1956 - 2019 sändes Eurovision Song Contest årligen utan avbrott. Under de åren har 1564 bidrag framförts i tävlingen. Varje bidrag har sin egen historia. Här bloggar jag om dem alla, ett bidrag i taget.
Jugoslaviens melodifestivaler var som en liten upplaga av ESC i miniatyr, där de olika delrepublikernas tv-bolag tävlade mot varann om vem som skulle få representera federationen internationellt.
Med åren hårdnade tävlingen och det blev allt viktigare för de olika landsändarna - och deras skivbolag - att hävda sig i omröstningen, men under de första femton åren lyckades lilla Slovenien - som skiljde ut sig såväl kulturellt som språkligt - vinna hela sex gånger.
Vid finalen i Belgrad 1970 vann unga Eva Sršen som ännu inte fyllt 19 år. Hon hade redan en del erfarenhet och hade tävlat med viss framgång vid sångtävlingen i Opatija året innan, där hennes låt "Ljubi, ljubi, ljubi" blivit en hit efteråt.
Trots det knorrades det både bland tv-folket och i musikbranschen efteråt. Många tvivlade på att tösabiten skulle kunna klara av att ta på sig det stora ansvar det innebar att representera Jugoslavien i Amsterdam. Borde man byta ut artisten mot någon mer erfaren?
Låtskrivaren Mojmir Sepes egen fru Majda - stor sångstjärna på hemmaplan - nämndes som den hetaste kandidaten att skicka iväg men Mojmir Sepe stod på sig. Hans idé hade hela tiden varit att tävla med en ung, oskuldsfull flicka. Han var säker på att det konceptet kunde leda till vinst.
Dessutom skulle Majda Sepe knappast varit rätt för låten. "Pridi, dala ti bom cvet" ("Kom, så ska jag ge dig en blomma") handlade om en ung flicka som för första gången är redo att dela med sig av den blomma som växer inom henne. "Jag vill öppna mina kronblad för dig" är en rad i texten som handlar om att ge bort sin oskuld. Det hade knappast legat så trovärdigt i munnen på en 33-årig tvåbarnsmor.
I Amsterdam skulle det visa sig att Mojmir Sepe tänkt alldeles rätt men ändå missat båten. Så snart han hörde Irlands Dana sjunga visste han att spelet var slut. Game over. Här hade vi vinnaren.
Att Jugoslavien kom näst sist var kanske lite snöpligt men det var säkert en liten tröst att samtliga fyra poäng kom från just Storbritanniens jury: lika många poäng som samma jury gav vinnaren Irland. Detta underliga år där poängen landade högst slumpmässigt bland de låtar som inte kom i topptrion var jugoslaverna endast fyra poäng bort ifrån en fjärdeplats och det är svårt att ta de lägre placeringarna på något större allvar.
Eva Sršen visade sig ha andra intressen i livet och lämnade rampljuset alltmer under den senare delen av 1970-talet utan att helt sluta framträda. Än i dag dyker hon då och då upp på diverse nostalgikonserter hemma i Slovenien.
Eva Sršen / Pridi, dala ti bom cvet (Jugoslavien 1970)
När Turkiet vann ESC-finalen i Riga 2003 med Sertab Erener var det inte bara en sensation i sig: det var också ett löfte till alla länder som deltagit år efter år efter år utan att någonsin vinna. Nu var allting möjligt. Kunde Turkiet vinna kunde faktiskt vem som helst vinna.
Det skulle inte dröja länge innan Grekland vann. Året efter Grekland vann Finland. Förlorarländerna fick plötsligt revansch.
Åtminstone ganska många av dem. För Portugal förblev livet som vanligt i ganska många år till. De flesta år drullade man ur redan i semifinalen, tog man sig vidare bar det aldrig hela vägen till toppen. Inte förrän i Kiev 2017 slog man till med besked: Salvador Sobral vann en fenomenal brakseger med alla tiders poängrekord.
Som många andra ovana värdbolag ville RTP väldigt mycket: man ville visa upp sitt land och sin kultur och man satsade på fyra kvinnliga programledare som skulle samsas i rutan. I slutändan blev det mesta rätt snyggt men en aning anonymt.
Det egna bidraget hade i vanlig ordning valts ut via Festival da Canção men lät ganska annorlunda jämfört med tidigare portugisiska bidrag. "O jardim" ("Trädgården") var en introvert liten indie-ballad med elektronisk inramning som liksom vaggade fram och växte och växte.
Bakom "O jardim" stod Isaura Santos, som själv var sångerska och sjöng en andra stämma bakom soloartisten Cláudia Pascoal. Texten handlade om trädgården som betytt så mycket för Isaura och hennes farmor som nyligen gått bort. Med melodin ville hon uttrycka saknad och "saudade" - en mycket portugisisk känsla och ett ord som inte går att översätta exakt.
Cláudia var en 23-åring som deltagit i alla tv-talangjakter som finns men som hittat sig en egen plats i jazzbandet Morhua där hon sjöng och spelade ukulele.
"O jardim" var en förtjusande inspelning men en svår sång att tävla med i en schlagerfestival. Det visade sig svårt att få rösterna att helt gifta sig med varandra live och låten behövde kanske några lyssningar för att hitta fram.
Portugal kom på allra sista plats i finalen. Endast ett värdland hade kommit sist tidigare (Nederländerna 1958) - trots att Österrike fick noll poäng i Wien 2015 kom de rent tekniskt näst sist eftersom inga placeringar delas längre.
Sistaplatsen var kanske lite snopen men ställde inte till med så mycket. Cláudia fick en lysande start på solokarriären, "O jardim" toppade den inhemska singellistan och Isaura bytte sångspråk till portugisiska, fick en mycket större publik än tidigare och skrev låtar med eurovisionsvinnaren Luisa Sobral.
