Þá veistu svarið / Island 1993

Det hade gått ganska bra för Island - man hade placerat sig bland de tio bästa såväl 1990 som 1992 - och nu dukade RÚV upp en ovanligt stor nationell final med hela tio bidrag. Åtta regionala jurygrupper samt en grupp bestående av experter fick välja vinnare. De var rätt överens och röstningen blev aldrig speciellt spännande.

Vann gjorde Ingibjörg Stefánsdóttir, en självsäker och på alla sätt anslående 20-åring från Reykjavík. Hon gjorde modelljobb och skådespelade och hade året innan gjort en framträdande roll i en isländsk film. Att ställa upp i den isländska finalen var hennes första riktigt stora jobb som sångerska.

Även tvåan - Anna Mjöll Ólafsdóttir med "Eins og skot" ("Som ett skott") - gjorde ett visst intryck och skulle komma att få sin chans att representera hemlandet internationellt 1996.

I Dublin kallade sig Ingibjörg för det något kortare och snärtigare Inga och väckte ett visst uppseende såväl under repetitionerna som utanför scenen. Svenska tidningar rapporterade att den isländska sångerskan sprungit runt i hotellkorridorerna en kväll iförd bara trosor. Annika Sundbaum-Melin fnyste i en kommentar i Aftonbladet att ingen skulle ha lyft på ögonbrynen alls om artistens hetat Inge och varit en kille.

"Þá veistu svarið" ("Då vet du svaret") utropades prompt som en förhandsfavorit av SVT:s kommentator Jan Jingryd och islänningarna skruvade i vanlig ordning upp sina förhoppningar. En placering exakt i mitten av resultatet borde ha varit ganska okej för ett litet land men upplevdes säkert som en besvikelse i RÚV:s korridorer.

Året därpå krympte Söngvakeppni sjónvarpsins ned till en riktig minivariant och 1995 skrotades den nationella ligan helt. Island skulle inte ordna tv-sända uttagningar på nytt förrän år 2000.



Inga / Þá veistu svarið (Island 1993)
13:e plats av 25 bidrag i Millstreet

Stjärnorna / Sverige 1994

Intresset för Eurovision Song Contest var katastrofalt lågt hos publiken, hos pressen, hos de tävlande tv-bolagen. Ingen verkade längre vara intresserad av att vara med i en tävling som möjligen hade gjort sitt och som alltmer framstod som en del av historien.

Om det inte stått ett gäng länder från östra Europa - där den politiska förändringens vindar svept fram med våldsam stormstyrka - och knackat otåligt på dörren för att få vara med, så skulle EBU förmodligen helt enkelt ha lagt ned programmet och låtit en era gå i graven.

I Sverige var krisen aldrig lika djup som i de flesta andra deltagarländer men inget år har Melodifestivalen känts lika bottenfrusen som 1994. Nöjesavdelningen på Kanal 1 i Stockholm verkar inte ha tagit urvalsprocessen på något större allvar och rykten säger att de var nära att skära ner antalet deltagarlåtar då de inte kunde hitta tio som var tillräckligt bra.

Kommersiella TV3 höll inte med och ordnade en alternativ final med bidrag som ratats av juryn. Startfältet var minst sagt av varierande kvalitet men vinnaren - "Viva Fernando Garcia" med Jenny Öhlund (senare känd som Jenny Silver) - blev en betydligt större hit än någon av låtarna i SVT:s final.

För första gången sedan 1985 fick den svenska finalen flytta in i en tv-studio och andades lågbudget på flera sätt. Programmet hjälptes något av att omröstningen blev en thriller där tre låtar in i det sista slogs om guldet.

Rätt låt vann då segern förvandlade Roger Pontare från en skicklig doldis till folkets älskling med sin uppseendeväckande utstyrsel och frisyr. Även Marie Bergman - som blev den första någonsin att representera Sverige tre gånger efter att ha tävlat med Family Four 1971 och 1972 - fick ett uppsving i karriären.

Vinnarlåten blev dessvärre en riktig flopp som knappt sålde något alls. Knappast hjälpte det att singelversionen var ett billigt hafsverk som mest lät som en demoversion.

Väl på plats i Dublin var Sverige först ut i startfältet. Bergman och Pontare sjöng innerligt och kraftfullt och den rätt undermåliga irländska orkestern gjorde sitt yttersta för det svenska bidraget. I slutändan var själva låten för tunn för att ha en chans i omröstningen och länge såg Sverige ut att riskera att bli utslängda ur tävlingen året därpå.

