Nur in der Wiener Luft / Österrike 1962

ESC är en tävling som först och främst ska visa de olika ländernas musikaliska särart. 

Det är en idé som kastats fram många gånger genom åren och som inte minst slog rot rejäl i Sverige där tidningar och kommentatorer ofta kritiserade tävlingen så fort något bidrag inte klingade av folkton.

Åtminstone så snart som Jugoslavien, Grekland eller Turkiet inte lät tillräckligt exotiska i bedömarens öron. Få tyckare anmärkte på ifall "Waterloo" hade tillräckligt med hambo i sig för att kvala in som exempel på svensk särart.

Om ESC startades av någon specifik anledning var det snarast för att den nya västeuropeiska radiounionen EBU skulle ha något att sända över sitt nya nätverk för programutbyte. Alla ädlare anledningar som brukar nämnas är ganska långt efterhandskonstruktioner. Reglerna har aldrig sagt särskilt mycket om vilken typ av musik de deltagande tv-bolagen borde ställa upp med.

Men om vi för en stund leker med tanken på att länderna först och främst skulle visa upp sin allra mest egna musik: vad skulle vara mer logiskt för Österrike att tävla med än en operettmelodi, inspirerad av Wienervalsen - det mest österrikiska man kan tänka sig bredvid strudel och Sachertårta?

"Nur in der Wiener Luft" ("Endast i Wienerluften") var skriven av den etablerade Bruno Uher som skrivit framgångsrika låtar såväl före som efter det andra världskriget. Sedan 1950-talet ledde han ett eget danskapell och skrev låtar till inhemska filmer.

Eleonore Schwarz var en erfaren 26-åring som mest uppträdde på Wiener Volksoper och som också haft ett par mindre filmroller. I Luxemburg sjöng hon rent och rätt och klanderfritt medan upphovsmannen dirigerade orkestern.

Om EBU faktiskt velat att länderna skulle ställa upp med den här typen av bidrag kan man tänka att även jurymedlemmarna skulle uppmuntrats att rösta på dem. Istället blev Österrikes lilla kuplett ett av fyra bidrag som lämnade tävlingen utan att ha fått en enda poäng. Inte heller på hemmaplan blev skivan med bidraget någon framgång. "Nur in der Wiener Luft" glömdes snabbt bort.

Schwarz och Uher fortsatte sina karriärer som om ingenting hänt. Hon fortsatte att sjunga på olika scener under 1960- och 70-talen och verkar senare ha dragit sig tillbaka en smula från offentligheten. Han fortsatte att komponera och leda orkestrar fram till sin död i oktober 1976.

Eleonore Schwarz / Nur in der Wiener Luft (Österrike 1962)

Delad 13:e plats (sist) av 16 bidrag i Luxemburg

The Last Of Our Kind / Schweiz 2016

För sjätte året i rad bjöd schweizisk tv in till stor galaföreställning där landets kandidat för ESC skulle koras. Den nationella finalen hade verkligen inte lett till enbart storartade resultat för alplandet och kanske ville man dämpa förväntningarna en smula. 

Åtminstone hade programmet med åren fått sin titel kortad en aning: från Die grosse Entscheidungsshow ("Den stora finalshowen") till enbart Die Entscheidungsshow. Allting behöver ju inte vara stort bara man når önskat resultat.

Alla sex kandidater fick sjunga sina tävlingsbidrag samt varsin coverversion av en känd låt innan vinnaren skulle koras. Halva makten tillföll tittarna och andra halvan en jury där bland annat fjolårets vinnare Mélanie René satt med.

Vinnare blev Christina Maria Rieder - en 30-åring från Vancouver som i flera år bott i Schweiz och uppträtt under artistnamnet Rykka. Att tävla med kanadensiska artister var något Schweiz testat tidigare och det hade slagit väl ut såväl 1988 som 1993.

"The Last Of Our Kind" - som artisten själv varit med och skrivit - var ett oklanderligt men anonymt stycke hissmusik av en sort som skvalade förbi de flesta av tittarna. Även scennumret var ett frågetecken med sin underligt vaggande koreografi och en av de mer besynnerliga specialeffekter man skådat: i början av låten började Rykka att ryka. Inget av detta hjälpte och för andra året i rad kom Schweiz sist i sin semifinal.

Rykka har fortsatt sin karriär och tillbringar halva sin tid i Zürich, halva sin tid i Vancouver. Rykka är icke-binär och använder they/them som pronomen, vilket motsvarar hen på svenska.

