1956 - 2019 sändes Eurovision Song Contest årligen utan avbrott. Under de åren har 1564 bidrag framförts i tävlingen. Varje bidrag har sin egen historia. Här bloggar jag om dem alla, ett bidrag i taget.
Trots att han bara var 20 år gammal var Portugals hopp i London redan ordentligt rutinerad. Redan 1963 hade han varit med och bildat Os Sheiks - Portugals egna Beatles med ungdomlig och lätt upprorisk beatmusik med engelska texter på programmet.
Gissningsvis tyckte myndigheterna i det hårt hållna och auktoritära Portugal att det var ganska smidigt att ha en egen beatgrupp att erbjuda ungdomarna istället för att släppa in all möjlig musik från utlandet. De egna artisterna kunde man ju alltid påverka om man ansåg det nödvändigt.
1967 bröt sig Carlos Mendes loss från gruppen för att starta en solokarriär. Han fick en flygande start då han vann den nationella melodifestivalen året efter med den progressiva "Verão" ("Sommar"), med text om en ung man med krossat hjärta som konstaterar att sommaren gått honom förbi och att han varken orkar tänka eller känna innan sommaren kommer tillbaka till honom.
Som ett slags lokal variant på The Kinks ”Sunny Afternoon” låg den helt rätt i tiden men sådant har aldrig hjälpt Portugal särskilt mycket.
I London - där varje lands jury bestod av tio personer som fick ge en poäng var till sin favorit i startfältet - var den här låten på tok för snårig för att nå en framskjuten placering, men Carlos Mendes gjorde ett avslappnat och charmigt intryck och blev populär på hemmaplan.
Lite för populär, tyckte han själv. Trots att Sheiks varit populära hade han bara varit en i gänget där - nu visste hela landet vem han var, vilket gjorde att han kände sig blyg och helst ville gå och gömma sig för folk.
Han blev inte mer blyg än att han fortsatte spela in populära skivor och att ge sig in i Festival da Canção på nytt. 1972 vann han på nytt och representerade Portugal än en gång.
Carlos Mendes / Verão (Portugal 1968)
Delad 11:e plats av 17 bidrag i London
Om man gör bort sig riktigt rejält kan det hända att man bränt sina broar för all framtid och att chansen man ville ha aldrig kommer åter. Sedan finns det vissa som blir lättare förlåtna än andra. Om man är en levande legend är chanserna större att man hör till den där andra gruppen.
Hajrudin Varešanović - mer känd under sitt smeknamn Hari - hade börjat sjunga i olika grupper redan som tonåring och bildade 1985 bandet Hari Mata Hari. Det skulle visa sig att de flesta medlemmarna utom Hari själv var tämligen utbytbara och bandet ombildades med ojämna mellanrum.
Störst framgång hade man efter att ha skrivit kontrakt med kroatiska skivbolaget Jugoton 1988 och nu sålde alla deras album i stora upplagor. När kriget bröt ut 1991 föll även gruppen sönder och Hari gick in landsflykt.
Hari arbetade hårt under sina år som flykting. Inte minst i Finland, där han lyckades sälja en hel del låtar. Laura Voutilainen (Finland 2002) spelade in ett stort antal av Hari Mata Haris hits på sin debutskiva 1994.
1999 var Hari tillbaka i Sarajevo och vann den bosniska uttagningen till ESC med "Starac i more" ("Den gamle och havet") men diskades då det visade sig att även den låten spelats in i Finland. De ansvariga på bosnisk tv - som redan hunnit spela in en förhandsvideo - var rasande.
Sju år senare verkar den akuta ilskan ha lagt sig, då Hari Mata Hari internt valdes ut att representera Bosnien-Hercegovina. Istället för att låta Hari skriva sig en egen låt hade man bett den framgångsrike Željko Joksimović (2004, 2008, 2012, 2015) om ett bidrag.
Låten fick titeln "Lejla" - precis som Jugoslaviens bidrag 1981, som även det representerat Sarajevo. Hari var alldeles extatisk och beskrev sången som den bästa han hört i hela sitt liv.
En och annan var beredd att hålla med och Bosnien sågs som en riktigt tung vinnarkandidat som med lätthet tog sig vidare från semifinalen. I finalen hade man däremot otur i lottningen och hamnade att sjunga direkt efter reklampausen, något som förtog en aning av sångens styrka.
Sedan 2013 lottar man inte längre startordningen utan låter producenterna bestämma startordningen så att man ska få ett bättre tv-program där alla låtar ska få en så bra startposition som möjligt. Det systemet hade kanske hjälpt Hari och "Lejla" på traven.
Tredjeplatsen förblir Bosnien-Hercegovinas bästa placering och Hari förblir en av sitt lands stora stjärnor. Det har flera gånger ryktats att han skulle försöka sig på ESC än en gång, men hittills har det inte blivit något med den saken.
Gamla meriter är inte värda någonting i ESC. Frankrike hade varit ett förkrossande framgångsrikt land genom historien och den franska musikindustrin hade producerat inte färre än tio vinnare: 1958, 1960, 1961, 1962, 1965, 1969, 1971, 1973, 1977 och 1983. Men det var då, det. Någon gång på 1990-talet gick det rejält med grus i maskineriet och inte en enda låt på franska hade placerat sig bland de tre främsta sedan Schweiz 1993.
I Frankrike orkade pressen knappt ens skratta åt tävlingen och att den regionala kanalen France 3 hållit i trådarna hade verkligen inte gjort situationen bättre. 2015 flyttades ESC tillbaka till den större kanalen France 2 igen.
Inte för att det märkts någon skillnad. Det nya teamet hade varit lika aningslöst som det gamla gänget och det första försöket blev en riktig flopp. Man flyttade runt portföljerna på nytt och landets nya delegationschef Edoardo Grassi visade sig fast besluten att bättra på de franska resultaten.
Internt valde man ut låten "J'ai cherché" ("Jag har sökt"), den andra singeln från Amir Haddads första franskspråkiga album. Amir var född i Paris men utvandrade som åttaåring till Israel, där han startade en första karriär samtidigt som han utbildade sig till tandläkare. En hebreisk version av Patrick Bruels "J'te l'dis quand même" öppnade en del dörrar och fick honom att söka sig tillbaka till sitt gamla land. Han ställde upp i franska The Voice och kom trea till slut.
Den här gången klaffade planen. Frankrike seglade upp som en av de största favoriterna att vinna finalen i Stockholm och Amir blev tidningarnas älskling hemma i Frankrike.
Allting klaffade åtminstone utanför scenen. Amir visade sig vara något av ett frågetecken - i flera sammanhang hade han sjungit sitt bidrag ganska dåligt och när repetitionerna började i Globen gav han ett lojt och nästan ointresserat intryck. Det tog sig under veckan men inte bjöd han på det fyrverkeri de flesta hoppats på.
Det straffade sig i omröstningen. I den nya röstningssekvensen - där jurygruppernas röster redovisades först innan tittarnas poäng lästes upp i en enda klump - låg fransmännen trea efter juryn men kom "bara" på nionde plats hos tittarna.
Den slutliga placeringen var en liten besvikelse men samtidigt Frankrikes bästa notering sedan 2002. Amirs album sålde dubbel platina och hans låtskrivare Nazim Khaled skulle få förnyat förtroende året efter.
Amir / J'ai cherché (Frankrike 2016)
6:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm
Ända sedan Marie N tagit hem segern med sin lättglömda men välkoreograferade trall i Tallinn 2002 hade en sak stått glasklar för de flesta: om man ville lyckas i ESC och stanna kvar i tittarnas minne var det en bra idé att satsa på det visuella och kanske ta i lite extra.
Krassimir Avramov (född 1972 i Sliven) skulle ta i mer än de flesta. Han hade en skolad operaröst och ställde upp med "Illusion" - ett dramatiskt stycke operapop som i sin studioversion och med sin påkostade video kändes som en möjlig outsider.
Panelen i "Inför Eurovision Song Contest" på SVT skruvade exempelvis på sig och undrade om operabulgaren skulle kunna tänkas stjäla röster från det egna hoppet Malena Ernman. Man skulle inte ha behövt oroa sig.