Till slut rann det till tillräckligt med poäng och när Malmö fick ta hand om följande års svenska final gjorde de en riktig kraftansträngning för att få ordning på tävlingen på nytt.



Marie Bergman och Roger Pontare / Stjärnorna (Sverige 1994)
13:e plats av 25 bidrag i Dublin

Dziesma par laimi / Lettland 2004

Lettlands framfart i Eurovision Song Contest liknade mest en riktigt rivig bergochdalbana med riktigt höga toppar och minst lika djupa dalar.

Trots att det gått bättre än någon haft rätt att förvänta sig - hälften av landets bidrag hade placerat sig bland de tre bästa - fanns det ändå tvivel bland tv-bolagets höjdare om att detta var väl använda pengar och de fanns en viss nervositet i den lettiska delegationen på plats i Istanbul om huruvida man hade råd att placera sig dåligt i tävlingen.

Nervositeten till trots hade man ändå experimenterat lite och för första gången valt fram en låt på lettiska. Ivo Fomins och Tomas Kleins hade spelat tillsammans i två år och mötts med entusiasm på hemmaplan. 2003 hade de kommit på andraplats i den nationella finalen med "Muzikants" som följdes upp av ett framgångsrikt album.

"Dziesma par laimi" ("En sång om glädjen") var inte en riktigt lika tydlig låt och trots gimmicken med två trummisar på scenen fastnade den sannolikt inte i hemskt många tittares medvetanden. I likhet med de andra länderna som sjöng i början av semifinalen drabbades Lettland också av dåligt ljud i de flesta länders sändningar. Poängutdelningen blev snål och Lettland var aldrig ens i närheten av att gå vidare.

Vad cheferna än haft för tvivel så hölls LTV ändå kvar i tävlingen och redan nästa år skulle det åter gå väldigt mycket bättre.

Fomins och Kleins spelade in ett par skivor till men gick skilda vägar 2006. Ivo Fomins satsade på en solokarriär och Tomas Kleins blev en av frontfigurerna i gruppen Cacao. Än idag (2018) förblir "Dziesma par laimi" den enda låt som framförts på lettiska i Eurovision Song Contest.



Fomins & Kleins / Dziesma par laimi (Lettland 2004)
17:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

Kinder dieser Welt / Österrike 1985

Österrikes final hade varit både populär - alla tre vinnarna hade blivit hits på hemmaplan - och relativt framgångsrik då det gällde att lyckas i ESC, men efter ett enda misslyckande gav ORF upp och lade ned programmet. Nu skulle bidragen väljas internt istället.

Artisten man föll för var varken någon överraskning eller någon nykomling. Gerhard ”Gary” Lux var född i Kanada men kom till Österrike som riktigt liten och utbildade sig till eltekniker samtidigt som han ägnade sig åt musik, både som sångare och studiomusiker.

1983 vann han den österrikiska finalen som del av gruppen Westend, 1984 kom han på andra plats i duett med Gitti och fick följa med vinnaren Anita till Luxemburg.

”Kinder dieser Welt” (”Barnen i vår värld”) var en mycket internationell produktion, skriven av en amerikan, en engelsman samt tyske Michael Kunze. Förhandspresentationen kryddades med en mängd söta barn med olika hudfärg och Gary framställdes som en mycket prydlig och familjevänlig ung man. 

I kompgruppen kunde den med falkblick dessutom hitta Rhonda Heath som 1977 tävlat för Västtyskland som en del av Silver Convention.

För fjärde året i rad blev det egna bidraget en hit på de österrikiska listorna och trots att en åttondeplats var framgång för Österrike hade de flesta nog förväntat sig mer. Inte minst svenska tidningar hade höjt Gary Lux till skyarna hela veckan och utnämnt honom till en av finalens bästa artister. Åtminstone spelades låten in på svenska av dansbandet Schytts.

Gary spelade in en hel LP med titeln ”Dreidimensional” men ingen av de andra låtarna slog an som ”Kinder dieser Welt” hade gjort. Snart nog skulle han vara tillbaka i ESC på nytt.

Uppdaterad 30 april 2020



Gary Lux / Kinder dieser Welt (Österrike 1985)
8:e plats av 19 bidrag i Göteborg

Verliebt in Dich / Tyskland 1995

Trots att MDR:s sätt att hantera det tyska deltagandet kändes mer som blint skjutande rakt ut i mörkret än något slags strategi fick man för fjärde året i rad ESC-deltagandet i knät. Precis som 1993 och 1994 bestämde man sig för att välja bidrag internt.

