Ein Lied kann eine Brücke sein / Västtyskland 1975

Efter att ha valt internt och kommit på allra sista plats i Brighton 1974 återinförde västtysk tv sin nationella final. I "Ein Lied für Stockholm" tävlade femton bidrag och en professionell jury - med en kraftig överrepresentation av män i övre medelåldern - valde ut den låt de ansåg med lämpad att slå världen med häpnad.

Det var ett imponerande startfält fullt med stjärnor. Inte minst fanns där en rejäl ansamling artister som redan tävlat eller som skulle komma att tävla i ESC: Katja Ebstein (1970, 1971, 1980), Mary Roos (1972, 1984), Peter Horton (1967), Jürgen Marcus (1976) och Séverine (1971).

Dessutom fanns där Marianne Rosenberg och "Er gehört zu mir" som sin bleka tiondeplats till trots skulle bli en riktig kioskvältare och en sann evergreen i den tyska musikvärlden.

En evergreen skulle förvisso även vinnaren bli. Joy Fleming hade harvat runt i musikbranschen i nästan tio år redan och hade byggt upp en karriär som framstående soul- och jazzsångerska även om det kommersiella genombrottet uteblivit.

Hennes bidrag var en sensationellt lössläppt soulsmittad schlagerorgie, bokstavligen igångstampad av dirigenten Rainer Pietsch. Eurovisionen hade aldrig skådat något liknande och skulle nog aldrig förväntat sig något av det här slaget från de annars så strama tyskarna. I sin iver att sätta ord på detta som pågick på scenen kallade en svensk tidning Joy för en "vild Brünnhilde", något sångerskan ännu många år senare skulle fnysa högt åt.

Trots ett fullständigt betagande framträdande - ett av de mest explosiva i tävlingens historia - gjorde juryn tummen ned och Joys soulkaskad blev ett praktfullt fiasko. Hon fortsatte att vara den där sångerskan alla gillar men som inte säljer några skivor medan låten - den snåla poängskörden till trots - fått ett evigt liv på den tyska marknaden. Med all rätt.

Joy Fleming gjorde ett par försök till att få representera Tyskland i ESC (1986, 2001, 2002) och var in i det sista en ofta anlitad artist och en flitig gäst på tysk tv. Joy Fleming avled 27 september 2017 i en ålder av 72 år.

Uppdaterad 28 september 2017



Joy Fleming / Ein Lied kann eine Brücke sein (Västtyskland 1975)
17:e plats av 19 bidrag i Stockholm

Bra vibrationer / Sverige 1985

Det var inte många som trodde att Kikki Danielsson skulle ha en chans, ens med en poplåt. Vid melodifestivalen i Malmö trodde de flesta på den betydligt mer Carola-liknande Pernilla Wahlgren, medan Kikki ju mest var förknippad med dansband och country.

Vid den stora finalen i Göteborg hörde värdlandet verkligen inte till favoriterna. Om man får tro ett reportage på Aktuellt tippades Sverige någonstans runt sjätte till tolfte plats inför finalen. Men inne i Kikki Danielsson bodde en riktig kämpe som minsann skulle visa världen vad hon dög till.

Från början hade hon inte varit säker själv. "Bra vibrationer" kändes för poppig, för ungdomlig, för långt bort från hennes vanliga stil. Hon tänkte tacka nej men Lasse Holm - som främst låtit sig inspireras av Wham! och "Wake Me Up Before You Go-Go" - insisterade på att hon var rätt för låten.

Publiken i Scandinavium jublade när Kikki äntrade scenen tillsammans med sina dansare, det amerikanska syskonparet David och Mary Johnson, och fortsatte jubla låten igenom. Kikki gjorde ett strålande framträdande och publiken skulle få jubla vidare när Sverige vida överträffade förväntningarna under röstningen. När femton länder röstat låg Kikki i ledningen. Publiken flämtade till, SVT:s chefer gjorde säkerligen detsamma.

Till slut blev det en hedersam tredjeplats - för min del kunde "Bra vibrationer" gärna fått slå Västtyskland på slutrakan men Grekland ville annorlunda - och Kikkis plats bland Sveriges mest älskade artister kändes mer gjuten än någonsin.

Tillsammans med Lasse Holm spelade hon in två album med mer smak av vuxenpop än tidigare innan hon slutligen styrde tillbaka mot schlager och dansband på nytt några år senare.



Kikki Danielsson / Bra vibrationer (Sverige 1985)
3:e plats av 19 bidrag i Göteborg

De la capăt / Rumänien 2015

När Fan blir gammal blir han religiös. När hårdrockare blir gamla blir de mjukisar. Voltaj hade hört till Rumäniens hårdaste band - hatade och motarbetade av regimen - och kunde inte uppträda offentligt förrän efter de politiska förändringarna.

Några medlemsbyten senare hade de riktigt hårda tonerna klingat av och bandet liknade alltmer Coldplay än sitt eget forna jag. Den gamla publiken surnade till men bandet blev mer framgångsrikt än någonsin och det var knappast någon större överraskning att de vann den rumänska finalen med sitt hjärteknipande bidrag.

Sången handlar om de miljoner rumäner som lämnat sitt hemland för att kunna arbeta och skicka hem pengar, och om alla de barn som lämnas kvar hemma hos släktingar under tiden. En talande video och en text delvis på engelska hjälpte till att förmedla gruppens budskap.

I slutändan blev framförandet lite väl slätstruket. Professionellt och lätt att tycka om men samtidigt lite tråkigt, och den fina sången kom lite i skymundan av andra, mer spektakulära bidrag. Hur som helst tycker jag att det var Rumäniens bästa bidrag på många år.

Det såg också ut att kunna bli Rumäniens sista bidrag tillsvidare. 22 april 2016 meddelade EBU att man återkallat Rumäniens medlemsskap i unionen med omedelbar verkan då det nationella tv-bolaget TVR under flera år misslyckats med att betala sina avgifter. Landets bidrag till ESC 2016 ströks därmed ur tävlingen. Situationen löstes inför det fotbolls-EM som var på kommande samma sommar och TVR gjorde comeback i ESC i Kiev 2017.

Uppdaterad 22 juni 2021



Voltaj / De la capăt (Rumänien 2015)
15:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

What About My Dreams / Ungern 2011

Det hade varit ett hattande hit och dit med Ungern och dess deltagande i ESC. Man hade hoppat på och hoppat av, tagit pauser och återkommit och tagit nya pauser. I sista sekunden bestämde man sig ändå för att skicka en låt till Düsseldorf efter ett års frånvaro.

Utan någon nationell final valdes Katalin "Kati" Wolf ut - ett 36-årigt bombnedslag som ägnat sig åt musik hela livet och som året innan fått sitt stora publika genombrott via ungerska X-Faktor. Musikaliskt påbrå fanns i mängd och massor och pappa Peter hade två gånger dirigerat de ungerska bidragen i ESC.

Bland annat hade han dirigerat orkestern 1997 i Dublin för V.I.P - ett ugriskt Backstreet Boys utan ambitiösa danssteg. Nu hade två av pojkarna vuxit upp och skrivit en riktig poprökare åt dirigentens dotter.

"What About My Dreams" är faktiskt inget mindre än ett litet mästerverk. En sprittande och spännande popkaramell som bitvis flirtar kraftigt med Whitney Houstons "I Wanna Dance With Somebody". Ungerns bästa låt någonsin med ett snyggt språkbyte efter första refrängen. Och i videon var Kati strålande elegant och verkade ha stenkoll på det mesta.

Bottenlös var besvikelsen då det visade sig att ungrarna inte alls klarade av att ro i land paketet live. Kati sjöng osäkert och ljudmixen fick hennes röst att låta gäll och gapig. Dansuppvisningen kändes tafflig och påklistrad. Och då har jag inte ens sagt ett ljud om den rent ut sagt förskräckliga stylingen.

Den uteblivna vinsten till trots var Kati en succé på hemmaplan där låten parkerade på den lokala hitlistans förstaplats och krattade manegen rejält inför den nya, ambitiösa nationella final ungersk tv skulle lansera året efter.