Väl på plats i Moskva hade Krassimir styrt ut sig i något slags superhjältedress - komplett med cape och allt - och omgivit sig med tre våldsamt överspelande och gapiga körsångerskor. Som om detta inte skulle ha räckt fanns även två stycken dansare på styltor med på scenen. Jajamensan. Styltor.
Olyckligtvis var Krassimir inte ensam om att spela superhjälte i sin semifinal - Tjeckien hade redan gjort samma grej några minuter tidigare. Till Bulgariens försvar ska sägas att deras låt ändå var den bättre av de två.
Det hjälpte inte alls. Det överlastade bulgariska ekipaget välte i direktsändning och man missade finalen än en gång. Krassimir har ändå fortsatt sjunga och har släppt ett antal singlar efter Moskva utan att bli någon av sitt lands större stjärnor.
Krassimir Avramov / Illusion (Bulgarien 2009)
16:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Moskva
Som något slags modern israelisk Snoddas slog Rita Yahan-Farouz igenom över en natt. Allt som krävts var en stark låt, en iögonfallande och något för stor gul jacka och en närmast provocerande scennärvaro. Trots att "Shvil habricha" ("Flyktväg") inte vann Kdam Erovizion 1986 blev den en stor hit och plötsligt visste hela Israel vem Rita var.
Hon var född i Iran 1962 och flyttade till Tel Aviv med sin familj som åttaåring och började sjunga i ett band då hon gjorde sin militärtjänst. 1985 hade hon börjat samarbeta med Rami Kleinstein som stod bakom hennes bidrag till Kdam såväl som Ritas första album som raskt sålde över 120.000 exemplar. Rami och Rita gifte sig 1988.
1990 beslutade det israeliska tv-bolaget IBA att lägga sin nationella final på is - möjligen för att den favorittippade gossopranen Gili Netanel inte lyckats så bra som förväntat i Lausanne året innan - och valde istället ut Rita som representant. För första gången sedan 1977 valdes även låten helt internt.
"Shara barechovot" ("Sjunger på gatorna") - en sång om att bryta upp och lämna allt man älskar - var en ovanlig och krävande komposition som stod ut rejält i startfältet i Zagreb. Trots ett starkt och övertygande framträdande var jurygrupperna underligt nog inte alls med på noterna. Det blev bara spridda ströpoäng och Israel fick sin dittills näst sämsta placering. Efter det nederlaget tog Rita en liten paus i karriären och slickade såren.
Publiken struntade i att Europa inte förstått sig på Rita: hennes nästa skiva blev en monumental succé och ledde till en omfattande och kritikerrosad turné. Sedan dess har hon gått från klarhet till klarhet och befäst sin ställning som en av Israels mest älskade artister. 2007 gick Rita och Rami Kleinstein skilda vägar såväl privat som artistiskt.
De senaste åren har Rita sökt sig tillbaka till sina iranska rötter och spelat in musik på persiska. Singeln "Shane" gjorde stor succé 2011 och gjorde henne till stor stjärna också i Iran, vilket är något helt oerhört för en israelisk artist - inte minst med tanke på att hennes skivor är förbjudna där.
Rita / Shara barechovot (Israel 1990)
18:e plats av 22 bidrag i Zagreb
Grekisk tv hade kört in i en återvändsgränd och visste inte vad de skulle göra med sitt tävlande och hoppade därför av ESC 2000 i Globen. Då borde det rimligen ha uppstått en ledig plats och Slovenien som stod först på reservlistan borde ha bjudits in. Istället bestämde EBU att startfältet bara skulle bestå av 24 bidrag och slovenerna fick stå kvar i utvisningsbåset.
Kanske hade den påtvingade pausen gjort mer nytta än skada. EMA - den slovenska finalen - återkom i en ny och mer ambitiös version än tidigare. Hela tjugotvå bidrag gjorde upp om tolv platser i finalen - tittarna fick välja ut sex stycken och en expertjury utsedd av RTVSLO fick välja ytterligare sex. Startfältet var ett spännande urval av olika stilar och genrer och var på alla sätt imponerande med tanke på Sloveniens ringa storlek i världen.
Lämpligt nog vann en av landets mest etablerade kvinnliga artister. Nuša Derenda hade studerat musik, sjungit i kör och blivit en fena på dragspel innan hon började sjunga i olika grupper. I mitten av 1990-talet ville hon satsa på att bilda familj, vilket underligt ledde till att hennes solokarriär tog fart på allvar.
"Ne ni res" ("Nej, det är inte sant") var skriven av paret Matjaž och Urša Vlašič, som tidigare skrivit Sloveniens bidrag 1998. I ett hårresande svagt och slätstruket startfält stod den engelska versionen "Energy" ut som ett kraftfullt och slagkraftigt inslag och Slovenien räknades till en av storfavoriterna.
Tråkigt nog blev det visuell pannkaka av framträdandet i Parken, då bildproducenten inte alls kunde bestämma sig för vad han ville visa av det slovenska framträdandet. Att publiken vaknade till och jublade märktes inte alls i rutan. Och möjligen var inte heller de styva och stela läderkläderna som användes heller till låtens fördel.
I slutändan fick Nuša inte en enda tolva men den slutliga sjundeplatsen tangerade Sloveniens dittills bästa resultat från 1995 och den inhemska pressen var nöjd. Vid sidan av sin mycket framgångsrika sångkarriär har Nuša även flera gånger agerat programledare för olika program i tv.
Nuša Derenda har ställt upp fyra gånger till i den slovenska uttagningen utan att vinna. Det har gått desto bättre i Slovenska popevka, där hon vunnit två gånger - 2002 och 2012 - och kommit tvåa 2016.
Nuša Derenda / Energy (Slovenien 2001)
7:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn
En och annan som har ställt upp i ESC har med tiden kommit att betraktas som lite mer än bara en enkel arbetare i schlagerfabriken. Idag är Brendan Graham inte bara en av Irlands mest framgångsrika låtskrivare genom tiderna, han har också skrivit tre bästsäljande romaner.
Hans verkligt poetiska ådra hade kanske inte riktigt rivit sig lös än då han skrev "When" - låten som skulle gå segrande ur 1976 års irländska final. En stor och pampig - om än ganska schablonartad - ballad med en text som var minst sagt vag. Vad handlar den om egentligen?
Känslan av att Brendan Graham mer kastat ihop ord än författat en text förstärktes än mer av att man skrev om ett par rader från det att förhandsvideon spelades in till finalen i Haag.
Sångaren Red Hurley hade börjat sin karriär 1969 och hade två år senare fått ett magnifikt genombrott då han tog över mikrofonen i Nevada - ett av landets mest populära showbands (ett slags underhållningsorkestrar som har en hel del gemensamt med Skandinaviens dansband). Hans brittiska skivbolag försökte lansera honom även i Storbritannien, men under 1970-talets många attentat utförda av IRA var det svårt att sälja något irländskt till en engelsk publik.
Trots Red Hurleys stora popularitet på hemmaplan verkar inte Irland ha haft för uppskruvade förväntningar på hans bidrag. Under mitten av 1970-talet hade deltagarländerna möjligheten att hoppa över pausunderhållningen för att istället hälsa på den egna juryn. De irländska ledamöterna tyckte att Red sjungit bra men trodde inte att han skulle slå sig in bland de fem bästa.
Det var han ganska långt ifrån att lyckas med. Tiondeplatsen är ganska typisk för Irland på 1970-talet. Man skickar något kompetent och stabilt men ospännande och får en placering därefter.
Red Hurleys karriär stannade av på 1990-talet men han gjorde stor comeback 2003 och ses idag som en av sitt lands mest framgångsrika artister någonsin. Brendan Graham skulle komma tillbaka till ESC tre gånger till - 1985, 1994 och 1996 - och bli en av få upphovsmän som vunnit två gånger.
Red Hurley / When (Irland 1976)
10:e plats av 18 bidrag i Haag
Ville Haapasalo - finsk skådespelare med stor framgång i Ryssland - berättade i en intervju om när han deltog i den ryska versionen av Dancing On Ice, där han slutade på andra plats. Han var så positivt överraskad av att bli röstad vidare vecka efter vecka och sa till någon i produktionen hur roligt det var att vara så uppskattad av tittarna.