Stone & Stone var ett gift par som jobbat tillsammans många år i musikbranschen. Glen Penniston var född i Nederländerna men kom till Tyskland som trumslagare under 1970-talet. Hans fru, Tatjana Cheyenne, var ursprungligen från Iran och tillsammans skrev och producerade paret låtar åt andra.

Deras största framgång kom 1988 då ”Julian” blev en stor hit för Mandy Winter. Året efter ställde de upp i den tyska uttagningen med ”Wunderland”, skriven för Canan Brown - en av Mandys körsångerskor.

1993 bildade paret duon Stone & Stone - där de uppträdde under pseudonymerna Glen och Cheyenne Stone - och fick en hitsingel med ”I Wish You Were Here” som följdes upp av ett hyfsat framgångsrikt album.

Deras nya singel ”I Realized It’s You” - en sång om kärleken till Gud - landade på någons skrivord på MDR och de båda valdes ut att representera Tyskland i Dublin. Reglerna krävde sång på eget språk och den översatta versionen blev ”Verliebt in Dich” (”Förälskad i dig”). Detta blev första gången paret Stone sjöng på tyska.

Ingen trodde kanske på seger men åtminstone de svenska recensenterna var försiktigt positiva och tyckte sig ana något mer modernt än bland de flesta motkandidaterna. När det väl gällde sjöng Cheyenne skakigt och slutresultatet blev ett riktigt praktfiasko. Tyskland kom på allra sista plats - för första gången sedan 1974 - med en enda poäng från den i övrigt tydligt korrupta juryn i Malta.

Stone & Stone hudflängdes i tysk press och nu var karriären i praktiken slut. De båda drog sig tillbaka från rampljuset och lämnade även varandra några år senare.

Nu kastade MDR in handduken och Norddeutscher Rundfunk (NDR) i Hamburg fick motvilligt ta över. Efter en trevande start - den nationella finalen 1996 slutade med relegering i semifinalen och att Tyskland för hittills enda gången missade en ESC-final - skulle man få upp farten rejält och genomföra stora förändringar av Eurovision Song Contest: orkestern togs bort, sångspråket släpptes fritt och tittarna fick rösta fram vinnaren med hjälp av sina telefoner.



Stone & Stone / Verliebt in Dich (Tyskland 1995)
23:e plats av 23 bidrag i Dublin

Emis forame to himona anixiatika / Grekland 1996

Maria-Anastasia ”Marianna” Efstratiou hade varit en lovande talang som bubblat under ytan i det grekiska musiklivet under hela 1980-talet. Hon hade spelat med i ”Pornografia” - en uppmärksammad musikal skriven av Manos Hadjidakis - och stundvis varit med i projektet Big Alice tillsammans med Kostas Bigalis (Grekland 1994).

1985 skrev Kostas Haritodiplomenos ”Talk About Love” för henne och försök gjordes att lansera henne internationellt som en del av den pågående Italo Disco-vågen. 1987 körade hon bakom Bang! vid ESC i Bryssel och två år senare representerade hon Grekland under eget namn i Lausanne och släppte ett poppigt debutalbum. Sedan blev det ganska tyst i ett par år.

Det var därför lite av en överraskning då grekiska ERT meddelade att Marianna skulle representera dem i Oslo 1996, med en låt skriven av hennes gamla bandkompis Kostas Bigalis. ”Emis forame to himona anixiatika” (”Vi bär vårkläder mitt i vintern”) presenterades för den grekiska publiken i en tv-special och fick sedan en förhandsvideo, där Marianna omsvärmades av diverse unga män, innan den arrangerades om rejält för skivversionen och Oslofinalen.

Marianna och låten verkade som gjorda för varandra men väl på plats började sångerskan hålla igen. ”Synd att hon inte vågar satsa lika hårt på scenen” skrev Per Bjurman i Aftonbladet efter att ha sett henne uppträda på den grekiska pressfesten i Oslo. Kanske stod förklaringen att finna i den grekiska delegationen, då Kostas Bigalis visade sig vara en rätt kolerisk typ.

Scenen i Oslo bestod i själva verket av tre olika scener - vilket skulle tillåta NRK en större variation av hur låtarna såg ut plus att det blev enklare att ställa kommande nummer i ordning - och Grekland hade tilldelats scenen längst bort från orkestern. I dokumentären ”Eurosong - it’s a killer” syns en mindre charmerande Bigalis lägga ut texten om hur detta förstörde hela deras framträdande. Möjligen höll Marianna tillbaka för att inte dra på sig av sin låtskrivares vrede?