Två sistaplatser i rad kanske skulle fått andra tv-bolag att börja fundera på om ens nationella final höll måttet eller om man gjorde något galet, men i Schweiz skulle processen få rulla på relativt oförändrad i två år till.

Rykka / The Last Of Our Kind (Schweiz 2016)

18:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Stockholm

Run With The Lions / Litauen 2019

Någonting hade hänt med Litauen. Man hade gått från att vara sanna blåbär och äkta gröngölingar till att liksom vara något på spåren. De senaste tio åren hade man börjat ta sig till final oftare än man drullade ur. Även om de riktiga topplaceringarna uteblivit hittade man allt oftare ett tilltal som nådde fram till övriga länders tittare.

Det enda som hängde kvar sedan blåbärsperioden var en viss oförmåga att själva se vad den där saken som andra gillade faktiskt var. Lika gärna som man kunde skicka en ärtigt käck schlager kunde man satsa på "Rain of Revolution", till synes omedvetna om att det ena skulle funka bättre än det andra.

Vinnare av den nationella ligan 2019 blev en av de många typiskt ljumma, kompetenta men inte särskilt spännande, låtarna man får en känsla har skrivits som en stilövning på något av de många låtskrivarläger som ordnas för att skaka fram låtar, inte minst för nationella finalen.

Engelsmannen Ashley Hicklin var en professionell låtskrivare som skrivit för etablerade dansakter som Tiësto och Oliver Heldens. Han hade tidigare tävlat för Belgien två gånger: med stor framgång 2010 och med lite mindre framgång 2014. "Run With The Lions" lät i princip som vilken låt som helst i vilken nationell final som helst men hade åtminstone en gammal bekant bakom mikrofonen.

Jurijus Veklenko var en 28-årig dataingenjör från Klaipeda som på fritiden bytte kläder och blev artist. Han hade stått för en av två samkönade kyssar på scenen under Litauens bidrag i Wien 2015, han hade gett vokalt stöd åt dragdrottningen Lolita Zero i den nationella finalen 2017 och så hade han släppt en och annan singel i eget namn.

En trevlig artist mötte en kompetent men ospännande låt och man kan inte med bästa vilja säga att det slog gnistor om det här paketet. Trots det var Jurijus riktigt nära att kvalificera sig: två poäng till så hade han slitit den sista finalplatsen ur händerna på Danmark.

"Run With The Lions" blev inte någon riktig monsterhit på hemmaplan men Jurijus Veklenko - med rötterna i Ukraina - fick spela in ett debutalbum som orkade ända upp på elfte plats på den litauiska topplistan.

LRT tyckte nog ändå att det var lagom kul att slås ut i semifinalen med en låt av utländska låtskrivare. 2020 gjordes den nationella finalen om och fick ett nytt namn: Pabandom iš naujo! (ungefär "Vi försöker igen!"). Den sex veckor långa finalen resulterade i en vinnare - "On Fire" med The Roop - som snabbt seglade upp som en av storfavoriterna inför ESC i Rotterdam. 

Hur det gick där skulle vi aldrig få veta då tävlingen ställdes in till följd av coronapandemin.

Jurijus Veklenko / Run With The Lions (Litauen 2019)

11:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Tel Aviv

Would You? / Belgien 2012

Flamländska VRT hade tangerat sin bästa placering någonsin i Oslo 2010 då Tom Dice rott hem en sjätteplats med sin lågmälda gitarrballad. Man kan ana att de ansvariga var ute efter något liknande den här gången: en ung och fräsch artist med ett mer sparsmakat uttryck.

Laura van der Bruel hade gjort en rätt lovande debut som tonårigt stjärnskott under artistnamnet Iris. För att alla skulle förstå att uttala det rätt skrev skivbolaget ibland ut det som Airis. Första singeln "Wonderful" tog sig in på topplistorna och det räckte för att VRT skulle värva henne och ge henne en biljett till Baku.

För att inte hålla publiken helt utanför processen gav man Iris en nationell final dit vem som helst fick skicka in bidrag. Till slut plockade man ut två hela låtar som tittarna skulle få välja mellan.

Unga Iris - som nyligen fyllt 17 år - gjorde sitt bästa men visade sig lite för oerfaren för att kunna skaka liv i någondera av de rätt anonyma låtar VRT satt henne att sjunga. Tittarna hittade ingen självklar stor favorit och till slut vann "Would You?" med smal marginal mot "Safety Net" - 53% mot 47%.