Kati Wolf / What About My Dreams (Ungern 2011)
22:a plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

Euro neuro / Montenegro 2012

När Montenegro hade deltagit tre gånger under egen flagga helt utan framgång drog de sig ur tävlingen och höll sig hemma i två år. När de väl kom tillbaka verkade de ha bestämt sig för de andra länderna åtminstone skulle lägga märke till dem.

Rambo Amadeus var knappast någon som skulle gå Europa förbi. En flitig musiker och låtskrivare, med smak för det bisarra och yviga. En som njuter av att manipulera sin omgivning, enligt den egna biografin.

Hans bidrag var en minst sagt egensinnig blandning av satir och grovkornig humor, ett uppkäftigt stycke ironi man dessutom kunde dansa till. Videon till låten var snygg, rolig och lite lätt provocerande. Med rätt handlag kunde det här ha blivit en riktig klassiker.

Tyvärr tar den gode herr Amadeus i så det spricker. Scenshowen är rätt underhållande tills han själv spårar ur och tappar tråden och börjar spela över å det grövsta. Plötsligt är det inte så underhållande längre utan mer obehagligt. Kvar blev bara tanken om allt det här bidraget kunde ha varit.

"Euro neuro" var dessutom sannolikt en av de utlösande faktorerna till att EBU året efter slutade lotta ordningsföljden och istället lät värdlandets producenter slå fast startordningen. Det fanns en viss oro för att ett visst antal miljoner tittare helt enkelt skulle slå av tv:n redan under den första låten.

Montenegro har faktiskt betalat med euro så länge valutan funnits trots att man inte är ett EU-land. Under Kosovo-kriget 1999 övergav man de egna pengarna och började betala med tyska mark istället, och när Tyskland bytte till euro gjorde Montenegro detsamma.



Rambo Amadeus / Euro neuro (Montenegro 2012)
15:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku

Allons, allons les enfants / Monaco 1961

Det franska musiklivet under den senare halvan av 1900-talet är så slösande rikt och dignande att långt ifrån alla begåvade och minnesvärda artister får plats i de musikaliska historieböckerna. Även ett par underhållare av klass hamnar lätt i skymundan av de riktigt stora elefanterna.

Colette Deréal är en av dessa ständigt närvarande mångsysslare som verkade kunna och vilja göra allt. Redan som mycket ung halkade hon in på teatern och hade en skådespelarkarriär på gång i Hollywood innan hemlängtan till Europa tog överhanden.

Sångerska blev hon mest av en slump. Efter att hon sjungit en låt i tv blev växeln nedringd av människor som ville köpa skivan och raskt ordnades skivkontrakt och inspelning.

Att representera Monaco vid Eurovisionsschlagerfestivalen i Cannes är en annan sak som verkar ha gått av bara farten. Den glada sången om våren som får saven att stiga såväl i träden som på andra ställen var knappast en vinnarkandidat men hjälpte till att hålla Colette efterfrågad både som sångerska och som programledare i tv.

Inte undra på att hon var populär: klippet från Cannes visar en glamourös, sprittande och högst levande personlighet. Man kan liksom ana hennes otålighet under den tjusiga fasaden och när sångkarriären började gå på sparlåga sadlade hon åter om och blev en framgångsrik journalist. Dessutom skrev hon en mängd låtar åt sig själv och andra, något hon också fick pris för.

Möjligen är otåligheten och mångsidigheten orsaken till att hon idag inte är ihågkommen som någon av de största inom fransk underhållning. Om hon stannat lite längre på var plats och ägnat mer av sin energi åt en talang - sång eller skådespeleri eller låtskrivande - hade kanske publiken haft lättare att placera henne. Men gissningsvis hade hon tyckt att det varit för tråkigt att specialisera sig.

Kanske hade det höga tempot ett pris. Bara 60 år gammal avled Colette Deréal i sitt hem i Monaco till följd av en hjärtinfarkt. Och bara för att göra hennes meritlista ännu en bit längre hade hon själv planerat och designat det hem hon tillbringade sina sista år i.



Colette Deréal / Allons, allons les enfants (Monaco 1961)
Delad 10:e plats av 16 bidrag i Cannes

Knock, knock who's there? / Storbritannien 1970

Ända sedan 1964 hade Storbritanniens uttagning gått till så att en enda artist nominerats på förhand att sjunga samtliga bidrag i den nationella finalen. Ett bra sätt för en artist att få stor uppmärksamhet och få synas mycket i tv.

Dessvärre också ett ganska bra sätt att styra hela karriären i diket, skulle det visa sig. De artister som valdes ut kom ofta från Londons oändligt hippa popmiljö och var stora stjärnor, men i den brittiska finalen hade de väldigt lite att säga till om och gavs trevliga låtar anpassade för den familjepublik BBC främst gjorde program för.

Mary Hopkin var ett riktigt scoop: hon hade en distinkt röst och stil och var en av de första artister som fått kontrakt med beatlarnas skivbolag Apple. Med låtar som "Those Were The Days" och "Goodbye" hade den unga sångerskan från Wales skapat sig en helt egen plats i den musikaliska geografin.

Sannolikt utgick hon från att BBC engagerat henne för att hon skulle göra sin egen grej också i ESC och kunde knappt tro att det var sant då hon skickades till Amsterdam med fjäderlätt poplåt som inte alls lät som hennes vanliga repertoar.

Mary Hopkin har aldrig gjort någon hemlighet av hur illa hon tyckte om sitt bidrag eller hur genant det kändes att stå på scen och sjunga en låt man i själva verket avskyr. Sällan har en artist varit lika glad för att inte vinna och när hon gratulerade Irland till segern kom orden verkligen från hjärtat.

Jag förstår exakt varför Mary Hopkin hatade att sjunga den här typen av låt mot sin vilja men annars är "Knock knock" en av de bästa poplåtarna Storbritannien valde ut under 1960- och 70-talen. Publiken verkar hålla med mig och skivan låg som bäst tvåa på Englandslistan.

Trots att Sverige inte deltog vid finalen i Amsterdam översattes den brittiska låten till svenska och gavs ut på skiva med Laila Westersund av alla människor.



Mary Hopkin / Knock, Knock Who's There? (Storbritannien 1970)
2:a plats av 12 bidrag i Amsterdam

Julie / Jugoslavien 1983

Det enda socialistiska landet i startfältet hade ingen lätt resa genom Eurovision Song Contest. Jugoslaviens låtar fick ofta nöja sig med artiga ströpoäng och blygsamma placeringar. Ingen verkade riktigt förstå sig på deras låtar eller uppskatta dem efter förtjänst.

Ingen på hemmaplan trodde att det skulle ändras då en riktig nobody vann den nationella finalen framför näsan på en hel uppsjö stora stjärnor som alla hade siktet inställt på att åka till München.

I den nationella finalen tävlade de olika delrepublikernas tv-bolag mot varann och tävlingen var högst ojämn. TV Zagreb hade hela landets tyngsta popfabrik i ryggen - där kunde inte ens de största stjärnorna vara säkra på att komma med om de skickade in bidrag - medan exempelvis stationerna i Pristina eller Titograd fick söka med ljus och lykta för att hitta låtar som höll måttet. Vid den här tiden krävde reglerna dessutom att artisterna kom från den delrepublik de representerade.

Milan Popović var egentligen verksam i Zagreb men skulle inte haft en chans i deras uttagning. Med en mamma från Montenegro insåg han i sista stund att han kunde skicka sin låt till Titograd där den togs emot med tacksamhet.

Under artistnamnet Daniel vann han högst otippat hela den jugoslaviska finalen i Novi Sad med en låt som var närmast opassande lik en stor hit Shakin' Stevens haft året innan. Plagiatanklagelser till trots skickades han till München där han till de jugoslaviska tidningarnas stora förvåning sågs som en av favoriterna. Poängen fullkomligt smattrade in från alla håll - bara vinnaren Luxemburg fick fler tolvpoängare - och till slut landade Daniel på fjärde plats, en poäng efter Carola Häggkvist.

"Julie" blev tävlingens största kommersiella framgång det året men Daniel lyckades aldrig följa upp sin hit. Han ställde upp ett par gånger till i den nationella finalen men ungefär samtidigt som Jugoslavien rasade ihop som land gjorde Daniels karriär detsamma.