Inte hjälptes framträdandet heller av den dansare som plötsligt glider in bakom sångerskan, av Annika Sundbaum-Melin i Aftonbladet liknad vid "en svettig skiva plastinpackad ost".

En femtondeplats var en rejäl besvikelse, men några veckor senare petades Grekland upp ett hack i listan efter att ett par av Spaniens poäng registrerats fel under röstningen. Då var det inte längre så många som noterade saken.

Marianna fokuserade mer på jazz och en mer anspråksfull repertoar. 1998 ställde hon upp med tre olika låtar i de grekiska semifinalerna utan att gå till final.



Marianna Efstratiou / Emis forame to himona anixiatika (Grekland 1996)
14:e plats av 23 bidrag i Oslo

Duett / Norge 1994

När Bobbysocks gick skilda vägar återupptog Hanne Krogh en framgångsrik solokarriär medan Elisabeth Andreasson inte riktigt visste vart hon ville ta vägen. Vem var hon musikaliskt? Vilket land skulle hon satsa på? Till en början verkade Sverige vara det självklara valet.

Två skivor med moderat framgång och ett inte särdeles framgångsrikt deltagande i Melodifestivalen 1990 fick Bettan att åter vända blicken mot Norge. Tillsammans med Rolf Løvland spelade hon in albumet "Stemninger", där hon verkligen fick chansen att visa vilken begåvad sångerska hon är. Inte minst skulle sången "Danse mot vår" imponera stort på publiken.

Efter att ha dirigerat de norska bidragen 1992 och 1993 verkar Rolf Løvland ha velat föra sitt samarbete med Bettan in i den norska uttagningen och han specialskrev "Duett" för henne. För att det skulle bli en duett på riktigt letade man redan på en ung och lovande sångpartner.

Jan Werner Danielsen var bara 18 år men hade sjungit i flera år och hade vunnit Talentiaden - en stor talangjakt på NRK. Tillsammans blev Jan Werner och Elisabeth oslagbara och fick ofattbara 77% av publikens röster.

I Dublin tappade låten en hel del av sin luftighet - varför skulle RTÉ:s orkester klarat av att spela just den här låten när de kvaddade nästan alla andra? - och blev kanske aningens mer gapig än stämningsfull. Resultatet blev ändå gott och för andra året i rad blev Norge bästa nordiska land.

Jan Werner skulle snabbt etablera sig som en av Norges främsta manliga artister med ett brett register och stark utstrålning, men framgången skulle också visa sig ha ett högt pris. I ett skede drogs sångaren med stora skulder och ställde höga krav på sig själv. 2005 kollapsade han inför publik på en utsåld konsert.

Det fanns långt framskridna planer på att lansera Jan Werner Danielsen internationellt då han hittades död i sin lägenhet i Oslo i september 2006. Endast 30 år gammal hade han drabbats av hjärtsvikt. Vid en minneskonsert för sångaren sjöng Elisabeth - som fortsatt sitt samarbete med sin unge sångkollega - duett med Jan Werners inspelade röst.

Senare gav hans far ut biografin "Bara Werner" där det berättades öppet om sonens ångest och även om hur Jan Werner kämpat med sin egen sexuella identitet genom åren.



Elisabeth Andreasson & Jan Werner Danielsen / Duett (Norge 1994)
6:e plats av 25 bidrag i Dublin

Irgendwoher / Schweiz 1959

Musikbranschen har aldrig varit något särskilt enkel plats att slå sig fram på och särskilt inte för kvinnor. I slutet av 1950-talet var framgång för kvinnliga artister ofta slumpmässig och sångerskorna kunde sällan utöva något större inflytande över hur deras repertoar skulle låta. Dessutom bedömdes de efter helt andra parametrar än sina manliga kollegor.

När Christa Williams representerade Schweiz i Cannes - värt att notera att hon är den första schweiziska representanten som inte är Lys Assia - intresserade sig de (främst manliga) bedömarna föga för hennes sångfärdigheter.

Enligt Hanna Fahls utmärkta bok om Melodifestivalen framgår att en svensk tidning skrivit att Christa tydligen värmt upp inför tävlingen genom att äta ost, av hennes utseende att döma alltså. Inga samtida källor verkar ha ansett att exempelvis Domenico Modugno var för knubbig.

När Schweiz sedan ryckte upp i ledning under röstningen antydde den franska kommentatorn att det främst berodde på Christas utseende: ”Vad var det jag sa? Visst var hon söt, den lilla schweiziskan?”

Det är inte bara sexistiskt utan förbiser även helt att Christa Williams (född 1926 i Königsberg - numera Kaliningrad - som Christa Bojarzin) var en både skicklig och lovande artist som dessutom skulle visa sig ha sitt genombrott väntandes runt hörnet.

