Dieser Traum darf niemals sterben / Tyskland 1991

Berlinmuren föll i november 1989 och sedan gick allting med väldig fart. Sett i backspegeln gick utvecklingen kanske lite för fort, men 3 oktober 1990 slutade DDR - Den tyska demokratiska republiken - att existera och blev istället en del av Tyska Förbundsrepubliken. Det man i Sverige kallat Östtyskland och Västtyskland blev bara Tyskland.

Den första ESC-uttagningen i det stora, återförenade Tyskland förlades symboliskt nog till Berlin och hölls i det berömda Friedrichstadtpalast, där bland annat "Ein Kessel Buntes" - DDR:s största och mest uppskattade tv-underhållning - spelades in.

De två senaste åren hade man använt telefonomröstning i de tyska finalerna, men tekniken hade kritiserats båda gångerna. Nu hävdade man att det östtyska telefonnätet inte klarade av belastningen och man lät istället tusen statistiskt utvalda tittare agera jury.

I ett relativt starkt startfält stod Cindy Berger (Västtyskland 1974) än en gång som storfavorit men när den statistiska juryns resultat ropades ut hade "Nie allein" bara kommit på sjunde plats. Publiken i Friedrichstadtpalast buade.

Buandet nådde stormstyrka då vinnaren visade sig vara gruppen Atlantis 2000, som slitit hårt med att sjunga rent utan att riktigt lyckas. Många måste ha frågat sig hur de röstande tittarna egentligen valts ut och hur representativa de faktiskt var för publiken i stort.

I förhandsvideon fick man lägga på nytt ljud istället för livesången. Gruppen var bildad runt bröderna Alfons, Herman och Clemes Weindorf och hade bildats enkom för den här låtens skull.

Publiken på plats hade helt rätt: vinnarlåten tog sig aldrig in på den tyska topplistan och i Rom - där Herman Weindorf dirigerade istället för att sjunga - blev det flopp, även om gruppmedlemmarna sjöng bättre där. Atlantis 2000 gav bara ut en enda singel och upplöstes snart därefter.

Fiaskot i Berlin verkar ha fått tysk tv att tappa tråden och efter ett framgångsrikt 1980-tal skulle framgångarna bli sällsynta de närmsta åren.



Atlantis 2000 / Dieser Traum darf niemals sterben (Tyskland 1991)
18:e plats av 22 bidrag i Rom

Stop / Grekland 1987

Grekland hade kastat sig synnerligen entusiastiskt in i Eurovision Song Contest men snart hade det visat sig vara svårt att leva upp till de egna högt ställda förväntningarna. Flera gånger hade man väntat sig seger bara för att istället få en godkänd placering en bit ned i resultatet istället.

Nu ställde man upp för tionde gången och självförtroendet var högre än någonsin tidigare. Nu hade man slutligen hittat låten som skulle slå knock på Europa och möjligen också på hela världen - det mest internationellt gångbara bidrag Grekland någonsin ställt upp med.

Sångaren Thanos Kalliris och keyboardisten Vassilis Dertilis hade just bildat duon Bang! som satsade på ett glittrigt och glassigt sound och som lånat alla sina viktigare beståndsdelar från en annan duo som också stavade sitt onomatopoetiska bandnamn med utropstecken på slutet.

Wham! hade varit världens ledande popgrupp under den första halvan av 1980-talet innan George Michael - som för övrigt hade grekcypriotiskt påbrå - bröt sig loss och påbörjade en vansinnigt framgångsrik solosatsning med albumet "Faith".

Med hjälp av sin glammiga och färgstarka kör - bestående av Laura Burke, Marianna Efstratiou (Grekland 1989 och 1996) samt Thanos syster Katerina - gjorde Bang! ett visst intryck såväl på scenen som mellan repetitionerna men gissningsvis tyckte jurygrupperna att grekerna lånat betydligt mer än vad som kunde anses acceptabelt.

I slutändan tog sig duon in bland de tio bästa med tunn marginal och nu rann sinnet på den grekiska publiken. Man kände sig överkörda och felbehandlade och nu började tävlingen tappa mark. Det skulle ta många år innan Grekland på riktigt började älska ESC på nytt.

Bang! höll ihop i fyra år och blev mycket populära även utanför Greklands gränser. "You're The One" tog sig in en runda på den brittiska singellistan, "Holding My Heart" dök upp på Billboards danslista och duon förblir den enda grekiska popakt som turnerat i Japan.

När duon gick skilda vägar etablerade sig Thanos Kalliris som en av landets mest populära artister under 1990-talet medan Vertilis Dertilis - i likhet med Andrew Ridgeley i Wham! - försvann mer eller mindre spårlöst.