Än idag planerar han sin stora comeback som artist och låtskrivare men de flesta rubriker han får handlar om hans misslyckade projekt och stormiga privatliv. Åtminstone borde han få äran av att ha introducerat den glada, poppigare stil som skulle ge Jugoslavien större framgång i ESC än någonsin tidigare under 1980-talet.



Daniel / Julie (Jugoslavien 1983)
4:e plats av 20 bidrag i München

Dai-li-dou / Portugal 1978

Det hade varit mycket politik i Portugal under flera år. Sedan den portugisiska revolutionen startade i slutet av april 1974 - startsignalen var när det portugisiska ESC-bidraget från samma år spelades i radio - hade landets bidrag blivit högstämda och nationalistiska, gärna med en gnutta revolutionsromantik mer eller mindre tydligt uppvisad.

Men nu hade det gått några år. Det där med demokrati visade sig inte vara så lätt och när man lämnat ifrån sig sina gamla kolonier stod ekonomin på näsan. Den nya tidens politiker käbblade sinsemellan och kämpade hårt för att hålla ställningarna i den nya tidens Portugal.

Inte så underligt om man bara skulle velat stiga mot skyarna och flyga bort från alltsammans. Medvetet eller omedvetet skulle portugiserna de närmsta åren välja bort hyllningarna till revolutionen och istället sjunga om saker som svävar bort från vardagen.

"Dai-li-dou" handlade om en färgglad drake som fladdrar i vinden och som får sin ägare att känna sig som ett barn på nytt. En glad och smittande låt som kanske blir lite tjatig i slutändan men som jag alltid varit rätt förtjust i. Inte minst det frejdiga framförandet med sina ystra steg och armarna-i-vädret-koreografi kunde varit värt mer än fem fattiga poäng.

Gruppen Gemini - som sjungit den andra versionen av vinnarlåten i den nationella finalen redan året innan utan att få åka till finalen i London - var populär i slutet av 1970-talet innan medlemmarna gick vidare i sina karriärer. Mike Sergeant blev en efterfrågad musiker och återkom till ESC som dirigent 1983 och 1998 medan Tozé Brito skrev de portugisiska bidragen 1982 och 1985.

Fatima Patinha och Teresa Miguel blev medlemmar av det färgsprakande tjejbandet Doce som skulle komma att sätta fart på det portugisiska poplandskapet under början av 1980-talet - inte minst skulle de tävla för Portugal i Harrogate 1982 med en av Portugals bästa låtar någonsin.



Gemini / Dai-li-dou (Portugal 1978)
17:e plats av 20 bidrag i Paris

Sense tu / Andorra 2006

Efter två år med tv-sända finaler bestämde sig lilla Andorra på tredje försöket för att välja bidrag internt istället. Lika mycket som man funderade på vilken typ av låt man skulle skicka verkar man ha funderat på att hitta en bra historia att berätta för Europas församlade press. Man kan inte förneka att det är en bra idé att kunna berätta något spännande eller gripande om sin artist. Något alla kommentatorer kan berätta och som alla tidningar kan skriva om.

Man fastnade för en riktig askungesaga, som man själva sa. Unga Jennifer drömde om scenen och rampljuset medan hon jobbade som servitris på ett café i Barcelona. Och plötsligt hade drömmen gått i uppfyllelse. Precis som en saga.

Jennifer var ung och grön och hoppades att det här skulle vara den stora chansen. Då är det lätt att göra som alla andra säger till en utan att säga ifrån. Det är lätt att tappa bort sig själv i längtan efter att  lyckas.

Under artistnamnet Jenny fick hon framföra något som närmast kändes som en coverversion av Sam Brown's hit "Stop", omgiven av ett gäng trådsmala dansöser iförda raffiga underkläder i spets. Vid den första repetitionen hade Jenny själv likadana kläder på sig, men man bestämde sig snabbt för att sätta på henne lite mer heltäckande klädsel.

Man kan bara tänka sig vad det gör med ett självförtroende när ett helt pressrum plötsligt skrattar åt en och diskuterar vilka kläder man borde dölja sin kropp i.

Ett kraftfullt framträdande till trots föll ingen för Andorras askunge och när semifinalens resultat offentliggjordes visade sig att Jenny kommit på allra sista plats. De som velat skapa en stjärna av henne drog sig plötsligt tillbaka och alla dörrar stängdes. Den nya talangen kastades bort och fick snart nog gå tillbaka till sitt gamla liv.

Uppdaterad 22 mars 2020



Jenny / Sense tu (Andorra 2006)
23:e plats av 23 bidrag (semifinal) i Aten

Visionary Dream / Georgien 2007

Jag kommer inte längre ihåg detaljerna rent exakt. Jag var på väg någonstans och hade ett par minuter på mig att kolla vinnaren av Georgiens final som hållits under eftermiddagen, finsk tid. Jag minns att jag inte hade några förväntningar alls och att jag när låten började hann tänka att det nog skulle bli något typiskt etnotjafs. Och sedan tror jag att jag tappade hakan. Vad jag helt säkert minns är att jag genast lyssnade en gång till. Och en gång till.

Det var ett fascinerande låtbygge debuterande Georgien hade valt ut. Först och främst kändes det som om de kastat ihop flera vitt skilda låtar i en stor hög, men på något sätt hakade låtarna ändå fast i varandra och fungerade tillsammans.

När bitarna så småningom mynnade ut i en refräng lät den som om de stoppat Madonnas "Ray of Light" i tvättmaskinen och kört den på fel hastighet tills den kommit ut skrynklig och underlig och lätt sönderriven.

Att få en sådan låt att fungera kräver verkligen en artist av rang och Sopho Khalvashi visade sig vara en smärre urkraft på scenen. Med skönhet, pondus, närvaro och röst i ljuv kombination lyckades hon stråla tillräckligt för att ställa sina fyra svärdviftande dansare i skymundan.

Kanske var det hela lite för krångligt för gemene man framför tv:n men jag tycker fortfarande att det här är Georgiens allra bästa låt och drömmer om att Sopho ska göra comeback i tävlingen.



Sopho / Visionary Dream (Georgien 2007)
12:e plats av 24 bidrag i finalen

Papa pingouin / Luxemburg 1980

Efter den helt makalösa framgången med Dschinghis Khan 1979 hade Ralph Siegel rejält vind i seglen. Inte nog med att han blev både etta och tvåa i Västtyskland, dessutom hade Luxemburg bett honom skriva något poppigt och hitvänligt för en ung publik.

Han tog fram en riktigt snabbfästande trall om en pingvin som ledsnat på is och kyla och som längtade efter solsemester vid Medelhavet. Allt som krävdes nu var rätt artist och efter en del letande hittade man två glada franska tvillingsystrar som gärna sjöng och dansade.

16-åriga Sophie och Magaly Gilles hade jobbat som fotomodeller och hade en viss scenvana sedan tidigare. De sjöng kanske inte klockrent men utstyrda i färgglada rymdinspirerade dräkter såg de precis lika rätt ut som Dschinghis Khan gjort året innan.

För att riktigt understryka textens tema fick de sällskap på scenen av tre kvinnliga körsångerskor i frack och en manlig körsångare i pingvindräkt. Man undrar vad systrarna Gilles själva tyckte om maskeraden. Kändes det kanske lite väl barnsligt?

Juryn svalde inte karamellen och Luxemburg hamnade på en sval mittenplacering, men låten blev snabbt en riktig monsterhit i den tänkta målgruppen. Det var varken första eller sista gången som juryn ignorerat en låt med hitpotential.

Hiten till trots blev Sophie och Magaly kortlivade i rampljuset. Efter att uppföljaren "Arlequin" floppat rev Ralph Siegel kontraktet. Kanske tyckte han att flickornas talang var för begränsad, kanske var det för bökigt att jobba över språkgränsen. Systrarna släppte ett par singlar till på ett annat bolag, utan framgång.

