket likafullt.

I finalen fick de dessvärre möta Den Goda Saken i form av punkbandet Pertti Kurikan Nimipäivät ("Pertti Kurikkas namnsdagar"), eller PKN i kort form. Bandet hade bildats efter en workshop för vuxna personer med olika sorters funktionsnedsättning och bandets medlemmar har Downs syndrom och/eller autism. 

PKN hade spelat på allvar tillsammans sedan 2009 och 2012 gjordes dokumentären The Punk Syndrome som fick en del uppmärksamhet utanför Finland och gav bandet en internationell publik. 

2014 spelade man på samma välgörenhetskonsert som Lordi och där verkar idén ha fötts att PKN skulle ställa upp i den finska finalen, med syfte att ge uppmärksamhet till personer med Downs syndrom. Det får väl sägas ha lyckats då man tog en överlägsen seger i UMK trots att juryn föredrog Satin Circus.

"Aina mun pitää" ("Alltid måste jag") var en punkig protestsång om hur man måste göra en massa tråkiga saker som att diska eller städa medan man aldrig får träffa sina kompisar eller ens dricka alkohol. Kort och kärnfull, och med sina 87 sekunder alla tiders kortaste ESC-bidrag (ett rekord "All" med Patricia Bredin hållit sedan 1957).

I Finland uppstod en diskussion efter UMK om huruvida det över huvud taget var okej att tycka att fel låt vann. Vad spelade låten i sig för roll när man skickade ett så positivt budskap till ESC? Personligen tycker jag nog att man främst ska skicka en så bra låt som möjligt till en låtskrivartävling och att alla budskap - om än hur positiva - måste backas upp av en stark komposition.

Europa verkar ha varit mer på min linje och i den första semifinalen kom Finland på allra sista plats. Det spelade in så stor roll för PKN som ändå hade slutet av karriären i kikarsiktet. Den 26 december 2016 - Pertti Kurikkas 60:e födelsedag - spelade bandet sin sista konsert och upplöstes efter det.

Möjligen blev det ytterligare lite svårare för Yle att få etablerade artister att vilja ställa upp i UMK och löpa risken att bli utklassade av någon som haussats upp i pressen av andra orsaker än just tävlingslåtens förträfflighet.

Pertti Kurikan Nimipäivät / Aina mun pitää (Finland 2015)

16:e plats av 16 bidrag (semi) i Wien

Firefly / Cypern 2009

Nikolas Metaxas var en lovande ung talang, född av cypriotiska föräldrar i New York. Tjugo år gammal fick han med hela två bidrag i den cypriotiska uttagningen och imponerade stort på både tittare och jury. 

Men så gick det som det så ofta går när man tävlar med två bidrag och de båda tog ut varandra och stal poäng från varandra. I slutändan hade "I Can't Be" fått fyra små poäng färre än vinnaren Evokia Kadi och högst sannolikt hade Nikolas vunnit om han dragit tillbaka "Butterfly" (som kom på femte plats) ur tävlingen. 

Troligen kände han sig ändå uppmuntrad av framgången och sökte till den första omgången av grekiska X-Factor. Även där blev han tvåa, efter en annan cypriot - Loukas Giorkas skulle tävla för Grekland i Düsseldorf 2011.

2009 fick Nikolas på nytt med en låt i den cypriotiska finalen men nu gissar man att hans nya skivbolag hade synpunkter på var han syntes och medverkade. Istället fick hans yngre syster ställa sig bakom mikrofonen istället. Det visade sig inte vara något direkt genidrag.

Christina Metaxa hade en fin röst men var av allt att döma synnerligen oerfaren av att uppträda. På hemmaplan vann hon en jordskredsseger men det kan ju ha varit storebrorsan namn tittarna röstade på.

I Moskva sjöng lillasyster Metaxa förfärligt nervöst och vingligt. På juryrepet lät det direkt förfärligt och även om det gick något bättre i direktsändning hamnade Cypern till få människors förvåning utanför finalen för fjärde året i rad.

Wikipedia kallar Christina för sångerska och låtskrivare men "Firefly" förblir den enda skiva hon gett ut. Däremot syntes hon i rutan på nytt 2010 då hon gav Cyperns poäng vid ESC i Oslo. 

Nikolas skriver, producerar och ger ut musik under namnet Metaxas och både syskonen bor idag i USA.

Christina Metaxa / Firefly (Cypern 2009)

14:e plats av 19 bidrag (semi) i Moskva

Rusinka / Makedonien 2011

För en gångs skull var juryn och tittarna helt överens: trots att de hade tjugo kandidater att välja på fick Vlatko Ilievski full poäng från båda lägren. Inte så underligt med tanke på att allt han tog i verkade bli till guld.