Betydde det jämna resultatet att båda låtarna var lika bra eller betydde det att båda låtarna lät lite för lika? Jag lutar åt det senare och ingendera kandidaten var en lika rak och tydlig poplåt som Iris debut varit.

På den stora scenen i Baku kändes Iris lite ensam och osäker och framstod inte riktigt som en helt färdig artist ännu. Inte fick hon heller någon större hjälp av tävlingslåten som mest bara pågick i tre minuter utan att egentligen ta vägen någonstans. Högst förväntat missade Belgien finalen.

Att ställa upp hade ändå inte varit helt fel. Låten orkade sig upp på de lokala topplistorna och Iris debutalbum gick samma väg. Iris själv gjorde en liten ESC-comeback två år senare då hon satt med i den belgiska juryn.

En av Iris låtskrivare - Nina Sampermans - skulle komma tillbaka till ESC nio år senare och göra betydligt bättre ifrån sig. "Tout l'univers" framförd av Gjon's Tears kom trea i Rotterdam 2021. 

Efter att ha bytt skivbolag 2013 började sångerskan skriva sitt artistnamn som Airis mer permanent. Hon släppte ett par singlar till utan större framgång och verkar inte ha gjort någon ny musik sedan 2016. 

Iris / Would You? (Belgien 2012)

17:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku

Az én apám / Ungern 2019

Den ungerska uttagningen A Dal hade haft en olycklig utvecklingskurva. De första åren verkade det som att man var något på spåren, att man förr eller senare skulle spotta ur sig en internationell vinnare om man fick hålla på och om man bara hade tillräckligt mycket tur.

Tävlingen fortsatte vara populär på hemmaplan men låtarna som valdes ut fick allt svårare att imponera på Europa. Ungern föll allt oftare långt bak i resultatet. Det stora undantaget hade varit Joci Pápais etnoinfluerade poplåt i Kiev 2017 och kanske var det den framgången som sporrade Pápai att ställa upp på nytt två år senare.

Efter tre kvartsfinaler och två semifinaler avgjordes finalen så som brukligt: expertjuryn röstade fram fyra superfinalister bland de åtta kvarvarande låtarna. Av de fyra superfinalisterna fick tittarna det slutliga ansvaret att välja vinnare. Än en gång valde folket Joci Pápai och man kan gissa att landets ledning än en gång gnisslade tänder. Situationen för Ungerns romer hade inte direkt förbättrats på två år.

Tyvärr slog inte blixten ned två gånger på samma ställe. Det som gått hem med besked i Kiev missade målet i Tel Aviv. Poängen räckte inte till och för första gången sedan 2009 åkte Ungern ut i semifinalen.

Oavsett blev "Az én apám" ("Min far") en stor hit i hemlandet, även om radion - som hölls i allt stramare tyglar - i hög utsträckning och högst väntat lät bli att spela den. Låten låg tvåa på den ungerska försäljningslistan men orkade aldrig högre än plats tjugofyra på radiospelningslistan.

Ungersk tv verkar ändå ha välkomnat misslyckandet och använt det som svepskäl för att lämna ESC. Precis som i Turkiets fall ligger det nära till hands att tänka att det nationella tv-bolaget - hårt styrt av landets auktoritära ledning - ogillade populära program där man själva inte kunde styra innehållet men Duna média gav aldrig något officiellt skäl till sitt avhopp.

Det är ändå inte svårt att lägga pussel här. András Petruska - som varit både programledare och deltagare i A Dal - kommenterade avhoppet på Facebook: "När man talat med de ansvariga för programmet har det i flera år stått klart att de värden ESC och ungersk tv står för inte är kompatibla." 

Lőrinc Bubnó - landets tidigare head of delegation - gjorde i podcasten Humans of Eurovision ett halvhjärtat försök att skylla på ekonomiska skäl men menade också att Ungern behöver "mer tid att vänja sig vid västerländska värderingar". Samtidigt dundrade den högerextrema tidningen Magyar Demokrata att ESC var "en motbjudande homosexuell demonstration" för "skrikande transvestiter och kvinnor med skägg".

Trots att man inte längre deltar i ESC ordnas fortfarande A Dal varje år på ungersk tv men tonvikten har ändrats från pop till mer "familjevänlig" musik.