"Irgendwoher" ("Någonstans ifrån") blev ingen större framgång men bara några månader senare låg hon trea på den västtyska topplistan med "My Happiness" i duett med Gitta Lind. Christa fortsatte att sjunga och spela in skivor och filmer men konkurrensen bland kvinnliga schlagerartister var hård och någon lika stor hit fick hon aldrig mer.

1968 drog sig Christa Williams tillbaka ur offentligheten men grundade en musikskola tillsammans med sin man i München. Hon avled vid 86 års ålder 2012.



Christa Williams / Irgendwoher (Schweiz 1959)
4:e plats av 11 bidrag i Cannes

Neste barco à vela / Portugal 1987

På sätt och vis hade 1986 varit ett bra år för Portugal i Eurovision Song Contest: den egna låten hade blivit en hit på hemmaplan och Dora hade blivit en ny och het popstjärna.

Dessvärre hade placeringen i Bergen blivit lika modest som alltid och den portugisiska finalen - enbart bestående av förinspelade framträdanden - varit trist tv och nu var intresset verkligen lågt, både från den tittande publiken som från de framstående musiker man gärna skulle sett i startlistan. Uppställningen 1987 var anonym på många sätt och såväl låtarna som artisterna gick rejält under radarn på de flesta.

Duo Nevada var - naturligtvis - en duo bestående av Alfredo Azinheira och sångaren Jorge Mendes, som på scenen fick stöd av två gitarrister och de två framträdande körsångerskorna Carla Burity och Fernanda Lopes. Fernanda fick smak för att vara körsångerska i ESC och skulle återkomma 1990, 1992, 1993, 1996, 1999 och 2001.

”Neste barco à vela“ (”I segelbåten”) var en melankolisk sång som liknade Portugal vid en liten båt som alla får segla tillsammans. Grannen Spanien klämde i med åtta poäng medan resten av Europa visade en begränsad entusiasm. Detsamma gjorde publiken på hemmaplan där Nevada passerade tämligen spårlöst förbi.

Jorge Mendes lämnade snart bandet och då fick de båda körsångerskorna rycka in och bli medlemmar på heltid. Tillsammans släppte Trio Nevada ett album 1991.



Nevada / Neste barco à vela (Portugal 1987)
18:e plats av 22 bidrag i Bryssel

Tii / Estland 2004

Det kan vara förvirrande när ens recept på framgång plötsligt slutar att fungera. Sedan 1996 hade Estland låtit en internationell jury välja vinnaren av Eurolaul medan de egna tittarna inte hade något att säga till om. Det hade fungerat utomordentligt väl - sex placeringar bland de tio bästa och en seger - men efter en enda kraschlandning blev kritiken för stark på hemmaplan.

Det gamla systemet skrotades och nu fick esterna istället fritt spelrum att för första gången välja sin vinnare via telefon och textmeddelanden. Att Estland är ett väldigt litet land där människor har nära och täta band mellan sig verkar inte ha oroat ETV desto mer.

Kanske oroade det landets musikelit - skulle det bli en tävling om musik eller om vem som hade flest släktingar och vänner? - och startfältet var betydligt svagare nu än det varit tidigare år. Kanske avskräckte också den nya semifinalen man var tvungen att ta sig igenom för att få sjunga i finalen?

Vinnare blev Neiokõsõ - fem trallande skogsnymfer och en vildsint trummis utstyrd för att påminna om något slags djävul - med den folkmusikinspirerade ”Tii” (”Vägen”) om hur livet för oss vidare och vidare och hur vi aldrig kan vända om.

Det hela var skapat av Priit Pajusaar som tidigare varit framgångsrik 1996 och 1999 (och som senare skulle visa sin allra sämsta sida 2008) och segern i den nationella finalen blev fullständigt överlägsen. I Istanbul gick det nästan vägen och Estland var bara fjorton poäng från att gå vidare till finalen.

Nära skjuter ingen hare och resultatet togs emot som en stor besvikelse. Neiokõsõ upplöstes efter att bara ha gett ut en enda singel och Estlands självförtroende krympte ytterligare något i sammanhanget.

2005 bildades Poisikõsõ - ett liknande band men bara bestående av unga män - som fick en betydligt längre karriär än originalet.