Bang! - Stop (Grekland 1987)
10:e plats av 22 bidrag i Bryssel

Believe Me / Ryssland 2004

Julia Stanislavovna Savitjeva hade börjat sjunga, dansa och skådespela som väldigt ung och som 16-åring deltog hon i den andra omgången av tv-talangjakten Fabrika Zvezd ("Stjärnfabriken"), som var en rysk variant på spanska Operación Triunfo. Där gick det inte så värst bra och unga Julia slogs ut redan i semifinalerna.

Som alla vet är det inte säkert att det är vinnaren i talangjakter som lyckas bäst. Den framgångsrike producenten Maxim Fadeev hade fått ögonen på henne och såg mängder av potential i tonåringen. Hon fick spela in ett par singlar som alla slog an väl hos publiken och blev stora hits. Det hade ju funkat bra med unga flickor året innan och rysk tv valde ut henne att representera landet vid ESC i Istanbul.

I förhandsvideon var Julia stylad som en annan populär tonårsidol - kanadensiska Avril Lavigne - och låtsades spela gitarr inför en jättelik publik som rätt uppenbart var inklippt från något annat sammanhang.

I Istanbul hade man satsat på att ge Julia en annan stil istället: hon fick utföra en rätt komplicerad dans tillsammans med fyra barbröstade dansare, målade i olika färger. Under repetitionerna verkade den unga stjärnan bli allt mer stressad över att numret inte föll på plats och såväl dansen som sången led ju längre veckan fortskred.

Dessutom fungerade bildregin förvånansvärt dåligt när producenten flera gånger underligt nog valde att inte visa de rörelser dansarna utförde. I rutan såg det överkoreograferade numret påfallande stillastående ut.

För att göra illa värre smälte dansarnas kroppsmålning i det starka strålkastarljuset och röd färg smetade av sig på Julias arm. Flera tittare lär ha ringt till sina tv-bolag för att förvissa sig om att den ryska sångerskan inte blödde på riktigt.

Trots att den bara gick sådär i Istanbul blev "Believe Me" ännu en hit på hemmaplan och till skillnad från många andra som hittats via olika talangjakter visade sig Julia Savitjeva vara ett bestående fenomen med sju album och flera listettor på meritlistan.



Julia Savitjeva / Believe Me (Ryssland 2004)
11:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

So laang we's du do bast / Luxemburg 1960

Klassiska Radio Luxemburg - Europas första privatradio - hade påbörjat sina sändningar redan 1933 och började 1957 provsända även på tyska. Bara en timme om dagen till en början, men publiken uppskattade tilltaget.

Året efter fick Camillo Felgen jobb som stationens huvudsakliga tyskspråkiga programledare. Hans röst blev snabbt populär och han lär ska ha uppfunnit kanalens tyska slogan "die fröhliche Wellen von Radio Luxemburg" ("de glada (radio)vågorna från Radio Luxemburg").

Camille Jean Nicolas Felgen var född 1920 i den lilla staden Kayl i sydvästra Luxemburg. Han hade studerat skådespeleri och sång i Bryssel innan han vänt tillbaka till sitt hemland, där han sjungit i Radio Luxemburgs kör och läst nyheter på franska mellan programmen.

Under 1950-talet påbörjade han sin sångkarriär och spelade in flera framgångsrika skivor i Berlin. Luxemburg hade stått över finalen i Cannes 1959, men när man nu hade en populär programledare som dessutom kunde sjunga kunde han ju få representera landet.

Med sig till London fick han en sång på det egna luxemburgska språket, som ännu i princip enbart sågs som en talad variant på tyska och som ännu inte standardiserats varken grammatiskt eller stavningsmässigt. Enligt nuvarande språkregler borde titeln egentligen skrivas "Sou laang wéi s du do bass" ("Så länge som du är här").

Juryn verkar inte ha varit full av språkentusiaster som gått igång på att höra ett ovanligt språk i startfältet och med en enda poäng kom Camillo Felgen på allra sista plats, precis som Solange Berry gjort 1958. Det skulle dröja ändå till 1992 innan luxemburgarna testade att sjunga på sitt eget språk på nytt.

Den här gången hölls Luxemburg till all lycka kvar i tävlingen och året efter skulle det gå mycket bättre. Mycket bättre skulle det också gå när Camillo Felgen fick en ny chans att tävla.