Några år senare drabbades systrarna av en personlig tragedi, då en pojkvän smittade Magaly med HIV. 1996 avled hon i en AIDS-relaterad sjukdom och Sophie, drabbad av svåra depressioner, drog sig undan från världen. I många år levde hon ett tillbakadraget liv ensam utan att komma över förlusten av sin syster, något hon för några år sedan lät sig intervjuas om i fransk tv. Sophie Gilles avled i januari 2019.

"Papa pingouin" skulle visa sig ha ett långt liv. 2006 blev den åter en stor hit, ackompanjerad av en söt video full av dansande dataanimerade pingviner, än en gång lanserad av RTL.

Uppdaterad 16 april 2020



Sophie & Magaly / Papa pingouin (Luxemburg 1980)
9:e plats av 19 bidrag i Haag

Falter im Wind / Österrike 1972

Man överdriver verkligen inte om man säger att österrikiska ORF har haft en krångligt förhållande till Eurovision Song Contest genom åren. Ofta har man haft lite speciella ambitioner och velat höja tävlingens konstnärliga värde och sedan surat när ingen annan velat leka efter deras regler.

1971 hade man gjort comeback efter ett par års frånvaro med en något säregen låt på dialekt. Till finalen i Edinburgh hade man valt ut The Milestones - ett gäng med sina musikaliska rötter i det sena 1960-talets folkmusikinspirerade rockmusik. De hade spelat tillsammans i flera år men hade en turbulent tid bakom sig och precis före ESC hade två av originalmedlemmarna bytts ut.

"Falter im Wind" var en udda fågel - trots att den handlade om en fjäril - och skilde ut sig rejält från de andra bidragen i tävlingen. För en gångs skull hade Österrike lyckats sätta fingret rakt på tidens puls och levererade ett modernt och fräscht bidrag som juryn belönade rikligt.

Inte bara ger de tongivande gitarrerna och flöjten en spännande atmosfär. Hela låtbygget är spännande med en lång, melodisk vers följd av en kort och explosiv refräng. Själva hooken ligger varken i versen eller refrängen utan i den suggestiva flöjtslinga som dyker upp flera gånger i arrangemanget.

Än idag har bara fyra österrikiska bidrag placerat sig högre än Milestones (1965, 1966, 2014 och 2018) och frågar man mig är det här alla tiders bästa bidrag från Österrike. Jag fullständigt älskar hela paketet.

Femteplatsen imponerade inte på ORF som redan före finalen i Edinburgh bestämt sig för att hoppa av tävlingen på nytt. Man skulle inte återkomma förrän i Haag fyra år senare.

Återkomma skulle också samtliga medlemmar i Milestones göra efter att bandet gått skilda vägar 1975. Beatrix Neudlinger och Günter Grosslercher tävlade med gruppen Schmetterlinge 1977, Norbert Niedermayer som del av Springtime 1978 och Christian Kolonovits skulle komma att dirigera orkestern hela två gånger: 1977 och 1993.

Redigerad 4 april 2020



Milestones / Falter im Wind (Österrike 1972)
5:e plats av 18 bidrag i Edinburgh

Bandido / Spanien 1990

För första gången skulle ESC hållas i en öststat när det socialistiska Jugoslavien bjöd in till schlagerfestival i den kroatiska huvudstaden Zagreb. Tävlingen var viktig för värdlandet på många sätt. Man ville visa upp en positiv bild av ett land i stor förändring och man ville visa att man kunde anordna saker precis lika bra som alla andra länder. Tio minuter in i sändningen stod den ambitionen rejält på näsan och redan i det första bidraget gick allting fel.

Systrarna Toñi och Encarna Salazar kom från en stor musikerfamilj och hade sjungit tillsammans i många år, först som körsångerskor för andra artister och sedan som duo. Året innan hade de lanserat sin nya utmanande stil där de blandade sin traditionella romska sångtradition med moderna rytmer och slagit igenom stort. Deras erfarenhet skulle komma väl till pass nu.

Istället för att slå igång orkestern blev dirigenten Eduardo Leiva stående med armarna i vädret då han aldrig fick den signal som krävs för att musikerna på plats ska börja spela samtidigt som den förinspelade musikbakgrunden startar.

Det som hände var att en ljudtekniker råkat skruva ner volymen på den förinspelade musiken. När han insåg sitt misstag - ganska många sekunder in i låten - skruvade han helt sonika bara upp ljudet. Systrarna Salazar märkte snabbt att något var fel och bestämde sig snabbt för att lämna scenen.

Så småningom tonade musiken ut på nytt, publiken applåderade artigt men svalt och Spanien fick börja om. Något liknande har aldrig hänt i tävlingen varken före eller efter Zagreb. Man undrar vad som skulle hänt om missödet drabbat någon av startfältets späda debutanter istället. Skulle de vågat bryta på samma sätt?

Om Azúcar Moreno förlorade poäng på missödet får vi aldrig veta men den slutliga femteplatsen var inget att rynka på näsan åt (även om den tuffa låten skulle förtjänat ännu fler poäng) och "Bandido" blev startskottet på en mycket framgångsrik internationell karriär som sträckt sig långt utanför den spanskspråkiga musikvärlden och genererat en generös hitkatalog.

2008 verkade systrarna ha tröttnat på varann och tog en längre paus från rampljuset. Efter fem år återförenades de efter att ha rett ut sin meningsskiljaktigheter och har på nytt börjat arbeta och turnera tillsammans.



Azúcar Moreno / Bandido (Spanien 1990)
5:e plats av 22 bidrag i Zagreb

Dschinghis Khan / Västtyskland 1979

Trots att han var en av Västtysklands allra mest framgångsrika låtskrivare och skivbolagsdirektörer hade Ralph Siegel haft svårt att ta sig in i Eurovision Song Contest. Inget av hans två bidrag (Luxemburg 1974 och Västtyskland 1976) hade blivit några större framgångar på skivmarknaden och hans mer kommersiella alster verkade ha svårt att imponera på dem som valde ut bidragen.

Allting skulle förändras dramatiskt då tv-stationen i Ralph Siegels hemstad München fick i uppdrag att skapa en stor och publikvänlig nationell final. De senaste årens västtyska uttagningar hade antingen varit interna val eller halvdana tillställningar publiken struntat i. 1978 hade den tyska finalen enbart sänts i radio.

Nu slog man på trumman rejält och anordnade påkostad galafinal inför storpublik. Den allra största nyheten var att ett statistiskt urval av tittarna skulle få välja vinnare och garantera att rätt låt vann.

Ralph Siegel anade morgonluft och måste ha insett vilket utmärkt tillfälle det här var att lansera nya låtar. Hans skivbolag Jupiter Records satsade hårt och fick med inte färre än fyra låtar bland de tolv finalisterna.

Siegels huvudnummer var en riktigt taktfast pangschlager med klistrig refräng och en skojig om än inte helt historiskt korrekt text om den mongoliske krigsherren Djingis Khan. För att uppnå total effekt hade han plockat ihop sex studiomusiker med rätt look för låten. Det blev en internationell trupp bestående av två tyskar, två ungrare, en holländare och en sydafrikan.

Alla var inte förtjusta. Efter segern fylldes de tyska tidningarna av negativa artiklar som förfasades över att Tyskland - med nutidshistorien i bakspegeln - skulle sjunga glatt om en av världens värsta krigsherrar. Dessutom att detta skulle ske i Jerusalem av alla ställen gjorde ingenting bättre.

I Israel togs låten däremot emot med förtjusning av publiken som förmodligen såg den som den glada klackspark den var tänkt att vara och inget annat. Låten blev en stor hit, Västtyskland fick sin bästa placering på många år och den nya nationella finalen var en succé.

Dschinghis Khan skulle dessutom visa sig förvånansvärt långlivade som grupp med flera stora hits på sitt samvete. Året efter låg de etta i Australien med "Moscow" som australiensisk tv använt flitigt i samband med de olympiska spelen i Moskva.

Nu hade Ralph Siegel fått ett kvitto på att han visst kunde lyckas internationellt bara han fick fritt spelrum och satsade nu stenhårt på den internationella finalen. Tre år senare skulle han träffa mitt i prick och ta Västtysklands första seger.