Personen hade bara tittat underligt tillbaka på honom och frågat vad tittarna hade med saken att göra. Visst ordnades det en telefonröstning, men det var producenterna som bestämde vem som åkte ut och vem som blev kvar. Med den anekdoten bakom örat är det ett mysterium hur den ryska finalen 2005 kunde sluta så som den gjorde.
Trettio bidrag spreds ut över tre direktsända semifinaler. Varje semifinal genomfördes tre gånger för att passa landets många tidszoner och i den sista sändningen - riktad mot den europeiska delen av Ryssland - fick man det verkliga resultatet och de tre riktiga finalisterna ropades ut.
Ett gäng experter hade halva makten medan tittarnas röster skulle utgöra femtio procent av resultatet. Trots att finalen innehöll en del kända och etablerade namn - en stjärna i vardande vid namn Dima Bilan och den kraftigt favorittippade Anastaia Stotskaya - vanns hela härligheten av en relativt okänd talang från Vitryssland.
Natalja Podolskaja ville egentligen tävla för sitt eget land - hon lär ska ha tackat nej till att sjunga i den brittiska finalen 2004 av den anledningen - men när hon fått stryka i den vitryska finalen gick hon över gränsen till Ryssland istället. Hon påbörjade ett samarbete med producenten Viktor Drobysh som också stod bakom hennes tävlingslåt.
Vems finger som än avgjort finalen till Podolskajas fördel så fungerade det inte till Rysslands fördel. Trots ett starkt och närvarande framträdande i Kiev - där Ryssland var färdigt kvalificerade till finalen - var låten lite för monoton och intetsägande i ett startfält där rock av olika hårdhet var på modet och förekom flitigt.
Det som fick låten att stå ut lite grann var texten som berättade om ett USA som älskar sina vapen mer än sin barn och där det är svårt att känna sig trygg.
Natalja Podolskaja har fortsatt satsa på den ryska marknaden och bytte till ryskt medborgarskap 2008.
Natalja Podolskaja / Nobody Hurt No One (Ryssland 2005)
15:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev
Grekernas slumrande kärlek till Eurovision Song Contest hade flammat upp med besked då Antique kommit trea i Köpenhamn 2001 - landets dittills bästa placering - men trots att tittarna nu var ordentligt med på tåget hade det gått dåligt såväl 2002 som 2003. Det var dags att hitta på något mer speciellt.
ERT bestämde sig för att ersätta sin nationella final med Eurostars - en talangjakt inspirerad av såväl Idol som Operación Triunfo - där nya ansikten och okända förmågor skulle få tävla om att representera Grekland i Istanbul. Vinnaren Apostolis Psichramis skulle sedan få sjunga tre låtar i ett program där det slutliga bidraget valdes ut.
Kanske tyckte man inte att vinnaren höll måttet men med kort varsel ställdes slutfinalen in. Istället meddelade ERT att man internt valt ut stjärnan Sakis Rouvas och låten "Shake it". Som tröstpris fick Apostolis åka med till Istanbul som körsångare tillsammans med tvåan och trean från Eurostars.
Den utvalda låten var verkligen i enklaste laget men slog an en sträng hos publiken. Sakis gav sitt land en ny tredjeplats och "Shake It" blev alla tiders mest sålda singel i Grekland.
Sakis Rouvas befäste sin plats som en av de tyngsta namnen inom grekisk showbiz och när Aten stod värd för ESC 2006 var han programledare. 2009 var han tillbaka i tävlingen på nytt som sitt lands representant.
Sakis Rouvas / Shake It (Grekland 2004)
3:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul
Idag vajar en skog av regnbågsflaggor i publiken då Eurovision Song Contest avgörs. Så var det då rakt inte 1956, då Dany Dauberson äntrade scenen i Lugano för att sjunga "Il est là", det andra av Frankrikes två bidrag i tävlingen.
I de flesta av de sju deltagarländerna var manlig homosexualitet ännu en straffbar handling. I Frankrike fanns inget förbud i lagen men samhället var allt annat än accepterande och den relativa öppenhet som funnits mellan krigen motarbetades hårt och effektivt av den konservativa katolska kyrkan som åter vunnit ny mark i fredstid. Kvinnlig homosexualitet sågs aldrig som lika farlig eller samhällsomstörtande men möttes med minst lika lite förståelse.
Den unga Dany Dauberson växte upp i Creusot i mellersta Frankrike och sågs som underlig och okvinnlig av sin omvärld. Hon var lång (175 cm), hade djup röst och uppvisade ett totalt ointresse för killar.
Vissa källor antyder att hon i en annan tid och under andra omständigheter möjligen skulle ha identifierat sig som en man och kunde i så fall anses vara den första transpersonen i ESC. Det är naturligtvis ren spekulation och något som ingen annan än Dany Dauberson själv hade kunnat avgöra.
Hur som helst slogs hennes tillvaro i spillror då det blev allmänt känt att hon hade ett förhållande med en lokal skådespelerska. Skandalen var total, hennes familj var i uppror och själv flydde hon till Paris. Där började hon sjunga på allvar och blev hjälpt på traven av den öppet lesbiska Suzy Solidor - en legend inom fransk hbtiq-kultur.
Dany blev omtalad och uppskattad men saknade eget låtmaterial. Då hennes ESC-bidrag inte vann gjordes det aldrig någon skivinspelning av det. Hon gav ändå ut ett par skivor, spelade med i ett par filmer och uppträdde då och då i tv.
I början av 1960-talet fann hon kärleken i den nästan tio år yngre Nicole Berger, som blivit mycket populär i en dramaserie på fransk tv. Deras förhållande verkar ha varit förvånansvärt öppet för sin tid och alla inom nöjesbranschen visste att de båda var ett par.
I april 1967 råkade de ut för en allvarlig bilolycka. Nicole - som körde bilen - avlider några dagar senare till följd av sina skador. Dany återhämtade sig aldrig helt, varken från sina fysiska skador eller från förlusten av sin partner. Det blev också början till slutet på hennes karriär som sångerska.
Dany Dauberson avled 1979 i en ålder av 54 år. Hon och Nicole Berger är inte begravda tillsammans.
Dany Dauberson / Il est là (Frankrike 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano
Om en karriär går i stöpet kan man alltid försöka sadla om och se om man kan bli framgångsrik på något annat sätt. Julio José Iglesias de la Cueva var vid sidan av sina juridikstudier en lovande fotbollsmålvakt och spelade för Real Madrid Castilla i den spanska B-ligan. En svår bilolycka 1963 satte stopp för målvaktandet och Iglesias fick tillbringa två år i konvalescens innan han kunde gå igen.
Enligt legenden skaffade en av hans sjuksköterskor fram en gitarr till patienten så han kunde öva upp motoriken i sina händer på nytt. Så upptäcktes hans musikaliska ådra och snart nog ställde han upp i den klassiska sångfestivalen i Benidorm. Hans bidrag blev en hit och hans debutalbum slog även det an hos publiken.
Efter att det gjorts en film om hans liv och öde ställde han upp i den spanska uttagningen till ESC med den egenhändigt komponerade "Gwendolyne", tillägnad hans första flickvän. Möjligen inget oförglömligt låtbygge men Julio fick åtminstone visa upp sina imponerande röst inför hela Europa.
Gissningsvis öppnade deltagandet i Amsterdam dörrar och snart fick sångaren sin första internationella hit med "Un canto a Galicia". En hit ledde till en annan och efter att Julio flyttat till Florida 1979 började hans skivbolag satsa hårt på den amerikanska marknaden. Det tog några år men 1984 gick två duetter - "To All The Girls I've Loved Before" med Willie Nelson och "All Of You" med Diana Ross - upp i de högre regionerna av Billboards olika topplistor.
Idag är han en av musikhistoriens tio mest framgångsrika artister och ingen annan europeisk solosångare har sålt fler skivor än han. Inte illa för ett slocknat målvaktslöfte. Även två av hans barn - Julio Iglesias Jr och Enrique - är framgångsrika artister.