Camillo Felgen / So laang we's du do bast (Luxemburg 1960)
13:e plats av 13 bidrag i London

Mitt liv / Norge 1987

"La de swinge" gjorde inte bara stjärnor av Bobbysocks - även Rolf Undsæt Løvland fick en helt ny status hemma i Norge. 30-åringen hade varit en aktiv låtskrivare, musiker och producent i närmare tio år men blev nu ordentligt efterfrågad och tilldelades ett Spelleman-pris - en norsk Grammy - för sin gärning efter segern i Göteborg.

Samtidigt som han trappade ned på samarbetet med Bobbysocks - på deras andra album "Waiting For The Morning" hade andra tagit över producentrollen och han hade "bara" skrivit tre av låtarna - satsade han mer på en ung talang vars debutalbum han höll på att producera.

Kate Gulbrandsen från Slemmestad hade vunnit en popfestival i Oslo och deltagit i en sångtävling i Kairo som Arne Bendiksen (Norge 1964, 1966, 1969, 1971 och 1973) varit med och arrangerat. Vid World Popular Song Festival i Tokyo hade hon fått pris för sitt framförande av "Carnival" som Rolf Løvland skrivit till henne.

På LP:n "The Beauty And The Beat" fanns sången "The Woman And The Girl In Me", som Rolf Løvland trodde stort på. När han blev inbjuden att tävla i den norska finalen 1987 kortade han ned låten rejält och bad Hanne Krogh (1971, 1985, 1991) från Bobbysocks att skriva en norsk text.

"Mitt liv" vann den norska finalen efter en dramatisk omröstning och Kate skickades till Bryssel, där hennes hårdsprejade hårsvall fick stor uppmärksamhet. Med norska mått mätt blev resultatet gott och den svenska juryn tyckte att Norges låt var den näst bästa.

Måhända var det inte hemskt lyckat att lansera en engelskspråkig popskiva med ett rätt amerikanskt sound med en innerlig sång med norsk text. Kate blev dessvärre aldrig den stora stjärna hon hade potential att bli, men karriären har gått vidare och hon sjunger än idag.

2016 utmärkte hon sig positivt i NRK:s populära serie "Stjernekamp" där en annan norsk deltagare, Knut Anders Sørum (Norge 2004), avgick med segern.

Kate / Mitt Liv (Norge 1987)

9:e plats av 22 bidrag i Bryssel

If I Had Your Love / Island 2005

Hur svårt kan det ha varit att övertala Selma att ge sig in i Eurovision Song Contest på nytt? Hennes första försök hade närapå lett till Islands första seger och gjort henne till lokal stjärna på riktigt. Sedan dess hade hon gett ut två popskivor och en CD med musikallåtar utan att helt släppa ESC med blicken.

2003 hade hon följt med den isländska delegationen till Riga och fungerat som Birgitta Haukdals koreograf. Nu var tiden mogen för att ta revansch. RÚV valde ut Selma utan någon nationell final och gav henne och hennes team mer eller mindre fria händer vad gällde låten.

"If I Had Your Love" slog ned som en mindre bomb när den presenterades. Selmas goda rykte från 1999 i kombination med den betydligt tyngre och tightare producerade låten gjorde snabbt Island till en av de stora förhandsfavoriterna. I videon springer Selma Reykjavik runt med en pilbåge som något slags modern Cupido men med stora problem att träffa rätt.

I Kiev visade sig islänningarna ha vissa problem under repetitionerna. Koreografin - där dansarna stundvis låg på golvet - fungerade inte riktigt i bild och scenklädernas färger skapade onödigt lite kontrast mot bakgrunden. När det mesta verkade vara under kontroll lär bildproducenten dessutom utan förvarning ha ändrat en hel del av bildvinklarna till genrepet.

Selma gav ett under omständigheterna starkt framförande men Islands låt hade tappat sitt momentum som favorit. När programledarna sprättade semifinalens kuvert visade det sig att Selma inte fanns bland de tio bästa.

Det behöver inte ha berott på varken låten eller framträdandet. ESC:s semifinal hade inte riktigt satt sig bland publiken ännu och under de första åren verkar resultaten ofta lite slumpmässiga. Kanske hade islänningarna bara otur?

I vilket fall som helst kände man sig illa behandlade och året efter gav man Europa vad man ansåg att de förtjänade när man skickade den gapiga och obstinata Silvia Night till Aten.



Selma / If I Had Your Love (Island 2005)
16:e plats av 25 bidrag (semifinal) i Kiev

Colorado / Nederländerna 1979

Sandra Reemers solokarriär hade aldrig riktigt tagit fart trots att hennes bidrag till ESC 1976 blivit en stor hit på hemmaplan. Nu behövdes det ännu en omstart och något på tv-bolaget NOS måste ha gillat henne och gett henne en chans till. Inför den nationella uttagningen 1979 valdes hon internt ut som artist för alla sex bidrag, nu som solist i gruppen Xandra.