Dschinghis Khan / Dschinghis Khan (Västtyskland 1979)
4:e plats av 19 bidrag i Jerusalem

Det' lige det / Danmark 1984

När Danmark hoppade av ESC efter finalen 1966 hade man ändå varit ett ganska framgångsrikt land och man var det enda nordiska land som vunnit och stått värd för tävlingen. 

Elva års frånvaro hade tydligen fått formen att rosta och efter comebacken 1978 hade Danmark nästan bara riktigt dåliga placeringar. Inte för att det påverkade intresset för den danska finalen där lokala artister tävlade med entusiasm och frenesi och örhängen skapades år efter år.

Kirsten Siggaard hade varit vokalissa i bandet Hokus Pokus där Søren Bundgaard varit en av medlemmarna. När han själv började skriva låtar var det Kirsten han ville skriva för och 1983 hade de gjort ett första försök tillsammans i den danska finalen med "Og livet går".

Samarbetet gav mersmak och inför 1984 års final hade de båda bildat duo - Kirsten & Søren - och bjöd på fart och fläkt och ett rejält plask i scenografins stora swimmingpool. Publiken jublade och efter hård strid på kniven gick "Det' lige det" segrande ur röstningen.

I Luxemburg fanns ingen pool att ramla i men med hjälp av tre mer eller mindre dansanta körsångerskor fick man bra fart på framträdandet också här och Europa visade sig nästan lika entusiastiskt som Danmark. Länge låg Kirsten & Søren - eller Hot Eyes som de kallade sig i den internationella hetluften - långt fram i tätstriden och förlorade slaget om tredjeplatsen först då sista landet röstat klart.

Snabbt blev Kirsten & Søren en av Danmarks mest populära och efterfrågade schlagerartister som skulle komma att sätta stor prägel på Dansk Melodi Grand Prix under de närmsta åren. Inte minst hade de nu satt en standard för vilken typ av låt Danmark kunde lyckas med: glatt, käckt och lättillgängligt.

"Det' lige det" blev också en stor hit även i Sverige och spelades in på svenska av bland andra Stefan Borsch och Wizex.

Hot Eyes / Det' lige det (Danmark 1984)

4:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

Karusell / Norge 1965

Det verkade ha gått troll i det norska deltagandet. Efter en flott fjärdeplats vid debuten 1960 hade man börjat halka allt längre bak i resultatet och inte blev de egna bidragen särskilt populära eller älskade ens på hemmaplan.

En viktig vändpunkt kom 1965 då vinnaren av Norsk Melodi Grand Prix blev en stor framgång. Inte undra på då det rörde sig om ett förtjusande litet triangeldrama där en flicka ska på galej och åka karusell med sina båda kompisar Arne och Kjell. Båda två är tydligt intresserade av mer än bara karusellåkning och innan sången är slut kryper det fram att den ena av gossarna nog ska få följa med flickan hem när kvällen är slut.

Vid sidan om den söta historien kändes musiken riktigt norsk för första gången på många år. Kanske var nyckeln till framgång att man hittat en sång som kändes som landets egen istället för att bara vara en flirt med den internationella publiken.

Inte för att Europa lät sig förtjusas av det norska anslaget. En enda poäng blev det i Neapel men 18-åriga Kirsti Sparboe fick nu ändå sitt stora genombrott. Hon gick snart från att vara en bland många unga popflickor som dykt upp i kölvattnet efter Wenche Myhre till att bli en av Norges största stjärnor.

Inte minst skulle hon komma att representera Norge i ESC två gånger till - 1967 och 1969.



Kirsti Sparboe / Karusell (Norge 1965)
Delad 13:e plats av 18 bidrag i Neapel

Je suis un vrai garçon / Frankrike 1994

Marie-France Brière, chef för underhållningen på Antenne 2 och därmed ansvarig för de franska eurovisionsbidragen, var inte mycket för att stryka någon medhårs. Kunde man utmana och överraska så skulle man göra det. Och 1994 gavs ett bra tillfälle.

Nina Morato hade slagit igenom året innan med singeln "Maman" och visade sig inte vara det minsta rädd för att ta ut svängarna varken musikaliskt eller på scenen. Strax efter att hon utsetts till fransk representant i Dublin vann hon en fransk Grammy - Victoires de la Musique - som årets nykomling.

Låten, skriven av Bruno Maman, visade sig vara en punkig sak som visade klorna såväl musikaliskt som textmässigt. Nina sjunger att hon varit ute och rumlat och fallit i armarna på någon annan. Nu vill hon inte gå hem för hon orkar inte förklara för sin älskade vad som hänt och hur ledsen hon är, eftersom det är för tungt och jobbigt och egentligen kanske hon inte alls är så himla ledsen. Hon är helt enkelt precis sådär som alla killar är.

I texten hade det också slunkit in några mindre eleganta glosor och svordomar och med tanke på att fransmännen på riktigt riskerade att missbehaga den stora publiken var en sjundeplats klart godkänt.

Nina fortsatte att sjunga och skådespela men drabbades några år senare av stor sorg då hennes dotter hastigt avled i en olycka. Efter det har Nina varit mindre flitigt förekommande i de allra största sammanhangen, men 1999 släppte hon skivan "Moderato" där texterna i stor utsträckning handlade om dotterns död.



Nina Morato / Je suis un vrai garçon (Frankrike 1994)
7:e plats av 25 bidrag i Dublin

Piano Piano / Schweiz 1985

Det var inte vem som helst som ställde upp i den schweiziska finalen: Anita Kerr var inget mindre än en levande legend i musikbranschen.

Bara 21 år gammal hade hon flyttad från Memphis till Nashville, där hon startade en vokalgrupp och snabbt engagerades av olika radiostationer och skivbolag för att arrangera stämmor och sjunga i bakgrunden för olika artister.

Anita Kerr Singers fick snart börja ge ut skivor i eget namn och nominerades för en Grammy 1965. Anita Kerr själv visste sitt värde och var aldrig rädd att dra vidare i karriären. Flera gånger upplöste hon sin grupp och startade om verksamheten under samma namn men med nya medlemmar som skulle passa det hon just nu ville göra.

1970 flyttade hon till Schweiz och tog med sig karriären till Europa. Hon bildade en ny, europeisk version av Anita Kerr Singers, skrev musik till flera storfilmer och skapade olika verk för kör och orkester.

Lite synd kan man tycka att en sådan tungviktare skulle ge sig in i ESC med en låt som inte var starkare än "Piano Piano". Den är glad och trevlig men långt ifrån oförglömlig. Inte slår det heller gnistor mellan Pino och Mariella på scenen.

De är båda proffsiga och erfarna   - han hade tidigare tävlat för Schweiz 1977, hon 1983 - men slutresultatet är onödigt svalt och befriat från passion. Texten handlar visserligen om ett par som försöker intala sig att de minsann inte är kära i varann, men det bränner liksom aldrig till.

Åtminstone skrev Anita Kerr in sig i historieböckerna som den sista av totalt tre kvinnor som dirigerat orkestern i ESC, efter Nurit Hirsch och Monica Dominique. (Angela Morley dirigerade orkestern så tidigt som 1962 men räknas inte alltid med bland de kvinnliga dirigenterna. Läs mer om henne här.)

2002 skrevs hon in i en annan historiebok då hon tilldelades pris av NARAS för "enastående bidrag till den amerikanska musiken".

Uppdaterad 19 december 2021



Mariella Farré & Pino Gasparini / Piano Piano (Schweiz 1985)
12:e plats av 19 bidrag i Göteborg

Beatles / Sverige 1977

1970-talet var en riktig guldålder för de svenska dansbanden där de stora namnen täljde guld samtidigt som många mindre etablerade band prövade lyckan med varierad framgång. Vikingarna, Thorleifs och framför allt Flamingokvintetten var kungar och vansinnigt framgångsrika.

Forbes ville gärna vara med och dela på kakan men ansåg sig inte vara något vanligt dansband. De ville spela musik man kunde dansa till men som annars inte skulle låta som genren brukar. Mer som en rockgrupp eller ett soulband fast i danstakt.