Julio Iglesias / Gwendolyne (Spanien 1970)
Delad 4:e plats av 12 bidrag i Amsterdam
Kanske hade de gamla farbröderna i juryn slutligen förstått vinken då de för tredje året i rad valde fram en poppigare låt framförd av en kvinnlig vokalist? "Nuk mundem pa ty" ("Jag kan inte leva utan dig") verkade även vara skriven med ESC i åtanke då den faktiskt var ganska exakt tre minuter lång. Allt man behövde göra inför Oslo var att putsa arrangemanget och skriva en engelsk text.
Juliana Pasha var en kraftfull sångerska och hade redan ett par bra placeringar från Festivali i Këngës sedan tidigare, bland annat hade hon året innan kommit tvåa i duett med Luiz Ejlli (Albanien 2006). Hon fyllde 30 under repetitionsveckan i Oslo och flankerades på scenen av en uttrycksfull violinst och tre oändligt stencoola amerikanska körsångerskor.
På presskonferenserna avslöjade Juliana Pasha att hennes drömprojekt var att spela in en skiva med religiös musik. Hon är själv kristen och hennes tro betyder mycket för henne.
Det gör henne ganska ovanlig i Albanien. Majoriteten av albanerna är sunnimuslimer men i en gallup svarade 63% att religion betyder väldigt lite för dem. Under kommunisttiden var all religiös utövning förbjuden i lag men redan på 1930-talet satsade man på att byta ut alla religioner mot albanism, ett slags organiserad fosterlandskärlek.
Då man satsat så hårt på att motverka religion är det kanske lite underligt att Tiranas flygplats är uppkallad efter världens antagligen mest kända albanska katolik - Moder Teresa.
Juliana Pasha tog sig till final och landade på en helt godkänd sextondeplats där. Senare samma år vann hon den populära Kenga Magijke-festivalen, än en gång i duett med Luiz Ejlli.
Vid sidan av musiken har hon engagerat sig i en kampanj mot den blodshämnd - gjakmarrja - som fortfarande förekommer i Albanien, där släkter hamnar i fejd med varandra och människor mördas för att återupprätta en annan familjs heder.
Juliana Pasha / It's All About You (Albanien 2010)
16:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo
Vem som skulle representera Slovakien i ESC 1996 var länge oklart. Källor på nätet hävdade att landets egna 2 Unlimited - MC Erik & Barbara som släppt singlarna "Save The Jungle" och "U Can't Stop" i flera länder - blivit utvalda, men den som slutligen skickades iväg var Marcel Palonder.
Han hade bott utomlands i flera år. Han hade studerat musik i Frankrike och sjungit opera i Monaco och kom tillbaka hem efter att hans land Tjeckoslovakien fredligt delat upp sig i två delar vid nyåret 1992/1993. Han bildade gruppen Accidents Happen och verkar ha skaffat sig ett par goda kontakter vid slovakisk tv.
"Kým nás máš" var en behaglig men något profillös ballad och det förvånade en och annan bedömare när den tog sig genom nålsögat i den interna semifinal som anordnades inför Oslofinalen när en del mer profilstarka länder - främst Tyskland - valdes bort.
I Oslo sågs Slovakien som en av de tyngsta kandidaterna till sistaplatsen. I en av de mest korrupta omröstningarna i tävlingens historia hade Slovakien tydligt bytt till sig en hög poäng av Malta medan resten av deras ströpoänger ser rätt trovärdiga ut.
Spaniens ökända poänguppläsare Belén Fernández de Henestrosa lyckades i sin vanliga lätt förvirrade stil ge Marcel Palonders två poäng till Tjeckoslovakien, ett land som inte funnits på kartan på ett par år.
Slovakien är idag en etablerad demokrati men 1996 var man inte riktigt där än och tydligen togs den svaga placeringen i Oslo emot ganska dåligt på hemmaplan. När Marcel Palonder senare samma år uppträdde vid ett evenemang för ESC-fans avslöjade han att han än en gång flyttat utomlands då han inte längre kände sig så välkommen hemma.
Marcel Palonder / Kým nás máš (Slovakien 1996)
18:e plats av 23 bidrag i Oslo
Olika länder har lite olika definitioner av vad framgång är i Eurovision Song Contest. Ungern hade tagit sig till final både 2011 och 2012 och den nya nationella finalen A Dal ("Sången") hade blivit pop bland publiken. Ungern som så många gånger hoppat av tävlingen verkade nu ha bestämt sig för att stanna kvar.
Nu byggde man dessutom ut A Dal jämfört med året innan. 30 låtar valdes ut och placerades ut i tre stycken kvartsfinaler. Från varje kvartsfinal fick expertjuryn - bestående av bland andra Magdi Rúzsa (Ungern 2007) och Alex Rakonczai (Ungern 1997, 2008, 2011) - välja tre låtar vidare medan tittarna fick välja ytterligare tre.
Via två semifinaler valdes de slutliga åtta finalisterna ut: två av juryn och två av publiken i varje semifinal. Totalt fokus lades i programmet på expertjuryns poäng, vilket bäddade för en stor överraskning i finalen.
Att ByeAlex (Alex Márta) var publikens stora favorit hade inte märkts alls i programmen och när domarna i ensamt majestät fick välja fyra superfavoriter för tittarna att utse den slutliga vinnaren bland kom "Kedvesem" ("Min älskling") på fjärde plats, långt efter de tre andra.
Superfinalen avgjordes enbart av tittarnas SMS-röster och fler hakor föll när den rätt introverta och lätt hypnotiska vinnaren kungjordes.
Tittarna visade sig ha helt rätt. Ungern blev en snackis inför finalen i Malmö, inte minst efter att ByeAlex bett att få sjunga en del av sin låt på svenska. Hans gitarrist Dániel Kővágó hade bott i Finland som liten och lärt sig svenska där, och skrev en svensk text. EBU menade att förfrågan kom för sent och sade nej.
"Kedvesem" tog sig inte bara till final utan slog sig slutligen in bland de tio bästa, blev en stor hit på hemmaplan och tog sig in i lägre regionerna av flera andra länders topplistor.
ByeAlex var nu rejält etablerad för den ungerska publiken och har fortsatt sin karriär. Någon mer listetta har det inte blivit men han har förblivit synlig i många olika sammanhang. 2014 debuterade han som romanförfattare.
ByeAlex / Kedvesem (Ungern 2013)
10:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö
Det hade gått bra för Roberto Bellarosa både i ESC och efteråt och Valloniens public service RTBF (Radio-Télévision belge de la Communauté française) beslöt sig än en gång för att välja sin representant bland deltagarna i det egna flaggskeppet The Voice Belgique.
Att anordna en gemensam belgisk variant av The Voice var aldrig att tänka på. Belgarna blickar sällan över den hårda språkgränsen så båda språkområdena har sin egen variant. RTBF har dessutom inte råd att dela med sig. Konkurrensen från franskspråkiga kanaler i Frankrike är enorm och man har relativt svårt att nå ut till de egna tittarna.
När Loïc Nottet var riktigt liten hade han bett sina föräldrar att få sluta spela fotboll och börja dansa istället. När han tävlade i The Voice kallades han snabbt "Billy Elliot från Charleroi" och hans mycket speciella röst gjorde honom snabbt till en favorit. Till slut blev han tvåa i tävlingen.
Efter det skyndade han långsamt ett tag och satsade på sina studier innan han släppte en snygg och ambitiös video på en cover av "Chandelier". Sia själv reagerade positivt på den och RTBF valde ut unge Nottet att tävla i ESC.
Loïc visste väldigt lite om Eurovision Song Contest - han kände till Conchita men hade ingen aning om att Abba varit med - och det kanske var bra då han skrev sin låt. "Rhythm Inside" var den första låt han skrivit och fått utgiven. Texten var skriven av Beverly Jo Scott som varit hans coach i The Voice.
Den unge talangen hade inte bara skrivit sin låt, han hade också varit med och designat kläderna och den visuella helheten. Dessutom hade han koreograferat sitt nummer.
I Wien gick satsningen hem och den nyss 19 år fyllda Loïc tog sig till final som en av storfavoriterna. Till slut blev det en fjärdeplats - Belgiens bästa placering sedan 2003.
Loïc fortsatte att skynda långsamt men ställde upp i franska Let's Dance senare samma år och vann hela tävlingen. 2016 släppte han sitt debutalbum.