Juryn - bestående av elva olika yrkesgrupper - gav en överväldigande seger till "Colorado", startfältets enda riktigt snabba låt som lämpligt nog var skriven av bröderna Rob och Ferdi Bolland som också skrivit och producerat Xandras kommande LP.

Bröderna Bolland föddes i Sydafrika men hade gjort karriär under eget namn i Nederländerna. Med åren hade de alltmer kommit att skriva och producera musik för andra artister parallellt med att släppa egen musik.

Många trodde på "Colorado" inför finalen i Jerusalem, inte minst "Abbas pappa" Stikkan Andersson som nämnde den som personlig favorit. Trots ett livfullt framträdande verkade Sandra Reemer - som annars var en bra artist med stark närvaro - förvånansvärt oengagerad och placeringen blev förvånansvärt låg.

På hemmaplan blev "Colorado" en ytterst moderat framgång och framför allt var den fel låt för att marknadsföra Xandras skiva som musikaliskt drog åt ett mer rockigt och country-betonat håll. Ingen av de andra singlarna slog an och gruppen upplöstes.

Däremot blev "Colorado" en hit i Skandinavien där den engelska versionen sålde bra. Lill-Babs (Sverige 1961) spelade in en egen svensk version som även den blev populär och gick in på Svensktoppen.

Bröderna Bolland hade sin största framgång framför sig. "In The Army Now" blev en internationell hit 1981 och en ännu större framgång i en version med Status Quo 1986.

Sandra Reemer fick aldrig någon riktig ordning på sin sångkarriär men förblev ett känt namn i Nederländerna, tidvis som programledare i tv. 2000 bildade hon trion Dutch Divas tillsammans med Marcha (Nederländerna 1987) och Maggie MacNeal (Nederländerna 1974 och 1980).

I början av 2017 offentliggjorde sångerskan att hon drabbats av bröstcancer och i juni samma år avled Barbara Alexandra Reemer i en ålder av 66 år.



Xandra / Colorado (Nederländerna 1979)
12:e plats av 19 bidrag i Jerusalem

Pump pump / Finland 1976

I den gamla världen - innan internet fanns tillgängligt för massorna - rörde sig trender och popfenomen ändå fritt över gränserna, om än lite långsammare. Under 1974 lanserades den nya modedansen The Bump som i likhet med exempelvis twist var lätt att lära sig och som snart erövrade världens dansgolv.

Året efter dansade man Bump överallt och låtar som "Do You Wanna Bump?" med Boney M och "Lady Bump" med Penny McLean - som också var medlem av den framgångsrika discotrion Silver Convention (Västtyskland 1977) - låg på listorna världen över.

Slutligen letade sig The Bump även in i 1976 års finska uttagning där någon så oväntad som Fredi (Finland 1967) hade tagit flugan till sitt hjärta. "B" är en krånglig bokstav på finska så där dansade man "Pump" istället och tillsammans med kompgruppen Ystävät (Vännerna) lyckades Fredi sätta bra fart på sin låt.

Ystävät var inte vilken samling som helst: Anneli Koivisto var ena halvan av oerhört populära Koivistolaiset (Finland 1971), Titta Jokinen var en sprudlande och eftertraktad skådespelerska och sångerska, Irma Tapio var känd sedan barnsben och Antti Hyvärinen var en av landets mest lovande musiker och låtskrivare. Inget under att den samlingen avgick med segern.

Alla var inte överlyckliga och när vinnaren ropats ut hoppade en person ur studiopubliken upp på scenen och gjorde sig lustig över låtens enkelhet och - gissningsvis - kommersiella tilltal.

Skrattar bäst som skrattar sist - skivan blev mycket populär på hemmaplan och man spelade in en lättsam och underhållande video i Yles studior. I ESC sjöng man på engelska och uppträdde som Fredi & The Friends - underligt nog fortsatte man att sjunga "pump" istället för "bump" också i den engelska versionen. (Däremot var det bump som gällde i låtens fantastiska tyska version.)

På scenen i Haag levererade finländarna som om det gällde livet - inte minst Anneli Koivisto går fullständigt bananas i sista refrängen - och det viskades att Finland kunde ha vissa chanser att överraska världen. Möjligen var resten av Europa redan lite trötta på att dansa bump och det blev bara en mittenplacering till slut, men hemma i Finland har "Pump pump" fått evigt liv och blivit en odödlig kultklassiker.