Neiokõsõ / Tii (Estland 2004)
11:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

Le grand soir / Belgien 2005

Allt är naturligtvis spekulationer och vi kommer förmodligen aldrig att få veta om det är sant eller inte, men rykten gör gällande att de ansvariga från RTBF höll på att gå i bitar då Belgien gick upp i ledning i Riga 2003. Att vinna och organisera ESC var ingenting man hade varken budget eller ambition att göra. Att hamna i en slutstrid var ingenting man tänkte göra om i brådrasket.

För att bara vara en skröna verkar den ändå stämma förvånansvärt väl överens med hur RTBF skulle komma att bete sig de närmaste tio åren. Inga risker och inga bidrag som möjligen skulle råka placera sig högt.

Den nationella final man anordnade 2005 var ett riktigt skämt där två svaga låtar ställdes mot varandra i telefonomröstning, möjligen för att skjuta över ansvaret för det kommande misslyckandet på tittarna istället. Vallonerna tyckte att det kunde kvitta vilken låt man skickade och till slut fick ”Le grand soir” 50,2% mot 49,8% för Tiffany Ciely och ”Lost Paradise”. Man undrar hur många telefonröster som egentligen registrerades?

Nuno Resende var en 32-åring med rötterna i Portugal. Han flyttade till Belgien som 12-åring och hade sjungit i en mängd sammanhang och hade deltagit i den belgiska melodifestivalen 2000 som del av gruppen La Teuf.

Att han kunde sjunga var helt klart och tydligt men ”Le grand soir” (”Den stora kvällen”) - skriven av Alec Mansion som tidigare skrivit för Luxemburg 1987 - var en riktigt tråkig låt av den typ som oftast kastas in i musikaler om man misstänker att föreställningen ska bli för kort. I Kiev blev det självklart flopp men Nuno hade fått visa upp sin röst och blev snart ett eftertraktat namn i den franska musikalbranschen.

2013 gick Nuno till final i franska The Voice och kom på tredje plats i finalen. Året därpå bildade han trio Latin Lovers där även Julio Iglesias Jr (självfallet son till Julio Iglesias) ingår.



Nuno Resende / Le grand soir (Belgien 2005)
22:a plats av 25 bidrag (semifinal) i Kiev

Is It True? / Island 2009

Less is more. Ibland är det de små gesterna och det försiktiga tilltalet som går hem bäst. Island hade ofta målat med breda penslar och kostat på sig att vara egna och originella. Inte alltid med särskilt stor framgång, ska erkännas. De tio åren som förflutit sedan Selmas silverplats i Jerusalem hade bjudit på fler besvikelser än toppar.

Det var kanske dags att prova något helt annat? ”Is It True?” var en ovanligt lågmäld ballad, framför med väl återhållen intensitet av en före detta barnstjärna som nu vuxit till sig och ville visa upp sig för en större publik än tidigare.

Jóhanna Guðrún Jónsdóttir hade gett ut sin första skiva redan som nioåring och var nu tillbaka efter en paus i rampljuset. Hon var född i Köpenhamn men hade vuxit upp i Hafnarfjörður, Islands tredje största stad och del av huvudstadsregionen. Hon hade hunnit fylla arton och hade året innan släppt ”Butterflies and Elvis” - en första skiva som förhållandevis vuxen artist.

Det viskades en hel del om Island i förhandstipsen men framgångens omfattning kom nog ärligt talat som en överraskning för ganska många. Jóhanna - som nu skrev sitt namn Yohanna för att publiken skulle förstå hur det uttalas på rätt sätt - hotade aldrig Norges Alexander Rybak på allvar men blev en väldigt solid tvåa som dessutom sålde bra efter tävlingen. I Sverige sålde singeln guld.

När Yohanna släppte sitt album på nytt - nu med silversången som bonusspår - visade sig skivköparna däremot rätt svala och isländskan förblev ett One Hit Wonder. Även hemma på Island har karriären gått in i en förvånansvärt stilla fas med mycket tystnad mellan de få hitlåtarna.

Kanske drog Island en felaktig slutsats efter Yohannas andraplats i Moskva. Under många år var landets bidrag mestadels ovanligt polerade, snälla och helt utan det egensinne som alltid varit så typiskt för Island.

Det skulle ta exakt tio år innan islänningarna på nytt skulle våga välja ut ett bidrag som var vasst och ovanligt och oputsat: i Tel Aviv 2019 tog Hatari äntligen sitt land tillbaka in bland de tio främsta.

Uppdaterad 4 maj 2024



Yohanna / Is It True? (Island 2009)
2:a plats av 25 bidrag (final) i Moskva

Never Let You Go / Ryssland 2006

Att anordna en tv-sänd final 2005 hade inte riktigt blivit den succé rysk tv hade hoppats på. Vinnaren gjorde en slät figur i Kiev och hela tillställningen skrotades till förmån för ett internt val istället. Rena rama Andra Chansen för en av de artister som gått på pumpen året innan.