I januari 2020 meddelade Isaura att hon drabbats av bröstcancer och pausade sin karriär tills vidare. Två år senare var hon tillbaka i offentligheten med nytt material, bland annat den imponerande singeln "Viagem".
Cláudia släppte sin första fullängdare i eget namn 2020 och möttes av fint gensvar och kommersiell framgång. En uppföljare landade på skivdiskarna 2023 och av senare års portugisiska ESC-deltagare hör hon till de allra mest framgångsrika. Att komma sist i finalen är helt tydligt inte så farligt, trots allt.
Efter ett riktigt blekt 90-tal med få framgångar och lågt intresse från såväl artister som den stora publiken uppgraderade Danmark sin nationella final rejält år 2000 för att se om det var möjligt att skaka liv i den popularitet som en gång funnits. Det visade sig mer än möjligt.
Bröderna Olsen vann hela finalen i Stockholm och då ESC hölls i Köpenhamn 2001 såg Rollo & King länge ut att kunna ställa till med en lika stor sensation och ta hem en andra dansk seger i rad. Publiken var lyrisk, låtarna sålde stort på nytt, den danska finalen blev åter ett evenemang att ta på allvar.
Den nya hypen till trots kändes den danska finalen 2002 något dämpad, som om något av en schlagerns baksmälla lagt sig över DR. I startfältet fanns helt okej låtar men ingen riktig raket. Dessutom uppstod en viss polemik runt vinnarlåten "Vis mig hvem du er".
Vid sidan av telefonröstning bedömdes låtarna av en expertjury där bland andra Keld Heick och Gry Johansen (Danmark 1983) ingick. I superfinalen gav de sin allra lägsta poäng till tittarnas solklara favorit och efter finalen sågade flera av jurymedlemmarna vinnaren som de tyckte var banal och hade "världens sämsta text".
Om den danska texten var hafsig var det ingen stor sak. Låtskrivaren Michael Ronson - en rumän boende i Danmark - hade egentligen skrivit låten på engelska och slängt ihop lite danska ord då reglerna för den danska finalen krävde det. "Helt säkert får vi tolv poäng från Rumänien" skrev de danska tidningarna glatt.
Malene Mortensen - som firade sin 20-årsdag under repetitionsveckan i Tallinn - kom från en musikalisk familj och hade tidigare kommit tvåa i DR:s talangjakt Stjerne for en aften. Hon hade bevisligen en bra röst men verkade obekväm i rollen som popstjärna. Repetitionerna gick allt sämre och fredagens genrep imponerade inte på någon.
I direktsändning gick det bättre men trots att låten tippats högt i förhandsdiskussionerna blev det total flopp. Danmark fick nöja sig med sju små poäng - någon tolva från Rumänien blev det aldrig - och för första och hittills enda gången landade Danmark på allra sista plats i finalen.
Med de gällande reglerna fick Danmark sedan stå över tävlandet 2003. En pinsam stjärnsmäll för fjolårets värdland.
För Malene var det förmodligen rena rama turen. Popstjärneplanerna skrinlades och istället påbörjade hon en framgångsrik bana som jazzsångerska. Idag har hon tio album på meritlistan och har turnerat runt omkring hela jorden.
Även Malenes bror Carl Winther är en framstående jazzmusiker.
Malene Mortensen / Tell Me Who You Are (Danmark 2002)
Alla syskon vet hur det kan vara: varje gång man hittar på något kul kommer ens småsyskon svansande efter och härmar och gör samma sak. Samma år som fotbollskillen Fabrizio Faniello representerade Malta i ESC för första gången vann hans lillasyster Claudia en stor talangjakt för juniorer hemma på ön.
När Fabrizio vann den maltesiska melodifestivalen för andra gången fick han tävla mot lillsyrran som gjorde debut i tävlingen. Det skulle sannerligen inte bli hennes enda försök och Claudia Faniello skulle snart bli en riktig långkörare.
2008 blev Claudia både tvåa och trea i den inhemska ligan och nu lossnade karriären på allvar. Hon fick spela in ett helt album och blev alltmer populär, ironiskt nog samtidigt som brorsans tidigare så lysande framgång svalnade rejält.
Skam den som ger sig och på elfte försöket vann Claudia den nationella finalen. Av sexton kandidater tog hon en knapp seger över tvåan "Kewkba" med Janice Mangion - några hundra telefonröster till så kunde Malta ha skickat sitt första bidrag på maltesiska sedan 1972.
Claudia spelade in en snygg video - där en dramatisk kvälls händelseförlopp spelades upp baklänges - och gjorde omfattande promotion inför ESC i Kiev men väl på plats hjälpte ingenting. "Breathlessly" fick svala jurypoäng och inte en enda pinne från telefonomröstningen. Ett onödigt hårt öde om man frågar mig.
Claudia låg lågt ett tag efter fiaskot i semifinalen men karriären verkar inte ha tagit desto mer skada - hon hade ju skött sig med den äran även om låten floppat - och 2019 släppte hon en ny singel igen efter nästan två års paus.
När Armenien visat upp sitt bidrag för Köpenhamn rasslade det till rejält i vadslagningen. Alla de armenier som bodde runt om i Europa hade visat sig mer än villiga att stödrösta på moderlandet. Om Armenien dessutom hade en riktigt stark låt som även många andra ville rösta på kunde det bära riktigt, riktigt långt. "Not Alone" var en riktigt stark låt.
Inte nog med att det var en stark låt - det var en ovanlig låt. En lång och långsam vers som sakta bygger upp mot en fullständig eruption till refräng. En enda vers, en enda refräng. Originellt, snyggt och oväntat.
Aram Sargsyan hade börjat sin karriär som en kul kille som gjorde parodier på kända låtar och fick snabbt smeknamnet Aram Mp3 efter tidens populäraste ljudformat. Ett par talangjakter och en del populär standup gjorde honom till kändis som fick leda olika program på tv.