Vlatko hade börjat sjunga offentligt redan som 15-åring och hade i flera år varit vokalist i rockbandet Moral som bland annat var förband till Deep Puple då de gav en konsert i Skopje. 2007 hade han startat en mycket framgångsrik solokarriär och 2010 fyllde han Skopjes största största konsertlokal med plats för 10.000 åskådare. Han var inte bara en populär artist utan även en efterfrågad skådespelare med examen från den lokala skådespelarhögskolan.

"Rusinka" ("Ryska flicka") var en hookig (om möjligen lite väl repetitiv) slagdänga om den makedonske pojken som möter en betagande rysk flicka och blir förälskad trots att han inte förstår vad hon säger. Texten nämner såväl vodka som raki, något som kanske hjälpte kommunikationen på traven. Bakom låten stod namn som Grigor Koprov - en av landets mest kända popsnickrare - såväl som Ivan Ivanov, som var son till landets premiärminister. 

Trots ett livligt framförande i Düsseldorf missade Makedonien målet för tredje året i rad. Trenderna hade förändrats på bara några år och den här typen av glad låt med en tydlig textmässig idé hade förmodligen lyckats bättre några år tidigare. 

Själv fick jag byta några ord med Vlatko Ilievski på en tillställning Finlands och Makedoniens artister bjudits in till i Düsseldorf och fick ett väldigt gott intryck med mig hem.

Desto sorgligare var det då nyheten kom att sångaren hittats död i sin bil i juli 2018 - endast 33 år gammal - till följd av en överdos. Trots att Makedonien debuterade så sent som 1998 blev Vlatko Ilievski den tredje av landets representanter i ESC som avlidit, efter Toše Proeski och Esma Redžepova.

Vlatko Ilievski / Rusinka (Makedonien 2011)

16:e plats av 19 bidrag (semi) i Düsseldorf

Goodbye / Rumänien 2018

Med åren hade Rumänien skaffat sig en ganska underlig profil i ESC. Man hade varit i final varje år sedan semifinalerna införts 2004 men trots en stark lokal popscen räckte aldrig de rumänska bidragen riktigt till. De flesta år tog de sig över kvalgränsen för att sedan placera sig rätt blygsamt i finalen.

Den nationella finalen 2018 hade åtminstone storslagna ambitioner då den anordnades under namnet "ESC förenar Rumänien". För att uppmärksamma hundraårsjubileet av Rumäniens union med Transsylvanien - som gjorde landets yta större än den någonsin tidigare varit i fredstid - höll man fem semifinaler runt om i Rumänien för att slutligen ordna stor final i Bukarest.

I semifinalerna fick tv-publiken bara se på då en jury valde tre finalister vidare till finalen. I finalen fick sedan juryn foten och tittarna fick hela makten, men om domarna sparkat ut någon publikfavorit fanns ingen chans att fiska tillbaka den.

Det blev en tät kamp mellan ettan och tvåan men flest röster fick rockbandet The Humans med ett stycke radiorock helt i stil med hur Heart eller Bonnie Tyler låtit under slutet av 1980-talet. The Humans var ett ganska nytt band med bara en tidigare singel i bagaget.

I Lissabon hade bandet släpat med sig en ansenlig samling provdockor med sig på scenen. De skulle representera en brist på personlighet i dagens värld men som de visuella påhitt som med åren blivit alltmer populära ofta gjorde så distraherade dockorna mer än de hjälpte och gjorde framträdandet onödigt rörigt.

För första gången missade Rumänien finalen, endast fem försmädliga poäng bort från att ta tiondeplatsen. Hur hade det gått om man satsat på kamerorna och ett fokuserat framträdande istället? Nu gick botten ur det rumänska tävlandet och man missade finalen även 2019 och 2021. 

The Humans verkar inte ha blivit någon större succé och har inte ens en sida på rumänska Wikipedia. Åtminstone valdes sångerskan Cristina Caramarcu ut att sjunga på soundtracket till den rumänska dubbningen av Tim Burtons "Dumbo" 2019.

The Humans / Goodbye (Rumänien 2018)

11:e plats av 18 bidrag (semi) i Lissabon

Hasta la vista / Vitryssland 2008

Vitryssland hade inte bara tagit sig till final för första gången i Helsingfors 2007 utan även svingat sig upp till en fin sjätteplats. Om inte EBU hade ändrat formatet för tävlingen och anordnat två semifinaler istället för en enda så hade Belarus redan varit klara för final i Belgrad.