Viktor Nikolajevitj Belan hade varit en bubblande popstjärna i vardande i flera år och hade två album under bältet. Han syntes flitigt i medier riktade mot köpstarka ungdomar och trots att han inte vunnit den ryska finalen 2005 hade hans låt blivit en stor hit i sin ryska version. Nu var 25-årige Dima Bilan ett namn på allas läppar och han vann flera priser som årets bästa artist.

Nu satsades det hårt på att få fram en låt som skulle kunna gå hela vägen i Aten. Rysk tv hade en allt starkare lust att vinna - och framför allt stå värd för - Eurovision Song Contest.

”Never Let You Go” var en förkrossande effektiv poplåt, enkel och sofistikerad på samma gång. På scenen fick Dima sällskap av två dansöser från Bolsjojbaletten samt av en flygel bebodd av något slags spöke.

Dima själv gnistrade och strålade som en riktig stjärna och om inte ett gäng monster från Rovaniemi kommit i vägen hade Ryssland sannolikt rusat iväg i toppstriden. Nu blev det istället en andraplats - Rysslands andra - och ett ännu bättre självförtroende inför framtiden för såväl unge herr Bilan som för rysk tv.



Dima Bilan / Never Let You Go (Ryssland 2006)
2:a plats av 24 bidrag (final) i Aten

Não sejas mau p'ra mim / Portugal 1986

Ingen kan vara bra på allt och ibland får man lätt för sig att vissa länder helt enkelt inte klarar av vissa genrer, framför allt inte inom ESC. Exempelvis har samtida popmusik sällan varit något Portugal briljerat inom. De flesta år har man inte ens försökt utan hållit sig till sin egen musik och sina egna stilar.

Den kanske allra mest uppdaterade och hitvänliga poplåt Portugal någonsin deltagit med var "Não sejas mau p'ra mim" ("Var inte arg på mig") - ibland skrivet som "Não sejas mau para mim" - framförd av ett riktigt stjärnskott på den portugisiska musikhimlen.

Dora Maria Reis Dias de Jesus var en 19-åring som ställt upp i en talangjakt på inrådan av en bekant till familjen. Hon vann inte men imponerade på Guilherme Inês och Zé da Ponte - två låtskrivare som startat egen inspelningsstudio i Lissabon och som siktade på att skicka in låtar till den portugisiska uttagningen till ESC.

Den vanliga portugisiska finalen lades i malpåse och bestod istället av låtar framtagna i regionala semifinaler i RTP:s olika distrikt. Finalen bestod av förinspelade inslag så den internationella finalen i Bergen blev första gången Dora sjöng i direktsänd tv.

De flesta skulle nog önskat sig en mindre dramatisk debut måhända men Dora visade sig cool och avslappnad då hon äntrade scenen i sin något uppseendeväckande outfit. Kort kjol och stora kängor var högsta mode och Dora hade fingret på pulsen och imponerade stort på många bedömare, inte minst på SVT:s kommentator Ulf Elfving.

Juryn förblev lika sval som de brukade vara mot Portugal men Dora blev en hit på hemmaplan och följde upp sin låt med flera hitsinglar. Det skulle inte dröja länge innan hon dök upp på nytt i ESC.



Dora / Não sejas mau p'ra mim (Portugal 1986)
14:e plats av 20 bidrag i Bergen

Mon cœur l'aime / Schweiz 1996

Schweiz hade skrotat sin nationella final och börjat välja låtar internt istället. På första försöket 1994 blev det fiasko och misslyckande och landet rasade ut i utvisningsbåset. 1995 blev den första upplagan någonsin utan ett schweiziskt bidrag i startlistan.

Kanske hade någon kunnat göra en kritisk analys av förfarandet och fundera ut en bättre modell för framtiden men istället ordnade man en likadan intern uttagning och fastnade för ”Mon cœur l’aime” (”Mitt hjärta älskar honom”) - en snygg och prydlig ballad på franska av den typ som dominerat tävlingen fram till början av 1980-talet.

Kathy Leander var en 33-åring från Alle i kantonen Jura. Hon hade sjungit offentligt i tjugo år och hade lång erfarenhet av att sjunga på jazzklubbar såväl i Schweiz som i Paris. Egentligen hetter hon Catherine Meyer, men det namnet sparade hon till sitt egentliga jobb som tjänsteman på en bank i Genève.