Medan gruppen repeterade inför Haag lekte Fredis och Irma Tapios döttrar med varandra och blev goda vänner. I början av 1990-talet bildade Hanna-Riikka Siitonen och Nina Tapio duon Taikapeili som fick en stor hit med "Jos sulla on toinen". Båda två har dessutom sjungit i kören bakom flera finska bidrag genom åren.

Matti "Fredi" Siitonen avled i april 2021 i en ålder av 78 år.

Uppdaterad 24 april 2021

Fredi & The Friends / Pump pump (Finland 1976)
11:e plats av 18 bidrag i Haag

Probudi me / Kroatien 1997

I det nyligen självständiga Kroatien var det liv och rörelse inom popmusiken och kreativiteten låg på topp. Till stor del studerade man vad som låg på listorna på andra håll och så kopierade man andras idéer och ljud tills man slutligen hittade något eget.

Det fanns flera fina sammanhang att visa upp produktionen på. Landet hade en mängd olika sångfestivaler som gavs stort utrymme i media, men den främsta bland dem alla var Dora - den nationella uttagningen till ESC. Landets ledning hade identifierat det som mycket viktigt att Kroatien skulle visa sig från sin bästa sida i alla tänkbara sammanhang och ESC var en arena där man hade all möjlighet att briljera på riktigt.

E.N.I var en kvartett tonårsflickor som helt klart satts ihop med Spice Girls - världens just då största och mest inflytelserika popfenomen - i åtanke. De hade släppt ett par singlar men deras seger i Dora kom som en stor och positiv överraskning. "Probudi me" ("Väck mig") kändes pigg och fräsch och relevant.

Medlemmarna i E.N.I hade handplockats ur ungdomskören Putokazi, precis som Kroatiens första representanter Put 1993, men hade fått en mycket mindre präktig image. Gruppens video låg helt rätt i tiden och fick flera journalister att utse kroaterna till en av de största förhandsfavoriterna.

Allt verkar ha gått vägen ändå fram till den stora direktsändningen i Dublin där nerverna verkar ha övergett Balkans Spice Girls. Plötsligt lät det tunt och andfått samtidigt som ljudmixningen inte verkar ha varit på topp och helt plötsligt gick poplåten Europa förbi.

Ironiskt nog verkar den kroatiska delegationen ha låtit bli att byta poäng på det sätt de annars gjorde - helt tydligt har man bytt med Malta men annars ser poängen ut att vara i ordning - och den slutliga placeringen blev ett riktigt fiasko med tanke på de uppskruvade förväntningarna.

Floppen till trots fortsatte Elena, Nikolina, Iva och Ivona att sjunga framgångsrikt tillsammans och fick en betydligt längre karriär än de riktiga Spice Girls. De har även engagerat sig politiskt och framträdde tidigt på Zagrebs pridefestival. Än idag uppträder E.N.I tillsammans när lusten faller på men de har inte släppt ny musik sedan 2012.



E.N.I / Probudi me (Kroatien 1997)
17:e plats av 25 bidrag i Dublin

Everything / Grekland 2006

Anna Vissi hade haft en ganska bra karriär också tidigare men i början av 1990-talet hittade hon en ny växel och gick snabbt från att vara en popsångerska i mängden till att bli den obestridda drottningen av grekisk musik. Hon spelade musikal, hennes skivor sålde i ofantliga mängder och hon hade gjort ett par åtminstone ganska lyckade försök att slå sig in på den internationella marknaden.

När Grekland för första gången skulle stå värd för ESC kunde hon inte motstå frestelsen och när ERT erbjöd henne att sjunga samtliga låtar i den nationella finalen beslutade hon sig för att ställa upp en tredje gång efter 1980 och 1982.

Trots att Anna tidigare försökt övertyga den utländska skivpubliken med mer poppiga låtar - som "Everything I Am" och "Call Me" - matchades balladen "Everything" fram som vinnare av den grekiska finalen. Bidraget var storslaget och bombastiskt och gav sångerskan stort utrymme för att demonstrera sina vokala färdigheter.

Videon var påkostad och snygg men också kontroversiell. Många ansåg att den målade en för negativ bild av Grekland och inte minst av grekiska män.

Inför finalen hade grekisk media endast ögon för den egna kandidaten och det var lätt att tro att Anna Vissi stod inför en promenadseger. Kanske att självförtroendet tog över en smula och när det väl gällde spelade superstjärnan över en hel del på scenen och framstod inte alls som någon självklar kandidat.