Man ordnade en nationell final - EuroFest - som avgjordes i två steg. Först en semifinal där femton bidrag fick sjunga upp. Därifrån gick tittarnas favorit samt tre bidrag utvalda av en jury till en final en månad senare.

I finalen hade juryn hela makten men valde ändå tittarnas favorit till vinnare. Vitrysk tv verkade vara nöjd och konstaterade att efter Ruslana kommer nu Ruslan A.

Vitsigt, förvisso, men jämförelsen haltade rejält. Där Ruslana hade varit explosiv och imponerande hade Ruslan Alekhno i princip ingenting. En okej röst men utstrålning som en skärbräda.

Han hade ändå visat framfötterna i flera sångtävlingar på hemmaplan, i Ryssland och i Polen. Inte minst hade han vunnit en tävling där man sjöng patriotiska sånger och var väl sedd av landets ledning.

Till Belgrad hade man designat ett scenframträdande där Ruslan framträdde omgiven av en mängd lysande stenbumlingar. Visuellt obegripligt och låtmässigt undermåligt var det ingen stor överraskning när finalplatsen uteblev.

Ruslan har fortsatt att sjunga och har figurerat i en mängd ryska tv-shower utan att bli något riktigt stort namn. 2019 ställde han upp i ryska The Voice utan att någon ur juryn valde honom. En av domarna kallade honom "en restaurantsångare man kan höra på när man är full", en kommentar som väckte vrede bland tidningarna i Belarus.

En del av den statsstyrda medians vrede orsakades kanske av den nära relationen mellan Ruslan Alekhno och landets diktator Aleksandr Lukasjenko. Sångaren anses tillhöra ledarens inre krets och har på flera sätt visat sig kritisk till de politiska protesterna efter 2020 års presidentval. Det kanske inte gör något att man inte har så många fans om ett av de få är landets auktoritäre ledare?

I november 2019 bestämde det svenska utrikesdepartementet att landet ifråga ska heta Belarus även på svenska men då den här bloggen enbart handlar om bidrag som tävlat före det officiella bytet används Vitryssland istället.

Ruslan Alekhno / Hasta la vista (Vitryssland 2008)

17:e plats av 19 bidrag (semi) i Belgrad

Stop / Slovenien 2005

Man visste aldrig riktigt var man hade Slovenien eller vilken typ av bidrag man kunde förvänta sig från dem i ESC. 2005 vann ännu en oväntad genre den nationella finalen EMA då de slovenska tittarna fick säga sitt. Möjligen överraskade de även sig själva.

De tre kandidater som röstades till en superfinal - Rebeka Dremelj, Saša Lendero och Omar Naber - var tämligen överlägsna i den första omgången (tidigare vinnaren Nuša Derenda hamnade på en snöplig fjärdeplats). Men i superfinalen hände det grejor: topptrion vändes upp och ned och den tidigare trean Omar Naber vann hela tävlingen.

Omar Naber var en 24-årig tandtekniker med större intresse för Green Day än för bettskenor. Han hade spelat i band och deltagit i olika talangtävlingar och hade fått sitt publika genombrott året innan.

"Stop" var en nervig ballad med en ovanligt svärtad text av Urša Vlašič som nu vann den den slovenska finalen för tredje gången. Kanske tyckte man att låten saknade sting och inför ESC skrev man om arrangemanget rejält. "Stop" blev en oväntat tung rocklåt istället för den rätt städade låt den varit först.

Personligen blev jag hemskt förtjust i den här låten någonstans längs resans gång och blev besviken när den inte nådde fram till final i Kiev, även om det visade sig ha varit ganska så nära ändå.

"Stop" blev ingen stor hit i Slovenien men Omar Naber förblev ett känt namn. 2011 ställde han upp på nytt i EMA men det blev ingen resa till Düsseldorf.

Istället blev det svarta rubriker då han senare samma år dömdes till sju månaders fängelse för att ha förgripit sig sexuellt på en kvinna på en nattklubb i Ljubljana. Det skulle ha kunnat vara slutet på karriären men Omar Naber skulle dyka upp på nytt.

Stop / Omar Naber (Slovenien 2005)

12:e plats av 25 bidrag (semi) i Kiev

You And Me / Schweiz 2013

Många etablerade artister har genom året förklarat att de inte vill ställa upp i Eurovision Song Contest - eller att de inte vill ställa upp på nytt - eftersom de anser att det framför allt är en tävling för yngre artister. Sådana som behöver uppmärksamheten, sådana som kan dra nytta av rampljuset.

Till viss del är det ett svepskäl. Ju mer etablerad man är, desto större risk att ett dåligt resultat skulle skada ens popularitet. Men med åren har ESC alltmer utvecklats till ett slags maratonlopp som tar stort fokus och kräver stor uthållighet från artisternas sida.