Enligt pressuppgifter var Kathy lovad ett skivkontrakt om hon placerade sig bland de fem bästa i Oslo. Hon kvalificerade sig via den interna semifinal EBU anordnade och Måns Ivarsson i Expressen utnämnde Schweiz till finalens bästa låt och jämförde den med Mariah Careys version av ”Without You”. Det var kanske att ta i en smula och i direktsändningen kämpade Kathy med ett par av de högre tonerna.

Juryn förhöll sig sval och det blev bara tjugotvå poäng till slut. Det blev inget skivkontrakt, låten gavs aldrig ut officiellt - ett antal promoskivor gjordes med den demoversion som också hörts i förhandsvideon - och Kathy återvände till jobbet på banken.

Låtskrivaren Soren Mounir upptäckte några år senare den walesiska sångerskan Duffy och bildade duon Soulego med henne. Samarbetet ledde inte så långt och Duffy fann framgång på egen hand med hiten ”Mercy” 2007.

Kathy återvände till tv-rutorna 2003 i talangjakten ”Merci, on vous écrira!” - nu under namnet Catherine Leander. Tre år senare gav hon ut sitt debutalbum ”Je m’ennuie de vous” (”Ni tråkar ut mig”).



Kathy Leander / Mon cœeur l’aime (Schweiz 1996)
Delad 16:e plats av 23 bidrag i Oslo

Lilla stjärna / Sverige 1958

Melodifestivalen - den svenska finalen inför Eurovision Song Contest - är ett verkligt monument i tävlingens historia. Få andra nationella finaler har haft en lika stark profil och lika mycket kontinuitet genom åren.

Antalet år man experimenterat med formen är få - 1965, 1971, 1981 och den stora nyordningen 2002 - och de flesta upplagor är lätta att identifiera för publiken som med åren fått väldigt specifika och höga förväntningar på sin melodifestival. Ingen annan nationell final har skapat lika många hits på hemmaplan. Sedan 1967 har programmet haft samma namn.

Inget av detta fanns med då Sveriges Radio Television debuterade 1958. Ingen öppen tävling anordnades, utan bidraget valdes ut av en särskild kommitté på underhållningsavdelningen.

"Samma stjärnor lysa för oss två" var skriven av en riktig hitsnickare. Åke Gerhard var ett tungt namn bland svenska schlagerkompositörer och det kändes säkert tryggt att anlita någon pålitlig på första försöket.

Hur pålitlig Åke Gerhard än kändes så hade han sladdat lite på tonerna här. Bitvis var den utvalda låten alltför lik en redan publicerad låt, så man fick skriva om en del för att slutresultatet skulle vara acceptabelt.

Ett minst lika stabilt val var att anlita Alice Babs som artist. Sedan genombrottet 1940 med "Swing it, magistern" hade Hildur Alice Nilson (senare Sjöblom) blivit en av Sveriges mest älskade och mångsidiga artister, enligt legenden så tonsäker att musikerna stämde sina instrument efter henne.

Alice gick med på att sjunga den utvalda låten men däremot ville hon inte veta av texten. Gunnar Wirsén på Sveriges Radio fick snabbt skriva ihop en ny - med titeln "Lilla stjärna" - till finalen i Hilversum.

Nu härsknade Åke Gerhard däremot till efter allt petande i hans skapelse och förbjud Alice att spela in låten med någon annan text än hans. Alice - som aldrig varit rädd för att uttrycka en åsikt - vägrade befatta sig med texten så någon inspelning blev aldrig gjord. Följden blev att Sveriges första bidrag till ESC förblev väldigt anonymt och bortglömt i många år.

På resultattavlan i Hilversum registrerades en för stor poängsumma på Sverige som ser ut att ha kommit på tredje plats före "Volare". Där föddes ett segt rykte i svenska tidningar om att Alice Babs kommit trea i ESC, något som skulle hänga med i många år och bland annat hävdas av den annars mycket påläste Jacob Dahlin under 80-talet.

Alice Babs fortsatte att bygga på sitt rykte som fenomenal jazzsångerska med hela världen som spelfält medan Åke Gerhard startade eget skivbolag och var manager åt The Hep Stars - Sveriges egna Beatles vars keyboardist Benny Andersson med åren skulle vinna ESC som del av Abba.

Av Sveriges fem första bidrag till ESC hade Åke Gerhard ett finger med i fyra stycken: 1958, 1959, 1960 och 1962. Han avled 2009, 88 år gammal.



Alice Babs / Lilla stjärna (Sverige 1958)
4:e plats av 10 bidrag i Hilversum