Sveriges Radio hade stått över finalen i Haag 1976 - officiellt för att man tyckte att schlager var både dyrt och fånigt men också för att en högröstad opinion motsatte sig inblandning i ett så kommersiellt evenemang. Nu var man ändå tillbaka och utlyste en nationell final där vem som helst fick skicka in bidrag.

Det slutliga startfältet blev kraftigt kritiserat från olika håll. Inte minst gick Bert Karlsson i taket över att flera av hans bolags starkare låtar ratats. Han gav snabbt ut en skiva med refuserade bidrag och har flera gånger tagit heder och ära av urvalsjuryns medlemmar, inte minst i sin självbiografi.

Forbes hade tagit med sig en stor skara vänner och supportrar som alla jublade högljutt i publiken. Möjligen lät sig jurygrupperna påverkas av detta stormande bifall. Då de i övrigt lät sina poäng falla närmast slumpmässigt över tävlingsbidragen fick Forbes höga poäng av nästan alla och vann en riktig promenadseger.

Låten är inte så dum egentligen och festivaldebuterande Anders Berglund hade skrivit ett snyggt arrangemang, men inget kunde skyla över sångtextens alarmerande tafflighet. Den rutinerade och erfarne Sven-Olof Bagge hade skrivit ihop ett riktigt nödrimmat pekoral om de fabulösa fyra från Liverpool, en text många skulle ta sig friheten att fnissa åt genom åren.

I tidningsintervjuer före finalen verkar medlemmarna i Forbes själva inte alls anat åt vilket håll det lutade. De var fulla av iver och optimism, hoppades på en framskjuten placering och såg fram emot att möta sin nya stora publik under sommarens turné.

I slutändan var det kanske gruppens oslipade framtoning och brist på karisma som riktigt ställde till det mer än den dåliga texten, men två poäng från Västtyskland var allt svenskarna fick nöja sig med. Frasen "Forbes gäng - två poäng" klistrade sig fast vid bandet som aldrig hämtade sig igen efter misslyckandet.

1980 bytte gruppen namn till Varning och släppte en skiva på Mariann Records utan större framgång. En version av gruppen - med Peter Forbes som enda originalmedlem - spelade tillsammans i princip fram till covidpandemin bröt ut.

Uppdaterad 7 maj 2022



Forbes / Beatles (Sverige 1977)
18:e plats av 18 bidrag i London

Divine / Frankrike 2008

Sébastien Tellier var verkligen inte den typens artist som borde ställa upp i ESC. Ambitiös och experimentell. Hipp och creddig, kompis med killarna i Air. Snudd på pretentiös och baksidestexten på hans första album uppmanade publiken att enbart lyssna till skivan i stearinljusbelysning.

Kanske visste han inte riktigt själv vad han gav sig in på. Helt tydligt hade han inte läst reglerna speciellt noga och trodde att den synthesizer-framställda körsång som flödar genom skivversionen skulle gå att lägga på band och använda också i Belgrad. EBU pekade på sitt regelverk och sade nej och fransmännen fick planera om sitt framträdande i sista stund.

Jag undrar hur den franska originalplanen såg ut och om den var lika flippad. Nu fick vi en femmannakör med löshår och lösskägg att matcha huvudartisten. Själv gjorde Tellier entré i en liten golfbil, bärandes en stor heliumfylld jordglob under armen. Före andra versen inhalerade han en dos helium ur ballongen och sjöng ett par rader med smurfröst.

Dessutom filmade man med flit hela låten som om kameramännen tagit en bläcka före sändning. Sneda vinklar, underliga inzoomningar, närbilder på sångaren som promenerar ur bild. Jag anar att åtskilliga tittare kliade sig i huvudet och undrade vad det var frågan om.

Hela paketet var intressant och utmanande - låten är helt vansinnigt cool hur man än vänder och vrider på saken - men avantgarde har aldrig varit ett särskilt fungerande recept i ESC.

Resultatet blev ganska klent men "Divine" fick ett liv även efter tävlingen. Inte minst i en uppmärksammad reklamfilm för ett franskt bilmärke men också på diverse hitlistor Europa runt. Allra bäst sålde Sébastien Tellier i Sverige där låten som högst låg fyra på Topplistan.



Sébastien Tellier / Divine (Frankrike 2008)
19:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Parlez-vous français? / Luxemburg 1978

Från början hade Mayte Mateos och Maria Mendiola sjungit spanska folksånger för turisterna på ett hotell då de upptäcktes av en tysk talangscout på solsemester. Han bjöd duon till Tyskland där de totades ihop med producenten Rolf Soja, som hittade på en visuell image åt dem där Mayte alltid var klädd i svart, Maria i vitt.

Rolf Soja hittade också på namnet Baccara - taget efter en populär ros vars röda färg är så djup att den nästan ser svart ut - såväl som duons karaktäristiska sound med lätt flämtande sensuell sång på engelska med stark accent över en eldig discobotten, gärna kryddad med en gnutta spansk folklore.

Baccaras första singel "Yes Sir, I Can Boogie" slog ner som en bomb sommaren 1977 och sålde i sexton miljoner exemplar. Spanjorskorna hamnade i Guinness rekordbok som världens dittills mest framgångsrika kvinnliga duo. Även uppföljaren "Sorry I'm A Lady" slog an väl och Baccara blev ett globalt fenomen.

Kanske tyckte producenterna att uppföljarskivan saknade hitlåtar. Kanske var de rädda att nyhetens behag hade blåst förbi. I vilket fall ställde Baccara mot alla odds upp när Luxemburg anordnade en nationell final för att hitta sitta ESC-bidrag till Paris.

Att Baccara ställde upp i ESC var en sensation som hette duga. Även fast tävlingen var en riktig hitfabrik i slutet av 1970-talet var det relativt sällan som de allra största namnen från hitlistorna ställde upp. Betydligt vanligare var att lovande artister ställde upp i hopp om det stora genombrottet. Vid sidan av Cliff Richard är Baccara möjligen det största namn som någonsin ställt upp.

I Paris fnystes det ganska rejält åt Baccara och deras låt med text om en kille som stöter på en tjej på stranden. Mer än en tyckte att det bara var en pyttipanna på de två första hitlåtarna och att "Yes Sir, I'm A Lady" skulle varit en mer passande titel.

Juryn gjorde också till stora delar tummen ned och hela sju länder gav Luxemburg noll poäng. En riktig örfil när tävlingens i särklass största namn slutade på sjunde plats. Den stora publiken höll inte alls med och snart blev "Parlez-vous français?" tävlingens största hit rent kommersiellt.

Även om triumfen uteblivit hade Baccara visat sig vara mer än ett tillfälligt fenomen och man fortsatte skapa hits ännu en tid. Några år senare när världen tröttnade på discon var sagan slut och duon gick skilda vägar.

Riktigt slut visade sig sagan ändå inte vara. Baccaras fans ville gärna se sina idoler sjunga de gamla hitsen och båda originalsångerskorna hittade sig varsin ny duettpartner och turnerar båda världen runt och sjunger "Yes Sir, I Can Boogie". Undrar om de någonsin tröttnar på den?

2004 ställde Mayte Mateos version av Baccara upp i den svenska melodifestivalen med "Soy tu Venus" utan att ta sig till final.



Baccara / Parlez-vous français? (Luxemburg 1978)
7:e plats av 20 bidrag i Paris

Only Love Survives / Irland 2013

Ballader och folkmusik. Det var vad som hade gett den gröna ön dess sju segrar i ESC - fler än något annat land hade. Men sedan tittarna givits makt att rösta med sina telefoner visade det sig att varken ballader eller folkmusik skulle höra till de verkliga röstmagneterna.

Sakta men säkert hade Irland förvandlats från en vinnare till ett svagt land som ofta misslyckades i semifinalerna eller landade långt ner i resultatlistan när man för äventyrs tog sig till final. Mer än allt annat verkade irländarna vilse, borttappade i schlagerskogen utan karta eller kompass eller minsta aning om vad som förväntades av dem.

De hyperaktiva tvillingarna Jedward hade blåst in som en stormvind och skapat uppståndelse under de två senaste åren. Kunde kanske popmusik vara Irlands melodi?