Loïc Nottet / Rhythm Inside (Belgien 2015)
4:e plats av 27 bidrag (final) i Wien
På vadslagningslistorna hade hon varit den stora favoriten att vinna och hon hade gett det självständiga Slovenien dess allra bästa placering 1995. Det skulle inte slovenerna glömma i första taget och Darja Švajgers karriär rullade på med stor framgång.
Man kan undra om hon kände för att försöka förbättra sitt personliga rekord eller om den inhemska finalen bara var ett sällsynt bra tillfälle att få sjunga i tv i ett litet land, men snart nog var hon tillbaka i startlistan. Hon hade tävlat 1997 och 1998 innan det blev seger på nytt 1999.
"Še tisoč let" var ännu en stor och atmosfärisk ballad, skriven av samma upphovsman som signerat hennes bidrag i Dublin fyra år tidigare.
Det skulle visa sig att tre av de nyligen genomförda regeländringarna skulle påverka den här låten på olika sätt. Till att börja med hade sångspråket släppts fritt och texten översattes till engelska, vilket fungerade riktigt bra.
Vad som fungerade lite sämre var att orkestern togs bort. Nog för att den irländska orkestern fått "Prisluhni mi" att låta oväntat platt, men lite riktiga stråkar och äkta blås hade gjort den slovenska låten gott.
Det största problemet för Darja var ändå att juryn ersatts med telefonröstning i alla länder utom fyra. Tre av fyra jurygrupper hade Slovenien bland de sex bästa medan balladen gått de flesta tittare över huvudet på en första lyssning. Det kan också bero på att den vanligen så säkra sångerskan hamnade lite fel i sista refrängen och lät andfådd och oskarp.
"For A Thousand Years" hamnade precis utanför topp tio och är lite bortglömd i hemlandet idag. Darja Švajger är fortfarande en älskad och efterfrågad artist som ofta deltar i Slovenska popevka - den inhemska varianten av Sanremo om man så vill - och 2014 vann hon med "Sončen dan".
Darja Švajger / For A Thousand Years (Slovenien 1999)
Bosnisk tv hade valt sina representanter internt såväl 2006 som 2007 och efter två vackra och framgångsrika ballader bestämde man sig för att visa en annan sida. Minst sagt. Dags att skicka ett koncentrerat stycke vansinne till ESC.
Elvir Laković var en 36-årig rockpoet från Goražde i sydöstra Bosnien. Som ung hade han studerat musik men blivit uttråkad av skolans inställning till såväl undervisning som till konst och hoppade av. Han studerade också sjukvård under en tid men tog aldrig någon examen.
Kriget drabbade Goražde hårt. De serber som tidigare utgjort en tredjedel av befolkningen lämnade staden, som omringades och besköts hårt av serbiska militären. Elvir stred som soldat i den bosniska armén i flera år.
Efter kriget blev Elvir snart en populär artist i alternativa kretsar och 1998 fick han en första hit på nationell nivå. 2004 flyttade han till New York för att försöka etablera sig där, men kom tillbaka besviken två år senare. Alla dessa erfarenheter tillsammans hjälpte till att forma den nya Laka som fick ett andra stort genombrott med albumet "Zec" 2007.
Nu valdes han ut att representera Bosnien-Hercegovina vid ESC i Belgrad. Tillsammans med sin 14 år yngre syster Mirela, en höna under armen och en smärre armé av bönder i bakgrunden presenterade han sitt bidrag som inte liknade något som tidigare synts och hörts i tävlingen. Dessutom spelade man in en skojig video som underligt nog inte skickades ut som förhandsvideo.
Till Belgrad fick varken bönderna eller hönan följa med. EBU:s regler förbjuder levande djur på scenen, så Laka berättade på sin presskonferens att han istället gjort frikassé av hönan. Istället satsade man på ett tvättstreck och fyra stickande brudar i varierande åldrar.
NRK:s utmärkta kommentator Hanne Hoftun påpekade under semifinalen att stickningarna blivit lite längre för varje repetition. "Om de går till final blir det kanske en färdig tröja till lördagen."
Laka delade sannerligen åsikter - BBC:s Terry Wogan gjorde inget för att dölja sitt hat inför bidraget - men Bosnien tog sig till final och samlade ihop en del höga poäng där.
Laka och Mirela har fortsatt att göra musik ihop med samma surrealistiska och smått hypnotiska stämning - kolla in den fantastiska videon till "Brko" - även om de inte släpper nytt material så ofta. Bosnisk tv verkade nöjda med sitt påhitt och skulle fortsätta höra till de mest intressanta deltagarländerna under de närmsta åren.
Dzmitry Kalduns mamma älskade prinsessan Diana mest av allt och startade en fan-club tillägnad henne hemma i vitryska SSR. När hon blev gravid önskade hon sig en dotter som helst av allt skulle vara lik Diana.
Dima var förvisso en pojke, men den eventuella besvikelsen gav snabbt med sig när alltfler påtalade att gossen faktiskt också liknade den brittiska prinsessan. Dessutom var han en duktig elev i skolan med fina betyg i den mesta. När han representerade Vitryssland i Helsingfors underströks allt detta med besked i den officiella biografin.
Koldun - så transskriberas hans namn från ryska till engelska - satsade sina många talanger till trots slutligen på musiken. Efter att ha tävlat i flera populära talangjakter på rysk tv ställde han upp i den vitryska uttagningen, understödd av ingen mindre än Filipp Kirkorov (Ryssland 1995).
De tre populäraste bidragen i semifinalen - ett valt av tittarna, två av en expertjury - gick vidare till en final några veckor senare. Koldun bestämde sig för att byta ut sin låt mot en helt ny, något reglerna egentligen inte alls tillät. Hans första val var "Get Up" som dessvärre visade sig vara inspelad och utgiven på skiva i Finland, så den fick kalla handen.
Istället lanserade man "Work Your Magic" - en fyndig titel med tanke på att "kaldun" betyder trollkarl på vitryska. Låten försågs med en vansinnigt snygg och påkostad video och seglade upp som något av en favorit inför ESC.
Under repetitionerna sjöng Koldun ganska surt och skakigt. Trots att inte alla toner satt riktigt där de skulle gick låten hem och Vitryssland tog sig till final för allra första gången.
Framgången till trots avbröt Koldun samarbetet med Kirkorov och bildade så småningom eget skivbolag istället. Där gav han förmodligen bort sin chans till en riktigt stor karriär på den ryska marknaden. Han har lyckats bra ändå med många hits, men han tar sig aldrig allra längst upp på hitlistorna.
Koldun berättade i en intervju att han lider av vad han själv kallar mutationer: hans hår förändras och byter färg av sig självt. Sångaren är övertygad att det är en effekt av nedfallet efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986. 70 procent av det radioaktiva nedfallet från Tjernobyl landade i Vitryssland, men landets auktoritära ledning ignorerar riskerna än idag.
I november 2019 bestämde det svenska utrikesdepartementet att landet ifråga ska heta Belarus även på svenska men då den här bloggen enbart handlar om bidrag som tävlat före det officiella bytet används Vitryssland istället.
Koldun / Work Your Magic (Vitryssland 2007)
6:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors
Det hade gått så fantastiskt bra för lilla Lettland i Eurovision Song Contest. Först hade man kommit trea med BrainStorm i Stockholm för att sedan vinna hela kalaset på tredje försöket. Vinnarlåten hade inte blivit någon hit, men vem brydde sig om det? Nu skulle man få visa upp sig för hela världen.
Det skulle visa sig vara lite svårare än man tänkt sig. I det ännu ganska korrupta Lettland var det svårt att få kontrakt underskrivna och arrangemang genomförda och till slut tappade EBU tålamodet. Med mindre än två månader kvar till sändning klev man in och tog kontrollen över programmet och kopplade bort ett stort antal av de ansvariga från LTV.
Det var en riktig nesa, men man kunde alltid glädjas åt att åter vara en av storfavoriterna. I den nationella finalen hade det blivit seger för F.L.Y - ett riktigt dream team ihopplockat av tre stora lokala stjärnor.