Poängräkningen blev ett bryskt uppvaknande för hemmapubliken och "Everything" var aldrig i närheten av att blanda sig i någon toppstrid. Till slut blev det inte ens personbästa för Anna Vissi. Det spelar kanske inte så stor roll när man är sitt lands största stjärna och än idag består populariteten.

Däremot tog Anna Vissi en paus i sitt samarbete med ex-maken Nikos Karvelas (som skrivit "Everything" och de flesta av hennes stora hits) och de skulle inte göra musik tillsammans på nytt förrän de släppte "Agapi ine esi" fyra år senare.



Anna Vissi / Everything (Grekland 2006)
9:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

Theater / Västtyskland 1980

Katja Ebstein hade blivit en riktig institution inom den tyska underhållningen och stod stadigt med ena benet inom schlager och med det andra i en mer anspråksfull och seriös ådra. Under slutet av 1970-talet skulle hon ägna sig alltmer åt projekt med hög kvalitet och konstnärliga ambitioner men som kanske inte drog riktigt samma publik som de enklare refrängerna.

Tidigt hade Katja Ebstein insett att man kunde köpa sig artistisk frihet genom att spela in mer publikfriande material som publiken ville köpa och som höll skivbolagen på gott humör. I slutet av decenniet skrev hon kontrakt med jätten Ariola och påbörjade ett fruktbart samarbete med den omåttligt framgångsrike Ralph Siegel.

Tillsammans gjorde de skivan "Glashaus" som blev en stor succé. Singeln "Dann heirat doch dein Büro" blev populär och krattade i arenan för Katjas comeback i den tyska finalen.

Det blev strid på kniven mellan Katjas "Theater" och Costa Cordalis "Pan" - en annan av Siegels låtar. I en av alla tiders mest pinsamma tv-ögonblick ropade programledarna dessutom ut fel vinnare.

För att göra telefonomröstningen mer spännande gavs flera mellanresultat. När det sista av dessa lästes upp glömde programledarna bort att man ännu inte hade räknat alla röster utan ropade ut Costa Cordalis till vinnare. Misstaget korrigerades snabbt men skadan var redan skedd och Cordalis var förkrossad.

Inför finalen i Haag seglade Katja upp som en av storfavoriterna och än en gång förbättrade hon sitt lands bästa placering. Ända in i det sista hade hon chans att vinna innan Belgiens jury gav segern till Johnny Logan och Irland.

Låten spelades in på flera språk och skivan blev populär i flera länder med en av de bästa låtarna från "Glashaus" som B-sida, även den inspelad även på engelska och franska.

Katja hade lyckats med sitt uppsåt och fortsatte arbeta till och från med Ralph Siegel för att däremellan bjuda publiken på material med mer tuggmotstånd. Med åren har hon alltmer utvecklats till att skådespela vid sidan av sången och är en av alla tiders mest framgångsrika kvinnliga artister i Tyskland.



Katja Ebstein / Theater (Västtyskland 1980)
2:a plats av 19 bidrag i Haag

Ce soir-là / Monaco 1960

François Deguelt hade flyttat till Paris för att slutföra sina studier och arbetade som bäst på en examen i filosofi då längtan till ett liv på scenen tog över. Han började sjunga i en kabaré på Montmartre för att sedan turnera Frankrike runt. 

Med tiden började han skriva egna sånger och 1956 tilldelades han ett av den franska musikvärldens tyngsta pris - av akademien Charles-Cros - för en av sina EP-skivor.

1958 tvingades han ta en paus från karriären och kasta sig ut i en brutal verklighet då han kallades in för militärtjänstgöring och stationerades till Algeriet, där den franska armén redan i tio år utkämpat ett blodigt krig för att hindra det nordafrikanska landet från att bli självständigt. Mer blod skulle flyta innan fransmännen gav slaget förlorat 1962.

Nyligen hemkommen från Algeriet valdes han ut att representera Monaco vid ESC i London. Det lilla furstendömet hade debuterat året innan och kommit på allra sista plats, så nu gällde det att sikta lite högre.

"Ce soir-là" ("Den där kvällen") var en snygg och effektiv chanson som landade på bronsplats i ESC och som hjälpte till att återuppliva François Deguelts stjärnstatus. Senare samma år uppträdde han som affischnamn på stora prestigefyllda scener som Bobino och Olympia.

François Deguelt / Ce soir-là (Monaco 1960)

3:e plats av 13 bidrag i London

O mie / Moldavien 2013

Pasha Parfeny och hans livliga bakgrundsgrupp hade gjort succé och blivit mångas favorit i Baku. Det var inte särskilt förvånande att han skulle ställa upp på nytt, men nu nöjde han sig med att skriva en låt och spela piano i bakgrunden.