Nu satsade han hårt på en sångkarriär och ville med "Not Alone" visa upp sig som en mjuk och känslig kille, en kille som med ens var storfavorit att vinna Eurovision Song Contest.
Åtminstone tills Österrike som sista land visade upp sin kandidat: en skäggig drag queen vid namn Conchita Wurst. Aram - möjligen en känslig kille men framför allt en grabbig grabb från ett föga progressivt land - reagerade med ryggmärgen och trampade i klaveret rejält.
I flera intervjuer sa han å ena sidan att Conchita måste bestämma sig för om hon är en man eller en kvinna, i nästa kallade han Conchita (och i förlängningen alla som tillhör hbtiq-spektret) för sjuka och onormala. När de kommentarerna kablades ut över Europa rasade det armeniska favoritskapet som ett korthus.
Trots att Aram hävdade att han blivit felciterad och att han bara försökt vara lite rolig lät sig eurovisionsfansen inte övertygas och vid Eurovision In Concert i Amsterdam i början av april blev han fullständigt utbuad och klart överväldigad och skakad av den arga reaktionen.
Kanske hade stormen också påverkat DR när de bestämde startordningen? Aram fick inleda den första semifinalen och fick ett förvånansvärt tidigt startnummer även i finalen - verkligen inte hur storfavoriter brukar behandlas.
Aram sjöng lite nervöst men en bra låt är en bra låt och i slutändan tangerade Armenien sitt personbästa med en ny fjärdeplats. Kanske hade sångaren lärt sig något längs vägen och karriären fortsätter än idag.
De europeiska armenierna skulle visa sig allt mindre pigga på att rösta på armeniska bidrag med åren och i slutet av decenniet skulle Armenien komma att missa finalen två år i rad.
"Fantastiskt! Helt otroligt... var det kanske inte. Man hoppas ju alltid. Men nu har det faktiskt hänt...!" Sveriges Radios tv-kommentator Johan Sandström blev känslosam och lät orden flöda då det stod klart att Sverige och Abba hade segrat i Brighton.
Kanske inte helt otroligt men näst intill. Svensk musik hade haft påfallande svårt att ta sig utanför landets gränser. Ett exklusivt litet gäng svenskar - som exempelvis Siw Malmkvist, Lill-Babs och Anna-Lena Löfgren - hade parallella karriärer i Tyskland, men väldigt få skivor skrivna och producerade i Sverige fick någon som helst uppmärksamhet utanför Skandinavien.
Att det skulle bli just Abba som sprängde vallen och lyckades måste också ha setts som rätt osannolikt. Abba - ett namn man använde för första gången i den svenska melodifestivalen 1974 efter att snällt frågat lov av fiskkonservtillverkaren med samma namn - bestod visserligen av fyra väletablerade och framgångsrika artister, men de var inte riktigt framgångsrika på rätt sätt.
På den här tiden fanns två viktiga topplistor man kunde hamna på: Tio i topp som var ungdomlig och hipp, och Svensktoppen som var den trygga och vuxna listan - föräldralistan - och mellan dessa fanns en avgrund. Abborna hörde absolut till gruppen Svensktoppsartister, som inte hade något att hämta på den unga, häftiga listan alla ville ligga på.
Agnetha Fältskog var den självklara stjärnan som slagit igenom redan som 17-åring med en egenhändigt skriven låt. Björn Ulvaeus och Benny Andersson hade varit med i varsin mycket framgångsrik grupp - Hootenanny Singers respektive Hep Stars - men var inte riktigt lika starka som duo även om de var skickliga låtskrivare. Anni-Frid Lyngstad var den flitiga sångerskan som aldrig riktigt nådde över scenkanten och som hade svårt att få hits.
I backspegeln ser allting så lätt ut. Björn och Agnetha blir kära i varandra, Benny och Frida likaså. När Björn och Benny hyr in Agnetha och Frida att sjunga kör på "Hej, gamle man" borde bitarna falla på plats men krogshowen "Festfolket" - de fyras första försök att jobba ihop - blev ett avskräckande praktfiasko.
Björn Ulvaeus har flera gånger sagt att Abba skulle ha erövrat världen förr eller senare oavsett om man vunnit Eurovision Song Contest eller inte. Jag är inte lika säker. När "Waterloo" blev en stor internationell hit tvingades Abba att snabbt höja sitt eget kunnande. När man skulle ut i hetluften räckte det inte att vara stjärna på Svensktoppen.
Här kan man inte nog understryka hur viktig Stig "Stikkan" Anderson var för Abbas succé. Under femton år hade han gått från låtskrivare till förläggare till skivbolagsdirektör till att bli ett slags Gudfader inom svensk underhållning. Han hade lyckats med allt utom en riktigt framgångsrik utlandslansering och med Abba såg han plötsligt möjligheten inom räckhåll.
Stikkan hade ett smått otroligt kontaktnät: han knackade på alla sina dörrar och drog i alla sina trådar och krattade färdigt i managen. När "Waterloo" vann hade ingen annan ESC-vinnare - varken före eller efter - en lika ambitiös och färdig marknadsföringsplan klar.
Resten är historia. Ingen annan som vunnit ESC har lyckats använda tävlingen som språngbräda på samma sätt (möjligen med undantag för Céline Dion) och nästan alla faller på samma snubbeltråd: det finns inget material att följa upp vinnarlåten med och när man väl fått fram det har publiken glömt och gått vidare.
Segern visar också upp en annan av Abbas starkaste sidor: att hela tiden vara beredd att ändra sig och lita på sina instinkter. In i det sista tänkte man ställa upp i melodifestivalen med "Hasta mañana" som kändes mer som en typisk eurovisionslåt. Bert Karlsson - en av många som fick provlyssna på förhand - beskrev den första versionen av "Waterloo" som stökig och ofärdig.