I en intervju 2023 sade Kati Wolf (Ungern 2011) att Ungern omedelbart måste återvända till ESC. Hon menade att kvalitén på såväl A Dal som den inhemska popscenen i stort sjunkit dramatiskt och att ungersk radio spelar allt mindre popmusik i sina kanaler. Hon hävdade att de lokala förmågorna behöver ett internationellt sammanhang där de kan mäta sig mot andra artister och låta det som görs i Ungern visas upp för världen.

Ett modigt uttalande med tanke på var Ungern befinner sig politiskt för närvarande (2023). Med mindre än att det inhemska politiska landskapet förändras radikalt ter det sig mycket osannolikt att landet skulle göra comeback i ESC.

Joci Pápai / Az én apám (Ungern 2019)

12:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Tel Aviv

Nova deca / Serbien 2018

Efter den tragiska olyckan - då gruppen San förlorade sin sångare Predrag Jovičić till följd av en elchock mitt under en pågående konsert - bestämde sig bandets ledare Aleksandar "Sanja" Ilić för att aldrig någonsin ställa sig på en scen igen. Att jobba i studion, producera musik och skriva låtar åt andra var det enda han ville göra i fortsättningen.

Han skrev för en mängd andra artister med stor framgång och vann bland annat den jugoslaviska melodifestivalen 1982 med "Halo halo", framförd av trion Aska. När hans gamla hemland Jugoslavien stod i lågor skrev han 1992 musik till pjäsen Plava ptica som protesterade mot kriget.

Sanja Ilić startade senare projektet Balkanika - en löst sammansatt grupp var syfte var att väcka liv i den traditionella serbiska musiken, vars rötter sträckte sig tillbaka till medeltiden och det Bysantinska riket. En första skiva släpptes år 2000 och när den togs emot med entusiasm fortsatte projektet.

Sanja Ilić verkar själv ha ryckts med i entusiasmen och snart nog stod han där på den plats han aldrig skulle återvända till: mitt på scenen omgiven av alla musiker.

Som en serbisk motsvarighet till Benny Anderssons Orkester rullade Balkanika på i många år och ställde något oväntat upp i den serbiska ESC-uttagningen 2018. "Nova deca" ("De nya barnen") gavs högst poäng av både jury och tittare och fick äran att representera sitt land i Lissabon.

Trots att man tävlade som Sanja Ilić & Balkanika fanns inte bandets grundare med på scenen. Sången sköttes istället av den iögonfallande Mladen Lukić omgiven av tre sångerskor - Danica Krstajić, Iva Banićević och Nevena Stamenković - samt två musiker. 

Serbien tog sig till final men gjorde en relativt slät figur där. Det hindrade inte låten från att bli en stor framgång på hemmaplan och Balkanika spelade in den i flera olika versioner. Två år senare gav bandet ut sin fjärde fullängdare.

Det skulle bli Sanja Ilić sista skiva. I mars 2021 - enbart några veckor före sin 70-årsdag - avled han av komplikationer till följd av Covid-19. Under hela sina karriär skrev han mer än tusen låtar och är idag begravd på en plats reserverad för särskilt framstående medborgare.

Sanja Ilić & Balkanika / Nova deca (Serbien 2018)

19:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

Le temps perdu / Frankrike 1956

Ingendera av de två sångerskor fransk tv skickade till den allra första upplagan av Eurovision Song Contest var någon etablerad stjärna i ordets verkliga bemärkelse men de var båda erfarna efter flera år på scenen. Om Dany Dauberson drillats inom cabaret och revy hade Mathé Altéry synts i flera teateruppsättningar och operetter. 

Mathé Altéry (född 1927) var dotter till tenoren Mario Altéry och var själv lyrisk sopran. Hon sjöng redan tidigt inför publik men gjorde sin professionella debut som en del av ensemblen då Annie Get Your Gun uruppfördes på franska i Paris 1950. Några år senare vann hon en sångtävling och fick spela in en första skiva.

Att tävla i Lugano var knappast bortslösad tid trots att "Le temps perdu" inte vann tävlingen. Chefen för hennes skivbolag Pathé-Marconi hade redan ett gott öga till henne och engagerade henne nu för ett större projekt. "Série de 13" blev en långlivad samling LP-skivor där Mathé Altéry sjöng in tretton kända melodier i en viss genre. Plattorna blev prisbelönta försäljningssuccéer och nu blev sångerskans namn etablerat på allvar.