Istället fick en av hans tidigare körsångerskor ta plats i rampljuset. Aliona Moon (egentligen Munteanu, men det lät kanske inte tillräckligt mycket som ett popstjärnenamn) hade tidigare sjungit i trion Thumbs Up och vunnit flera priset vid olika musikfestivaler runt om i hemlandet och i Rumänien.

Trots att där fanns större förhandsfavoriter vann Pasha och Aliona för andra året i rad och genomförde nu ett ganska ovanligt språkbyte. I den nationella ligan hade man sjungit på engelska men den engelska texten ansågs inte riktigt hålla måttet och man bytte istället till rumänska.

Den engelska originalversionen innehöll en fånig men lite gullig referens till de teorier som spritt över världen om att Mayaindianerna skulle ha förespått jordens undergång i december 2012, så språkbytet var nog ett smart drag.

Den rumänska texten "O mie" ("Tusen") var dessutom mer poetisk och sofistikerad, och Aliona lät betydligt mer självsäker på det egna språket. Ett ganska slagkraftigt argument varför länder hellre borde sjunga på sina egna språk än på halvdan engelska.

Redan i den nationella finalen hade Aliona Moon använt en klänning som man projicerat bilder på, precis som Azerbajdzjan gjort året innan. I Malmö hade man pumpat upp klänningen ett par grader och lät den växa upp i himlen medan eldsflammor steg upp längs med den. Tittarna blev förtjusta - eld och lågor, om man så vill - och placeringen blev densamma som året innan.

Språket som talas i Moldavien är rumänska men enligt 1994 års konstitution var landets enda officiella språk "moldaviska" - en term som använts under sovjettiden för att distansera republiken från Rumänien. 2013 slog Moldaviens högsta domstol fast att landets språk ändå är rumänska och inget annat.



Aliona Moon / O mie (Moldavien 2013)
11:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Portugal no coração / Portugal 1977

Få saker triggar fosterlandskärlek på samma sätt som en revolution. Varje år sedan 1974 - då armén gjort uppror och gjort slut på diktaturen - hade man i sina ESC-bidrag hyllat det egna landet och den nya ordningen på olika sätt.

Den nya friheten skulle visa sig svårare att få till stånd än vad man först hade hoppats på och det sena 1970-talet präglades av politisk instabilitet och politiskt kaos istället för det samförstånd man skulle ha hoppats på.

I den portugisiska melodifestivalen 1977 tog sig friheten uttryck i att tittarna inte bara fick välja vinnare genom att skicka in vykort till RTP - varje bidrag framfördes två gånger av olika artister så att tittarna dessutom fick välja artist.

Vinnarlåten "Portugal no coração" ("Portugal i mitt hjärta") var ännu en oförblommerad hyllning till hemlandet som sträcker ut en hand åt alla och envar, som ger oss bröd och som är hjärtat som bultar i alla våra sånger.

Den hade även framförts av Gemini (Portugal 1978) men det var gruppen Os Amigos som skickades till London. Här syntes två gamla bekanta - Fernando Tordo (Portugal 1973) och Paulo do Carvalho (Portugal 1974) - och sångerskan Ana Bola skulle dyka upp på nytt i kören bakom Portugal 1981.

Trots att man i likhet med Österrikes Schmetterlinge samma år befann sig långt ut till vänster på det politiska spektret verkar portugiserna ändå ha sneglat lite på sina konkurrenter och tagit en del kommersiella hänsyn inför London.

Då årets trend var låtar i discostil snarare än folkmusik arrangerade man helt enkelt om sin låt och öste på med discostråkar i Wembley. Gissningsvis gav satsningen några fler poäng än vad originalet skulle ha gjort men ESC-versionen spelades dessvärre aldrig in på skiva.



Os Amigos / Portugal no coração (Portugal 1977)
Delad 14:e plats av 18 bidrag i London

Bana Bana / Turkiet 1989

Timur Selçuk var en högt utbildad låtskrivare och orkesterledare som snabbt gjorde sig ett namn bland landets mer politiskt orienterade musiker. Under flera år hade han studerat musik i Paris - där hans dotter Hazal föddes - och hade plockat med sig en smak för chanson och dramatik därifrån. Samma år som han återvände till Istanbul hade han dirigerat Turkiets debut i ESC.