Det var ändå det otypiska man ville vara framom det typiska och det var naturligtvis rätt beslut. Dessutom sågs "Hasta Mañana" lite för mycket som ett solonummer för Agnetha och mindre som ett gruppframträdande.
Sedan kan man heller inte understryka hur mycket tur Abba hade. 1973 avgjordes tävlingen genom att två domare från varje land bedömde bidragen med poängen 1-5, ett system som inte riktigt fungerade i tv och som inbjöd till omfattande taktikröstning. 1975 infördes den nuvarande poängskalan där juryn röstar internt och sedan ger poängen 1-12 till sina tio favoritlåtar.
1974 hade EBU tänkt ut en ny variant. I varje land skulle tio jurymedlemmar bedöma samtliga bidrag med siffrorna 1-5 och sedan skulle samtliga poäng läsas upp i direktsändning. Arrangerade BBC insåg att det skulle bli både utdraget och krångligt och man skrotade systemet utan att ens fråga EBU om lov.
Istället återinförde man en gammal favorit i repris: varje lands tio jurymedlemmar fick en enda poäng var att ge till sin personliga favorit. Ingen behövde diskutera eller kompromissa. Otypiska Abba fick "bara" tjugofyra poäng av 160 möjliga och man kan gissa att "Waterloo" knappast skulle ha vunnit varken med 1973 eller 1975 års system.
Det är svårt att skriva om Abba utan att skriva en halv roman. Idag är de en av musikhistoriens allra bäst säljande akter och en av få globalt framgångsrika som inte kommer från det engelska språkområdet. Att Stikkans och Abbas vägar skildes åt efter en rättsprocess om royalty kan få förbli en solkig plump i protokollet.
Tack vare Abba och Stikkan är Sverige idag i en helt annan position och lär vara det land i världen som exporterar mest musik per capita. Värt att notera är att samma dag som Abba vann i Brighton - 6 april 1974 - gick Björn Skifs & Blue Swede upp på den amerikanska singellistans förstaplats med "Hooked On A Feeling". Världen förändrades och skulle aldrig bli sig lik igen.
En månad före Melodi Grand Prix 1991 meddelade NRK att man ställde in hela tävlingen. De 140 insända bidragen saknade kvalitet och originalitet och var inte värda att öda sändningstid på. Istället valde man internt ut Just 4 Fun som norska representanter till Rom.
Förmodligen menade inte NRK att just 1991 års låtar var så förfärliga, de menade att kvalitén på insända bidrag konstant sjunkit genom åren och att det var hög tid att försöka svänga skutan genom att göra något drastiskt. På sätt och vis lyckades man, åtminstone tillfälligt, då 1992 års norska final är betydligt bättre än den som hölls 1990.
En hel del av låtarna som skickades in 1991 har sedan dykt upp i offentligheten. TV3 - som ännu var en svensk-norsk kanal - gjorde en alternativ final med åtta av låtarna i demoversioner, medan andra sedan kommit med i senare norska finaler.
En av dem var "I evighet", en låt som den norska artisten och låtskrivaren Torhild Nigar skrivit då hon bodde i USA i slutet av 80-talet. Hon ställde själv upp i den norska finalen 1992 medan "I evighet" fick ligga kvar i byrålådan några år till.
När NRK för andra gången skulle stå värd för den internationella finalen (efter att Secret Garden segrat i Dublin 1995) blev "I evighet" slutligen utplockad som ett av åtta bidrag, där den framfördes av ingen mindre än Elisabeth Andreassen (1982, 1985, 1994). Det väckte en viss uppmärksamhet och muntration att hon gift sig och "bytt namn" efter att tidigare hetat Andreasson.
Den norska finalen var en riktigt billig studioproduktion som trots en del kända namn i startfältet knappast höll någon högre musikalisk nivå. "I evighet" tog en välförtjänt promenadseger även om också den relativt okände Geir Rønning (Finland 2005) imponerade på många med "Uten de".
Den internationella finalen i Oslo Spektrum - med Ingvild Bryn och Morten Harket som programledare - var betydligt mer påkostat och där fick värdlandet Norge - det enda landet som inte behövde passera den semifinal som anordnades internt av EBU - passligt nog sjunga exakt mitt i startfältet som tolfte land.
Finalen 1996 har knappast gått till historien som någon av de mest oförglömliga med en tv-produktion som snabbt kändes rätt daterad, men en sak NRK hade otur med utan att de själva kunde påverka det var att åtskilliga artister underpresterade i direktsändning.
Bettan hörde helt klart till dem: iförd ett ganska oskönt svart fodral gav hon ett aningens okoncentrerat intryck, missade en textrad och verkade oväntat osäker i de högre tonerna.
Det spelade ingen större roll: juryn gillade det de hörde och Norge hamnade på en lysande andraplats, vilket gör Bettan till en av totalt fem artister som kommit både etta och tvåa i ESC (de andra är Lys Assia, Gigliola Cinquetti, Linda Martin och Dima Bilan).
"I evighet" är dessutom den enda låt som kommit på andraplats utan att få en enda tolvpoängare sedan den nuvarande poängskalan infördes 1975.
Trots att "I evighet" blev en större singelhit i Norge än "Nocturne" har den hamnat lite i skymundan med åren och verkar inte vara någon av Bettans personliga favoriter ur karriären.
Elisabeth Andreassen och Torhild Nigar skulle samarbeta en enda gång till. 1998 kom "Winds of the Northern Sea" på andra plats i den norska finalen men spelades aldrig in på skiva.
Ibland hör man lite äldre eurovisionsfans sucka över hur allting var bättre förr. Det är en sanning med modifikation men en sak som obestridligen var mer stabil under tävlingens tidiga år var artisternas tonsäkerhet och sångförmåga. Nästan alla som ställde upp i ESC under tävlingens tjugofem första år kunde hålla ton och sjunga rent.