Under 1960-talet anlitades hon också för att dubba flera framgångsrika filmer till franska: hon gav röst åt såväl Audrey Hepburn i My Fair Lady som Julie Andrews i Sound of Music då de visades på franska biografer. 

När popmusiken sköljde in över Frankrike under 1960-talet ansågs Mathé Altéry i likhet med många andra av sin generations artister något föråldrad, men hon fortsatte att turnera och ge konserter för en entusiastisk publik. 1988 gjorde hon succé i en sista operett innan hon pensionerade sig från scenen. Hon fortsatte ändå att sjunga i drygt tio år till och syntes då och då på fransk tv där hon var en uppskattad gäst.

I skrivande stund (oktober 2023) är Mathé Altéry enligt Wikipedia den äldsta nu levande ESC-deltagaren.

Mathé Altéry / Le temps perdu (Frankrike 1956)

Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

Quero ser tua / Portugal 2014

Portugisiska RTP hade beslutat sig för att stå över ESC i Malmö 2013. Det var hårda tider rent ekonomiskt och man hade inte onödigt mycket pengar att lägga på stora projekt. Ärligt talat hade inte ESC någon guldålder i Portugal, så att spara in slantar just där var inte ens ett särskilt kontroversiellt beslut.

Ett års paus fick ändå räcka och 2014 gjorde Festival da Canção comeback i rutan som om ingenting hänt. Det mesta såg ut och lät ganska likt hur det brukade se ut och låta i de här sammanhangen. Även vinnaren lät i högsta grad bekant, nästan som om den tävlat förut.

"Quero ser tua" ("Jag vill vara din") var skriven av Américo Monteiro som själv var en framgångsrik artist under namnet Emanuel. Hans låt "Pimba pimba" från 1995 fick ett enormt genomslag och fick ge namn till hela den genre han representerade - en lättsam, inhemsk schlager med element av folklore - som sedermera ofta kommit att kallas just "pimba". 

Värt att notera är att "pimba" inte på något sätt är en neutral term som skulle vara accepterad av alla. Jag har hamnat i förvånansvärt många diskussioner med personer som tycker ordet är nedlåtande och att det används för att framställa hela genren som dum och billig.

Emanuel hade redan vunnit Festival da Canção 2007 med "Dança comigo" som varit snubblande nära att ta sig till final i Helsingfors. Hans nya vinnare hade helt klart växt på samma träd om man säger så och påminde kraftigt om den tidigare.

Sångerskan Susana Guerra var en tidigare barnstjärna i den framgångsrika gruppen Onda Choc och var dessutom känd från en populär ungdomsserie i tv. Som vuxen hade det varit svårare att etablera sig. Hon hade sjungit i musikaler och jobbat som studiosångerska åt många etablerade artister men förblev rätt anonym för den stora publiken.

Att tävla i ESC - nu under namnet Suzy - var naturligtvis en stor möjlighet som hon ville ta tillvara på bästa sätt. Inför Köpenhamn blev hon populär inte bara bland eurovisionsfansen - hon blev även god vän med sina konkurrenter Ruth Lorenzo och Conchita Wurst. 

I Köpenhamn var juryn snål  och Emanuels låt snubblade än en gång på målsnöret. Hade "Quero ser tua" fått två poäng till hade den kvalat in istället för Valentina Monetta. Efter tävlingen sa Conchita Wurst flera gånger hur mycket hon saknat Suzy i finalen.

Suzy fick spela in en fullängdare för den inhemska marknaden men inte heller nu tog karriären fart. Efter några tysta år återkom hon till rampljuset 2021 med en ny skiva, nu under namnet Suzy Guerra.

RTP skulle fortsätta att kämpa med både ekonomin och med att få ordning på sitt tävlande. När de bestämde sig för att stanna hemma en gång till - då finalen gick i Stockholm 2016 - uppstod ett bisarrt rykte bland ESC-fansen att portugisisk tv ogillade SVT och därför hoppade av varje gång Sverige stod värd.

Suzy / Quero ser tua (Portugal 2014)

11:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Köpenhamn

The Real Me / Irland 1989

Endast 22 år gammal hade Kevin Connolly från Sligo lämnat Irland och flyttat till Västtyskland för att försöka sig på en musikkarriär. Efter ett år hamnade han i Västberlin där han lärde sig flytande tyska och studerade musikteori.