Till den turkiska uttagningen 1989 hade han skrivit "Bana Bana" - ett vildsint stycke orientalisk pop om en kvinna som fått nog och som inte längre tänkte finna sig i att bli illa behandlad av den hon en gång älskat. Refrängens många ord betyder fritt översatt "Du kan inte göra så här mot mig". Från början hade sången gått i ett betydligt långsammare tempo, men snabbades upp på uppmaning av Timurs dotter Hazal.

Grup Pan var en tillfällig skapelse bestående av Sarper Semiz, Vedat Sakman, Arzu Ece och den 16-åriga Hazal Selçuk. Gruppen var i första hand sammansatt för låtens skull och båda sångerskorna tävlade även med varsin sololåt i finalen.

Inför ESC fanns en viss optimism runt det turkiska bidraget. De senaste åren hade hela tävlingens popularitet sjunkit betänkligt och de tävlande låtarna hade svårt att göra sig gällande på listorna efteråt. Kunde det autentiska turkiska anslaget vara en ny väg att gå?

I Lausanne väckte Pan stor uppmärksamhet - inte minst för dirigerande Timur Selçuk och hans yviga stil - och SVT:s kommentator Jacob Dahlin var eld och lågor. Juryn gjorde däremot som de brukade och Turkiet fick nöja sig fem poäng och näst sista plats.

Efter finalen påpekade Arzu Ece att dirigenten ökat låtens tempo ytterligare, något som verkade vara ett ofta förekommande fenomen för de turkiska bidragen. Samma sak hade hänt åtminstone 1982 och 1987. Kort tid efteråt lämnade Arzu gruppen.

Historien var inte riktigt slut här. Säkerligen uppmuntrade av den ofantliga succé Ofra Haza (Israel 1983) nått med singeln "Im nin alu" - som blandade orientaliska rytmer med modern dansmusik - beslöt de svenska hitmakarna Ola Håkansson och Tim Norell, som skrivit Sveriges låt i Lausanne, att göra en remix på "Bana Bana". 

Skivan släpptes på Ton Son Ton - skivbolaget Sonets hippa Londonbaserade etikett som bland annat gav ut Army of Lovers - och marknadsfördes i Sverige genom att gruppen gästade tv-programmet Caramba där Jacob Dahlin intervjuade de tre kvarvarande medlemmarna på turkiska.

Pan / Bana Bana (Turkiet 1989)

21:a plats av 22 bidrag i Lausanne

De eerste keer / Nederländerna 1996

Det blåste nya vindar inför ESC i Oslo 1996 och endast värdlandet var garanterat en plats i finalen medan alla andra kandidater tvingades kvala in genom en intern semifinal anordnad i slutet av mars. Där fick en jury i varje deltagarland rösta på samtliga tjugonio kandidater efter att ha lyssnat på låtarna på kassettband varefter sju bidrag slogs ut utan att någonsin ha visats upp för den internationella tv-publiken.

Nederländerna hade fått stå över i Dublin året innan och när platsen i ESC inte var garanterad verkar de ha dragit ned rejält på såväl budgeten som ambitionerna. Den nationella finalen blev istället en liten studioproduktion - så liten att orkestern inte fick plats utan fick sitta i en annan studio. Däremot fick tittarna mycket sändningstid för pengarna.

Fem artister hade valts ut på förhand och var och en av dem fick en egen privat semifinal under veckan där de fick sjunga sina tre kandidater varav publiken röstade en vidare till lördagens final. Gina de Wit, Clau'dya's, Roland Verstappen, Lucretia van der Vloot samt Maxine & Franklin Brown var de fem som gjorde upp om guldet.

Finalen var ändå något av ett mästerprov på hur man kokar soppa på en spik. Om man gör en billig lågbudgetfinal kan det ändå genomföras snyggt och tv-mässigt. Orkestern som inte fick plats i studion syntes ändå på en mängd tv-skärmar i dekoren, vilket gav ett lätt surrealistiskt intryck och viss rymd till det begränsade utrymmet.

Vinnare blev popsångerskan Maxine och den sjungande polismannen Franklin Brown som inte bara lyckades kvalificera sig för Oslo - de fick en med nederländska mått mätt utmärkt placering och en av de största kommersiella framgångar något bidrag från Nederländerna haft på hemmaplan.

Alla älskade duon Maxine och Franklin utom möjligen de själva. Raskt fortsatte de sina karriärer på egen hand utan att någonsin nå upp till samma höjder på nytt. Ibland återförenas de i olika sammanhang och publiken älskar fortfarande "De eerste keer".



Maxine & Franklin Brown / De eerste keer (Nederländerna 1996)
7:e plats av 23 bidrag i Oslo