Det beror naturligtvis på tekniska landvinningar: under lång tid var en artists jobb att sjunga live - inte sällan med dålig teknik och dåligt ljud - och då fanns det ingenting att gömma sig bakom. Nuförtiden kan i princip vem som helst låta bra i en studio eller med rätt ljudmixning.
Men sedan finns det ju gränser också för vad som kan passera idag.
Den georgiska melodifestivalen 2011 vanns av nu metal-bandet Eldrine med en rätt spännande låt med ovanligt vassa kanter. Det enda riktigt tråkiga var att bandets sångerska inte alls klarade av att komma i närheten av refrängens höga toner. Det hela lät rent ut sagt förfärligt och det kändes synd att en bra låt skulle framföras så illa.
Tydligen hade någon hört detsamma som jag hörde och kort tid efter den georgiska finalen meddelades det att Eldrines sångerska Tamar Vadachkoria bytts ut med omedelbar verkan. Det talades om att Tamar inte mådde bra och att pressen inför den stora finalen i Düsseldorf påverkat henne negativt.
Istället kallades den etablerade sångerskan Sopho Toroshelidze in istället. Skojigt nog innebär det att Georgien - som nu deltog för fjärde gången - för tredje gången representerades av en sångerska vid namn Sopho (efter 2007 och 2010).
Sopho hade en kraftfull stämma och en stark närvaro och den nya versionen lät oändligt mycket bättre. Samtidigt som jag nu istället skulle önskat att en så bra artist kunde fått tävla med en ännu bättre låt istället. Aldrig får man vara nöjd.
Nöjda fick georgierna lov att vara: i Düsseldorf tog de sig relativt otippat till final och slog sig där in bland de tio bästa för andra året i rad. Sedan dess har det gått grus i maskineriet och Georgien har aldrig placerat sig lika högt igen.
Efter Düsseldorf visade sig att man inte brytt sig så särskilt mycket om den första sångerskans hälsa och välmående - petningen berodde istället på ett nytt kontrakt, som förbjöd henne att ha en solokarriär vid sidan av bandet, som hon vägrat skriva på.
Lille Jean-Jacques Bortolaï hade sjungit på gatorna i Toulon för att samla ihop pengar till en klassresa då någon skivbolagsmänniska kommit förbi och låtit sig imponeras av gossens klara och starka stämma. Det dröjde inte länge innan en första skiva hade spelats in, men utgivningen fick vänta då det snart erbjöds ett riktigt fint marknadsföringstillfälle.
Toulon låg i Radio-Monte-Carlos sändningsområde och de tyckte säkert att det kändes fiffigt att för en gångs skull kunna tävla i ESC med en artist som var i det närmaste lokal istället för att bara hyra in franska stjärnor. Jean-Jacques fick frågan om han ville representera Monaco i Madrid och det ville han gärna.
I Madrid gjorde Jean-Jacques sensation som den yngste deltagaren någonsin. I hela tävlingens historia har bara två solister varit yngre: Gili Netanel (Israel 1989) och Nathalie Pâque (Frankrike 1989). Underligt nog uppges Jean-Jacques vara 12 år gammal i alla tidningsuppgifter och allt pressmaterial trots att han är född i januari 1956 och därmed 13 år.
Aftonbladets reporter träffade den unge sångaren inför finalen och artikeln ger ett självsäkert och inte särskilt sympatiskt intryck: Jean-Jacques beskrivs som lätt ointresserad, tvärsäker på såväl seger som framtida stjärnstatus och berättar att ingen lärt honom hur man ska uppträda då han inte har något att lära. I bakgrunden tronar hans stolta mamma som ibland fyller i och avslutar hans meningar.
Var Jean-Jacques en riktig snorunge eller var han bara ett lydigt barn som upprepade det de vuxna lärt honom att säga? Var han faktiskt så där dryg eller är det journalistens förväntningar som lyser igenom?
Tävlingslåten "Maman" är en snabb och sentimental sång om barnet som drömmer att han blivit stor och gör saker som ska imponera på hans mamma - som att vara soldat eller styra en stor båt - och är lycklig tills han inser att när han blir vuxen blir hans älskade mamma gammal. Vips vill ha glömma sin dröm och förbli ett barn i sin mammas famn för evigt. Sigmund Freud skulle säkert ha kunnat skriva en rätt intressant uppsats om den här sångtexten.
Jean-Jacques gav ett rätt teatraliskt men kraftfullt intryck på scenen - sjunga kunde han faktiskt - och fick en sjätteplats för besväret, men det enda alla mindes efteråt var fiaskot med fyra vinnare. "Maman" blev ändå populär i Spanien och släpptes även i en spansk version som även verkar ha haft viss framgång i Sydamerika.
Sedan blev det ändå inte mycket med sångkarriären. Jean-Jacques spelade in en singel till - "Tout seul au monde" - som marknadsfördes via RMC och sedan blev det tyst. Lyssnar man på den andra singeln anar man att målbrottet väntade runt hörnet och att karriären fick ta en paus.
Inte särskilt mycket senare började det cirkulera falska rykten att den unga artisten hade dött i en bilolycka. Slutet av 1960-talet var de vilda ryktenas glada tid - jämför med Paul is dead, en konspirationsteori om att Paul McCartney dött i en olycka och ersatts av en skådespelare.
Några år senare försökte sig Jean-Jacques på en comeback - nu under namnet Jean-Jacques Delarive - men "Oublier ton nom" blev hans sista singel. Istället väntade en tillvaro som rugbytränare och familjefar. Han har alltid fortsatt att sjunga, bara inte professionellt.
Nederländerna hade åkt kana mellan topp tio och den absoluta botten på sina senaste försök. Så kunde det inte fortsätta: med de nya kvalificeringsreglerna - baserade på ländernas genomsnittliga poäng beräknat på de senaste fem åren - riskerade man att åka ur om det blev två fiaskon i rad.