Mārtiņš Freimanis var sångare i det populära rockbandet Tumsa men också en framstående låtskrivare för andra lettiska artister. Han hade slagit sig ihop med popstjärnan Lauris Reninks samt det ryskspråkiga Lettlands största namn - den sjungande fotomodellen Yana Kay.
"Hello from Mars" var en enkel men effektiv bagatell som marknadsfördes hårt under ESC-veckan. Inte minst hade man skrivit kontrakt med chokladbiten Mars som i sin tur bombarderade hela Riga med olika reklamprodukter.
Det tunga favoritskapet visade sig inte vara värt någonting i slutändan. Lettland stod utan poäng genom nästan hela röstningen innan de goda grannarna i Estland bjöd på fem poäng, vilket blev hela utdelningen. Medlemmarna i F.L.Y ska ha varit närmast i chock efter röstningen och gruppen upplöstes ganska snart efteråt.
Samtligas karriärer skulle ändå överleva fiaskot. Lauris Reninks har vunnit lettiska Let's Dance och är vid sidan av musiken en stor stjärna på YouTube medan Mārtiņš Freimanis skulle dyka upp i ESC på nytt två år senare och lyckas betydligt bättre.
Vinden hade slutligen vänt: efter många år med vikande intresse hade publiken hittat tillbaka till ESC igen. Tittarsiffrorna var på stigande, fler låtar letade sig in på hitlistorna efter tävlingen och alltfler länder började satsa på nytt.
Det nya intresset krävde ett helt batteri av motprestationer. Inga tv-bolag tänkte lägga tid och resurser på en sångtävling som fastnat i det förflutna och nu krävdes förändring och modernisering. I strid ström skulle den internationella finalen komma att ansiktslyftas och i princip varje år skrevs gamla och mossiga regler om. Telefonröstning infördes, man fick lägga allt mer musik på band och nu tryckte många på för att sångspråken skulle släppas fria.
Åren 1973 - 1976 hade länderna fått välja textspråk helt själva, men experimentet hade inte setts som särskilt lyckat. Nu hade tiden gått och på många håll sjöng de största popstjärnorna bara på engelska. Var det dags att göra ett nytt försök?
NRK orkade inte vänta på att kvarnarna skulle mala klart på EBU. 1998 släppte man språket fritt i den nationella finalen i hopp om att en ny generation artister skulle vilja haka på.
Vinnaren Lars Fredriksen - till vardags sångare i Oslo Gospel Choir - hörde till skaran av artister som sjungit på engelska. EBU hade varit precis så långsamma som man kunde förvänta sig och den gamla språkregeln hängde kvar även i Birmingham. "All I Ever Wanted Was You" fick lov att skrivas om och få norsk text inför ESC.
I Birmingham hade den norska delegationen en del tekniska problem - den trumloop man lagt på band och som hade en framträdande roll i arrangemanget hade på något sätt försvunnit på vägen och den brittiska orkestern hade övat utan den. Det krävde en del putsning under repetitionerna men lagom till sändning lät allting som det skulle.
Språket till trots bjöd Lars Fredriksen på ett avslappnat och charmigt framträdande som gjorde ett visst intryck på tittarna som för första gången fick rösta per telefon i stor skala. Norge landade på en fin åttondeplats men frågan är om det hade gått ännu bättre på engelska.
Året efter kunde inte regelverket stå emot längre. Från och med 1999 har alla länder åter fått välja vilket språk de helst vill sjunga på. Samma år genomfördes tävlingen för första gången utan orkester.
Lars Fredriksen / Alltid sommer (Norge 1998)
8:e plats av 25 bidrag i Birmingham
Allt hade gått så lätt för Israel - sedan segern 1978 hade man aldrig placerat sig sämre än sjua - att de flesta per automatik väntade sig en potentiell vinnare därifrån. Det kanske det israeliska tv-bolaget IBA också börjat räkna med.
Segrare i 1986 års Kdam Erovizion var till formen väldigt lik de senaste årens israeliska bidrag. Här fanns en optimistisk grundton, en glad refräng och en hel del dans i presentationen. Bakom mikrofonerna återfanns två artister som faktiskt var mer kända som skådespelare än som sångare: Moti Giladi - som också skrivit låten - tillsammans med Sarai Tzuriel.
Sarai Tzuriel var mest känd från Rechov SumSum - den israeliska versionen av Sesame Street - där hon spelade den glada och vänliga igelkotten Kippi Ben Kippod, den lokala motsvarigheten till storfågeln Big Bird. Däremot råder delade meningar om igelkotten verkligen var en igelkott eller ett stort piggsvin.
Det mesta var som vanligt utom en sak: efter den nationella finalen var det tydligt att publikens stora favorit inte vunnit. Den som fick all uppmärksamhet var Rita Yahan-Farouz - en ung och lovande talang vars uppträdande i en på tok för stor gul jacka som knappt hölls kvar på henne ansågs både provocerande och tilltalande. "Shvil habricha" blev en stor hit och Ritas debutalbum sålde trippel platina. Fyra år senare valde IBA internt ut Rita som israelisk representant till ESC i Zagreb.
Kanske hade publiken rätt och jurygrupperna fel. I Bergen gjorde den israeliska delegationen i princip allt rätt - även om sången bitvis lät lite ansträngd - men konceptet var inte längre vad de europeiska domarna ville ha.
Med bara sju poäng på kontot kom Moti och Sarai näst sist - Israels i särklass sämsta placering. Till dags dato (2017) har Israel aldrig kommit sist men har blivit tvåa från slutet även 1993 och 2006.
Sarai Tzuriel & Moti Giladi / Yavo yom (Israel 1986)
19:e plats av 20 bidrag i Bergen
Om någon misstänkt att unionen mellan Serbien och Montenegro inte var rakt igenom lycklig och harmonisk skulle snart få handfasta bevis för att så var fallet.
Man hade bestämt att den nya nationella finalen inför ESC skulle flytta mellan Belgrad och Podgorica, och efter att ha hållits inför stor publik i Sava Centar (där den jugoslaviska finalen hållits 1987) drog den nu in i en pytteliten tv-studio utan publik i det montenegrinska tv-centret.
24 låtar gjorde upp om guldet - 14 från Serbien och 10 från Montenegro - och sändningen slutade med en praktskandal där de montenegrinska domarna ignorerade den serbiska storfavoriten och istället via taktikröstning som hette duga lyckades matcha fram en av de egna kandidaterna till seger.
Året innan hade den serbiska juryn i sin tur struntat i de montenegrinska låtarna, men då hade båda landsändarna ändå varit överens om vinnaren. Nu var osämjan djup och man bad EBU titta närmare på om den nationella finalen borde ogiltigförklaras. Dessutom anklagades vinnaren för att vara ett plagiat.
No Name var ett lokalt boyband som skickade sin låt på remiss till den kroatiske hitsnickaren Tonči Huljić (Kroatien 1995, 1999, 2001, 2009). Han klippte bort en stor del av versen och skrev ett stort och bombastiskt arrangemang som gav kraft och styrka till den nya versionen.
I Kiev blängde serber och montenegriner surt på varann men No Name lyckades sjunga och dansa till sig en sjundeplats och kvalificerade sitt land direkt till final 2006.
Vid Evropesma i Belgrad 2006 stod No Name än en gång som segrare - med sången "Moja ljubavi" - efter att de montenegrinska domarna givit noll poäng till de serbiska favoriterna. Finalen slutade i kaos efter att publiken buat ut vinnarna och den serbiska tvåan uppträtt på nytt istället för vinnarreprisen.
Serbisk tv vägrade låta sig representeras av No Name och föreslog en ny nationell final där vinnaren skulle väljas ut av tittarna i en telefonomröstning. Montenegro vägrade. När man inte kunde enas om en lösning drog sig Serbien-Montenegro ur finalen i Aten. Landet fick ändå rösta i finalen, men enbart serbiska tittare kunde telefonrösta.
Dagen efter finalen i Aten röstade Montenegro för att upplösa unionen med Serbien och utropa självständighet. Serbien och Montenegro debuterade som självständiga länder i Helsingfors 2007.
No Name ställde upp i ett par sångtävlingar till men gick samma öde till mötes som landet de representerat och upplöstes 2008.