Det tänkte sig åtminstone den stjärnögde 27-åringen Ryan Dolan som skrivit ett stycke dansmusik med hetsiga trummor och en effektiv refräng. Hans karriär hade startat relativt sent eftersom han länge lidit av scenskräck och varit för nervös för att sjunga inför publik. Nu var det dags att sjunga igen vad han missat tidigare.

I Malmö lyckades en läderklädd Ryan Dolan omgiven av halvklädda dansare ta sig till final, där SVT bestämde att han skulle få sjunga sist av alla. Att sjunga sist hade aldrig varit en dålig sak och genom historien hade kvällens sista sång vunnit inte färre än sex gånger.

Tyvärr fungerade det inte alls den här gången. Tjugosex låtar på en gång är väldigt mycket för de flesta och det verkar som om Irlands poplåt bara blev en i mängden för publiken. När röstningen var slut hade man bara skrapat ihop fem poäng och hamnat på allra sista plats.

Ett år efter ESC kom Ryan Dolan ut som gay i en radiointervju och berättade hur tungt och svårt det varit för honom att inte ha någon att vända sig till med sina känslor. I samma veva släppte han låten "Start Again" på samma tema.

Sedan dess har Ryan Dolan fortsatt spela in musik och släppa singlar utan att nå den riktigt stora framgången. Synd på en fin artist som skulle varit värd mer än en sistaplats i ESC.



Ryan Dolan / Only Love Survives (Irland 2013)
26:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Prima Donna / Ryssland 1997

Vinnaren av 1996 års ryska final hade gått ett hårt öde till mötes. I den underliga interna semifinal som anordnades inför ESC i Oslo kastades sju länder ut innan tävlingen börjat, utan att någon större publik fått höra deras låtar. Andrej Kosinski var en av dessa vars resa tog slut redan innan den börjat.

Året efter bestämde sig rysk tv för att ta det säkra före det osäkra. Utan någon nationell final gav man helt enkelt den nationella popikonen Alla Pugatjova i uppdrag att representera landet och återupprätta den nationella äran på det sätt bara hon kan. I Ryssland var hon så stor som någon stjärna överhuvudtaget kan bli.

Så hade det inte alltid varit. Alla Borisovna Pugatjova hade sjungit och turnerat i nästan tio år innan det stora genombrottet kom med "Arlekino" och huvudrollen i en stor filmsuccé. De sovjetiska myndigheterna var inte överförtjusta i hennes uppenbarelse och tyckte hon var vulgär, saknade värdighet och var "osovjetisk".

Publiken älskade i alla fall sin stjärna och som första sovjetiska popartist lyckades hon skapa sig en karriär även i väst. Hon gästade den italienska Sanremofestivalen och spelade in en skiva i Sverige med låtar av Lasse Holm, Torgny Söderberg och Anders Glenmark. "Million alih roz" blev en stor och odödlig hit i flera länder.

Alla hörde dessutom till vinnarna då Sovjetunionen föll i bitar. Nu blommade hennes sinne för affärer ut och vid sidan av musiken lanserade hon parfymer, klädmärken, skor och en serie radiokanaler med stor framgång.

Till finalen i Dublin hade hon engagerat Rutger Gunnarsson - en av Abbas mest flitigt anlitade studiomusiker - att arrangera och dirigera och de ditresta ESC-fansen blev knäsvaga av sin primadonna. 1997 var året då en större allmänhet verkar ha fått upp ögonen för att ESC var en stor happening i gaykretsar - inte minst tack vare Islands bidrag - och enligt svenska tidningar möttes Alla av applåder och stående ovationer var hon än dök upp.

Jag kan bara hålla med fansen på plats. Alla Pugatjovas uppvisning är helt magnifik med total närvaro som få andra artister under kvällen ens var i närheten av. Den låga placeringen är helt obegriplig men bekom nog inte den ryska popdivan desto mer. Hon hade åter stått i det europeiska rampljuset. Gott så.

Än idag är Alla Pugatjova en betydande maktfaktor i rysk showbiz även om rösten inte riktigt håller längre och hon därför sjunger sparsamt. Hon älskas fortfarande av sin stora publik och utmanar fortfarande det ryska etablissemanget och dess värderingar. Inte minst 2011 då hon för fjärde gången ingick äktenskap med den 27 år yngre tv-mannen Maksim Galkin och skaffade barn med hjälp av en surrogatmamma.



Alla Pugatjova / Prima Donna (Ryssland 1997)
15:e plats av 25 bidrag i Dublin

Teriazoume / Cypern 1992

Det gick bra för Evridiki Theoklous. Redan som ung blev hon en eftertraktad körsångerska - hon hade körat bakom Cyperns bidrag till ESC 1983, 1986 och 1987 - innan hon studerat musik först i Paris, sedan i Boston. Nu hade hon flyttat till Aten, startat sin egen karriär på riktigt och släppt sitt första album.

Dessutom hade hon träffat en karl som var alldeles upp över öronen förälskad i henne. George Theophanous var en ung, lovande kompositör som kände musiken strömma genom kroppen varje gång han var tillsammans med sin musa Evridiki. Han hade skrivit ett par låtar till hennes skiva och nu hade han skrivit en eurovisionslåt för henne.

"Teriazoume" lät verkligen inte som en typisk schlager. Den var långsam och sensuell, med ett suggestivt stråkarrangemang och inte bara ett utan två falska slut som lurade publiken att börja applådera lite för tidigt. Svenska tidningar jämförde med Kate Bush, kanske mest för att det inte fanns så hemskt många andra egensinniga kvinnliga artister att jämföra med.

Trots att det inte blev någon braksuccé i röstningen - nog för att en elfteplats var ett helt okej resultatet med cypriotiska mått mätt - åkte Evridiki och George hem och spelade i rask takt in två album som blev riktigt stora framgångar på den grekiska musikscenen. Dessutom hade de bestämt sig för att ge ESC minst en chans till.



Evridiki / Teriazoume (Cypern 1992)
11:e plats av 23 bidrag i Malmö

Strings of my Heart / Kroatien 2001

Jag kommer alltid att ha ljuva minnen av DORA 2001 - den kroatiska uttagningen till ESC i Köpenhamn. Det var den första nationella final jag var på i något annat land än Sverige och att komma till det stora tv-huset i Zagreb var en rafflande upplevelse på många sätt.

Tittar man riktigt noga kan man se mig i publiken då och då i min t-shirt med 2000 års ESC-logo på. Fantastiskt underklädd i jämförelse med alla andra men det spelade mindre roll. Efter finalen stod jag så nära Tereza Kesovija att jag kunna röra vid henne om jag vågat.

Ingenting blev sämre av att den kroatiska finalen hade ett riktigt kanonår. Efter ett par svagare år var 2001 en rätt fantastisk samling låtar och min absoluta favorit vann. Däremot var långt ifrån alla på plats nöjda med vinnaren.

Vanna hade sjungit i technogruppen E.T men visat sig vara betydligt mer mångsidig än så. Hon sjöng pop, rock och jazz och hade just släppt en liveskiva med ballader och countrylåtar. Året innan hade hon kommit en hårsmån från att vinna den nationella finalen.

Höggravid och med magen i vädret krossade hon nu allt motstånd och vann med god marginal. I artisternas green room hördes bara matta, spridda applåder. Den kungliga svenska avundsjukan lever och frodas på fler ställen än i Norden, kan man konstatera.

Till Köpenhamn hade hela korthuset dessvärre rasat ihop. Låten hade fått ett delvis nytt arrangemang som liksom tog en evighet på sig att komma loss. Vanna hade fött sitt barn och hade kanske tankarna någon annanstans. Det som i den nationella finalen var opolerat men levande och vibrerande blev kallt och lite kantigt. Icke-fungerande.

Kroaterna hade vant sig vid ganska höga placeringar under 1990-talet och var inte så värst imponerade av Vannas insats och låten blev aldrig någon större hit på hemmaplan.



Vanna / Strings of my Heart (Kroatien 2001)
10:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

Laissez briller le soleil / Belgien 1988

En kritik som riktats mot Eurovision Song Contest genom alla år är hur lättviktig tävlingen är rent musikaliskt. Att det bara är en massa lättsamma, glada, tramsiga låtar som deltar. Man behöver inte leta länge för att hitta bidrag som motsäger den bilden.