NOS bestämde sig för att öppna plånboken och ordna en rejäl galafinal för första gången på flera år. Man skakade fram åtta bidrag framförda av åtta olika artister och satte de båda tv-stjärnorna Paul de Leeuw och Linda de Mol att leda programmet och bidra med stjärnglans och temperament.
Nivån på bidragen var närmast chockerande hög. Några år senare, då Nederländerna skulle tappa fart och riktning och bli ett av de svagaste deltagarländerna i ESC, skulle man se tillbaka på finalen 1998 och undra var det egentligen gick fel.
Den höga nivån till trots blev det närmast en promenadseger för 20-åriga Edsilia Rombley som tidigare vunnit den europeiska finalen av Sikta mot stjärnorna som Oleta Adams. Även tvåan Nurlaila applåderades flitigt och vann senare OGAE:s Second Chance Contest.
"Hemel en aarde", skriven av samma team som tidigare skrivit "Vrede" för Ruth Jacott 1993, gav rejält utrymme åt Edsilias röst och var ett populärt val. Den enda kritik som hördes till en början kom från landets radiostationer som tyckte studioinspelningen lät plastig och spelade liveversionen från den nationella finalen istället.
I Birmingham hörde Edsilia till toppfavoriterna och visade sig ha en extra växel att lägga i när det väl gällde. Vartefter tittarrösterna flödade in från runtom Europa låg Nederländerna flera gånger i ledning och var närmare en viktoria än man varit någon gång sedan Teach-In vann i Stockholm 1975.
Flera tyckare - inte minst i de svenska tidningarna - spekulerade i om Nederländerna kanske skulle ha vunnit om sångspråket varit fritt och Edsilia hade fått sjunga på engelska istället. Året efter fick alla delegationer välja vilket språk de ville sjunga på.
"Hemel en aarde" blev en hit som Edsilia skulle visa sig ha svårt att följa upp. Hon förblev ett känt ansikte - men mest som tjejen från melodifestivalen - och hade inga större kommersiella framgångar de följande åren. När NOS frågade om hon ville representera dem på nytt 2007 tackade hon ja.
En av de viktigaste sakerna att minnas i alla sammanhang är att äga sina egna misslyckanden och inte försöka hitta svepskäl till att något gått åt skogen. Lätt att säga, svårt att minnas i stundens hetta. Det skulle Österrikes representant Wilfried bittert få erfara.
Trots att det inte gått något vidare för de något mer svårmodiga och inåtvända bidrag Österrike skickat till ESC 1986 och 1987 fastnade ORF än en gång för en melankolisk och mollbetonad ballad då de internt valde sitt bidrag till Dublin.
"Lisa Mona Lisa" var sången om en svårfångad nattfjäril som sover sig genom dagen och dansar hela natten. Lyssnar man noga hör man att hon egentligen gråter då hon skrattar, och skrattar gör hon hela tiden. En vacker dag kanske hon ska förstå att någon faktiskt kan älska henne.
Från början var bidraget på franska, men då reglerna krävde sång på ländernas officiella språk fick man i all hast skriva en tysk text istället. Det skulle dröja tills 2016 innan Österrike sjöng på Voltaires språk i ESC.
Wilfried Scheutz - som även var en av upphovsmännen - hade en lång och färgstark karriär bakom sig. Under 1970-talet hade han varit en av de mest kända under austropop-paraplyet, det vill säga de artister som sjöng pop och rock på österrikisk tyska.
Han hade doppat sina tår i nästan varje genre som fanns och radat upp framgångar utan att någonsin framstå som särdeles allvarlig eller alltför seriös. Musik var kul och väl värt att ta med en klackspark. Vid sidan av musiken skådespelade han också och hade synts i en mycket liten roll i den uppmärksammade tv-serien "Förintelsen".
"Lisa Mona Lisa" hann bli populär på hemmaplan före Dublin, men där gick det så illa som det kunde gå: allra sista plats och inte en enda poäng att ta med sig hem. Och i den allmänna besvikelsen slant tungan illa.
Wilfried sa till de österrikiska tidningarna att hans sistaplats var politisk och inte musikalisk: att ingen ville rösta på Österrike efter Waldheim-affären. Nu såg folk på hemmaplan rött: där stod den tidigare spelevinken och muntergöken och skyllde sitt eget fiasko på den största och sårigaste nationella skandalen efter kriget. Wilfried sågades i pressen, hans låt åkte kana ut från den österrikiska topplistan och karriären fick sig en rejäl knäck.
Efter att ha legat lågt en tid återvände Wilfried till scenen: mest som skådespelare men även som musiker i olika projekt.
När Wilfried Scheutz 2017 avled i cancer - 67 år gammal - låg såväl Waldheimaffären som Dublinfiaskot långt bak i tiden. Han hann få en viss revival och flera samlingsskivor med hans gamla hits gav ut i handeln. 2018 fick han postumt en Amadeus - en österrikisk Grammy - för sitt livsverk.
Dansk tv hade hoppat av ESC efter finalen 1966 och hölls nu borta för sjunde året i rad. Programmet förblev ändå populärt bland danska tittare som kunde se EBU:s schlagerfestival på svensk eller tysk tv, beroende på var i landet de bodde. 1973 hade de dessutom en egen artist att hålla tummarna för. Man kan undra om någon alls såg på dansk tv på kvällen den sjunde april?
Gitte Hænnings pappa var musiklärare och dottern hade tidigt börjat att uppträda och blev snart en stor barnstjärna i hela Skandinavien.
1962 var hon storfavorit att vinna den danska melodifestivalen, men "Jeg snakker med mig selv" diskades bara minuter före sändning efter att textförfattaren visslat melodin i danska radions matsal mellan repetitionerna.