No Name / Zauvijek moja (Serbien-Montenegro 2005)
7:e plats av 25 bidrag (final) i Kiev
Europa hade pekat med hela handen och visat tydligt vilken sorts albanska bidrag de var villiga att rösta på. Låtar med popkänsla, framförda av unga sångerskor. Gärna lite modernare. Såväl 2004 som 2008 hade fungerat. Nu var frågan om "expertjuryn" hemma i Tirana skulle bry sig om det.
Det låg nämligen ett stort problem inbakat i att använda den anrika Festivali i Këngës som uttagning för ESC. Albaniens äldsta sångtävling hade i grunden varit en del av enpartistatens propagandamaskineri - en megafon där man visade upp albansk kultur och albanska värden så som ledarskapet tyckte att de skulle se ut.
1972 hade man vågat sig på att experimentera lite och släppa in mer västerländsk musik i festivalen. Det slutades med flera av arrangörerna arresterades - en del av dem dömdes till döden och avrättades - och vissa källor hävdar att festivalen som spelats in i förhand aldrig visades i albansk tv.
Nu verkade tiden ändå ha hunnit ifatt och för andra året i rad vann en poplåt. Kejsi Tola hade vunnit flera sångtävlingar - inte minst albanska Idol - och var nu en populär vinnare med "Më merr në ëndërr" ("Ta mig in i dina drömmar").
I vanlig ordning bytte man språk och kortade ner låten rejält inför ESC. I Moskva bjöd Kejsi dessutom på en helt galen scenshow med tre livliga och svårglömda dansare som lätt fastnade i de europeiska tittarnas minne. Det räckte för att Albanien åter skulle ta sig till final.
Kejsi Tola har studerat musik och artisteri och har skött sin popkarriär lite på sidan om studierna. Hon har ändå en hel del hits på meritlistan, inte minst "Iceberg" som vann ett pris i festivalen Kenga Magijke 2014.
Kejsi Tola / Carry Me In Your Dreams (Albanien 2009)
17:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva
Sverige hade verkligen inte gjort bort sig, tvärtom. De flesta år placerade man sig bland de tio bästa, man hade arrangerat en av de snyggaste finalerna någonsin i Globen 2000, och jämfört med många andra länder förblev ESC förhållandevis populärt också under det magra 1990-talet.
Men nu klämtade klockan även på svensk tv. SVT hade under de senaste åren genomgått en stor modernisering och gamla flaggskepp fick inte längre grönt ljus bara för att de varit populära någon gång för länge sedan. Och nu började Melodifestivalen vara i farozonen.
Framför allt var det svårt att få etablerade låtskrivare och artister att vilja ställa upp. Nytända Team Mariann i Skara satsade hårt men nästan ingen annan brydde sig över hävan.
Dessutom hade systemet som varit i kraft sedan 1982 - att Stockholm, Göteborg och Malmö turades om att arrangera tävlingen vart tredje år - spelat ut sin roll. Innehåll och startfält blev alltför spretiga och annorlunda från år till år och särskilt Malmö hade visat sig ha allt svårare att producera bra program.
Nu fanns det två alternativ: lägga ned eller växla upp. Nöjeschefen Svante Stockselius bestämde att man skulle stampa plattan i golvet. Efter en del sondering av terrängen beslutade man att lägga ut melodifestivalen på turné: fyra semifinaler spridda över landet med stor final i Globen. Totalt 32 bidrag i Sveriges största underhållningsprogram.
Helt ärligt tog det ett par veckor att få med tittarna helt på tåget men finalen i Globen höll en sällan skådad kvalitet och samtliga tio finalister gick in på den svenska försäljningslistan. Dessutom blev skivan med alla bidragen en storsäljare.
Också vinnaren pekade med hela armen i en ny riktning på flera sätt. Låtskrivaren Marcos Ubeda hade skrivit den engelska texten till Sveriges vinnarlåt 1999 men hade inte ens fått följa med till Jerusalem. Det här var en riktig revansch för honom.
Bert Karlsson hade inte alls velat ha låten från början och han var ännu mindre entusiastisk över Afro-Dite som artister. Så snart segern var i land ändrade han tonläge och sa sig istället för första gången vara säker på att kunna sälja sin låt internationellt.
Afro-Dite var en grupp sprungen ur föreställningen Hot 'n Tot och bestod av Gladys del Pilar (som tidigare kommit tvåa i Melodifestivalen 1994), Kayode "Kayo" Shekoni och Blossom Tainton. För första gången representerades Sverige av en artist som inte var vit, vilket ledde till en del svallvågor i media. Inte minst då Svensktoppens programledare Kent Finell kallade dem "pepparkaksgummor".
Under repetitionerna i Tallinn provade Afro-Dite nya scenkläder och snart hade kvällspressen - som hade våldsamt uppskruvade förväntningar på svensk seger - lanserat ordet "nakenchock". Till slut tyckte man inte att kläderna passade och bytte tillbaka till desamma man haft i Globen.
Om det berodde på kläderna eller inte kan få vara osagt, men på finalkvällen levde Afro-Dite inte alls upp till förväntningarna. Istället för den sofistikerade elegans de visat upp i den svenska finalen bjöd man på tre skrikiga och övertända minuter och de svenska chanserna var med ens borta med vinden.
Länge såg det ut som om Sverige inte ens skulle hållas kvar i nästa års final men tack vare snälla poäng från Norden och Litauen samt en tolva från Bosniens jury som röstat efter genrepet tog man sig till slut in bland topp tio.
Afro-Dite tog knappast nederlaget med fattning utan framstod som onödigt bittra efter finalen och klagade över "östländer som bara röstar på varandra" trots att de själva fått sina högsta poäng från det gamla öst.
Gruppens album blev inte den stora hit man skulle ha hoppats på men trion finns fortfarande kvar och uppträder tillsammans, även om Kayo sedan 2015 bytts ut mot Jessica Folcker. De ställde upp på nytt i Melodifestivalen 2003 och 2012 med mer blygsamma resultat.
Den nya melodifestivalen var ändå en stor succé som skulle rulla på i många år framöver.
Afro-Dite / Never Let It Go (Sverige 2002)
8:e plats av 24 bidrag i Tallinn
I det längsta stod ESC emot allt vad pop och ungdomskultur hette men efter France Galls seger 1965 öppnades dammluckorna på vid gavel. Festivalen i Luxemburg 1966 är en av de mest progressiva någonsin med ett av historiens yngsta och för sin tid poppigaste startfält.
Bland de mest utmanande fanns Nederländernas Milly Scott som är den första svarta solisten någonsin i tävlingen. Hon var dessutom den första som nobbade de eviga mikrofonstativen och som sjöng med en mikrofon i handen istället. Som om detta inte var nog hade hon dessutom med sig två statister - som skulle föreställa textens båda huvudpersoner - med på scenen.
Milly Scott hade påbrå från Surinam - som fram till 1975 var en nederländsk besittning - och var redan en känd jazzsångerska då hon ställde upp i den holländska finalen 1966.
Sången om Fernando och Filippo var ett underligt val för en schlagerfestival. Mest av allt var den en parodi på den mexikanska stil som varit populär i flera år redan (se Västtyskland 1960) och hade en knasig nonsensrefräng som främsta handtag.
Jurygrupperna - som enbart gav poäng till sina tre favoritlåtar - hade nog svårt att ta bidraget på allvar men det blev ändå två poäng till slut: en från Irland och en från Storbritannien.
Den underliga låten spelades in på svenska av Suzie - som haft en stor hit med "Johnny Loves Me" 1963 - och låg en enda vecka på Svensktoppen.
Milly Scott blev aldrig någon riktig hitmakare men "Fernando en Filippo" har blivit något av en kultklassiker i hemlandet. Vid sidan av sången har Milly Scott också uppmärksammats som skådespelerska, inte minst i fängelsedramat Vrouwenvleugel.
Milly Scott / Fernando en Filippo (Nederländerna 1966)
15:e plats av 18 bidrag i Luxemburg
Det var en riktig stjärna som RTL fått på kroken inför ESC i Amsterdam. David Alexandre Winter hade 1969 fått en megahit i Frankrike med "Oh Lady Mary" som sedan spridit sig över kontinentens hitlistor med hög hastighet.