När Kroatien 2008 ställde upp med den dittills i särklass äldsta deltagaren genom tiderna (redan året innan hade man slagit Lale Andersens rekord från 1961 men med betydligt mindre marginal) verkar något ha förändrats och det ser ut som om flera länder aktivt velat sno åt sig just den titeln.

Lys Assia ställde upp på nytt i den nationella finalen 2011 och året därpå skulle Engelbert Humperdinck ha slagit rekordet om det inte varit för en udmurtisk babusjka i bakartagen.

Rekordet slog istället - troligen för gott - av Schweiz bidrag till Malmö 2013. Vinnare av den nationella finalen blev Heilsarmée - ett klämmigt band bestående av sex medlemmar av varierande ålder ur Frälsningsarmén - där basisten Emil Ramsauer hunnit fylla 95 år.

Däremot hade EBU invändningar mot gruppen som helhet. Reglerna tillåter inte religiösa budskap och att då ha frälsningssoldater i uniform som uppträder under namnet Frälsningarmén var otänkbart. Medlemmarna som raskt blev av med sin gimmick lär ha grumsat en stund men döpte sedan om sig till Takasa inför Malmö.

"Takasa" skulle vara ett verb på swahili som betyder "att rena", men kan också läsas ut som The Artist Known As Salvation Army". Möjligen en referens till såväl The Artist Formerly Known As Prince som till Spots (Sex Pistols On Tour, Secretly). En oväntat hipp referens för Frälsis, kan tyckas.

I Malmö fick man som väntat en hel del uppmärksamhet för Emil Ramsauers aktningsvärda ålder såväl som för kopplingen till Frälsningsarmén, men minst lika väntat var det att låten inte skulle räcka till för att avancera till finalen. Schweiz åkte ur i den andra semin och sedan upplöstes bandet relativt snabbt efter ett par gemensamma spelningar.

I februari 2018 blev Emil Ramsauer den första ESC-deltagaren som fyllt 100 år. Han avled i december 2021 i den aktningsvärda åldern av 103 år.

Uppdaterad 13 september 2023

Takasa / You And Me (Schweiz 2013)

13:e plats av 17 bidrag (semi) i Malmö

One Last Breath / Grekland 2015

Greklands nya statliga tv-bolag NERIT hade sänt i mindre än ett år och hade levt i ständig motvind. Tittarna var inte imponerade och saknade sitt gamla bolag och sina gamla program. Inte heller EBU var särskilt förtjusta och funderade i det sista på om NERIT skulle beviljas medlemskap eller inte.

EBU gjorde tummen upp i ett sent skede men grekerna han åtminstone anmäla sig till ESC i Wien. Någon nationell final vågade man sig inte på och för andra året i rad lät man privata MAD TV stå för fiolerna: de fick välja bidrag och arrangera programmet som utsåg vinnaren.

2014 hade samma skivbolag bidragit med alla fyra kandidater, i år hade man mobiliserat fyra kandidater från konkurrerande bolag.

Vann gjorde Maria Elena Kyriakou, som föreslagits av EMI Minos. Hon var en 31-åring från Cypern som året innan vunnit grekiska The Voice med stjärnan Despina Vandi som coach. Trots segern och uppenbar talang hade inte karriären tagit fart och nu hoppades man att deltagandet i ESC skulle kunna driva upp försäljningen av hennes skiva.

"One Last Breath" var en solid ballad som ändå aldrig riktigt sprakade till. I SVT:s "Inför Eurovision Song Contest" slog Christer Björkman huvudet på spiken då han sa att det känns som om hon sjunger på fel språk. Kanske att man skulle ha tävlat med en grekisk version istället?

I Wien klarade man kvalgränsen i semifinalen men i den rekordlånga och balladtunga finalen sjönk det grekiska bidraget som en sten och fick bara poäng från tre länder. Högst anmärkningsvärt är att inte ens Maria Elenas hemland Cypern - som brukar vara ohemult generösa mot Grekland - gav en tolva.

Låten blev ingen större framgång och Maria Elenas stora genombrott uteblev än en gång. Familjens största stjärna är istället lillebror Kyriakos Pavlou som är fotbollsspelare i det cypriotiska landslaget.

Inte heller NERIT lyckades övertyga någon. Den nya grekiska regeringen dömde ut hela företaget som ett stort misslyckande och den 11 juni 2015 återuppstod ERT som grekiskt rundradiobolag efter drygt två års tystnad.

Maria Elena Kyriakou / One Last Breath (Grekland 2015)

19:e plats av 27 bidrag (final) i Wien