Året efter var ett viktigt steg på vägen bort från att "bara" vara barnstjärna: hon låg etta i Danmark med "Ta med ud og fisk", fick en brottarhit i Sverige (där hennes namn skrevs "Henning" för enkelhetens skull) med "Kom ned på jorden igen" och - viktigast av allt - så vann hon Deutsche Schlagerfestspiele och fick sitt stora genombrott i Tyskland.
"Ich will 'nen Cowboy als Mann" var en kul och fartfylld låt som flirtade vilt med västtyskarnas fäbless för allt amerikanskt. Den låg etta på den tyska topplistan i två månader och sålde över en miljon exemplar inom två år.
Nu blev Gitte ett av de största namnen inom den tyska schlagerindustrin - en minst lika stor stjärna som Siw Malmkvist (Sverige 1960, Västtyskland 1969) och Wenche Myhre (Västtyskland 1968).
Men när Gitte ställde upp i den västtyska finalen 1973 - där sex artister sjöng två låtar var - brändes det kanske lite under fötterna. Hon hade inte haft någon riktig hit på två år och kvinnliga schlagerstjärnor satt aldrig särskilt säkert i sadeln: om man inte längre sålde åkte man ut i kylan, oavsett hur populär man en gång varit.
Det måste ha varit en lättnad för henne att vinna den lite halvtrista tyska finalen - all pompa och ståt och extravagans publiken bjudits på året innan var som bortblåst - och den enda riktigt svåra konkurrensen bjöds av Tonia (Belgien 1966) som kom på andra plats.
Gitte var måttligt förtjust i "Junger Tag" - hon hade hoppats att hennes andra låt skulle ha vunnit istället - men singeln slog an väl och tog henne tillbaka upp på listorna. Trots att resultatet i Luxemburg blev ljummet lyckades Gitte hänga kvar i rampljuset och förbli en relevant artist.
På 1980-talet satsade hon på mer krävande material för en vuxnare publik - en satsning som även den gick hem. 2014 firade hon 60 år som scenartist och konstaterade att hennes Cowboy från 1963 fortfarande var hennes allra största hit.
Det var ingen stor överraskning att Adelaide Ferreira vann Festival da Canção 1985. Hon hade så att säga jobbat upp sig mot det under ett helt år och hade i princip öppet mål i den nationella finalen.
Från början var hon rocksångerska - "Baby Suicida" gjorde ett stort intryck på publiken 1981 - men i den portugisiska finalen 1984 visade hon för första gången upp sig som balladsångerska.
"Quero-te, choro-te, odeio-te, adoro-te" gick hem hos publiken och kom slutligen på femte plats. Deltagandet gav henne uppmärksamhet med någon resa till Luxemburg blev det inte.
Adelaide fick åka till Mexiko istället. RTP valde ut henne att representera Portugal vid Festival OTI - de latinamerikanska ländernas motsvarighet till ESC - i november 1984. Trots att "Vem no meu sonho" inte var någon personlig favorit för Adelaide gav hon järnet då det gällde och landade på andra plats i tävlingen.
Det var verkligen inte varje år som Portugal visade framfötterna i någon internationell sångtävling och så högt hade man aldrig placerat sig i OTI tidigare.
"Penso em ti" ("Jag tänker på dig") - ibland med tillägget "Eu sei" ("Jag vet") - var om man så vill en vidareutveckling av låten Adelaide tävlat med i Mexiko och vann Festival da Canção tämligen överlägset.
En och annan trodde att Adelaide kanske skulle kunna skrälla till en aning även i Göteborg. Inte minst var Christer Lindarw förtjust och utsåg henne till tävlingens i särklass snyggast klädda artist, även om han tyckte att SVT inte riktigt kunde filma så exklusiva kläder - de glittrade inte som de borde i rutan.
Kanske får man skylla på att det var för många ballader i startfältet men i omröstningen klappade Portugal ihop totalt och räddades av Grekland - som röstade sist av alla - från att komma allra sist.
Det var bara en halv chock för Adelaide som senare sade sig ha blandade känslor inför sitt deltagande. Hon var nöjd med den egna insatsen men besviken över hur dålig den portugisiska delegationen varit på att göra promotion och sälja in sin låt. Man kan inte förvänta sig framgång om man inte kan spela spelet, menade hon.
Besvikelsen till trots hade hon nu etablerat sig rejält som sångerska och skulle skörda stora framgångar de kommande åren. Vid sidan av sången skådespelade hon också i flera portugisiska tv-serier.
2015 ställde hon upp på nytt i Festival da Canção med "Paz" utan att gå vidare till finalen.
Rättelse: tidigare angavs fel placering för Adelaides bidrag 1984.
I ganska många år hade Malta skickat sina egna inhemska vinnare till det lilla tyska skivbolaget CAP Sounds i Hofheim, där låtarna fått en ofta välbehövlig vårstädning och ansiktslyftning. När man jobbat med Fabrizio Faniello 2001 blev man så imponerade av hans förmågor att man erbjöd honom ett mer långsiktigt kontrakt.
Under flera års tid spelade man in material tillsammans. Låtar som "Show Me Now" och "Let Me Be Your Lover" spelades en del på olika radiostationer och 2004 bar samarbetet frukt rejält.
"I'm In Love (The Whistle Hit)" skrällde till och blev en riktig hit i Sverige (och en lite mindre hit i Finland och Belgien). Här fanns potential för en riktig lansering, men det påföljande albumet tog aldrig riktigt fart. Vad kunde vara bättre än lite exponering via Eurovision Song Contest?
När Fabrizio ställde upp i den maltesiska finalen 2006 med den schlagerpoppiga "I Do" drabbades han av ljudproblem och fick sjunga en gång till. Trots att han var en av öns största stjärnor med ett visst internationellt rykte och fick sjunga en extra gång vann han "bara" med futtiga 106 telefonrösters marginal.
Tyckte publiken att låten kändes för putsad? Eller att den kändes köpt? Officiellt hade Fabrizio skrivit den själv, men i Aten var det en illa bevarad hemlighet att "I Do" skickats in och ratats för Melodifestivalen. Det hade inte gått för sig om den inte varit skriven av svenska låtskrivare.