En mindre glad låt än Belgiens bidrag till Dublin 1988 får man leta efter. Redan introt doftar tungsinne och man hinner inte många ord in i texten innan hopplösheten breder ut sig. Det handlar om människor som lider, hur lite vi bryr oss om vår värld och varandra, hur oskyldiga barn slaktas i krig. Var ska man hitta solen när tillvaron ser ut som den gör?

Förhandsvideon, inspelad i Bryssels metro, visar ett kyligt samhälle där människor blundar för andras problem. Det här var inte låten Europa skulle festa loss till, helt tydligt.

Själv har jag haft ett mycket ambivalent förhållande till den här låten. Ibland känns den som pretentiöst dravel, ibland känns det som om svärtan river till på riktigt och berör. Med åren har jag alltmer bestämt mig för att jag gillar den. Juryn gillade den inte alls med undantag för Frankrike som räddade belgarna från en nolla i protokollet.

Joseph Reynaerts hade börjat sin bana som gatumusikant vid 18 års ålder. Han hade vunnit ett par lokala sångtävlingar och gett ut ett par singlar utan att få fart på karriären. Tävlingsbidraget verkar vara den sista singeln han spelat in. Idag har han lämnat musiken bakom sig och är istället verksamhetsledare på ett kulturcenter i Soumagne.



Reynaert / Laissez briller le soleil (Belgien 1988)
Delad 18:e plats av 21 bidrag i Dublin

Nuku pommiin / Finland 1982

Världen hade knappast blivit en tryggare plats sedan Monaco sjöng om den stora bomben 1967. Det kalla kriget var fullständigt bottenfruset och tonläget var högt mellan öst och väst. På båda sidor om muren fruktade man att tonläget skulle eskalera och att kärnvapen på bara några minuter skulle utplåna allt liv i Europa.

Finlands bidrag 1982 tog tjuren vid hornen kan man säga och satte ord på det alla tänkte och fruktade. Lite oväntade ord måhända:

"Om någon snart kastar kärnvapenbajs på vårt Europa
Vad säger du när vi står där och får smutsen i våra ansikten
Om någon slänger en bomb i nacken på dig
Hinner du knappast ens märka det..."

Titeln är ett finskt idiomatiskt uttryck för att försova sig - ordagrant översatt "att sova fram till bomben", vilket texten anklagade världens makthavare för att göra. Eller sticka huvudet i sanden, om man så vill.

Timo Kojo hade spelat med i ett par grupper innan han 1979 fick en stor solohit med "So Mean", en typ av dansvänlig rock också gått hem på de finländska diskoteken. När uppföljarmaterialet inte slog an kom man på den smått vansinniga idén att ställa upp i ESC.

Låtskrivarna Juice Leskinen och Jim Pembroke var båda väletablerade rockmusiker som inte direkt älskade ESC - men som gärna ville vara med, Jim Pembroke vann för andra året i rad - och som nu enligt egen utsago bestämt sig för att utrusta Kojo med den sämsta eurovisionslåten någonsin. I Harrogate verkade juryn hålla med och Finland fick inte en enda poäng. Istället östes det poäng över Västtysklands betydligt mer städade fredsvisa.

Nollan satte sina spår och efter Harrogate förknippades Kojo just inte med något annat än just den. I många år efteråt fruktade Finland varje år att man skulle få "noll poäng igen" trots att Kojo är den enda finska nollpoängaren i modern tid. Den finska ambassaden i Spanien protesterade i offentligheten mot Yles val av låtar och ansåg att dåliga finländska bidrag försvårade deras uppgift att sprida en positiv Finlandsbild.

Fast med handen på hjärtat finns här ingenting att skämmas över. I en snäll och välkammad festival dök Kojo upp som en häftig uppenbarelse i sin röda skinnpaj. Ingen låt hade tidigare varit lika rockig och lika punkig. Få låtar grep sig an verkligheten på ett lika provocerande uppriktigt sätt.

Och kanske är det mer rock'n'roll att komma sist med noll poäng än att hamna någonstans i mitten?

Kojo / Nuku pommiin (Finland 1982)
18:e plats av 18 bidrag i Harrogate

Start A Fire / Azerbajdzjan 2014

Av de artister Azerbajdzjan skickat till ESC (till och med 2016) är min klara favorit Dilara Kazimova. Det finns något intressant och inbjudande i hela hennes väsen. En värme. En intelligens och en humor. En behaglig klang i rösten. En artist att älska, helt enkelt. Och ändå visar hon tydligast av alla hur fel allting kan bli.

Låten hon sattes att framföra är inte heller dum alls. En ovanligt långsam och krävande låt för den här tävlingen. Musikaliskt spännande och högstående med en lagom poetisk och diffus text.

Synd bara att Dilara och låten passar så dåligt ihop. I den nationella finalen där artisten valdes ut vann Dilara på sin energi, sin humor och sin galenskap. Inget av det fanns i den mycket seriösa tävlingslåten.

"Start A Fire" har dessutom en text som vill förmedla något. Dilaras engelska lämnar helt tydligt en del övrigt att önska. Man får känslan att hon kanske inte ens förstår alla ord hon sjunger. Vem som helst med stukad engelska kan sjunga en glad nonsenstext, men en krävande text med budskap kräver en annan trovärdighet och närhet.

Låten skulle ha behövt en annan artist. Dilara hade förtjänat en låt som passat hennes temperament och person bättre. Resultatet blev Azerbajdzjans klart lägsta placering dittills. Synd på rara ärter.



Dilara Kazimova / Start A Fire (Azerbajdzjan 2014)
22:a plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

April April / Sverige 1961

Första gången SRT (Sveriges Radio Television) anordnade en nationell final 1959 hade man redan på förhand bestämt vilken artist som skulle skickas iväg till den internationella tävlingen, oavsett vilken låt som vann. Trots att förfarandet varken var speciellt populärt bland publiken eller framgångsrikt i ESC levde det kvar i flera år, också 1961.

I den svenska melodifestivalen (som ännu inte fått det namnet) sjöngs varje bidrag av två olika artister: en sjöng med stor orkester och en annan sjöng med liten orkester. Allt för att understryka att det är melodierna som tävlar och inte artisterna. Så är det fortfarande enligt reglerna. ESC är en tävling för låtskrivare och det är de vinnande upphovsmännen som är de egentliga segrarna.

"April April" var en ganska populär vinnare, sjungen av Gunnar Wiklund och Siw Malmkvist. Siw hade fått en blackout och glömt texten då hon sjöng vinnarreprisen och fnittrade sig igenom stora delar av låten. Skandal tyckte tidningarna och möjligen brann Siws chanser att få åka till Cannes inne i och med det.

Istället blev det Barbro "Lill-Babs" Svensson som gavs uppdraget. Eller var det redan bestämt på förhand att hon skulle åka? I vilket fall som helst visade det sig att artisten och låten inte riktigt var gjorda för varann. Refrängen skulle ju visslas fram och vissla kunde Lill-Babs inte.

Hon övade och övade och i Cannes gick visslandet helt okej. Det låter helt klart bättre än om jag skulle gjort det. Men Europa lät sig inte charmas och allt som allt blev det bara två poäng från värdlandet Frankrike. Lill-Babs snyftade i kulisserna och var rädd att svenskarnas dom skulle vara hård, men det fanns ingen anledning till oro: Sverige älskade henne oavsett resultat.

Lill-Babs skulle bli en sällsynt deltagare i melodifestivalen efter detta. Hon ställde upp i Melodifestivalen 1973 och kom fyra, samt i Norges final 1969 där hon kom allra sist.

I mars 2018 tvingades hon ställa in flera engagemang efter att ha drabbats av hjärtsvikt. På sjukhuset upptäcktes en elakartad cancer och den 3 april meddelades det att Barbro Svensson avlidit, 80 år ung.

Uppdaterad 3 april 2018



Lill-Babs / April April (Sverige 1961)
14:e plats av 16 bidrag (näst sist) i Cannes