Winter - som egentligen hette Leon Kleerekoper - var dessutom född 1943 i värdstaden och hade en dramatisk historia. Hans familj var judisk och skickades iväg till koncentrationslägren, där han skildes från sina föräldrar. Mirakulöst nog överlevde hela familjen och återförenades efter krigsslutet.
"Je suis tombé du ciel" ("Jag föll ned från himlen") var en klämmig bit av rutinerade låtskrivare. Eddy Marnay hade vunnit hela finalen året innan med Frida Boccara och "Un jour, un enfant" och det mesta pekade på att Luxemburg skulle ha goda chanser.
Beväpnad med maskulin charm à la Tom Jones och en riktigt kraftig accent på franskan gick David Alexandre Winter ut på scenen till synes med en rejäl dos självförtroende. Det hade han inget för och Luxemburg fick inte en enda poäng under röstningen.
Att gå från att vara miljonsäljare till att vara en eurovisionsnolla måste ha varit en rejäl knäck i karriären. Sångaren fortsatte att ge ut skivor men blev snart rastlös och lämnade fru och barn för att skapa sig en ny tillvaro i USA.
Hans franska barn - Mickaël och Ophélie - har båda gjort karriär inom musikbranschen och har båda en dokumenterat komplicerad relation till sin far. Winter blev slutligen bilförsäljare over there men har på senare år deltagit i flera nostalgiturnéer där gamla stjärnor sjungit sina hits för en ständigt lika entusiastisk publik.
David Alexandre Winter / Je suis tombé du ciel (Luxemburg 1970)
12:e plats av 12 bidrag i Amsterdam
Spaniens hopp i Dublin var en 31-åring från Santiago de Chile vid namn Alejandro Antonio García Abad. Han hade flyttat till Spanien i början av 1980-talet och hade redan gett ut tre soloskivor då han och hans låt valdes ut internt på TVE.
Redan då var han en uppmärksammad låtskrivare för andra artister. Året innan hade han skrivit det spanska bidraget till Festival OTI de la Canción - Latinamerikas svar på ESC där även Spanien och Portugal hängde med på ett hörn. "Enamorarse" med Ana Reverte hade vunnit hela tävlingen och blivit en betydande hit efteråt.
"Ella no es ella" ("Hon är inte hon") lät knappast som en vinnare på något plan. Kanske det inte var meningen heller - ihärdiga rykten gör gällande att spansk tv verkligen inte hade någon längtan efter att vinna och organisera ESC.
Alejandro Abad visade sig vara en prydlig men aningens ointressant scenartist och placeringen i Dublin blev låg. Om inte såväl Italien som Luxemburg hade hoppat av tävlingen hade Spanien fått stå över finalen 1995, där TVE tog sin bästa placering på många år.
Nu koncentrerade sig Alejandro helhjärtat på att skriva låtar åt andra. 1995 vann han OTI en andra gång med "Eres mi debilidad", framförd av Marcos Llunas (Spanien 1997). 2001 skrev han Spaniens ESC-bidrag för andra gången.
Till dags dato har Alejandro Abad skrivit över tusen låtar och har sålt över 33 miljoner skivor i den spanskspråkiga världen. Hans kanske allra största framgång är singeln "Mi música es tu voz", framförd av deltagarna i den första omgången av Operación Triunfo. Skivan sålde i mer än 1,5 miljoner exemplar på mindre än en månad, vilket är spanskt rekord.
Alejandro Abad / Ella no es ella (Spanien 1994)
18:e plats av 25 bidrag i Dublin
Malta hade bara varit ett självständigt land i knappt sju år då man debuterade i Eurovision Song Contest. Landet var ändå en del av det brittiska samväldet och Elizabeth II var statsöverhuvud.
1956 hade man folkomröstat om huruvida man borde stärka banden mellan Malta och Storbritannien så pass att malteserna skulle fått representation i det brittiska parlamentet. Trots att majoriteten av de röstande var för förslaget genomfördes det aldrig och istället ökade ön sin grad av självständighet.
När Malta debuterade var man den första tidigare brittiska kolonin som deltog. Man sjöng på landets egna språk - sprunget ur arabiskan med kraftig påverkan av italienska - och det var första gången ett semitiskt språk hörts i ESC.
Från början hade Malta lottats att få äran att inleda hela finalen men när Österrike anslöt sig till startfältet drygt två veckor senare tilldelades de startnummer ett och sköt alla andra länder ett steg framåt i listan (läs mer om det här).
Joe Grech var ett etablerat namn hemma på Malta. Han hade börjat sin karriär som trumpetare men växlade snart över till sång och vann 1960 den första maltesiska schlagerfestivalen. 1967 släppte han karriärens största hit "Il- Kaċċatur" ("Jägaren") som blev otroligt populär.
"Marija L-Maltija" ("Marija, den maltesiska flickan") handlar om hur Joe väntar vid busstationen utanför Vallettas stadsmur på den fantastiska flicka som han älskar. Marija är rosen som fyller trädgården med doft och som hela öns egen dotter.
I Dublin fnissades det rätt ofint åt Joe Grech och hans scenfärdigheter. Svenska journalister såväl som Stikkan Anderson log i mjugg och konstaterade att Malta låg en hel generation efter resten av schlager-Europa. När juryn fått säga sitt hade Malta fått den allra lägsta poängen och blev det fjärde landet - efter Österrike, Monaco och Portugal - att komma sist på första försöket.
Med tanke på att ingen låt med startnummer ett någonsin kommit sist i finalen är det lockande att spekulera lite. Skulle Malta ha kommit sist även om den ursprungliga startordningen bestått och de fått sjunga först av alla?
Det krävdes mer än en sistaplats och lite fniss för att skaka Joe Grech som fortsatte en framgångsrik karriär. 2002 tilldelades han det maltesiska förtjänsttecknet som tack för en lång insats inom kulturlivet.
1974 ändrade Malta sin författning och blev republik. Vallettas bussterminal är fortfarande landets viktigaste knytpunkt men är fullständigt ombyggd och mer än dubbelt så stor jämfört med hur den såg ut när Joe väntade där på Marija 1971.
Uppdaterad 30 maj 2023
Joe Grech / Marija L-Maltija (Malta 1971)
18:e plats av 18 bidrag i Dublin
Vissa saker är så ovanliga och osannolika att man när de väl händer mest står och gapar och gnuggar sig i ögonen. Som 1991 då den schweiziska finalen innehöll två riktigt starka kandidater. De flesta år har Schweiz haft mediokra startfält där det i bästa fall fanns en vettig låt som sedan vann.
Förhandsfavorit var Daniela Simons (Schweiz 1986) som ställde upp på nytt med "Come finirà" - en stor ballad signerad samma upphovsmän som skrivit hennes tidigare låt såväl som Céline Dions vinnarlåt från 1988. Skulle blixten slå ned en gång till?
Det visade sig att den inte skulle det. Istället gick segern till en annan kandidat framförd på italienska. Låtskrivaren Renato Mascetti hade deltagit många gånger tidigare men fick nu in en fullträff med den snygga "Canzone per te" ("En sång till dig").
Sandra Simó var en 22-åring från Zürich med schweizisk pappa och spansk mamma. Egentligen hette hon Sandra Studer - Simó var mammans flicknamn - och trots att hon sjöng på prickfri italienska var tyska hennes starka språk.
I Rom seglade Sandra upp som en högst tänkbar vinnare. I Aftonbladet tippade Lasse Anrell att slutstriden skulle stå mellan Schweiz och Sverige och det var en känsla som delades av fler. Dagen efter finalen skrev samme Anrell att Sandra gjort ett par svagare framträdanden - gissningsvis då jurygrupperna fick följa med - och att det nog kostade henne poäng.
I vilket fall blev Schweiz en av sex låtar som tog sig över 100 poäng och en femteplats var inget att fnysa åt.
Sandra Studer har fortsatt att sjunga men är först och främst känd som proffsig och uppskattad programledare i tv. Hon har flera gånger lett de schweiziska finalerna och kommenterat ESC för de tyskspråkiga tittarna. 1999 ledde hon den tyska uttagningen tillsammans med Axel Bulthaupt.
Sandra Simó / Canzone per te (Schweiz 1991)
5:e plats av 22 bidrag i Rom