Malta sågs ändå som en outsider och möjlig överraskning i förhandstipsen inför Aten. Svenskklingande schlager av den här sorten hade gått bra förr och refrängen var tämligen klistrig. Låten putsades till en aning och Fabrizio fick spela in en kul video. Man hade även öppnat plånboken och hyrt in Alex Panayi (Cypern 1995, 2000) som bakgrundssångare för att ge mer djup åt sången.
Väl på plats i Aten rasade hela korthuset samman. Fabrizio kändes trött och livlös och var helt obegripligt felstylad. Den vokala hjälpen till trots lät sången tunn och sur. Till slut fick Malta en enda poäng från Albanien och kom allra sist i tävlingen. Ett onödigt hårt öde med tanke på att där fanns ett par riktigt gräsliga bidrag i startlistan (Hej, Moldavien).
Trots att den internationella karriären i realiteten drog sin sista suck den där majkvällen i Aten förblev Fabrizio ett stort namn hemma på Malta i några år till men sedan blev det rätt tyst. 2015 skapade Fabrizio rubriker på nytt då han offentligt berätta om kampen att övervinna sitt drogberoende.
2017 representerade hans lillasyster Claudia Malta vid ESC i Kiev och ett år senare släppte Fabrizio sitt första album på sju år.
Att välja ut Pastora Soler och sedan låta henne sjunga samtliga låtar i den nationella finalen hade gett god utdelning 2012. Hon fick stor uppmärksamhet i spanska medier, bidraget blev en kommersiell framgång och en snackis inför finalen i Baku.
Även om man hoppats på lite mer generös poängutdelning tog man sig ändå in bland de tio bästa för första gången på åtta år. Självklart skulle upplägget upprepas - frågan var bara vem som var den rätta artisten? RTVE letade efter någon som både var etablerad på hemmaplan och hade internationell potential.
Valet föll på El sueño de Morfeo - en trio som blandade lite rockigare pop med influenser från den keltiska folkmusik som traditionellt funnits i gruppens hemregion Asturien. Man hade slagit igenom stort efter ett gästspel i tv-serien Los Serrano och hade släppt fyra album tillsammans, varav det senaste inte sålt fullt lika bra som de tidigare.
I den nationella finalen sjöng gruppen tre bidrag. Tittarna hade halva makten, den andra halvan låg hos en trehövdad jury bestående av den spanska ESC-kommentatorn José María Íñigo, Rosa López (Spanien 2002) och Marco Mengoni (Italien 2013) som den spanska gruppen skulle tävla emot i Malmö.
Samtliga hade samma favoritlåt och "Contigo hasta el final" vann i stor stil. Den var ingen dålig låt egentligen men var full av underliga tempoväxlingar och krumsprång som gjorde att den aldrig riktigt kom loss. Gruppen spelade in en snygg video hemma i Asturien och låten blev en mindre hit i Spanien.
Det vore synd att kalla Spanien för en förhandsfavorit men det lilla hopp som ändå kunde ha funnits grusades rejält när repetitionerna började. Att El sueño de Morfeo - eller ESDM som de kallade sig för att göra livet lättare för alla journalister - var ett rutinerat gäng märktes det plötsligt väldigt lite av.
Sångerskan Raquel del Rosario flängde hit och dit över scenen och tappade såväl kamerorna som andan och tonsäkerheten. Till slut fick man poäng enbart från Albanien och Italien och slapp undan en pinsam sistaplats med blotta förskräckelsen.
El sueño de Morfeo gav ut ett album till, där man samarbetade med en mängd andra kända artister, men ansåg sig sedan ha gjort allt man kunde göra och gick skilda vägar innan året var slut.
Intresset för Eurovision Song Contest i Danmark hade gått från milt ointresse till rena kokpunkten efter att bröderna Olsen segrat i Stockholm och Köpenhamn stått värd för första gången på 36 år. Den stora entusiasmen till trots fick man en rejäl örfil i Tallinn 2002, då man kasserade in sin hittills enda sistaplats och fick stå över tävlandet ett år.
När den danska finalen 2004 hölls i Århus visade det sig att publikens intresse ganska långt fanns kvar. Inte minst fick vinnaren stor uppmärksamhet i danska tidningar.
Tomas Thordarson var en mycket energisk 26-åring med en del av sina rötter på Island. Han hade studerat musik och sjungit i band och synts i DR:s populära talangjakt Stjerne for en aften, men det tidningar skrev mest om var att han var öppet homosexuell och att han adopterat ett barn tillsammans med sin make.
"Sig det' løgn" var en glad och lättfångad - om än något repetitiv - nordisk schlagerlatino av en sort som redan varit mycket populär och hörts ofta, inte minst i den svenska melodifestivalen. Inför finalen i Istanbul skrev man en engelsk version och tänkte ut ett visuellt trick som skulle få Tomas att fastna i tittarnas minne.
Sångaren hade utrustats med ett par skor med inbyggda inlines och under ett långt mellanspel rullade han fram längs scenen. En något tam låt med ett något övertänt framträdande hade nog behövt lite mer än bara rullskor och Danmark tog sig inte vidare ur historiens första tv-sända semifinal.
Tomas Thordarson fick pris som "Årets homo" vid LGBT Danmarks årliga gala men försvann sedan ganska snabbt ut ur rampljuset.
Kanske hade det varit bättre att skicka tvåan i danska finalen till Istanbul istället: det etablerade bandet Zididada använde "Prinsesse" för att marknadsföra sin nya samlingsskiva och är aktiva än idag. Dansk Melodi Grand Prix skulle istället komma att bli en scen för mestadels nya och okända talanger, där de flesta vinnare i likhet med Tomas Thordarson skulle få svårt att bygga karriärer efteråt.