Vid sidan av studierna tog han olika kurser i studioproduktion och lärde sig att arbeta i studio. Han startade bandet The Missing Passengers och fick skivkontrakt på storbolaget Ariola där han 1985 gav ut en LP och några singlar under sitt smeknamn Kiev Connolly.

"Did She Tell You" verkar ha fått en del promotion och Kiev gjorde ett par tv-framträdanden med den. Kanske var den lite väl kalkerad på andra hits - bitvis påminner versen rätt mycket om "Susanna" med The Art Company - för att slå an på listorna och det blev bara en platta på Ariola.

Några år senare var Kiev tillbaka hemma på Irland och ställde upp i den nationella uttagningen till ESC med den egenhändigt skrivna "The Real Me". Återigen hade han sällskap av The Missing Passengers men det verkar som om Kiev bara återanvänt sitt gamla gruppnamn då han sökte nya kompmusiker. 

Mest framträdande i det nya gänget var Mary Mulcahy som gav vokalt stöd och som fick en puss på munnen från Kiev då de sjungit klart i Lausanne.

Låten var ovanligt poppig för att vara ett irländskt bidrag men SVT:s kommentator Jacob Dahlin var inte imponerad: "Kanske brände den irländska televisionen sin ekonomi [då de stod värd] förra året och tog det säkra före det osäkra? Kanske är det av barmhärtighet mot den miljard som nu sitter bänkad framför tv:n? För här kommer låten då en hel värld går ut och sätter på kaffe."

De flesta jurygrupperna gick på Jacob Dahlins linje och den slutliga placeringen var med viss marginal den sämsta Irland någonsin fått i ESC. Nu upplöstes The Missing Passengers för gott.

Kiev Connolly gav ut en singel till i eget namn men har sedan dess drivit inspelningsstudio på Irland. Han är också ena halvan av duon The UpSideDown Band som specialiserat sig på att underhålla vid bröllop.

Kiev Connolly & The Missing Passengers / The Real Me

18:e plats av 22 bidrag i Lausanne

I've Been Waiting For This Night / Litauen 2016

Att tävla i Baku 2012 hade tydligt gjort Donny Montell ganska gott. Låten hade visserligen inte blivit någon hit ens på hemmaplan men internationell erfarenhet är aldrig dåligt och nu lyckades han snart lägga in en ny växel i sin karriär.

När han ställde upp i den nationella finalen 2016 hade han flera framgångsrika singlar i ryggen som alla skulle finnas med på hans kommande studioalbum, och rent kommersiellt hade han medvind. Även på det personliga planet hade det hänt en hel del: han hade gift sig och fått barn och - med egna ord - blivit vuxen.

Tråkigt nog hade han också hakat på tidsperiodens allra tristaste trend: att ställa upp med en svensk låt istället för något lokalt. Nog för att Jonas Thander skrivit flera låtar till Donnys nya skiva men "I've Been Waiting For This Night" lät som något som kunde ha ratats av Melodifestivalen vilket år som helst.

I Stockholm verkar den ändå ha fyllt ett tomrum - och svenska scennummerkonstnären Sacha Jean-Baptiste hade hittat ett bra sätt att kanalisera Donny Montells energi - och tog sig med lätthet vidare till final. Där blev det generösa poäng från både jury och tittare och för andra gången i historien slog sig Litauen in bland de tio bästa i resultatlistan. 

Nu blev Donny Montell äntligen en stjärna på hemmaplan och "I've Been Waiting For This Night" blev hans första etta på de lokala listorna. De närmsta åren slog i princip alla hans singlar väl an och han syntes i princip överallt. Han var bland annat en av domarna under de tre första säsongerna av Lietuvos Balsas, litauiska The Voice. I offentligheten verkar han använda sitt riktiga namn Donatas Montvydas nästan lika flitigt som sitt artistnamn.

Det är lätt att ändå tänka att Donny Montell i likhet med en del andra artister (som Sakis Rouvas eller Ines, exempelvis) aldrig riktigt fått visa upp sin fulla potential då de deltagit i ESC. 2021 släppte Donny Montell det lysande albumet "1987" - en riktigt smaskigt retrodoftande övning i elektropop - som får åtminstone mig att hoppas att han skulle våga sig på ett deltagande till i framtiden.

Donny Montell / I've Been Waiting For This Night (Litauen 2016)

9:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm