Unsubstantial Blues / Ungern 2007

Ungerska MTV hade lite svårt att bestämma sig: skulle man vara med eller inte? Man hade gjort en ganska lyckad comeback i Kiev 2005, uteblivit från Aten 2006 av ekonomiska orsaker men hoppade på tåget på nytt inför Helsingfors 2007.

Istället för att ordna en nationell final bestämde man att vinnaren av "Årets nykomling" vid den nationella Grammygalan Fonogram skulle få biljetten till ESC. Vinnaren utsågs helt genom telefonröstning och det hela var ett ganska fiffigt sätt att låta tittarna delta i urvalsproceduren.

Tittarnas val föll på Magdolna "Magdi" Rúzsa, som fått ett magnifikt genombrott då hon vunnit den tredje omgången av ungerska Idol ("Megasztár"). På kort tid släppte hon två album - ett med låtar hon sjungit i programmet, ett med eget material - som blev det årets två bäst säljande skivor i Ungern.

Trots att tittarna var nöjda trummade den nationella pressen upp en skandal där man ansåg att Magdi inte var tillräckligt ungersk för att representera landet i ESC. 21-åringen var född av ungerska föräldrar i provinsen Vojvodina (då en del av Jugoslavien, numer del av Serbien) och tidningarna frågade sig högljutt varför "en serb" skulle tävla för dem. Den starka ungerska nationalismen - som bara några år senare skulle ta ett allt starkare grepp om landet - bubblade redan under ytan och var tacksamt clickbait.

Magdi verkar själv ha fått välja tävlingslåt och valet föll på "Aprócska Blues" ("En obetydlig blues") -  skriven av sångerskan i samarbete med Imre Mózsik och lyft från hennes storsäljande album.

Praktiskt nog hade låten redan en rasande snygg och fyndig video där Magdi syntes utan att sjunga. Därmed var det lätt att lägga på den nya engelska versionen och vips hade man den perfekta förhandsvideon klar.

Det enda kruxet var att Magdi sjungit en del av låten i tv redan under sin tid i Megasztár - något som egentligen bröt mot EBU:s regler - men bidraget fick kvarstå i tävlingen.

När Ungern testat blues förut (1998) hade det inte gått något vidare men nu hade man många fans i förhandsspekulationerna. På scen gav Magdi ett kraftfullt framträdande och spelade upp ett avskalat litet drama med hjälp av väska och en vägskylt som rekvisita. Att hennes stora idol var Janis Joplin kunde nog tittarna ana sig till. 

I den rekordlånga semifinalen knep man en andraplats. I finalen tog sig Ungern för andra gången in bland de tio främsta och tilldelades Marcel Bezençon-priset för bästa komposition. Nu verkar tidningarna ha haft betydligt mindre att klaga på.

Magdolna Rúzsa har fortsatt en mycket framgångsrik karriär i Ungern men använder numer sällan sitt gamla smeknamn i offentligheten. Idag har hon åtta studioalbum under bältet och har belönats med totalt fjorton platinaskivor och börjar därmed ha ganska fullt på väggarna i sitt hem. 2022 blev hon mamma till trillingarna Lujza, Keve och Zalán.

Magdi Rúzsa / Unsubstantial Blues (Ungern 2007)

9:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

The Moon / Rumänien 2000

Rumänien fick vara med i finalen för tredje gången - arrangörernas ständiga ändringar av systemen för hur länder kvalade in eller kastades ut hade hållit rumänerna ute i kylan mer än något annat land - och en stor nationell final ordnades i Bukarest där tittarna fick välja vinnare med hjälp av sina telefoner. 

Tretton låtar spelades upp i direktsändning medan ett par utvalda låtar tydligen lämnades utanför tävlingen (exempelvis "M-am indragostit" med duon Valahia, som ändå hade ett annat bidrag med i startlistan). Från början sades det att tittarna hade en timme på sig att avlägga sina röster men av okända anledningar hölls röstningen öppen i hela tre timmar.

Naturligtvis blev det bråk. Valahia hade legat etta med sin låt "Why" efter den första timmen - då telefonslussen borde ha stängt efter reglerna - och hotade högljutt med juridiska åtgärder efter finalen, men TVR lyssnade inte alls med det örat. Mihai Trăistariu - ena halvan av Valahia - skulle representera Rumänien sex år senare i Aten.

Vinnare blev "Luna", framförd av Taxi - ett band som bildats ett år tidigare av sångaren och gitarristen Dan Teodorescu och som snabbt fått stor uppmärksamhet för sina ofta politiskt färgade texter. Man tog tillfällig hjälp av Georgiana Pană på panflöjt och spelade in en engelsk version inför ESC.

Det är värt att notera att vinnarlåten endast fick 474 röster trots att telefonröstningen varit öppen under tre timmar. Trots det använde sig Rumänien av telefonröstning också i ESC där tittarna bara hade fem minuter på sig att rösta. 

Gissningsvis kom det inte in så förskräckligt många röster, vilket i sin tur gör resultatet lätt att påverka. Som av en händelse gick rumänernas tre högsta poäng till de enda tre länder som i sin tur röstade på dem: Ryssland, Makedonien och Kroatien. Tänk, så det kan slumpa sig. De poängen räckte inte långt och än en gång fick Rumänien stå över ett år.

Taxi var djupt missnöjda efter tävlingen och när de kom hem från Stockholm släppte de en rätt fjantig protestlåt mot hela EBU (vars text i komprimerad form ungefär går "buhu vad alla är dumma mot stackars oss"). 

Taxi har varit ett bestående fenomen som ännu spelar ihop och ger ut skivor när andan faller på. Medlemmarna har kommit och gått genom åren medan Dan Teodorescu förblir gruppens centrala gestalt.

Taxi / The Moon (Rumänien 2000)

17:e plats av 24 bidrag i Stockholm

Superstar / Turkiet 2006

Den nationella finalen 2005 hade inte gett TRT något annat än huvudvärk så hela projektet arkiverades omedelbart och relegerades till förrådet för mindre briljanta idéer. Istället gick man logiskt nog tillbaka till att välja bidrag internt.

Man kan tänka sig att det sågs som ganska viktigt att välja rätt då man skulle skicka en representant till just Grekland av alla ställen. Relationerna mellan Turkiet och Grekland hade genom åren pendlat från "ansträngda" till "direkt fientliga" (läs mer om saken här) och när Turkiet först debuterade i ESC hoppade Grekland av i protest.

Just för tillfället var länderna ovanligt vänskapligt sinnade mot varandra - åtminstone inom ESC, politiskt var det fortfarande ganska skakig terräng - men det var inte läge att göra bort sig just i Aten.

Redan i januari meddelade TRT att de valt ut Sibel Tüzün för uppdraget. Hon var en 34-årig sångerska och låtskrivare som fått ett stort genombrott med sin debutskiva 1992. Sedan dess hade hon varvat ny musik med stora turnéer samtidigt som hon tidvis bodde och verkade utomlands.

Som en liten bonus hade Sibel också deltagit i den turkiska finalen 1990, då hon ännu studerade vid konservatoriet i Istanbul.

Sibel fick föreslå tre potentiella bidrag för en jury som slutligen utsåg en vinnare. Sibel ingick också i juryn och hade sannolikt ganska mycket att säga till om där. Juryn fastnade för "Superstar" - en rätt fräck blandning av disco och orientaliska toner signerad artisten själv - som presenterades för tittarna i början av mars.

Turkiet hörde inte till förhandsfavoriterna - det fanns ganska många uppseendeväckande bidrag i startlistan som kämpade om tittarnas gunst - och det sågs som åtminstone en liten överraskning när Sibel kvalade vidare.

Sibel och hennes fyra dansare gav järnet på scenen och skakade på allt Moder Natur skänkt dem och landade till slut på en elfteplats. Det var ganska bra med tanke på hur det brukade gå för turkiska bidrag före Sertab Erener men samtidigt snöpligt: de tio bäst placerade länderna fick en garanterad plats i nästa års final medan Turkiet än en gång tvingades kvala.

Sibel Tüzün har fortsatt sin karriär och släppt ett antal album och singlar. 2020 flyttade sångerskan till London - mer eller mindre permanent, tydligen - och fortsätter sin bana där. Vid sidan av musiken fungerar hon också som yogainstruktör och - enligt hennes eget instagramkonto - "trauma informed voice professional". 

Sibel Tüzün / Superstar (Turkiet 2006)

11:e plats av 24 bidrag (final) i Aten 

Silêncio e tanta gente / Portugal 1984

Sist ut av alla vid finalen i Luxemburg var en låt som bröt av rejält från de flesta av sina mottävlare. Portugal hade en mjukt svepande ballad där en svävande melodi mötte en djup text. Anspråkslöst och anspråksfullt på samma gång. Trots att den inte alls lät som en samtida hit väckte den en viss entusiasm på plats.

"Silêncio e tanta gente" ("Tystnad och alla människor") handlade om det komplexa i att vara människa: ibland är det mitt i tystnaden som jag hittar de ord jag vill säga, ibland är det mitt bland alla människor som jag förstår vem jag egentligen är. 

Bakom texten och musiken stod den 38-åriga Maria Adelaide Fernandes Guinot Moreno från Lissabon, en av startfältets mest rutinerade deltagare. Hon hade startat sin musikkarriär redan i slutet av 1960-talet då hon sjöng i ett populärt radioprogram och gavs chansen att spela in skivor.

Att vara kvinna i musikbranschen har aldrig varit särskilt lätt och under 1970-talet tog Maria Guinot även ett vanligt civilt jobb. Då hon återfann rampljuset 1981 - genom att komma trea i den nationella finalen - var hon anställd på flygbolaget TAP sedan många år.

Som om portugiserna anat att deras bidrag hade potential hade "Silêncio e tanta gente" redan spelats in i flera språkversioner: den tyska var skriven av Bernd Meinunger medan Maria själv skrivit den franska.

I slutändan blev poängen onödigt blygsam. Kanske blev det för mycket för juryn med två originella ballader i rad på slutet? Italien framträdde precis före Portugal och möttes också av en förvånansvärt kallsinnig samling domare.

En som lät sig förtjusas framför sin tv-apparat var den finska sångerskan Anneli Saaristo (Finland 1989) som tog mod till sig och bad rocklegenden Juice Leskinen (som skrivit Finland 1982) att översätta den åt henne. Resultatet blev "Jos joskus", en sång Anneli Saaristo burit med sig hela karriären och ännu sjunger på konserter.

I likhet med Anneli var Maria Guinot aldrig den storsäljande stjärnan som toppade singellistorna men förblev en uppskattad och respekterad musikant genom hela sin karriär. Efter några år av sviktande hälsa slutade hon 2010 helt att spela piano och avslutade sin tid i rampljuset. Sångerskan avled i november 2018 till följd av en kortare tids sjukdom.

Maria Guinot / Silêncio e tanta gente (Portugal 1984)

11:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

Spirit In The Sky / Norge 2019

2016 genomförde EBU en stor förändring i hur poängen avges i ESC - den största förändringen sedan den nuvarande poängskalan infördes 1975. Man delade upp så varje land fick ge två uppsättningar poäng: en som juryn fördelade, en som tittarna styrde över utan yttre inblandning.

Medan jurypoängen lästes upp på gammalt välkänt sätt lades alla telefonröster ihop och redovisades i klump i slutet av omröstningen. Det kändes som att tittarna fick mycket mer makt och att telefonrösterna kunde svänga om hela resultatet under de skälvande sista minuterna. Det var på det hela taget en mycket lyckad förändring.

Under de tre första åren läste man upp telefonomröstningen i stigande ordning - från den lägsta poängsumman till den högsta - men 2019 började man istället läsa upp länderna i den ordning de placerat sig i juryns omröstning. Det nya spänningsmomentet var att se om juryn vinnare skulle lyckats hålla fast i guldmedaljen även när tittarnas resultat lades till.

En annan sidoeffekt var att det för den genomsnittliga tittaren blev närmast helt omöjligt att se vilken låt som faktiskt vunnit tittarnas omröstning. Var det här ett sätt att blanda bort korten och undvika tittarstorm de år juryn sänkt tittarnas älsklingar?

I Tel Aviv 2019 fick Norge flest tittarröster av alla men då juryn varit snål räckte totalsumman bara till en sjätteplats. Om det faktiskt är okej att juryn sänker tittarnas etta var en fråga som diskuterades ganska livligt efter finalen.

Norges kandidater Keiino var en trio som bildats just för att framföra "Spirit In The Sky" i den norska finalen. Sångarna Tom Hugo och Alexandra Rotan bildade lag med den samiske jojkaren och rapparen Fred Buljo och underströk noga textens budskap om frihet och jämlikhet. Gruppnamnet anspelade på Fred Buljos hemort Kautokeino såväl som hans kvänska bakgrund. 

Att bli snuvade på en finare placering visade sig inte vara det sämsta som kunde hända trion. Deras redan starka band till eurovisionsfansen blev än mer hjärtliga och Keiino tillbringade hela sommaren på turné över hela Europa.

Debutskivan blev en ganska diskret framgång på de norska topplistorna men även om de kommande singlarna misslyckades kommersiellt har Keiino skapat sig en stark ställning inom ESC-bubblan. 2021 och 2024 ställde de upp på nytt i Norsk Melodi Grand Prix och hamnade båda gångerna på andra plats.

2020 ordnade NRK final i vanlig ordning men Ulrikke fick aldrig sjunga "Attention" i Rotterdam då finalen ställdes in.

Keiino / Spirit In The Sky (Norge 2019)

6:e plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv

Monsters / Finland 2018

Trots tre misslyckanden i rad tänkte inte Yle ändra någonting alls. Man höll fast vid UMK (Uuden Musiikin Kilpailu - Tävlingen för ny musik) dit vem som helst fick skicka in bidrag. Därför slog nyheten ned som en mindre bomb då man höll presskonferens i början av november 2017 och meddelade att de inskickade bidragen inte höll acceptabel kvalitet.

De cirka 300 inskickade bidragen gick rakt ned i papperskorgen. Istället hade man valt ut Saara Aalto som Finlands representant i Lissabon. I en miniversion av UMK skulle hon framföra tre låtar och så fick publiken välja vinnare.

Ingen var gladare än Saara Aalto själv. Hon hade kommit tvåa i den nationella ligan två gånger tidigare ("Blessed With Love" 2011 och "No Fear" 2016) och fått hela Finland att sitta som på nålar då hon 2016 tagit sig hela vägen till final i brittiska X-Factor.

Nu visste verkligen alla vem hon var. Det enda som saknades var ett sjösättande av en riktig popkarriär med riktiga hits. Här kom den bästa chansen serverad på silverbricka. 

Det mullrades bland de låtskrivare som ratats synnerligen offentligt och ingen kan beskylla Yle för att ha skött saken speciellt snyggt. Hade man fått en mindre smaskig fisk på kroken än Saara Aalto hade man nog fått svårt att förklara sig i slutändan.

De tre tävlingslåtarna var alla skrivna av utländska team i samarbete med Saara Aalto själv. Det var en underlig utvckling för UMK - en tävling designad att visa fram finländska talanger.

Länge såg finalen ut att bli en hård kamp mellan två av låtarna men när tittarna fick säga sitt vann "Monsters" klart över "Domino". Vinnaren var skriven i samarbete med Joy och Linnea Deb som vunnit hela ESC 2015. Nu skrev de i samarbete med Ki Fitzgerald, vars pappa Scott kommit tvåa vid ESC 1988 i Dublin för Storbritanniens räkning.

I slutstriden tvålade de dessutom till en annan svensk eurovisionsvinnare: Thomas G:son som vunnit med "Euphoria" 2012 stod bakom "Domino".

När vinnarlåten utropades spelade Saara Aalto stor teater och låtsades inte kunna tro sina ögon att just hon vunnit tävlingen (trots att inga andra artister varit med). Att sångerskan hade en förmåga att ta i lite för mycket ibland skulle demonstreras tydligt på plats i Lissabon.

Utan att tillhöra de stora favoriterna fanns det ändå en liten buzz runt "Monsters" då repetitionerna drog igång. Snart stod det klart att Team Finland tagit i från tårna och klämt in en förfärlig mängd visuella tricks på sina tre minuter, bland annat hade Saara Aalto tagit med sig det snurrande hjul hon använt till "Domino" i den nationella finalen. Lite lätt överlastat, lite väl mycket av allt.

I semifinalen lyckades man hålla ihop det hela ganska bra (att en körsångerska stod på näsan fullt synligt i bild var bara en olycklig malör) och Finland tog sig till final. Där var gesterna på nytt yvigare och utspelen större och för de som såg bidraget för första gången framstod det gissningsvis som en smula stressigt och stirrigt.

Den låga placeringen i finalen kom som en stor besvikelse i de tusen sjöarnas land där man än en gång skruvat upp förväntningarna ganska högt. Saara Aaltos popkarriär kom av sig och hennes album rutschade ganska snabbt ut från den nationella topplistan. Ett ganska hårt öde, kan tyckas.

Yle verkar ha varit glada (och säkert lite lättade) bara över att ha tagit sig till final och bestämde sig för att behålla systemet med en på förhand utvald artist ett år till.

Saara Aalto har förblivit ett känt namn och en mångsysslare inom finsk showbiz. Hon har spelat musikal, agerat sångcoach och dykt upp i en mängd olika tv-program. 2022 startade hon ett eget program där hon lurar människor med dold kamera - Saara Aalto pränkkää Suomea ("Saara Aalto lurar Finland").

Saara Aalto / Monsters (Finland 2018)

25:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

Unbroken / Island 2015

Efter andraplatsen i Moskva 2009 hade Island skaffat sig en underlig vana i ESC: de flesta år tog man sig till final för att sedan inte alls hävda sig något vidare där. Att ha turen på sin sida i semifinalerna är för det mesta inget man lyckas med hur många gånger som helst.

Inför 2015 var det mesta sig likt: allmänheten fick skicka in bidrag till Söngvakeppnin och tolv semifinalister plockades ut. Från början slog reglerna fast att hälften av de utvalda bidragen skulle ha kvinnliga upphovsmän, men den regeln drogs tillbaka efter en kritikerstorm där ett antal (manliga) låtskrivare motsatt sig förändringen.

I semifinalerna fick alla lov att sjunga på isländska men i finalen kunde man byta till det språk man ämnade använda vid ESC om man fick åka till Wien. De två låtar med mest stöd hos jury och tittare gick vidare till en slutlig superfinal.

Det här är förstås en högst subjektiv åsikt men jag tycker själv att båda superfinalisterna var bättre i sina isländska versioner, "Lítil skref" och "Í síðasta skipti". Det är inte alltid självklart bättre att sjunga på engelska men till slut fick "Once Again" se sig slagen av "Unbroken". Trist för tvåan Friðrik Dór som fått fler telefonröster i den första omgången innan det svängde i superfinalen.

Segraren María Ólafsdóttir - eller kort och gott María Ólafs - var en 22-åring från Blönduós, en stad med knappt 900 invånare på öns norra kust. Vinnarlåten var hennes allra första skiva och för att få rätt stöd i det stora sammanhanget tog hon med sig fem rutinerade körsångare, bland andra Hera Björk och sin duellpartner Friðrik Dór.

Trots det landade Island fel i semifinalen för första gången sedan 2007. Kanske blev den snälla låten lite för snäll i slutändan?

María Ólafs släppte ett par låtar till - bland annat en duett med svenska September - men verkar ha lagt sången på is ganska snart. För Island stod några magra år för dörren och det skulle ta ändå till 2019 innan man tog sig till final på nytt.

María Ólafs / Unbroken (Island 2015)

15:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Wien

A holnap már nem lesz szomorú / Ungern 1998

I slutet av 1990-talet var det inte alltid så lätt att få information om andra länders uttagningar inför ESC och när det dök upp några nyheter alls fick man bara anta att de stämde. Faktakontroll var inte så enkelt. Så under några veckor trodde de flesta att Erika Zoltán skulle tävla för Ungern i Birmingham.

Någon av de få nätsidor som rapporterade om ESC hade fått ett tips om att MTV internt valt ut "Csak neked!" som bidrag och alla andra hakade på. Det blev en ganska stor överraskning när förhandsvideorna sändes ut och Ungerns representant istället hette Charlie.

Hade vi vetat mer om ungersk popmusik hade vi förstås känt till att "Csak neked!" släpptes som singel redan 1989 och därför var aningens för gammal för att få vara med. Troligen hade någon velat göra sig lite rolig eller lite viktig och bara hittat på hela saken.

Allra troligast hade MTV valt ut Erika Zoltán som artist och aldrig hunnit slå fast någon tävlingslåt, varpå någon fyllde på med lite påhittad information.

Charlie - född 1947 och av föräldrarna given namnet Károly Horvath - var balettdansare från början men hade börjat sjunga i olika rockband i slutet av 1960-talet. Efter att ha varit med i flera av Ungerns största band startade han 1994 en mycket framgångsrik solokarriär.

Tävlingslåten - som Charlie varit med och skrivit - var en bluesig stänkare av en sort som sällan hörts i ESC tidigare. Texten var en vemodig vädjan till den älskade att inte ge upp och tro på att allt blir bra igen imorgon, 

"Du ska bli frisk igen" sjunger Charlie innan han drämmer till med att man inte ska lyssna på vad doktorn säger, då det bara är dumheter. Mellan raderna anar man att doktorn nog mycket väl vet hur landet ligger och att sanden håller på att rinna ur timglaset.

När bidragen spelades upp för pressen var de svenska tidningarna förvånansvärt överens om att Ungerns låt kändes fräsch och oväntad och att den kunde bli en outsider i Birmingham. Väl på plats under repetitionerna var alla murvlar minst lika överens om att orkestern tog bort det mesta av den svärta som gjort låten spännande i musikvideon.

Med stöd av två körsångerskor samt Tamás Szabó på munspel gav Charlie ett själfullt framträdande men i slutändan blev den ungerska bluesen lite för svår för att bli tittarnas favorit. 

Det är värt att notera att förutsättningarna för att få poäng hade ändrats dramatiskt sedan året innan: med en jury räckte det att få höga medeltal för att noteras på tavlan, men när tittarna röstar måste man vara många människors absoluta favorit för att ha en chans. 

Ungern fick bara fyra poäng och hamnade i utvisningsbåset inför 1999 års final. Där skulle ungersk tv frivilligt stanna kvar i flera år och gjorde inte comeback förrän i Kiev 2005.

För Charlie spelade den låga placeringen ingen roll. Sången blev populär hos hemmapubliken och karriären har fortsatt lika framgångsrikt som tidigare, även om han med ålderns rätt skurit ned på skivproduktion och turnerande på senare år.

Uppdaterad 16 juni 2024

Charlie / A holnap már nem lesz szomorú (Ungern 1998)

23:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Beautiful Mess / Bulgarien 2017

Att ta en liten paus och tänka igenom sitt deltagande verkade ha lönat sig och nu var Bulgarien någonting på spåren. Vid comebacken i Stockholm hade man inte bara tagit sig till final utan även friserat sitt eget personbästa. Man hade bara varit i final två gånger men båda gångerna hade man kommit bland de fem främsta - det är rätt imponerande.

Nyckeln till Bulgariens nya framgång var låtskrivaren Borislav Milanov och hans bolag Symphonix International. I Kiev 2017 stod de bakom hela tre länders bidrag: Serbien, Makedonien och - naturligtvis - Bulgarien.

Av de tre var det Bulgarien som hade i princip allas ögon på sig. Den utvalda artisten Kristian Kostov var en begåvad och karismatisk 17-åring, född i Moskva med rötterna i Bulgarien och Kazakhstan. Efter att ha utmärkt sig i ryska The Voice Kids prövade han lyckan i pappans hemland och blev tvåa i The Voice of Bulgaria 2016.

Han släppte ett par framgångsrika singlar - "Ne si za men" är en personlig favorit - och sågs som ett stort löfte. Han var en av de största förhandsfavoriterna inför ESC i Kiev och skulle nog ha vunnit en promenadseger om inte fenomenet Salvador Sobral kommit i vägen. Men en silvermedalj var inget att fnysa åt. 

Borislav Milanov satsade vidare på ESC och måste verkligen ha känt att en seger var inom räckhåll. Som extra bonus hade han dessutom funnit kärleken i Kiev och gifte sig senare med Georgiens representant Tamara. 

För Kristian Kostov ville karriären dessvärre inte ta sig. "Beautiful Mess" låg etta i Bulgarien men de efterföljande singlarna gick spårlöst förbi. Samarbetet med Symphonix avslutades och Kostov flyttade tillbaka sin karriär till Ryssland där det spelats in många låtar - ofta med påkostade videor - som inte verkar ha slagit utanför den närmsta fankretsen.

2022 lämnade Kristian Kostov Ryssland och verkar samtidigt ha blivit lite mer frispråkig på sina sociala medier där han ibland antyder en lite mer queer sida än tidigare. I en intervju på bulgarisk tv hävdade han att han skulle ha blivit tvångsrektryterad om han stannat i Ryssland. 

I maj 2023 släppte han "Mine" på eget bolag.

Kristian Kostov / Beautiful Mess (Bulgarien 2017)

2:a plats av 26 bidrag (final) i Kiev